Till minne av en älskad son och bror
David Lindström 1982–2011
3
4
I sorgens famn Elisabeth Lindstrรถm
Grim fรถrlag 5
© Elisabeth Lindström, 2015 Grim förlag, Mellbystrand Layout: Grim förlag www.grimforlag.se info@grimforlag.se Tryckt på Scandinavian Book, Danmark ISBN: 978-91-982198-3-8 6
Förord
Att förlora ett barn är det värsta som kan hända en förälder. Att förlora någon i självmord, eller suicid som några väljer att säga, är ett stort trauma. Sorgen kompliceras av skuld och många gånger även skamkänslor på grund av det tabu som fortfarande finns kring självmordsfrågan. Okunnigheten hos vänner, professionella, arbetskamrater, skolpersonal och andra skapar en rädsla för att säga fel och att göra mer illa. Detta ökar på sorgen, skuldkänslorna, skammen och isoleringen för de drabbade. Att förlora ett barn som tagit sitt liv är en av de största traumatiska händelser man kan vara med om. Detta samtidigt som samhällets beredskap för oss som drabbats är väldigt dålig. Elisabeth förlorade sin son David, liksom jag min dotter Linnéa. Två unga människor med hela livet framför sig, förlorade sig själva i en tillfällig svacka. Ett psykiskt olycksfall ledde till en katastrof, och detta helt i onödan. Ingen ska behöva dö i suicid. Det finns enormt mycket kun skap om hur detta kan förhindras. Det forskas i ämnet över hela 7
världen och i Sverige finns också expertis på området. Problemet är att kunskapen inte når ut till dem som behöver den i den utsträckning som är nödvändig för att självmorden ska kunna minskas på allvar. Ett viktigt steg på vägen är att vi alla vågar fråga hur de i vår omgivning mår. En av de farligaste myterna vi har är att samtal om suicid skulle kunna leda till att någon faktiskt avslutar sitt liv. Att fråga om någon funderar på att ta sitt liv är tvärtom många gånger livräddande. I sorgens famn är en personlig och gripande berättelse om hur Elisabeth förlorade sin David i självmord. Hon beskriver omständigheterna kring självmordet, hur hon har lyckats ta sig vidare, på ett rakt och innerligt sätt. Berättelser som denna är viktiga att läsa för personer som mist någon närstående i suicid, men även för andra som vill lära sig mer om detta och om sorgen som kommer efter. Uppsala den 12 mars 2015 Ludmilla Rosengren Leg läkare samt ordförande i Suicide Zero
8
Sorgen Sorgen mötte mig i dörren bar iväg mig på trasiga vingar Hittade vindarna som bar sorgen bort … Kvar stod jag på trappan Elisabeth, oktober 2011
9
AUGUSTI 2011
Älskade son! Nu ska jag berätta vad som hände den där dagen då du lämnade oss. Det var en fredag. Kvällen före hade du och jag sms:at till varandra eftersom du skulle sova över hos oss natten mellan torsdag och fredag.
10
”Läs det här!” sa min man Christer till mig och visade mig en artikel i Dagens Nyheter. Jag lade ifrån mig deckaren av Jo Nesbö och tittade på artikelns rubrik ”Kärleken bryr sig inte om döden”. Jag läste igenom artikeln, den som handlar om en nyutkommen bok av Eva Hellgren där hon berättar om när hennes 19 år gamle son omkom i en lavin 2006 och hur familjen har bearbetat sorgen. Då visste jag, jag ska skriva om min familj och hur vi försöker överleva och förstå att vår älskade son David inte orkade leva längre. Han skulle fylla 29 år drygt en vecka efter det att han lämnade oss. Jag kände att jag måste skriva för att orka leva. David hade arbetat kväll på vårdbolaget och satt på bussen på väg hem till oss. Klockan var lite över 21.00, och nu meddelade han att han var ”skittrött” och skulle sova hemma i stället. David hyrde ett rum med egen toalett och dusch ett par mil utanför Uppsala för att ha närmare till jobbet. Han hade letat efter en lägenhet efter separationen från sin sambo, både i Östhammars och i Uppsala kommun, men det var stört omöjligt. Har du inga pengar att köpa en lägenhet för är det svårt att få tag på något. Nästa dag skulle han arbeta sin sista dag på vårdbolaget innan några dagars ledighet och det nya jobbet vid Enköpings Regemente, ett jättebra arbete inom försvaret, som han alltid velat arbeta inom. Någon timme senare skickade David nästa sms och sa att han var hemma nu 11
