9789113043142

baserad pĂĽ ett filmmanus av mario puzo

Üversättning jan risheden

Av Mario Puzo har tidigare utgivits: Gudfadern 1970, nyutgåva 2011 Pilgrimen 1972 Mörk arena 1973 Sommaren när allting hände 1977 Hasard 1979 Sicilianaren 1985 K 1991 Den siste gudfadern 1997 Omertá 2000

ISBN 978-91-1-304314-2 © 2012 by The Estate of Mario Puzo Published by agreement with Licht & Burr Literary Agency, Denmark Norstedts, Stockholm 2013 Originalets titel: The Family Corleone Översättning: Jan Risheden Omslagsform: Anne Twomey Omslagsfoto: © Herman Estevez Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp, grundad 1823

Hösten 1933

1.

Giuseppe Mariposa stod i fönstret med händerna i sidorna och blicken mot Empire State Building. För att kunna se skyskrapans högsta punkt, den nålvassa antennen som genomborrade en blekblå himmel, var han tvungen att luta sig mot fönsterkarmen och trycka ansiktet mot rutan. Han hade sett byggnaden växa upp från grunden och berättade gärna och ofta för grabbarna att han varit en av de sista som ätit middag på gamla Waldorf-Astoria, det magnifika hotell som en gång stått där världens högsta byggnad nu tornade upp sig. Han steg tillbaka från fönstret och borstade dammet från kavajen.

På gatan nedanför kom en stor karl i arbetskläder åkande på en skrotkärra som sävligt körde runt hörnet. Ett svart plommonstop hängde på hans knä medan han daskade lätt med de nötta tömmarna mot flanken på en svankryggig hästkrake. Giuseppe följde vagnen med blicken medan den rullade förbi. När den försvunnit runt hörnet tog han sin hatt från fönsterbrädan, höll den mot hjärtat och tittade på sin spegelbild i glasrutan. Hans hår var vitt numera, men fortfarande tjockt och tätt. Han strök tillbaka det med handflatan och drog till slipsen där den hade klättrat upp en aning innan den försvann innanför västen. I ett dunkelt hörn av den tomma lägenheten bakom honom försökte Jake LaConti säga något, men Giuseppe hörde bara ett gutturalt mummel.

När han vände sig om kom Tomasino inlufsande genom ytterdörren med en brun papperspåse i famnen. Hans hår var lika okammat som alltid, trots att Giuseppe hade sagt åt honom hur många gånger som helst att hålla det snyggt – och raka sig behövde han också, som alltid.

Hela Tomasino var ovårdad. Giuseppe gav honom en föraktfull blick som Tomasino i vanlig ordning inte lade märke till. Hans slipsknut var lös, skjortkragen var oknäppt och han hade blod på den skrynkliga 9

kavajen. Tofsar av krulligt, svart hår stack fram ur den öppna kragen. ”Har han sagt nåt?” Tomasino tog upp en whiskyflaska ur påsen, skruvade av korken och tog sig en klunk.

Giuseppe tittade på sitt armbandsur. Klockan var halv nio på morgonen. ”Ser han ut att kunna säga någonting, Tommy?” Jakes ansikte var misshandlat. Hans underkäke hängde slappt mot bröstet. ”Det var inte meningen att knäcka käken på honom”, sa Tomasino. ”Ge honom lite whisky”, sa Giuseppe. ”Så får vi se om det hjälper.”

Jake satt med överkroppen stödd mot väggen och benen invridna under sig. Tommy hade slitit ut honom från hans hotellrum klockan sex på morgonen, och han bar fortfarande samma svartvitrandiga pyjamas som han hade tagit på sig innan han gått till sängs föregående kväll, men nu var de två översta knapparna bortslitna och blottade den muskulösa bringan hos en man i trettioårsåldern, ungefär hälften så gammal som Giuseppe. Medan Tommy satte sig på knä bredvid Jake och lyfte upp honom en aning för att få huvudet i rätt läge, så att han kunde hälla i honom av whiskyn, såg Giuseppe intresserat på och väntade för att se om spriten skulle hjälpa. Han hade skickat ner Tommy till bilen för att hämta flaskan när Jake hade tuppat av. Den yngre mannen hostade så att det skvätte bloddroppar över hans bröst. Han kisade genom igensvullna ögon och sa något som skulle ha varit omöjligt att tyda om det inte varit för att han upprepat samma sak gång på gång under hela misshandeln. ”Han är min far”, sa han, men det lät som ”Haeni hah.” ”Ja, vi vet.” Tommy tittade på Giuseppe. ”Man måste erkänna att grabben är lojal.”

Giuseppe knäböjde bredvid Tomasino. ”Jake”, sa han. ”Giacomo. Jag kommer ändå att hitta honom.” Han tog upp en näsduk ur fickan och använde den för att slippa få blod på handen när han vände den yngre mannens ansikte mot sig. ”Din pappa … Rosarios tid är kommen. Du kan inte göra något åt det, hans tid är förbi. Förstår du mig, Jake?” ”Si”, sa Giacomo med en enda, tydlig stavelse. ”Bra”, sa Giuseppe. ”Var är han? Var gömmer sig den jävla råttan?”

Giacomo försökte röra högerarmen. Den var bruten och smärtan fick honom att stöna.

10

”Säg var han är, Jake!” skrek Tommy. ”Vad fan är det med dig egentligen?”

Giacomo försökte öppna ögonen som för att se efter vem det var som gastade åt honom. ”Haeni hah”, sa han. ”Che cazzo!” Giuseppe slog ut med händerna i en frustrerad gest.

Han såg på Jake och lyssnade på hans ansträngda andetag. Nerifrån gatan hördes ljud från lekande barn som tystnade efter ett tag. Han tittade på Tomasino innan han gick ut ur lägenheten. Han väntade utanför ytterdörren tills han hörde den dova smällen från en pistol med ljuddämpare, som när man slår på trä med en hammare. När Tommy kom ut sa Giuseppe: ”Är det säkert att du gjorde slut på honom?” Han satte på sig hatten och vek ner brättet så som han gillade att ha det. ”Vad tror du, Joe?” frågade Tommy. ”Tror du inte jag vet vad jag sysslar med?” När Giuseppe inte svarade himlade han med ögonen. ”Halva skallen är borta. Hjärnan ligger utspridd över hela golvet.”

När Giuseppe kom fram till den korta trappan ner till gatan stannade han. ”Han vägrade förråda sin far. Det måste man respektera honom för.” ”Han var seg”, sa Tommy. ”Jag tycker fortfarande att du borde ha låtit mig jobba lite med hans tänder. Jag lovar, det finns ingen som inte snackar efter den behandlingen.”

