Charles Duhigg är ekonomireporter på New York Times och har vunnit flera priser, däribland Pulitzerpriset 2013 för en artikelserie om ekonomin bakom Apples produkter. Det här är hans debutbok och den har hittills sålts till 28 länder.
»underhållande … njutbar … fascinerande … en grundlig genomgång av vetenskapen om hur vanor formas och förändras.« The New York Times Book Review
»En förstklassig bok – baserad på en imponerande mängd research, skriven i lättsam stil med rätt balans mellan intellektuell seriositet och praktiska råd kring hur man kan bryta sina dåliga vanor.« The Economist
Charles Duhigg Vanans makt
Vill du komma igång med träningen, bli mer effektiv, lansera en ny produkt, bygga upp ett framgångsrikt företag eller förändra världen? Allt börjar med att förstå vanans makt. Nästan hälften av allt vi gör går på ren vana. Vanor påverkar individens val, gruppers beteende och hela samhällens inriktning. Charles Duhigg har djupdykt i den senaste forskningen om hur vanor formas och hur de lagras i hjärnan. Med hjälp av många fascinerande exempel förklarar han varför kunskap om hur vanor fungerar hjälper dig att skapa bestående förändringar i både ditt och andras beteende.
Vanans makt Varför vi gör som vi gör och hur vi kan ändra på det
[…] De flesta val vi gör varje dag upplevs kanske som ett resultat av välunderbyggt beslutsfattande, men det är de inte. De är vanor. Och även om varje vana för sig har ganska liten betydelse, kommer vår hälsa, vår produktivitet, vår ekonomiska trygghet och vår lycka att på lång sikt påverkas i oerhört hög grad av vilken mat vi beställer, vad vi säger till våra barn varje kväll, huruvida vi sparar eller slösar, hur ofta vi motionerar, hur vi ordnar våra tankar och lägger upp våra arbetsrutiner.«
»Självhjälpsböcker som faktiskt fungerar är sällsynta men Duhigg sammanfattar och destillerar framgångsrikt den senaste forskningen kring människors, företags och samhällens vanor och har skrivit en användbar guide till hur människor tar till sig vanor – och hur de kan bryta dem.« Financial Times
Omslag Catharina Ekström
ISBN 978-91-27-13525-3
Författarfoto © Elizabeth Alter
»Vad var det allra första du gjorde när du vaknade i morse? Hoppade du in i duschen, kollade du dina mejl eller högg du en bulle i förbifarten? Borstade du tänderna innan du hade torkat dig efter duschen eller efteråt? Knöt du vänster eller höger sko först? Vad sa du till dina barn när du var på väg ut genom dörren? Vilken väg tog du till jobbet? Tog du itu med dina mejl, småpratade lite med en kollega eller satte genast igång att skriva ett PM när du hade satt dig vid skrivbordet? Sallad eller hamburgare till lunch? Satte du på dig träningsskorna och tog en löprunda eller hällde du upp en drink och åt middag framför teven när du hade kommit hem?
Charles Duhigg
9 789127 135253
Omslag Vanans makt.indd 1-5
2013-11-13 09:31
Inlaga Vanans makt.indd 6
2013-11-11 16:41
Innehåll Prolog Vanekuren. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9
Individers vanor 1. Vanecirkeln
Så fungerar vanor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 17
2. Den sugna hjärnan
Så skapar man nya vanor. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 41
3. Den gyllene regeln för att ändra vanor
Därför inträffar förändringar. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67
Framgångsrika organisationers vanor 4. Grundläggande vanor eller balladen om Paul O’Neill
Vilka vanor är viktigast?. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 95
5. Starbucks och framgång som vana
När viljestyrkan blir automatisk. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 120
6. Kraften i en kris
Så skapar ledare vanor – oavsiktligt och medvetet.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 142
7. Så vet Target vad du vill ha innan du vet det själv
När företag förutsäger (och manipulerar) vanor.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 165
Samhällens vanor 8. Kyrkan i Saddleback och bussbojkotten i Montgomery
Så uppstår rörelser. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 191
9. Den fria viljans neurologi
Är vi ansvariga för våra vanor?. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 216
APPENDIX: Hur du använder tankarna i den här boken. . . . . . . . . . . . . . . 240 Författarens tack. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 250 Om källorna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 253 Noter. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 254 Register. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 308
Inlaga Vanans makt.indd 7
2013-11-11 16:41
Inlaga Vanans makt.indd 8
2013-11-11 16:41
Prolog Vanekuren
Hon var forskarnas favoritdeltagare. Lisa Allen var – enligt sin journal – trettiofyra år gammal, hade börjat röka och dricka när hon var sexton och hade kämpat mot övervikt under större delen av sitt liv. Under en period när hon var mellan tjugo och trettio år gammal jagades hon av inkassoföretag som försökte få in de 10 000 dollar hon hade i skulder. Enligt ett gammalt cv hade hennes längsta anställning varat mindre än ett år. Men kvinnan som satt framför forskarna i dag var smal och energisk och hade en löpares vältränade ben. Hon såg tio år yngre ut än på fotona i mappen och verkade ha bättre kondition än någon annan i rummet. Enligt den senaste rapporten i journalen hade Lisa inga skulder, drack inte och jobbade sedan tre år och tre månader tillbaka på ett företag som sysslade med grafisk formgivning. ”Hur länge sedan var det du rökte senast?” frågade en av läkarna och började arbeta sig neråt i listan med frågor som Lisa besvarade varje gång hon kom till det här labbet utanför Bethesda i Maryland. ”Nästan fyra år sedan”, sa hon, ”och jag har gått ner över tjugofem kilo och sprungit ett maratonlopp sedan dess.” Hon hade också påbörjat en akademisk utbildning och köpt en bostad. Det hade varit en händelserik tid. Bland forskarna i rummet fanns neurologer, psykologer, genetiker och en sociolog. Under de tre senaste åren hade de med anslag från NIH (National Institutes of Health), den amerikanska federala myndigheten för medicinsk forskning, undersökt och analyserat Lisa och över tjugo andra före detta rökare, kroniska matmissbrukare, personer med alkoholproblem, shoppingmissbrukare och människor med andra destruktiva vanor. Alla deltagarna hade en sak gemensamt: De hade förändrat sina liv på relativt kort tid. Forskarna ville förstå hur det hade gått till. De hade därför undersökt försökspersonernas allmäntillstånd, installerat videokameror i deras bostäder för att
Inlaga Vanans makt.indd 9
2013-11-11 16:41
10
kunna studera deras vardagsrutiner, analyserat delar av deras dna och med hjälp av teknik som lät dem titta in i folks huvuden i realtid studerat hur flödet av blod och elektriska impulser i deras hjärnor såg ut när de utsattes för frestelser i form av cigaretter och läcker mat. Forskarnas mål var att ta reda på hur vanor fungerar på neurologisk nivå – och vad som krävs för att förändra dem. ”Jag vet att du har berättat det här massor av gånger”, sa läkaren till Lisa, ”men en del av mina kolleger har bara hört det i andra hand. Skulle du vilja beskriva en gång till hur du gick till väga när du slutade röka?” ”Javisst”, sa Lisa. ”Det började i Kairo.” Semesterresan hade varit ett ganska överilat beslut, förklarade hon. Några månader tidigare hade hennes man kommit hem från jobbet och förklarat att han tänkte lämna henne eftersom han var kär i en annan kvinna. Det tog ett tag för Lisa att bearbeta hans svek och ta till sig vetskapen om att hon faktiskt skulle skilja sig. Först kom en tid då hon sörjde och därefter en period då hon tvångsmässigt spionerade på honom och följde efter hans nya flickvän överallt i stan, ringde henne efter midnatt och lade på luren. Så kom en kväll när Lisa dök upp hemma hos flickvännen, berusad, och bankade på hennes dörr och skrek att hon tänkte sätta eld på lägenheten. ”Det var ingen vidare bra tid för mig”, sa Lisa. ”Jag hade alltid velat se pyramiderna, och jag hade inte utnyttjat hela krediten på mina kreditkort än, så …” Den första morgonen i Kairo vaknade Lisa i gryningen av ljudet av böneutropen från en moské i närheten. Det var kolsvart i hennes hotellrum. Hon sträckte sig efter en cigarett, halvblind och jetlaggad. Hon var så förvirrad att det var först när hon kände lukten av bränd plast som hon insåg att hon hade försökt tända eld på en penna, inte en Marlboro. De senaste fyra månaderna hade hon gråtit, hetsätit, legat sömnlös och känt sig skamsen, hjälplös, deprimerad och arg på samma gång. Hon bröt ihop där hon låg i sängen. ”Det var som en våg av sorgsenhet”, sa hon. ”Det kändes som om allt jag någonsin hade önskat mig hade smulats sönder. Jag klarade inte ens av att röka. Och så började jag tänka på min exman och på hur svårt det skulle bli att hitta ett nytt jobb när jag kom hem igen och hur mycket jag skulle hata det och hur dålig jag kände mig jämt. Jag steg upp och knuffade omkull en tillbringare med vatten, som gick i kras på golvet, och då började jag gråta ännu mer. Jag var desperat – det kändes som om jag var tvungen att förändra något, åtminstone en enda sak, som jag kunde styra över.”