och skulle gå och lägga sig. Jag svarade ”Gör så, sov gott. Pappa hälsar”. Föga anade jag att det var de sista orden vi skulle höra från honom och att det skulle bli en lång sömn … Fredagen den 26 augusti åkte Christer och jag till våra arbeten som vanligt. Jag till min butik där jag skulle ha säljmöte för att beställa vårens kollektion barnkläder. Dagen gick fort och på väg hem i bilen ringde Christer till mig och frågade när jag skulle vara hemma. ”Om fem minuter”, svarade jag. ”Fint, då väntar jag på dig här hemma”, svarade han. Jag undrade vad han ville och när jag kom hem stod han redan på garage uppfarten och väntade oroligt. ”Lina har ringt, och de har försökt att få tag på David på hans jobb. Han skulle börjat jobba klockan fyra men har inte dykt upp och han svarar inte på mobilen”. Sakta försökte jag förstå vad han sa. ”Jag åker till honom och kollar, stanna här hemma du så hör jag av mig när jag kommer dit”. Klumpen som jag hade haft i magen under en längre tid gjorde sig åter påmind och hur jag tog mig in i huset minns jag inte. Det blev en hemsk och lång väntan. Efter trekvart ringde Christer och sa åt mig att sätta mig ner. ”Det allra värsta har hänt”, sa han. ”David är död, han har tagit livet av sig.” Jag minns inte om jag skrek eller bara började gråta. ”Hur?” Så berättade Christer gråtande hur han kommit fram och gått upp till Davids rum som varit låst. Han hade sett att hans bil stod parkerad utanför så han borde vara hemma. Han knackade på dörren men ingen svarade. Då bad han hyresvärden att låsa upp och så gick han in. Första reaktionen var lättnad för han såg inte David på en gång. Men så såg han och insåg det fruktansvärda. Att han kommit för sent. Christer bröt ihop, men efter en stund samlade han sig och ringde 112 och därefter mig. ”Jag kommer”, sa jag snabbt. Tankarna virvlade runt, runt. Jag tog in vår hund Rámpo som låg 12
ute, slängde mig i min bil och körde de dryga tre milen. Aldrig har väl en så kort sträcka känts så lång. Jag körde och körde, så fort jag tordes. Gråtande, skrikande, hulkande, det kan inte vara sant. Jag skrek rakt ut, smärtan i mitt bröst var olidlig, jag pendlade mellan hopp om att det var ett fruktansvärt misstag och förtvivlan blandat med ilska: varför, varför gjorde du så? När jag kom fram kastade Christer och jag oss i varandras armar och bara grät och grät. Ambulanspersonalen var redan där och svepte en filt om mig och någon satte en kopp kaffe i mina händer och sa åt mig att sätta mig ner på en stol vid uteplatsen. Jag fick inte gå upp till David och så här efteråt är jag glad för det. De pratade lugnt med oss, beskrev vad som hänt och att polisen var på väg – det är rutin när någon dör hemma, sa de. Tankarna virvlade runt i huvudet, varför? Han hade ju inte visat sig deprimerad utan jobbat på, varit och hälsat på sina kompisar i helgen och på bio en annan kväll. På lördagen skulle han ha åkt och tittat på en lägenhet en bit utanför Uppsala. Och det nya jobbet som jag hoppats skulle ge honom något annat att tänka på. Men han hade grubblat mycket, funderat över varför hans förhållanden inte hållit, anklagat sig själv och hittat en massa fel och brister. Han misstänkte att han hade Aspbergers syndrom eller någon annan funktionsnedsättning. Som vi hade diskuterat med honom om det … Efter en stund kom polisen, som presenterade sig och vi satte oss ner. En av poliserna gick upp till Davids rum, den andre ställde en massa frågor som vi försökte besvara så gott vi kunde. Han förklarade också att en läkare var på väg för att konstatera dödsfallet. När det var klart skulle vår son köras till Rättsmedicin i Uppsala – det är praxis när någon dör hemma. Allt var som i en dimma, jag lyssnade, försökte svara på polisens frågor men allt kändes fruktansvärt overkligt. De 13
