Thom as H a r r is När lammen tystnar
Thomas Harris
NÄR LAMMEN TYSTNAR
Översättning av Sture Lundquist
Till minne av min far.
Om jag hade tänkt såsom människor pläga, när jag i Efesus kämpade mot vilddjuren, vad gagnade mig då det jag gjorde? Om döda icke uppstå? i:a Kor i n tier br ev et
Varför skulle jag betrakta dödens ansikte i en ring, jag som har den i mitt eget ansikte? Joh n Don n e , »Devotions«
5
Kapitel 1 B e t e e n d e v e t e n s k a p, den avdelning inom FBI som sysslar med massmord, ligger i bottenvåningen i FBI-Akademin i Quantico, till hälften under markytan. Clarice Starling kom dit röd i ansiktet efter en snabb promenad från skjutbanan. Hon hade gräs i håret och gräsfläckar på vindtygsjackan efter att ha blivit tvungen att kasta sig omkull på marken vid skottlossning i samband med en arresteringsövning på skjutbanan. Det fanns ingen på det yttre kontoret och hon borstade av sig en smula när hon såg sin spegelbild i glasdörrarna. Hon visste att hon kunde passera utan att snygga till sig. Händerna luktade krutrök, men hon hann inte tvätta sig – avdelningschefen Crawfords kallelse hade sagt genast. Hon fann Jack Crawford ensam i virrvarret av tjänsterum. Han stod vid någon annans skrivbord och pratade i telefon och hon fick en chans att betrakta honom för första gången på ett år. Det hon såg oroade henne. I vanliga fall såg Crawford ut som en spänstig, medelålders ingenjör som kunde ha klarat sig genom college genom att spela baseball – en kraftig stoppare, hård när han blockerade plattan. Nu var han mager, skjortkragen var för stor och han hade stora, mörka påsar under de blodsprängda ögonen. Alla som följde med i tidningarna visste att avdelningen för Beteendevetenskap hade problem. Starling hoppades att Crawford inte hade börjat dricka. Det verkade inte särskilt sannolikt. Crawford avslutade sitt telefonsamtal med ett rungande »nej«. Han tog fram hennes personakt som han höll under ena armen och slog upp den. »Starling, Clarice M, god morgon«, sade han. »God morgon.« Hon log artigt. 7
»Det är inget galet. Jag hoppas att ni inte blev skrämd.« »Nej.« Inte helt sant, tänkte Starling. »Era instruktörer säger att det går bra för er, ni tillhör de bästa i er klass.« »Jag hoppas det, de har inte gett några besked.« »Jag frågar dem ibland.« Det förvånade Starling; hon hade avskrivit Crawford som ännu en hycklande värvare av säkerhetspoliser. Hon hade stött på specialagent Crawford när han gästföreläste vid University of Virginia. Hans seminarier i kriminologi var en av anledningarna till att hon sökt sig till FBI. Hon hade skrivit till honom när hon försökte kvalificera sig för inträde vid Akademin, men han hade inte svarat, och under de tre månader hon varit elev i Quantico hade han ignorerat henne. Starling kom från en familj där man varken bad om förmåner eller försökte utnyttja vänskapsband, men hon var både förvånad och besviken över Crawfords uppförande. När hon nu mötte honom på nytt måste hon tyvärr konstatera att hon gillade honom igen. Det var tydligt att allt inte stod rätt till med Crawford. Han utstrålade en alldeles speciell kompetens, förutom sin intelligens, och Starling hade först noterat det när det gällde hans färgsinne och hans klädsel, även om han höll sig inom ramarna för den enhetliga standard som gällde för FBI-agenter. Nu var han prydligt men tråkigt klädd, som om han höll på att ömsa skinn. »Ett jobb dök upp och jag kom att tänka på er«, sade han. »Egentligen är det inget jobb, utan snarare ett intressant uppdrag. Ta bort Berrys prylar från den där stolen och sitt ner. Ni har antecknat här att ni vill komma direkt till Beteendevetenskap när ni är klar med Akademin.« »Det stämmer.« »Ni har läst en hel del om brottsplatsundersökningar, men ni har ingen praktik. Vi kräver sex år, minst.« »Min far var sheriff, och jag har insupit atmosfären.« 8