Inlaga Vanans makt.indd 10
2013-11-11 16:41
Prolog · 11
Hon duschade och gick ut från hotellet. När hon åkte taxi genom Kairos sönderkörda gator och därefter ut på grusvägarna till sfinxen, pyramiderna i Giza och den vidsträckta, oändliga öknen omkring dem, bleknade hennes självömkan bort för ett ögonblick. Hon behövde ett mål i livet, tänkte hon. Något att sträva mot. Där i taxin bestämde hon sig för att hon skulle resa tillbaka till Egypten och vandra i öknen. Det var en vansinnig idé, det förstod hon. Hon hade dålig kondition, var överviktig och hade inga pengar på banken. Hon visste inte vad öknen hon såg hette eller om det var möjligt att göra en sådan färd. Men det spelade ingen roll. Hon behövde något att fokusera på. Lisa bestämde sig för att hon skulle ge sig själv ett år för att förbereda sig. Och för att överleva en sådan expedition var hon säker på att hon skulle behöva göra en del uppoffringar. Framför allt var hon tvungen att sluta röka. När Lisa slutligen gjorde sin ökenfärd elva månader senare – visserligen en luftkonditionerad och motorburen resa tillsammans med ett halvdussin medresenärer – hade karavanen med sig så mycket vatten, mat, tält, kartor, gps-apparater och kommunikationsradioutrustning att det inte hade spelat så stor roll om en cigarettlimpa också hade fått följa med. Men det visste inte Lisa i taxin. Och för forskarna på labbet var detaljerna kring hennes resa ointressanta. Den enda lilla förändringen i Lisas medvetande den där dagen i Kairo – övertygelsen om att hon måste sluta röka för att uppnå sitt mål – hade nämligen satt igång en rad förändringar som till sist skulle smitta av sig på alla delar av hennes liv, och de förstod än så länge bara lite grann av hur detta fungerade. Under det närmaste halvåret skulle hon sluta röka och börja jogga i stället, vilket i sin tur förändrade hennes vanor när det gällde hur hon åt, jobbade, sov, sparade pengar, planerade sin arbetstid, gjorde upp planer för framtiden och så vidare. Hon skulle springa ett halvmaratonlopp och sedan ett maratonlopp, återuppta sina studier, köpa en bostad och förlova sig. Så småningom blev hon värvad till den här forskningsstudien, och när forskarna började studera bilder av hennes hjärna såg de något anmärkningsvärt: En uppsättning neurologiska mönster – Lisas gamla vanor – hade bytts ut mot nya. De kunde fortfarande se den neurologiska aktiviteten av hennes gamla beteenden, men de impulserna började trängas ut av nya begär. När Lisas vanor förändrades gjorde hennes hjärna det också. Det var inte resan till Kairo som hade orsakat förändringen, det var fors-
Inlaga Vanans makt.indd 11
2013-11-11 16:41
12
karna övertygade om, och inte heller skilsmässan eller ökenfärden. Det var att Lisa hade koncentrerat sig på att till en början förändra en enda vana – rökningen. Alla som deltog i studien hade gått igenom en liknande process. Genom att fokusera på ett mönster – en grundläggande vana – hade Lisa lärt sig hur hon skulle programmera om även andra rutiner i sitt liv. Det är inte bara individer som kan göra sådana förändringar. När företag fokuserar på att ändra sina vanor kan hela organisationer förvandlas i grunden. Företag som Procter & Gamble, Starbucks, Alcoa och Target har använt den insikten för att påverka sitt sätt att arbeta, personalens kommunikation och – utan att kunderna märker det – människors inköpsvanor. ”Jag skulle vilja visa dig en av dina senaste bilder”, sa en forskare till Lisa när undersökningen började gå mot sitt slut. Han tog fram en bild på datorskärmen som visade hennes huvud från insidan. ”När du ser mat är de här områdena” – han pekade på ett ställe i närheten av hjärnans mittpunkt – ”som är förknippade med sug och hunger, fortfarande aktiva. Din hjärna producerar fortfarande det starka begär som fick dig att äta för mycket. Men det finns ny aktivitet här omkring” – han pekade på området närmast pannan – ”där vi tror att beteendehämning och självdisciplin uppstår. Den aktiviteten har blivit mer uttalad för varje gång du har kommit hit.” Lisa var forskarnas favoritdeltagare, eftersom hennes hjärnbilder var så tydliga, så användbara om man ville skapa en karta över var i våra hjärnor beteendemönstren – vanorna – håller hus. ”Du hjälper oss att förstå hur ett beslut förvandlas till ett automatiskt beteende”, sa läkaren till henne. Alla som befann sig i rummet kände på sig att de stod inför något som kunde vara viktigt. Och det var det.
∙∙∙ Vad var det allra första du gjorde när du vaknade i morse? Hoppade du in i duschen, kollade du dina mejl eller högg du en bulle i förbifarten? Borstade du tänderna innan du hade torkat dig efter duschen eller efteråt? Knöt du vänster eller höger sko först? Vad sa du till dina barn när du var på väg ut genom dörren? Vilken väg tog du till jobbet? Tog du itu med dina mejl, småpratade lite med en kollega eller satte genast igång att skriva ett PM när du hade satt dig vid skrivbordet? Sallad eller hamburgare till lunch? Satte du på dig träningsskorna och tog en löprunda eller hällde du upp en drink och åt middag framför teven när du hade kommit hem?
Inlaga Vanans makt.indd 12
2013-11-11 16:41
Prolog · 13
”Vårt liv, i den mån det har en avgränsad form, är inget annat än en samling vanor”, skrev William James år 1892. De flesta val vi gör varje dag upplevs kanske som ett resultat av välunderbyggt beslutsfattande, men det är de inte. De är vanor. Och även om varje vana för sig har ganska liten betydelse, kommer vår hälsa, vår produktivitet, vår ekonomiska trygghet och vår lycka att på lång sikt påverkas i oerhört hög grad av vilken mat vi beställer, vad vi säger till våra barn varje kväll, huruvida vi sparar eller slösar, hur ofta vi motionerar, hur vi ordnar våra tankar och lägger upp våra arbetsrutiner. I en artikel som publicerades av en forskare vid Duke University 2006 konstaterade författaren att över 40 procent av alla handlingar som människor utförde varje dag faktiskt inte var beslut, utan vanor. William James – liksom otaliga andra, från Aristoteles till Oprah Winfrey – ägnade en stor del av sitt liv åt att försöka förstå varför det finns vanor. Men det är först under de senaste tjugo åren som forskare och marknadsföringsfolk verkligen har börjat förstå hur vanor fungerar – och framför allt hur de förändras. Den här boken består av tre delar. Den första delen handlar om hur vanor uppstår i enskilda individers liv. Här undersöks den bakomliggande neurologin när vanor bildas, hur nya vanor skapas och gamla förändras, och de metoder som användes exempelvis när en ensam reklamman förvandlade tandborstning från en mystisk ritual till en landsomfattande besatthet. Du får veta hur Procter & Gamble gjorde en sprej med namnet Febreze till en affär värd miljardtals dollar genom att utnyttja konsumenternas invanda begär, hur Anonyma alkoholister förändrar människors liv genom att angripa de vanor som utgör kärnan i beroendet och hur tränaren Tony Dungy vände turen för det sämsta laget i USA:s högsta liga för amerikansk fotboll genom att sikta in sig på spelarnas automatiska reaktioner inför subtila signaler på plan. I den andra delen analyseras framgångsrika företags och organisationers vanor. Jag beskriver hur en företagsledare vid namn Paul O’Neill – som senare blev USA:s finansminister – fick en aluminiumindustri som var på fallrepet att inta en topplacering på Dow Jones industriindex genom att fokusera på en grundläggande vana och hur Starbucks förvandlade en avhoppad gymnasieelev till en toppchef genom att ge honom vanor som förbättrade hans viljestyrka. Här beskrivs också varför till och med de skickligaste kirurger kan begå katastrofala misstag när organisationsvanorna på ett sjukhus slår slint.
Inlaga Vanans makt.indd 13
2013-11-11 16:41
14
I den tredje delen tittar vi på samhällens vanor. Jag berättar hur Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen nådde framgång, delvis genom att förändra de djupt inrotade samhällsvanorna i Montgomery i Alabama, och varför en liknande målmedvetenhet hjälpte en ung pastor vid namn Rick Warren att bygga landets största kyrkliga samfund i Saddleback Valley i Kalifornien. Slutligen går jag här igenom en rad kniviga etiska frågor, till exempel om en mördare i Storbritannien borde frikännas om han på ett övertygande sätt kan hävda att hans vanor fick honom att döda. Varje kapitel kretsar kring ett centralt argument: Vanor kan förändras om vi förstår hur de fungerar. Boken bygger på hundratals akademiska studier, intervjuer med över trehundra forskare och företagsledare och undersökningar som har genomförts på dussintals företag. (En förteckning över resurser finns i noterna och på www.thepowerofhabit.com.) Den handlar om vanor, enligt den vetenskapliga definitionen: de val som för oss alla vid någon tidpunkt är medvetna och som vi senare slutar att fundera över men fortsätter följa, ofta varje dag. En gång i tiden bestämde vi oss alla medvetet för hur mycket vi ska äta och vad vi ska koncentrera oss på när vi kommer till jobbet, hur ofta vi ska dricka alkohol eller när vi ska ge oss ut på en löprunda. Sedan slutade vi välja, och beteendet blev automatiskt. Det är en naturlig följd av vår neurologi. Och om du förstår hur detta går till kan du ändra mönstren på ett sätt som du väljer själv.
