9789198016307

HL

210mm

OBS! MÅTTANGIVELSERNA INKLUDERAR INTE UTFALL. OM DET BEHÖVS, STÄLL IN UTFALL (BLEED) TILL 5MM.

Fågeln i kejsarens träd 210mm

135mm

OMSLAGSMALL BASERAD PÅ

Tomas Eklund

13.72mm

HL

FRAMSIDA

Fågeln_i_kejsarens_träd...

Fågeln i kejsarens träd

Fågeln i kejsarens träd är en drömsk och poetisk roman om kärlek och sorg som överbryggar tid och rum. Det är också Tomas Eklunds romandebut.

Tomas Eklund

”Hon är mycket punktlig. Genom fönstren högst upp i rotundan ser jag henne komma genom Blomsterkungens park vid samma tid varje dag. Hennes röda kappa lyser mot snön och under den grå stickade mössan letar sig ett mörkblont hårsvall fram. Jag vet inte vart hon är på väg eller varifrån hon kommer. Men igår gick jag ut för att möta henne och vi gjorde sällskap en bit. Hon log mot mig och jag blev så förvånad att jag inte kom på något att säga. När vi kom ut från parken fortsatte jag in på biblioteket utan att ta avsked.”

RYGG

BAKSIDA

Total: 283.72mm x 210mm

Tomas Eklund

HL 135mm

T OMAS E KLU ND

F책geln i kejsarens tr채d

Hilmer Lage

Š Tomas Eklund, 2012 Hilmer Lage, Stockholm Omslag: Marie Stana Omslagsbild: Maria Curtis ISBN: 978-91-980163-0-7

En morgon vaknade jag och fann att jag var ensam i sängen.

Sju dagar senare återkom Daniel utan något minne av var han hade varit.

Jag trodde honom inte. Jag skrek åt honom och jag kastade saker på honom. Han vände bort blicken och stirrade ut genom fönstret. Hans brist på gensvar skrämde mig, jag kunde inte förstå varför han bara stod där alldeles tyst i mörk silhuett mot den regnstrimmiga rutan med armarna hängande rakt ner.

Jag grät och frågade vad jag hade gjort för fel, och varför han hade övergivit mig på detta sätt.

Till slut svarade han. ”Stella, jag vet inte. Du måste tro mig. Det sista jag minns är att jag gick till sängs och sedan… när jag kom till sans var jag trött och smutsig och jag knackade på ytterdörren och när du öppnade såg du ut som om du hade sett ett spöke, och jag hade ingen aning om varför jag stod där.”

Vad skulle jag säga? Vad kunde jag göra?

Jag försökte lägga det bakom mig.

Jag tror att det var första gången något av verklighetens sanna natur öppnade sig för mig och jag förstod att inget av det jag hade tagit för givet längre kunde tas för sant. Vi har alltid fått lära oss att det finns en beständighet; kalla det för gud eller universum eller samhällets fortbestånd, men jag vet numera att detta är en illusion och att sprickan är det enda verkliga

9

och varaktiga tillståndet. Vi täcker våra sinnen med ett lager av fernissa som utgör en gräns mot världen där utanför. Men när fernissan krackelerar, när ett fint nät av tunna sprickor sprider sig över detta gränsskikt då börjar vi ana den skrämmande och opersonliga likgiltighet som universum uppvisar gentemot våra liv och vi inser vår egen obetydlighet.

Jag var som alla andra. Som kvinna var mitt liv utstakat att passera ett antal stationer. Jag förväntades gifta mig med en lämplig man, skaffa barn, uppfostra dessa och aldrig ifrågasätta livet självt eller min roll i det. Och jag uppfyllde denna roll.

