Klara och Star ska tävla om två månader! Lisa har Men Klara är nybörjare och Star är bara en mager liten ponny utan muskler. Det behövs ett under för att de inte ska göra bort sig. Det här är en lättläst bearbetning av Klara, färdiga, gå!, den fjärde boken i den populära serien av Pia Hagmar.
Pia Hagmar KLARA, FÄRDIGA, GÅ!
anmält dem till en galopptävling.
Pia r Hagma
KLaRa,
fäRdiga,
– en möjlighet för alla
9 789175 678955
Nypon förlag
gå!
Nypon förlag – en möjlighet för alla info@nyponforlag.se www.nyponforlag.se Titel: Klara, färdiga, gå! Författare: Pia Hagmar Bearbetning: Ann Lewenhaupt Omslag: Sanna Sporrong Boken är en bearbetad version av Klara, färdiga, gå!, först utgiven av B. Wahlströms Bokförlag 1999, 2010 © 2017 Pia Hagmar och Nypon förlag AB Första upplagan 2017 Sidantal: 118 Lix: 18 Lättlästnivå: Från 9 år. ISBN 978 91 7567 895 5 På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Pia Hagmar
Klara, färdiga, gå!
Bearbetning: Ann Lewenhaupt Omslag: Sanna Sporrong
Nypon förlag
I den här boken finns bland annat: Klara, som boken handlar om Klaras mamma och pappa Lasse, som äger huset där Klara och hennes mamma bor Lisa och Tobbe, Lasses barn Lisas och Tobbes mamma Anna, Klaras kompis Karlsson, en man som Klara och Lisa lär känna Lotta, en tjej som går på ridskolan
1
Natten är svart utanför fönstret. Jag vet inte varför jag har vaknat. Det är helt omöjligt att somna om. På bara fötter går jag ner till köket. I mammas arbetsrum är det tänt. Klockan är halv tre. Har hon somnat framför datorn? Det har hänt förr. Jag kikar in genom dörren, men mamma är inte där. Konstigt. Jag går uppför trappan igen och kollar i mammas sovrum. Hon är inte där heller. – Mammaaaa! ropar jag med tunn röst. Ingen svarar. 5
Vi bor mitt ute på landet i ett stort, rött hus. Huset är delat i två lägenheter. I den ena bor Lasse, som vi hyr av, och i den andra bor mamma och jag. Var kan hon vara? Det finns ju ingenstans att ta vägen. Det skrämmer mig. Har mamma blivit nerslagen av tjuvar och sitter bunden i någon garderob? Jag försöker låta bli att tänka så och andas långa, djupa andetag. Då förstår jag. Hon är säkert nere i stallet. Jag rusar snabbt nedför trappan, klär på mig, öppnar ytterdörren och går ut med en ficklampa i ena handen. Trädens mörka stammar skymtar i natten. Jag skyndar mig till stallet längst bort i trädgården. Jag är helt säker på att mamma ska vara där. 6
Men när jag öppnar dörren blir jag tveksam. Det är kolsvart inne i stallet och det enda som hörs är ett svagt prassel i halmen. När jag tänder reser sig både Olle och Star. De blinkar och ruskar på sig. Olle skrapar med framhoven i golvet för att visa att han mycket väl kan tänka sig en skopa havre, trots att det är mitt i natten. Olle är en stor och kraftig new forest med mörkbrun päls, bred vit bläs och milda ögon. Han är Lisas ponny och Lisa är Lasses dotter. Hon bor hos sin mamma under veckorna och är bara här på helgerna. I sommar ska hon flytta tillbaka hit. I boxen bredvid Olle står Star. Han är en mörkgrå skimmel med långa knotiga ben och litet huvud. 7
Manen är stripig, svansen tunn och pälsen tufsig. De flesta tycker att han är ful, men för mig är han den vackraste ponnyn i världen. I en månad nu har han varit min, bara min. Star ser inte ut att bli glad över att jag kommer. Ögonen plirar surt under hans långa lugg och han stryker ilsket öronen bakåt när jag försöker klappa honom. – Kom hit pojken, så ska du få godis, säger jag och sträcker fram ett halvt äpple mot honom. Stars lilla grå mule fumlar över min hand och medan han tuggar på äpplet passar jag på att klia honom i pannan. Men så minns jag varför jag är i stallet. Inte för att kela med Star utan för att leta efter mamma, och här är hon inte.
8
På darriga ben vacklar jag tillbaka till huset. Det här klarar jag inte själv. Jag måste be Lasse om hjälp. Jag knackar så hårt jag kan på hans ytterdörr. Snart tänds lampan i hallen och jag hör steg inifrån, nyckeln vrids om och där står Lasse. Hans hår spretar åt alla håll. Bara att se honom gör det lättare att andas. – Vad gör du här mitt i natten? frågar han. – Skynda dig, Lasse. Ring polisen. Det har hänt något hemskt. Mamma är försvunnen. Jag har letat överallt, säger jag. Då lägger Lasse sakta sin arm runt mina axlar. – Lilla Klara. Jag kan garantera att din mamma inte är kidnappad. Hon var åtminstone inte det för fem minuter sedan när hon gick härifrån. 9
– Vad gjorde hon här? undrar jag. – Tja, hon sa att hon var för trött för att skriva och för pigg för att sova. Så hon kom hit och pratade en stund, säger Lasse och skruvar lite på sig. Jag ser på honom att han ljuger. Jag går min väg och öppnar dörren till mammas och min lägenhet. I hallen står mamma. Jag ser tyst på henne en lång stund. När hon till slut öppnar munnen för att börja prata rusar jag till stallet. Utan att bry mig om Stars sura uppsyn går jag in i boxen och slår armarna runt hans hals. Jag borrar in ansiktet i hans mjuka päls och andas in den trygga lukten av varm häst.
