9789186183240

  

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 1

2010-07-31 10:38:56

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 2

2010-07-31 10:38:56

Andrew Nicoll

Den gode borgmästaren Översättning av Eva Mazetti-Nissen

Telegram Bokförlag

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 3

2010-07-31 10:38:56

Diktstrofen på sidan  återges i Elias Janzons översättning.

Den gode borgmästaren Originalets titel: The Good Mayor Copyright © Andrew Nicoll  Översättning: Eva Mazetti-Nissen

Omslag: Tobias Flygare Tryck: Wallén Grafiska  ISBN ----

Telegram Bokförlag AB Ferkens gränd    Stockholm www.telegramforlag.se

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 4

2010-07-31 11:37:43

AN L AW

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 5

2010-07-31 10:38:56

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 6

2010-07-31 10:38:56

I året Blank, när A-K var guvernör i provinsen R, hade gode Tibo Krovic varit borgmästare i staden Punkt i nästan tjugo år.

Nuförtiden är det inte många människor som besöker Punkt. Inte många har anledning att segla så långt norrut in i Östersjön, särskilt inte in i de grunda vattnen i floden Ets mynning. Det finns så många små öar utanför kusten, en del visar sig bara vid lågvatten, en del smälter då och då med en italiensk regerings hela nyckfullhet ihop med sina grannar, att fyra länders kartografer för längesedan gett upp varje försök att kartlägga området. Katarina den stora skickade ett gäng sjömätare som tog hamnkaptenen i Punkts hus i beslag och bodde där i sju år och kartlade och kartlade om och kartlade på nytt tills de slutligen harmsna gav sig av. »C’est n’est pas une mer, c’est un potage«, kommenterade chefssjömätaren fastän ingen i Punkt förstod honom. I motsats till den ryska adeln uttryckte sig människorna i Punkt inte på franska. De talade inte heller ryska. För människorna i Punkt räknade sig, kejsarinnan Katarinas anspråk till trots, inte som ryssar. Inte den gången. Den gången skulle männen i Punkt – om någon hade brytt sig om att fråga dem – kanske ha talat om sig själva som finnar eller svenskar. En annan gång skulle de kanske ha nickat åt avlägsna Danmark eller till och med Preussen. Några få skulle kanske ha kallat sig polacker eller letter men de flesta skulle ha stått stolta som Punktmän.

Greve Gromyko skrapade platsens lera av fötterna och seglade hem mot Sankt Petersburg där han med förtröstan emotsåg en ny post som Hennes kejserliga majestäts förste hästvinschare. Men just den natten gick hans fartyg på en ö som inte fanns med på sjökortet och som ofint nog hade höjt sig ur –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 7

2010-07-31 10:38:56

havet kring Punkt, och han sjönk som en sten, tillsammans med resultatet av sju års kartläggande.

Kejsarinnan Katarinas amiraler stod där med en vit fläck på sina sjökort som de var alltför civiliserade för att markera med »Här finnes drakar«, så de skrev i stället »Grunda vatten och grund, farligt för navigering« och nöjde sig med det. Och på senare år, när många olika länders gränser skiftade kring Punkt, liksom floden Ets otillförlitliga stränder, passade det deras regeringar att inte säga något mer om saken.

Men Punkts män behövde inga sjökort för att navigera mellan öarna som skyddar deras lilla hamn. De tog sig fram genom arkipelagen med hjälp av luktsinnet. De lät sig vägledas av vattnets färg eller vågornas mönster eller strömmens rytm eller formen på bränningarna där två tidvatten möts. Punkts män seglade med tillförsikt ut från sin hamn för sju århundraden sedan, med skinn och torkad fisk till Hansans städer, och i går seglade de hem med cigarretter och vodka som ingen annan behöver veta något om.

Och liksom de navigerade gode Tibo Krovic med tillförsikt när han varje morgon gick till sitt arbete i borgmästarens kontor. Han tog upp sin tidning vid ytterdörren, gick nerför den blå klinkergången, genom sin prydliga lilla trädgård fram till den fallfärdiga grinden, där en mässingsbjällra hängde från grenarna på en björk, i en kedja som slutade i ett trasigt trähandtag, grönt av alger.

På gatan svängde Tibo till vänster. Han köpte en påse mintkarameller i kiosken på hörnet, sneddade över gatan och väntade vid spårvagnshållplatsen.

Soliga dagar läste borgmästare Krovic tidningen medan han väntade på spårvagnen. Regniga dagar stod han under sitt paraply och skyddade tidningen innanför rocken. Regniga dagar fick han aldrig läst tidningen, och soliga dagar kom högst sannolikt någon fram till honom vid spårvagnshållplatsen och sa: »Ah, borgmästare Krovic, skulle jag kunna fråga er om …« och gode Tibo Krovic vek ihop sin tidning och lyssnade och kom med råd. Gode borgmästare Krovic.

Citytorget ligger exakt nio hållplatser från borgmästare Krovics hus. Han brukade stiga av efter sju och gå resten av vägen. Halvvägs där brukade han stanna vid Gyllene Ängeln och beställa en kopp starkt wienerkaffe med massor av fikon, dricka det, suga på en mintkaramell och lämna kvar resten av –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 8

2010-07-31 10:38:56

påsen på bordet. Sedan var det bara en kort promenad nerför Slottsgatan, över Vita Bron, över torget och in i rådhuset.

Tibo Krovic tyckte om att vara borgmästare. Han tyckte om när unga människor kom till honom för att bli vigda. Han tyckte om att besöka Punkts skolor och be barnen hjälpa till med att rita stans julkort. Han tyckte om människorna. Han tyckte om att reda ut deras små problem och deras dumma dispyter. Han fann nöje i att välkomna celebra gäster till stan.

Han tyckte om att gå in i rådssalen bakom maior domus som bar den stora silverstaven med dess bild av S:ta Walpurnia – S:ta Walpurnia, den skäggiga jungfrumartyren, som fick sina hjärtslitande vädjanden till Himlen om anskrämlighetens gåva till stöd för sin kyskhet besvarade med en mirakulös generositet. S:ta Walpurnia som blev dubbelt välsignad av Gud – först med ett skägg av monstruös frodighet och sedan med en kataklysm av vårtor som täckte hela hennes kropp och som hon nästan dagligen exponerade för Punkts män i ett oförtröttligt försök att vända dem bort från synd. S:ta Walpurnia som, när de rasande hunnerna hotade Punkt, gav sig åt dem på villkor att de skonade kvinnorna i staden. S:ta Walpurnia som, så som munkarna återgav det, sprang mot hunnernas läger, ropande »Ta mig! Ta mig!«, och dessa djuriska hunner, som utan vidare kunde avreagera sig i sina ludna lägerdjurs kött, behandlade stackars fromma Walpurnia som en leksak. När hon många timmar senare dog, skrikande »O Gud, o Gud, o Jesus!«, sa legenden att det inte fanns ett märke på hela hennes vårtprydda kropp. Gud skänkte henne en hjärtattack som ännu ett bevis för sin stora ynnest, och när kroppen återfanns strålade ett saligt leende nedanför hennes sammetslena mustasch som ett tecken på att hon redan stigit in i paradisets härlighet. Det är i varje fall vad legenden om mig säger.

I året Blank, när A-K var guvernör i provinsen R och gode Tibo Krovic hade varit borgmästare i staden Punkt i nästan tjugo år, hade jag varit här tolvhundra år längre.

Jag finns fortfarande här, högst upp på den översta takspiran på katedralen uppkallad efter mig, men på något sätt som jag inte kan förklara står jag också på en hylla infälld i den pelare som bär upp predikstolen långt, långt nedanför.

Och jag står på vapenskölden ovanför dörren till rådhuset och är målad på sidan av varenda spårvagn och hänger på väggen i borgmästarens kontor och –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 9

2010-07-31 10:38:56

är tryckt på framsidan av varenda anteckningsbok som landar på varenda pulpet i vartenda klassrum i varenda skola i Punkt. Jag finns spretande med armar och ben på fören till den där smutsiga lilla färjan som emellanåt kommer från Tankstreck, med saltskorpa i mitt löjliga skägg och en fender av hampa slungad kring mig som ett bogträ.

Jag bärs omkring på färglagda kort i Punktkvinnornas väskor, blinkar mot ljuset när de går från affär till affär, sover i det kopparklirrande mörkret, inbäddad bland hårlockar och mjölktänder och avrivna souvenirbiljetter. Jag hänger ovanför sängar – sängar hesa av vild kärlek, sängar kalla av likgiltighet, sängar där barn sover knubbiga och oskuldsfulla, sängar där den döende ligger pinad och tunn som ett snöre. Och jag ligger här, mitt i katedralen, bara ben omgivna av torrt brosk och gammalt söndervittrande silke inne i en förgylld paviljong, översållad med juveler, glimmande av emaljarbete, brokig av ornament, där kungar och prinsar knäböjt för att gråta i ruelse, där deras ofruktsamma drottningar snyftat fram böner, där människorna i Punkt stannar för att fördriva tiden tillsammans med mig. Jag kan inte förklara det här. Jag kan inte förklara därför att jag inte förstår hur jag kan vara på alla de här platserna hela tiden.

Det tycks mig som om jag, ifall det är vad jag vill, kan befinna mig helt och fullt på vilken som helst av de här platserna. Allt som är Walpurnia kan vara här, uppe på min katedral, blickande ner på stan och långt ut över havet, eller här i den förgyllda lådan eller där utanpå det där speciella skolhäftet. Och samtidigt tycks det mig som om jag, ifall det är vad jag vill, kan vara på alla de där platserna på en och samma gång, outspädd, inte en enda atom tunnare, överallt, iakttagande. Jag iakttar. Jag tittar på Punkts affärsinnehavare och på poliserna och hororna, de lyckliga människorna och de sorgsna människorna, katterna och fåglarna och de gula hundarna och gode borgmästare Krovic.

Jag tittade på honom när han gick uppför den gröna marmortrappan till sitt kontor. Han tyckte om den där trappan. Han tyckte om sitt kontor. Han tyckte om den mörka träpanelen där inne och de stora fönstren med fönsterluckor som vette ut mot fontänen på torget, tillbaka uppför Slottsgatan mot min vita katedral under dess kopparfärgade lökkupol, dit han varje år ledde kommunfullmäktige för dess årliga välsignelse. Han tyckte om vapenskölden på väggen med dess bild av en leende skäggprydd nunna. Mest av allt tyckte han om sin sekreterare, fru Stopak.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 10

2010-07-31 10:38:56

Agathe Stopak var allt som S:ta Walpurnia inte var. Jo, hon var välsignad med långt, mörkt, glänsande hår – men inte på hakan. Och hennes hy! Vit, skimrande, slät, fullständigt vårtfri. Fru Stopak visade mig pliktskyldig kärlek så som det anstår varje Punktkvinna, men var inte den som gick till överdrifter med en sådan sak. På sommaren satt hon på sin stol vid fönstret som en yppig trana, klädd i tunna blommönstrade bomullstyger som smet åt kring varje kurva i värmen och rörde sig med varje fläkt som kom in från fönstret.

Hela långa vintern kom fru Stopak till arbetet i pampuscher och drog, sittande vid sitt skrivbord, av dem och tog fram ett par högklackade, tålösa sandaletter ur sin väska. Inne i sitt rum brukade stackars gode kärlekskranke borgmästare Krovic lyssna efter klampet av hennes pampuscher när hon kom till arbetet och snabbt kasta sig ner på mattan för att genom springan under dörren försöka få en skymt av hennes knubbiga små tår när de lirkade sig in i skorna.

Och sedan brukade stackars gode kärlekskranke Tibo sucka och resa sig och borsta bort mattdamm från kostymen och gå och sätta sig vid sitt skrivbord med huvudet i händerna och höra Agathe Stopak klapp-klapp-klappra över stengolvet i rummet bredvid, lägga någonting i arkivskåpet eller brygga kaffe eller helt enkelt vara mjuk och väldoftande och vacker och på andra sidan dörren.

Som varje annan människa lämnade fru Stopak då och då under dagen sitt skrivbord för att se till vanliga mänskliga behov och kom då alltid tillbaka med makeupen påbättrad till en mask av perfektion, följd av moln av lime och citron och bougainvillea och vanilj och exotiska dofter som gode Tibo inte ens kunde namnet på. Han föreställde sig platserna de hade kommit från – Stillahavsöar doftande av kryddor och plingande av tempelklockor och där små vågor kluckade på rosafärgad korallsand. Han föreställde sig de platser där de nu var – små puffar av doft sprutad på de mjuka runda kullarna bakom fru Stopaks knän, på hennes blå handleder och i den mjölkvita springan mellan hennes bröst. »O, Gud«, mumlade borgmästare Krovic för sig själv, »när du stal mina atomer från stjärnstoft, varför gjorde du mig till man när du kunde ha gjort mig till små droppar av parfym och låtit mig dö där?«

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 11

2010-07-31 10:38:56

Gode borgmästare Krovic var olycklig, men det var fru Agathe Stopak också. Kalla vinternätter låg hon huttrande i sängen, hörde regnet trumma mot fönstret, såg gardinerna bölja i draget och undrade om de rörde sig på grund av vinden utanför eller på grund av Stopak som snarkade bredvid henne. Han låg där, platt på rygg, raklång på ena sidan av sängen som om det legat ett svärd mellan dem, med lakanen välvda över sin jättelika, hårda mage som ett cirkustält. Vinden visslade i klyftan mellan dem, men också utan den var sängen iskall.

Stopak luktade spackel och limfärg. Det fanns fläckar av färg på den grå undertröjan som han hade på sig i sängen, den bet sig fast under hans fingernaglar och han snarkade som ångvälten hon sett sprida tjära på Et-avenyn på väg hem från arbetet.

Stopak hade alltid snarkat, men den gången för flera år sedan när de var nygifta hade hon inte brytt sig om det. Den gången var sängen varm och Stopak somnade varje natt hopsjunken ovanpå hennes knubbiga, skära kropp med huvudet mellan hennes stora elfenbensvita bröst, med sin kropp över hennes som en filt, en arm sträckt ner över hennes mage och mellan hennes ben och den andra dubbelvikt under kudden. Och han brukade snarka, utmattad, och Agathe brukade ligga där, blossande, och tvinna hans hår mellan fingrarna och viska kärleksfullt till honom medan han grymtade sig igenom natten.

Hon gav honom god mat att äta. Hon brukade skynda hem från sitt arbete på borgmästarens kontor med godsaker i kassen och ha dem färdiga när Stopak kom in genom dörren och satte sig vid köksbordet med dess gula bellismönstrade duk. Men på den tiden satte Stopak sig aldrig förrän han rusat –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 12

2010-07-31 10:38:56

fram som en attackerande björn och huggit tag i henne bakifrån och nupit henne i rumpan och kysst henne och dansat runt med henne i köket tills hon slog undan honom med skratt och en potatispress och tvingade ner honom på en rak trästol. »Sluta!« skrek hon. »Du behöver dina krafter till senare.« Och sedan brukade hon ge honom en kyss full av löften och servera honom tournedos Rossini och hemlagad viltpaj och stekt potatis och äggkräm och spröda sockerlock och smulpaj med äpplen och god ost, och medan han åt brukade hon berätta allt om dagen – vem som hade varit hos borgmästaren, skolgruppen som gått runt i rådhuset eller hur polischefens mössa ramlat ner från skrivbordet och hamnat i Peter Stavos spann med blekmedel och kommit upp lika vit som en nunnas underbyxor – och de hade skrattat.

Och sedan, när Stopak hade ätit, brukade Agathe lämna sin plats vid bordet och hiva upp kjolen och sätta sig grensle över honom på stolen och hålla om honom och dra honom i håret och kyssa honom om och om igen tills de föll omkull i sängen och, så småningom, somnade och disken kunde vänta till i morgon. Hon älskade honom på den tiden. Hon älskade honom fortfarande men inte på samma sätt. Inte på det sättet. Nu älskade hon honom så som man skulle älska en gammal blind hund. Ett slags ömkande kärlek. Det slags kärlek som inte riktigt är tillräckligt stark för att man ska sträcka sig efter bössan ovanför eldstaden och göra det enda barmhärtiga.

Hon älskade honom därför att han var den förste man hon någonsin älskat, den förste vars säng hon hade delat, och för en kvinna som Agathe skulle det alltid betyda något. Hon älskade honom därför att de skapat en underbar dotter tillsammans och därför att Stopak, för flera år sedan, hade stått bredvid den där lilla sängen som en trasig fågelskrämma och skrikit och gråtit över deras döda barn. Hon älskade honom därför att hans firma var ett fiasko, därför att han var knäckt och patetisk. Hon älskade honom som man skulle kunna älska en gammal nalle från barndomen – inte för vad den är utan för att vi minns vad den en gång var och vad den hade betytt. Och det är inte så en man borde bli älskad.