Crawford log svagt. »Vad ni däremot har är två betyg i sykologi och kriminologi och hur många somrars praktik på p ett mentalsjukhus – två?« »Två.« »Och er licens, är den giltig?« »Den gäller i ytterligare två år. Jag fick den innan ni ledde ert seminarium vid University of Virginia – innan jag bestämde mig för att söka hit.« »Ni drabbades av intagningsstoppet.« Starling nickade. »Men jag hade ändå tur – jag kom i tid underfund med att jag borde söka in på Brottsplatsundersökningar. På så sätt kunde jag få arbeta i laboratoriet tills det blev en öppning.« »Ni skrev till mig och berättade att ni tänkte söka hit, inte sant, och jag tror inte att jag svarade – jag vet att jag inte gjorde det. Det borde jag ha gjort.« »Ni har haft mycket annat att göra.« »Vet ni något om VI-CAP?« »Jag vet att det betyder Violent Criminal Apprehension Program. Law Enforcement Bulletin skriver att ni håller på att bygga upp en databas men att ni inte är färdig ännu.« Crawford nickade. »Vi har konstruerat ett frågeformulär. Det kan tillämpas på alla kända massmördare i modern tid.« Han gav henne en tjock pappersbunt med tunna pärmar. »Det finns ett avsnitt som ska besvaras av utredarna och ett annat som ska besvaras av eventuellt överlevande offer. Den blå delen ska mördaren besvara om han vill och den skära innehåller en rad frågor som intervjuaren ska ställa till mördaren för att få såväl hans reaktioner som hans svar. Det betyder en massa skrivbordsarbete.« Skrivbordsarbete. Clarice Starling vädrade som en ivrig spårhund. Hon anade att ett jobb höll på att dyka upp – troligen slavgörat att mata in data i ett nytt datasystem. Det var frestande att komma in på Beteendevetenskap i vilket jobb som helst, men hon visste vad som brukade hända med en kvinna 9
som en gång börjat som sekreterare – då var man fast för alltid. Hon måste välja, och hon ville göra ett klokt val. Crawford väntade på någonting – han måste ha frågat henne om något. Starling måste anstränga sig för att komma ihåg vad det var: »Vilka test har ni genomfört? Har ni någonsin gjort Minnesota Multiphasic? Rorschach?« »MMPI ja, men aldrig Rorschach«, sade hon. »Jag har gjort tematiska apperceptionstest, och jag har gjort Bender-Gestalt på barn.« »Är ni lättskrämd, Starling?« »Inte ännu.« »Ni förstår, vi har försökt intervjua och undersöka alla de trettiotvå kända massmördare som nu sitter inne för att på så sätt bygga upp en databas för att göra en psykologisk profil av olösta fall. De flesta ställde upp – jag tror att många av dem drivs av en önskan att väcka uppmärksamhet. Tjugosju av dem var villiga att samarbeta. Fyra av dem som sitter i dödscell och som har lämnat in nådeansökan knep förståeligt nog käft. Men den som vi helst vill ha har vi inte lyckats övertala. Jag vill att ni ska besöka honom i morgon på fångvårdsanstalten.« Clarice Starling kände glad förväntan men kanske också en smula rädsla. »Vem handlar det om?« »Psykiatern – doktor Hannibal Lecter«, sade Crawford. Detta namn framkallar ett ögonblicks tystnad i alla kretsar. Starling såg stadigt på Crawford. »Kannibalen Hannibal«, sade hon. »Ja.« »Jaha. Jag är naturligtvis glad att få chansen, men ni måste förstå att jag undrar – varför just jag?« »Framför allt därför att ni finns till hands«, sade Crawford. »Jag räknar inte med att han ska ställa upp. Han har redan vägrat, men det var via en mellanhand – anstaltsdirektören. Jag måste kunna rapportera att en av våra egna kvalificerade 10
intervjuare sökt upp honom och frågat honom personligen. Det finns skäl som ni inte behöver känna till. Jag har ingen annan på avdelningen som kan göra det.« »Ni har ont om folk – Buffalo Bill – och problemen i Nevada«, sade Starling. »Precis. Det är den gamla vanliga historien – inte tillräckligt med kvalificerat folk.« »I morgon, sa ni – det är alltså bråttom. Har det med något aktuellt fall att göra?« »Nej. Men jag önskar att det hade det.« »Om han vägrar, vill ni fortfarande ha en psykologisk utvärdering av honom?« »Nej. Jag har massor av rapporter om icke tillgängliga patienter till doktor Lecter och de är alla olika.« Crawford tog två C-vitamintabletter i handen och löste upp en Alka-Seltzer vid vattenautomaten att skölja ner dem med. »Det är verkligen löjligt. Lecter är psykiater och han skriver själv i psykiatriska tidskrifter – utomordentliga artiklar – men aldrig om sina egna små abnormiteter. Han låtsades ställa upp en gång för en del test som anstaltschef Chilton ville göra – han skulle sitta med en blodtrycksmanschett om sin penis och titta på bilder av våldsoffer – men så publicerade Lecter vad han fått veta om Chilton och gjorde sig lustig över honom. Han besvarar allvarligt syftande korrrespondens från psykiatristuderande i frågor som inte berör hans eget fall, men det är allt. Om han inte vill prata med er vill jag bara ha en enkel rapport om hur han ser ut, hur hans cell ser ut och vad han gör. Lokalfärg, så att säga. Se upp för pressen. Inte den seriösa pressen, bara skandaltidningarna. De är mer intresserade av Lecter än av prins Andrew.« »Var det inte en tidning som erbjöd honom femtitusen dollar för några recept? Jag har ett minne av det«, sade Starling. Crawford nickade. »Jag är säker på att National Tatler har mutat någon inne på anstalten, så de känner kanske till att ni kommer när jag ordnat med ert möte.« 11
