9789186691608

Page 1

ALLA TIDERS

Jan-Owe Wikström, journalist och författare från Halmstad, har följt Gyllene Tider ända sedan begynnelsen. Han har tidigare skrivit biografin ”Roxette – the book” (1992) tillsammans med Larz Lundgren, ”Gyllene Tider” (1997), ”Laget som slog” (2000), Robert Wells-biografin ”Mitt liv som komphund” (2003) samt ”Joe Labero – magic master: den auktoriserade biografin” (2008).

ALLA TIDERS GYLLENE TIDER

”Alla tiders Gyllene Tider” ger en unik inblick i ett band som gått från tonårshysteri till folkhemsnostalgi till sommareufori, och som under decennier har samlat gammal som ung, hårdrockare som dansbandsälskare, i pop-pralinernas godisbutik. Tillsammans med fotografen Anders Roos har Jan-Owe Wikström följt bandet på ”Dags att tänka på refrängen- turnén” sommaren 2013. En resa i tid och rum, där en vägskylt, en spelplats, ett fik eller en händelse tar oss 20–30 år tillbaka i tiden, till de galna och roliga ögonblicken men också de mörka. Det är även en färd med Gyllene Tider på och bakom scenen, tillsammans med crewet och fansen, under inspelningar och repetitioner. Dessutom ger boken personliga porträtt av bandmedlemmarna och deras vardag utanför Gyllene Tider och den kommer närmare hemligheten bakom Per Gessles hitskapande.