När jag träffade Daniel arbetade han som översättare av nordisk litteratur för ett litet förlag som ägdes av monsieur Bernard, en stillsam och godhjärtad herre som närmade sig de sjuttio och vars enda last var en alltför stor generositet gentemot sina författare, vilket inverkade menligt på den ekonomiska stabiliteten i företaget. Jag tror att vi båda var inriktade på att skaffa barn, men eftersom läget var osäkert vad gällde Daniels arbete, tänkte vi att det kanske var bäst att avvakta en tid för att se om inkomsterna skulle bli mer stabila.

Vi levde våra liv så som man gör, en dag i sänder och vi var inte rädda för framtiden. Visst hände det att vi grälade eller att vi var oroliga för att pengarna inte skulle räcka till, men vår övertygelse om att allting ändå ordnar sig till det bästa i slutänden var starkare än allt annat.

Jag avundas den person jag en gång var.

Trots att det som hänt var skrämmande så återgick allt så småningom till det normala och jag övertygade mig själv att Daniels märkliga försvinnande var en engångshändelse som aldrig mer skulle upprepa sig.

10

Så var inte fallet. Mindre än ett år senare hände det igen.

Den här gången blev han upphittad. Fyra dagar efter att han hade försvunnit fick jag ett telegram från Nantes, nästan fyrtio mil från vårt hem i Paris, i vilket det stod att min make hade arresterats när han irrande omkring på gatorna i ett förvirrat tillstånd.

Jag reste dit. Han hade blivit inlagd på ett allmänt sjukhus där han hade placerats i ett enskilt rum. När jag äntligen släpptes fram till honom, efter att ha fått kämpa med både sjukhusets och polisens tjänstemän vilka alla hade upplyst mig om diverse byråkratiska bestämmelser och tvingat mig att identifiera mig minst fyra gånger, försökte jag hålla min oro och min ilska i schack.

När jag såg honom ligga på rygg med armarna utsträckta och det bleka ansiktet riktat mot taket tänkte jag att han var död.

De fuktiga vitkalkade väggarna och det darrande elektriska ljuset gjorde att rummet påminde om ett kloster och de vita lakanen som följde hans kropps konturer var som en svepning.

Men när jag strök med min hand över hans svettblanka panna tog han tag i den och förde den till sin mun. Hans läppar var torra och spruckna, han måste ha lidit av vätskebrist. Jag gav honom vatten och jag viskade lugnande ord i hans öra, tills han föll i sömn.

Jag fick tala med en doktor Dirac som var den som hade ansvaret för Daniel. Jag berättade för honom att det hade inträffat en gång tidigare att min make hade försvunnit och att han då inte kunde komma ihåg vad som inträffat under tiden som han varit borta.

Doktor Dirac sa att de trodde att Daniel hade tagit sig fram till fots, och när han fick ta del av mina uppgifter slöt han sig

11

till att det måste ha rört sig om mer än tio mil om dagen. Efter det att min man tagits in på sjukhuset hade ett antal doktorer, både nervläkare och allmänpraktiserande, samlats för att studera honom. Ryktet om hans märkliga upphittande hade gjort att läkarna dragits till hans sjuksäng som malar mot en lysande glödlampa i nattens mörker. Men Dirac hade förklarat för dem att detta inte alls var en okänd åkomma, på vissa håll i landet hade det förekommit en sannskyldig epidemi av liknande fall något tiotal år tidigare. När de förstod att det inte var något helt nytt och okänt de hade framför sig avtog läkarnas intresse tillräckligt för att Dirac skulle få iväg dem från sjukbädden. Innan dess hade det tydligen knappt gått att ta sig fram dit för alla vita rockar som stod i vägen.

Det märkliga med det tidigare utbrottet av sjukdomen, berättade Dirac för mig, var att epidemin hade mattats av lika hastigt som den hade uppstått, det var förmodligen därför som sjukdomen inte var allmänt känd längre.

Men vad i fridens namn är det för sjukdom då, frågade jag efter att otåligt ha lyssnat på hans långdragna relaterande av alla kringliggande omständigheter.