Crawford lutade sig framåt tills hans ansikte bara var en halvmeter från hennes. Läsglasögonen han bar fick påsarna under hans ögon att se suddiga ut. Han hade just gurglat sig i munvatten. »Nu vill jag att ni ska lyssna mycket noga, Starling. Hör ni vad jag säger?« »Ja.« »Var mycket försiktig med Hannibal Lecter. Doktor Chilton, som är chef för anstalten, kommer att gå igenom hur ni ska uppträda när ni träffar honom. Avvik inte från hans instruktioner. Avvik inte det allra minsta från dem, vad som än händer. Om Lecter över huvud taget pratar med er är det bara därför att han försöker komma underfund med er. Det är samma slags nyfikenhet som får en orm att titta i ett fågelbo. Vi vet båda att man måste ge och ta i en intervju, men berätta inga detaljer om er själv. Ni vill inte att han ska få reda på någonting om er. Ni vet vad han gjorde med Will Graham.« »Jag läste om det när det hände.« »Han skar Will med en mattkniv när denne kom honom på spåren. Det var ett rent under att Will inte dog. Kommer ni ihåg Röda Draken? Lecter vände Francis Dolarhyde mot Will och hans familj. Wills ansikte ser ut som om Picasso skulle ha ritat honom, tack vare Lecter. Han skar sönder en sköterska på sjukhuset. Gör ert jobb och glöm aldrig vad han är.« »Och vad är han? Vet ni det?« »Jag vet att han är ett monster. Bortsett från det kan man inte veta säkert. Kanske ni kommer underfund med det; jag har inte valt er av en slump, Starling. Ni ställde en del intressanta frågor till mig när jag föreläste på University of Virginia. Chefen kommer att få se er rapport – med er signatur – om den är klar och redig och väldisponerad. Och det avgör jag. Och jag vill ha den 09:00 på söndag. Okej, Starling, sätt i gång enligt de direktiv ni fått.« Crawford log mot henne men blicken var död. 12
Kapitel 2 D o k t o r F r e d e r i c k C h i l t o n , femtioåtta år och administrativ chef för Baltimore State Hospital för kriminalpatienter har ett långt, brett skrivbord på vilket det inte finns några hårda eller vassa föremål. Några av de anställda kallar det för »vallgraven«. Andra anställda vet inte vad ordet »vallgrav« betyder. Doktor Chilton förblev sittande vid sitt skrivbord när Clarice Starling kom in på hans kontor. »Vi har haft många kriminalare här, men jag kan inte påminna mig att vi haft någon som sett så bra ut«, sade Chilton utan att resa sig. Utan att reflektera över det visste Starling att glansen på hans utsträckta hand var lanolin som han fått av att stryka sig över håret. Hon lösgjorde handen innan han gjorde det. »Det är miss Sterling, eller hur?« »Starling, doktorn, med a. Tack för att ni tar er tid att träffa mig.« »Jaså, FBI satsar på flickor som alla andra«, grymtade han roat och visade upp sina nikotinfärgade tänder i det leende som han använde för att markera paus mellan meningarna. »Byrån går framåt, doktor Chilton. Faktiskt.« »Kommer ni att stanna i Baltimore några dagar? Man kan faktiskt ha lika roligt här som i Washington eller New York, bara man hittar i stan.« Hon vände sig bort för att slippa se hans leende och insåg genast att han hade noterat hennes motvilja. »Jag är säker på att det är en trevlig stad, men mina instruktioner är att prata med doktor Lecter och att avge rapport i eftermiddag.« »Finns det någonstans dit jag kan ringa er i Washington för en uppföljning längre fram?« 13