nämnde också att Davids skrivare stod och blinkade, kanske hade han skrivit något men inte klarat av att skriva ut det på grund av att tonern i skrivaren var slut. Det kändes som om marken rycktes bort under mina fötter och jag blev yr. De lämnade två viktiga telefonnummer, det ena till psykakuten och det andra till Rättsmedicin. Jag hade tidigare frågat om vi kunde få se vår son och därför lämnade de numret så att vi skulle kunna ringa dit om vi fortfarande ville. Jag kände i den stunden att jag ville se honom en sista gång. För att min hjärna och kropp skulle förstå att han är borta. När poliserna var klara med sina frågor slog det mig plötsligt att vi måste ringa till våra två andra söner och berätta. Men hur berättar man för sina barn att deras älskade lillebror är död, att han inte finns mer utan har tagit sitt liv? De två samtalen är de svåraste jag ringt. Jag vet inte om jag hade kunnat säga det på ett mer skonsamt sätt, kanske bett dem sätta sig ner, inte visa barnen, men jag var i chock och tänkte bara på att berätta. ”Det har hänt något fruktansvärt, David är död”, var allt jag kunde säga. ”Han har tagit sitt liv!” Jag hörde deras chockade reaktioner, de grät och ställde frågor som när, hur, varför? Vi bestämde oss för att åka hem till oss allihop, vi kände att familjen måste samlas och trösta varandra mitt i detta fruktansvärda. Vi åkte hem innan rättsmedicinläkaren kom, det kändes för tungt att träffa ännu en person. Eftersom Christer och jag åkt dit i varsin bil, valde vi att lämna den ena kvar på platsen, den kunde vi hämta senare. När vi satt i bilen på vägen hem ringde Fred ric, en av sonens närmaste vänner och frågade om vi fått tag i David. Han och Lina var jätteoroliga. Det var de som kontaktade oss eftersom David och Lina arbetar på samma ställe och arbetsgivaren ringde henne när inte han kom till arbetet 14
på eftermiddagen. Hur Christer klarade av att berätta förstår jag inte, men trots att han var i chocktillstånd berättade han klart och tydligt vad som hänt, utan att gråta. Vi hade inte en tanke på deras reaktioner, vi hade fullt upp med våra egna tankar och känslor. De måste ha blivit lika chockade som vi. När vi kom hem tog jag en kort promenad med vår hund. Så kom vår äldste son Andreas, hans yngre bror Magnus och hans fru Elin – de hade lyckats få barnvakt snabbt åt sina tre barn. Andreas fru Anna var hemma då de inte hade hittat någon som kunde passa deras tre barn. Vi kramades och grät, Elin tände ljus och satte på fika. Allt kändes så overkligt. Vi pratade och grät, undrade om vi kunde ha gjort något för att förhindra det som just hänt. David hade ju inte verkat lika deprimerad som förra gången, för sex år sedan. Då hade han knappt klivit ur sängen, inte vare sig duschat eller rakat sig och inte heller orkat med studierna. Men han hade grubblat och funderat en hel del den senaste tiden. Vi hade pratat väldigt mycket hela våren och sommaren om hans tankar. David gick hos en psykolog först och senare till en psykiatriker samt en kurator. Psykiatrikern hade skrivit ut medicin mot depression och ångest men eftersom David visste genom tidigare erfarenheter att de skulle ge ganska jobbiga biverkningar, hade han inte velat ta dem. Davids funderingar gällde om det var något fel på honom. Han upplevde att han hade svårt att prata med andra, speciellt de som han inte kände närmare, han tyckte att det var svårt att läsa av andras kroppsspråk och att det ofta blev missförstånd. Han gillade inte att gå ut och dansa till exempel utan trivdes bättre med kompisar över en öl någonstans. Det här var saker som han aldrig nämnt tidigare. Men det är ju inget ovanligt, försökte vi förklara. Och om han haft någon diagnos skulle 15