Giuseppe ryckte på axlarna, erkände att Tommy kanske hade rätt. ”Den andre sonen finns fortfarande kvar. Har vi kommit någonvart med det?” ”Inte än”, sa Tommy. ”Han kanske ligger och trycker någonstans med Rosario.”

Giuseppe funderade ett ögonblick på Rosarios andre son innan hans tankar återvände till Jake LaConti och hur omöjligt det hade varit att få ur grabben var hans far fanns. ”Vet du vad?” sa han till Tomasino. ”Ring mamman och tala om var hon kan hitta honom.” Han var tyst en stund, funderade. ”De kommer att skaffa en bra begravningsentreprenör, de fixar till honom och kan ha en stor begravning.” ”Jag undrar om det går att fixa till honom, Joe.” ”Vad heter den där begravningsentreprenören som gjorde ett så bra jobb med O’Banion?” frågade Giuseppe.

11

”Just det, jag vet vem du menar.” ”Ring honom”, sa Giuseppe och knackade Tommy på bröstet. ”Jag betalar kalaset ur egen ficka. Familjen behöver inte få veta något. Säg åt honom att erbjuda dem sina tjänster gratis, att han är en vän till Jake och så vidare. Så kan vi väl göra?” ”Visst”, sa Tommy. ”Det var juste av dig, Joe.” Han klappade Giuseppe på armen. ”Då så”, sa Giuseppe. ”Det var det.” Sedan nästan sprang han nerför trappan, två steg i taget som en liten grabb.

12

2.

Sonny satte sig till rätta i framsätet på en liten lastbil och drog ner brättet på sin fedora. Det var inte hans lastbil, men det fanns ingen i närheten som kunde bråka. Klockan två på natten var den här delen av Eleventh Avenue öde bortsett från något enstaka fyllo som raglade längs trottoaren. Förr eller senare skulle någon patrullerande snut komma förbi, men då tänkte Sonny att han kunde glida ner i sätet, och även om snuten såg honom, vilket var osannolikt, skulle han bara tro att det var någon som sov ruset av sig efter en livlig lördagskväll – och det skulle inte vara särskilt långt ifrån sanningen eftersom han hade supit till det ganska bra. Men han var inte full. Han var storväxt, redan en och åttio trots att han bara var sjutton, muskulös och bredaxlad, och det behövdes mycket för att han skulle bli packad. Han vevade ner sidorutan så att den kyliga vårbrisen från Hudsonfloden kunde hjälpa honom att hålla sig vaken. Han var trött, och så fort han slappnade av bakom den stora lastbilsratten började sömnen smyga sig på honom.

En timme tidigare hade han varit på Juke’s Joint i Harlem med Cork och Nico. En timme innan dess hade han varit på en lönnkrog någonstans i midtown, dit Cork hade tagit med honom efter att de förlorat närmare hundra dollar på ett parti poker mot några polacker borta i Greenpoint. Alla hade skrattat när Cork sagt att han och Sonny nog skulle sticka innan de spelat av sig brallorna också. Sonny hade också skrattat, trots att han ögonblicket tidigare hade varit på vippen att kalla den störste av polackerna vid bordet för en jävla skojare. Cork var bra på att läsa av Sonny och hade fått med honom därifrån innan han gjorde någonting dumt. När de väl kom till Juke’s hade han kanske inte varit direkt packad, men inte långt därifrån. Efter att ha dansat lite och tagit några glas till var han nöjd och skulle just gå hem när en vän till Cork stoppade honom i dörren och berättade om Tom. Han hade nästan dängt till grabben, men hejdat sig och stuckit åt honom några dollar istället. Grabben gav honom adressen, och nu satt han här i en 13

utsliten gammal lastbil som såg ut att vara från världskriget och såg skuggorna spela över Kelly O’Rourkes gardiner.

Inne i lägenheten höll Tom på att klä på sig medan Kelly gick runt i rummet med ett lakan tryckt mot brösten. Lakanet hängde ner under ena bröstet och släpade över golvet bredvid henne. Hon var en flicka utan finess men med ett dramatiskt vackert ansikte – perfekt hy, röda läppar och blågröna ögon inramade av röda lockar – och det var även något dramatiskt med hur hon rörde sig i rummet, som om hon var med i en filmscen och tänkte sig Tom som Cary Grant eller Randolph Scott. ”Men varför måste du gå?” frågade hon än en gång. Hon lade den lediga handen mot pannan, som om hon försökte ta temperaturen på sig själv. ”Det är mitt i natten, Tom. Varför vill du överge en flicka så här?”

Tom drog på sig undertröjan. Sängen som han just hade stigit upp ur var smal och hård, och på golvet runt den låg det fullt med kolorerade magasin, mest Saturday Evening Post, Grand och American Girl.

Vid hans fötter tittade Gloria Swanson upp från omslaget till ett gammalt nummer av The New Movie. ”Raring”, sa han. ”Kalla mig inte raring”, svarade Kelly irriterat. ”Alla kallar mig raring.” Hon lutade sig mot väggen bredvid fönstret och lät lakanet falla.

Hon poserade för honom, vred en aning på höfterna. ”Varför vill du inte stanna hos mig, Tom? Du är väl en man?”

Tom tog på sig skjortan och började knäppa den medan han stirrade på Kelly. Det fanns någonting elektriskt, ivrigt i hennes blick som gränsade till nervositet, som om hon trodde att det skulle hända någonting överraskande när som helst. ”Du är nog den vackraste flicka jag någonsin sett.” ”Har du aldrig varit med någon som är snyggare än jag?” ”Aldrig med en flicka som är vackrare än du. Aldrig någonsin.”

Oron försvann från Kellys ögon. ”Stanna över natten, Tom. Gå inte.”

Tom satte sig på kanten till Kellys säng, funderade på saken och tog sedan på sig skorna.