»Naturligtvis. Så vänligt av er att tänka på det. Specialagent Jack Crawford är ansvarig för projektet och ni kan alltid nå mig genom honom.« »På så sätt«, sade Chilton. De skära fläckarna på hans kinder skar sig mot den rödbruna färgen på hans hår. »Kan jag få se ert identitetskort.« Han lät henne stå medan han utan brådska studerade kortet. Så lämnade han det tillbaka och reste sig. »Det här ska inte behöva ta lång tid. Följ med mig.« »Jag har fattat att ni skulle ge mig en del information, doktor Chilton«, sade Starling. »Det kan jag göra medan vi går.« Han kom runt skrivbordet och såg på sin klocka. »Jag har lunch om en halvtimme.« Fan också, hon borde ha tolkat honom bättre, snabbare. Han är kanske ingen dumbom. Han kanske vet något som kan vara användbart. Det skulle inte ha skadat om hon flinat upp sig, även om hon inte var särskilt bra på det. »Doktor Chilton, jag har avtalat tid med er. Ni fick själv välja tidpunkt för mötet. Det kan ju dyka upp saker under intervjun – jag kan behöva gå igenom en del av hans svar med er.« »Det tvivlar jag verkligen på. Oj då. Jag måste ringa ett telefonsamtal innan vi går. Vi ses ute på det yttre kontoret.« »Jag skulle vilja lämna min kappa och mitt paraply här.« »Där ute«, sade Chilton. »Lämna dem till Alan på det yttre kontoret. Han kan ta hand om dem.« Alan var klädd i internernas pyjamasliknande dräkt. Han höll på att torka av askkoppar med en flik av skjortan. Han rullade med tungan i munnen när han tog emot Starlings kappa. »Tack så mycket«, sade hon. »Varsågod. Hur ofta brukar ni skita?« undrade Alan. »Hur sa?« »Kommer det ut lå-å-å-å-ngt?« »Jag kan själv hänga undan den.« »Ni har ingenting i vägen – ni kan böja er fram och se när det kommer ut och se om det skiftar färg när det kommer ut 14
i luften. Brukar ni göra det? Ser det ut som om ni har en stor brun svans?« »Doktor Chilton vill att ni ska komma in på hans kontor«, sade Starling. »Nej, det vill jag inte«, sade doktor Chilton. »Häng in kappan i garderoben, Alan, och ta inte fram den medan vi är borta. Sätt i gång. Jag hade en kontorsflicka på heltid förut men budgetkillarna stal henne från mig. Flickan som släppte in er skriver tre timmar om dagen åt mig och så har jag Alan. Var finns alla kontorsflickor, miss Starling?« Hans glasögon blänkte mot henne. »Är ni beväpnad?« »Nej, jag är inte beväpnad.« »Får jag titta i er handväska och er portfölj?« »Ni har sett mina referenser.« »Som säger att ni är elev. Var snäll och låt mig titta.« Clarice Starling ryckte till när den första av de tunga stål dörrarna slog igen bakom henne och låset knäppte till. Chilton gick före henne genom den gröna anstaltskorridoren i en atmo sfär av lysol och avlägset slammer. Starling retade sig på att hon låtit Chilton sticka handen i hennes handväska och portfölj, och hon försökte behärska sin vrede så att hon skulle kunna koncentrera sig. Det var all right nu. Hon kände att hon var i full balans igen, som om hon stod på en stadig grusbotten i en snabbt rinnande ström. »Lecter är verkligen till besvär«, sade Chilton över axeln. »Det tar en vakt minst tio minuter om dagen att ta bort häftklammer ur de tidskrifter han får. Vi försökte stryka eller skära ner antalet prenumerationer, men han skrev och klagade och domstolen hävde beslutet. Hans personliga brevskörd brukade vara enorm. Lyckligtvis började den minska när han ställdes i skuggan av andra förbrytare. Ett tag verkade det som om varenda student som skulle skriva en avhandling i psykologi ville ha med något från Lecter i den. Läkartidskrifterna publicerar fortfarande hans artiklar, men det är bara på grund av det 15
kuriositetsvärde som hans namn har.« »Jag tycker att han skrev en bra artikel om missbruk av kirurgi i Journal of Clinical Psychiatry«, sade Starling. »Jaså det tyckte ni? Vi försökte studera Lecter. Vi tänkte att här hade vi chansen att göra ett studium som skulle betyda en landvinning – det är så sällsynt att få någon levande.« »Någon vad?« »En fullt utvecklad sociopat. Det är ju uppenbarligen det han är. Men han är oåtkomlig, alldeles för avancerad för våra standardtest. Och som han hatar oss. Han tycker att jag är hans Nemesis. Det är verkligen skickligt av Crawford – inte sant? – att sätta er på Lecter.« »Hur menar ni, doktor Chilton?« »En ung kvinna som han kan ›tända på‹ som jag tror det kallas. Jag tror inte att Lecter sett en kvinna på flera år – möjligen har han sett en skymt av städerskan. Vi håller vanligen kvinnor borta härifrån. De är bara till besvär i vården.« Må fan ta dig, Chilton. »Jag är utexaminerad från University of Virginia med goda betyg, doktor Chilton. Det är inte någon charmskola.