Stopak för sin del älskade inte Agathe så som en kvinna som Agathe borde bli älskad. Från den dag de begravde sin baby rörde han henne aldrig mer.

Han kom hem från kyrkogården, fortfarande böjd av den lilla vita kistans –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 13

2010-07-31 10:38:56

enorma tyngd, med mörk jord på byxuppslagen, och när dörren hade stängts om den sista tårögda gästen sjönk Stopak ner i en stol och grät.

Agathe hade gått genom rummet för att kyssa honom stilla på hjässan.

Hon tog hans hand. Den var lealös som en död fisk. »Såja«, tröstade hon och höll hans huvud mot sin spinnakerbarm. »Såja. Vi har tid. Vi kommer att bli lyckliga igen. Vi kan få fler barn. Inte som hon.« Tårarna rullade nerför Agathes haka. »Aldrig som hon. Inte för att ta hennes plats. Andra bebisar som vi kan älska och vi ska berätta för dem om deras storasyster i himlen.

Inte nu. Snart.« Men Stopak bara satt där som en slagen oxe och mellan snyftningar flämtade han fram sitt nekande. »Nej. Inga fler. Bebisar. Inte. Igen. Inga. Fler.« Han menade det. Livet i den lilla lägenheten förändrades. Stopak började komma hem sent från arbetet. Maten Agathe lagade till honom torkade i ugnen eller försvann, som aska, ner i slaskhinken vid vasken. Men hon älskade honom.

Hon visste att hon kunde rädda honom, så hon väntade varje kväll i köket tills han kom hem – närhelst han kom hem – och pratade sig igenom förstörda, förtorkade måltider tillsammans med honom. Han åt allt utan ett ord som om han skyfflade in koks i en ugn. En gång försökte hon till och med lura honom med soppa, sedan körsbärspaj, sedan lammkotletter, men han åt allt under tystnad, på samma sätt som han skulle ha gjort om hon hade hällt allt i en enda stor skål och släppt ner den på bordet framför honom.

För att gottgöra detta skyndade Agathe kvällen därpå hem med ett par fasaner. I köket skar hon loss deras bröst och virade in köttet i tjocka skivor av torkad, kraftigt rökt bacon. Medan de stekte skivade hon morötter och kokade potatis och dukade bordet. Det var färdigt när Stopak kom hem och han åt det som om det var gröt.

Agathe tittade på honom med avsmak och misstro, körde fingrarna genom sitt tjocka, svarta hår, nästan slet av det i frustration. »För Guds skull, Stopak!« skrek hon. »Säg ’Det där var gott’ eller någonting.« »Det där var gott«, sa Stopak och tog upp kvällstidningen ur fickan på kavajen som hängde över hans stol, slog upp den och började läsa.

Agathe var förtvivlad men hon var inte beredd att ge upp. Hon var kvinna och hon förstod sig på en mans aptit. Framför allt förstod hon sig på Stopaks.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 14

2010-07-31 10:38:57

Dagen därpå, så fort den första klockklangen från katedralen talat om att det var lunchtimme, lämnade Agathe sitt skrivbord och gick in i borgmästarens tomma rum. Hon virade en scarf om huvudet, vände ansiktet mot vapenskölden som hängde på väggen och mumlade en snabb bön. »Goda Walpurnia, för Punktkvinnornas skull gav du dig åt hunnerna för att bli skändad.

Nå, jag är en kvinna i Punkt och jag vill att min man blir en hunn i kväll. En hunn! Det kommer inte att rädda alla kvinnor i Punkt men det kanske räddar en man. Hjälp mig. Jag ber dig.« Sedan gjorde hon en väluppfostrad nigning som visade hennes vackra ben och skyndade ut genom dörren.

Agathe klapprade nerför rådhusets marmortrappa i sina höga klackar och småsprang över Vita Bron till Brauns varuhus där hon slösade bort en börs full med sedlar på åtskilliga, nästan osynliga damunderplagg. »Allt är så dyrt«, flämtade hon, »och ändå finns det knappt.« Den äldre expediten log. »Det är för att det är gjort av älvor – vävt av den bomull de under fullmånenätter hittar i locken till aspirinflaskor. Hans Christian Andersen skrev en berättelse om det och något geni utvecklade en hel matematisk formel för att förklara varför priset på underbyxor stiger när storleken på underbyxor minskar. Vill ni ha dem?« »Ja, jag tar dem.« »Ni kommer att frysa ihjäl. För det priset ska ni få en tjock undertröja på köpet. Använd den.« Hon slog försiktigt in allt i lager med rosa silkespapper och strödde lavendelknoppar mellan lagren och knöt om allt med band. Sedan lade hon alltihop i en blank röd pappkartong, med »Brauns« skrivet med guldbokstäver och med ett gult bastsnöre om.

Kartongen dinglade glatt från Agathes lillfinger när hon skyndade tillbaka till arbetet och den låg i hennes brevkorg hela eftermiddagen. När solen föll in genom kontorsfönstret och värmde den, började fläktar av lavendel sväva genom rummet. Doften fick henne att rysa av spänning.

Agathe ägnade resten av dagen åt att snegla från det hon hade för handen till den röda lilla kartongen och från kartongen till klockan ovanför dörren till borgmästare Krovics rum. Hon darrade. Det fladdrade i magen. Hon gick för att göra ännu en notering i borgmästarens almanacka men hennes hand skakade så våldsamt att pennan lämnade efter sig en ful plump på sidan. Kaffe.

Dags för kaffe. Hon måste ha kaffe.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 15

2010-07-31 10:38:57

Medan Agathe stod vid bryggaren och såg kaffet plopp, plopp, ploppa upp i glaslocket dansade hon från den ena foten till den andra och sjöng en sång om »Pojken jag älskar« som hennes mormor hade lärt henne när hon var liten flicka. Hon hade sjungit den för Stopak första gången de gick ut tillsammans.

Det var först då, när hon var äldre, som hon hade förstått hur oanständiga orden var. Den gjorde henne lycklig. Det gjorde henne lycklig att minnas mormor och förr i tiden tillsammans med Stopak och hur spännande det var – och det oanständiga – och det gjorde henne lycklig att tänka på den där röda lilla kartongen och det oanständiga som skulle komma. Hon var hur som helst lycklig. Det var inte sången. Det var kartongen och hoppet som gjorde henne lycklig. En liten kartong full av hopp, som Pandoras ask men utan det onda. Bara hoppet och lite oanständighet, och hon skulle med glädje släppa ut det i världen.

Kaffebryggaren snörvlade till en sista gång, som Stopak innan han rullade över på sidan på natten, och Agathe hällde upp två koppar – en till sig själv och en till gode borgmästare Krovic. Med ett par pepparkakor placerade på fatet vickade hon sedan fram genom kontoret, förbi sitt skrivbord och mot borgmästarens rum. Innan hon ens öppnat dörren hörde hon honom vissla »Pojken jag älskar«. »Jag har inte hört den där sången på evigheter«, sa han och tog fatet. »Min mormor brukade sjunga den.« »Min med«, sa Agathe. »Hon var en ryslig gammal dam, min mormor.« Agathe skrattade. »Min med. Hon var barn till sjörövare.« »Nehej!« »Jo, det är sant. Barn till sjörövare eller till en försvunnen rysk prinsessa.

Ingen visste. De hittade henne när hon var helt liten, traskande omkring på stranden en morgon med tummen i munnen och med en röd- och guldrandig sammetsfilt i famnen. En snäll bonde tog hand om henne och gjorde henne till sin. Men jag tror hon måste ha varit mer sjörövare än prinsessa. Tänk er att lära en liten flicka en sådan visa!« »Allting är rent för den rena«, sa Tibo. Han pekade med sin penna och frågade: »Är den där till mig?« Agathe var oförstående.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 16

2010-07-31 10:38:57

»Braunskartongen? En present till mig?« Hon var förvånad och lite generad över att se det scharlakansröda paketet hänga och dingla i hennes vänstra hand. »Det här? Åh, det här! Det här. Nej. Inte till er. Beklagar. Jag köpte det på lunchen. Jag måste ha tagit upp det av misstag. Nej. Inte till er. Ledsen. Bara till mig. Alltså. Nej.« Agathe började backa ut genom dörren men Tibo ropade tillbaka henne. »Allt som det ska, fru Stopak? Hemma, menar jag. Jag vet att ni och Stopak … ja, en svår tid. Vi var allihop mycket ledsna. Om ni behöver vara ledig en dag eller två, så går det bra. Jag kan be någon av flickorna på stadsjuristens kontor rycka in. Det är inget problem.« Agathe anlade en allvarlig min. »Ni är mycket vänlig, borgmästare Krovic, men det går bra nu, det är säkert. Det har varit svårt, men det går bättre nu.

Det är säkert. Mycket bättre.« »Det gläder mig«, sa borgmästaren. »Jag kommer inte att behöva er mer i dag. Varför inte ta ledigt resten av eftermiddagen?« Det där gjorde Agathe mycket lycklig – hon hade ju faktiskt lite nya kläder hon ville prova. Hon tackade honom och lämnade kontoret. Från andra sidan dörren hörde hon honom ropa: »Och tack för kaffet.« Gode borgmästare Krovic.

Solen glittrade fortfarande i fontänerna på Citytorget när Agathe lämnade rådhuset. Med kappan slängd över ena armen trampade hon fram i gruset längs boulevarden på Ets strandsluttning. Hon flanerade längs avenyn, växlade mellan pölar av solljus och mörka fläckar av almskugga till solsken igen, och svängde med handväskan i takt med »Pojken jag älskar« som spelade i hennes huvud. På Aleksandergatan stannade hon vid delikatessaffären för att köpa lite bröd och ost och kokt skinka men kom ut med allt det och mer – en grön papier maché-ask med jordgubbar, säsongens första, en flaska vin, en chokladkaka och längst ner i kassen tillsammans med det lilla scharlakansröda paketet från Brauns, två flaskor öl. »Om S:ta Walpurnia gör sitt jobb kommer han att behöva bygga upp sina krafter«, sa hon till sig själv.

En svart kattunge snodde runt bland soptunnorna nedanför trappan som ledde upp till Stopaks lilla lägenhet. Agathe stannade för att lyfta upp kattungen och kela med den. »Svarta katter betyder tur«, sa hon till den. »Men jag har all tur jag behöver i den här lilla kartongen, så du blir tvungen att –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 17

2010-07-31 10:38:57

stanna här i kväll.« Och hon satte ner katten på trottoaren igen och började gå uppför trappan.

Kassen var tung och snörhandtagen skar in i fingrarna men hon märkte det knappt. Den lilla röda kartongen fick allting att verka lätt.

Agathe knuffade igen lägenhetsdörren med baken och tömde ut specerierna på köksbordet. Hon tog en vass kniv och skar brödet, lade osten och skinkan prydligt på ett fat, arrangerade allt som det skulle vara med ölflaskorna invirade i en fuktig duk på fönsterbrädet.

Hon var nöjd. »Inget som kan bli bränt, inget som kan bli torrt. Färdigt att äta.« Men hon bestämde sig för att låta vinet vara så att Stopak fick öppna det. Det kunde bli hans uppgift – en mans uppgift. Sedan tog hon den lilla kartongen, låste in sig i badrummet och vred på kranarna. Ångan steg och fyllde rummet medan hon klädde av sig. Agathe knäppte upp sin klänning. I spegeln ovanför handfatet gjorde en annan Agathe samma sak. Agathe i badrummet, vår Agathe, såg uppskattande på henne. Agathe på andra sidan glaset tittade tillbaka och log. Båda Agathorna lät sina gula klänningar falla från axlarna och ner på golvet. Vår Agathe tog upp sin klänning och hängde den på en krok på insidan av dörren. Hon skulle behöva den sedan.

Agathe i spegeln gjorde antagligen samma sak, men det gick inte att vara säker eftersom hon hade dragit en sedesam ånggardin för sitt fönster. På den här sidan, i det Punkt där trafiken kör på höger sida och där Agathes skönhetsfläck satt aningen över vänster överläpp, tog den här Agathe av sig underkläderna och rullade ihop dem till en boll. Hon skulle inte behöva dem.

Naken och knubbig och strålande vacker öppnade hon paketet från Brauns.

Den förståndiga tjocka undertröjan, presenten från den äldre damen i affären.

Det där var snällt. Agathe log och lade den åt sidan på den gröna badrumspallen. Och sedan kom ett lager med rosa silkespapper. Några lavendelblommor föll till golvet när hon vek upp det och Agathe fnissade och böjde sig ner för att ta upp dem, nöp fast dem mellan tummen och pekfingret. Hon märkte inte hur rörelsen fick hennes egen doft att virvla upp i det ångande rummet.

Tibo skulle ha märkt det.

Efter ett ögonblick eller två hade Agathe fått fram sina nya dessouer. Hon höll upp dem mot det mattslipade fönsterglaset och beundrade dem, beundrade deras opalskimrande genomskinlighet, deras mjukhet, deras knappt–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 18

2010-07-31 10:38:57

finnas-till-het. Hon lutade sig över det ångande badkaret och hängde dem i snöret där hon brukade hänga sina strumpor på tork över natten. Där skulle hon kunna beundra dem medan hon låg i badet.

Agathe samlade ihop silkespappret från paketet och vek ihop det till ett prydligt häfte. »Jag ska spara det till jul«, sa hon. I botten på Braunskartongen fanns ännu ett mörklila lager lavendelblommor. De luktade underbart – rent och ljust och skarpt och sommarlikt. Med näsan i kartongen tog Agathe ett djupt andetag, höll kvar doften i lungorna, njöt av den. Sedan tömde hon lavendelblommorna i badet och vispade runt dem.

Hon placerade den lilla röda kartongen på golvet, på säkert avstånd från skadlig ånga eller vattenstänk – den var ett minne att spara – och steg i badet.

Hon var en gudinna. Titian skulle inte ha kunnat göra henne rättvisa. Hon var Diana som badade i en skogssjö utom synhåll för dödliga ögon. Vattnet strömmade tillbaka i krusningar, angeläget om att komma henne nära. Det kluckade mot badkarskanten när hon rörde sig, sjönk djupare ner, suckade av välbehag. Agathe satte upp håret så att det inte skulle bli vått och mörka slingor lockade sig i nacken av ångan som steg upp. Hon tittade upp på sina extravaganta nya underkläder och log. Hon föreställde sig Stopaks reaktion, vad den skulle få honom till, vad hon – ivrigt – skulle underkasta sig för hans skull.

Hon tittade ner på sin kropp, skär av vattnets hetta, små tår som vickade under kranarna långt bort, melonformade, rosenknoppsprydda bröst översköljda av lavendeldoftande vatten och däremellan mörka tofsar som rörde sig som svarta anemoner i badvattnets flod.

Agathe, så länge nekad beröring, smekte sig själv. Och slutade. Hon sträckte sig efter tvålen. Att tvåla in sig var tillåtet för en respektabel gift kvinna, men bara att tvåla in sig. Mellan sammanbitna tänder gav hon till ett litet morrande av vrede och frustration. »Ooo, Walpurnia, våga inte annat!« Sedan höll hon andan och sjönk ner under vattnet.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 19

2010-07-31 10:38:57

När Stopak kom hem från arbetet den kvällen satt Agathe i sin stol vid fönstret, åter klädd i den gula klänningen. Hon reste sig när hon hörde hans nyckel i låset och skyndade till dörren för att ta emot honom.

Stopak stod som en grindstolpe när hon kysste honom och även om Agathe inför sig själv låtsades att hon inte märkte det var också detta ännu ett kvitto på ännu ett litet avvisande, ännu ett iskallt drag i huset. Hon tog honom i handen och ledde honom ut i köket. »Jag köpte vin«, sa hon, »för att fira att det är en sådan fin dag. Men jag kan inte öppna det. Gör det du, Stopak, du som är en stark karl.« Och hon »oooade« och »aaaade« över hans muskler.

Stopak satte sig vid bordet och drog ur korken. Det var det enda ljudet i lägenheten och det small som av ett pistolskott. Det stod två glas på bordet.

Stopak ställde flaskan mellan dem. Vinet förblev oupphällt. Ett rött utropstecken upp och ner på bordet. »Så häll upp lite vin till mig, din dummer«, sa Agathe och lyckades skratta.