en roadmovie-biografi

med förord av Per Gessle

en roadmoviebiografi

JAN-OWE WIKSTRÖM & ANDERS ROOS www.roostegner.se

9 789186 691608

JAN-OWE WIKSTRÖM & ANDERS ROOS


EN ROADMOVIE-BIOGRAFI TEXT: JAN-OWE WIKSTRÖM BILD: ANDERS ROOS


Förord av Per Gessle

5

Låtskrivandet

189

Intro

7

09. Jönköping 2013 Halmstad 1978

200 217 220 232 237

01. Halmstad 2013 Getinge 1978

10 31

02. Vallarum, Aerosol Halmstad 1978

34 45

10. Stockholm 2013 Micke Lindström Stockholm 1979

03. Lysekil 2013 Halmstad 1979

50 63

11. Gävle 2013 Gävle 1982

240 257

Micke Syd

68

Anders Herrlin

260

04. Helsingborg 2013 Bosse ”BoJo” Johansson Helsingborg 1977

76 90 95

12. Örnsköldsvik 2013 Östersund 1981

268 285

13. Halmstad 2013 Marie Dimberg Halmstad 1995 Återtåget 1996 GT25 2004

288 300 305 307 309

Mats ”MP” Persson

310

14. Skövde 2013 Vägasked 1981

320 335

15. Eskilstuna 2013 Peter Fredriksson Blomstermåla 1984

338 343 353

Outro

256

Tack

361

Diskografi

362

05. Göteborg 2013 Kungsbacka 1980

98 111

06. Malmö 2013 Linnea Henriksson Lund 1981

114 126 129

Göran Fritzon

132

07. Ronneby 2013 Kristianopel 1981

140 149

08. Leksand 2013 Åsa Elmgren Micke Nogueira Svensson Grängesberg 1982

154 168 170 173

Per Gessle

178



an-Owe Wikström är en färggrann Halmstadbo som på något sätt hela tiden funnits med i Gyllene Tider-historien men ändå lätt glöms bort. Han var den förste som skrev en ordentlig artikel om oss redan 1977–78 nångång. Vi satt vakna hela natten i min systers hus i Simlångsdalen och väntade på att Hallandsposten skulle komma framåt fyratiden när solen gick upp. Det var en fantastisk morgon. Åren liksom frisyrerna har kommit och gått. Jan-Owe har tillbringat vardagarna generöst slösande med talangen att uttrycka musik och sport i ord. Han har dessutom hunnit med att skriva ett antal biografier varav den han skrev om Roxette (tillsammans med Larz Lundgren) från 1992 fortfarande står svårt söndertummad på gästtoaletten i Tits & Assstudion mellan Yoko Onos Grapefruit och en tysk fotobok om Robert Mapplethorpe. Böckers öden äro outgrundliga. En sån där sprudlande löftesrik dag i april som bara finns hemma i Sverige ringde Jan-Owe och frågade om det var ok att hänga med på GT-turnén för att notera vad han såg. Vi i bandet hade såklart inget emot detta. Jan-Owe pratar samma dialekt som vi och skrattar dessutom oftast åt samma skämt. Ibland till och med samtidigt. En fotograf ville han ha med sig också, Anders Roos, och han visade sej vara en trevlig bekantskap. Enkel, effektiv och smidig. Ungefär som Micke Syd på dansgolvet. Det blev en fantastisk sommarturné där man ånyo måste böja sin nacke åt världens bästa publik. Varje kväll nöp vi oss i armarna för att förstå att vi i Gyllene Tider än en gång fick vara med om det här. Tusentals saligt lyckliga ögon framför scenen och tusentals tuffa tonarts-twistande röster som sjöng med i våra låtar. Jag hoppas verkligen att vi alla kan mötas igen. Och det skulle inte förvåna mig om Jan-Owe hör av sej och vill följa med då också. Han är välkommen! Per Gessle oktober 2013

{5}



intro PER GESSLE PLOCKADE fram de blå A4-mapparna och lade på bordet. Det var planen, kompendiet för den nya plattan och den efterföljande turnén. ”Gyllene Tider 1986”, stod det. Per, Mats ”MP” Persson, Göran Fritzon, Anders Herrlin och Micke Andersson hade den här marsdagen 1985 samlats på restaurang Svea i centrala Halmstad för att umgås, äta och dricka gott men framför allt: diskutera Gyllene Tiders framtid. Och kanske hitta vägen tillbaka till hitlistorna efter, med Gyllene Tider-mått mätt, fiaskot med den engelskspråkiga plattan Heartland Café. ”Inspelning i februari–mars i till exempel Danmark. Overdubs + mix i EMI:s nya studio mars–april” kunde alla läsa på det prydligt maskinskrivna pappret. Och ett överraskande producentförslag: ”Ledin, Glenmark?”. ”För att förnya oss och få in andra namn utanför EMI-kretsarna”, förklarade Per. De övriga läste vidare: ”Release hösten -86 (sep). Hela lp:n görs även på engelska. Turné. I första hand en parkturné, men med tanke på uteblivande av hits och releasedatum för lp:n så är en eventuell höstturné mer realistisk”. Själv kände Per den där bubblande känslan komma smygande, att sätta ett nytt projekt i verket, när alla noga läste igenom de två sidorna som även innehöll ett förslag till en Greatest Hits-lp, Instant Hits i maj -86, och sedan entusiastiskt började diskutera förslagen. Alla utom Anders som tycktes ha tankarna på annat håll. ”Det är säkert bra, men ni får göra det utan mig”, sa han plötsligt. En tystnad som gick att ta på lade sig kring bordet, samtligt som allas blickar riktades mot Herrlin. Det var Per som först fattade sig: ”Vad menar du?” ”Att jag är färdig med det här. Jag tycker inte att vi kommer längre, så ni får göra det utan mig. Jag hoppar av.”