Sonny såg järnvägsspårens parallella linjer dela gatan i ljuset från en lyktstolpe i gjutjärn. Han lät handen vila på biljardbollen – åttan, förstås – som var fastskruvad på toppen av lastbilens växelspak, och 14

mindes hur han som barn hade suttit på trottoaren och sett godstågen mullra längs Eleventh, med en New York-polis till häst i täten för att hindra fyllon och ungar från att bli överkörda. En gång hade han sett en man i flott kostym stå uppe på en av godsvagnarna. Han hade vinkat och mannen hade sett sur ut och spottat som om åsynen av Sonny äcklade honom. När han frågat sin mor varför mannen hade uppfört sig så hade hon lyft handen och sagt: ”Sta’zitt! Någon cafon’ spottar på trottoaren och du frågar mig varför? Madon’!” Sedan hade hon ilsket gått därifrån, vilket var hennes typiska reaktion på de flesta frågor Sonny ställde som barn. På den tiden tyckte han att varenda mening hon sa började med Sta’zitt! eller V’a Napoli! eller Madon’! Inne i lägenheten var han bara till besvär, en klumpeduns eller en scucc’, så han tillbringade så mycket tid han kunde utomhus, drev runt på gatorna tillsammans med resten av grannskapets ungar.

Att befinna sig i Hell’s Kitchen och titta över gatan på husen med butiker på bottenplan och två eller tre våningar med lägenheter ovanpå, förde Sonny tillbaka till barndomen, till alla de år då hans far varje morgon steg upp och körde till Hester Street och sitt kontor på lagret, där han fortfarande arbetade. Nu när Sonny var vuxen tänkte han förstås helt annorlunda på sin far och hur han försörjde sig. Men på den tiden hade hans pappa varit affärsman – tillsammans med Genco Abbandando ägare till olivoljefirman Genco Pura. När Sonny sett sin pappa på gatan på den tiden hade han rusat fram till honom, tagit hans hand och pladdrat på om vad det nu var som upptog hans småpojkstankar just då. Sonny såg hur andra män såg på hans far och var stolt eftersom han var en höjdare med en egen firma och alla – alla – behandlade honom med respekt, så att Sonny som liten kom att tänka på sig själv som ett slags prins. Höjdarens son. Han hann bli elva år innan allt detta förändrades, eller kanske snarare skiftade än förändrades, för han tänkte fortfarande på sig själv som en prins – fast en annan sorts prins nu, förstås.

I Kelly O’Rourkes lägenhet ovanpå en frisersalong på andra sidan gatan, bakom det välbekanta spetsmönstret av brandtrappor, strök sig en skepnad mot gardinen så att den särades en aning. Sonny skymtade en rand av skarpt ljus, en vitrosa glimt av hud, en röd kalufs och plöts15

ligt var det som om han var på två ställen på samma gång: sjuttonårige Sonny som tittade upp på Kelly O’Rourkes fönster på andra våningen, samtidigt som en elvaårig Sonny låg på en brandtrappa och kikade ner genom ett fönster in i det inre rummet på Murphy’s Bar. Hans minne av denna kväll på Murphy’s var fortfarande till vissa delar kristallklart.

Det hade inte varit särskilt sent, kanske halv tio, på sin höjd tio. Han hade just gått och lagt sig när han hörde sin mor och far diskutera. De pratade inte högt – mamma höjde aldrig rösten mot pappa – och Sonny kunde inte urskilja orden, men tonfallet var ett som inget barn kunde ta miste på, ett tonfall som visade att hans mor var upprörd eller orolig, och sedan öppnades dörren och stängdes igen, och pappas steg hördes i trappan. På den tiden hade ingen stått posterad vid ytterdörren, ingen hade suttit och väntat i en stor Packard eller en svart, åttacylindrig Essex för att köra pappa vart han ville. Den kvällen tittade Sonny ut genom fönstret och såg sin far springa nerför trappan och gå mot Eleventh Avenue. Sonny hade redan fått på sig kläderna och flugit nerför brandtrappan när hans far rundade hörnet och försvann.

Han hade hunnit flera kvarter hemifrån innan han brydde sig om att fråga sig själv vad han höll på med. Om hans far kom på honom skulle Sonny få ett ordentligt kok stryk, och varför inte? Han var ute och rände när han egentligen skulle vara i säng. Oron fick honom att sakta in och nästan vända om – men nyfikenheten tog överhanden och han drog ner mössan nästan till näsan och fortsatte följa sin far, hoppade in i och ut ur skuggorna, hela tiden med ett helt kvarter mellan dem. När de passerade gränsen till området där de irländska ungarna bodde ökade Sonnys oro avsevärt. Han fick inte leka i de kvarteren och skulle inte ha gjort det ens om han fått, för han visste att italienska barn fick stryk där, och han hade hört rykten om ungar som förirrat sig in i det irländska området och varit försvunna i veckor innan de hittades flytande i Hudsonfloden. Ett kvarter framför honom gick hans far med snabba steg, med händerna i fickorna och rockkragen uppvikt som skydd mot den kalla vinden från floden. Sonny följde efter tills de nästan var framme vid flodkanten, och sedan såg han sin far stanna under en randig markis, framför en skylt som stod på gatan. Murphy’s Bar & Grill stod det. Sonny slank in i en portgång och väntade. När 16

hans far gick in på baren flödade ljudet av skrattande och sjungande män ut på gatan. Det dämpades igen när dörren stängdes, även om Sonny fortfarande kunde höra det. Han korsade gatan och rörde sig från skugga till skugga, portgång till portgång, tills han befann sig mitt emot Murphy’s och genom ett smalt fönster kunde se dunkla gestalter sitta böjda över en bardisk.

När Sonny inte kunde se sin far kurade han ihop sig i ett skuggigt hörn och väntade, men efter bara någon sekund var han i rörelse igen, rusade över en kullerstensgata och in i en gränd full med skräp. Han skulle inte ha kunnat förklara exakt hur han tänkte, annat än att det kanske fanns en ingång från baksidan och att han kanske skulle se någonting därifrån. Och mycket riktigt, när han kom in bakom Murphy’s hittade han en stängd dörr med ett fönster bredvid. Ett gulaktigt ljus sken ut i gränden genom den fördragna gardinen. Eftersom det inte gick att se någonting genom fönstret klättrade han upp på en tung soptunna på andra sidan av gränden, och därifrån hoppade han till en brandtrappa. Bara något ögonblick senare låg han på mage på avsatsen och kikade ner i glipan mellan fönstrets överkant och gardinen, in i barens inre rum. Rummet var fullt med trälådor och pappkartonger, och hans far stod med händerna i fickorna och talade lugnt och stilla med en man som såg ut att vara fastbunden vid en pinnstol. Sonny kände igen mannen på stolen. Han hade sett honom hemma i sitt eget grannskap tillsammans med fru och barn. Mannens händer syntes inte bakom stolen, men Sonny föreställde sig att de var bundna. Runt midjan och bröstet spände en tvättlina in i den skrynkliga gula kavajen.

