Maze runner – I vansinnets öken är andra delen i James Dashners otroligt framgångsrika dystopiska bokserie som även blivit film.
JAMES
DASHNER
JAMES DASHNER
DET FINNS INGA REGLER. DET FINNS INGEN HJÄLP. KLARA PROVET – ELLER DÖ. Flykten från labyrinten var bara början … Efter att de lyckats ta sig ut från labyrinten trodde Thomas att han och de andra skulle få sina liv tillbaka. Men ingen av dem visste vilken sorts liv som väntade dem. Nu vet de. En bränd jord, förstörd av klimatförändringar och sjukdom. En värld av kaos. Flykten är långt ifrån över. De har två veckor på sig att korsa en förbränd öken. Och de fasansfulla syner de får se och farorna de möter är sådant som aldrig går att glömma. För den som överlever. Ska Thomas och hans vänner någonsin bli fria? Finns gåtans lösning bland Thomas förlorade minnen? Missa inte den fantastiskt spännande fortsättningen i succéserien Maze runner!
I VANSINNETS ÖKEN
I VANSINNETS
ÖKEN
ISBN: 978-91-552-6058-3
9 789155 260583
MazeRunner_omslag_bok_2_tb_nytt.indd 1
Fortsättningen på boken bakom storfilmen The Maze runner från Twentieth Century Fox
2014-10-14 08.06
james dashner
I vansinnets öken Översättning Ylva Spångberg
First published by Delacorte Press, an imprint of Random House Children’s Books, a division of Random House, Inc., New York 2010 Published by agreement with Ulf Töregård Agency AB Originalets titel: The scorch trials ”The Maze Runner” film artwork © 2014 Twentieth Century Fox Film Corporation. All rights reserved. © Den svenska översättningen Bokförlaget Semic 2014 www.semic.se Översättning: Ylva Spångberg Omslagsbild: Ole Peder Juve/Juve Design Form inlaga: Monica Sundberg Tryckt av ScandBook AB, Falun 2014 ISBN 978-91-552-6058-3
Till Wesley, Bryson, Kayla och Dallin. V채rldens b채sta ungar.
kapitel ett
Hon sa något till honom innan världen rasade samman. Du, sover du fortfarande? Thomas vred på sig i sängen. Mörkret omkring honom kändes som om luften hade stelnat och tryckte mot honom. Först blev han panikslagen. Han slog upp ögonen, och han trodde nästan att han var tillbaka i lådan – den fruktansvärda kuben av kall metall som hade fört honom till Gläntan och labyrinten. Men han såg ett svagt ljus, och i det jättestora rummet framträdde efter hand klumpar av dunkel skugga. Våningssängar. Byråar. Låga andetag och gurglande snarkningar från djupt sovande killar. Han blev väldigt lättad. Han var utom fara nu, räddad och förd till den här sovsalen. Inget mer att oroa sig för. Inga fler klagare. Inga fler som skulle dö. Tom? En röst i huvudet. En flicka. Det gick varken att höra eller se henne. Men ändå hörde han henne, även om han aldrig hade kunnat förklara för någon hur det gick till. Han andades ut i en djup suck och sjönk ned i kudden, och hans rakbladsvassa nerver lugnade sig efter den flyktiga stunden av skräck. Med tanken formade han ord till svar. Teresa? Vad är klockan? Ingen aning, svarade hon. Men jag kan inte sova. Jag halvsov nog 7
en timme eller så. Kanske mer. Jag hoppades att du skulle vara vaken och hålla mig sällskap. Thomas försökte låta bli att le. Trots att hon inte kunde se leendet skulle det ha varit pinsamt. Du gav mig inte mycket val, va? Det är lite svårt att sova när någon snackar rätt in i skallen på en. Men buhu. Somna om, då. Nej då. Ingen fara. Han stirrade upp på botten av sängen ovanför – där Minho just nu andades som om orimliga mängder slem hade fastnat i halsen på honom. Vad har du tänkt på? Vad tror du? På något sätt fick hon med en cynisk udd i orden. Jag ser klagare hela tiden. Deras vidriga hud och uppsvullna kroppar, alla de där armarna och taggarna. Det var alldeles för nära ögat, Tom. Hur ska vi kunna glömma bort någonting sådant? Thomas visste vad han trodde. De bilderna skulle aldrig försvinna – killarna från Gläntan skulle förföljas av de hemska upplevelserna i labyrinten för resten av livet. Han misstänkte att de flesta av dem, kanske alla, skulle få svåra psykiska problem. Kanske till och med bli helt knäppa. Och framför allt var det ett synminne som hade etsat sig fast, lika starkt som brännmärket efter ett glödhett järn. Hans vän Chuck, stucken i