Karaktäristiskt för sjukdomens förlopp, berättade Dirac, är att den sjuke drabbas av en obetvinglig lust att ge sig av. Därför vandrar han maniskt iväg mot vad som verkar vara ett medvetet men godtyckligt valt mål. Detta följs av ett utmattat tillstånd och en mer eller mindre fullständig minnesförlust. Det är alltid män som drabbas och de reser som besatta utan att veta vem de är eller varför de är tvungna att ge sig av. De vet bara vart de är på väg och när de kommer fram vet de inte var de kom ifrån och kan bara komma ihåg vissa delar av sitt förflutna.

Det fanns mängder av namn på detta tillstånd: fugue, autis-

12

mus ambulatorius, apodemialgi, dromomani, drapetomani, poriomani, wandertrieb eller vandraremani. När sjukdomen så att säga var i ropet hade det tvistats över om försvinnaren var mentalt sjuk eller om han var utsatt för ett smittsamt tillstånd. Diagnoser som ”sjuklig längtan att bese främmande länder” eller ”oemotståndlig lust att vagabondera” ställdes på de förvirrade män som hade drabbats av detta märkliga.

Vad doktor Dirac med ledning av sin erfarenhet kunde rekommendera var vila och förändring av livssituationen. Skulle det förhindra ett upprepande? Det kunde doktorn inte lova.

När jag sa att det var lättare sagt än gjort att lyda dessa rekommendationer när man också är tvungen att arbeta för sin försörjning bugade sig doktorn stelt och sa att han endast var skyldig att säga sanningen och i övrigt inte kunde göra mycket åt de grundläggande levnadsvillkoren för patienterna.

Under det första försvinnandet ett år tidigare hade jag försökt täcka upp situationen genom att meddela monsieur Bernard på förlaget att Daniel hade drabbats av en svår influensa och var tvungen att hålla sig hemma och i sängläge. Men efter några dagar hade Bernard dykt upp, orolig som han var för sin översättares hälsa. Jag var tvungen att förklara som det var, att han inte alls var hemma, och att jag inte visste vart han hade tagit vägen. Monsieur Bernard hade stirrat i golvet och muttrat något om att ”det var sorgligt, man vad kunde man göra i ett fall som detta”?

Efter Daniels återkomst hade jag förväntat mig att han skulle få en rejäl reprimand av sin chef, i värsta fall ett avskedande, men tydligen hade de kommit överens om att stryka ett streck över det som hade hänt. Bernard hade sagt något om att ”ibland

13

måste en man lätta på trycket” och Daniel hade hållit med om det. Båda räknade med att det inte skulle hända igen.

Därför var jag orolig över hur monsieur Bernard skulle reagera den här gången, skulle han verkligen vara lika förstående?

Men det visade sig att jag oroade mig i onödan. Eftersom vi hade en diagnos från en respekterad läkare så menade Bernard att det var uppenbart att Daniels handlingar inte var ett resultat av någon illvilja. Tills vidare var han välkommen tillbaka. Man fick inte glömma att han var en stor tillgång för förlaget.

Jag var lättad över att vi inte hade förlorat vårt levebröd. Men jag tänkte mycket på hur vi skulle förhindra ett återfall hos Daniel. Vila och förändring av livssituationen hade doktor Dirac rekommenderat, och hade antagligen ett vilohem i bergen i åtanke. Det var helt enkelt inte ett realistiskt alternativ.

Båda gångerna hade Daniel försvunnit medan jag låg och sov. Det fanns alltså ett mönster i galenskapen. Men jag kunde inte hålla honom under bevakning hela natten, jag var tvungen att sova själv. Varje kväll smög jag därför upp och låste ytterdörren efter det att Daniel hade somnat, och sedan gömde jag nyckeln under min kudde och tänkte att det skulle stoppa honom från att ge sig iväg om han skulle drabbas av vandrarlusten igen. Vi bodde på tredje våningen och jag trodde inte att han ens i ett förvirrat tillstånd skulle försöka ta sig ut fönstervägen och hala sig ner via stuprännan vilket var den enda återstående möjligheten att lämna hemmet.