« »Då borde ni kunna minnas reglerna: Sträck er inte in genom gallret, rör inte vid gallret. Ge honom inget annat än mjuka papper. Inga pennor. Han får egna filtpennor, några i taget. Alla papper som ni ger honom måste vara fria från häftklammer, gem och nålar. Föremål får bara skjutas in till honom genom den skjutbara matlådan. Alla föremål kommer ut igen genom matlådan. Utan undantag. Ta inte emot något som han försöker sträcka ut till er genom gallret. Har ni förstått?« »Jag förstår.« De hade gått igenom ytterligare två dörrar och lämnat dagsljuset bakom sig. De hade nu passerat de avdelningar där interner kan umgås med varandra och kommit ner i den avdelning där det varken fanns fönster eller umgängesliv. Lamporna i korridoren var täckta med kraftiga galler, precis som lamporna i ett fartygs maskinrum. Doktor Chilton stannade under en av 16
dem. När deras fotsteg tystnade kunde Starling bakom några av väggarna höra en skrovlig röst som blivit förstörd av att skrika. »Lecter får aldrig komma utanför sin cell utan handbojor och munkavle«, sade Chilton. »Jag ska visa er varför. Han var en mönsterfånge under sitt första år här. Säkerhetsbestämmelserna kunde lättas en smula – detta var under den förra ledningen, förstår ni. På kvällen den 8 juli 1976 klagade han över smärtor i bröstet och fördes till sjukavdelningen. Man tog av honom handbojorna för att det skulle gå lättare att ta ett EKG. När sköterskan böjde sig över honom gjorde han henne detta.« Chilton räckte Clarice Starling ett tummat fotografi. »Läkarna lyckades rädda hennes ena öga. Lecter var hela tiden kopplad till apparaten. Han bröt käken på henne för att komma åt hennes tunga. Hans puls steg aldrig över åttiofem, inte ens när han svalde den.« Starling visste inte vilket som var värst, fotografiet eller Chiltons ansiktsuttryck när han lystet glodde på henne. Hon fick en känsla av en törstig kyckling som pickade tårar ur hennes ansikte. »Jag förvarar honom här inne«, sade Chilton och tryckte på en knapp vid en kraftig dubbeldörr av säkerhetsglas. En kraftig vakt släppte in dem i avdelningen på andra sidan dörrarna. Starling fattade ett tungt beslut och stannade alldeles in nanför dörrarna. »Doktor Chilton, vi behöver verkligen det här testresultatet. Om doktor Lecter uppfattar er som sin fiende – om han är så fixerad vid er som ni säger – kanske vi skulle lyckas bättre om jag kom ensam till honom. Vad tror ni själv?« Det ryckte i munnen på Chilton. »Gärna för mig. Det kunde ni ha föreslagit inne på kontoret. Jag kunde ha skickat ett biträde med er och sparat tid.« »Jag skulle ha föreslagit det där om ni hade informerat mig där.« »Jag tror inte att vi träffas mer, miss Starling. Barney, när hon är klar med Lecter kan ni ringa efter någon som tar henne härifrån.« 17
Chilton gick sin väg utan att se på henne. Nu fanns bara den stora likgiltiga vakten och den ljudlösa klockan bakom honom och det gallerförsedda skåpet med en tung klubba, handbojor, munkavle och bedövningspistol. I en krok på väggen hängde ett föremål som såg ut som ett rör som var U-format i ena änden för att hålla en våldsam patient tryckt mot väggen. Vakten såg på henne. »Sa doktor Chilton åt er att inte röra vid gallret?« Hans röst var hes och gäll. Hon kom att tänka på Aldo Ray. »Ja, det gjorde han.« »Okej, det är bortom alla de andra, sista cellen på höger hand. Håll er mitt i korridoren och bry er inte om någonting. Ni kan ta med er hans post så får ni en bra start.« Vakten föreföll road. »Lägg den bara i lådan och låt den rulla. Om lådan är på insidan kan ni dra ut den med snöret eller också kan han skicka den tillbaka. Han kan inte nå er när lådan stannar på utsidan.« Vakten gav henne två tidskrifter vars lösa blad föll ut, tre tidningar och flera öppnade brev. Korridoren var ungefär tjugofem meter lång med celler på båda sidor. Några celler var madrasserade med en tittglugg mitt på dörren, lång och smal som en skottglugg. Andra var helt vanliga fängelseceller med gallervägg mot korridoren. Clarice Starling var medveten om att det satt människor i cellerna men hon försökte låta bli att se på dem. Hon hade hunnit drygt halvvägs när en röst väste: »Jag kan lukta din kutta.« Hon låtsades inte höra utan fortsatte framåt. Ljuset var tänt i den sista cellen. Hon drog sig mot vänster sida av korridoren för att kunna se in när hon närmade sig, väl medveten om att klappret av hennes klackar aviserade hennes ankomst.