bröstet, blödande och döende medan Thomas höll om honom. Thomas visste att han aldrig skulle glömma det. Men det han sa till Teresa var: Det försvinner. Det tar bara lite tid. Du snackar skit, svarade hon. Jag vet. Vad löjligt det var att han älskade att höra henne säga en sådan sak! Och att hennes sarkasm betydde att allt skulle ordna sig! Du är en idiot, sa han till sig själv, och sedan hoppades han att hon inte hade hört den tanken. Det är hemskt att de har lagt mig och er i olika rum, sa hon. Men Thomas förstod varför de hade gjort det. Hon var den enda tjejen, och alla de andra som varit i Gläntan var tonårskillar – ett gäng som de inte litade på ännu. De ville väl skydda dig. Jo. Antagligen. När han hörde det svaret trängde en nedstämd8
het fram och klibbade fast vid orden som sirap. Men det är ändå skit, efter allt vi har upplevt. Var har du hamnat, förresten? Hon lät så ledsen att han nästan ville kliva upp och leta efter henne, men han visste bättre. På andra sidan av det stora rummet där vi åt middag i går. Det är ett litet rum med några få våningssängar. Jag är ganska säker på att de låste dörren när de gick. Jag sa ju att de ville skydda dig. Sedan tillade han snabbt: Inte för att du behöver det. Jag skulle satsa på att du klarar dig mot minst hälften av de här mosen. Bara hälften? Tre fjärdedelar, då. Mig medräknad. En lång tystnad följde, även om Thomas fortfarande på något sätt anade hennes närvaro. Han kände att hon var där. Det var nästan som att fast han inte kunde se Minho, så visste han att vännen låg bara någon meter ovanför. Och det berodde inte bara på snarkningarna. När någon är i närheten av en, så vet man det. Trots alla minnen från de senaste veckorna var Thomas förvånande lugn, och snart övermannade sömnen honom igen. Mörkret sänkte sig över hans värld, men hon var där, bredvid honom på så många sätt. Nästan … som om hon rörde honom. Han hade ingen uppfattning om hur mycket tid som gick i det tillståndet. Till hälften sov han, till hälften njöt han av hennes närvaro och tanken på att de blivit räddade från det där fruktansvärda stället. Att de var i trygghet, att han och Teresa kunde få lära känna varandra igen. Att livet kunde bli bra. Välsignad sömn. Ett suddigt mörker. Värme. Ett fysiskt välbehag. Han flöt nästan. Världen tycktes blekna bort. Allt blev domnat och skönt. Mörkret var på något sätt lugnande. Han sjönk ned i en dröm. Han är väldigt liten. Fyra år, kanske? Fem? Han ligger i en säng med filtarna uppdragna till hakan. En kvinna sitter bredvid honom med händerna knäppta i knäet. 9
Hon har långt, brunt hår, och ansiktet har just börjat visa tecken på åldrande. Hennes ögon är sorgsna. Det vet han, fast hon verkligen försöker dölja det med ett leende. Han vill säga något, fråga henne något. Men han kan inte. Han är egentligen inte där. Han bara bevittnar det från någon plats han inte riktigt begriper. Hon börjar prata, och ljudet är på en gång så härligt och så argt att det oroar honom. ”Jag vet inte varför de valde dig, men en sak vet jag: du är speciell på något sätt. Glöm aldrig det. Och glöm aldrig hur mycket …” Rösten spricker, och tårar rinner ned över kinderna. ”… Glöm aldrig hur mycket jag älskar dig.” Pojken svarar, men det är egentligen inte Thomas som talar. Trots att det är han. Alltihop är obegripligt. ”Kommer du att bli tokig som alla människorna vi har sett på TV, mamma? Som ... pappa?” Kvinnan sträcker ut handen och drar fingrarna genom hans hår. Kvinnan? Nej, han kan inte kalla henne så. Det här är hans mor. Hans … mamma. ”Oroa dig inte för det, hjärtat”, säger hon. ”Du kommer inte att vara här när det händer.” Hon ler inte längre. Alltför snabbt övergick drömmen i ett mörker, och Thomas blev kvar i ett tomrum tillsammans med sina tankar. Hade han sett ytter ligare ett minne krypa upp ur minnesförlustens djup? Hade han verkligen sett sin mamma? Det hade varit något om att hans pappa hade blivit galen. Thomas kände en djup, gnagande värk, och han försökte sjunka längre ned i glömskan. Senare – hur mycket senare visste han inte alls – tog Teresa kontakt med honom igen. Tom, något är väldigt fel.