Doktor Dirac hade minst sagt svävat på målet när det gällde frågan om vad vandrarlusten berodde på. Om det var frågan om en smitta, hur hade Daniel fått den? Det verkade inte troligt.

Som jag såg det borde orsaken snarare sökas i Daniels livssituation och då inte minst i vårt liv tillsammans. När jag hade tänkt

14

den tanken fullt ut började jag allt mer att uppehålla mig vid frågan huruvida Daniel flydde till eller från någonting.

Kände han sig fångad av äktenskapet – saknade han ungkarlslivets oberoende? Själv förnekade han det. Tvärtom, efter att han kommit hem från Nantes var han snarare mer uppmärksam och vänlig än vanligt mot mig. Av och till även passionerad, som om han verkligen ville bevisa att han inte hyste några svekfulla känslor. Det fanns inget i hans uppträdande som gjorde att jag kunde sluta mig till att det var vårt äktenskap som var problemet.

Men det hade uppstått ett sår som inte riktigt ville läka. Varje morgon vaknade jag upp med en känsla av att jag befann mig i fritt fall innan jag vände mig om och konstaterade att han faktiskt låg kvar där bredvid mig. I längden är det svårt att ha det på det sättet, men vad hade jag för alternativ? Jag älskade honom och uppenbarligen älskade han mig. Vi fanns till för varandra och jag hade lovat att stå bakom honom i nöd och lust.

Flera år gick utan att något inträffade. Förlaget började gå bättre och det gick även bra för Daniel personligen. Han började arbeta som redaktör, och i takt med att han fick mer krävande uppgifter fick han också bättre betalt. Jag fortsatte att kombinera min roll som hustru med yrkesarbete och socialt engagemang.

Vissa dagar i veckan utförde jag enklare kontorsarbete åt ett företag som försålde automobiler och jag var samtidigt engagerad i två ideella sällskap, ett som arbetade för kvinnors rättigheter och ett annat som samlade in pengar för välgörande ändamål.

Vi flyttade till en större våning i Montmartre och vår vänkrets bestod av intressanta människor från kulturvärlden som Daniel träffade genom sitt arbete på förlaget.

15

Ute i världen var det oroligt. De europeiska nationerna rustade upp och det föreföll allt mer som att ett krig var oundvikligt. Det var mycket tal om de andra, de som hotade fosterlandet. Ämnet debatterades flitigt av oss och våra likaledes upplysta vänner. Vi insåg att över hela kontinenten satt bildade människor och talade om det kommande kriget och om den propaganda som ville förbereda oss för det. Enligt vårt sätt att se på saken såg man antingen igenom hela falsariet och förstod att det fanns krafter som tjänade på den här utvecklingen, eller också var man så övertygad om sin egen självrättfärdighet och de andras ondska att man fylldes av den fruktan som regeringarna utnyttjade för att rättfärdiga det kommande kriget som en beklaglig men ofrånkomlig lösning på Europas inneboende problem.

När kriget väl kom var det nästan som en befrielse i någon perverterad mening. För ovissheten om, och den oroliga väntan på när, det skulle bryta ut ledde bara till handlingsförlamning.

Nu visste vi i alla fall vad som gällde.

För egen del var Daniel inte orolig. Eftersom han kunde visa upp sin diagnos klassades han som stridsoduglig. Hans underliga utbrott av fugue var tillräckligt för att inget befäl skulle vilja se honom bland sina trupper.