{7}


De andra fyra tittade på varandra. Ett Gyllene Tider utan Anders Herrlin var inget Gyllene Tider. Det var alla fem eller ingenting alls. Ingen sa något på en lång stund. Ingen vågade heller längre möta den andres blick utan stirrade tomt ut genom fönstret bort mot Picassostatyn på andra sidan Nissan. Tills Micke, nästan med tårarna i ögonen, hastigt reste sig upp och försvann ut genom dörren. ”Här kan man fan inte sitta!” Han var den som tog det hårdast. I ett enda slag hade tillvaron rasat samman. Vad skulle han göra efter detta? Hela hans identitet var ju trummisen i popbandet Gyllene Tider. Vem skulle han bli nu? Snart följde Per efter. ”Jaha, det var det det”, konstaterade han tyst och drog in stolen. Göran nickade. Han kände mest frustration. Som om ett förhållande precis hade kraschat. Gyllene Tider fanns inte längre. Samtidigt som Per, i sina tvivel som han trots allt haft om bandets framtid, var lättad över att inte själv behövt låta bilan falla så var han chockad och helt oförberedd på det här. Det störde honom, gjorde honom förbannad och besviken. Anders sa det inte då, men avhoppet berodde inte enbart på att han ansåg att tiden hade sprungit ifrån Gyllene Tider i ett skede då syntpopen med Depeche Mode och Human League ritade om den musikaliska kartan. Eller att han helst skulle vilja jobba med sin flickvän, Ulrika Uhlin. Den främsta anledningen till det drastiska beslutet var att Pers soloplatta Scener hade dragit ut på tiden och försenat Gyllene Tider. Trots att alla hade lovat varandra att, oavsett sidoprojekt, skulle Gyllene Tider alltid vara prio ett. Alltid. Ändå hade allt återigen varit på Pers villkor och till slut hade Anders tröttnat. Det fick vara nog. I bilen hem till Harplinge sa Anders och MP knappt ett ord till varandra. Till slut bröt MP tystnaden och mumlade: ”Synd att det blev så här för jag tror att vi har mycket mer att ge.” ”Va?! Vad sa du?”, undrade Anders. ”Äh, det var ingenting”, svarade MP. TJUGOÅTTA ÅR SENARE har drygt 1,1 miljoner personer sett Gyllene Tider efter de tre största svenska turnéerna genom tiderna, ”Återtåget” 1996, ”GT25” 2004 och ”Dags att tänka på refrängen” 2013. Trots att bandet egentligen inte har funnits sedan den där dagen i början av mars 1985. Eller – kanske av just den anledningen …

{8}




Marknadsplatsen 5 juli 2013 Publik: 20 422 V채der: solsken & gl채dje


LÅTLISTA Marknadsplatsen, Halmstad, fredagen 5 juli 2013 ---1. Gå & fiska! 2. Det blir aldrig som man tänkt sej 3. Juni, juli, augusti 4. Det hjärta som brinner 5. På jakt efter liv 6. (Dansar inte lika bra som) Sjömän 7. Allt jag lärt mej om livet (har jag lärt mej av Vera) 8. En sten vid en sjö i en skog 9. Min tjej och jag/Flickan i en Cole Porter-sång 10. Tuffa tider (för en drömmare) 11. Kung av sand 12. Flickorna på TV 2 13. (Hon vill ha) Puls 14. Ljudet av ett annat hjärta 15. Ska vi älska, så ska vi älska till Buddy Holly 16. (Kom så ska vi) Leva livet 17. Tylö Sun -EXTRA no.1: 18. Det är över nu 19. Billy 20. När vi två blir en ----EXTRA no.2: 21. Sommartider 22. Dags att tänka på refrängen 23. När alla vännerna gått hem


”JAG SÄGER BARA, tre grabbar från Harplinge, en från Åled och en från Furet!” Micke Syd kliver in i logen bakom scenen på Marknadsplatsen i Halmstad. Utanför hörs fortfarande jublet från 20  00 lyckliga personer, vissa av dem fortsätter att sjunga det sista extranumret ”När alla vännerna gått hem”. Det är inte enbart folk från Halmstad och övriga Sverige utan även från Argentina, Brasilien, Australien, Tyskland och Holland. Det är de som står längst fram. Det är en stad i feststämning. Förutom Gyllene Tiders turnépremiär pågår SM-veckan med 30 olika idrottsgrenar och uppe på Halmstadtravet äger årets största travhelg rum. Men arrangörerna av konserten kan vara lugna i den hårda konkurrensen – biljetterna sålde slut på bara några dagar, så en extrakonsert i augusti fick läggas in. Så har det inte alltid varit. Inför turnén 1982 bojkottade folkparken i Halmstad landets i särklass populäraste band på dess egen hemmaplan. ”Gyllene Tider är inte värt sitt pris i den här stan. De är bara ett namn – inget mer”, konstaterade ordföranden Svensson krasst. Det är annorlunda nu. Klockan visar 21.08 när Gyllene Tider, efter radarparet Filip & Fredriks presentation till de tecknade karikatyrerna och tll tonerna av den instrumentala låten ”Knallpulver”, startar ännu en resa genom