Han fyllde två glas och gav henne det ena. Hon tog en klunk.

Han tömde sitt och fyllde det igen. Hon tvingade fram ännu ett skratt. »Kors, min vän, du måste vara upplagd.« »Nuförtiden«, sa han, »är jag alltid upplagd.« »Bra. Så bra«, sa Agathe. »Jag tycker om en man med aptit.« Och tyst, med en panikslagen viskning, sa hon namnet »Walpurnia«.

Hon tog ett hastigt steg mot bordet. »Här, låt mig hjälpa dig.« Hon satte sig och började stapla bröd och ostar och skinka på en tallrik åt honom. Hon –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 20

2010-07-31 10:38:57

gjorde en jättelik smörgås, glänsande av gult smör på bröd med en skorpa som blänkte som om det var fernissat och på det rikligt med salt skinka. Hon lyfte upp den och höll fram den mot honom. Hon ville mata honom med den, som mödrar matar sina barn eller älskande matar varandra. »Jag kan äta själv«, sa han kyligt. »Jag är ingen …« Men han sa inte ordet.

Inte ens nu, många månader senare, kunde han säga ordet.

I stället började han sträcka sig över bordet, förse sig själv, slänga ner saker på tallriken framför sig och ilsket glufsa dem i sig.

Agathe låtsades inte märka något. Hon höll sig till planen. Hon tänkte njuta av en picknick tillsammans med sin man. Inte tillräckligt varmt för att ta med en korg till parken men de skulle ha den här och sedan skulle det bli kärlek igen.

Hon hade planerat ett samtal, saker att prata om, och hon fortsatte att prata om dem också när det var uppenbart att hon var den enda som pratade. »Jag tänkte att vi kanske kunde resa bort över ledigheten. Det låg en broschyr, ja, en stor hög med broschyrer, vid utgången i rådhuset. Nöjesbåten kommer tillbaka – du minns, den gamla ångbåten de hade, nästan antik numera. Jag undrar var den har varit men den kommer tillbaka. Vi kunde åka över till öarna. Vi kunde hälsa på din farbror i Tankstreck. Vi har inte sett honom på länge, bortsett från, ja, den där gången, men inte på länge. Du tycker ju om honom. Jag tycker om honom och han har alltid varit snäll mot oss. Jag skulle inte be honom att ta emot oss, men om vi bodde på det där lilla pensionatet nere vid rökeriet, skulle vi klara det. Det luktar fisk men är inte så dyrt. Det skulle vi ha råd med och vi kan behöva komma bort ett par dagar. Du har gjort dig förtjänt av lite ledighet och hela stan stänger hur som helst den där helgen. Det är ingen idé att ha öppet bara för att se ingen komma in.« Och så där hörde hon sig själv rassla på som en symaskin som spolar ut en ändlös söm av ord, munljud eftersom det var det enda som kunde hålla borta tystnaden, och om det var tyst skulle hon bli tvungen att titta på honom, tigande, och han skulle kanske stirra på henne med den där blandningen av leda och vämjelse som måste betyda att han fann henne ledsam och vämjelig när hon inte var ledsam och vämjelig. Hon var inte det. Hon visste att hon inte var det. Han hade fel i det. Det var Stopak som hade hamnat på villovägar.

Men hon kunde bota honom, och bordskonversation ingick inte i botemedlet.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 21

2010-07-31 10:38:57

Planen sa att botemedlet skulle komma senare, bara ett par timmar senare. »Och gardiner till sovrummet. Jag tänkte att rött kunde vara trevligt som omväxling. Pigga upp stället. De brukar ha rea på Brauns vid den här tiden på året och det ligger säkert någon gammal stuvbit och skräpar i deras källare. Jag slår vad om att jag skulle kunna hitta något som blir perfekt till gardiner, och jag kanske till och med kan klä om din gamla stol.« Och så vidare tills: »Mätt?

Men vill du inte ha några jordgubbar? Jag köpte dem särskilt. Spara till senare.

Jag kan säkert fresta dig lite senare. Gå och sätt dig och läs din tidning. Jag ska plocka undan. Du har haft en ansträngande dag.« Och skrapet av stolen och fladdret av tidningen och sucken av soffjädrarna.

Agathe stod vid diskhon och diskade och sjöng »Pojken jag älskar« tyst för sig själv men rösten stockade sig och ögonen sved. När hon var klar tömde hon diskhon och torkade av ordentligt runt omkring den. Hon torkade allt och travade det och ställde undan. Hon hängde den fuktiga handduken på stången framför ugnen för att torka och hon tog fram en gammal kniv ur lådan i köksbordet och började jaga matfett. Agathe drog det trubbiga bladet längs varje kant i rummet – runt den emaljerade kanten på spisen, under huven där röken gick ut genom väggen, uppe på skåpen, längs golvlisterna.

Små, nästan osynliga spån av fett rullade upp sig på bladet och fastnade där.

Hon tvättade bort dem i diskhon och fyllde en spann med hett såpvatten och sköljde av allting.

Hon hade räknat ut att det skulle ta nästan exakt två timmar – precis så länge som det skulle ta Stopak att krama den sista droppen bläck ur kvällstidningen. Hon visste. Det var så lång tid det tog varje kväll. Ingen kunde få ut så mycket av tidningen som Stopak. Och sedan, när det var klart, skulle köket vara rent, köket där de skulle mötas vid morgondagens frukostbord som älskande igen, köket där han skulle hålla om henne och se in i hennes ögon och bekräfta att hon hade räddat honom. Det skulle vara så underbart. Som morgonen efter deras bröllop. Som ett nytt bröllop. Hon torkade av den sista skåpsdörren när hon hörde fjädrarna knarra i soffan och Stopak reste sig för att gå och lägga sig. Han försvann utan ett ord. Inget god natt. Inget om att han gick. Tystnad. Hon hörde honom sätta sig på sängen. En sko föll. Suckar.

En sko föll. Agathe tog sin spann och tömde den i vasken. Hon tittade ner på sina händer. Röda. Sträva. Hon vred på kallvattenskranen och höll dem –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 22

2010-07-31 10:38:57

under vattenflödet tills rören började skrika och knacka i väggarna. Bättre.

Lugnare.

Hur som helst fanns det en burk med kräm på toalettbordet. Hon funderade på att ta en klick av det och smörja in Stopak. Nej. Nej. Nej. Ingick inte planen. Hon plockade undan och gick genom lägenheten till sovrummet där Stopak låg som ett lik i sängen. »Hallå«, viskade hon retsamt och tände lampan på toalettbordet.

Stopak gav ifrån sig några muttranden. »Jag försökte sova«, sa han. »Jag vet. Förlåt. Jag är strax klar.« Agathe lät den gula klänningen falla till golvet vid sina fötter. Hon sparkade bort den med skospetsen och stod där, mer naken än naken, insvept i viskningar av rosa flor. Hon böjde sig överdrivet för att plocka upp klänningen och trippade till garderoben där hon hängde den över dörren. Stopaks ögon borrade sig in i henne. »Vad tycker du?« frågade hon och kråmade sig och drog med fingrarna över tygremsorna som prydde henne.

Han låg i sängen och sa ingenting.

Agathe sneddade genom rummet igen och satte sig på den lilla pallen framför toalettbordet. Strumporna viskade mot varandra när hon lade benen elegant i kors och det hördes ett metalliskt ljud när hon skruvade av locket på burken med lavendeldoftande kräm. Hon tog en klick och började långsamt massera in den i händerna. Långsamt. Tittade på honom i spegeln medan hon gjorde det, blåste kyssar till honom och gjorde söta miner. »Du får inte hata mig. De var så dyra. Och skyler mig knappt varken här …« och hon pekade »eller här …« och hon pekade igen. »Och de är så tunna.

Du kan säkert se rakt igenom, du stygga gosse. Du får inte kika.« Hon såg i spegeln att Stopak inte kunde ta ögonen från henne och hon låtsades gräla på honom. »Se! Jag sa ju att du inte fick kika och du kikar. Du ser rakt på mig. Stygga, stygga Stopak. Fy!« Hon trutade lite med munnen åt honom i spegelglaset när hon reste sig igen. »Men jag klandrar dig inte. Det är ett så vackert tyg och riktigt bra kvalitet när man tänker på det. Damen i affären berättade att älvor gör det av bomull som de stjäl från aspirinflaskor under fullmånenätter, så det måste göra det mycket värdefullt men …« Hon började krypa från sängens fotända upp mot honom, ålade sig som en tigrinna. »Om en stor stark karl som du fick tag i det –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 23

2010-07-31 10:38:57

skulle du antagligen kunna riva det till trasor. Du skulle antagligen kunna bita av mig det med tänderna som en varg, eller hur, du stygga, stygga pojke?« Stopak kastade av sig täcket. »Jag måste gå till badrummet«, sa han. »Nu? Måste du gå till badrummet nu?« »Ja. Nu. Gå till badrummet.« »Okej. Jag väntar. Jag väntar bara. Men skynda dig, du stygga gosse. Jag har så lite på mig att jag kommer att frysa ihjäl utan stora, starka Stopak.« Stopak kom inte tillbaka. Efter ett tag tog Agathe av sig skorna och kröp ner under täcket. När hon vaknade igen var Stopaks sida av sängen fortfarande tom och hon kunde höra ljud eka i lägenheten. Hon steg upp och svepte in sig i en morgonrock och snubblade bort genom hallen. Under fötterna kunde hon känna kvisthålen i golvbräderna där de hade nött igenom korkmattan. Det kom rivljud från badrummet. Agathe blev förskräckt. Hon kände på dörren men den var låst. »Stopak! Stopak, mår du bra? Vad gör du där inne?« »Jag mår bra. Jag arbetar.« »Vad menar du med ’arbetar’? Stopak, klockan måste vara tre på morgonen.

Vad ska grannarna tro?« Han kom till dörren. Agathe kunde höra honom alldeles på andra sidan om den tunna brädpanelen. »Jag bara arbetar. Det är allt. Jag tyckte det kunde behöva snyggas till lite här. Det är ett tag sedan vi målade och tapetserade om.« Agathe nästan skrek: »För Guds skull, Stopak, det är ett tag sedan vi gjorde en hel massa saker. Kom och lägg dig. Gör några av de där sakerna. Åt helvete med dig och ditt målande och tapetserande, Stopak. Kom och lägg dig. Det finns män i Punkt som skulle vara glada över ett sånt erbjudande.« »Nämn en!« skrek han. »Nämn en enda!« Men dörren förblev stängd.

Agathe stod tyst utanför ett ögonblick eller två tills hon åter hörde ljudet av papper som revs ner från väggarna. Då gick hon tillbaka genom hallen, slängde underkläderna på golvet, kröp ner i sängen, naken den här gången, och grät.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 24

2010-07-31 10:38:57

På morgonen, när den kom, var huset åter tyst. Agathe steg upp och hasade till badrummet. Väggarna var nakna och det luktade fukt. Stopak hade målat om alla snickerier och fyllt i en massa små hål i putsen, men med undantag för några små pappersspiraler som Agathe kunde se gömma sig under badkaret hade han lämnat platsen snygg och prydlig. Hon hasade fram till handfatet och stönade åt sin bild i spegeln. Hon såg hemsk ut. En skräcködla. Inte undra på att han inte ville. Hon vred på kranarna och skrubbade ansiktet rent. Ögonen var fortfarande röda men det var inte mycket att göra åt. Agathe var helt slut. Det kändes som om hon hade tillbringat natten sovande på en hög med stenar. Det sved i halsen av allt snyftande, bröstet var tjockt, näsan täppt och uppsvälld till en rödbetas storlek och det knakade i varenda led. »Det är så här det är att bli gammal«, sa hon.

Men spegel-Agathe sa: »Du är inte gammal. Låt honom inte göra dig gammal.« Agathe sträckte ut en hand mot badrumspallen där påbrödsundertröjan fortfarande låg prydligt hopvikt. Hon tog den och drog den över huvudet.

Hon märkte inte de små avtrycken av de sista lavendelblommorna när de föll till golvet. »Se! En gammal dam i en gammal dams undertröja!« Det var inte sant.

Den ledsna, rödögda figuren i spegeln var mer frestande och erotisk än den förföriska sköka hon hade försökt föreställa kvällen innan.

Den tjocka undertröjan klibbade som sirap vid hennes kurvor och höll sig nätt och jämnt inom anständighetens gränser. Agathe kunde inte se annat än praktfull ut – det var omöjligt för henne. Hon tassade barfota ut i köket. Hon –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 25

2010-07-31 10:38:57

hade tänkt att det skulle lukta bacon och kaffe och kanelbagel där. I stället luktade det blekmedel och terpentin av penslarna som Stopak hade tvättat i vasken. Hon stönade, tog upp dem, ställde dem i en gammal kopp och skurade bort resterna av färg. »Åh, vad är det för mening?« mumlade hon. »Vad är det för jävla mening?« Agathe slutade göra rent. Hon slängde skurtrasan i hinken och satte kaffepannan på spisen innan hon ilsket trampade ut ur köket. Hon trampade ilsket tillbaka igen och lyfte kaffepannan av spisen.

Hon gick igen och satte sig på pallen framför sitt toalettbord. »Vad är det för jävla mening?« Det här skulle ta ett tag. »Vad är det för jävla mening?« Hon kammade ursinnigt håret. Det föll ner kring ansiktet i tjocka, mörka lockar. »Vad är det för jävla mening?« Hon reste sig och gick bort till en byrå, tog fram ett par rena underbyxor, synliga underbyxor, enorma underbyxor, kokta, grå, bekväma underbyxor och satte på sig dem. »Undertröja och underbyxor. Gammal damundertröja och gammal jävla dam jävla underbyxor! Jävlar! Jävlar! Jävlar!« Agathe satt framför spegeln och målade sig, fortsatte sitt mantra av svordomar, utom när den pyttelilla penseln, full med mörk, röd färg, svävade över hennes mun. Då svor hon tyst. Det betydde att hon måste hålla vreden inom sig tills hon hade bitit av färgen med en pappersnäsdukskyss. Med perfekta läppar väste hon sedan hemska saker till spegeln.

Efter det kände hon sig bättre. »Bättre. Ja. Mycket bättre. Smeta på lite, och möt världen.« I spegeln såg den obäddade sängen ut som en reliefkarta över Anderna. »Åt helvete med den där jävla sängen – låt Stopak bädda den.« Hon sträckte sig in i garderoben och drog ut sin blå klänning, den med den vita rulån, satte på sig skorna och marscherade ut ur lägenheten.

Det var mörkt i trappan. Hon gick försiktigt med en hand på den gamla ledstången av trä och en hand på mittpelaren av sten. Agathe var glad när hon nådde gatan. Hon klev ner från det sista rangliga trappsteget och tänkte skynda iväg till arbetet när … »God morgon, Agathe!« Agathes hand for upp till bröstet. Hektor. Hon hatade Hektor. Hon hatade honom för att han var underbar – mörk och lång och farlig. Alltid samma svarta rock som sopade trottoaren sommar som vinter, håret långt och stripigt och slängigt, ansiktet så blekt, ögonen så heta som ett helgons eller en djävuls.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 26

2010-07-31 10:38:57

Kvinnor tittade på honom och undrade saker högt – kvinnor Agathe kände, anständiga gifta kvinnor som borde veta bättre, kvinnor som borde förstå värdet av en bra man med fast arbete i stället för att prata på det sättet om en odåga som Hektor. Så Agathe valde att hata honom, släkt eller inte.

Hon hatade allt hos honom, från de oborstade skorna till den löjliga mustaschen. Den fick honom att se tarvlig ut. Och han var smutsig, stank av sprit och billiga cigarretter. Den där pojken kunde behöva ett bad. Hon tittade snabbt bort från hans isblå ögon och hatade honom lite till. »God morgon, Hektor. Ledsen. Jag kan inte be dig komma in. Jag är på väg till arbetet.« »Åh, det gör ingenting.« Han lade en svart hårlock bakom örat. »Jag kom ändå för att träffa Stopak.« »Stopak är inte heller inne. Vad vill du förresten Stopak?« »Agathe, du förvånar mig. Säger man så? Du har väl händelsevis inte en cigarrett? Nej, du håller inte på med sånt. Inte du. Inte Agathe. Och varför måste jag ha en ursäkt för att komma och hälsa på min kusin? Min favorit bland kusiner i världen. Min egen älsklingskusin.« »Nå, han är inte här. Jag vet inte var han är men en sak vet jag – han har inga pengar, så du kan bara lämna din allra käraste gullpluttkusin i fred!« Hon tänkte gå, men Hektor vägrade flytta på sig och stod kvar och log ner mot henne medan hon trängde sig förbi honom och skyndade iväg mot slutet av gatan. I hörnet av Aleksandergatan kunde hon ha tagit spårvagnen längs Et till arbetet, men det var fortfarande tidigt så hon bestämde sig i stället för att åka och ta en kopp kaffe på Gyllene Ängeln.