Att se alla dessa män, de flesta bara ungdomar som knappt börjat raka sig, skickas ut från Paris järnvägsstationer för att möta gasdöden i skyttegravarna eller slitas i stycken av kulor eller granater på slagfälten – det var hjärtskärande, men vad kunde man göra? Skulle man hålla tyst för att inte sprida oro och riskera att sänka moralen, eller skulle man säga sitt hjärtas mening om vansinnet? Vilket pris var man villig att betala? Det fanns de som hyllade slaktandet, i bästa fall av okunnighet och

16

fantasilöshet, i värsta fall av ren blodlust och inspirerad av den värsta sortens nationalism, men det fanns även de som skakade på huvudet och höll tyst så gott de kunde om vad de verkligen tänkte. Få protesterade aktivt och det gjorde inte vi heller. Vad gott skulle det göra att kastas i fängelse som landsförrädare?

Tre år hade gått sedan Daniels sista försvinnande, och jag hade invaggats i en falsk förhoppning om att det aldrig skulle upprepas. Men en kylig morgon i november, på krigets andra år, vaknade jag och fann att platsen bredvid mig i sängen var tom. Först trodde jag att Daniel hade gått upp ovanligt tidigt, kanske driven av en obestämd oro, för att äta frukost men när jag fann att nyckeln inte låg kvar under min kudde förstod jag att han hade gått hemifrån. Vanligtvis gick jag upp först av oss för att göra i ordning frukosten och brukade då passa på att smyga med mig nyckeln och låsa upp ytterdörren. Daniel hade aldrig kommenterat detta eller visat att han på något sätt noterat denna ordning. Men nu hade han uppenbarligen tagit nyckeln. Jag hoppades att han hade låtit bli att väcka mig för att ge sig av tidigt till arbetet på grund av någon viktig uppgift som han behövde utföra så snabbt som möjligt. Men innerst inne förstod jag att så inte var fallet.

Skulle jag bege mig till förlaget med något svepskäl för att kontrollera om han verkligen var där? Om han inte var det då?

Hur skulle de reagera då – skulle de förstå att han hade gett sig av igen? Men om jag i stället kunde få tag i honom innan han gett sig av för långt kanske den skada som uppstått genom några timmars oförklarlig frånvaro kunde repareras? Jag insåg att det inte var något alternativ, det fanns ingen möjlighet för mig att veta var jag skulle börja söka efter honom.

Framåt eftermiddagen kunde jag inte hålla mig längre och

17

jag tog mig till förlaget. Där hade inget sett till honom. Uppenbarligen hade han försvunnit igen.

Hur ska jag kunna beskriva vad jag kände? Det räcker inte med att säga att jag var orolig eller uppriven av ångest. Jag var å ena sedan arg över det orättvisa och oförklarliga i att detta verkligen drabbade mig och intalade mig att jag hade fått nog av honom och hans försvinnanden, men vid andra tillfällen kunde jag skaka av plötsligt uppflammande skräck vid tanken på att Daniel var försvunnen för alltid. Det fanns också stunder när jag kände ett underligt lugn, ett slags stilla resignation vid tanken på att det var som det var och att det inte fanns något jag kunde göra för att påverka skeendet.

När det gick upp för mig att han inte skulle bli upphittad inom några dagar, vilket trots allt hade skett de två första gångerna, gick jag till polisen. De misstrodde mig direkt och utgick från att han hade tröttnat på mig och sökt värvning någonstans.

Dessutom ställde de sig frågande till varför han inte hade anmält sig tidigare till armén så att han kunde kämpa för fosterlandet istället för att sitta hemma och hålla mig i handen? Sådan var deras inställning, de tänkte inte lägga två strån i kors för att leta rätt på honom.