∙∙∙ Jag började intressera mig för läran om vanor för åtta år sedan, när jag arbetade som journalist i Bagdad. När jag iakttog den amerikanska militären i fält slog det mig att deras verksamhet är ett av de största vanebildningsexperimenten genom tiderna. Under grundutbildningarna får soldaterna lära sig en rad noggrant utformade vanor för hur de ska skjuta, tänka och kommunicera i strid. På slagfältet bygger varje kommando som utfärdas på beteenden som har övats in så grundligt att de har blivit automatiska. Hela organisationen utgår från rutiner för att bygga baser, fastställa strategiska prioriteringar och besluta hur angrepp ska bemötas, alltsammans repeterat i all oändlighet. Då, i början av kriget, när revolterna spred sig och dödssiffrorna steg, letade befälhavarna efter vanor som de kunde sprida bland soldater och irakier och som kanske skulle kunna skapa en varaktig fred. Jag hade varit i Irak i ungefär två månader när jag hörde talas om en
Inlaga Vanans makt.indd 14
2013-11-11 16:41
Prolog · 15
officer som ledde ett improviserat projekt för förändring av vanor i Kufa, en liten stad femton mil söder om huvudstaden. Han var major i armén och hade analyserat videoupptagningar av den senaste tidens upplopp, och han hade hittat ett mönster: Oftast föregicks våldet av att mängder av irakier samlades på ett torg eller någon annan öppen plats och att folkmassan blev allt större under loppet av flera timmar. Matförsäljare och åskådare brukade dyka upp. Så kastade någon en sten eller en flaska, och det tog hus i helvete. När majoren fick träffa borgmästaren i Kufa kom han med ett märkligt önskemål: Skulle de kunna hålla matförsäljarna borta från torgen? Visst, sa borgmästaren. Ett par veckor senare samlades en liten grupp människor i närheten av Masjid al-Kufa, det vill säga stora moskén i Kufa. Under eftermiddagen blev gruppen allt större. Några började skandera arga slagord. Den irakiska polisen anade oråd, anropade basen och bad de amerikanska trupperna att ligga i beredskap. I skymningen började folkmassan bli rastlös och hungrig. Folk spanade efter kebabförsäljarna som brukade vara så många på torget, men det syntes inte till en enda. Åskådarna gav sig av. De som ropade slagord tappade sugen. Klockan åtta på kvällen hade alla gått därifrån. När jag besökte basen utanför Kufa pratade jag med majoren. Man ser inte nödvändigtvis dynamiken i en folkmassa ur ett vaneperspektiv, förklarade han för mig. Men han hade ägnat hela sitt yrkesliv åt stenhård träning i vanebildandets psykologi. På träningslägret för nya rekryter hade han tagit till sig vanor för att ladda sitt vapen, för att somna i en krigszon, för att behålla koncentrationen i stridens kaos och för att fatta beslut när han var utmattad och nedbruten. Han hade varit med på lektioner där han hade fått lära sig vanor för att spara pengar, motionera varje dag och kommunicera med kamraterna på förläggningen. I takt med att han steg i graderna lärde han sig hur viktigt det var med vanor i en organisation för att säkerställa att underlydande kunde fatta beslut utan att ständigt be om tillåtelse, och han hade dessutom lärt sig att rätt rutiner gjorde det så mycket enklare att arbeta tillsammans med folk han normalt sett inte tålde. Och nu, när han plötsligt och oförberett hade blivit nationsbyggare, såg han hur grupper av människor och kulturer i många fall höll sig till samma regler. I någon bemärkelse, sa han, var ett samhälle en jättelik samling vanor som upprätthölls av tusentals människor och som kunde leda till antingen våld eller fred, beroende på hur man påverkade dem. Utöver att få bort matförsäljarna hade han dragit igång dussintals olika experiment i Kufa för att påverka invånarnas vanor. Det hade inte varit ett enda upplopp sedan han kom dit.
Inlaga Vanans makt.indd 15
2013-11-11 16:41
16
”Att förstå vanor är det viktigaste jag har lärt mig i armén”, sa majoren. ”Det har fullständigt förändrat mitt sätt att se på världen. Vill du somna snabbt och må bra när du vaknar? Var uppmärksam på dina mönster om nätterna och vad du automatiskt gör när du stiger upp. Vill du göra det enkelt att löpträna? Skapa utlösande faktorer som gör det till en vana. Jag tränar mina barn i sådana här saker. Min fru och jag skriver vaneplaner för vårt äktenskap. Det här är det enda vi pratar om på våra befälsmöten. Ingen i Kufa sa till mig att vi skulle kunna påverka folksamlingarna genom att ta bort kebabstånden, men när man väl har börjat betrakta allt som en massa vanor är det som om man har fått en ficklampa och en kofot till skänks och kan sätta igång och få något gjort.” Majoren var en liten man från Georgia. Han spottade oavbrutet antingen solroskärnor eller tuggtobak i en kopp. Han berättade för mig att innan han gick in i militären hade hans bästa karriärmöjligheter antingen varit att bli telereparatör eller möjligen att bli metamfetaminentreprenör, en bana som en del av hans highschoolkamrater hade valt med mindre framgång. Nu ledde han åttahundra man i en av de mest avancerade stridsorganisationerna i världen. ”Jag säger bara det – om en lantis som jag kan lära sig det här så kan vem som helst det. Jag säger det till mina soldater hela tiden: det finns ingenting man inte klarar om man får ordning på vanorna.” Under de senaste tio åren har vår insikt i vanornas neurologi och psykologi och i hur mönstren i våra liv, samhällen och organisationer fungerar vuxit på ett sätt som vi inte kunde föreställa oss för femtio år sedan. Vi vet numera hur vanor uppstår och hur de förändras, och vi känner till mekanismerna bakom dem. Vi vet numera hur man kan plocka isär dem i mindre delar och bygga upp dem igen på ett sätt som vi själva definierar. Vi vet hur man får människor att äta mindre, motionera mer, arbeta effektivare och leva mer hälsosamt. Det är inte nödvändigtvis lätt och det går inte nödvändigtvis snabbt att förändra en vana. Det är inte alltid enkelt. Men det är möjligt. Och numera vet vi hur förändringen går till.
Inlaga Vanans makt.indd 16
2013-11-11 16:41
1 Vanecirkeln Så fungerar vanor
I. En man som skulle komma att kullkasta mycket av det vi vet om vanor klev hösten 1993 in på ett laboratorium i San Diego, där han hade en tid inbokad. Han var en äldre man, över en och åttio lång och prydligt klädd i en blå skjorta med button-down-krage. Hans tjocka vita hår skulle ha väckt avund på vilken skolåterträff som helst efter femtio år. Ledgångsreumatism gjorde att han haltade lätt där han gick i korridorerna på laboratoriet, och han höll sin fru i handen och gick sakta, som om han var osäker på vad varje nytt steg skulle leda till. Ungefär ett år tidigare hade Eugene Pauly, eller ”EP”, som han senare skulle komma att kallas i den medicinska litteraturen, befunnit sig i sitt hem i Playa del Rey och gjort sig redo för middagen när hans hustru nämnde att deras son Michael skulle komma dit och hälsa på. ”Vem är Michael?” frågade Eugene. ”Ditt barn”, svarade hans fru Beverly. ”Du vet, han som växte upp hos oss?” Eugene tittade uttryckslöst på henne. ”Vem är det?” frågade han. Dagen därpå började Eugene kräkas och vrida sig i magsmärtor. Inom ett dygn var han så uttorkad att den panikslagna Beverly tog honom till akuten. Han fick högre och högre feber, över fyrtio grader, och svettades så mycket att det blev en gul silhuett runt honom på sjukhuslakanen. Han började yra
Inlaga Vanans makt.indd 17
2013-11-11 16:41
18 · individers vanor
och blev sedan våldsam, han skrek och knuffade sjuksköterskorna när de försökte sätta intravenöst dropp i hans arm. Det var först när man hade sövt honom som en läkare lyckades sticka in en lång nål mellan två kotor i korsryggen och suga ut ett par droppar ryggmärgsvätska. Läkaren som utförde proceduren anade genast oråd. Vätskan som omger hjärnan och nerverna i ryggraden skyddar mot infektioner och skador. Hos friska individer är den klar och lättflytande och rinner smidigt genom en nål. Provet från Eugenes ryggrad var grumligt och trögflytande, som om det var fullt av mikroskopiska partiklar. När resultatet kom från laboratoriet förstod Eugenes läkare varför han var sjuk: Han led av herpesorsakad hjärnhinneinflammation, en sjukdom som orsakas av ett relativt ofarligt virus som ger munsår, blåsor och milda hudinfektioner. I sällsynta fall kan dock viruset ta sig in i hjärnan och vålla katastrofala skador när det tuggar sig igenom de ömtåliga vävnadsveck som hyser våra tankar, drömmar och – enligt vissa – vår själ. Eugenes läkare förklarade för Beverly att de inte kunde göra något för att motverka de skador som redan hade uppkommit, men att en stor dos antivirusläkemedel kanske kunde förhindra att de spred sig. Eugene föll i koma och svävade mellan liv och död i tio dagar. I takt med att medicinerna bekämpade sjukdomen sjönk hans feber gradvis, och viruset försvann. När han slutligen vaknade var han svag och förvirrad och kunde inte svälja ordentligt. Han kunde inte bilda meningar, och ibland kippade han efter andan, som om han plötsligt hade glömt hur man gör när man andas. Men han levde. Så småningom blev Eugene tillräckligt frisk för att utsättas för en serie prover. Läkarna blev förbluffade när de upptäckte att hans kropp – även nervsystemet – i stort sett verkade ha klarat sig utan skador. Han kunde röra på armar och ben och reagerade på ljud och ljus. Röntgenbilder av hans huvud visade dock illavarslande skuggor nära mitten av hjärnan. Viruset hade förstört en oval bit vävnad ungefär där kraniet och ryggraden möttes. ”Han kanske inte är den människa du minns”, varnade en läkare Beverly. ”Du måste vara beredd på att din make kan vara borta.” Eugene flyttades till en annan del av sjukhuset. Inom en vecka kunde han svälja utan problem. Efter ännu en vecka började han prata normalt, be om Jell-O och salt, zappa mellan tevekanalerna och klaga på tråkiga teveserier. När Eugene fem veckor senare skrevs ut och flyttades till ett rehabcenter gick han omkring i korridorerna och gav oombedd sjuksköterskorna goda råd om deras planer för helgen.