10
kapitel två
Det var så det började. Han hörde Teresa säga dessa fem ord, men det lät som om de kom långt bortifrån, som om de uttalats i en lång tunnel full av skräp. Sömnen hade förvandlats till en klibbig vätska, tjock och seg, som höll fast honom. Han blev medveten om sig själv men insåg att han var långt bort från världen, slukad av utmattningen. Han kunde inte vakna. Thomas! Hon vrålade det. Ett genomträngande slammer i huvudet. Han hade känt den första ilningen av rädsla, men den var mer som en dröm. Han kunde bara sova. Och de var i trygghet nu, de hade inget att oroa sig för längre. Jo, det måste vara en dröm. Teresa mådde bra, de mådde bra allihop. Han slappnade av igen, tillät sig att dränkas av slummern. Andra ljud letade sig in i hans medvetande. Dunsar. Metall som skramlade mot metall. Någonting som slogs sönder. Killar som ropade. Men snarare ekon av rop, väldigt avlägsna och dämpade. Plötsligt lät de mer som skrik. Kusliga skrik av smärta. Men fortfarande avlägsna. Som om han hade svepts in i en tjock kokong av svart sammet. Till sist stack någonting igenom den angenäma vilan. Det här stämde inte. Teresa hade ropat på honom och sagt att något var fel! Han kämpade mot den djupa sömn som hade slukat honom, 11
klöste i den tyngd som höll fast honom. Vakna! skrek han åt sig själv. Vakna! Sedan var det något inuti honom som försvann. Där ena sekunden och borta i nästa. Det kändes som om ett viktigt organ just hade slitits ut ur kroppen. Det hade varit hon. Hon var borta. Teresa! vrålade han i tanken. Teresa! Är du där? Men han fick inget svar, och han kände inte längre hennes lugnande närvaro. Han ropade hennes namn om och om igen medan han kämpade mot sömnens mörka dragningskraft. Till sist svepte verkligheten in och spolade bort mörkret. Ifrån sig av skräck öppnade Thomas ögonen, satte sig kapprak i sängen och trevade med fötterna tills han hittade golvet och hoppade upp. Såg sig omkring. Allt hade blivit vansinnigt. De andra killarna i rummet sprang omkring och skrek. Och hemska, fruktansvärda ljud fyllde luften, som olyckliga tjut från plågade djur. Där stod Stekis, blek i ansiktet, och pekade ut genom ett fönster. Newt och Minho sprang mot dörren. Winston stod med händerna mot sitt skrämda, finniga ansikte som om han just hade sett en köttätande zombie. Andra snubblade över varandra för att kunna titta ut genom fönstren, men de höll sig en bra bit ifrån rutorna. Det gjorde ont i Thomas när han insåg att han inte ens visste vad de flesta av de tjugo killar som hade överlevt labyrinten hette, en konstig tanke att slås av mitt i detta kaos. Någonting skymtade i ögonvrån, och han vände sig ditåt. Det han såg sopade genast bort all frid och trygghet han känt när han pratade med Teresa på natten. Fick honom att tvivla på att sådana känslor ens kunde existera i samma värld som den han stod i nu. En meter ifrån hans säng, förhängt med färgglada gardiner, vette ett fönster ut mot starkt, bländande ljus. Glasrutan var sönderslagen, och oregelbundna skärvor vilade mot ett rutigt stålgaller. På andra sidan stod en man och höll om gallerstängerna med blodiga händer. Hans ögon var stora och blodsprängda, 12
fulla av vansinne. Det magra, solbrända ansiktet var täckt med sår och ärr. Han hade inget hår, bara sjukliga testar av något som såg ut som grönaktig mossa. Ett otäckt jack löpte över högra kinden, och Thomas såg tänder genom det oläkta, varande såret. Rosa saliv rann i dinglande trådar från mannens haka. ”Jag är ett vrak!” vrålade den fasansfulla mannen. ”Jag är ett jävla vrak!” Och sedan började han skrika två ord om och om igen, och spottet yrde för varje skrik. ”Döda mig! Döda mig! Döda mig …”