18
Kapitel 3 D o k t o r L e c t e r s cell ligger ett gott stycke förbi de andra och vetter bara mot en skrubb på andra sidan korridoren, och den är unik också på andra sätt. Fronten består av en gallervägg, men innanför gallret, på längre håll än en människa kan nå, finns ytterligare en avspärrning, ett kraftigt nylonnät som är spänt från golv till tak och från vägg till vägg. Bakom nätet kunde Starling se ett golvfast bord med travar av häftade böcker och tidningar samt en rak stol som också var fästad i golvet. Doktor Hannibal Lecter själv låg tillbakalutad på sin brits och läste den italienska upplagan av Vogue. Han höll de lösa tidningssidorna i höger hand och lade dem åt sidan en efter en med vänster. Doktor Lecter har sex fingrar på vänster hand. Clarice Starling stannade på respektfullt avstånd från gallret. »Doktor Lecter.« Hon tyckte själv att hennes röst lät avspänd. Han såg upp från sin läsning. Under ett kort ögonblick tyckte hon att hans blick dunkade, men det var bara sitt eget blod hon hörde. »Jag heter Clarice Starling. Jag skulle vilja prata med er.« Doktor Lecter såg eftersinnande på henne med fingret mot de hopsnörpta läpparna. Så reste han sig makligt, kom lugnt framåt i sin bur och stannade alldeles framför nylonnätet utan att låtsas om det, som om han själv valde avstånd. Hon kunde se att han var liten och mager; hans händer och armar vittnade om samma sega styrka som fanns hos henne själv. »God morgon«, sade han som om han öppnat en dörr. Hans kultiverade röst lät svagt metallisk och raspig, kanske beroende på att han sällan använde den. Doktor Lecters ögon är mörkbruna och reflekterar ljuset 19
med inslag av rött. Ibland förefaller det som om ljusstrålarna sugs som gnistor till hans ögon. Han höll Starling fången med sin blick. Hon vågade sig något närmare gallret. Håret på armarna reste sig och tryckte mot ärmarna. »Doktor Lecter, vi har bekymmer med vår psykologiska översikt. Jag skulle vilja be om er hjälp.« »›Vi‹ betyder Beteendevetenskapliga avdelningen på Quantico. Jag förmodar att ni arbetar för Jack Crawford.« »Det stämmer.« »Kan jag få se era referenser?« Det hade hon inte väntat sig. »Jag visade dem på… kontoret.« »Ni menar att ni visade dem för filosofie doktor Frederick Chilton?« »Ja.« »Fick ni se hans referenser?« »Nej.« »De akademiska är inte mycket att hurra för, det kan jag försäkra. Träffade ni Alan? Är han inte charmerande? Vilken av dem skulle ni helst vilja prata med?« »Jag tror att jag skulle föredra Alan.« »Ni skulle kunna vara någon journalist som Chilton släppt in mot betalning. Jag tycker att jag har rätt att få se era referenser.« »All right.« Hon höll upp sitt laminerade ID-kort. »Jag kan inte läsa det på så långt håll. Var snäll och skicka in det.« »Det får jag inte.« »Därför att det är hårt?« »Ja.« »Be Barney.« Vakten kom och funderade. »Doktor Lecter, jag ska skicka in kortet. Men om ni inte skickar ut det när jag ber er – om jag måste besvära alla andra och slå er i bojor för att få tag i det – då kommer jag att bli arg. Om ni retar mig får ni vara fastlåst tills jag blir på bättre humör. Matas genom ett rör, blöjbyxor 20