Underläppen blödde och huvudet hängde som om han var berusad eller sömnig. Framför honom satt Sonnys farbror Peter på en trave med trälådor och blängde medan hans farbror Sal stod med armarna i kors och såg allvarlig ut. Att farbror Sal var allvarlig var inget konstigt – så brukade han se ut – men att farbror Peter såg så bister ut var en annan sak. Sonny hade hela sitt liv känt honom som en man som alltid hade ett leende och en rolig historia till hands. Från sitt gömställe iakttog han scenen, fascinerad över att hitta sin far och sina farbröder i lagret bakom en bar tillsammans med en man hemifrån som var bunden vid en stol. Han kunde över huvud taget inte föreställa sig vad som pågick.

17

Han hade inte minsta aning. Hans far lade handen på mannens knä och satte sig på huk bredvid honom, och mannen spottade honom i ansiktet.

Vito Corleone tog upp en näsduk ur fickan och torkade av sitt ansikte. Bakom honom tog Peter Clemenza upp en kofot som legat framför hans fötter och sa: ”Nu räcker det! Nu ska det svinet få!”

Vito höjde handen mot Clemenza för att han skulle vänta.

Clemenza blev röd i ansiktet. ”Vito”, sa han. ”V’fancul’! Du kan inte bara låta en tjockskallig irländare som den där komma undan.”

Vito såg på den blodige mannen och sedan upp på fönstret mot gränden som om han visste att Sonny låg där på brandtrappans avsats och kikade ner på honom – men det visste han inte. Han såg inte ens fönstret och dess skitiga gardin. Hans tankar var upptagna med mannen som just hade spottat på honom och med Clemenza som iakttog honom och med Tessio bakom Clemenza. Båda två betraktade honom. Rummet badade i det skarpa ljuset från en naken glödlampa som hängde i taket och vars dragsnöre av nickelkulor dinglade ovanför Clemenzas huvud. Genom den låsta dörren till baren hördes högljudda mansröster, sång och skratt. Vito vände sig mot mannen. ”Du är inte resonlig, Henry. Jag har varit tvungen att be Clemenza att inte bryta benen på dig. Som en tjänst till mig.”

Innan Vito hann säga mer avbröt Henry honom. ”Jag är inte skyldig er ett skit, era jävla degosvin.” Trots att han var full var orden tydliga och uttalades med irländskans melodiska, sjungande accent. ”Ni kan åka hem till ert älskade jävla Sicilien och sätta på era älskade jävla sicilianska morsor.”

Clemenza backade ett steg. Han såg mer förvånad ut än arg. ”Vito, den där jäveln är hopplös”, sa Tessio.

Clemenza tog upp kofoten igen, och än en gång gjorde Vito en avvärjande gest. Clemenza frustade irriterat, tittade upp i taket och vräkte ur sig en lång räcka svordomar på italienska. Vito väntade tills han var klar, sedan väntade han ett tag till, tills Clemenza slutligen tittade på honom. Han såg tyst Clemenza i ögonen innan han vände sig mot Henry igen.

Ute på brandtrappan drog Sonny in händerna mot bröstet och spän18

de kroppen mot kylan. Vinden hade tilltagit och det låg ett hot om regn i luften. Det långa, dova brölet från en mistlur kom drivande från floden och in bland gatorna. Sonnys far var en man av medellängd, men han var kraftfullt byggd, med muskulösa axlar och armar från sin tid som järnvägsarbetare. Ibland på kvällarna kunde han sätta sig på kanten till Sonnys säng och berätta historier från när han lastade och lossade gods från tågen. Endast en galning skulle spotta honom i ansiktet. Det var den bästa förklaring Sonny kunde ge till någonting så chockerande. Mannen på stolen måste vara tokig. Att tänka så lugnade Sonny. Han hade känt sig rädd ett tag eftersom han inte kunde få någon rätsida på situationen, men sedan såg han sin far återigen knäböja framför mannen för att tala med honom. I faderns hållning kände han igen det resonliga sätt som han hade när han pratade allvar, när det var något viktigt som Sonny måste förstå. Sonny blev bättre till mods av att tänka att mannen var galen och att hans far pratade med honom, försökte resonera med honom. Han var övertygad om att mannen när som helst skulle nicka och hans far skulle släppa loss honom, och det som var på tok kunde lösas. Det var förstås därför hans far hade blivit ditkallad, för att lösa ett problem. Alla i grannskapet visste att hans far löste problem. Alla visste det om honom. Sonny betraktade den scen som utspelade sig nedanför honom och väntade på att hans far skulle ställa allt till rätta. Istället började mannen kämpa och vrida sig på stolen, med ansiktet förvridet av raseri. Han liknade ett djur som försökte slita sig från sitt koppel, och sedan sträckte han på halsen och spottade på Sonnys far igen. Loskan var så full av blod att det såg ut som om han på något sätt lyckats göra Vito illa, men det var mannens eget blod.

Sonny hade sett det blodiga spottet flyga ut ur mannens mun. Han hade sett det skvätta över sin fars ansikte.

Det som hände därnäst var det sista Sonny mindes från denna kväll.

Det var ett av dessa minnen från barndomen som ibland förekommer, mystiska och oförklarliga när de inträffar men begripliga senare tack vare tid och erfarenhet. Men just då blev Sonny helt ställd. Hans far reste sig och torkade spottet ur ansiktet, tittade på mannen, vände honom ryggen och gick därifrån – men bara någon meter, till bakdörren, där han stod orörlig medan farbror Sal, av alla otänkbara saker, 19

drog upp ett örngott ur kavajfickan. Farbror Sal var längst av männen i rummet, men han var kutryggig och brukade låta armarna hänga längs sidorna som om han inte visste vad han skulle göra med dem.

Ett örngott. Sonny uttalade de båda orden, viskade. Farbror Sal ställde sig bakom stolen och drog örngottet över huvudet på mannen. Farbror Peter tog upp kofoten och svingade den, och det som hände därefter var suddigt i Sonnys minne. Några saker mindes han tydligt. Farbror Sal som drog ett vitt örngott över mannens huvud, farbror Pete som svingade kofoten, det vita örngottet som blev rött, klarrött, och hans båda farbröder som böjde sig över stolen och gjorde någonting, knöt upp linorna. Efter det mindes han ingenting. Han måste ha gått hem.

Han måste ha krupit i säng igen. Men han kom inte ihåg något av det, inte ett skvatt. Fram till örngottet var allting tydligt, sedan blev det oklart fram till det att minnet försvann helt.