Inlaga Vanans makt.indd 18
2013-11-11 16:41
Vanecirkeln · 19
”Jag tror aldrig jag har sett någon komma tillbaka på det här sättet”, sa en läkare till Beverly. ”Jag vill inte att du ska få för stora förhoppningar, men det här är fantastiskt.” Beverly var dock fortfarande bekymrad. På rehabsjukhuset blev det uppenbart att sjukdomen hade förändrat hennes make på ett oroande sätt. Eugene mindes till exempel inte vilken veckodag det var eller vad läkarna och sjuksköterskorna hette, hur många gånger de än presenterade sig. ”Varför ställer de alla de där frågorna hela tiden?” frågade han Beverly en dag när en läkare hade lämnat hans rum. När Eugene till sist fick komma hem blev allt ännu underligare. Han verkade inte minnas deras vänner. Han hade svårt att följa med i samtal. Vissa morgnar steg han upp, gick ut i köket, stekte bacon och ägg, och gick sedan och lade sig igen och satte på radion. Fyrtio minuter senare gjorde han samma sak: steg upp, lagade bacon och ägg, gick och lade sig och mixtrade med radion. Och sedan gjorde han det en gång till. Beverly blev mycket orolig och vände sig till flera specialister, bland annat en forskare på University of California i San Diego som var specialist på minnesförlust. Och det var därför Beverly och Eugene en solig höstdag befann sig i en anonym byggnad på universitetsområdet, där de sakta gick hand i hand längs en korridor. De visades in i ett litet undersökningsrum. Eugene började småprata med en ung kvinna som satt och skrev på en dator. ”Jag har jobbat med elektronik genom åren, så jag är djupt imponerad av det där”, sa han och pekade på datorn som hon skrev på. ”När jag var yngre skulle den ha nått ända upp till taket och fyllt hela det här rummet.” Kvinnan fortsatte att knappa på tangentbordet. Eugene skrattade till. ”Det är otroligt”, sa ha. ”Alla de där kretskorten och dioderna och trioderna. När jag jobbade med elektronik skulle den ha stått i ett ställ som nådde ända upp till taket.” En forskare steg in i rummet och presenterade sig. Han frågade Eugene hur gammal han var. ”Hm, låt mig tänka efter, femtionio eller sextio?” svarade Eugene. Han var sjuttioett år gammal. Forskaren började skriva på datorn. Eugene log och pekade på den. ”Vilken grej, alltså”, sa han. ”När jag jobbade med elektronik skulle den ha stått i ett ställ som nådde ända upp till taket, förstår ni!” Forskaren var den femtiotvåårige Larry Squire, en professor som hade ägnat de senaste trettio åren åt att studera minnets neuroanatomi. Hans specialitet var att undersöka hur händelser lagras i hjärnan. Men hans arbete
Inlaga Vanans makt.indd 19
2013-11-11 16:41
20 · individers vanor
med Eugene skulle snart öppna en helt ny värld för honom och hundratals andra forskare, som helt har reviderat vår uppfattning om hur vanor fungerar. Squires studier skulle visa att till och med en person som inte minns hur gammal han är, och knappt något annat heller, kan utveckla vanor som verkar ofattbart komplicerade – ända tills man inser att alla människor dagligen är beroende av liknande neurologiska processer. Hans och andras forskning skulle komma att blottlägga de undermedvetna mekanismer som påverkar de otaliga val som ser ut som om de är resultat av ett grundligt tankearbete, men som i själva verket härrör från impulser som de flesta av oss vare sig ser eller förstår. När Squire träffade Eugene hade han redan studerat bilder av hans hjärna i flera veckor. Bilderna visade att skadan i Eugenes hjärna i princip var begränsad till ett fem centimeter stort område nära huvudets mittpunkt. Viruset hade nästan helt och hållet förstört hans mediala tinninglob, en strimma celler som forskarna misstänkte skötte alla sorters kognitiva uppgifter, till exempel att minnas det förflutna och reglera vissa känslor. Det förvånade inte Squire att området var så totalförstört – herpesorsakad hjärnhinneinflammation förintar vävnad med skoningslös, nästan kirurgisk precision. Det som gjorde honom chockad var att bilderna såg så välbekanta ut. Trettio år tidigare, när Squire var doktorand på MIT (Massachusetts Institute of Technology), hade han arbetat ihop med en grupp som studerade en man som kallades ”HM”, en av de mest berömda patienterna i medicinhistorien. När HM – som i verkligheten hette Henry Molaison, men forskarna dolde hans identitet så länge han levde – var sju år gammal blev han påkörd av en cykel och landade på huvudet med en hård smäll. En kort tid senare började han få epileptiska anfall och förlora medvetandet. Vid sexton års ålder fick han sitt första tonisk-kloniska anfall (grand mal), den typ som påverkar hela hjärnan. Snart förlorade han medvetandet upp till tio gånger om dagen. När HM fyllde tjugosju var han desperat. Kramplösande läkemedel hade inte hjälpt. Han var intelligent men kunde inte behålla ett jobb. Han bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar. HM ville ha en normal tillvaro. Så han sökte hjälp hos en läkare som var mer intresserad av att experimentera än rädd för att orsaka en felbehandling. Det fanns studier som tydde på att ett område i hjärnan som kallas hippocampus skulle kunna vara inblandat vid epileptiska anfall. När läkaren föreslog att han skulle skära i HM:s huvud, lyfta främre delen av hans hjärna och suga ut hippocampus och en del av den omgivande vävnaden med ett litet sugrör, gav HM sitt samtycke.
Inlaga Vanans makt.indd 20
2013-11-11 16:41
Vanecirkeln · 21
Operationen utfördes 1953, och i takt med att HM tillfrisknade blev hans epileptiska anfall allt glesare. Men det stod nästan omedelbart klart att hans hjärna hade förändrats radikalt. HM visste vad han hette och att hans mamma kom från Irland. Han mindes börskraschen 1929 och nyhetsrapporterna om invasionen av Normandie. Men nästan allt som hade hänt senare – alla minnen, erfarenheter och problem från de tio åren före operationen – var borta. När en läkare började testa HM:s minne genom att visa honom spelkort och listor över tal upptäckte han att HM inte kunde hålla kvar ny information längre än ungefär tjugo sekunder. Från den dag då HM genomgick operationen fram till hans död 2008, var varje person han träffade, varje musikstycke han hörde, varje rum han steg in i en helt ny upplevelse för honom. Hans hjärna hade fastnat i tiden. Varje dag blev han lika konfunderad över det faktum att någon kunde byta kanal på teven genom att peka med en svart plastfyrkant på skärmen. Han presenterade sig för sina läkare och sjuksköterskor gång på gång, dussintals gånger varje dag. ”Jag blev överförtjust när jag läste om HM, för minnet verkade vara ett så konkret och spännande sätt att studera hjärnan”, förklarade Squire. ”Jag minns att min lärare i första klass delade ut kritor till alla och att jag började blanda alla färgerna för att se om det skulle bli svart. Varför har jag behållit det minnet fast jag inte kommer ihåg hur min lärare såg ut? Varför bestämmer min hjärna att ett minne är viktigare än ett annat?” När Squire fick bilderna av Eugenes hjärna blev han förundrad över hur mycket den liknade HM:s. I mitten av båda personernas huvud fanns tomma, valnötsstora bitar. Eugenes minne hade försvunnit, precis som HM:s. Men när Squire började undersöka Eugene, upptäckte han att den här patienten skilde sig från HM på flera grundläggande sätt. Nästan alla förstod genast när de träffade HM att något var på tok, men Eugene kunde föra samtal och utföra uppgifter på ett sätt som gjorde att en tillfällig iakttagare inte förstod att allt inte var som det skulle. Effekterna av HM:s operation blev så handikappande att han fick bo på institution under resten av sitt liv. Eugene bodde å andra sidan hemma, tillsammans med sin fru. HM kunde inte föra ett riktigt samtal. Eugene hade tvärtom en häpnadsväckande förmåga att styra in nästan vilken diskussion som helst på ett ämne som han kände sig trygg med att prata länge och väl om, till exempel satelliter – han hade jobbat som tekniker på ett rymdföretag – eller vädret. Squire inledde sin undersökning av Eugene genom att fråga honom om hans ungdom. Eugene pratade om staden mitt i Kalifornien där han hade
Inlaga Vanans makt.indd 21
2013-11-11 16:41
22 · individers vanor
vuxit upp, sin tid i handelsflottan, en resa till Australien som han hade gjort när han var ung. Han mindes de flesta händelser i sitt liv som hade inträffat fram till ungefär 1960. När Squire frågade om årtiondena därefter bytte Eugene artigt samtalsämne och sa att han hade svårt för att komma ihåg en del saker som hade inträffat nyligen. Squire genomförde några intelligenstest och kom fram till att Eugene fortfarande hade ett skarpt intellekt för att vara en man som inte mindes de senaste trettio åren. Dessutom hade Eugene bibehållit alla vanor som han hade skaffat sig i ungdomen, så när Squire bjöd honom på en mugg vatten eller berömde honom för ett speciellt utförligt svar tackade Eugene honom eller återgäldade komplimangen. När någon kom in i rummet presenterade Eugene sig och frågade hur de mådde. Men när Squire bad Eugene memorera en serie siffror eller beskriva korridoren utanför laboratoriedörren upptäckte läkaren att hans patient inte kunde hålla kvar ny information längre än ungefär en minut. När någon visade Eugene foton av hans barnbarn hade han ingen aning om vilka de var. När Squire frågade om han kom ihåg att han hade blivit sjuk svarade Eugene att han inte hade något minne av sin sjukdom eller sjukhusvistelse. Faktum är att Eugene nästan aldrig kom ihåg att han led av minnesförlust. I hans mentala bild av sig själv ingick ingen minnesförlust, och eftersom han inte mindes skadan kunde han inte förstå att det var något som var fel. Under de närmaste månaderna efter att Squire hade träffat Eugene genomförde han flera experiment som testade gränserna för Eugenes minne. Vid det laget hade Eugene och Beverly flyttat från Playa del Rey till San Diego för att vara närmare sin dotter, och Squire kom ofta hem till dem när han skulle göra sina undersökningar. En dag bad Squire Eugene rita en plan över sitt hem. Eugene klarade inte att rita en enkel karta som visade var köket och sovrummet låg. ”När du stiger upp om morgnarna, hur går du då ut ur rummet?” frågade Squire. ”Tja”, sa Eugene, ”jag vet inte riktigt.” Squire antecknade på sin dator, och medan forskaren skrev tappade Eugene koncentrationen. Han kastade en blick tvärs över rummet och reste sig sedan, gick ut i en korridor och öppnade dörren till badrummet. Ett par minuter senare spolade det i toaletten, vattenkranen rann och Eugene steg in i rummet igen, torkade av händerna på byxorna och slog sig ner i sin stol bredvid Squire. Han väntade tålmodigt på nästa fråga. Just då var det ingen som frågade sig hur en man som inte kunde rita en karta över sitt eget hem klarade av att hitta till badrummet utan att tveka.