{13}


Sommarsverige. Knappt två timmar senare skålar de i champagne och berättar för massmedierna om känslorna, om nervositeten innan, om mottagandet. Sällan har Per varit så nöjd med en premiär. Det var mycket som hade kunnat gå snett, musikaliskt, ljud- eller ljusmässigt. Men det enda var nog öppningslåten, ”Gå & fiska!”, som slet oerhört på rösten med sin tonartshöjning. Det kanske vi får ändra på framöver, tänker han och går bort till VIP-området för att träffa och skåla med nära och kära. FRÖET TILL DEN tredje återföreningen såddes för flera år sedan, 2008. 23 år tidigare, 1985, hade Anders splittrat bandet. Nu var det han som tog initiativet till ännu en återförening. ”Det är för jävligt, helt idiotiskt, om det skulle vara över eftersom det som vi har är något fantastiskt”, sa han till sin livskamrat Jennie Löfgren på en skogspromenad i Stockholm. Allt tjafs och allt bråk, framför allt i efterhand, kring den ekonomiska uppgörelsen i samband med ”GT25” 2004 hade försenat återföreningen, det var Anders övertygad om. Men nu hade det lagt sig och därför ringde han upp Per. De träffades hemma i Pers lägenhet på Strandvägen i Stockholm. ”Vi kan inte bara låta det här rinna ut i sanden”, tyckte Anders. Och Per höll med honom: ”Vi lägger det som har varit bakom oss och så kör vi.” Han hade börjat tänka i samma banor, för det måste finnas olika viljor och argument i ett band, annars står det still, ansåg han. När Micke, MP och Göran tillfrågades var den tredje återföreningen, efter lite betänketid, i pipelinen och de två sistnämnda började spara kompoch semesterdagar. Men återföreningen skulle dröja. Saker kom emellan. Först Pers egen Europaturné Party Crasher 2009. Sedan världsturnén med Roxette. Marie Fredriksson hade mot alla odds lyckats komma tillbaka efter sin hjärntumör och det som från början var tänkt att bli några enstaka spelningar växte hela tiden, i både tid och omfång. Därför hann det bli september 2012 innan Roxettes Charm School-resa runt jordklotet efter drygt 130 spelningar och 19 månader var över – den längsta någonsin. Då hade Per börjat skriva låtar med fokus på nästa projekt: Gyllene Tider.

{14}


Aerosol Grey Machine Studio Januari 2013 Skivinspelning & gemenskap



EN EFTER EN faller pusselbitarna på plats. Redan under Roxettetrippen fick turnéledaren Bosse ”BoJo” Johansson signaler om att den där Gyllene Tider-turnén skulle bli av nästa sommar och tillbaka i Sverige bär det omgående av för att inspektera de tänkbara spelplatserna när alla överenskommelser är klara. Han lämnar rapporter om vilken typ av scen som kommer att få plats, hur mycket folk det går in och så vidare. Däremot lägger BoJo sig inte i design eller visioner – han kontrollerar bara om idéerna fungerar även ute på fältet, lägger upp en budget, undersöker vad som behövs i utrustning och personal och vad som krävs i publiksiffror för att få allt att gå runt. Tillsammans med Micke Lindström, production manager, sätter han sig sedan ner och plockar ihop crewet. Det är viktigare att gänget fungerar socialt än att de är bäst i världen inom sitt område. På Roxettes världsturné reste man runt med sju personer mot normalt det dubbla. Men det fungerade eftersom alla jobbade tillsammans som ett team. ”Men vad säger ni om att lägga produktionsrepet i Halmstad i stället?” föreslår BoJo. Normalt sett brukar alla band förlägga dem till de stora städernas stora arenor eftersom allting – ljus, ljud och videoskärmar – då får komma upp och på plats. Så har det även varit med både Gyllene Tider, Roxette och Pers soloprojekt tidigare. Men nu finns Halmstad Arena och eftersom bandet redan har förlagt de inledande repetitionerna till Tylösand skulle det kunna bli en lokal lösning hela vägen. ”Kanon! Kör på det”, tycker alla. BoJo har alltid gillat att så mycket som möjligt involvera de lokala människorna på plats, då kan han vara säker på att det finns ett engagemang. Det skulle aldrig gå att slå den hysteriska ”GT25”-turnén då en halv miljon såg bandet, det inser alla. Därför letar man spelplatser för 10 000 personer och scenen ska vara därefter, betydligt mindre än 2004 så att bandet ger ett tajtare intryck. Mötena blir allt fler och tätare. Ibland är det enbart bandet, ibland samtliga inblandade. Förutom Live Nation och managern Marie Dimberg kommer de filmansvariga, Mats Jankell och Anders B Karlsson, tidigt in i bilden – den sistnämnde för den videoshow han har gjort med Tomas Ledin på Hamburger Börs. Likaså ljusdesignern Robert Kelber. Det var för övrigt han som gjorde den första konserten med bildskärmar någonsin i Sverige, med Ledin. Det var 2001 och sedan dess har den delen