Länge visste Sonny inte vad det var han hade bevittnat. Det tog honom flera år att pussla ihop alla bitarna.

På andra sidan Eleventh Avenue fladdrade gardinen ovanför frisersalongen, och sedan drogs den åt sidan och Kelly O’Rourke, inramad av fönstret, skymtade till som ett mirakel – en hastig glimt av en ung kvinnas kropp omgiven av brandtrappor, skitiga tegelväggar och mörka fönster.

Kelly tittade ut i mörkret och lade handen på magen, precis som hon hade kommit på sig själv med att göra omedvetet gång på gång de senaste veckorna – försökt känna någon liten ryckning från det liv som hon visste hade slagit rot där. Hon strök med fingertopparna över den fortfarande spända huden och musklerna och försökte få ro på sin hjärna, samla ihop tankarna som irrade åt alla håll. Hennes familj, hennes bröder, hade redan klippt av banden till henne, utom kanske Sean, så vad brydde hon sig om vad de tyckte längre? På klubben hade hon tagit ett blått piller, och det fick henne att känna sig lätt och luftig.

Det skingrade hennes tankar. Framför henne fanns bara mörker och hennes egen spegelbild i fönsterrutan. Det var sent och alla lämnade henne jämt ensam. Hon lade handflatan mot magen, försökte känna någonting. Hur hon än försökte förmådde hon inte samla sina tankar, hålla dem stilla och på ett ställe.

20

Tom gick runt Kelly och drog för gardinerna. ”Kom igen, sötnos”, sa han. ”Varför gör du så där?” ”Vad då?” ”Ställer dig i fönstret så där.” ”Vad då? Är du orolig att någon ska se dig här hos mig, Tom?” Kelly satte handen mot höften och lät den sedan falla i en uppgiven gest.

Hon började gå runt i rummet igen, med blicken på golvet ena sekunden och i taket nästa. Hon verkade inte vara medveten om att Tom var där, hennes tankar var någon annanstans. ”Kelly, hör på nu. Jag började på college för några veckor sedan, och om jag inte åker tillbaka …” ”Äsch, sluta gnälla”, sa Kelly. ”Herregud.” ”Jag gnäller inte. Jag försöker förklara.”

Kelly stannade. ”Jag vet”, sa hon. ”Du är en barnunge. Det visste jag när jag plockade upp dig. Hur gammal är du egentligen? Arton? Nitton?” ”Arton”, sa Tom. ”Jag menar bara att jag måste tillbaka till sovsalen.

Om jag inte är där i morgon kommer de att märka det.”

Kelly drog sig i örsnibben och stirrade på Tom. De stod tysta båda två och betraktade varandra. Tom undrade vad Kelly såg. Det hade han undrat ända sedan hon kommit släntrande till hans bord på Juke’s Joint och frågat om han ville dansa, med en röst så förförisk att hon lika gärna kunnat fråga om han ville ligga med henne. Han hade undrat det igen när hon efter några danser och en enda drink hade frågat om han ville följa henne hem. De hade inte pratat om särskilt mycket. Tom hade berättat att han pluggade på New York-universitetet. Hon hade talat om att hon för närvarande var arbetslös och kom från en stor familj som hon inte kom överens med. Hon ville bli filmskådespelerska.

Hon hade haft på sig en lång, blå klänning som smet åt om kroppen från vaderna till brösten. Urringningen var djup och den vita hyn lyste i kontrast mot det glänsande tyget. Tom hade sagt att han inte hade någon bil, att han var där med några vänner. Hon hade sagt att det inte gjorde något, att hon hade bil, och han hade inte brytt sig om att fråga hur en arbetslös flicka från en stor familj kunde ha en egen bil.

Han hade tänkt att den kanske inte var hennes, och när hon körde ner 21

till Hell’s Kitchen hade han inte berättat att han själv hade vuxit upp ett tiotal kvarter från Eleventh Avenue där hon parkerade. När han sett hennes lägenhet hade han förstått att bilen inte var hennes, men inte hunnit ställa några frågor förrän de var i säng och hans tankar var någon annanstans. Det som hänt under natten hade gått mycket fort och på ett sätt som han inte var van vid, och nu tänkte han frenetiskt medan han såg på henne. Hennes uppförande verkade förändras på en sekund – först förförerskan, sedan den sårbara flickan som inte ville att han skulle gå och nu någonting hårdare, någonting argt. Medan hon såg på honom bet hon ihop käkarna och pressade samman läpparna.

I Tom var det också något som förändrades. Han gjorde sig beredd på vad hon nu skulle säga eller göra, förberedde ett argument, en respons. ”Vad är du egentligen?” sa Kelly. Hon backade till en byrå bredvid ett tvättställ i vitt porslin, lyfte sig upp på den och satte sig med benen i kors. ”Någon sorts irländsk-italiensk korsning?”

Tom tog sin tröja från sängens gavel. Han hängde den över ryggen och knöt ärmarna runt halsen. ”Jag är tysk-irländare”, sa han. ”Varför säger du italiensk?”

Kelly hittade ett paket Wings på ett skåp bredvid sig, skakade fram en cigarett och tände den. ”För att jag vet vem du är.” Hon gjorde en dramatisk paus som om det vore en filminspelning. ”Du är Tom Hagen. Du är Vito Corleones adoptivson.” Hon tog ett djupt bloss. Bakom slöjan av rök glittrade hennes ögon med en svårtolkad blandning av glädje och ilska.

Tom såg sig omkring, noterade noga var han befann sig – nämligen i ett billigt pensionatsrum, inte ens en lägenhet, med ett tvättställ, ett skåp vid dörren i ena änden och en smal säng i den andra. Golvet var översållat med veckotidningar och läskflaskor, kläder, godispapper och tomma cigarettpaket, Wings och Chesterfield. Kläderna var alldeles för dyra för omgivningen. I ett hörn såg han en sidenblus som måste ha kostat mer än hyran för rummet. ”Jag är inte adopterad”, sa han. ”Jag växte upp hos familjen Corleone, men jag är inte adopterad.” ”Det kvittar”, sa Kelly. ”Vad är du, då? Irländare eller spagge eller någon sorts blandning?”

Tom satte sig på sängkanten. Nu pratade de med varandra. Det kän22

des affärsmässigt. ”Så du raggade alltså upp mig för att du vet något om min familj?” ”Vad trodde du, grabben? Att det var för att du är så snygg?” Kelly askade cigaretten i tvättstället bredvid sig. Hon vred på kranen och sköljde ner askan i avloppet. ”Vad har min familj med det här att göra?” ”Med vad då?” frågade hon. Nu var hennes leende äkta, som om hon äntligen började tycka att det var roligt. ”Med att jag följde med dig hit och satte på dig”, sa Tom. ”Det var inte du som satte på mig, pysen. Jag satte på dig.” Hon betraktade honom tyst, fortfarande flinande.