Agathe sneddade över gatan och ställde sig i hörnet av Gröna Bron och väntade på Slottsgatsvagnen. Hon tittade nervöst mot slutet av Aleksandergatan.

Och mycket riktigt, där kom Hektor gående. Han såg henne. Han tittade rakt på henne och krökte läppen. Hon såg mustaschen åka upp lite på ena sidan.

Dumt flin. Vad skulle det betyda? Se på en anständig kvinna på det viset, som om han visste något. Han kunde inte veta något. Vad fanns det att veta?

Spårvagnen kom och hon sträckte ut armen för att hejda den. Föraren ringde i sin järnklocka för att förvarna om att han stannade, och Agathe klev på plattformen där bak. När spårvagnen rullade iväg tittade hon bakåt och såg Hektor utanför Tre Kronor – ett bullrigt ställe med karlar som slog –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 27

2010-07-31 10:38:57

vad och bråkade. Lördagskvällar brukade de sprida sig ut på trottoaren och spotta och gräla. Agathe såg Hektor gå fram till en man i en sliten tröja. De pratade. Mannen gav Hektor en cigarrett. Han tittade fortfarande rakt på henne medan spårvagnen rullade över bron och sedan svängde.

Spårvagnen skakade. Agathe vände blicken framåt. I hela Punkt gick människor till sina arbeten i solskenet. Agathe såg på dem medan hennes spårvagn rullade genom stan. Ett par som kysste varandra adjö för dagen vid nästa hållplats, kvinnan vände sig om och vinkade när hon hade hoppat på bakre plattformen. En liten pojke i kortbyxor sparkade en röd boll längs trottoaren medan han bar hem morgontidningen; en gul hund studsade i ett koppel bredvid honom. Hon hörde dess gläfsande tona bort medan spårvagnen susade fram utmed den långa avenyn som leder fram till min katedral. Agathe tittade likgiltigt upp när skuggan av den väldiga kupolen föll över den passerande spårvagnen. Det borde ha hörts dramatiska orgelackord eller änglakörers sång. Inget. Hon kände ingenting. Ingen vördnad, ingen skyddande värme, ingenting. Kanske lite vrede och besvikelse men, bortsett från det, ingenting.

Majsol silade ner genom de späda, tunna bladen på avenyns lindar och Agathe såg, i siluett, små fåglar flyga mellan grenarna. De flaxade vilt – snabbare än ögat kunde registrera – och det tycktes trötta dem, för plötsligt fällde de ihop vingarna och föll genom luften som små vilande torpeder, föll, föll, föll, under ett hjärtslag för att sedan fälla ut vingarna och flaxa igen. De fanns överallt bland träden, flaxande, flygande, fallande.

Agathe sträckte på halsen för att studera dem medan spårvagnen skramlade vidare. Se på dem, tänkte hon för sig själv. Varför gör de så där? Vad kan det betyda? Och sedan kände hon sig plötsligt dum och koncentrerade sig mycket hårt på handväskan som vilade på hennes prudentliga knän. Det betydde ingenting. Det var bara vad de gjorde. En del fåglar bredde ut vingarna och svävade i all oändlighet över hav, en del var tvungna att flaxa som mekaniska leksaker för att ta sig från gren till gren. Vad kan det betyda? Ingenting. Vad betyder det för en vuxen kvinna att leta efter en mening i det där? En del fåglar flyger si, andra fåglar flyger så, bladen kommer på träden, bladen faller av träden, en man vill ha dig, en man slutar att vilja ha dig, ett barn föds, ett barn dör. Det är allt. Det finns ingen mening med det. Det betyder ingenting.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 28

2010-07-31 10:38:57

Agathe kände ögonen fyllas och hon tog snabbt upp en liten näsduk ur väskan och torkade bort tårarna med ett hopvikt hörn innan de förstörde makeupen.

Spårvagnskonduktören ringde i sin klocka. »Slottsgatan nästa!« Hon reste sig, gungade till spårvagnens bakre del och steg av. Gyllene Ängeln låg på andra sidan korsningen. Agathe stannade vid trottoarkanten, väntade på att trafiken skulle avta och gick över gatan. När caféets tunga glasförsedda dörrar föll igen bakom henne försvann allt oväsen från gatan, stängdes artigt ute som av en ivrig maior domus. Där inne andades platsen lugn och ånga och kaffedofter och kanel och mandel och frid och välkomnande.

Det var en kaffekatedral och mitt i den, lik en väldig orgel glimmande under blankskurade kopparkupoler och omsluten av polerade mässingsrör, sprutade den jättelika, ångande kaffemaskinen ut toccator av smaker.

Agathe drog en djup suck och tog av sig handskarna. Alla bord var upptagna men på de höga pallarna utmed disken satt det fortfarande ingen. Agathe avskydde att sitta där. Det var ingenting för en dam. Det kändes som om folk skulle titta på henne när hon satt uppflugen där. Hon hade rätt, det skulle folk. Män därför att de inte kunde låta bli, kvinnor därför att de visste att de inte kunde.

Agathe satte sig på pallen alldeles i slutet av disken. Det var obekvämt. Hon blev tvungen att dra upp kjolen lite mer än vad hon tyckte om. Den stramade lite mer över höfterna än vad hon tyckte om. Folk tittade. Män noterade hur hennes strumpor rynkade sig lite vid hälarna. Kvinnor såg dem notera.

I andra änden av baren stod ägaren, Cesare, som en skulpterad figur. Allt hos honom var svart bortsett från den gnistrande vita skjortan. Håret var pomaderat svart. Mustaschen, tunn som ett pennstreck, var kolsvart, ögonen, kostymen, slipsen, de blanka skorna som pekade uppåt i tårna, allt var svart och den fläckfria vita servetten som hängde över hans arm gjorde bara allting annat ännu svartare.

Han satte sig i rörelse för att ta emot Agathes beställning, men en gäll röst hördes någonstans från kaffemaskinens inre. »Jag tar det här, Cesare.« »Ja, mamma«, sa han och återgick till att stå mycket stilla. Cesare var bra på att stå mycket stilla. Han kunde göra det under lång, lång tid.

Och sedan kom mamma Cesare ut från kaffeorgeln. Hon var liten, kunde –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 29

2010-07-31 10:38:57

knappt se över disken, men hon var skräckinjagande – ett slagskepp i fickformat. Allt som var svart hos Cesare var järngrått hos henne. Hår tillbakakammat och samlat i en hård knut med samma färg och struktur som järn, järngrå yllestrumpor på krumma ben, skor som skulle ha varit svarta men som nötts ner ett par nyanser av ständig användning när hon varje dag vaggade sina kilometer mellan borden och en klänning som hade varit svart när hon satte den på sig i början av sitt änkestånd. Men det var för årtionden och oräkneliga tvättar sedan.

Mamma Cesare gungade sig fram från höft till höft genom passagen bakom disken och stannade framför Agathe. Där nerifrån, på golvbräderna som hon hade bonat med nästan femtio års fotsteg, tittade mamma Cesare upp på Agathe balanserande på sin höga pall och log som en haj. »Vad ska det vara?« »Kaffe, tack. Och ett wienerbröd.« »Ta kaffet. Wienerbrödet behöver ni inte.« Agathe reste borst. »Jag vill ändå ha ett. Kaffe och ett wienerbröd, tack.« »Bara kaffet.« »Vem är det som är gäst här? Gästen har alltid rätt.« »Inte när hon har fel«, sa mamma Cesare. »Talar ni så här till alla era gäster?« Vid andra änden av disken började Cesare röra på sig. Han kan till och med ha harklat sig men mamma höll upp en hand och han hejdade sig. »De gäster jag talar till så här är de gäster som behöver bli talade till så här.

Ni behöver inte wienerbrödet. Wienerbröd gör er gammal. Låt honom inte göra er gammal. Ni är inte gammal.« Agathe sjönk ihop på pallen. »Bara kaffe«, sa hon.

Att få kaffet tog en stund. Mamma Cesare var tvungen att hasa tillbaka till kaffeorgeln och hälla mjölk i en plåtkanna och mala sin speciella blandning av blåsvarta bönor och locka fram ångvisslingar ur rören och dra i spakar och trycka på knappar och bygga upp ett crescendo av grädde till en svällande final som skummade i koppen.

Hon bar den bort till Agathe, sträckte sig upp och placerade den försiktigt på disken. »Kaffe«, sa hon. »Inget wienerbröd.« Sedan vred mamma Cesare sakta på fatet. Och där, på ena sidan, låg en munsbit choklad – två lager, vit botten –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 30

2010-07-31 10:38:57

och bittermörk ovanpå, präglad med bilden av en liten kaffekopp. »Inget wienerbröd.« »Hur visste ni?« frågade Agathe. »Ibland vet jag. Ibland ser jag saker. Ibland berättar folk saker för mig.« Agathe blev generad. »Vad då för folk? Vem vet? Vem mer känner till mina angelägenheter?« Mamma Cesare gav hennes hand en lugnande klapp. »Inte de här människorna. Bara folk jag känner. De kommer hit, de pratar ibland med mig. Drick ert kaffe. Låt oss prata.« Agathe tog en klunk kaffe och tittade djupt ner i koppen. »Jag vet inte vad jag ska prata om«, sa hon. »Om honom kanske?« Mamma Cesare nickade mot dörren där en reslig man stod vid ett högt bord byggt runt en utsirad järnpelare. »Det där är borgmästare Tibo Krovic.« »Jag vet«, sa Agathe. »Jag arbetar åt honom. Har inte rösterna berättat det för er?« Mamma Cesare harklade sig lite men låtsades som ingenting. »Varje morgon kommer gode borgmästare Krovic hit in och står vid det där bordet. Varje morgon beställer han en stark wienerkaffe med massor av fikon, dricker det, tar en mintkaramell ur en ny påse som han har med sig varje dag och lämnar resten av påsen på bordet. Varje morgon. Alltid likadant, lika regelbundet som rådhusklockan. Och han gör detta, varför? Han gör detta för att han är tankspridd och glömsk? Nej! Inte gode borgmästare Tibo Krovic. Kan en man som är tankspridd och glömsk leda en stad som Punkt? Nej. Han gör detta för han vet att jag tycker om mintkarameller, och om han kom hit in varje dag och gav mig en påse, skulle jag bli tvungen att tacka nej. Artigt förstås, men det skulle ändå högst sannolikt tas illa upp och jag skulle förlora en bra kund och han skulle förlora ett ställe där han kan dricka gott kaffe. Kloke gode borgmästare Krovic.« »Han är en mycket trevlig man«, sa Agathe. »Jag tycker om att arbeta åt honom.« »En trevlig man – bah! Ät lite choklad.« Agathe tog chokladbiten mellan två utsökta fingrar. Hon kände hur den smälte lite av värmen i hennes hud och hon ville stoppa hela i munnen, men –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 31

2010-07-31 10:38:57

i stället bet hon försiktigt av en liten bit och lade tillbaka resten på fatet. Några små smulor fastnade i läppstiftet. Hon slickade bort dem med en kattungetungas spets. Män tittade. Det tog evigheter. »Det enda jag säger«, sa mamma Cesare, »är att ni behöver en man. Jag vet, jag vet – ni tittar på mig och ni tänker att jag inte vet. Jag vet. Den där«, hon gjorde en handrörelse bortåt disken mot Cesare som stod som en svart staty, »vad tror ni han kom ifrån? Och det enda jag säger till er är, när ni behöver en man, se till att det är en bra man. Vem som helst kan få de dåliga. De dåliga finns det gott om. De bra är svårare.« Agathe skrattade nästan. »Borgmästare Krovic är min chef. Han är inte intresserad av mig – och jag är inte intresserad av honom. Jag är en respektabel, gift kvinna.« »Som sover ensam. Säg att jag har fel.« Agathe tittade ner i koppen igen. »Nej, ni har inte fel.« »Kaffe, choklad. Drick, ät.« Agathe löd som en skolflicka. »Jag säger inte åt er att hoppa i säng med Tibo Krovic. Men tiden närmar sig, min flicka, och ni kunde råka värre ut. Betydligt värre. Drick upp ert kaffe.« Agathe stjälpte det i sig. Det gav henne en vit skummustasch. »Vänd nu koppen upp och ner, vrid den tre varv och ge tillbaka den till mig.

Använd fatet. Rör inte koppen något mer.« Nu var det Agathes tur att se ogillande ut. »Ni driver med mig«, sa hon. »Ni kan inte spå mig i en kaffekopp. Ingen spår i kaffekoppar. Det är teblad.

Folk spår i teblad.« »Bara ge mig koppen!« sa mamma Cesare. »Teblad, kaffekoppar, det spelar ingen roll. I det gamla landet var jag häxa, i en släkt med många häxor. Om jag säger att jag kan spå framtiden i ert badvatten, då ska ni lyssna.« Mamma Cesare vände på koppen och studerade mjölkresterna inuti. »Hm, som jag trodde. Ingenting. Jag visste det.« »Säg inte så. Jag måste ha någon framtid. Säg inte ’ingenting’. Tala om vad ni ser! Berätta för mig.« Mamma Cesare gjorde ett otåligt ljud i halsen. »Jag ser att ni gör en resa över vatten för att möta ert livs kärlek, jag ser att ni kommer tillbaka hit för att prata –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 32

2010-07-31 10:38:58

med mig klockan tio i kväll och jag ser att ni kommer för sent till arbetet.« Agathe satte sig rakt upp på pallen och tittade nervöst på sin klocka. Det höga bordet vid pelaren var tomt bortsett från en nästan full påse med mintkarameller och de stora dubbeldörrarna gled tyst igen. »Jag måste gå«, sa hon. »Jag kommer för sent till arbetet.« Hon tog sig osäkert ner från pallen och klänningen åkte opassande upp över låret. »Klockan tio«, sa mamma Cesare. »Det är något jag vill visa er. Spring nu.« »För Guds skull. Jag kan inte komma tillbaka tio. Det är sent.« »Tio. Betala för kaffet då. Jag väntar inte.« Agathe drog igen dörren med en smäll och skyndade ut på Slottsgatan.

Utanför strålade fortfarande solen. Agathe stannade framför Gyllene Ängelns stora svängda fönster, satte på sig handskarna och kontrollerade sin spegelbild i glaset.

Mamma Cesare vinkade till henne bakom disken, en knotig hand dök upp ovanför mahognyn, som den sista skymten av en drunknande sjöman på väg att försvinna i vågorna. Allt var prydligt, allt satt som det skulle, Agathe var redo för arbetet men hon skulle bli tvungen att skynda sig.

Genom trafikbullret tyckte hon sig höra maskineriet dra igång i katedralens torn, tyngder flyttas, kedjor rulla ut sig, stora kugghjul surra. Agathe skyndade Slottsgatan fram utan att ens bry sig särskilt mycket om att snegla på sig själv i skyltfönstren. När hon nådde Verthun Smitts, den stora järnhandeln, kunde hon se borgmästare Krovic en bit framför, just på väg upp på Vita Bron.

Någonstans uppe på kullen öppnades dörrar ovanför katedralens stora västra fasad, en målad kopparapostel med en blank mässingsgloria gjorde sig redo att rulla ut på sin vagn och en svart emaljdjävul gjorde sig redo att försvinna för ännu en timme.

Borgmästare Krovic hade korsat bron och stegade raskt ut på Citytorget men Agathe kom tätt efter, lätt andfådd. Hon skyndade vidare.

En gammal kvinna lyfte sitt röda paraply – herregud, paraply en dag som denna – och vinkade med det. »Borgmästare Krovic, borgmästare Krovic, kan jag få byta några ord! Det gäller min dottersons skola.« Och gode borgmästare Krovic, som alltid stannade för att lyssna på människorna i Punkt, stannade för att lyssna på den gamla kvinnan med det röda –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 33

2010-07-31 10:38:58

paraplyet medan det första, djupa, bronsklingande nioslaget fyllde Citytorget och Agathe travade förbi på väg mot rådhustrappan. »God morgon, borgmästare Krovic«, flämtade hon och han nickade artigt till henne. Agathe märkte inte ens raden med andungar som kvackade i Ets vatten som hon just hade gått över.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 34

2010-07-31 10:38:58

Inne i rådhuset skramlade Peter Stavo bort från den gröna marmortrappan med sin spann. »Jag har tvättat den där!« ropade han när Agathe sprang mot sitt kontor. »Förlåt, jag ska vara försiktig.« Hon tog av sig skorna och tassade uppför trappan. När gode Tibo Krovic ögonblicket efter kom in från torget såg han avtrycken av Agathes tår dunsta bort från stenen och han suckade.