Inlaga Vanans makt.indd 22
2013-11-11 16:41
Vanecirkeln · 23
Men den frågan och andra i samma stil skulle så småningom leda till en rad upptäckter som helt har förändrat vår uppfattning om vanans makt. Den skulle bidra till att starta en vetenskaplig revolution som i dag omfattar hundratals forskare som för första gången börjar förstå alla de vanor som påverkar våra liv. Eugene tittade på Squires laptop där han satt vid bordet. ”Det där är fantastiskt”, sa han och pekade på datorn. ”När jag jobbade med elektronik skulle den ha stått i ett ställ som nådde ända upp till taket, förstår du.”
∙∙∙ De första veckorna efter att Beverly och Eugene hade flyttat in i sitt nya hus försökte hon ta med honom ut varje dag. Läkarna hade sagt till henne att det var viktigt att han fick motion, och om Eugene var inomhus för länge gjorde han Beverly galen genom att ställa samma frågor om och om igen i all oändlighet. Varje morgon och eftermiddag tog hon därför med honom på en promenad runt kvarteret. De gick alltid tillsammans och alltid samma väg. Läkarna hade sagt till Beverly att hon ständigt måste hålla koll på Eugene. Om han gick vilse skulle han aldrig kunna hitta hem igen, sa de. Men en morgon lyckades Eugene smita ut genom ytterdörren medan hon höll på att klä på sig. Han hade en tendens att vanka från rum till rum, så det tog en stund innan hon märkte att han var borta. När hon väl gjorde det blev hon desperat. Hon sprang ut och spanade längs gatan. Hon såg honom inte. Hon gick hem till grannarna och bankade på fönstren. Deras hus var nästan likadana – kanske hade Eugene blivit förvirrad och gått in där? Hon sprang fram till dörren och ringde på klockan tills någon kom och öppnade. Eugene var inte där. Hon rusade tillbaka ut på gatan, sprang längs hela kvarteret och ropade på Eugene. Hon grät. Tänk om han hade förirrat sig ut i trafiken? Hur skulle han kunna berätta för någon var han bodde? Hon hade redan varit ute i en kvart, och hon hade letat överallt. Hon sprang hem för att ringa polisen. När hon störtade in genom ytterdörren upptäckte hon att Eugene satt framför teven i vardagsrummet och tittade på History Channel. Hennes tårar gjorde honom förbryllad. Han mindes inte att han hade gått ut, sa han, han visste inte var han hade varit och förstod inte varför hon var så upprörd. Så såg Beverly en hög tallkottar på bordet, precis sådana som hon hade
Inlaga Vanans makt.indd 23
2013-11-11 16:41
24 · individers vanor
sett i en grannträdgård längre bort på gatan. Hon gick närmare och tittade på Eugenes händer. Hans fingrar var klibbiga av kåda. Då gick det upp för henne att Eugene hade tagit en promenad på egen hand. Han hade strövat bort längs gatan och tagit med sig lite souvenirer. Och han hade hittat hem igen. Det dröjde inte längre förrän Eugene tog promenader varje morgon. Beverly försökte hindra honom, men det var lönlöst. ”Om jag sa åt honom att stanna inne kom han ändå inte ihåg det några minuter senare”, förklarade hon för mig. ”Jag följde efter honom några gånger för att se till så att han inte gick vilse, men han kom alltid hem igen.” Ibland kom han hem med tallkottar eller stenar. En gång kom han hem med en plånbok och en annan gång med en hundvalp. Han mindes aldrig var de kom ifrån. När Squire och hans assistenter hörde talas om de här promenaderna började de misstänka att det hände något i Eugenes huvud som inte hade med hans medvetna minne att göra. De konstruerade ett experiment. En av Squires assistenter kom hem till Eugene en dag och bad honom rita en karta över kvarteret där han bodde. Det klarade han inte. Då bad hon honom rita var på gatan hans hus låg. Han klottrade lite på papperet och glömde sedan bort uppgiften. Hon bad honom peka ut dörren som gick till köket. Eugene såg sig omkring i rummet. Det visste han inte, sa han. Hon frågade Eugene vad han skulle göra om han blev hungrig. Han reste sig, gick ut i köket, öppnade ett skåp och tog fram en burk med nötter. Senare samma vecka kom en besökare och slog följe med Eugene på hans dagliga promenad. De gick i ungefär en kvart i södra Kaliforniens ständiga vårväder, där doften av bougainvillea låg tung i luften. Eugene sa inte särskilt mycket, men han gick före och verkade veta vart han var på väg. Han frågade aldrig efter vägen. När de gick runt hörnet precis vid Eugenes hus frågade besökaren var han bodde. ”Jag vet inte riktigt”, sa han. Så gick han uppför trädgårdsgången, öppnade ytterdörren, gick in i vardagsrummet och satte på teven. Det var uppenbart för Squire att Eugene tog in ny information. Men var i hans hjärna lagrades den informationen? Hur kunde en person hitta en burk med nötter när han inte kunde berätta var köket låg? Eller hitta hem när han inte hade en aning om vilket hus som var hans? Hur, undrade Squire, bildades nya mönster i Eugenes skadade hjärna?
Inlaga Vanans makt.indd 24
2013-11-11 16:41
Vanecirkeln · 25
II. I byggnaden som hyser institutionen för neuro- och kognitionsvetenskap på Massachusetts Institute of Technology (MIT) finns laboratorier med något som för en flyktig betraktare ser ut som dockskåpsversioner av operationssalar. Där finns pyttesmå skalpeller, små borrar och miniatyrsågar som bara är några millimeter breda och kopplade till robotstyrda armar. Till och med operationsborden är pyttesmå, som om de var avsedda för kirurger i barnstorlek. Rummen håller alltid en så låg temperatur som femton grader, eftersom den lite kyliga luften gör forskarnas fingrar stadiga vid pilliga procedurer. I de här laboratorierna skär neurologer upp skallarna på nersövda råttor och opererar in små sensorer som kan registrera de allra minsta förändringar i deras hjärnor. När råttorna vaknar verkar de knappt märka att det nu finns dussintals mikroskopiska ledningstrådar som löper som spindelnät i deras hjärnor. Dessa laboratorier har blivit epicentrum för en tyst revolution i vetenskapen om hur vanor uppstår, och experimenten som äger rum här förklarar hur Eugene – precis som du, jag och alla andra – utvecklade de beteenden som krävs för att ta sig igenom varje dag. Råttorna i labben har kastat ljus över de komplexa processer som äger rum i våra huvuden varje gång vi gör något så trivialt som att borsta tänderna eller backa ut bilen från garageinfarten. Och för Squire bidrog de här laboratorierna till att förklara hur Eugene kunde lära sig nya vanor. När forskarna på MIT började jobba med vanor på 1990-talet – ungefär samtidigt som Eugene fick feber – var de nyfikna på en knuta av nervvävnad som kallas de basala ganglierna. Om man föreställer sig den mänskliga hjärnan som en lök som består av lager på lager av celler är det generellt sett de yttre lagren – de som är närmast huvudsvålen – som har tillkommit senast ur ett evolutionärt perspektiv. När man hittar på en ny uppfinning eller skrattar åt ett skämt är det de yttre delarna av hjärnan som jobbar. Det är där det mest komplexa tänkandet äger rum. Djupare in i hjärnan och närmare hjärnstammen – där hjärnan möter ryggraden – finns äldre, mer primitiva strukturer. De styr våra automatiska beteenden, till exempel när vi andas eller sväljer, och skrämselreaktionen vi känner när någon hoppar fram bakom en buske. Ungefär mitt i kraniet finns en klump vävnad som är ungefär lika stor som en golfboll och som ser ut ungefär som något man kan hitta i huvudet på en fisk, en reptil eller ett däggdjur. Det är de basala ganglierna, en äggformad samling celler som forskarna
Inlaga Vanans makt.indd 25
2013-11-11 16:41
26 · individers vanor
i många år inte visste särskilt mycket om, förutom att de misstänkte att de hade någon sorts samband med tillstånd som Parkinsons sjukdom. I början av 90-talet började MIT-forskarna fråga sig om de basala ganglierna kanske spelade en viktig roll även för vanor. De lade märke till att djur med skadade basala ganglier plötsligt fick problem med uppgifter som att lära sig hur man springer i labyrinter eller minnas hur man öppnar matbehållare. De bestämde sig för att använda nya mikrotekniker i ett experiment, för att på så vis in i minsta detalj kunna studera vad som hände i råttornas huvuden medan de utförde en mängd olika handlingar. I varje råttas skalle opererade man in något som såg ut som en liten joystick och dussintals pyttesmå ledningstrådar. Därefter placerades djuret i en T-formad labyrint med choklad i ena änden.