Jag försökte anpassa mig till den nya situationen. Vad hade jag för val? Mitt arbete på automobilfirman klarade mig igenom vintern. Men när jag hade betalt hyran varje vecka återstod inte mycket pengar till mat. Monsieur Bernard på förlaget sa att han i och för sig hyste förståelse för min situation men han kunde inte betala ut Daniels lön till mig utan att något arbete hade blivit utfört. Jag klandrade honom inte för det. När våren kom hade jag fått allt svårare att klara mig. Mitt arbete hade upphört

18

då firman anställt en yngre kvinna som övertagit mina uppgifter. Jag borde ha försökt hitta en billigare lägenhet men jag balanserade på svältens rand och kunde inte uppbåda tillräckligt med kraft för att ta mig an en så pass krävande uppgift. Jag var en skugga av mitt forna jag och jag hade drabbats av en elak hosta. Så fort jag steg upp kände jag yrsel. Många dagar igenom låg jag bara på sängen, huttrande under en filt, för att undvika att slösa på kalorier och fett. Vart våra vänner hade tagit vägen hade jag ingen aning om.

Och så en dag uppstod sprickan i verkligheten. Jag vet inte riktigt vad det var som fick det att ske. Jag låg i min säng och såg upp i taket. Vibrationerna från den närliggande tunnelbanan hade fått färgen att krackelera och när jag låg och såg på de fina mönstren som bildats mot den vitgula putsen var det som om de plötsligt började skifta och omväxlande drog sig mot och ifrån varandra. Efterhand började de anta kända former, ungefär som när man ligger och tittar upp mot molnen och plötsligt tycker sig se allehanda djur eller kanske till och med sin älskades ansikte. Det här var värre, för när rörelserna avtog hade taket förvandlats till något som liknade en spegel.

Jag kan inte förklara det på något annat sätt för jag låg på rygg och stirrade upp i taket på en bild av mig själv. Inte en exakt avbild, så som en spegel skulle ha visat upp, för varken lakanen, kuddarna eller ens mitt nattlinne syntes. Det var en bild som en konstnär skulle ha målat den. Uppbruten i olika färgfält och former men ändå fullständigt klart och tydligt föreställande mig själv, naken och utsträckt med armar och ben utsträckta så det bildade en femuddig stjärna.

Långsamt sänkte sig min egen avbild över mig. Närmre och

19

närmre kom den, kanske var det jag själv som lyfte från sängen, vad vet jag, men istället för att kroppsdelar som näsa och fötter och bröst och axlar möttes var det som om de partierna uppgick i varandra och när våra tungor för ett kort ögonblick möttes gick det som en elektrisk ström genom min kropp. Jag skälvde och vibrerade och på något sätt måste en kortslutning ha skett för plötsligt var avbilden borta.

Det märkliga var att det kändes som att jag försvann och en stor tomhet fyllde mig precis som en gas fyller en ballong.

Det var första gången den här tomheten kom över mig, och det dröjde flera dagar innan det inträffade igen, då i ett helt annat sammanhang. Men sedan hände det allt oftare, och inom kort kunde jag vara försvunnen i flera timmar i sträck varje dag.

När som helst kunde det komma över mig, som när jag såg ut genom fönstret och en solkatt blänkte i en parkerad droska, eller när jag hörde vinden ryta genom skorstenen, eller om mitt hjärta plötsligt slog ett dubbelslag. Kanske var det för att jag i dessa stunder påmindes om det djupa främlingsskap jag kände inför varat.

Ibland kom jag till sans och resonerade förnuftigt. Det kunde ju mycket väl vara så, tänkte jag, att jag hade fått en psykisk åkomma, att jag inbillade mig alltsammans och svälte mig själv till döds. Att jag hade valt detta själv.

Jag såg ofta på min kropp. Det var fascinerande att se hur benen strävade efter att hålla ihop huden som föll in i mellanrummen. Om jag tryckte med fingrarna på mina armar lämnade de djupa avtryck som endast långsamt försvann.

Jag kände ingen hunger och jag kände ingen törst. Det var som att jag gjorde en resa inom mig själv, en resa där jag hade

20

stigit ur tiden och noggrant undersökte villkoren för universum utifrån olika utsiktspunkter.