13
kapitel tre
En hand slog ned på Thomas axel bakifrån. Han skrek till och snurrade runt, och då såg han Minho som stirrade förbi honom på galningen som skrek in genom fönstret. ”De är överallt”, sa Minho. Hans röst var dyster på ett sätt som stämde exakt med hur Thomas kände sig. Det var som om allt de hade vågat hoppas på kvällen innan hade smält ned till ingenting. ”Och mosen som räddade oss syns inte till någonstans”, tillade han. Thomas hade levt i ständig skräck de senaste veckorna, men det här var nästan för mycket. Att känna sig trygg och sedan få tryggheten bortryckt igen. Men han förvånade till och med sig själv med att snabbt stuva undan den lilla del av honom som ville kasta sig i sängen igen och gråta ögonen ur sig. Han sköt bort den kvardröjande smärtan över minnet av mamma och det där om pappa och folk som hade blivit galna. Thomas visste att någon måste ta befälet – de måste ha en plan om de skulle överleva det här också. ”Har någon av dem kommit in ännu?” frågade han, och ett konstigt lugn sköljde över honom. ”Är det sådana här galler för alla fönstren?” Minho nickade mot ett av de många fönstren i det långa, rektangulära rummet. ”Ja. Det var så mörkt att vi inte såg dem i går 14
kväll, särskilt inte med de där dumma veckade gardinerna. Men nu är jag rätt glad för dem.” Thomas tittade på killarna omkring dem. Somliga sprang från fönster till fönster för att titta ut, andra stod i en liten klunga. Alla såg till hälften misstrogna och till hälften skräckslagna ut. ”Var är Newt?” ”Här.” Thomas vände sig mot den äldre killen och undrade hur han hade kunnat missa honom. ”Vad är det som händer?” ”Tror du att jag har någon aning? Det ser ut som om det är ett gäng galningar som vill äta oss till frukost. Vi måste leta rätt på ett annat rum och ha en samling. Allt det här oväsendet känns som spikar genom huvudet.” Thomas nickade tankspritt. Han höll med om den idén, men hoppades att Newt och Minho skulle organisera samlingen. Han var ivrig att ta kontakt med Teresa – han hoppades att hennes varning bara hade varit en dröm, en hallucination orsakad av den djupa, utmattade sömnen. Och den där visionen av hans mamma … Hans två vänner började gå därifrån, ropade och viftade med armarna för att samla ihop de andra. Thomas kastade en darrande blick på den såriga galningen vid fönstret men tittade omedelbart bort igen. Han önskade att han inte hade givit sig själv den påminnelsen om blodet och det sönderslitna köttet, de vansinniga ögonen, de hysteriska skriken. Döda mig! Döda mig! Döda mig! Thomas snubblade fram till närmaste vägg och lutade sig tungt mot den. Teresa, ropade han igen med tanken. Teresa. Hör du mig? Han blundade för att koncentrera sig och väntade. Sträckte ut osynliga händer och försökte få tag i något spår av henne. Ingenting. Inte ens en flyktig skugga eller förbisvepande känsla, och än mindre ett svar. Teresa, sa han mer enträget och bet ihop tänderna av ansträngningen. Var är du? Vad har hänt? 15