{16}


eskalerat inom konsertvärlden. Numera ska alla större akter ha bildskärmar och det känns som om det varit så betydligt längre än bara tolv år. I sitt förslag lägger Robert mycket ljus i början eftersom det då fortfarande är ljust ute, medan bilderna och färgerna ska komma i slutet, när mörkret har lagt sig. Han gillar att arbeta med färger och artister som tänker i färger: den här låten är blå, den här är röd … OM DE PRAKTISKA bitarna kring skivsläpp och turnéupplägg liksom låtskrivandet mycket är Pers angelägenhet och ansvar i bandet så är den övriga kreativa delen en demokratisk process. Alla får säga sitt. Från val av låt till singel och öppningslåt på konserten till hur merchandisen ska se ut och vilken färg det ska vara på scenen. Dags att tänka på refrängen var Anders idé liksom omslaget till samlingsplattan Soldans på din grammofon. Återtåget hade Micke en gång kommit på och under diskussionerna kring introt och öppningsnumret till årets konserter föreslår han: ”Skulle vi inte kunna vara tecknade figurer, karikatyrer på oss själva?” Alla kring bordet nickar instämmande. Nu gäller det bara att komma på vem som i så fall ska sköta presentationen, för en sådan behövs till den tecknade filmen. ”Filip och Fredrik – kan vi inte fråga dem? Båda gillar ju Gyllene”, föreslår Anders och avser tv-profilerna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Micke hänger på direkt: ”Bra idé! Dessutom är dom skyldiga oss det.” Han har inte glömt en artikel av Fredrik Wikingsson i Aftonbladet om ”Återtåget” 1996 med rubriken ”Vi är så tacksamma mot Per”, där de övriga stod på bilden med Per som – pappfigur! Förnedrande. Och för jävligt, tyckte alla. Filip och Fredrik är inte nödbedda. Efter att ha pratat oavbrutet i 20 minuter klipps presentationen så småningom ner till några få minuter. ”Kan vi inte avvika ifrån 2004 med alla färger och ballonger och köra helt i svartvitt i stället? Både scen och kläder – ja, allt?” föreslår Per i ett tidigt skede. Det blir ambitionen till en början. Men ganska snart börjar man gå ifrån det och så sent som dagen före premiären tas det sista steget när de svartvita sidoskynkena med avklippta huvuden ersätts av de pastellfärgade. Men en sak ändras inte: satsningen på antalet kameramän. Alla