Slutgiltigt hade sprickorna i gränsen mot verkligheten fått hela mitt skyddande skal att rämna. Först nu såg jag igenom de slöjor som det vanliga livet erbjuder oss. Den där känslan av att allt är normalt, att världen är fast och någonstans gömmer en mening. Nu anade jag en annan verklighet, något mer grundläggande. Den var skrämmande men samtidigt enklare att förhålla sig till. Jag ställde frågorna men hade ingen möjlighet att svara.

Allt ska en dag försvinna. Kroppen fasar inför förintelsen och det är nästan omöjligt att tänka sig intigheten. Men svårare ändå är att förstå de försvinnanden som sker i levande livet. Precis som barndomens oskuldsfullhet faller bort med tiden, så kan även tron och hoppet göra det. Älskade kan försvinna.

Jag skakade på huvudet åt mina egna tankar och undrade hur lång tid jag hade kvar innan jag själv skulle försvinna helt och hållet.

En natt vaknade jag med en underlig känsla av att någonting skulle hända. Med en stor ansträngning lyckades jag sätta mig upp. Jag måste ha sett ut som ett uppallat skelett. Jag bestod endast av ett ansträngt bultande hjärta och av min egen in- och utandning. Rummet tycktes mig som insvept i en stor dimma, kanske för att jag drabbats av synrubbningar orsakade av näringsbristen. Dimman skiftade i mjölkvitt och blekt rosa och liksom pulserade. Jag fick för mig att jag i själva verket befann mig i en blåådrig livmoder som regelbundet kontrakterade för att stöta ut ett foster. En omvänd födelse in i döden och ett ömkligt foster i så fall. Jag var inte ens rädd, jag hade vant mig

21

vid att inget längre var som det syntes vara, och fascinerad betraktade jag skådespelet.

Och då började det; först bara ett försiktigt droppande men sedan ökade det i allt snabbare takt. Min menstruation hade upphört för flera månader sedan men nu rann blodet ur mig, ett långsamt flöde som tilltog allt mer och efterhand blev till en strid ström. Mer blod än jag någonsin hade sett i hela mitt liv.

Det var som om ett osynligt djur hade tagit ett stort bett och öppnat upp mig. Det rann ur mig i samma takt som mitt hjärta slog och ändå blev jag inte rädd. Jag strök med händerna över mina röda lår, lät blodet samlas i handflatan och förde det till munnen. Blodet luktade sött och smakade järn.

Ju mer blod som flödade ur mig desto mer samlade jag upp med mina händer och drack, jag var ett cirkulärt flöde, ett eget kretslopp, och jag tänkte att är det så här man dör? Det var ju ändå märkligt och inte alls som jag hade föreställt mig, jag hade trott att det skulle vara som att somna, att man ligger där och tänker på något annat, något banalt som att man har glömt att hänga tvätten eller stänga fönstret och innan man vet av det har man tänkt sin sista tanke och glidit in i sömnen och sedan finns där inga tankar mer och allt är som innan födseln och då kände man ju inga kval och ingen rädsla så därför fanns det väl ingen anledning att frukta detta, annat än som tanken på evigheten för evigheten är så ofantligt… stor, och medan jag tänkte detta så märkte jag själv att tankarna blev mer och mer osammanhängande, det var som att krokarna mellan dem tappade sitt grepp, själva övergångarna blev mer och mer ologiska och till sist så förlorade jag helt kontakten med mitt sinne och ett stort ljus uppenbarade sig framför mig, det var ett ljus som kändes som början och slutet på allting, och ljuset växte genom dim-

22

man och ljuset täckte allting och ett tag var där ingenting annat än ljuset i hela universum men så började en bild långsamt framträda, och allt blev efterhand annorlunda och jag såg ner på min kropp som inte längre var täckt av blod.

Jag var inte ens särskild förvånad över att jag nu bar en röd kappa och att jag med tunga steg gick genom en park i en snötäckt värld.

23