Ingenting. Hjärtat saktade in så att det nästan stannade, och det kändes som om han hade svalt en stor, luddig bomullsklump. Något hade hänt henne. Han öppnade ögonen och fick se att killarna var samlade runt den grönmålade dörren ut till det stora rummet, där de hade ätit pizza kvällen innan. Minho ryckte i det runda mässingshandtaget, men utan resultat. Låst. Den enda dörren i övrigt gick till dusch och omklädningsrum, och därifrån fanns inga andra utgångar. Det var bara den och fönstren. Alla med sådana där metallgaller. Som tur var. Utanför vartenda ett stod en rasande vettvilling och skrek och vrålade. Trots att oron sved som syra i ådrorna gav Thomas för tillfället upp försöken att kontakta Teresa och gick fram till de andra killarna. Nu försökte Newt få upp dörren, med lika klent resultat. ”Den är låst”, muttrade han när han äntligen gav upp, och hans armar sjönk kraftlöst efter sidorna. ”Är den, ditt geni?” sa Minho, som stod med sina kraftfulla armar i kors och spända så att ådrorna svällde på dem. En bråkdels sekund trodde Thomas att han faktiskt såg hur blodet pulserade i dem. ”Inte konstigt att du döptes efter Isaac Newton – med en sådan fantastisk slutledningsförmåga.” Newt var inte på humör. Eller också hade han kanske för länge sedan lärt sig att strunta i Minhos vassa repliker. ”Vi bryter av handtaget.” Han såg sig omkring, som om han väntade sig att någon skulle ge honom en slägga. ”Jag önskar att de förbannade … vraken kunde hålla käft!” skrek Minho och vände sig argt om mot den närmaste, en kvinna som var ännu mer vanställd än den första mannen som Thomas hade sett. Ett blödande sår löpte över hela hennes ansikte och slutade ovanför tinningen. ”Vrak?” upprepade Stekis. Den lurviga kocken hade varit tyst fram till dess, knappt märkts. Thomas tyckte att han verkade ännu räddare än när de gav sig ut för att slåss mot klagarna och komma ut från labyrinten. Det här kanske var värre. När de hade gått och 16
lagt sig på kvällen hade allt känts tryggt och bra. Jo, faktiskt var det här kanske värre, att de så plötsligt förlorade tryggheten. Minho pekade på den skrikande, blodiga kvinnan. ”Det är vad de kallar sig själva. Har du inte hört det?” ”Jag bryr mig inte om vad de kallar sig”, fräste Newt. ”Leta rätt på något att slå in den här dumma dörren med!” ”Här”, sa en kortare kille och kom fram med en liten men stadig brandsläckare som han hade tagit från väggen – Thomas kom ihåg att han hade sett den tidigare. Också nu fick han dåligt samvete för att han inte visste vad killen hette. Newt högg tag i den röda cylindern, redo att slå sönder dörrhandtaget. Thomas ställde sig så nära han kunde, ivrig att få se vad som fanns utanför. Men han hade också en mycket obehaglig känsla av att vad det än var, så skulle de inte gilla det. Newt lyfte brandsläckaren och drämde till det runda mässingshandtaget med den. Den höga smällen åtföljdes av ett djupare krasande, och det krävdes bara tre slag till innan hela dörrvredet dunsade ned i golvet så att de trasiga metalldelarna klirrade. Dörren öppnades lite på glänt utåt, precis så mycket att man såg mörkret på andra sidan. Newt stod tyst och stirrade ut i detta långa, smala hål av mörker som om han väntade sig att en demon från underjorden skulle komma flygande ur det. Tankspritt lämnade han tillbaka brandsläckaren till killen som hade hittat den. ”Nu går vi”, sa han. Thomas tyckte sig höra att han darrade en aning på rösten. ”Vänta”, ropade Stekis. ”Är vi säkra på att vi vill gå ut dit? Det kanske fanns ett skäl till att dörren var låst.” Thomas kunde inte annat än hålla med. Något med det här kändes helt fel. Minho gick fram och ställde sig bredvid Newt. Han vände sig bakåt mot Stekis och tog sedan ögonkontakt med Thomas. ”Vad ska vi annars göra? Stanna här och vänta på att de där tokdårarna tar sig in? Kom nu.” ”De där missfostren bryter sig inte genom gallren för fönstren 17