de ha upptäckt det i skolan. Men efter några brutna förhållanden, det senaste varade i nästan tre år och de var sambos under nästan hela tiden, var hans självförtroende inte det bästa. Han satt mycket ute på nätet och sökte på ord som ”osocial”, ”asocial” med flera ord och det var då ordet ”psykopat” dök upp. För oss var det väldigt svårt att förstå hur David kunde ens tänka de här tankarna. Han visade oss en lista med olika kriterier på vad som kännetecknar en psykopat. Han tyckte att nästan alla kriterier på listan stämde in på honom. Vi läste dem, både Christer och jag, och sa att de stämmer ju in på nästan alla personer. Kanske inte alla punkter, men många. Men det var som att prata med en vägg. Då förstod jag att vår son var väldigt sjuk och behövde hjälp. Men varför förstod inte hans läkare det också? Nätet kan vara till hjälp men även det motsatta: ge människor som mår dåligt fel tankar. David var ju den snällaste och omtänksammaste person man kan tänka sig. Så ofattbart och svårbegripligt det kändes. Kvällen gick och vi var alla trötta, pojkarna åkte till slut hem till sitt, Christer och jag gick och lade oss tätt intill varandra och höll varandras händer. Gråten kom och gick och jag vet inte hur lång tid det tog men till slut somnade vi. Det blev en orolig natt, jag slumrade till, vaknade, gick på toaletten, drack vatten, slumrade till igen. Så fortsatte den första natten, med en orolig sömn och en kropp som inte ville förstå. Vi vaknade till en ny dag och jag hoppades att allt bara varit en ond dröm. Kroppen kändes underlig, det var som om den gick bredvid mig – som om jag var två och att själen vandrade mellan dessa två höljen. Konstigt nog löd den mig fortfarande, den gick som på rutin och jag klädde på mig och försökte få ner lite frukost. Det gick inte så bra. Allt som måste tuggas tog emot att få ner, det blev lite yoghurt och en kopp 16
te. Telefonen ringde, det var Andreas och Anna som sa att de skulle komma om en liten stund. Det var ju lördag och alla var lediga. Den här dagen skulle Christer och jag varit barnvakt hos dem på kvällen. Det var Torgfest i Gimo, Jacke Sjödin skulle hålla i trådarna med en massa roliga aktiviteter för hela familjen på dagen och på kvällen var det supé med dans. Nu blev det varken det ena eller det andra för någon av oss. Elin hade varit i Östhammar och satt en lapp på dörren till min affär, att butiken var stängd på grund av sjukdom. Att ha den öppen var otänkbart i en sådan här situation. Jag hade också bett dem åka hem till Davids före detta sambo för att berätta, jag ville inte att han skulle få reda på det genom ett telefonsamtal eller genom andra. Elin tog på sig det också och åkte för att berätta för honom vad som hänt. Han blev väldigt chockad och föll ihop på golvet. Efter en stund kom våra söner med sina familjer. De minsta barnen började snart leka som vanligt. Det kändes skönt att se. De två äldsta barnen var det lite svårare för. De var så pass gamla, William var åtta och Alva var nio år, att de förstod mycket mer och hade så många tankar. Och David hade alltid varit Williams stora idol. De hade med sig mat och fikabröd – underbara som de är hade de tänkt på det så att vi skulle slippa. Vi dukade och åt tillsammans och pratade om David. Det kom fler tårar och jag undrade hur vi skulle göra för att inte barnen skulle bli mer oroliga. Men de måste få vara delaktiga i vår sorg eftersom den också var deras. Efter lunchen gick barnen från bordet och började leka men de största kom med jämna mellanrum tillbaka för att lyssna och känna av. Vi vuxna försökte samla våra tankar och förstå. Alla hade vi minnesbilder från våren och sommaren och hur David varit – hur han mått, uppträtt, vad han sagt, gjort. Varför hade 17
vi inte sett eller misstänkt något? Han hade ju inte verkat lika mycket deprimerad som förra gången … för det har funnits fler perioder som han mått riktigt dåligt. Och han hade gjort ett självmordsförsök tidigare för drygt sex år sedan med tabletter men som tur var bodde han hemma just då och vi hittade honom i tid. Det som oroat mig var hans tankar. Tankarna om att han skulle vara psykopat. Vi bestämde oss för att åka till Davids rum nästa dag och hämta hans personliga tillhörigheter. Vi ville också titta på datorn för att se om vi kunde skriva ut hans meddelande. På söndag förmiddag åkte Christer och jag tillsammans med Andreas och Magnus till Davids hyresrum. Där träffade vi på hyresvärden och en av hyresgästerna som beklagade sorgen och visade vilka saker i det gemensamma köket som var Davids. Vi gick