Hunnen halvvägs i korridoren till sitt kontor stannade Tibo mitt på den tjocka blå mattan och såg beundrande på den stora tavlan som hängde utanför rådssalen – Belägringen av Punkt. Och där var borgmästare Skolvig och ett halvt dussin vänner, som höll stånd i tornet till det gamla tullhuset och fortsatte att skjuta mot inkräktarna när dessa skövlade stan. Fönstrens eleganta murverk var till hälften bortskjutet, alla utom Skolvig var skadade och i bandage och han stod där i en manlig svart dräkt och stelt spetskrås, med armen lyft till heroisk uppmuntran, sporrade dem till ännu en gevärssalva. Tibo fann sig stå framför tavlan som om den var en spegel, lyfta armen som Skolvig, och medan han poserade där undrade han: »Skulle jag? Kunde jag?« Tibos namn fanns redan skrivet i guld på träpanelerna med alla Punkts borgmästare – »Tibo Krovic« glimmade på sista plats i slutet av en lång rad som gick via Anker Skolvig och tillbaka till tider innan det fanns efternamn till »Vilnus, Utter, Skeg«, män försvunna på botten av historiens brunn som nu bara existerade som trasiga sigillrester på pergamentstycken inlåsta i urkundskistan.

Inne i rådssalen, runt omkring på väggarna och på båda sidor om fönstren med målat glas, hängde porträtt av Punkts borgmästare – män med magni–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 35

2010-07-31 10:38:58

fika polisonger i respektabla svarta klädeskostymer som tonade bort i sirapsfernissans dunkla mörker. Tibo satt en stund i sin stora stol i den tomma salens tystnad och valde ut en plats på den motsatta väggen. Där, tänkte han. Där tror jag att jag ska hänga. Och ett ögonblick föreställde han sig alla kommunfullmäktiges bänkar undanröjda, ljuskronorna tända och salen fylld av gäster som drack hans skål innan han lämnade rådhuset för sista gången. Och sedan? Han skulle få tid till att laga den där trädgårdsgrinden, men efter det?

Tibo såg framför sig hur han när det var dags för förmiddagskaffe stapplade tillbaka in i rådhuset, stödd på en käpp, och smög in i kommunfullmäktiges sällskapsrum. Han såg sig själv ge kloka råd till en ny borgmästare och en ny generation ledamöter som varje vecka samlades under hans porträtt och matades med historier om vad Tibo Krovic hade gjort för Punkt. Han såg deras besvärade leenden. Han såg dem titta på klockan och erinra sig viktiga möten när de, artigt, försökte fly. »Men titta in när som helst«, skulle de säga. »Tibo Krovic är alltid välkommen. Nej. Nej. Stanna och drick ur ert kaffe. Ta för er av kakorna.« Och dörren skulle artigt dras igen och han skulle vara ensam. »Det där ligger många år fram i tiden«, sa Tibo sorgset och gick tillbaka ut i korridoren och förbi Belägringen av Punkt igen. Trots blodet och kanonröken såg Anker Skolvig plötsligt självbelåten ut. »Du hade det lätt«, sa Tibo, och han öppnade dörren till sitt kontor.

Agathe var redan igång med morgonposten när han anlände och han log mot henne när han gick förbi hennes skrivbord och vidare in i det inre kontoret.

Han rådde inte för det. Han hade försökt, men allt hos henne gjorde honom helt enkelt hänförd – hennes sätt att hålla det där kuvertet, den effektiva skärpa med vilken hon svingade brevkniven, det eleganta sätt hon hade att släppa ner de »speciella« frimärkena i den där gamla marmeladburken på skrivbordet, tungspetsen i mungipan, ögonlocken som öppnades och slöts, hennes doft, hennes leende. »God morgon igen, borgmästare Krovic«, sa Agathe. »Godmorgon, fru Stopak. Ledsen att jag är sen.« Och den tjocka kommunala mattan kändes lika instabil som melass under Tibos fötter när han tog de sista stegen fram till sitt skrivbord. Hon iakttog honom. Hon visste. Hon kunde se hur han kände. Han visste det. Men när Tibo tittade tillbaka genom dörröppningen hade Agathe inte ens rört sig på stolen. Hon sprättade upp det sista kuvertet, tog ut det hopvikta brevet och lade det i sin hög. Utan att så –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 36

2010-07-31 10:38:58

mycket som vända sig om ropade hon: »Jag kommer strax in med posten. Vill ni ha en kopp kaffe till?« Tibo hängde sin kavaj på en trägalge och krokade fast denna på klädhängaren i ett hörn av rummet. »Jag har just druckit, tack«, svarade han. Och sedan: »En kopp till? Hur visste ni det?« Han stack handen i kavajens innerficka, tog fram sin penna och satte sig vid skrivbordet. Från andra sidan rummet tittade jag ner på honom som en moderlig jultomte upphängd i stans vapensköld. »Du är då inte mycket till hjälp«, sa han argt till mig.

Agathe hörde honom från dörren. »Sa ni något?« »Nej, jag bara pratade med mig själv«, sa Tibo. »Börjar bli gammal.« »Ibland är det enda sättet att få ett förnuftigt samtal.« Hon gav honom hans brev. »Borgmästaren i Omljud har skrivit. Något om firandet av årsdagen för deras stadsprivilegier. Han bjuder in en delegation från Punkt. Det ligger överst i högen.« Tibo fnös. »Det där kan kosta mig jobbet. Ni vet hur punktarna hatar omljudarna. Men jag blir väl tvungen att titta på det. Tack för att ni framhöll det. Och vad menade ni med ’en kopp till’?« Agathe förstod att Tibo inte hade en aning om att hon var på Gyllene Ängeln innan, och av någon anledning kom hon fram till att hon inte ville att han skulle veta. »Ber om ursäkt. Felsägning. Ingenting alls. Vill ni ha en kopp kaffe? Det var bara det jag menade. Kaffe? Nej?« »Nej, tack«, sa Tibo. »Bra. Som ni vill. Ni ska vara i tingsrätten halv elva. Bara en påminnelse.

Notarien säger att det är det gamla vanliga. Mest fyllon och hustrumisshandlare.« Agathe stängde dörren på vägen ut.

Tibo reste sig, gick den långa vägen runt skrivbordet och öppnade den igen. Under en timme eller så, tills han gick till rätten, skulle han få skymtar av henne.

Nio och tjugofem hade han gått igenom posten. Det mesta var skräp och kunde vänta till eftermiddagen. Nio och tjugosju bad han Agathe komma tillbaka in i hans rum så att han kunde diktera några brådskande brev. Medan hon satte sig och lade benen i kors tittade Tibo envist ut genom fönstret och studerade katedralens kupol.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 37

2010-07-31 10:38:58

»Till Hans Höghet Borgmästare Zapf, rådhuset, Omljud«, sa han effektivt. »Jag behöver två exemplar av det här. Börjar. Bäste borgmästare Zapf, Punkts borgmästare och kommunfullmäktige har mottagit er inbjudan till firandet av årsdagen för Omljuds stadsprivilegier. Efter moget övervägande har Punkts borgmästare och kommunfullmäktige bestämt sig för att avvisa denna illa dolda förolämpning. Ni kan inte gärna tro att Omljuds historia av svek, förräderi och dubbelspel kan utplånas med erbjudandet om öl och mögliga smörgåsar, hopsnodda i det där ohygieniska horhuset som ska gälla för rådhus. För egen del skulle jag hellre vara ett turkiskt kavalleriregementes leksak än smutsa ner mina skor genom att besöka er eländiga lilla byhåla.

Men jag förstår att turkarna är fullt upptagna med fruarna till Omljuds kommunfullmäktigeledamöter. Er et cetera. Kan ni vara snäll och läsa upp det där, fru Stopak?« Hon gjorde så. »Jag tycker inte om ’horhus’«, sa Tibo. »Hårt ord. Skriv ’bordell’. Mycket trevligare.« Agathe gjorde några små markeringar med pennspetsen. »Bordell«, sa hon. »Två l och två exemplar.« Tibo flyttade blicken från fönstret till henne. »Redo för nästa?« Hon nickade. »Till Borgmästare Zapf i Omljud. Börjar. Bäste Zapf. Tack för inbjudan.

Hoppas snart kunna återgälda visad välvilja. Jag planerar en fisketur till helgen efter nästa. Vanliga stället. Ta med öl. Hälsningar, Tibo. Bara ett av det där, fru Stopak, och skicka det i ett vanligt kuvert, inte stans brevpapper och ingenting arkiverat, tack. Åh, och det är bäst att ni skriver privat utanpå. Tack, det var allt just nu.« Agathe reste sig för att gå och Tibo följde henne med blicken, väntade tills hon försvunnit helt utom synhåll innan han satte sig vid skrivbordet igen.

Agathes skrivmaskin började knattra och surra i rummet bredvid och Tibo lyssnade och fantiserade.

Klockan tio ekade katedralens klockor åter ut över torget. Tibo tittade på sitt armbandsur och gjorde sig redo att gå till domstolen.

De tre breven väntade redan i en mapp på Agathes skrivbord. Hon höll upp den till honom när han passerade. »För underskrift, borgmästare Krovic.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 38

2010-07-31 10:38:58

Tibo kände på fickorna, hittade sin penna och skrev under två av breven.

Han skrev någonting snabbt utanpå det sista kuvertet, vek ihop det och lade det i sin plånbok. »Ni har en mycket fin klänning«, sa han. »Ni ser mycket fin ut i dag. Som vanligt. Mycket fin.« »Tack«, sa Agathe blygsamt. »Mycket. Fin.« Tibo började stamma. »Färgen. Fin. Och det där …« Han gjorde en vag rörelse mot rulån som det hade tagit Agathe så lång tid att få på plats. »Den är mycket …« Tibo hatade sig själv i det ögonblicket. Han kunde stå framför hela kommunfullmäktige och tala om vad som helst, argumentera för vad som helst, övertala vem som helst till vad som helst, beordra vad som helst men inför den här kvinnan stod han bara och mumlade »fin«. Men till och med »fin« verkade göra Agathe glad. Det gjorde henne glad. Gode Tibo Krovic var den ende man i Punkt som någonsin sa »fin« till henne. »Fin«, sa han. »Okej. Domstolen.« Tibo stoppade tillbaka pennan i fickan och gick ut ur rummet, förbi Anker Skolvig och hans heroiska handrörelser och tillbaka ut på torget.

Domstolen i Punkt är inte dess mest inspirerande kommunala byggnad och Tibos bävan inför platsen tilltog ju närmare han kom den. De stadens fäder som byggde den slarvade med jobbet. De valde en billig gödselfärgad sandsten och regnet hade trängt in i den vilket skapat bubblor, och vinterfrost hade skalat av hela sjok av lös sten.

Min skulpterade bild ovanför dörren var otydlig och rinnande – nästan uppsvälld – som om jag dragits upp ur Et som ett veckogammalt självmord.

Utanför, vid entrén, samlades domstolens »kunder« varje dag i smutsiga klungor och rökte och svor och gnabbades. Trottoaren var prickig av äckliga spottloskor och tuggummin och cigarrettfimpar. Tibo avskydde de här människorna. Han hatade dem för att de gjorde honom till sin borgmästare. Han ville vara borgmästare åt hederliga, hårt arbetande människor som sopade sina farstutrappor och tvättade sina barn innan de stoppade ner dem mellan rena, vita lakan. Men han var tvungen att också vara borgmästare åt de här människorna. Han var även slöddrets borgmästare. Antingen de brydde sig om att rösta eller inte, var de hans. Han var tvungen att skydda dem – mot sig själva och mot andra – och han skulle ge sitt liv för dem. Han visste det – precis som Anker Skolvig – men han väntade sig inte att de skulle vara glada över det eller –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 39

2010-07-31 10:38:58

tacksamma eller att de skulle måla hans bild i heroiska ställningar eller ens säga tack. Tibo drog munnen till ett bistert rakt streck och gick beslutsamt förbi dem. Ingen sa något till honom. En eller två blängde på honom. Någon spottade men det hamnade på den smutsiga trottoaren och inte på honom.

Inne i domstolsbyggnaden var det lika illa – allting målat i nyanser av kommunalsörja, gallgult över babybajsbrunt eller dödkattgrönt, lukten från blekmedelsspannen blandad med människornas odör och gamla cigarretter och alltid, oundvikligen, en lampa någonstans som saknades eller var trasig.

Tibo tittade in i domsalen. Rummet var tomt bortsett från Barni Knorrsen från Kvällspunkten som satt i pressbåset och läste en tidning. Salen skulle vara tyst tills det hela började. Ingen ville sluta med sitt rökande eller spottande förrän de var absolut tvungna. »Hej, Barni«, sa Tibo. »Godmorgon, borgmästare Krovic. Något spännande för oss i dag?« »Tyvärr inte, är jag rädd – bara de vanliga fyllona och hustrumisshandlarna, har man sagt mig.« »Det är evigheter sedan vi hade ett bra mord!« »Och det skulle lyckligtvis inte vara min avdelning«, sa Tibo. »Men hör på, Barni. Jag hoppades att jag skulle stöta på dig här. Det är en sak jag vill visa dig – kan kanske bli en historia till tidningen. Här, säg vad du tror.« Tibo stack in handen i kavajen och tog fram sin plånbok. Där fanns Agathes andra exemplar av brevet till omljudarna, vikt och med »Privat. I förtroende.« skrivet över ena sidan med penna. »Nej, det var inte det«, sa Tibo och lade pappret på pressbåsets breda träkant. Barni behövde lång tid på sig för att märka något, så stackars Tibo fick hålla igång pantomimen med att gräva i plånboken en bra stund. »Nej. Nej, det var inte det heller.« Herregud, det fanns bara fyra fack att gå igenom. Inte undra på att Barni aldrig hade avancerat till någon stor tidning. »Kanske bäst jag tar ut allt och börjar om från början.« Äntligen tog Barni nonchalant upp sin hopvikta tidning och sopade ner brevet på golvet i pressbåset och satte foten över. Putsar den mannen aldrig skorna? undrade Tibo. Han stoppade tillbaka allt i plånboken. »Ledsen att jag har tagit upp din tid«, sa han. »Det dyker nog upp.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 40

2010-07-31 10:38:58

»Inga problem, herr borgmästare.« I bortre delen av rummet öppnades en dörr och en svartklädd notarie nickade till Tibo. »Vi behöver er på plats nu. Det hela börjar strax.« Tibo nickade. »Ledsen, Barni, måste kila. Fullt upp, du vet. Ledsen. Jag hör av mig om det där andra.« När Tibo exakt tio och trettio intog sin plats på podiet tittade han mot det tomma pressbåset och log.

Klockan elva hade Tibo klarat av dagens första två ärenden – ett gammalt fyllo som hade tillbringat natten i en cell och en hamnarbetare som kommit hem efter en natts supande och slagit sin fru med köksbordet när hon frågade var han hade lönen. Fyllot var enkelt. Han var bortom hjälp. Han hade inga pengar till böter – varenda penny han kunde skrapa ihop på att spela på ett väsande dragspel i blåsiga gathörn gick till det billigaste rävgiftet han kunde få tag i. Man kunde se honom varje dag, där han satt på en bänk under den stora steneken på den gamla kyrkogården och drack direkt ur flaskan. Ingen besvärade honom och det var så han ville ha det. Nästa vinter skulle finna honom ihjälfrusen på marken under en svepning av styva bruna eklöv och ingen skulle sörja – minst av allt han. Men kvällen innan hade någon nitisk ny konstapel hittat honom sovande, med en flaska inlindad i lila silkespapper i famnen, och bestämt sig för att göra sin plikt. »Så ni tillbringade en natt i cellen?« sa Tibo med den röst folk använder till döva gamla tanter. »Japp, herrn! Japp, herrn!« sa det gamla fyllot med stämband förbrända av spyor. »Bättre än att sova på kyrkogården, tänker jag.« »Japp, herrn! Japp, herrn!« »Gav de er en rejäl frukost?« »Japp, herrn! Men jag åt den inte. Jag är inte mycket för att äta.« »Nej«, sa Tibo. »Jag kan tänka mig det. Nå. Hör på. Jag tänker låta er gå med avtjänat straff. Men får jag se er igen blir följderna allvarliga.« »Japp, herrn.« »Är det uppfattat?« »Japp, herrn.« »Så, iväg med er.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 41

2010-07-31 10:38:58

Den gamle mannen hasade ut ur förhörsbåset. Runt omkring honom ryggade andra tillbaka för stanken från hans tjocka tweedrock när han passerade, en vidrig filt insmord med år av hans egen smuts. I deras ansikten kunde Tibo från sin höga stol längst fram i domsalen läsa exakt det han hade känt för dem.