Tom sparkade på ett Chesterfieldpaket. ”Vem röker de här?” ”Jag.” ”Du röker både Wings och Chesterfield?” ”Wings när jag köper själv. Annars Chesterfield.” När Tom inte sa något med en gång tillade hon: ”Men det börjar brännas. Fortsätt.” ”Okej”, sa Tom. ”Vems bil var det vi körde hit med? Inte din i alla fall. Man äger inte en bil och bor på ett sådant här ställe.” ”Så där ja”, sa hon. ”Nu ställer du rätt frågor.” ”Och vem köper de flådiga kläderna?” ”Bingo! Nu fattar du. Min pojkvän köper kläderna. Det är hans bil.” ”Du borde säga åt honom att ordna ett trevligare ställe åt dig än det här.” Tom tittade sig omkring som om han var förundrad över att ett rum kunde vara så fattigt. ”Jag vet!” Kelly tittade också på rummet, synbarligen lika förundrad som han. ”Fattar du vilket råtthål? Och här ska jag behöva bo!” ”Du borde prata med honom. Den där pojkvännen du har.”

Kelly verkade inte höra. Hon tittade fortfarande på rummet, som om det var första gången hon såg det. ”Han måste verkligen avsky mig, eller hur? Som låter mig bo på ett sådant här ställe?” ”Du borde prata med honom”, upprepade Tom. ”Ut”, sa Kelly. Hon hoppade ner från byrån och svepte in sig i ett lakan. ”Stick. Jag är trött på att leka med dig.”

Tom gick mot dörren, där han hade hängt sin keps på en krok. ”Jag har hört att din familj är värd miljoner”, sa Kelly medan Tom 23

fortfarande stod med ryggen mot henne. ”Vito Corleone och hans gäng.”

Tom drog ner kepsen hårt i nacken och rätade till den. ”Vad handlar egentligen det här om, Kelly? Du kan väl lika gärna berätta det?”

Kelly viftade med cigaretten i en gest som betydde att han skulle gå. ”Gå nu”, sa hon. ”Hej då, Tom Hagen.”

Tom sa artigt adjö och gick ut, men hade inte hunnit ta mer än ett par steg längs korridoren förrän dörren slängdes upp och Kelly stod där i den mörka hallen. Lakanet som hon haft om sig var kvar någonstans i rummet bakom henne. ”Ni är inte vidare tuffa”, sa hon. ”Ni Corleones.”

Tom förde handen till kepsens skärm och rättade till den igen. Han betraktade Kelly där hon stod, spritt naken precis utanför dörren. ”Jag vet inte om jag är riktigt representativ för min familj.” ”Hmf ”, sa Kelly. Hon drog fingrarna genom lockarna. Hon verkade förvirrad av Toms svar och försvann tillbaka in i lägenheten, men stängde inte dörren ordentligt efter sig.

Tom drog ner kepsen i pannan och gick mot trappan och ner till gatan.

Sonny var ute ur lastbilen och på väg över Eleventh Avenue med snabba steg så fort han såg Tom komma ut ur huset. Tom sträckte sig bakåt mot dörren som om han försökte smita tillbaka in i porten, men Sonny kom farande, lade armen om hans axel och drog med honom ner till trottoaren. ”Hörru, din idiota! Säg mig en sak, okej? Försöker du ta livet av dig eller är du bara en stronz’? Vet du vems tjej det var som du just satte på? Vet du var du är någonstans?” För varje fråga blev Sonnys röst högre. Han knuffade in Tom i en gränd, knöt näven och fick bita ihop för att inte drämma in Tom i väggen. ”Du har visst ingen jävla aning om vad du har ställt till med?” Han böjde sig fram mot Tom som om han skulle puckla på honom vilken sekund som helst. ”Och vad ska du förresten med något irländskt luder att göra egentligen?” Han slog ut med händerna och vred sig runt i en liten cirkel med blicken mot himlen, som om han åkallade gudarna. ”Cazzo!” ropade han. ”Jag borde fan sparka ner dig i kloakerna!” ”Sonny”, sa Tom, ”var snäll och lugna ner dig.” Han rättade till skjortan och drog i tröjan så att den låg som den skulle över ryggen.

24

”Lugna ner mig? Låt mig fråga igen: Vet du vems brud du just knullade?” ”Nej, det gör jag inte. Vems brud knullade jag just?” ”Du vet det inte?” sa Sonny. ”Jag har inte den blekaste, Sonny. Så du kan väl tala om det för mig?”

Sonny stirrade häpet på Tom, och plötsligt, så som det ofta var med honom, var hans raseri som bortblåst. Han skrattade. ”Hon är Luca Brasis tjej, din idiot. Du visste det inte!” ”Jag hade ingen aning”, sa Tom. ”Vem är Luca Brasi?” ”Vem är Luca Brasi”, upprepade Sonny. ”Du vill inte veta vem Luca Brasi är. Luca är en snubbe som kan slita armen av dig och banka ihjäl dig med den blodiga stumpen för att du tittar snett på honom. Jag vet jävligt hårda killar som är livrädda för Luca Brasi. Och du satte just på hans brud.”

Tom tog lugnt emot denna information och verkade begrunda dess innebörd. ”Okej”, sa han. ”Nu är det din tur att svara på en fråga. Vad i helvete gör du här?” ”Kom här!” sa Sonny. Han drog till sig Tom i en björnkram och backade sedan ett steg så att han kunde titta på sin bror. ”Hur var hon?” Han viftade med handen. ”Madon’! Hon är en riktig pudding!”

Tom steg runt Sonny. På gatan drog en mager skimmel en av Pechters bagerivagnar bredvid järnvägsspåren. En av ekrarna på ena bakhjulet var trasig. På kuskbocken satt en fet karl som kastade en uttråkad blick på Tom, och Tom lyfte handen till hälsning innan han vände sig mot Sonny igen. ”Och varför är du klädd som om du har tillbringat natten tillsammans med Dutch Schultz?” Han drog i slagen på Sonnys dubbelknäppta kavaj och klappade på västens glansiga tyg. ”Hur kan en kille som jobbar på en bilverkstad ha råd med en sådan här kostym?” ”Hörru”, sa Sonny. ”Det är jag som ställer frågorna här.” Han lade armen om Toms axlar igen och styrde ut honom på trottoaren. ”Allvarligt talat, Tommy. Fattar du vilken knipa du kan sitta i?” ”Jag visste inte att hon var Luca Brasis flickvän. Det sa hon inte.” Han gjorde en gest upp längs gatan. ”Tillbaka till Tenth Avenue?” ”Vad hade du på Juke’s Joint att göra?” frågade Sonny.

