M책rten Melin
Som trolleri
I_Som trolleri.indd 3
09-10-27 13.44.24
Till den lilla rödhåriga
www.martenmelin.se
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Mårten Melin 2010 © Omslag: Emma Adbåge 2010 Trollmors vaggsång (sid 189): Text Margit Holmberg. Copyright © Musik AB Westin & Co, Stockholm. Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-29-67254-1 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Som trolleri.indd 4
09-10-27 13.44.25
.
Killen pa bryggan Han satt längst ut, med ryggen mot mig. Jag stannade till och blev först lite sur, hade trott att jag skulle få bada i fred. Det brukade inte vara någon på bryggan så här tidigt. Det var inget direkt badväder heller, rätt mulet. Ett kort tag tänkte jag strunta i det och gå tillbaka. Men det hade ju varit rätt töntigt att inte bada bara för att det satt en kille på bryggan. Fast jag var glad att jag hade satt på mig bikiniöverdelen under t-shirten. Jag gick ut på bryggan, den knakade under flipflopsandalerna och jag tänkte att nu, nu vänder han sig om. Men det gjorde han inte. Han kanske var döv? Jag klampade lite hårdare. Döva kan säkert känna vibrationer i alla fall. Men han rörde sig inte ur fläcken, bara satt där och stirrade ut över sjön. Tills jag var typ en halvmeter bakom honom. Då vände han sig lugnt om och tittade upp på mig. 9
I_Som trolleri.indd 9
09-10-27 13.44.26
”Hej”, sa han. Han sa det som om vi kände varandra, igenkännande liksom. Jag var tvärsäker på att jag aldrig hade sett honom förut. Hans ögon var gnistrigt gröna, de riktigt borrade sig in i mina. Såna ögon hade jag kommit ihåg! Jag fick nästan ont i huvudet och slog ner blicken. ”Tja”, sa jag så nonchigt jag bara kunde och funderade på var jag skulle lägga handduken. Det fanns egentligen bara en plats. Bredvid honom, bryggan var rätt smal. Så där fick det bli. Fast jag satte mig inte ner, nickade istället mot vattnet och frågade: ”Är det kallt?” Det visste jag i och för sig att det inte var. Om det inte ändrat sig totalt sedan igår. Killen ryckte på axlarna. Och fortsatte att glo på mig. En badkruka alltså. Det såg faktiskt ut som om det var länge sedan han hade badat, eller åtminstone tvättat sitt svarta hår. Det var tovigt. Fast han kanske försökte få dreads. Han hade bar överkropp och säckiga bruna byxor som räckte över knäna på honom. En guldring i vänstra örat. Jag gissade att han var lika gammal som jag. Han var nog egentligen ganska söt. Fast hans tånaglar var alldeles för långa. Smutsiga också. Jag sparkade av mig sandalerna, drog av t-shirten och sneglade på honom. 10
I_Som trolleri.indd 10
09-10-27 13.44.26
Han fortsatte att glo. På mina bröst nu. Ja, eller på bikinidelen som putade ut. Mina bröst var inte så värst stora men tillräckligt för att tovpojken skulle vilja stirra på dem tydligen. Han förtjänade att bli blöt. Så jag hoppade i, snabbt och så nära bryggan jag vågade. Jag drog upp benen lite extra för att vara säker på att det skulle stänka på honom. Jag älskar att bada! Att känna vattnet runt hela sig, att öppna ögonen och stirra in i det dova, gröna. Pappa säger ibland att jag skulle ha passat som fisk. Eller sjöjungfru. Hade det inte funnits en sjö skulle jag nog inte ha stått ut här. Jag tog några simtag innan jag rörde mig mot ytan där ovanför. Jag hade ansiktet vänt från bryggan, så jag hörde honom innan jag såg honom. Först fattade jag ingenting, hade nästan glömt att han var där. ”Du är för huldran inte klok!” skrek han. Så kan man ju också uttrycka sig. Jag vände mig om. Han hade ställt sig upp, drog med handflatorna snabbt över kroppen, fram och tillbaka. Som om han försökte skrapa bort vattnet som träffat honom. Och så stirrade han på mig. Han såg rätt arg ut, inte alls så snäll som innan. 11
I_Som trolleri.indd 11
09-10-27 13.44.26
Det var nästan så jag blev lite rädd. Men vadå, vad kunde han göra? Slå mig? Larvigt. Det var ju bara lite vatten! Jag började simma mot bryggan och funderade på vad jag skulle säga. ”Förlåt” kanske skulle passa. Fast jag behövde inte säga något alls. Killen tittade upp mot himlen i en halv sekund, vände sig om och sprang iväg. Det sista jag såg var hans toviga kalufs som försvann bakom kröken. Samtidigt som jag klättrade uppför stegen bröt solen igenom molnen. Jag satte mig på handduken och lät solstrålarna torka mig.