10
Jag trodde att jag kunde lita på mamma, men tydligen kan jag inte det. Visst vet jag att hon och Lasse är lite kära. Några gånger har jag till och med sett att de har pussats, och det har oroat mig en hel del. Lasse är snäll och rolig och lagar god mat. Det sista är väldigt bra eftersom mamma inte gör det. Så om mamma måste bli kär i någon är Lasse nog det bästa valet. Men jag tycker att vi har det bra som det är. Flera gånger har jag pratat med mamma om det här. Hon har lovat mig att säga till om det blir allvar mellan henne och Lasse. Hur kunde jag lita på henne? Tårarna rinner nedför mina kinder.
11
Pappa bryr sig bara om Elisabeth och Nils, min lille halvbror som föddes för ett halvår sedan. Nu kommer mamma bara att bry sig om Lasse. Vem ska då bry sig om mig? Ingen. Jag har bara Star. Då nyper Star mig i byxbaken. Jag snor snabbt runt och möter hans illmariga blick och kan inte låta bli att fnissa. Jag torkar tårarna med tröjärmen och sätter mig i halmen. Star gnuggar sin mule mot min axel och jag trevar i fickan efter godis åt honom. Jag borde vara glad. Inget har hänt mamma, så all min oro var helt i onödan. Då knackar någon tyst på stalldörren. – Är du där, Klara? säger mamma oroligt. Jag öppnar genast dörren. 12
Där står mamma och ser på mig med tårar i ögonen. – Det var inte meningen att skrämma dig, det förstår du väl? Jag lovar att aldrig göra så mer. – Det är ingen fara. Nu vill jag sova, säger jag och gäspar.
13
2 Det är helg och Lisa har kommit. Direkt börjar hon tjata på mig. – Har du bestämt dig än? frågar hon. – Vad menar du? undrar jag och ser ut som om jag inte förstår. Men jag vet ju vad hon menar och Lisa vet att jag bara försöker undvika frågan. Om knappt två månader är det ridtävling på Karlsvedens travbana här i närheten. Lisa har anmält sig och Olle till tävling i hopp. För en vecka sedan kom hon på att jag borde anmäla Star till tävling i galopp. Just då lyckades hon nästan få mig tro att det var en bra idé. Men inte nu. 14
Om jag kunde rida bättre, och om Star var vältränad så skulle jag kanske våga. Men jag är nästan nybörjare och Star är bara en mager liten häst utan muskler. – Du har faktiskt inget val. Jag har redan anmält dig! säger Lisa och ler elakt. – Du ljuger, säger jag försiktigt. – Nix. Du vet att jag aldrig ljuger. Du och Star är anmälda. Det är bara att börja träna. Typiskt Lisa. Hon ska alltid bestämma. Det gör mig galen ibland. – Jag gör det inte, säger jag och försöker låta bestämd. – Var inte dum. Du sa ju att du skulle vara med, säger Lisa envist. – Nej, jag sa att jag skulle fundera på det. Nu har jag funderat klart och jag vill inte, säger jag. 15
– Du är hopplös, Klara. Star är ju snabb som en vind, trots att han är otränad. Får han lite muskler blir han ännu snabbare. Ni kommer att slå alla, det lovar jag. – Visst, säger jag och reser mig för att gå. – Du måste vara med och tävla! säger Lisa. Annars kommer skvallret som Anna har spridit ut om dig aldrig att ta slut. Det här är din chans. Att bara höra Annas namn gör ont. Anna och jag går i samma klass. Förut var vi bästisar. Sedan tröttnade hon på mig och blev kompis med fåniga Amanda i stället. Nu har Anna spridit ut över hela skolan att jag inte kan något om hästar och att jag knappt vågar trava.
16
Mamma tror att Anna bara är avundsjuk för att jag har fått Star. Och det är kanske sant. Lisa har rätt på ett vis. Om jag berättar i skolan att jag och Star ska vara med i en galopptävling, så kommer alla att förstå att Anna ljuger om min ridning. Om man inte vågar trava ställer man inte upp i en galopptävling. Om Anna har ljugit om det, förstår de andra nog att allt annat hon har sagt också är lögn. Problemet är att jag inte törs vara med i en galopptävling. Nu lägger Lisa huvudet på sned och ser ut som om hon hör på mig. Sedan ler hon snällt.