Labyrinten var konstruerad så att varje råtta var placerad bakom en skiljevägg som öppnades samtidigt som det hördes ett högt klickljud. När en råtta hörde klicket och såg att skiljeväggen försvann brukade den till en början irra fram och tillbaka i mittgången, sniffa i hörnen och krafsa på väggarna. Råttan verkade känna lukten av chokladen, men kunde inte lista ut hur den skulle hitta den. När råttan kom längst upp i T-formen svängde den oftast till höger, bort från chokladen, och sedan tassade den åt vänster och stannade ibland upp utan någon uppenbar anledning. Till slut hittade de flesta av djuren belöningen. Men det fanns inget urskiljbart mönster i deras strövande. Det såg ut som om varje råtta tog en maklig, obekymrad promenad. Men sonderna inne i råttornas huvuden sa något helt annat. Medan djuret strövade omkring i labyrinten jobbade dess hjärna – och i synnerhet dess basala ganglier – stenhårt. Varje gång en råtta sniffade i luften eller krafsade på en vägg exploderade dess hjärna av aktivitet, som om den analyserade varje nytt doft-, syn- och ljudintryck. Råttan bearbetade hela tiden information medan den släntrade omkring.
Inlaga Vanans makt.indd 26
2013-11-11 16:41
Vanecirkeln · 27
Forskarna upprepade experimentet gång på gång och iakttog hur varje råttas hjärnaktivitet förändrades allteftersom den tog samma väg hundratals gånger. En rad förändringar uppstod i långsam takt. Råttorna slutade sniffa i hörnen och svänga av åt fel håll. I stället kilade de genom labyrinten snabbare och snabbare. Och i deras hjärnor hände något oväntat: I takt med att råttorna lärde sig hitta i labyrinten minskade deras mentala aktivitet. Samtidigt som vägen blev mer och mer automatiserad började varje råtta tänka mindre och mindre. Det var som om råttans hjärna var tvungen att arbeta för full maskin för att få ordning på all ny information de första gångerna den utforskade labyrinten. Men när den hade sprungit samma väg i några dagar behövde den inte krafsa på väggarna eller vädra i luften längre, och all hjärnaktivitet som var kopplad till krafsandet och luktandet upphörde. Råttan behövde inte välja åt vilket håll den skulle ta av, och därför blev det lugn och ro i alla centrum för beslutsfattande i hjärnan. Det enda den behövde göra var att komma ihåg den snabbaste vägen till chokladen. Inom en vecka hade lugnet lägrat sig även i de hjärnstrukturer som hör ihop med minnet. Råttan hade i så hög grad internaliserat hur den skulle rusa genom labyrinten att den knappt behövde tänka över huvud taget. Men den internaliseringen – spring rakt fram, ta till vänster, ät chokladen – var beroende av de basala ganglierna, visade hjärnsonderna. Denna lilla, urgamla neurologiska struktur verkade ta över i takt med att råttan sprang snabbare och snabbare och hjärnan jobbade mindre och mindre. De basala ganglierna spelade en avgörande roll i minnet av mönstren och hur råttan skulle handla med ledning av dem. De basala ganglierna lagrade med andra ord vanor till och med när resten av hjärnan gick i viloläge.
Inlaga Vanans makt.indd 27
2013-11-11 16:41
28 · individers vanor
Man kan se denna förmåga i aktion genom att studera det här diagrammet, som visar aktiviteten inne i en råttas huvud första gången den kommer i kontakt med labyrinten. Till en början jobbar hjärnan hårt hela tiden:
klick andra delen klick andra delen choklad första delen choklad första delen
Efter en vecka, när vägen är välkänd och kilandet har blivit en vana, är det mycket lugnare i råttans hjärna medan den springer i labyrinten.
klick andra delen klick andra delen första delen choklad första delen choklad
Den här processen – att hjärnan förvandlar en sekvens av beteenden till en automatisk rutin – kallas ”chunkning” och är grunden för bildandet av vanor. Det finns dussintals – om inte hundratals – beteendemässiga ”chunkar” som vi förlitar oss på varje dag. En del är enkla: Man sätter automatiskt
Inlaga Vanans makt.indd 28
2013-11-11 16:41
Vanecirkeln · 29
tandkräm på tandborsten innan man stoppar den i munnen. En del beteenden, till exempel att klä på sig eller att laga lunch till barnen, är lite mer komplicerade. Andra är så invecklade att det är anmärkningsvärt att små bitar vävnad som utvecklades för miljontals år sedan kan förvandla dem till vanor. Titta till exempel på handlingen att backa ut bilen från garageinfarten. När du just hade lärt dig köra bil krävde garageinfarten en stor dos koncentration – av goda skäl. Det handlar om att öppna garaget, låsa upp bildörren, justera sätet, sätta in nyckeln i tändningslåset, vrida om den medsols, ställa in mittoch sidobackspeglarna och kolla om något är i vägen, sätta foten på bromsen, lägga i backen, lyfta foten från bromsen, inom dig uppskatta avståndet mellan garaget och gatan samtidigt som du håller hjulen i rätt läge och håller uppsikt efter annalkande trafik, beräknar hur spegelbilderna i backspeglarna kan omtolkas till verkliga avstånd mellan stötfångaren, soptunnan och häcken, samtidigt som du håller ett lätt tryck på gaspedalen och bromsen och troligen säger åt din passagerare att sluta mixtra med radion. Nuförtiden gör du allt det där nästan utan att tänka alls varenda gång du kör ut på gatan. De olika beteendena har blivit till en vana. Miljontals människor utför denna sinnrika balett varje morgon utan att tänka på det, för så fort vi tar fram bilnycklarna sätter våra basala ganglier fart och känner igen vanan som vi har lagrat i hjärnan när det gäller att backa ut en bil på gatan. När den vanan börjar växa fram får våra små grå celler möjlighet att ta det lugnt eller att ägna sig åt andra tankar, vilket är anledningen till att vi har tillräckligt stor mental kapacitet för att inse att Jimmy glömde ta med sig sin lunchlåda. Vanor uppstår för att hjärnan ständigt letar efter olika sätt att spara på krafterna, menar forskarna. Om man låter hjärnan klara sig själv försöker den förvandla nästan alla rutiner till vanor, eftersom vanor gör att våra medvetanden oftare kan trappa ner på aktiviteten. Denna kraftbesparingsinstinkt är en enorm fördel. En effektiv hjärna kräver mindre plats, vilket leder till ett mindre huvud, vilket underlättar förlossningar och därför leder till lägre spädbarns- och mödradödlighet. Tack vare vår effektiva hjärna kan vi också låta bli att hela tiden tänka på grundläggande beteenden, till exempel att gå eller att välja vad vi ska äta, och i stället kan vi ägna vår psykiska energi åt att uppfinna spjut, bevattningssystem och så småningom flygplan och tevespel. Men det kan vara knepigt att spara på de psykiska krafterna, för om hjärnan stänger av i fel ögonblick kanske vi missar att lägga märke till något
Inlaga Vanans makt.indd 29
2013-11-11 16:41
30 · individers vanor
viktigt, till exempel ett rovdjur som gömmer sig i buskarna eller en bil som kommer körande i hög fart när vi svänger ut på gatan. Våra basala ganglier har därför uppfunnit ett fiffigt system som avgör när de ska låta vanorna ta över. Detta inträffar varje gång en ”chunk”, det vill säga en sekvens av beteklick andra delen enden, inleds eller avslutas. choklad första delen Titta ordentligt på diagrammet över råttans neurologiska vana en gång till för att se hur det fungerar. Lägg märke till att hjärnaktiviteten ökar kraftigt i början av labyrinten, när råttan hör klicket innan skiljeväggen börjar flytta sig, och sedan om igen i slutet, när den hittar chokladen.
klick
andra delen
första delen
choklad
Topparna är hjärnans sätt att bedöma när den ska överlåta kontrollen till en vana och vilken vana den ska använda. Bakom en skiljevägg är det till exempel svårt för en råtta att veta om den befinner sig inne i en välbekant labyrint eller i ett främmande skåp med en katt som ligger på lur utanför. För att klara av denna osäkerhet lägger hjärnan ner stora ansträngningar i början av en vana för att leta efter något – en signal – som kan ge den en antydan om vilket mönster den ska använda. Om råttan hör ett klick där den befinner sig bakom en skiljevägg förstår den att den ska använda labyrintvanan. Om den hör ett jamande väljer den ett annat mönster. När belöningen dyker upp i slutet av aktiviteten rycker hjärnan upp sig igen och kontrollerar att allt gick som det skulle. Den här processen i våra hjärnor är ett förlopp i tre steg. Först har vi en signal, en utlösande faktor som säger åt hjärnan att gå i automatläge och berättar vilken vana den ska använda. Sedan har vi beteendet, som kan
Inlaga Vanans makt.indd 30
2013-11-11 16:41
Vanecirkeln · 31
vara fysiskt, psykiskt eller känslomässigt. Slutligen kommer en belöning, som hjälper hjärnan att bestämma om just det här förloppet är värt att komma ihåg i framtiden: beteende
belöning
signal
vanecirkeln
Med tiden blir det här förloppet – signal, beteende, belöning, signal, beteende, belöning – mer och mer automatiskt. Signalen och belöningen flätas samman mer och mer ända tills en stark känsla av förväntan och längtan uppstår. Till slut har en vana blivit till – oavsett om det är i ett kylslaget laboratorium på MIT eller på din garageinfart.