själva upp till rummet. Jag kände mig så orolig för hur jag skulle reagera. Men samtidigt ville jag se och känna in var han tillbringat sina sista timmar. Vi hade varit där flera gånger och hälsat på, och Christer hjälpte även till vid flytten. Det första jag såg när jag kom in i rummet var sängen. Den var bäddad och fin, David hade alltså inte ens försökt sova när han kom hem på kvällen efter jobbet. Nästa sak jag registrerade var att det låg fullt av kartor med tabletter från hans mediciner. De låg utströdda och många av kartorna var tomma. Hade han tagit alla dessa, var det han eller ambulansmännen och polisen som strött ut dem? På nytt kändes det som om kroppen lämnade mig, eller som om marken rycktes undan mina fötter och allt gungade. Jag satte mig ner för att inte ramla. En av sönerna, jag minns inte om det var Andreas eller Magnus, startade datorn och där låg det. Brevet som David skrivit. Jag reste mig sakta och vi började läsa. ”Hej. När 18
ni läser detta brev, så finns inte jag kvar i denna värld längre. Jag är nu tillsammans med den släkt som redan gått före.” Tårarna rann och rann och rann, det blev svårt att se texten. Vi sparade texten på datorn och skickade den till vår dator hemma. Så började vi plocka ihop alla kläder, mobilen, plånboken och alla andra personliga saker. Möblerna, tv:n, datorn och övriga saker fick vi hämta senare. Den andra hyresgästen dök upp med en bunt med post. Vi bytte telefonnummer med varandra och han lovade ringa om det kom mer post. Hemma igen samlades vi och åt mat tillsammans. Det kändes extra viktigt för oss att få vara tillsammans nu. Nästa dag startade en ny vecka med arbete men vi bestämde alla att vi skulle stanna hemma så länge vi kände att vi behövde. Följande veckor minns jag som i ett töcken. Nu började omgivningen – övrig släkt, vänner och bekanta, få kännedom om vad som hänt. Det blev många besök med kramar och tårar, hemmet fylldes snabbt med blommor och kort. Telefonen gick varm. Min äldsta syster Inger, bosatt i Australien, ringde … mitt i allt fanns våra underbara barn med familjer. De kom en stund varje dag, hade med sig mat, fikabröd, blommor och såg till att vi fungerade någorlunda. Utan dem hade vi nog inte överlevt. Det är konstigt, men nu vet jag att man kan gråta så mycket att man får vätskebrist. Alla tårar som jag fällde gjorde att jag ständigt var törstig. Både Lokaflaskorna vi hade hemma och näsdukarna gick åt. Matlusten var som bortblåst. Jag och Christer åt bara det nödvändigaste, för att kroppen behövde det och inte för att vi var hungriga. Vi började ta kontakt med olika myndigheter. Davids bank, till exempel, för att stoppa alla autogirobetalningar. Vi bokade en tid hos Fonus samt ringde till Rättsmedicin. Vi kän19
de att vi ville åka in och ta farväl. Vi fick tid redan på onsdagen och våra söner valde att åka med. Vi tänkte att om någon av oss inte ville gå in när vi väl var där så var det bara att stanna kvar utanför. Bättre att ha fått möjligheten att se honom än att ångra sig sedan när det var för sent. Det blev ett känslosamt men fint avsked. De hade gjort David fin och tänt ljus och ställt in både pappersnäsdukar och en kanna med vatten. Omtanke som vi inte hade förväntat oss. Jag tror att alla deckar- och polisfilmer på tv hade gett oss en felaktig bild av Rättsmedicin som ett kallt, kalt och kliniskt ställe. Men visningsrummet för oss anhöriga såg inte ut så vilket vi var tacksamma för. Det var jobbigt nog ändå. Mannen som tog emot oss förklarade innan vi gick in hur det skulle se ut, att det fanns stolar att sitta på och att vi fick stanna själva i lugn och ro så länge vi behövde. Att han skulle titta in efter en stund för att se att allt var okej. Vi hade med oss teckningar från barnbarnen som vi lade hos David. Vi pratade med varandra, och vi pratade med David. Berättade hur mycket vi saknade honom och att det var många som var ledsna och chockade över att han inte fanns kvar hos oss. Vi höll hans händer, som var knäppta på bröstet, smekte hans kinder, pussade hans panna. Han kändes så kall och det var verkligen uppenbart att kroppen bara är ett skal. Att han själv inte var där. Vart tar själen vägen? Finns det en plats dit själen går, efter livet på jorden? Fanns han med oss på något sätt? Jag hoppades det, att han fanns med oss och såg hur mycket vi älskar honom. Det var så smärtsamt att sitta där, vid vår sons sida och veta att vi aldrig mer skulle få höra hans glada skratt, aldrig se hans finurliga blick. Att jag inte skulle få känna hans armar runt mig i en hård bamsekram. En underbar och snäll kille som var borta för att aldrig komma tillbaka. 20