12
I_Som trolleri.indd 12
09-10-27 13.44.26
Polis, polis, potatisgris? Det var klurigt att få den vattenskraja pojken ur skallen. Jämngamla killar växte inte precis på trän här. Inte såna söta heller. Och så dök det upp en som blev skitarg för att man stänkte lite vatten! Några kanske skulle tycka att Lukas var snygg. Inte jag. Jag tyckte han var rätt töntig. Jag hörde honom på långt håll. Eller hans moppe då. Den förde ett himla liv. Lukas hade säkert mekat med den så den skulle låta ännu värre. Han kom bakifrån, jag tittade inte utan gick vidare bara. Typ två sekunder innan han var jämsides med mig fick jag syn på polisbilen. Utanför gården. Inga blinkande sirener, men den lyste rätt bra ändå bland allt det gröna. Lukas körde förbi, sladdade i gruset och hamnade med ansiktet mot mig. Han flinade. ”Tufft”, sa jag och stannade. Han log lite mindre, visste kanske inte om jag skämtade 13
I_Som trolleri.indd 13
09-10-27 13.44.26
eller inte. Men det gjorde jag. Lukas var inte tuff med sin moppe. ”Du borde byta till cykel”, sa jag och nickade mot gården. Lukas såg ut som om han skulle säga något, men såg vart jag nickade och vände på huvudet istället. Polisbil + Lukas + moppe = inte bra. Lukas var inte femton. Jag tror han hade fyllt fjorton, men frågan var om han såg ut som det ens. Han stängde av mopeden. Tyst och skönt. Två poliser kom ut ur grisstallet. Efter dem kom Lukas farsa. ”Fan”, sa Lukas och spottade på marken. ”Vadå?” sa jag. Rände poliser i närheten ville jag gärna veta varför. ”Grisarna”, sa Lukas som om jag skulle förstå. Det gjorde jag inte. Inte ett smack. ”Jaha”, sa jag. ”En av grisarna har stulit något och nu ska polisen lista ut vilken gris som är skyldig.” Jag tyckte det var roligt. Men Lukas log inte, bara spottade en gång till. Lite äckligt, faktiskt. ”Det är grisarna som blir stulna”, sa han. ”Eller, för några veckor sedan stal någon en gris.” ”En?” frågade jag och såg skeptiskt på Lukas. ”Varför skulle man stjäla EN gris?” Det visste tydligen inte Lukas för han sa inget. 14
I_Som trolleri.indd 14
09-10-27 13.44.26
”Hur många har ni?” frågade jag. ”Det är olika. Tusen ungefär.” ”Då skulle man väl ta flera?” sa jag. ”Dundra in med en stor grisbil och sno ett par hundra?” Var fick jag det ifrån? Det lät som om jag var expert på grisstölder. Nu blev jag säkert misstänkt. Fast Lukas såg inte ut att tro att jag var någon gristjuv. ”Pappa tror det är någon som jävlas”, sa han. Jag visste att Lukas föräldrar hade haft gården i typ ett halvår. Fredrik som ägt den innan hade dött och hans fru Elin hade flyttat in i en lägenhet i centrum. Jag hade aldrig pratat med dem, bara hälsat. ”Ska kolla”, sa Lukas och spottade en sista gång. Han la moppen i dikeskanten och gick iväg. Jag började gå också, lite långsamt så han inte skulle komma på att vi faktiskt kunde ha sällskap en bit.
15
I_Som trolleri.indd 15
09-10-27 13.44.26