{17}


vet att Gyllene Tiders publik är aktiv och att folk älskar att se sig själva på bild. Därför får kameramännen till uppgift att ta mycket publikbilder. ”Tänk er när man ser folk svaja med i en låt – då börjar man ju själv gunga med. Och då blir ett plus ett tre”, förklarar Per. Han har lärt sig mycket av det där under årens lopp med Roxette. Och han vet vad som fungerar och inte fungerar inför 10 000 människor. Ju större publik man spelar för– desto större måste man verka. Då måste alla gester vara större och tydligare. I januari 2013 känner sig alla parter tillräckligt färdiga för ett offentliggörande: det ska bli en ny Gyllene Tider-turné till sommaren. Och inte nog med det – även en ny skiva, Dags att tänka på refrängen samt en samlingsplatta, Soldans på din grammofon. I SLUTET AV maj samlas alla på Hotel Tylösand, där den största konferenslokalen, ”Harplinge”, har byggs om till replokal. Förutom de fem i bandet är det monitorteknikern Peter Fredriksson samt gitarrteknikerna Micke Nogueira Svensson och Jakob Johnzén som alla tre har varit med på Roxettes senaste världsturné. Två kannor med kaffe, några flaskor med vatten och en skål med frukt är framdukade på ett bord. På de första repetitionerna sitter till och med de riktigt gamla låtarna, som ”M”, ”Rembrandt”, ”Bobbos boogie” och ”Ernst e full”. När Mickes äldste son, Dennis, får höra det säger han: ”Pappa, du kommer ihåg låtar som är 35 år gamla, men du minns inte min uppväxt.” Sagt med humor, kärlek, men även ett visst allvar. MP är inte förvånad. Låtar som man lärt sig på gehör, de sitter. Åtminstone är det så för hans del. Det är nästan som ett gammalt kassettband, man kommer ihåg vilken låt som ska komma efteråt. Alla tusentals timmar i replokalen med instrumenten och tillsammans med de andra fyra har gett ett musikaliskt muskelminne, det är som inristat i sten. Fast några större musikaliska förberedelser har det inte varit tal om. I stället kastas alla rakt in i repetitionerna som med sina tre veckor är nästan lika långa som turnéns fem. Men det är fullt fokus från början. Listan med 50 låtförslag ska bantas ner till hälften. ”A-moll, E-moll, D”, säger Per och tittar på MP. ”Nä, C-moll”, svarar MP. ”Spelade alltså jag …”, flinar Per. Det hade lika gärna kunnat vara i replokalen i Harplinge 1980. Jargongen är densamma nu. Mycket skämt och gliringar. Med skillnaden

{18}


att den här gången repar Gyllene Tider inte inför spelningen på Lagaholmsskolan i Laholm utan inför en fullsatt premiär i Halmstad och på Ullevi i Göteborg. ”Alla andra är tysta mellan låtarna medan en viss trummis spelar hela tiden”, konstaterar Per när Micke spontant smäller av ett minisolo. Låt efter låt spelas igenom. Det känns ganska omgående vilka som fungerar och vilka som inte gör det. ”Snäppet långsamt, va?” undrar Per efter ”Dags att tänka på refrängen”, samtidigt som Göran passar på att testa olika ljud på en av sina numera två Farfisaorglar. Det finns skivlåtar. Och så finns det livelåtar. De förstnämnda fungerar oftast bara på platta, det går liksom inte att göra så mycket mer med dem utan de blir statiska och låter precis som på skivan utan möjlighet att ta ut svängarna. Livelåtarna, däremot, lever sitt eget liv. De kan förändras både i arrangemang och längd med öppna intron och slut. Därför är det heller inte självklart att vissa singlar fungerar live. Den senaste, ”Man blir yr”, är en sådan. ”Vi måste göra något med den”, tycker Anders. Han tar av sig sina in-ear-hörsnäckor. Det är en stor skillnad mot tidigare. All musik hörs i de avancerade, specialtillverkade hörsnäckorna. Ingenting mer än sången och trummorna hörs ut, kan nyfikna hotellgäster lite besviket konstatera. Precis då slänger Micke en blick på sin mobiltelefon. ”Grabbar, vi är etta på försäljningslistan för femte veckan i rad”, deklarerar han till allmänt jubel. Gyllene Tider har återigen kopplat ett järngrepp om Musiksverige. Visserligen är det en annan tid nu, skivbranschen är totalt förändrad och digitaliserad, men att Dags att tänka på refrängen första veckan har stått för 62 procent av all skivförsäljning i landet vittnar om vilken framgångs maskin det här ändå är. SMYGPREMIÄREN DEN 26 juni på Leifs Lounge, bara ett stenkast från replokalen, blir sista chansen att testa bandet och låtarna på en publik. Det har blivit en tradition att Per förlägger smygpremiärerna till hotellets nattklubb, både med Gyllene Tider och Roxette och solo. Fast så mycket till smygpremiär är det förstås inte eftersom biljetterna har varit ute till försäljning i en dryg vecka. På produktionsrepet i Halmstad Arena veckan därpå testas all logistik, film och ljus gås igenom, gitarr-