Hur djupt de än hade sjunkit var de inte så fattiga att de inte hade någon att förakta. Tibo undrade vem som tittade ner på och föraktade honom. »Nästa ärende!« skrek notarien. »Pitr Stoki.« En liten man med vaggande gång slog sig ner i förhörsbåset. Tibo studerade honom. Det fanns någonting slugt oförskämt över honom. Kaxig – en man som gick med axlarna. Stoki satte sig i förhörsbåset, tittade med utmanande blick från sida till sida, snörvlade flera gånger och torkade sig om nästippen med ett krökt finger.

Tibo böjde sig ner från sin plats. »Herr Stoki, ni är anklagad för att ha överfallit er hustru. Är ni skyldig eller inte skyldig?« Yemko Guillaume, den fetaste advokaten i Punkt, reste sig för att tala. Tibo kunde tvärs över domsalen höra hur hans knän knakade. Guillaumes mage var så stor att den hängde framför honom i två flikar, han hade bröst som gelépuddingar och Tibo fann sig stirra rakt in i en hårig navel som blinkade till honom från det gapande skjortbröstet. Det förde tankarna till marknaden när feta bönder kom in från avsides belägna platser och försökte lura tivolifolket genom att kika på föreställningar genom gliporna i deras tält. »Jag representerar herr Stoki«, sa Guillaume. Rösten kom i underliga väsanden, som höga orgelpipor kvävda av isterflott. »Herr Stoki nekar till anklagelsen.« Sedan ropade notarien in konstapeln, en kraftig medelålders karl med respektabla polisonger, som redogjorde för hur han blivit kallad till Stokis hus när grannarna klagat över skrik och sönderslaget bohag, och berättade om fru Stokis blå öga och det hon sa om vad som hänt, vilket han vid tillfället i fråga och ord för ord hade skrivit ner i den här anteckningsboken. »Och var herr Stoki nykter vid tillfället i fråga?« »Nej, Ers Nåd, herr Stoki var inte nykter vid tillfället i fråga.« »Så var herr Stoki berusad vid tillfället i fråga?« »Ja, herr Stoki var utan tvekan berusad vid tillfället i fråga.« I förhörsbåset snörvlade Stoki lite till och blängde på konstapeln och stötte –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 42

2010-07-31 10:38:58

med axlarna som en bantamviktare. Konstapeln förblev oberörd och snörvlade tillbaka.

På podiet viftade Tibo med pennan till tecken på att Guillaume nu kunde börja tala. »Såg konstapeln min klient slå sin hustru?« frågade han.

Konstapeln vaggade på sina tjocka svarta kängor. »Store tid, nej, nej. Enligt min erfarenhet kan de som inte kan behärska sitt häftiga humör, alltid göra det när en konstapel är i närheten.« Tibo gav honom en skarp tillrättavisning. »Försök hålla er till frågan, konstapeln.« »Det spelar ingen roll, Ers Nåd, jag har inget mer.« Guillaume rullade tillbaka på sin plats, sjönk ner gradvis som en punkterad ballong för att sedan plötsligt säcka ihop på den klagande, kvidande, ansträngda stolen. »Det finns bara ett vittne till«, sa notarien. »Kärande.« Tibo kände igen henne. Han hade sett henne i rätten varenda vecka. När notarien sa »de vanliga fyllona och hustrumisshandlarna« var detta den vanliga misshandlade hustrun. Hon var välbekant – ett blekt kvävt gallskrik till kvinna med hukande ögon och ett knotigt grepp om sig själv. Samma kvinna varje vecka. Samma slag. Samma tårar. Samma skrik. Samma kvinna om och om igen.

Gode borgmästare Krovic svalde sin vrede och talade till henne med uttryckslös, stadig röst. »Jag måste tala om för er, fru Stoki, att ni inte är tvungen att vittna mot er make.« I förhörsbåset nickade Stoki till henne med en häftig knyck på huvudet och torkade sig våldsamt om näsan med armen. Hon förstod signalen. »Nej«, sa hon. »Jag vill.« Hon lyfte handen för att svära eden och lite i sänder kom historien. Blicken fladdrade mellan Tibo och mannen i förhörsbåset medan hon berättade.

Nej, hennes man var inte full. Nej, han hade inte varit ute den kvällen.

Ja, de hade grälat men det var hennes fel. Det var inget. Hon hade tjatat på honom. Nej, han slog henne absolut inte.

Tibo såg armen dras tillbaka.

Ja, stolen gick sönder men det var för att hon föll klumpigt på den. Hon var alltid så klumpig – föll alltid och slog sönder saker.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 43

2010-07-31 10:38:58

Tibo hörde smällen. Tibo såg henne falla.

Alltihop var ett missförstånd. Grannarna hetsade upp sig för ingenting.

Stoki var en bra man, en bra make.

Tibo såg en liten pojke stå med de knutna händerna lyfta, med tårar strömmande nerför ansiktet och en fars jättelika näve som slog undan honom. Det var alltihop så längesedan. Det var det han måste försöka komma ihåg. Alltihop så längesedan. Han var ingen liten pojke längre. »Herr Guillaume, några frågor?« »Inga frågor, Ers Nåd. Jag vill bara be er meddela utslag i ärendet och låta min klient få lämna domstolen.« Tibo lade ifrån sig pennan på anteckningsboken som han hade framför sig och nöp ett ögonblick med trötta fingrar om näsryggen innan han tog till orda. »Var snäll och res er upp, herr Stoki.« Den lille mannen reste sig upp i båset och sköt självsäkert upp manschetterna. »Herr Stoki, det är min plikt att beakta alla bevis som framlagts här i rätten, att avgöra vem som talar sanning och hur mycket av sanningen de säger och komma fram till ett beslut. Ingen berättar hela sanningen, oavsett vad de lovar när de kommer hit. Jag måste skilja agnarna från vetet. Efter att ha lyssnat noga på er hustrus vittnesmål har jag funnit att hon är lika svart som någon lögnare jag någonsin har hört och att ni är lika skyldig som någon man kan vara. Domstolen dömer till trettio dagars fängelse.« Innan Tibos klubba föll grep Yemko Guillaume om bordskanten och kämpade sig upp på fötter. »Ers Nåd«, visslade han, »detta är det mest häpnadsväckande justitiemord jag upplevt under alla mina år i domstolar. Behöver jag påminna Ers Nåd om att ni är skyldig att pröva ärendet på hörd bevisning och enbart hörd bevisning – inte på vad ni tror motsatsen kan vara?« Tibo såg uttråkad ut. »Det är sant. Men det är jag som bestämmer i den här domstolen och om ni vill överklaga mitt beslut kan ni alltid vända er till en högre domare.« Han såg på notarien. »Vem är ute på tingsresa just nu?« »Det är domare Gustav«, sa notarien. »Domare Gustav«, sa Tibo till Guillaume. »Och är inte han i Omljud just nu?« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 44

2010-07-31 10:38:58

»Jo«, sa notarien. »Ja«, sa Tibo. »På det där stora mordfallet?« »Jo«, sa notarien. »Ja«, sa Tibo. »Men han bör vara klar om en vecka?« »Ja«, sa notarien. »Ja«, sa Tibo. »Så ser det ut, herr Guillaume. Domare Gustav bör kunna vara här om en vecka och han kommer säkert att starkt ogilla mitt beslut och fria er klient. Till dess åker han i fängelse. För bort honom, konstapeln!« Guillaumes jättelika mage hävde sig. Han blev blå i ansiktet av ilska. »Ni kommer att bli avsatt som domare för det här – för gott!« »Herr Guillaume, jag är nästan säker på att ni har rätt, och om ni har det, kommer jag att få många fler lediga eftermiddagar, eller hur? Men det blir inte förrän om en vecka, och till dess kommer den där lille mannen«, han pekade argt med pennan mot förhörsbåset, »att vara ordentligt inlåst.« Tibo hörde blodet sjunga i öronen. Han fick behärska sig för att inte skrika.

Han höll blicken fäst på Guillaumes feta ansikte och sa: »Fru Stoki, ni har hört vad som sagts. Er make får sitta i fängelse en vecka. Om ni är kvar i huset när han kommer hem igen då, Gud hjälpe er, förtjänar ni allt ni får. Rätten ajournerar sig.« Det första av katedralklockans elva slag drunknade i smällen från Tibos klubba, men nere i stan, på Ets stränder, utmed kanalen, nere i hamnen, i de kommunala kontoren som stod i givakt runt Citytorget, kallade klockan Punkt till kaffe.

Damer som gjorde inköp på Slottsgatan tittade plötsligt upp och undrade: »Gyllene Ängeln – vågar vi oss på ett bakverk?« På Brauns varuhus tömdes korsettdisken, parfymeriet övergavs, hattavdelningen låg som en öken och caféet på översta våningen, där man kan titta tvärs över gatan och stå ansikte mot ansikte med en sten-Walpurnia ovanför Ets Enskilda Banks väldiga dörr, blev en skog av försilvrade kakfat, upprepade i all oändlighet av speglar som skulle ha gjort Versailles rättvisa.

På borgmästarens kontor satte Agathe kaffepannan på plattan, väntade lite, hällde upp två mörka koppar och gick försiktigt nerför baktrappan till Peter Stavos glasbur. Han såg att hon var ledsen. Han sa ingenting. Hon sa ingenting. Han åt två pepparkakor och sträckte fram paketet till henne. Hon –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 45

2010-07-31 10:38:58

skakade på huvudet, så han åt de två hon skulle haft. De drack ur sitt kaffe och Agathe gick. »Stackars flicka«, sa Peter när han tog upp sitt korsord.

Uppe i domstolsbyggnaden stod Tibo i fredsdomarens rum, skvätte vatten i ansiktet och sa stilla: »Det var längesedan. Alltihop för längesedan.« Kaffet som hans notarie hade kommit med svalnade på skrivbordet.

En timme senare, när klockorna slog igen, började Agathe arbeta med dagens andra post. Medan hon arbetade tittade hon på det ställe i brevkorgen där den purpurröda kartongen från Brauns hade legat bara en dag tidigare.

Hon slutade tänka på det. Hon arbetade hårdare.

Och sedan var klockan ett. En ensam basso profundo-klang ekade ut över stan och fick en cirklande duvvirvel att sväva över Biskopshuset. Lunch. Tibo reste sig. Dörrarna till domstolen drogs igen med en smäll och låstes raskt inifrån. »Är ni upptagen till lunch, herr borgmästare?« frågade Yemko Guillaume.

Tibo tänkte säga något om smörgåsar i sitt rum men var så häpen att han inte fick fram ett ord. »I så fall, gör mig sällskap. Jag bjuder. Min taxi väntar. Min taxi väntar alltid.« Guillaume pressade sig ut genom domstolens sidodörr och in i den väntande taxin med gode borgmästare Krovic lufsande bakom som en bogserbåt som följer ett stort slagskepp ut ur hamnen. Guillaume vinkade med en enorm hand. »Var snäll och sitt där framme, herr borgmästare. Jag tycker om att bre ut mig lite«, rosslade han. »Chauffören vet vart han ska köra. Jag äter alltid på Gröna Apan. Jag tror det kommer att passa.« Och till synes utmattad av alltihop sjönk han ner i sina två säten som en kollapsande sufflé och sa ingenting mer.

Just när Tibo lämnade domstolen tillsammans med Yemko Guillaume sneddade Agathe över Citytorget på väg till bageriet på hörnet. En rad med kontorister och butiksflickor köade redan för smörgåsar och kakor och nybakade pajer, pladdrade om dagen, skröt om natten innan och skrattade.

Agathe snörpte på munnen och vägrade lyssna.

Till sist, efter en lång väntan som tärde på hennes lunchtimme, stod Agathe längst fram i kön och köpte en ostsmörgås och ett äpple. Det här är rena rövarpriset, tänkte hon medan hon räknade sin växel.

På Gröna Apan slog Yemko Guillaume sig ner på en gigantisk schäslong i –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 46

2010-07-31 10:38:58

rummets ena hörn medan två kypare i vita uniformer med preussisk krage och förgyllda knappar rullade ett bord på plats mot hans skrämmande mage.

Hovmästaren tittade gillande på. Den celebre advokaten Yemko Guillaume och borgmästare Tibo Krovic lunchade tillsammans, här på hans restaurang … Mer än perfekt. »Ingen förrätt«, sa Yemko matt. »I dag skulle jag vilja äta … jag skulle vilja äta … låt mig se …« Hans ögon rullade mot himlen och dröjde vid de nymfer med skära lår som hoppade och skuttade i det målade taket. »Jag skulle vilja äta någonting som smakar lika gott som det där. En ung gasell, garrotterad under nymånen av nubiska jungfrur och kokt i sin moders mjölk, serverad med den sista skålen ris från en svältande asiatisk by, sockrad med skriken från en övergiven baby döende av törst under en obarmhärtig sol. Nej?« Han såg frågande på hovmästaren. »Ni har inte det? I så fall omelett. Och sparris. Och ett glas vatten. Herr borgmästare?« Tibo lyckades pipa fram: »Det där låter bra.« Kyparna drog sig tillbaka, lika inställsamma som eunucker. »Jag äter inte mycket«, sa Yemko. »Det här …« han bredde ut armarna för att visa sitt omfång, »är en körtelrubbning.« »Jag förstår«, sa Tibo. »Jag beklagar.« »Att jag är sjuk eller att ni trodde att jag var en frossande gourmand?« Allt Yemko sa tycktes följas av ett höjt ögonbryn som en svans på slutet.

Bredvid fontänen på Citytorget tuggade Agathe sig igenom det sista av sin torra brödbulle. Jag skulle kunna göra en bättre lunch än det här för halva priset, tänkte hon.

Innan hon gick tillbaka till arbetet skyndade hon uppför Slottsgatan till Verthun Smitts järnhandel och inhandlade en blå emaljerad plåtask. »Från och med nu tar jag med mina egna smörgåsar«, sa hon och vände tillbaka mot torget.

Ungefär samtidigt stannade en lutande taxi utanför domstolen och gungade på sina fjädrar medan Yemko Guillaume pressade sig ur. »Här måste vi åter skiljas«, sa han och slöt borgmästare Krovics hand i sin. »Varför bjöd ni på lunch?« frågade Tibo. »Därför att ni hade rätt«, sa Guillaume. »Den där lille skiten slår sin fru. Ni får aldrig ta för givet att jag, bara för att jag är advokat, inte älskar rättvisa.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 47

2010-07-31 10:38:58

Blanda aldrig ihop rättvisa med lagen. Blanda aldrig ihop vad som är bra med vad som är rätt. Ta aldrig för givet att det som är rätt måste vara det som är bra. Ni gjorde det som var rätt! Nej! Se hur lätt det är? Ni fick mig att göra det nu! Ni gjorde det som var bra. Det är därför de kallar er ’gode’ Tibo Krovic – visste ni det? ’Gode Tibo Krovic’ – som ’Alexander den store’ eller ’Ivan den förskräcklige’. Det måste nästan vara värt att leva att ha fått ett namn som det.

Det var bra men det var inte rätt. Man får inte göra narr av lagen. Den är det enda värnet resten av oss har till skydd mot ’goda’ människor. Så jag kommer att rapportera er till domare Gustav. Jag måste göra det som är ’rätt’. Jag har inget val. Ni är en farlig man att ha i rätten.« »Jag förstår«, sa Tibo. »Tack för omeletten.« Klockorna i min katedral slog två. Det fanns bara ett ärende till den dagen.

Notarien ropade »Hektor Stopak!« och överlämnade papprena till Tibo.

Stopak, undrade Tibo. Kan det vara den Stopak, Agathes Stopak? Nog måste det väl finnas fler Stopak?