25

”Hur vet du att jag var på Juke’s Joint?” ”För att jag kom dit efter dig.” ”Jaha, och vad hade du på Juke’s Joint att göra?” ”Håll käften innan jag täpper igen den på dig!” Sonny klämde om Toms axel för att visa att han inte var arg på riktigt. ”Det är inte jag som går på college och ska sitta och plugga.” ”Det är lördagskväll”, sa Tom. ”Inte nu längre”, sa Sonny. ”Det är söndag morgon. Helvete också”, tillade han som om han insåg hur sent det var. ”Jag är trött.”

Tom ålade sig ur Sonnys grepp. Han tog av sig kepsen, strök tillbaka håret, satte på kepsen igen och drog ner den över pannan. Hans tankar återvände till Kelly som vankade fram och tillbaka i det eländiga rummet med lakanet efter sig, som om hon visste att hon borde skyla sig men inte orkade. Hon hade haft på sig en parfym som han inte kunde beskriva. Han nöp sig i överläppen, vilket var något han brukade göra när han tänkte intensivt, och kände lukten av henne på fingrarna. Det var en sammansatt doft, kroppslig och rå. Han var överväldigad av allt som hade hänt. Det var som om han levde någon annans liv. Någon som var mer som Sonny. På gatan kom en bil ikapp en vagn som drogs av en häst. Bilen saktade in lite medan föraren slängde en blick mot trottoaren, sedan svängde den runt vagnen och körde vidare. ”Vart ska vi?” frågade Tom. ”Det är lite sent för en promenad.” ”Jag har en bil”, sa Sonny. ”Du har en bil?” ”Det är verkstadens. Fick låna den.” ”Var i helvete har du ställt den då?” ”Några kvarter bort.” ”Varför parkerade du ända där borta om du visste att jag …” ”Che cazzo!” Sonny öppnade famnen i en gest som uttryckte häpnad över Toms okunnighet. ”För att det här är Luca Brasis territorium.

Luca Brasis och O’Rourkes och en massa galna irländares.” ”Och vad rör det dig?” frågade Tom. Han ställde sig i vägen för Sonny. ”Vad bryr sig en grabb som jobbar på en verkstad om vems territorium det här är?”

Sonny föste Tom åt sidan. Det var ingen försiktig knuff, men han log.

26

”Det är farligt här. Jag är inte lika obetänksam som du.” Så fort orden hade lämnat hans läppar skrattade han, som om han hade förvånat sig själv. ”Okej”, sa Tom och började gå igen. ”Jag gick till Juke’s Joint med några killar jag känner från studenthemmet. Vi tänkte dansa lite, ta ett par glas och sedan sticka tillbaka. Så kommer den där bönan och bjuder upp mig, och rätt vad det är ligger jag i hennes säng. Jag visste inte att hon var Luca Brasis flickvän. Jag svär.” ”Madon’!” Sonny pekade på en svart Packard som stod parkerad under en gatlykta. ”Den där är min.” ”Verkstadens, menar du.” ”Precis. In med dig och håll klaffen.”

När Tom hade satt sig slängde han armarna över det långa sätets ryggstöd och såg på medan Sonny tog av sig hatten, lade den bredvid sig och tog upp en nyckel ur västfickan. Den långa växelspaken som stack upp från golvet darrade till när bilen startade. Sonny tog upp ett paket Lucky Strike ur kavajfickan, tände en cigarett och lade den i ett askfat som var inbyggt i instrumentpanelen av polerat trä. En rökslinga drev upp mot vindrutan medan Tom öppnade handskfacket och hittade ett paket kondomer. ”Får du verkligen köra den här bilen en lördagskväll?” sa han till Sonny.

Sonny svängde ut på gatan utan att svara.

Tom var trött men klarvaken, och misstänkte att det skulle dröja länge innan det blev tal om någon sömn för hans del. Utanför tickade gatorna förbi medan Sonny körde söderut. ”Kör du mig till studenthemmet?” frågade Tom. ”Hem till mig”, sa Sonny. ”Du kan sova där i natt.” Han tittade på Tom. ”Har du över huvud taget funderat på det här? Har du någon aning om vad du ska göra?” ”Om den där typen får veta något, menar du?” ”Ja”, sa Sonny. ”Det är vad jag menar.”

Tom såg gatorna hasta förbi. De passerade en rad med hyreskaserner med mörka fönster ovanför gatlyktornas sken. ”Hur ska han få veta något?” sa han till sist. ”Hon kommer inte att säga något.” Tom skakade på huvudet, avfärdade möjligheten att Luca skulle kunna få reda på något. ”Jag tror hon är lite tokig. Hon uppförde sig märkligt hela natten.”

27

”Det här handlar faktiskt inte bara om dig, Tom. Om Luca får nys om det och ger sig på dig så kommer pappa att ge sig på honom. Och sedan är det krig. Bara för att du inte kan hålla gylfen stängd.” ”Allvarligt talat!” utropade Tom. ”Ska du förmana mig att hålla gylfen stängd?”

Sonny slog kepsen från Toms huvud. ”Hon berättar inget för honom”, sa Tom. ”Det blir inga återverkningar.” ”Återverkningar”, härmade Sonny hånfullt. ”Hur vet du det? Hur vet du att hon inte är ute efter att göra honom svartsjuk? Har du tänkt på det? Hon kanske försöker göra honom svartsjuk.” ”Det låter ju helt knasigt, det måste du hålla med om.” ”Kanske det”, sa Sonny, ”men du sa ju att hon var tokig. Plus att hon är en brud och alla brudar är knäppa. Särskilt de irländska. De är helknäppa hela bunten.”