{19}


byten tränas och låtlistor diskuteras. De 50 låtarna har bantats ner till hälften, varav 19 ska finnas med på samtliga 19 spelningar, det var oundvikligt. Det är hits som publiken kommer att kräva och turnerar man bara vart åttonde, nionde år får det bli så. Men på smygpremiärer är allt tillåtet. Alla halvtempolåtar och ballader spolas. Det här är ett klubbgig med plats för överraskningar. Öppningslåten ”Arabiska nätter” är en. Den har bandet inte lirat sedan 1980 och det är en av de låtar som Kjell Andersson på EMI ratade till lp:n Moderna tider. Nu är han på plats och får höra den live. ”Vill ha ett svar”, Gyllene Tiders egen version av Tom Pettys ”I need to know”, är en annan. Det är lyckligt trångt och klibbigt hett när en exalterad Per råkar hoppa in i mikrofonen och spräcker läppen i ”Leva livet”. Micke ler inom sig. Ler han på riktigt faller hörsnäckorna ur öronen och han tappar medhörningen. Det måste fixas, tänker han. Efteråt skålas det i champagne, samtidigt som bandmedlemmarna får dubbla platinaskivor för 80 000 sålda ex varav 45 000 fysiska skivor. Det sistnämnda var vad Heartland Café hade sålt 1984. Då betecknades det som en flopp och snudd på fiasko. Men det är andra tider i branschen nu. Och Gyllene Tider är redo för sommaren 2013.

{21}






ET VAR ÄNTLIGEN DAGS. Gyllene Tiders debut i Medborgarhusets gamla Bio Reflex i Getinge. Första spelningen någonsin inför publik. Ett tjugotal personer hade slagit sig ner i de röda, trådslitna stolarna. Resten stod utanför. De ansåg att tio kronor var ett hutlöst pris att betala för att se ett helt okänt band från Harplinge. Till slut tröttnade Bo ”Bodd” Persson: ”Gå in med er då, för fan!” Det var han som i egenskap av gammal kompis till bandet var arrangör, och han ansåg att det var roligare med mer folk i lokalen för att få lite bättre stämning. Men budgeten var minimal. Hyran för lokalen skulle betalas och inte nog med det – det rådde krav på att det måste finnas två vakter eftersom det handlade om en rockkonsert. Det hade han absolut inte råd med så efter diverse turer blev kompromissen att hans mamma och svåger fick agera vakter. ”Bo Persson proudly presents live at Medborgarhuset i Getinge: Gyllene Tider. Freda-

gen den 12/5 kl. 19.30. Endast 10 kronor. Det kommer att bjudas på 70-talsrock som det svänger om och vars like du aldrig fått höra”, stod det på affischen på Pressbyrån i Getinge. Bodd hade inte tillgång till någon kopiator så det fick bli den enda. Resten hade fått gå ryktesvägen. Inne i logen satt fyra nervösa killar och väntade: Per Gessle, 19, Mats ”MP” Persson, 19, Janne Carlsson och Micke ”Keef” Andersson, 17. MP hade till och med varit så nervös att han hade glömt det enda som han egentligen behövde ha med sig. ”Gitarren! Var är den?!” Då insåg han att Telecastern låg kvar hemma på Vibäcksvägen i Harplinge. Men efter en blixtutryckning över de slingriga halländska vägarna av Bodd med purfärskt körkort var snart även gitarren på plats. Mest nervös var Per. Medan MP och Janne hade spelat akustiskt på Lyngåkraskolan och Micke lirat med Yggdrasil så var det här hans scendebut. Därför hade han bestämt sig för så lite mellansnack som möjligt. Det skulle