i första taget”, replikerade Stekis. ”Vi kan väl bara tänka efter en sekund?” ”Betänketiden är ute”, sa Minho. Han sparkade till dörren, och den öppnades helt. Om något, så verkade det bli ännu mörkare utanför. ”Dessutom borde du ha sagt det innan vi slog sönder låset, din idiot. För sent nu.” ”Inget är värre än när du har rätt”, muttrade Stekis. Thomas kunde inte sluta stirra ut genom den öppna dörren, ut i det becksvarta mörkret. Han kände ett numera alltför välkänt styng av oro, och han förstod att något måste vara på tok, annars skulle människorna som hade räddat dem kommit och hämtat dem för länge sedan. Men Minho och Newt hade rätt – de måste ge sig ut dit och hitta svaren. ”Vad fan”, sa Minho. ”Jag går först.” Utan att vänta på svar gick han ut genom den öppna dörren, och han försvann nästan omedelbart i dunklet. Newt gav Thomas en tveksam blick och följde sedan efter. Av någon anledning trodde Thomas att han borde gå därefter, så det gjorde han. Steg för steg lämnade han sovsalen och gick ut i mörkret i det stora rummet, och han trevade framför sig med händerna. Det svaga ljuset bakom honom lyste inte upp rummet särskilt mycket, så han kunde lika gärna ha gått med ögonen slutna. Och det stank här. Fruktansvärt. Minho skrek till framför dem och ropade sedan: ”Hör ni, var försiktiga. Någonting … konstigt hänger i taket.” Thomas hörde ett lågt gnissel eller kanske knarrande. Som om Minho hade slagit i en ljuskrona som satt lågt och fått den att gunga av och an. En grymtning från Newt någonstans till höger följdes av gnisslet av metall som släpades över golvet. ”Bord”, meddelade Newt. ”Se upp för bord.” Stekis tog till orda bakom Thomas. ”Kommer någon ihåg var strömbrytarna satt?” ”Det är dit jag är på väg”, svarade Newt. ”Jag lovar att jag minns att jag såg en här borta någonstans.” 18
Thomas fortsatte att blint gå framåt. Ögonen hade vant sig lite. Där det förut hade funnits en vägg av mörker kunde han nu skymta skuggor mot skuggor. Men någonting var fel. Han var fortfarande lite desorienterad, men det verkade finnas saker på ställen där de inte borde vara. Det var nästan som om … ”Aj aj aj aj”, kved Minho med en rysning av äckel, som om han just hade trampat i bajs. Ytterligare ett knarrande skar genom rummet. Innan Thomas hunnit fråga vad som hände stötte han själv emot någonting. Hårt. Konstig form. En känsla av tyg. ”Hittat den!” ropade Newt. Några klickanden hördes, och sedan strålade plötsligt skarpt ljus i rummet så att Thomas tillfälligt blev bländad. Han snubblade bort från det föremål han hade törnat in i, gned sig i ögonen och sprang in i en annan stel gestalt, som gungade undan från honom. ”Akta!” skrek Minho. Thomas kisade, och det klarnade för ögonen. Han tvingade sig att titta på den fasansfulla scenen omkring honom. Överallt i det stora rummet hängde människor från taket – minst ett dussin. Allihop var upphängda i snaror om halsen, repen hade skurit in i purpurrött, uppsvällt kött. De styva kropparna gungade en aning av och an, rosa tungor stack ut ur deras bleka munnar. Allihop hade ögonen öppna, även om de var glasartade av döden. Det såg ut som om de hade varit döda i timmar. Kläderna och några av ansiktena var bekanta. Thomas sjönk ned på knä. Han kände igen de här döda människorna. Det var de som hade räddat killarna, så sent som dagen innan.
19