Hektor stod i förhörsbåset. En reslig karl, med en riktigt stilig mustasch, mörk, såg bra ut på ett smutsigt, ovårdat sätt. Ung. Alltför ung för att vara Agathes Stopak. »Herr Stopak, jag ser i listan över dagens polismål«, Tibo knackade med pennan på papprena framför sig, »att ni är anklagad för störande av den allmänna ordningen på värdshuset Tre Kronor – en massa skrikande och svärande, förstörda möbler och en av era medgäster förd till sjukhus med bruten näsa och ett antal mindre allvarliga blessyrer. Jag har läkarutlåtandet här. Är ni skyldig eller inte skyldig?« Yemko Guillaume tog sig upp på fötter igen, som en spärrballong som stiger i änden av en vajer. »Jag representerar herr Stopak, Ers Nåd.« »Och vad svarar er klient?« »Han erkänner sig skyldig, Ers Nåd.« »Förmildrande omständigheter?« »Är Ers Nåd angelägen om att höra dem?« »Inte särskilt.« »Låt mig då bara säga att herr Stopak är en lovande konstnär – målare. Som sådan umgås han i något«, Yemko gjorde en paus för att fästa ännu ett höjt ögonbryn vid sin mening, »bohemiska kretsar. Han har själv ett artistiskt tem–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 48

2010-07-31 10:38:58

perament och hans konstnärskolleger delar den hetlevrade dispositionen.« »Jag visste inte att Tre Kronor var en sådan drivbänk för konstnärlig strävan«, sa Tibo. »Är det en etablerad skola?« »Snarare ett ’tillhåll’, Ers Nåd«, sa Yemko. »Omständigheterna kring incidenten stämmer i stort med vad som står i dagens lista över polismål. En diskussion bland konstnärsbröder blev hetsig, drycker hade intagits …« »Et cetera, et cetera, et cetera«, avbröt Tibo. »Jag visste inte att Ers Nåd var latinkunnig. Ja, i sanning, en välbekant historia ofta upprepad i Ers Nåds domstol. Men jag är glad att kunna upplysa rätten om att min klient denna morgon har fått anställning hos sin kusin.« Yemko vände sig om med ett väsande och visade på en man med uppsvällt ansikte och ledsna ögon, inklämd i en vit overall, längst bak i salen. »Den äldre herr Stopak är affärsman, en målare och tapetuppsättare av otadlig karaktär, okänd för rätten …« Ah, inte helt okänd för rätten, tänkte Tibo. »… som är beredd att erbjuda min klient heltidsarbete och en regelbunden inkomst.« »Så han kan betala böter?« sa Tibo. »Min klient skulle nu kunna vara i stånd att ge någon form av gottgörelse till rätten, ja, Ers Nåd.« »Utmärkt. Herr Stopak, var snäll och res er. Mot bakgrund av omständigheterna och ert inte obetydliga straffregister får ni böta etthundra. Värden på Tre Kronor säger att ni förorsakade skadegörelse till ett värde av etthundratjugo, så det rör sig förmodligen snarare om sextio och sedan ytterligare sextio till mannen vars näsa ni bröt.« »Den var redan bruten«, sa Yemko. »Så kan vi vara överens om femtio? Det blir tvåhundratio.« »Tio i veckan, Ers Nåd.« »Nej, herr Guillaume, snarare trettio i veckan, nu när er klient har ett ordentligt arbete.« Och han lutade sig fram för ett varningens ord. »Missa en vecka, herr Stopak, och ni får måla insidan av en cell.« Det var dagens ärenden.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 49

2010-07-31 10:38:58

Klockan var nästan tre när Tibo var klar med pappersarbetet och gick tillbaka genom stan till sitt kontor vid Citytorget. Springpojken Sandor hade redan levererat Kvällspunkten och Agathe gav den till honom utan ett ord när han passerade hennes skrivbord.

Tibo vek upp tidningen och satte sig vid sitt skrivbord för att läsa. Rubriken röt:

BORGMÄSTARE KROVIC SNOPPAR AV OMLJUD Och under den, med mindre bokstäver, bredvid en standardbild av Tibo som såg bister ut, fanns en andra rubrik: TILLBAKAVISAR FÖROLÄMPNING AV OMLJUDS ZAPF och sedan, med pyttesmå bokstäver: Med ensamrätt, av Barni Knorrsen

med Tibos brev sammanfattat till något slags artikel nedanför.

Agathe placerade en kopp kaffe på skrivbordet bredvid tidningen, med två pepparkakor på fatet. Han tackade henne. »Stopak – han målar och tapetserar, är det inte så?« »Jo«, sa hon. »Han har egen firma. Varför frågar ni?« »Ingen anledning. Hade han mycket att göra i dag?« »Jag vet inte. Antar det. Han gick hemifrån väldigt tidigt – innan jag –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 50

2010-07-31 10:38:58

kom upp. Hurså? Behöver ni få någonting gjort?« »Nej. Jag tror inte det. Men jag har en del arbete att göra. Bäst att sätta igång.« Agathe knackade på den hopvikta tidningen med en röd fingernagel innan hon vände sig om för att gå. »De stavade bordell fel«, sa hon. »Det av alla ord!

Och sedan ni hade lagt ner så stor möda.« Och dörren stängdes efter henne med en suck av parfym.

Så fort hon försvunnit reste sig Tibo från skrivbordet och öppnade dörren igen. Han satt ett ögonblick och läppjade på sitt kaffe och beundrade utsikten över fontänerna, mot katedralen, innan han började arbeta igen. Agathe hade gjort i ordning en prydlig hög med brev färdiga att underteckna. Där fanns en annan hög i en röd skinnpärm som han visste att han skulle bli tvungen att läsa, och kontraktet för bygget av den nya polisstationen i den norra delen och den där historien med skolan som han lovat mormodern med det röda paraplyet att han skulle titta på. Men för tillfället läppjade Tibo på sitt kaffe och såg duvorna cirkla runt katedralen och sedan slå sig ner igen efter den varje timme återkommande uppståndelsen och febrila aktiviteten.

En bris närmade sig fönstret. Tibo såg den komma, ruska om almarna på avenyn vid Et, göra dis av fontänerna på torget, få gardinerna i hans kontor att röra sig, skapa oordning bland papprena på hans skrivbord och sedan, osynlig, fortsätta in i Agathes rum. Han visste att den måste ha rört vid henne, nuddat hennes läppar, fyllt hennes mun – hon måste ha andats in den och hon måste ha tagit den för given. »Fru Stopak«, ropade han. »Vad är det för parfym ni har?« »Varför i all världen vill ni veta det, borgmästare Krovic?« »Det var inget. Förlåt. Glöm att jag frågade.« Tibo öppnade den röda skinnpärmen och började läsa. »Det är ’Tahiti’«, sa hon.

Och Tibo sa ordet om och om igen för sig själv medan han arbetade. »Tahiti, Tahiti, Tahiti.« Det blandade sig med knattret från Agathes skrivmaskin och ljudet av fontänerna och slamret av spårvagnarna medan Tibo fortsatte att arbeta tills det var för mörkt för att se.

Om han frågat skulle Agathe ha stannat hela natten för att vara behjälplig men han frågade inte, och strax efter fem rensade hon sitt skrivbord och låste –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 51

2010-07-31 10:38:58

det. Hon kunde känna kall förtvivlan lägga sig i bröstet som en klappersten och rassla nerför varje revben för att landa i maggropen där den blev liggande.

Det var ingen mening med att gå hem men heller ingen mening med att stanna borta. När Agathe vred om nyckeln i skrivbordet hörde hon sig själv säga: »Hemma är där de måste släppa in dig.« Mormor hade sagt det som tröst – det lugnande löftet om att hon aldrig skulle bli avvisad. Nu tedde det sig som hotet om en fängelsedom och hon sa igen: »Vad är det för jävla mening?« Det blev en lång vandring hem. Inte som i går kväll, inte en lycklig promenad till en lycklig plats utan en lång och dammig vandring genom heta gator efter en tröttsam dag. Hon skyndade sig inte. Fötterna värkte, en svidande, brännande smärta för varje steg som om huden på fotsulorna höll på att lossna från skelettet.

När hon kom till delikatessaffären på hörnet till Aleksandergatan var fru Oktar ute på trottoaren och sopade mellan de öppna fruktlådorna och borstade bort gatudamm från högarna med äpplen. Hon stannade upp för att vinka. Agathe vinkade tillbaka.

Den svarta kattungen, som kvällen innan hade snott runt kring Agathes vrister, kikade fram under en apelsinlåda. »Är den er?« frågade hon. »Nej«, sa fru Oktar. »Här finns alltid en massa katter. De förökar sig. De ägnar hela dagarna åt att ligga i solen inne på bakgårdarna och hela nätterna åt att göra kattungar. Det är inget dåligt liv – och jag skulle inte ha något emot att själv prova på det – men jag har räkningar att betala och ingen rökt lax att slösa bort på sådana som han.« Agathe sträckte sig in under apelsinlådan och lyfte upp kattungen till ansiktet, blåste på pälsen. »Jag tycker om honom«, sa hon. »Jag tar honom med mig hem. Han behöver bara lite kärlek.« »Som resten av oss«, sa fru Oktar, »men också lite mjölk och lite lopppulver och lite rökt lax.« Fru Oktar var en underbar försäljerska, en fantastisk försäljerska men, liksom resten av oss, ett offer för omständigheterna. Och fastän hon drev en mycket fin delikatessaffär, så var det inte desto mindre en delikatessaffär, och liksom alla andra delikatessaffärer i Punkt hade den inte loppulver i lager. »Mjölken kan jag ordna och vi har den rökta laxen men vi har inget loppulver. Om jag var ni skulle jag låta katten vara till i morgon.

Han försvinner inte.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 52

2010-07-31 10:38:58

»Jag tycker om honom«, sa Agathe. »Han följer med mig hem. Sälj det andra till mig. Jag skaffar loppulvret i stan i morgon.« »Ni är en dum flicka men ni får skylla er själv. Tro mig, fru Stopak, för jag vet – på vartenda ställe, dit ni inte skulle släppa en karl om det inte var herr Stopak, där kommer ni att ha de där lopporna. När ni är i stan i morgon och skaffar loppulver till herr Katt här, då borde ni kanske tänka på att skaffa lite åt er själv också.« Med van handled fyllde fru Oktar en brun papperspåse med luft och lade i ett mjölkpaket och en liten förpackning med rökt lax. Katten vred sig ljuvligt i Agathes grepp, brottades mot hennes bröst när hon hyssjade på den. »Åh, var still, dumma kattunge. Bara vänta en minut eller två.« »Det blir fyra och femtio«, sa fru Oktar och sträckte fram handen. »Och för det ska ni få en kasse till katten. Det vore inte fel om ni var lite hygienisk, va?« Agathe släppte ner kattungen i kassen och han tittade förebrående på henne nere från botten. Hans fyra mjuka tassar spred ut sig i hörnen, men han verkade fullt nöjd tills hon lyfte kassen i handtagen och svingade honom ut i rymden. Då gungade han ostadigt och trampade ömkligt jamande omkring på det osäkra golvet i sin bur. Agathe lade handen platt mot papperskassens botten för att ge honom tryggheten i någonting stadigt under fötterna och blåste försiktigt i kattungens päls för att fånga hans uppmärksamhet. »Såja, såja, såja, var inte rädd, lilla katt. Snart är du hemma.« Hon kunde känna värmen från hans tassar genom den tjocka papperskassen, och hans ljuvliga gungande tyngd, dold och mörk och innesluten och osedd, mot hennes egen kropp väckte till liv ett gammalt minne. »Snart är du hemma. Du är som resten av oss – du behöver bara lite kärlek. Så följ med mig hem så ska jag ta hand om dig.« För andra kvällen i rad gick Agathe uppför trappan till sin lägenhet med ett paket hopp svängande i ett snöre från fingret, men när hon nådde trappavsatsen kände hon hur någonting läckte ut ur påsens botten och lade sig i en pöl vid hennes fötter.

Dörren till lägenheten stod på glänt. När Agathe sköt upp den hörde hon röster inifrån – mansröster. Hon hejdade sig med handen på dörrhandtaget och lyssnade. Stopak – hon kände igen hans frustande skratt – och sedan den –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 53

2010-07-31 10:38:59

där andra rösten. Agathe knuffade upp dörren och gick in. »Hektor, vilken överraskning! Och jag som hoppades att vi hade inbrott!« Stopak och Hektor satt tillsammans vid köksbordet. En pluton tomma ölflaskor stod i givakt mellan dem. »Äh, var inte sådan«, sa Stopak. »Vi bara firar. Jag och min nya kompanjon.« Stopak nickade med flaskan i näven mot Hektor på andra sidan bordet. »Din nya kompanjon? Din nya kompanjon!« Agathe var förbluffad. »Plötsligt är måleriverksamheten så omfattande att du behöver dela med dig av vinsten, är det så? Du hinner inte med, är det så? Och han! Varför han? Det han vet om att sätta upp tapeter kan du räkna på ena fotens fingrar!« Agathe klampade ut ur köket och slängde sig på sin säng – den enda privata platsen i huset, dit Hektor i varje fall aldrig skulle våga sig.

Men det gjorde han. Hon låg med ansiktet ner i kudden, håret upplöst och i ostyriga lockar runt henne, klänningslivet uppknäppt, fortfarande rasande över Stopaks nyheter, när Hektor kom in och talade. »Det är inte som Stopak lät påskina«, sa han. »Hektor, gå din väg.« »Alltså, jag vill inte besvära dig eller något. Men bara så du vet – jag är inte Stopaks kompanjon.« »Hektor, bara gå.« Agathes röst var halvkvävd av kudden. »Jag ska gå. Jag ska gå. Men var inte arg på Stopak. Han var hygglig. Jag hade lite problem och han hjälpte mig. Han gav mig ett jobb, men jag är inte hans kompanjon och jag är inte ute efter någon del av vinsten. Ingenting sånt.

Bara ett jobb. Stopak är chefen. Jag är bara en anställd.« Agathe lyfte ansiktet från kudden. Hon var rödögd och gråtfärdig igen.

Nuförtiden, erkände Agathe för sig själv, tycktes hon alltid vara upprörd eller på vippen att bli upprörd. Hon sköt tillbaka håret in i dess spänne, en gest som fick klänningslivet att gapa och visa hennes förståndiga undertröja, kämpade nervöst med knapparna och slätade till kjolen. »Hektor, jag bryr mig inte om ifall han har anställt dig. Jag bryr mig inte om ifall han anställer Ivan den förskräcklige. Jag antar att han anställde dig för att Ivan den förskräcklige fick ett bättre erbjudande. Ivan den förskräcklige skulle antagligen veta minst lika mycket som du om tapetsering, men jag bryr mig inte! Hektor, bara gå din väg.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 54

2010-07-31 10:38:59

»Okej«, sa han, »jag ska gå. Men här är någon annan som vill träffa dig.« Agathe tittade upp från den sista knappen, inställd på att få se Stopak stå där skamsen och nervöst trampande. I stället var det Hektor som höll fram två papperskassar. »Jag tror han är hungrig.« Hon tog påsarna och sa ingenting. Hektor väntade hoppfullt på ett ord, men när det inte kom sa han: »Vi gjorde förresten klart badrummet.« Varpå han backade ut och stängde dörren. Efter ett ögonblick hördes ljudet av ännu en flaska som öppnades, klirret av tjockt brunt glas och skratt. »Dumma förbaskade karlar«, sa Agathe. Hon hällde ut kattungen på sängen. »Du är den enda man jag tycker om«, sa hon. »Jag tycker inte om Hektor för han är stygg. Det är möjligt att han är vacker, men han är stygg, så vi tycker inte om honom, eller hur, lilla katt? Och jag tycker inte om Stopak för han tycker inte om mig. Så! Nej, vi tycker inte alls om Hektor.« Agathe tittade på sovrumsdörren, som var ordentligt stängd, och lät åter fingrarna vila på knapparna till klänningen, mindes att de varit oknäppta, undrade vad Hektor kunde ha sett. »Här«, sa hon plötsligt, »det är middagsdags!« Hon öppnade mjölkpaketet och doppade fingrarna, sträckte fram dem mot den lilla katten som slickade entusiastiskt med en sträv, skär tunga som kittlade mot hennes hud. »Smaka på det här!« Hon rev av en remsa rökt lax och katten kastade sig över den som en tiger. Agathe skrattade. »Jag blir tvungen att gå till cirkusen och skaffa en piska och en stol, din lilla rackare. Men gör dig inga förhoppningar. Det blir inte rökt lax varje kväll i Schloss Stopak. Det här är bara för att hälsa dig välkommen. I morgon blir det rester från fiskhandlaren.« Hon matade katten lite till och sedan, eftersom rökt lax är salt och det gjorde honom törstig, gav hon honom mer mjölk från fingertopparna.