{31}


dessutom verka mer coolt, lite som de stora stjärnorna, tänkte han. Scenkläderna var noga utvalda: svart skjorta, svarta byxor, vit scarf och – morgontofflor. ”Dags nu, gubbar!” ropade Bodd när alla hade intagit sina platser. Men när Per i den lilla publiken tyckte sig känna igen några klasskompisar som han hade lockat dit fick han tunghäfta. En minut. Ingen sa något. Två minuter. Total tystnad. Till slut, för att säga någonting, sa han: ”Det är vi som är Gyllene Tider.” Utan att märka att mikrofonen inte var på. Det insåg han först när sången i den inledande boogien ”Rebel, rebel (var blev du av?)”, sedermera ”Åh, Ziggy Stardust (var blev du av?)”, inte alls gick fram i Isildurs Banes ljudanläggning. De hade fått låna den trots att det fanns en sorts hatkärlek mellan banden. Isildurs Bane spelade avancerad symfonirock och var ett av banden i Halmstad som lite nedlåtande hade konstaterat att det som Gyllene Tider sysslade med hade de gjort redan för fem år sedan. Det retade Per. ”Jag vet”, Gyllene Tiders egen version av Dr Feelgoods ”I can tell” följdes av ”Pornografi”, som Per tillägnade porrkungen Curt H-son. Pornografi kan rädda jorden. Pornografi – vid frukostborden. Långt ner i halsen mot värk och sveda. I stället för frugan varannan freda’ spottade han ur sig och försökte låta så rebellisk som möjligt.

Men när Per återigen halkade till muttrade han för sig själv: ”Va skulle jag ta morgontofflor för?” De var ju glashala! Inte blev det bättre av att den sju minuter långa rockballaden ”London” fick en katastrofal start, med missar och ostämda gitarrer, där alla tittade frågande på varandra och undrade vem som egentligen spelade fel. Men den finstämda ”Min vän” kändes bättre, liksom den svarta ”Barbacka”, och stämsolot mellan Per och MP i ”Bobbos boogie”, låten om Magnus Uggla, lät helt okej. Måste han använda alla pukor och cymbaler? tänkte Per lite halvirriterat om Micke när han försökte ta den elva minuter långa ”Det blåser upp till storm” i land med sitt enda gitarrsolo, som mer lät som ett enda långt kvidande kunde han i efterhand medge. Men för Micke var det ett eldorado att få spela på Kjelle Severinssons trumset med alla pukor, cymbaler och all percussion. Fast visst blev det kanske lite väl mycket, det tyckte även Anders Herrlin, bandkompisen och basisten från Yggdrasil, som satt i publiken. Nu återstod bara den stora utmaningen. ”Vi tänkte avsluta med en lång låt, alltför lång kanske, skriven av Tommy Steele”, försökte Per skämta till presentationen av ”Syn-

{32}


dafloden” – en tolv minuter lång rockballad med ett sex minuter långt instrumentalparti och en dubblering av takten i mitten när floden kom. Han sjöng: Jag ser ledare som tävlar med varann vem som är number one tyrann med maskingevär i sin hand. Jag ser kyrkan som håller folk i schack med hot om vad som sker i fall att rockad med Gud eller schack matt. VISSERLIGEN VAR PER ett barn av 60-talspopen. Men även han hade influerats av tidens anda, Pink Floyd, Jethro Tull, Led Zeppelin och inte minst – Patti Smith och hennes texter. Och dessutom hade MP nästan lika stor del i låtskrivandet. Det blev ett extranummer också när några kompisar dök upp efter att ha missat hela konserten. ”Per, ni kan väl spela lite till? Vi kom precis”, bad de. ”Det kan det väl vara värt?” sa Per och sneglade på Janne som nickade med ett leende. ”Men då måste alla vara med och sjunga refrängen”, fortsatte han och började nästan känna sig hemma där uppe på scenen. Trots morgontofflorna. Det var refrängen i Thems gamla klassiker ”Gloria” med egen svensk text och presentation av bandet: ”Mats Persson på gitarr, på trummor allas

vår B52:a Micke ’Keef’ Andersson, på bas Janne Carlsson. Och själv heter jag Rutger Backe.” Ingen, inte ens han själv, kunde förklara varför han hade sagt så. Rutger Backe var Halmstads BK:s gamle skyttekung, men själv höll Per på det andra laget, IS Halmia. Det var ISH-dekalen, ”Laget i mitt hjärta”, som han tillsammans med sitt namn omsorgsfullt hade klistrat på gitarrfodralet till sin stålsträngade akustiska Epiphone. Men debuten var i alla fall avklarad, tio låtar på 70 minuter, och efteråt kom kompisarna in i logen och gratulerade. ”Fan, ni är ju bra!” Att det inte blev några pengar över till gage när Bodd hade betalat lokalhyran – det fick man ta. Bara att få spela inför fler personer än kompisarna som brukade hänga i replokalen var stort nog.

{33}




Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.