som byts två gånger om dagen – rubbet. Och ingen post på en vecka. Uppfattat?« »Visst Barney.« Kortet rullade in med matlådan och doktor Lecter höll upp det mot ljuset. »En elev? Det står ›elev‹. Skickar Jack Crawford en elev för att intervjua mig?« Han slog med kortet mot sina små vita tänder och andades in dess lukt. »Doktor Lecter«, sade Barney. »Javisst ja.« Han stoppade tillbaka kortet i lådan och Barney drog ut den. »Jag studerar fortfarande vid Akademin«, sade Starling, »men nu handlar det inte om FBI – vi pratar om psykologi. Kan ni själv avgöra om jag är kvalificerad för det vi ska prata om?« »Ummmmm«, sade doktor Lecter. »Det var faktiskt ganska listigt av er. Barney, tror ni att konstapel Starling skulle kunna få en stol?« »Doktor Chilton sa inget om någon stol.« »Men vad säger er goda uppfostran, Barney?« »Vill ni ha en stol?« frågade Barney. »Vi kunde ha tagit fram en, men han sa inte – nåja, ingen brukar stanna så länge.« »Ja tack«, sade Starling. Barney hämtade en hopfällbar stol ur den låsta skrubben tvärs över korridoren, fällde upp den och lämnade dem. »Så där ja«, sade Lecter och satte sig vid sitt bord vänd mot henne. »Vad sa Miggs till er?« »Vem?« »Den personlighetskluvne Miggs, i cellen längre bak. Han väste något åt er. Vad sa han?« »Han sa ›Jag kan lukta din kutta‹.« »På så sätt. Själv kan jag inte det. Ni använder Evyan hudkräm och ibland använder ni L’Air du Temps, men inte i dag. I dag är ni alldeles avgjort oparfymerad. Hur reagerar ni inför vad Miggs sa?« »Han är fientligt inställd av skäl som jag inte vet något om. 21
Det är inte bra. Han är fientligt inställd till människor och människor är fientligt inställda till honom. Det är en cirkel.« »Tycker ni illa om honom?« »Jag tycker det är tråkigt att han är störd. Dessutom väsnas han. Hur kunde ni veta något om min parfym?« »En doft från er handväska när ni tog fram kortet. Er handväska är snygg.« »Tack.« »Ni tog er bästa handväska, eller hur?« »Ja.« Det var sant. Hon hade sparat till denna klassiska handväska och den var det bästa hon ägde. »Den är mycket bättre än era skor.« »Jag kanske köper ett par bättre.« »Det tvivlar jag inte på.« »Har ni gjort teckningarna på väggen, doktor Lecter?« »Tror ni att jag har skickat efter en dekoratör?« »Den som sitter över tvättstället, föreställer den en europeisk stad?« »Det är Florens. Det föreställer Palazzo Vecchio och domen sedd från Belvedere.« »Har ni gjort alla detaljerna ur minnet?« »Minnet är vad jag har i stället för utsikt, konstapel Starling.« »Föreställer den andra en korsfästning? Det mellersta korset är tomt.« »Det föreställer Golgata efter Nedstigningen. Krita och spritpenna på smörpapper. Den visar vad tjuven som hade blivit lovad paradiset verkligen fick sedan man tagit bort påskalammet.« »Vad fick han?« »Brutna ben, naturligtvis, precis som sin kamrat som hånat Kristus. Kan ni inte Johannesevangeliet? Se då på Duccio – han målar verkliga korsfästningar. Hur är det med Will Graham? Hur ser han ut?« »Jag känner inte Will Graham.« 22
»Ni vet vem han är. Jack Crawfords skyddsling. Före er. Hur ser han ut i ansiktet?« »Jag har aldrig sett honom.« »Detta kallas att riva i gamla sår, konstapel Starling, om ni ursäktar.« Det blev alldeles tyst. »Vi skulle kanske kunna riva i något annat. Jag tog med mig – « »Nej. Nej, det låter både dumt och fel. Använd aldrig en kvickhet som övergång. Hör på. Att förstå en kvickhet och försöka vända den får försökspersonen att reagera snabbt och likgiltigt på ett sätt som är ogynnsamt för hans sinnesstämning. Det är sinnesstämningarna som för oss framåt. Ni började bra, ni var artig och mottaglig för artighet, ni byggde upp förtroende genom att berätta den pinsamma sanningen om Miggs och så kommer ni med en billig övergång till ert frågeformulär. Det duger inte.« »Doktor Lecter, ni är en erfaren klinisk psykiater. Tror ni att jag är så dum att jag försöker köra med känslomässiga knep mot er? Försök ha högre tankar om mig. Jag ber er att svara på frågorna i formuläret och antingen gör ni det eller också låter ni bli. Skulle det skada att ta en titt på det?