∙∙∙ Vanor är inte ödet. Som vi kommer att se i de följande två kapitlen kan vanor nonchaleras, förändras eller bytas ut. Men anledningen till att upptäckten av vanecirkeln är så viktig är att den visar på en grundläggande sanning: När en vana blir till slutar hjärnan att delta fullt ut i beslutsfattandet. Den slutar jobba så mycket eller flyttar över uppmärksamheten till andra uppgifter. Om man inte medvetet bekämpar en vana – om man inte hittar nya rutiner – kommer mönstret alltså att uppträda automatiskt. Men det räcker med att förstå hur vanor fungerar – att lära sig hur vanecirkeln är uppbyggd – för att det ska bli lättare att kontrollera dem. Om man bryter upp en vana i dess beståndsdelar kan man arbeta med den. ”Vi har gjort experiment där vi övade råttor i att springa i en labyrint ända tills det var en vana, och sedan utsläckte vi vanan genom att flytta på belöningen”, förklarade Ann Graybiel, som är forskare på MIT och ledde många av experimenten kring basala ganglier. ”Så lägger vi plötsligt en dag tillbaka belöningen på det gamla stället och släpper in råttan, och har man sett på maken: Den gamla vanan återuppstår direkt. Vanor försvinner aldrig helt och hållet. De är inprogrammerade i vår hjärnas strukturer, och det
Inlaga Vanans makt.indd 31
2013-11-11 16:41
32 · individers vanor
är en stor fördel för oss, för det skulle vara förfärligt om vi vore tvungna att lära oss köra bil på nytt varje gång vi har varit lediga från jobbet. Problemet är att hjärnan inte ser skillnad på dåliga och goda vanor. Om man har en dålig vana ligger den därför alltid där på lur och väntar på rätt signaler och belöningar.” Det är förklaringen till att det är så svårt att exempelvis göra det till en vana att motionera eller ändra sina matvanor. När vi väl har gjort det till en rutin att sitta i soffan i stället för att löpträna eller att småäta varje gång vi går förbi en påse bullar, finns de mönstren alltid kvar i våra huvuden. Men samma regel säger också att om vi kan lära oss att skapa nya neurologiska rutiner som är starkare än dessa beteenden – om vi tar kontrollen över vanecirkeln – kan vi tvinga undan de dåliga böjelserna, precis som Lisa Allen gjorde efter sin resa till Kairo. Och studier har visat att vanan att ge sig ut och jogga eller att strunta i bullarna blir lika automatisk som vilken annan vana som helst när man väl har skapat ett nytt mönster. Utan vanecirklar skulle våra hjärnor lägga av, eftersom alla bagateller i våra vardagsliv skulle bli för mycket. Människor vars basala ganglier har skadats genom olyckshändelser eller sjukdomar blir ofta mentalt förlamade. De har svårt att utföra vardagliga handlingar, till exempel att öppna en dörr eller bestämma vad de ska äta. De förlorar förmågan att strunta i obetydliga detaljer – en studie visade till exempel att patienter med skador på de basala ganglierna inte kunde känna igen ansiktsuttryck, till exempel rädsla eller avsky, eftersom de alltid var osäkra på vilken del av ansiktet de skulle koncentrera sig på. Utan våra basala ganglier förlorar vi kontakten med de hundratals vanor som vi förlitar oss på i vardagen. Stannade du upp och funderade på om du skulle knyta vänster- eller högerskon först i morse? Hade du svårt att bestämma dig för om du skulle borsta tänderna före eller efter duschen? Naturligtvis inte. Sådana beslut är vanemässiga och kräver ingen ansträngning. Så länge dina basala ganglier är intakta och signalerna inte förändras kommer beteendena att äga rum utan att du tänker på dem. (Men när du har semester kommer du kanske att klä på dig på ett annat sätt eller borsta tänderna vid en annan tidpunkt i din morgonrutin utan att du märker det.) Men samtidigt kan hjärnans beroende av automatiska rutiner vara farligt. Vanor är ofta lika mycket ett gissel som en fördel. Se till exempel på Eugene. Vanorna gav honom livet tillbaka när han hade tappat minnet. Sedan tog de ifrån honom allt igen.
Inlaga Vanans makt.indd 32
2013-11-11 16:41
Vanecirkeln · 33
III. När minnesspecialisten Larry Squire tillbringade mer och mer tid med Eugene blev han övertygad om att hans patient på något sätt lärde sig nya beteenden. Bilder av Eugenes hjärna visade att hans basala ganglier inte hade blivit skadade av hjärnhinneinflammationen. Var det möjligt, undrade forskarna, att Eugene fortfarande kunde använda signal-beteende-belöningcirkeln, trots sin allvarliga hjärnskada? Var det denna urgamla neurologiska process som förklarade hur Eugene kunde klara av att promenera runt kvarteret och hitta burken med nötter i köket? Squire utformade ett experiment för att testa om Eugene skapade nya vanor. Han tog sexton olika föremål – plastbitar och färgglada delar av leksaker – och klistrade fast dem på rektanglar av kartong. Så delade han in dem i åtta par: alternativ A och alternativ B. I varje par försågs en av kartongbitarna, som valdes ut slumpmässigt, med en klisterlapp med ordet ”rätt” på undersidan. Eugene fick sätta sig vid ett bord, fick ett par föremål och ombads att välja ett av dem. Därefter instruerades han att vända på föremålet han hade valt och se efter om det hade en klisterlapp med ”rätt” på undersidan. Det här är ett vanligt sätt att mäta minne. Eftersom det bara finns sexton föremål och de alltid förekommer i samma åtta par, kan de flesta människor memorera vilket föremål som är ”rätt” efter några få omgångar. Apor klarar att memorera alla föremål som är ”rätt” på åtta till tio dagar. Eugene kunde inte komma ihåg vilka föremål som var ”rätt”, hur många gånger han än gjorde testet. Han upprepade experimentet två gånger i veckan i flera månader och tittade på fyrtio par varje dag. ”Vet du varför du är här i dag?” frågade en forskare i början av ett pass när experimentet hade pågått i några veckor. ”Jag tror inte det”, svarade Eugene. ”Jag kommer att visa dig några föremål. Vet du varför?” ”Är det meningen att jag ska beskriva dem för dig eller tala om vad de används till?” Eugene hade inget som helst minne av de tidigare sessionerna. Men allteftersom veckorna gick blev Eugenes resultat bättre. Efter tjugoåtta dagars övning valde Eugene ”rätt” föremål i 85 procent av fallen. Efter trettiosex dagar tog han rätt i 95 procent av fallen. Efter ett test tittade Eugene på forskaren, förbryllad över sina framgångar. ”Hur gör jag det här?” frågade han henne. ”Beskriv för mig vad som händer i ditt huvud”, sa forskaren. ”Säger du till dig själv: ’Jag minns att jag har sett den där’?”
Inlaga Vanans makt.indd 33
2013-11-11 16:41
34 · individers vanor
”Nej”, sa Eugene. ”Det finns här inne på något vis” – han pekade på sitt huvud – ”och så griper handen tag i den.” Men för Squire var det fullständigt logiskt. Eugene utsattes för en signal: ett par föremål som alltid presenterades i samma kombination. Det fanns ett beteende: Han valde ett föremål och tittade efter om det hade en klisterlapp på undersidan, fast han inte hade en aning om varför han kände sig tvungen att vända på kartongbiten. Så kom belöningen: tillfredsställelsen som han kände när han hittade en klisterlapp med ordet ”rätt”. Så småningom utvecklades en vanecirkel. beteende
Rätt
signal
belöning
eugenes vanecirkel
För att kontrollera om det här mönstret verkligen var en vana gjorde Squire ytterligare ett experiment. Han tog alla de sexton föremålen, lade dem samtidigt framför Eugene och bad honom lägga alla föremål som var ”rätt” i en hög. Eugene hade ingen aning om vad han skulle göra. ”Kors i alla mina dar, hur ska jag komma ihåg det?” undrade han. Han tog ett av föremålen och började vända på det. Försöksledaren hejdade honom. Nej, förklarade hon. Uppgiften gick ut på att lägga föremålen i högar. Varför försökte han vända på dem? ”Det är bara en vana, tror jag”, sa han. Han klarade inte att göra det. När föremålen förekom utanför vanecirkelns sammanhang var de obegripliga för honom. Här fanns beviset som Squire letade efter. Experimenten visade att Eugene hade förmågan att bilda nya vanor, till och med om de inbegrep uppgifter eller föremål som han inte kunde komma ihåg i mer än ett par sekunder. Det var förklaringen till att Eugene klarade av att ta en promenad varje morgon. Signalerna – bestämda träd i vissa gathörn eller placeringen av vissa brevlådor – var desamma varje gång han gick ut, så trots att han inte
Inlaga Vanans makt.indd 34
2013-11-11 16:41
Vanecirkeln · 35
kände igen sitt hus ledde hans vanor honom alltid tillbaka till hans egen ytterdörr. Det förklarade också varför Eugene brukade äta frukost tre eller fyra gånger om dagen, även om han inte var hungrig. Under förutsättning att rätt signaler fanns där – till exempel hans radio eller morgonljuset genom fönstret – följde han automatiskt det manus som hans basala ganglier dikterade. Dessutom fanns det massvis av andra vanor i Eugenes liv som ingen hade lagt märke till förrän de började leta efter dem. Eugenes dotter brukade till exempel ofta titta in hemma hos honom och säga hej. Hon brukade prata med sin pappa i vardagsrummet en stund, sedan gå ut i köket och hälsa på sin mamma och därefter gå sin väg och vinka adjö när hon var på väg ut genom dörren. Eugene, som hade glömt bort deras samtal när hon gick, blev arg – varför gick hon utan att prata med honom? – och glömde sedan varför han var upprörd. Men den känslomässiga vanan hade redan satt igång, så hans ilska höll i sig, intensiv och obegriplig för honom själv, ända tills den så småningom lättade av sig själv. ”Ibland bankade han i bordet eller svor, och om man frågade honom varför han gjorde det sa han: ’Jag vet inte, men jag är arg!’” berättade Beverly. Han sparkade på sin stol och skällde på folk som kom in i rummet. Ett par minuter senare log han och pratade om vädret. ”Det var som om han var tvungen att bli färdig med frustrationen när den väl hade satt igång”, förklarade hon. Squires nya experiment visade också något annat: att vanor är förvånansvärt ömtåliga. Om Eugenes signaler ändrades det minsta rasade hans vanor samman. Det fåtal gånger som något var annorlunda när han gick runt kvarteret – om det till exempel pågick gatuarbeten eller om det hade stormat och blåst ner grenar på trottoaren – gick Eugene vilse, oavsett hur nära hemmet han var, och han hittade inte rätt förrän någon snäll granne visade honom vägen. Om hans dotter stannade och pratade med honom i tio sekunder innan hon gick utlöstes aldrig hans vana att bli arg. Squires experiment med Eugene revolutionerade forskarnas syn på hur hjärnan fungerar genom att en gång för alla bevisa att det är möjligt att lära sig saker och att fatta omedvetna beslut utan att minnas något av inlärningseller beslutsprocessen. Eugene visade att vanor utgör grunden för vårt beteende, i lika hög grad som minnet och förnuftet. Vi kanske inte minns erfarenheterna som skapar våra vanor, men när de väl har slagit rot i våra hjärnor påverkar de vårt handlande – ofta utan att vi inser det.