Vart hade han rest? Det var så ofattbart och kroppen ville fortfarande inte förstå … Efter drygt en halvtimme sa vi adjö och for hem igen. Vi var alla glada över att vi hade tagit beslutet om att åka in och se honom en sista gång. Minnesbild David var ett så efterlängtat barn. Vi hade försökt under flera år med att ge Andreas och Magnus ett litet syskon och när först den ena och sedan den andra av mina väninnor blev gravid igen kändes det väldigt tufft. Vi sökte faktiskt hjälp för att undersöka om det var något som var fel, men i samma veva blev jag äntligen gravid. Vilken lycka! Jag mådde väldigt bra under hela graviditeten och gick inte upp lika mycket i vikt som med de två andra pojkarna. Omgivningen var så klart väldigt nyfikna på om det var en flicka den här gången, men för mig spelade det ingen roll vad det blev bara barnet var friskt och välskapt. Jag brukade sitta på förstukvisten hemma och njuta av lugnet och skogen utanför medan jag drömde om och längtade efter att få hålla det lilla knytet som växte och sparkade under mitt hjärta. Så kom han äntligen. 51 centimeter lång och drygt tre kilo tung med mörkt fjunigt hår. David var så söt där han låg på magen i den vita, flätade babykorgen. Korgen som jag nu för tredje gången fått låna av min syster Britt-Mari. Jag hade klätt den invändigt med ett småblommigt tyg i vitt, gult och grönt och så hade jag 21
stickat ett täcke som passade till. Storebror Magnus hade önskat sig en lillasyster, för det hade en av hans lekkompisar, men ändrade sig med tiden eftersom systern blivit en liten retsticka. En lillebror var trots allt inte så dumt och de lekte mycket tillsammans när David blivit lite äldre, trots att det skiljde sex år emellan dem. Underbara barn, jag är verkligen tacksam över att jag bestämde mig för att vara hemma så mycket under småbarnsåren. Jag ville inte missa en enda dag i deras utveckling under de första åren och först när David hunnit bli fyra år bestämde jag mig för att börja studera. Under mina första studieår var David hos Lisbeth, sin kommunala dagmamma, och där stortrivdes han och hade mycket roligt tillsammans med hennes egna barn och de andra dagbarnen. När en gammal människa dör, finns det oftast inte så mycket man som anhörig behöver ta tag i. Mycket tar Fonus hand om. När en ung människa dör, däremot, finns det en mängd saker som ska tas om hand och avslutas. Konton på internet, telefon- och mobilabonnemang, tv, bensinkort, ICA-kort, prenumerationer på böcker och tidningar … Listan kan göras lång. Vi hade tagit kontakt med Davids bank och bokat in ett möte. Vi träffades på tisdagen och fick en massa goda råd, som att säga upp alla abonnemang bland annat. Nästa kontakt var med Fonus och vi fick en tid redan på torsdagen. Det kändes tungt men samtidigt skönt att få lite praktiska saker att ta itu med. Man hörde även av sig från kyrkan. Komminister Magnus Vallin ringde och vi beslöt att han skulle göra ett be22
sök hemma hos oss på fredagen. Då hade det gått en vecka sedan David lämnade oss. En hemsk vecka fylld med många jobbiga känslor och funderingar. Dessutom fylld med svåra beslut att ta. Hur skulle jag klara ännu en vecka? Jag hade ingen aning utan jag levde dag för dag, timme för timme. Känslan av overklighet kändes starkare än någonsin. En mamma ska inte behöva uppleva detta, att planera sitt barns begravning. Hur gör man för att överleva? Det kändes så fruktansvärt fel och varenda cell i hela kroppen protesterade.
23