« »Konstapel Starling, har ni läst några av de artiklar som kommit ut från Beteendevetenskap på senaste tiden?« »Ja.« »Det har jag också. FBI är dumma nog att vägra att skicka mig Law Enforcement Bulletin, men jag får den genom olika antikvariat och jag får News och de psykiatriska tidskrifterna genom John Jay. Man delar in människor som begår massmord i två grupper – metodiska och icke metodiska. Vad är er uppfattning om det?« »Det är… elementärt, tydligen menar man – « »Förenkling är det ord ni söker. I själva verket är nästan all psykologi barnslig, konstapel Starling, och det man tillämpar på Beteendevetenskap är inte mycket bättre än frenologin. 23
Psykologin har redan från början ett dåligt utgångsläge. Ta vilken psykologisk fakultet som helst vid något college och se på dess studenter och lärare: radioamatörer och andra personlighetsdefekta fantaster. Knappast de största begåvningarna vid universitetet. Metodiska och icke metodiska – en uridiotisk tanke.« »Hur skulle ni vilja ändra klassificeringen?« »Jag skulle inte vilja göra det alls.« »På tal om tidskrifter har jag läst era artiklar om kirurgiskt missbruk och om vänstersidiga och högersidiga ansiktsuttryck.« »Ja, de är utmärkta«, sade doktor Lecter. »Det tyckte jag och det tyckte Jack Crawford också. Han fäste min uppmärksamhet på dem. Det är en av anledningarna till att han är angelägen om att ni – « »Är stoikern Crawford angelägen? Han måste sitta illa till om han hämtar hjälp från elevkåren.« »Det gör han och han – « »Sitter illa till på grund av Buffalo Bill.« »Jag antar det.« »Nej. Inte alls ›jag antar det‹. Konstapel Starling, ni vet mycket väl att det gäller Buffalo Bill. Jag trodde att Jack Crawford kanske hade skickat er för att fråga mig om det.« »Nej.« »Så då försöker ni inte komma fram till det?« »Nej, jag kom hit därför att vi behöver er – « »Vad vet ni om Buffalo Bill?« »Ingen vet särskilt mycket.« »Har allting stått i tidningarna?« »Jag tror det. Doktor Lecter, jag har inte fått se något konfidentiellt material om det fallet, mitt jobb är att – « »Hur många kvinnor har Buffalo Bill gjort slut på?« »Polisen har hittat fem.« »Alla flådda?« »Delvis, ja.« 24
»Tidningarna har aldrig avslöjat hans namn. Vet ni varför han kallas Buffalo Bill?« »Ja.« »Berätta.« »Om ni tittar på frågeformuläret.« »Jag lovar att titta men inte mer. Nå, varför?« »Det började som ett dåligt skämt på mordkommissionen i Kansas City.« »Ja…?« »Man kallar honom Buffalo Bill därför att han flår sina offer.« Starling kom underfund med att i stället för att känna sig rädd kände hon sig billig. Och hon föredrog att vara rädd. »Skicka in frågeformuläret.« Starling sköt in den blå delen via lådan. »Men konstapel Starling, tror ni verkligen att ni kan dissekera mig med ett så trubbigt verktyg?« »Nej. Men jag tror att ni har vissa insikter i ämnet och att ni kan föra studien framåt.« »Och vad skulle jag rimligen kunna ha för intresse av det?« »Nyfikenhet.« »På vad?« »På varför ni är här. På vad som hände med er.« »Ingenting hände med mig, konstapel Starling. Jag hände. Ni kan inte reducera mig till en rad inflytanden. Ni har gett upp begreppen gott och ont för behaviorism, konstapel Starling. Kan ni påstå att jag är ond? Är jag ond, konstapel Starling?« »Jag tror att ni har varit destruktiv. Det är samma sak för mig.« »Är ondska bara destruktivitet? Om det är så enkelt är stormar onda. Och eld och hagel. Försäkringsbolagen sammanför allt sådant under rubriken ›force majeure‹.« »Överlagt – « »Jag samlar på störtade kyrkor som avkoppling. Läste ni om den senaste, den på Sicilien? Fantastiskt! Fasaden störtade in över sextiofem mormödrar under mässan. Var det ondska? 25