∙∙∙
Inlaga Vanans makt.indd 35
2013-11-11 16:41
36 · individers vanor
Sedan Squire publicerade sin första artikel om Eugenes vanor har forskningen om hur vanor bildas exploderat till ett stort vetenskapligt fält. Forskare på Duke, Harvard, UCLA, Yale, USC, Princeton, University of Pennsylvania och universitet i Storbritannien, Tyskland och Nederländerna, liksom forskare på företag som Procter & Gamble, Microsoft, Google och hundratals andra företag, arbetar med att förstå vanornas neurologi och psykologi, deras för- och nackdelar, hur de uppstår och hur de kan förändras. Forskarna har förstått att nästan vad som helst kan fungera som signaler, från en visuell utlösare, till exempel en chokladkaka eller ett reklaminslag på teve, till en viss plats, en tidpunkt på dagen, en känsla, en serie tankar eller vissa personers sällskap. Beteendemönster kan vara ofattbart komplicerade eller fantastiskt enkla (vissa vanor, till exempel sådana som hänger ihop med känslor, mäts i millisekunder). Belöningarna kan vara allt från mat eller droger som orsakar fysiska sensationer till känslomässiga premier, till exempel den känsla av stolthet som följer av beröm eller självbelåtenhet. Och i nästan varje experiment har forskarna sett hur det Squire upptäckte hos Eugene visar sig på nytt: Vanor är mäktiga men ömtåliga. De kan växa fram utan att vi är medvetna om det eller skapas högst medvetet. De uppstår ofta utan vår tillåtelse, men de kan omformas genom att vi mixtrar med de ingående delarna. De formar våra liv mycket mer än vi förstår – de är i själva verket så starka att de får våra hjärnor att hålla fast vid dem och bortse från allt annat, inklusive vårt sunda förnuft. I en serie experiment ledda av forskare knutna till National Institute on Alcohol Abuse and Alcoholism (det amerikanska nationella institutet mot alkoholmissbruk och alkoholism) lärde man möss att trycka på spakar som svar på vissa signaler, ända tills beteendet blev en vana. Mössen fick alltid mat som belöning. Därefter förgiftade forskarna maten, så att den gjorde djuren fruktansvärt sjuka, eller gjorde golvet strömförande, så att mössen fick en stöt när de gick i riktning mot maten. Mössen visste att maten och buren var farliga – när man erbjöd dem det förgiftade fodret i en skål eller såg de strömförande golvpanelerna höll de sig undan. Men när de såg sina gamla signaler tryckte de utan vidare på spaken och åt maten eller gick på golvet, fast de kräktes eller hoppade till av stöten. Vanan var så djupt inrotad att mössen inte kunde låta bli. Det är inte svårt att hitta analogier i den mänskliga världen. Ta till exempel snabbmat. Det verkar vettigt – när ungarna är uthungrade och man är på väg hem efter en lång arbetsdag – att stanna till på McDonald’s eller Burger King, bara för den här gången. Maten är billig. Det är så gott. En enda por-
Inlaga Vanans makt.indd 36
2013-11-11 16:41
Vanecirkeln · 37
tion industribearbetat kött, salta pommes frites och söt läsk utgör väl ändå en ganska liten hälsorisk? Det blir ju inte så ofta. Men vanor uppstår utan att vi ger dem lov att göra det. Studier har visat att familjer för det mesta inte har för avsikt att äta snabbmat regelbundet. Det som händer är att ett mönster som upprepas en gång i månaden långsamt blir till en gång i veckan och därefter två gånger i veckan – i takt med att signaler och belöningar skapar en vana – ända tills barnen får i sig ohälsosamma mängder hamburgare och pommes frites. När forskare på University of North Texas och Yale försökte förstå varför familjer gradvis ökade sitt intag av snabbmat fann de en sekvens av signaler och belöningar som de flesta konsumenter inte visste påverkade deras beteende. De upptäckte vanecirkeln. Alla McDonald’s-restauranger ser till exempel likadana ut – företaget försöker avsiktligt standardisera restaurangernas arkitektur och det personalen säger till kunderna, så att alltsammans fungerar som en konsekvent signal som utlöser beteenden för ätande. Maten på vissa snabbmatskedjor är speciellt framtagen för att ge omedelbar belöning – pommes frites är till exempel gjorda så att de börjar lösas upp i samma ögonblick som de träffar tungan för att så snabbt som möjligt ge en salt- och fettchock, vilket får hjärnans njutningscentrum att vakna och hjärnan att cementera mönstret. Alltsammans bidrar till att befästa vanecirkeln. Men till och med sådana vanor är ömtåliga. När en snabbmatsrestaurang läggs ner blir det ofta så att de familjer som tidigare åt där börjar äta middag hemma, i stället för att leta upp ett nytt ställe. Till och med små förändringar kan bryta mönstret. Men eftersom vi för det mesta inte ser de här vanecirklarna när de växer fram blundar vi också för vår förmåga att kontrollera dem. Men genom att lära oss att iaktta signalerna och belöningarna kan vi förändra våra beteenden.
Inlaga Vanans makt.indd 37
2013-11-11 16:41
Charles Duhigg är ekonomireporter på New York Times och har vunnit flera priser, däribland Pulitzerpriset 2013 för en artikelserie om ekonomin bakom Apples produkter. Det här är hans debutbok och den har hittills sålts till 28 länder.
»underhållande … njutbar … fascinerande … en grundlig genomgång av vetenskapen om hur vanor formas och förändras.« The New York Times Book Review
»En förstklassig bok – baserad på en imponerande mängd research, skriven i lättsam stil med rätt balans mellan intellektuell seriositet och praktiska råd kring hur man kan bryta sina dåliga vanor.« The Economist
Charles Duhigg Vanans makt
Vill du komma igång med träningen, bli mer effektiv, lansera en ny produkt, bygga upp ett framgångsrikt företag eller förändra världen? Allt börjar med att förstå vanans makt. Nästan hälften av allt vi gör går på ren vana. Vanor påverkar individens val, gruppers beteende och hela samhällens inriktning. Charles Duhigg har djupdykt i den senaste forskningen om hur vanor formas och hur de lagras i hjärnan. Med hjälp av många fascinerande exempel förklarar han varför kunskap om hur vanor fungerar hjälper dig att skapa bestående förändringar i både ditt och andras beteende.
Vanans makt Varför vi gör som vi gör och hur vi kan ändra på det
[…] De flesta val vi gör varje dag upplevs kanske som ett resultat av välunderbyggt beslutsfattande, men det är de inte. De är vanor. Och även om varje vana för sig har ganska liten betydelse, kommer vår hälsa, vår produktivitet, vår ekonomiska trygghet och vår lycka att på lång sikt påverkas i oerhört hög grad av vilken mat vi beställer, vad vi säger till våra barn varje kväll, huruvida vi sparar eller slösar, hur ofta vi motionerar, hur vi ordnar våra tankar och lägger upp våra arbetsrutiner.«
»Självhjälpsböcker som faktiskt fungerar är sällsynta men Duhigg sammanfattar och destillerar framgångsrikt den senaste forskningen kring människors, företags och samhällens vanor och har skrivit en användbar guide till hur människor tar till sig vanor – och hur de kan bryta dem.« Financial Times
Omslag Catharina Ekström
ISBN 978-91-27-13525-3
Författarfoto © Elizabeth Alter
»Vad var det allra första du gjorde när du vaknade i morse? Hoppade du in i duschen, kollade du dina mejl eller högg du en bulle i förbifarten? Borstade du tänderna innan du hade torkat dig efter duschen eller efteråt? Knöt du vänster eller höger sko först? Vad sa du till dina barn när du var på väg ut genom dörren? Vilken väg tog du till jobbet? Tog du itu med dina mejl, småpratade lite med en kollega eller satte genast igång att skriva ett PM när du hade satt dig vid skrivbordet? Sallad eller hamburgare till lunch? Satte du på dig träningsskorna och tog en löprunda eller hällde du upp en drink och åt middag framför teven när du hade kommit hem?
Charles Duhigg
9 789127 135253
Omslag Vanans makt.indd 1-5
2013-11-13 09:31