17
– Jag vet vad vi gör, säger hon. Du talar om i skolan att du också ska tävla. Sedan tränar du Star så att han kan vara med ... Jag suckar. – Tävlingen är ju mitt i sommaren. Om du inte vågar ställa upp kommer ingen att få reda på det. Smart, va? säger Lisa glatt. Jag nickar. Det är en rätt smart plan. – Det är fel att säga att jag ska tävla när jag inte ska det, säger jag tyst. – Du är ju trög, säger Lisa. Du ska vara med. Vi ska träna ihop. Men om du inte törs så kan du ta tillbaka din anmälan. Lisa ser nöjd ut och går ut genom dörren. – Kom igen! Vi måste träna, ropar hon över axeln. Jag följer lydigt efter. 18
Under veckorna när Lisa bor hos sin mamma sköter jag om Olle och Star. Ibland rider mamma Olle eller hjälper till lite i stallet, men för det mesta är det bara jag och hästarna. Då är det tyst och lugnt. När Lisa kommer blir det mer liv och rörelse. Det första hon gör nu är att sätta på radion. – Visst går det mycket lättare att arbeta till musik? säger hon glatt. Utan att vänta på svar släpar hon fram skottkärran för att börja mocka. När vi har mockat klart hämtar vi in hästarna från hagen. Olle kommer alltid travande när Lisa ropar på honom. Jag önskar att Star också ville göra det, men han står kvar längst ner i hagen. 19
Nu för tiden låter han mig i varje fall fånga in honom. Det gjorde han inte i början. Olle tycker givetvis om att bli borstad. Han är en sådan perfekt häst på alla sätt att det nästan är tröttsamt. Lugn och snäll, med blank päls och tjock svans. Jämfört med honom är Star verkligen en ful och sur ponny. – Om Star ska kunna tävla måste han få bättre kondition. Att klättra är den bästa träningen, det sa min ridlärare, säger Lisa. Jag vet ett perfekt ställe att öva på. Vi sadlar Olle och Star, och Lisa skrittar iväg åt ett håll jag aldrig har ridit förut. Jag följer efter. När vi har ridit en stund gör Lisa halt. – Här är det. En perfekt backe, säger hon och pekar. 20
Men det är ingen backe, det är ett stup! Bara rida fram till kanten och kika ner gör att det hisnar i magen. Stigen ser ut att försvinna rätt ut i luften. – Tio gånger upp- och nedför den här backen varje dag kommer att göra susen, säger Lisa glatt. Jag stirrar på henne. Hon kan inte mena allvar. Ingen normal människa kastar sig frivilligt utför ett stup tio gånger om dagen. Men Lisa tvekar inte. Hon skänklar på Olle och han hasar nedför branten. Lugnt och säkert hittar hans hovar fäste. Det ser inte svårt ut, och snart är de nere. Lisa vinkar glatt åt mig. – Nu är det din tur, ropar hon. – Aldrig. Glöm det, ropar jag och skakar på huvudet. – Var inte så mesig, hojtar Lisa. 21
– Jag rider aldrig nedför det där stupet, säger jag. – Rid ner där borta i stället då. Där är den inte lika brant, säger Lisa och pekar. Jag går med Star utmed kanten. Lisa har rätt, en bit längre bort är backen inte riktigt lika brant. Det snurrar i mitt huvud och jag mår illa av rädsla. Tungan är så torr av skräck att den fastnar i gommen. – Kom igen nu! Jag kan inte stå här och vänta hela dan, hojtar Lisa otåligt. Det enda sättet att få tyst på henne är att lyda. Så trots att min hjärna skriker ”nej”, styr jag Star över kanten. Jag håller hårt i sadeln och blundar. Star kanar ner bland sand och grästuvor. Efter en stund vågar jag öppna ögonen. Vi är redan halvvägs och varken Star eller jag har brutit nacken! 22
De sista meterna går med en väldig fart. – Där ser du. Det gick ju bra, säger Lisa glatt. Nu rider vi upp igen, det är lättare. Stå bara upp i stigbyglarna och håll i manen så går det av sig själv. Med några få språng tar sig Olle uppför backen. Star trampar ivrigt för att få följa efter. Jag bestämmer mig för att inte göra det svårare genom att tveka. Så jag trycker till med hälarna och tar tag i manen. Star kastar sig iväg efter Olle. Precis när vi tar oss över krönet pirrar det till av skräck i magen, men vi är uppe. I en halvtimme tvingar Lisa mig att rida i backen. Först är det hemskt, sedan bara obehagligt och till slut är det roligt. 23
Men när Star börjar flåsa inser jag att det är bäst att sluta. Vi låter Olle och Star lunka på i sin egen takt och skogen sluter sig mörk omkring oss. Inne i mitt huvud jublar jag. Tänk att jag klarade det! Lisa vänder sig om och ler mot mig. – Du är så modig, Klara. Jag glömmer jämt bort att du inte har ridit så länge. Jag hade aldrig vågat klättra sådär när jag var nybörjare. Hennes ord gör mig varm av lycka, och tanken på att vara med i en tävling känns inte lika hemsk längre.
24
I serien om Klara: Klaras dröm Klaras vintersorg Klara Andersson, hästägare Klara, färdiga, gå!