Tom tvekade, men när han talade lät det som om han hade avgjort frågan. ”Jag tror inte hon säger något”, sa han. ”Och gör hon det så har jag inget annat val än att gå till pappa.” ”Vad spelar det för roll ifall Luca dödar dig eller om pappa gör det?” ”Vad kan jag annars göra?” Sedan tillade han något som just slog honom. ”Jag borde kanske skaffa en pistol.” ”Och göra vad då? Skjuta av dig foten?” ”Har du någon bättre idé?” ”Nej”, sa Sonny och flinade. ”Men det har varit trevligt att känna dig, Tom. Du har varit en fin bror.” Han lutade sig tillbaka och fyllde bilen med sitt skratt. ”Du är verkligen rolig. Hörru, jag slår vad om att hon inte säger något.” ”Visst”, sa Sonny som tyckte synd om honom. Han knackade av askan från cigaretten, tog ett bloss och talade samtidigt som han blåste ut röken. ”Och gör hon det … så kommer säkert pappa på något sätt att fixa det. Du kommer att ligga risigt till ett tag, men han låter inte Luca döda dig.” Efter en kort stund tillade han: ”Fast å andra sidan, hennes bröder …”, och sedan gapskrattade han igen. ”Har du roligt, höjdarn?”

28

”Förlåt”, sa Sonny, ”men det här är så dråpligt. Herr Perfekt är inte så perfekt ändå. Herr Duktig är lite stygg också. Jag gillar det.” Han sträckte ut näven och rufsade om håret på Tom. Tom sköt bort hans hand. ”Mamma är orolig för dig”, sa han. ”Hon hittade en femtiodollarsedel i fickan på ett par byxor som du lämnade för att hon skulle tvätta dem.”

Sonny dunkade till ratten. ”Så det var där den hamnade! Sa hon något till pappa?” ”Nej. Inte än. Men hon är orolig för dig.” ”Vad gjorde hon med pengarna?” ”Gav dem till mig.”

Sonny tittade på Tom. ”Var inte orolig”, sa Tom. ”Jag har dem kvar.” ”Vad är det mamma är orolig för, då? Jag jobbar. Säg att jag hade sparat ihop pengarna.” ”Kom igen, Sonny. Mamma är inte dum. Vi pratar om femtio dollar.” ”Och varför frågar hon inte mig, om hon nu är orolig?”

Tom lutade sig tungt mot ryggstödet, som om han blev trött av att ens prata med Sonny. Han vevade upp rutan helt och lät fartvinden blåsa över sitt ansikte. ”Mamma frågar inte dig”, sa han, ”av samma anledning som hon inte frågar pappa varför vi nu äger ett helt hyreshus i Bronx när vi förut bodde alla sex i en tvåa på Tenth Avenue. Av samma anledning som hon inte frågar honom varför alla som bor i huset råkar arbeta för honom, eller varför det alltid står två killar på yttertrappan och håller koll på alla som går eller kör förbi.”

Sonny gäspade och drog fingrarna genom en trasslig lock av mörkt hår som hängde över pannan, nästan ända ner till ögonen. ”Vad då?

Olivoljeimport är en farlig bransch.” ”Sonny, varför går du runt med femtiodollarsedlar i fickorna? Varför svassar du omkring i en dubbelknäppt, kritstrecksrandig kostym som får dig att se ut som en gangster? Och varför”, frågade han samtidigt som han med en snabb rörelse stack in handen under Sonnys kavaj och upp mot hans axel, ”bär du pistol?” ”Du, Tom”, sa Sonny och föste undan hans hand. ”Säg mig en sak.

Tror du att mamma verkligen tror på att pappa är i olivoljebranschen?”

29

Tom svarade inte. Han betraktade Sonny och väntade. ”Jag har ärtbössan med mig”, sa Sonny, ”eftersom min bror kanske hade hamnat i knipa och kanske behövde någon som hjälpte honom ur den.” ”Var har du fått tag på en pistol?” sa Tom. ”Vad håller du på med, Sonny? Om det är vad det ser ut att vara kommer pappa att slå ihjäl dig. Vad är det med dig?” ”Svara på min fråga”, sa Sonny. ”Jag menar allvar. Tror du att mamma verkligen tror att pappa ägnar sig åt att sälja olivolja?” ”Pappa säljer olivolja. Hur så? Vad trodde du att han gör?”

Sonny gav Tom en blick som betydde prata inte smörja. ”Jag vet inte vad mamma tror”, sa Tom. ”Jag vet bara att hon bad mig att prata med dig om pengarna.” ”Säg att jag sparat av min lön från verkstaden.” ”Jobbar du fortfarande på verkstaden?” ”Visst”, sa Sonny. ”Jag jobbar.” ”Fan, Sonny …” Tom gnuggade sig i ögonen. De hade kommit till Canal Street, som på båda sidor om dem kantades med tomma salustånd. Allting var tyst, men om några timmar skulle gatan vara full med finklädda människor som var ute på söndagspromenad. ”Sonny, hör på nu. Mamma ägnar hela sitt liv åt att vara orolig för pappa – men Sonny, sina barn oroar hon sig inte för. Hör du vad jag säger, höjdarn?”

Tom höjde rösten lite för att understryka sina ord. ”Jag går på college.

Du har ett bra jobb på verkstaden. Fredo, Michael och Connie är bara småungar än så länge. Mamma kan sova om nätterna eftersom hon inte behöver oroa sig för sina barn på samma sätt som hon varje ögonblick oroar sig för pappa. Tänk efter, Sonny.” Tom tog ett av Sonnys kavajslag mellan fingrarna. ”Hur mycket vill du utsätta mamma för?

Hur mycket är den här flotta, skräddarsydda kostymen värd för dig?”

Sonny körde in till trottoaren utanför ett garage. Han såg sömnig och uttråkad ut. ”Vi är framme. Gå och öppna dörren, är du bussig.” ”Är det allt du har att säga?”

Sonny lade huvudet mot ryggstödet och blundade. ”Jisses, vad trött jag är.” ”Du är trött”, upprepade Tom. 30

”Jo”, sa Sonny. ”Jag har varit uppe i evigheter.”

Tom tittade på Sonny och väntade, tills han insåg att Sonny höll på att somna. ”Mammalucc’!” Han tog varsamt tag i sin brors hår och skakade honom. ”Vad är det?” sa Sonny utan att öppna ögonen. ”Har du fått upp garagedörren?” ”Har du någon nyckel?”

Sonny öppnade handskfacket, tog fram en nyckel och gav den till Tom. Han pekade på bildörren. ”Ja men var så god då”, sa Tom. Han steg ut på gatan. De befann sig på Mott Street, på samma gata som Sonnys lägenhet. Han funderade på att fråga Sonny varför han hade ett garage ett kvarter från lägenheten när han lika gärna kunde parkera på gatan precis utanför dörren.

Sedan bestämde han sig för att låta bli och gick och öppnade garaget istället.

31