En dörr smällde i köket och Hektor sa någonting om »Slut på ölet!« och sedan någonting om »Tre Kronor« och en stol skrapade och ytterdörren slog igen och lägenheten blev tyst.

Agathe tog kattungen och lade sig ner på sängen med den vilande mot bröstet. Den spann med en kaffekvarns dova klang när hon kliade den runt öronen. Den spann, hon kliade. Hon kliade, den spann. Sakta och stilla föll de i sömn och Agathe skulle ha legat där till morgonen om hon inte väckts av ljudet av kattungen som förrättade sina behov mot hennes gardin och gjorde klacksparkar på mattan.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 55

2010-07-31 10:38:59

Agathe hoppade upp från sängen, omgiven av smörgåspapper och laxrester. »Nej! Stygga katt!« skrek hon och kattungen tog betäckning under sängen.

Agathe visste inte vad hon skulle göra med kattkiss på gardinerna. Mormor skulle ha vetat. Hon skulle ha haft något praktiskt botemedel – ättika eller kålrotsskal och natriumbikarbonat, någonting sånt. Men Agathe visste tillräckligt för att inte låta eländet torka in. Hon rusade ut i köket och kom tillbaka med en kanna kallt vatten som hon hällde över fläcken. Låt det tränga in, tänkte hon. Det kan inte skada. Och sedan, med en blick ut genom fönstret, såg hon att det hade blivit kväll. Hon tittade på klockan. Nästan halv tio.

Mamma Cesare! Hon satte på sig skorna och sprang.

Gatan låg öde och tyst. Paret Oktar hade stängt sin butik. Ingen syntes till och ljudet av Agathes klackar smällde tillbaka mot henne från de låsta dörrarna och de stängda fönstren på andra sidan gatan. När hon skyndade mot hörnet av Aleksandergatan hörde hon det avlägsna sirentjutet från spårvagnen som närmade sig, klangen från dess järnklocka. Hon föreställde sig hur meteorsvansar av gnistor sprutade från hjulen i den stora kröken som leder fram till bron och hon skyndade vidare, men när hon nådde korsningen vaggade spårvagnen redan bort från hållplatsen och över Gröna Bron.

Agathe gick långsamt in i gjutjärnskuren och satte sig. Nästa spårvagn skulle inte komma förrän om tio minuter. Hon satt på bänken och knäppte kappan ordentligt, rättade till strumporna, knäppte handskarna. Hon öppnade sin puderdosa och tittade i spegeln, suckade argt, knäppte upp en handske igen och drog av den med tänderna, fuktade ett finger med saliv och gned ett olydigt ögonbryn på plats. Hon tittade i spegeln igen. Det fick duga – lite mer respektabelt. Hon höll handsken i en hand och räknade med den andra upp mynt ur kappfickan. Tillräckligt för att komma till Slottsgatan. Ibland är tio minuter en lång tid.

Agathe lutade sig tillbaka på bänken och tittade lite ängsligt bortåt gatan, mot Tre Kronor. Ingen syntes till, och när de till sist slängdes ut skulle sista spårvagnen ha gått. Ingen kom ut. Hon reste sig och gick fram till vindskyddets öppning, höll sig i en gjutjärnspelare medan hon såg åt andra hållet uppför gatan, över bron och mot min katedral på kullen. Den sena kvällssolen lågade från dess kupoler och takspiror, och katedralen svepte ett moln av duvor kring huvudet som en matadors mantel. Agathe kände sig plötsligt avundsjuk –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 56

2010-07-31 10:38:59

på de där duvorna. Det var möjligt att de inte hade ett nymålat badrum, men vad hon förstått var duvor inte så petiga med sånt och de hade någonstans att sova där de var välkomna, där de skulle tas emot med värme, en plats med skälvande, dansande, bubblande fysisk kontakt, en plats att fostra sina unga på, en plats där de, om de inte kom hem en kväll på grund av en olycka med en hök eller en sopbil på gatan, om så bara den natten, kanske skulle vara saknade. Hon suckade. »Vad har jag? En kattunge som kissar på gardinerna!« Hon kände sig ensam och löjlig. Hon borde smyga sig ut ur huset för att träffa en rik älskare som skulle ta henne med ut och dansa och bjuda henne på biff och mumla heta dumheter i hennes öra innan … innan … Innan vad då? »Jag vet inte innan vad«, sa Agathe, »men jag kommer att veta när jag ser det och det är inte ’innan’ att vänta på spårvagnshållplatsen för att åka och träffa en tokig gammal dam som jag aldrig har pratat med ’innan’ i morse.« Hon utförde en liten dans, klapprade med klackarna i spårvagnskuren. »Tio minuter! Tio minuter. Jag ska ge dem tio minuter. Om den inte är här när jag har räknat till hundra går jag hem.« Och hon började räkna medan hon dansade. »En elefant, två elefanter, tre elefanter …« När hon hade kommit till »etthundrasextiotre« väntade spårvagnen i korsningen. Dess enda lykta glimmade i skymningen.

Den slamrade fram till hållplatsen, saktade in, stannade, lät Agathe hiva upp kjolen och kliva på och slamrade iväg igen över bron.

Agathe hade spårvagnen för sig själv. Hon satt prudentligt med knäna ihop och höll handväskan på låren. Konduktören sa »Jaha, hjärtat?« och Agathe hatade det. Hon visste att han skulle säga någonting dumt som det där.

Varför kunde han inte bara ha sagt »Godkväll, vart?« eller »Ja, fröken?« eller någonting artigt och enkelt? Men, nej, det måste vara »Jaha, hjärtat?« som om denna livade uppvisning i övermod på en tom spårvagn plötsligt skulle väcka hennes lustar och få alla hennes kläder att ramla av. Hon gav honom en kylig blick, en av sina »kallduschar« och sa »Slottsgatan« med tydlig betoning på »tack«. »Det blir …« Men Agathe avbröt honom och stjälpte med en trollkarls lätthet omkull en myntpelare i sin handflata. »Jag tror det stämmer«, sa hon bestämt.

Konduktören tryckte ut en liten grön biljett ur maskinen som hängde vid hans midja och gick och ställde sig på den bakre plattformen. Han tittade på –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 57

2010-07-31 10:38:59

henne därifrån, hängde i en arm från stången vid trappsteget, svängde ut över den framrusande stenläggningen.

Agathes vämjelse var bottenlös. Hon vägrade belöna honom med så mycket som en blick, men träden där hon i morse hade sett fåglarna gled nu bara förbi som mörka skuggor. Hon koncentrerade sig i stället på att läsa reklamen längs med takkanten, där en liten mjölkvit glödlampa lyste mellan varje ruta.

Trött, retlig, tappat gnistan?

Prova Pepto Pills!

Och där fanns en bild av en gammal man som hoppade upp ur en rullstol för att börja hjula. Käppen flög genom luften bakom honom. Dumt, tänkte Agathe. Idiotiskt. Varför skulle en man i rullstol behöva en käpp? Jag menar, om man rullas omkring hela tiden, vad ska käppen då vara till? Jag undrar hur katten har det? Tänk om han har kissat i sängen – eller värre? Det vore en trevlig överraskning för Stopak.

Och sedan tänkte hon: Första fuktiga fläcken i den sängen på länge, men låtsades att hon inte hade gjort det eftersom det skulle vara en oanständig och opassande sak att tänka.

Palazz Kinema. Nytt program varje torsdag.

Två spelfilmer och veckans journalfilm.

Telefon: Punkt  Nå, det var i varje fall affärsmässigt. Säger allt man behöver veta. Jag har inte varit på bio på evigheter. Kanske …

Använd »ETHIOPIAN« skokräm och era skor kommer att glänsa som en etiopier!

Det där var väl inte vidare trevligt. Jag skulle inte vilja att någon trevlig afrikansk kvinna satt på en spårvagn i Etiopien och undrade om »Blekmedlet –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 58

2010-07-31 10:38:59

Punkt« skulle göra hennes toalett lika vit som mig. Det skulle jag inte alls tycka om. Har de spårvagnar i Etiopien? Har de toaletter? Kära nån.

Konduktören svängde i sin stång som en akrobat, rusade över bakre plattformen och hoppade upp och fångade stången och svängde runt den tillbaka på plattformen. Agathe ignorerade honom så fullständigt och aggressivt som det bara var möjligt att ignorera någon. Självklart, tänkte hon, det livade pratet misslyckades, så nu är det meningen att jag ska bli upphetsad av att se honom bete sig som en apa.

BORA-BORA COLA Smaksensationen som är lika frisk som havet För sött. Jag minns att jag provade en gång på färjan. Jag mådde illa. Det kan ha varit färjan men jag tror inte jag skulle göra om det. Faktum är att jag mår illa bara av att se på den där skylten. Hon tittade snabbt bort.

Den sista skylten i raden hade vita bokstäver på en röd bakgrund. Mycket rakt på sak. Ingen slogan. Ingen gimmick. Där stod:

S:ta Walpurnias hem för barn Har ni tänkt på att adoptera?

Nej, tänkte Agathe. Ja. Nej. Nej! Konduktören ringde i sin klocka. »Slottsgatan. Nästa hållplats Slottsgatan.« Agathe hoppade av spårvagnen och sprang gatan fram, precis som hon gjort i morse, klapprade fram på stenläggningen medan katedralens klocktorn surrade och spann ovanför henne. Det första slaget av tio klingade redan när hon nådde Gyllene Ängeln och platsen låg nästan i mörker. Tjocka velängrullgardiner hade dragits ner över fönstren, och den sista rullades just ner över entrédörren, rycktes på plats av en mörk kronärtskocka till hand. Agathe knackade på glaset med en handskklädd knoge. Rullgardinen stannade.

Kronärtskocksnäven vek ut ett ensamt finger som stötte envist åt vänster, tillbaka uppför Slottsgatan. Sedan fortsatte rullgardinen ner och lamporna bakom den släcktes.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 59

2010-07-31 10:38:59

Agathe stod villrådig. Hon knackade på dörrglaset igen. Ingenting hände.

Hon väntade. Ingenting hände. »Åh, kom igen!« sa hon. »Jag var inte sen. Nästan inte i varje fall. Inte alls sen. Nej, det var jag inte. Jag kom i tid.« Hon knackade på glaset igen. Ingenting hände. »Åh, för Guds skull!« Agathe trutade ljuvligt med munnen. Hon gav upp. Hon vände och började gå tillbaka hemåt, men bara två butiker bort på gatan: där stod plötsligt mamma Cesare i en öppen dörr.

Hon sa: »Du tog god tid på dig. Vi sa tio.« Agathe kunde bara gapa som en flundra och sa: »Men … men … jag har väntat där borta de senaste tio minuterna.« »Ja, det var mycket dumt, eller hur? Såg du inte att jag pekade?« »Men jag visste ju inte vart ni pekade.« »Nu vet du«, sa mamma Cesare. »Fort in.« Hon böjde sig fram för att dra Agathe uppför trappsteget och fösa in henne genom den öppna halvan av en dubbeldörr, in i en kvadratisk hall där golvet bestod av små svarta och vita kakelplattor lagda i schackmönster.

Dörren stängdes med ett ogästvänligt klick. Mamma Cesare sköt för en järnregel. »Nu är vi för oss själva«, sa hon. Med de två kvinnorna i det lilla rummet, mamma Cesare, liten, mörk och böjd, och Agathe, lång, mullig och yppig, var utrymmet fyllt till bristningsgränsen. »Vidare, fortsätt upp«, sa mamma Cesare och viftade med sina små händer som om Agathe var en hord vilda djur som skulle fösas uppför ytterligare två mosaikbelagda trappsteg och vidare in genom den flagnande svängdörren. »Den här vägen. Den här vägen.

Följ mig«, sa hon, men korridoren var mörk och Agathe gick långsamt, satte försiktigt ner varje utsökt tå på det grusiga, knastriga golvet. »Vart ska vi?« frågade hon. »Åh, flicka, sluta tramsa. Titta.« Mamma Cesare knuffade omilt till en dörr till höger om sig, osynlig i mörkret men välbekant för henne, och den öppnade sig in mot Gyllene Ängeln, upplyst av lyktorna på Slottsgatan, med alla bord på plats och stolarna ovanpå med benen i vädret, väntande på den ursinniga moppen. »Ser du? Det är restaurangen. Vi kommer in från sidan. Det är allt. Nöjd?

Du måste vara mera tillitsfull. Nej. Vad är det jag säger? Du är kvinna. Lita inte på någon. Lita i synnerhet inte på dig själv.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 60

2010-07-31 10:38:59

Dörren föll på plats igen, och de stod åter i den mörka korridoren, som hade blivit ännu mörkare av ljuset som just stängts ute. »Här är fyra trappsteg«, sa mamma Cesare.

Agathe hörde hennes plattfotade hasande och följde efter, med en hand på väggen som hon hade bredvid sig, sparkade med tåspetsen för varje steg för att känna sig för. Och sedan hördes ett mjukt klick, ljudet av ett handtag som vreds om och ännu en dörr öppnades i mörkret. Mamma Cesares hand slöt sig om hennes handled och drog in henne i rummet. Dörren stängdes, rummet fylldes med ljus och mamma Cesare kastade sig fram för att omfamna henne, ivrig som en hundvalp. »Välkommen. Välkommen. Tack för att du kom. Tack. Jag är så väldigt glad att se dig.« Det var ett märkligt rum, åttkantigt men långtifrån en oktogon, bara ett utrymme som hade blivit över när resten av huset byggdes runt det. Väggarna var klädda med en ålderdomlig fransk tapet: rosengirlanger hoplänkade med skära band på en krämfärgad botten som hade bleknat till matt gult. »Stopak skulle inte gilla det där«, sa Agathe för sig själv. »Svårt att få alla de där banden att passa. En massa svinn, i synnerhet i ett rum som det här. För många hörn.« Rummet var ålderdomligt men rent och prydligt. Där fanns två fönster, men Agathe blev inte klok på åt vilket håll de vette. Inte mot Slottsgatan i varje fall. Kanske mot någon dold gård.

Det hängde tavlor på väggarna: den av mig, kammande mitt skägg, som varje respektabel Punktkvinna har inom synhåll från sin säng; en av en färggrann fiskebåt som stampar i det slags storm som skulle fått det djärvaste slagskepp att skynda i hamn; en av ballerinor som övar – men betraktaren förutsattes förstå att dessa ballerinor var av det fattiga men ärbara slaget, den sorten som inte tog emot herrbesök, som ständigt arbetade för sin konst men inte hade råd att betala gasräkningen och följaktligen dansade på i mörkret.

Och där fanns också, på samma vägg som bilden av mig men lite längre ner och något till vänster, en tavla av S:t Anthony, som såg olycklig ut medan en massa djävlar drog i hans kläder och hår men som tycktes säker på att lyckan väntade runt hörnet när han väl hade skakat dem av sig – vilket, kände man, han när som helst skulle göra.

Där fanns ett jättelikt, mörkt, spegelförsett klädskåp, så stort att det snud–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 61

2010-07-31 10:38:59

dade vid taket och drypande av snidade frukter, som skar av ett hörn av rummet och fyllde två väggar, en mässingsinramad dubbelsäng med ett hemgjort täcke som släpade i golvet på båda sidorna och ett toalettbord med en lutande spegel som blockerade en skåpsdörr. Agathe såg sig själv ändlöst återspeglad mellan klädskåpet och toalettbordet när mamma Cesare välkomnande valsade henne runt i rummet. »Jag är så glad att du har kommit. Hela dagen undrade jag. Här. Sitt.« Mamma Cesare gav henne en mild puff och Agathe damp ner på den knarrande sängen. »Inga stolar!« sa mamma Cesare.

Med händerna på höfterna och lätt tillbakalutad rätade hon upp sig till sin fulla längd och tittade på Agathe, så som bönder tittar på slaktdjur som visas upp. Det gjorde Agathe nervös. Hon kunde inte komma på något att säga. »Ta av dig kappan«, sa mamma Cesare. »Jag ska göra te till oss.« »Inte kaffe? Ni gör underbart kaffe.« »Det är till mitt arbete. Till dig, en gäst, gör jag te.« Mamma Cesare öppnade klädskåpet. Det fanns en djup låda längst ner och den gled ut med en lätt suck. Hon sträckte sig in och tog fram en svart japansk bricka med en brun porslinskanna, en liten kopparkittel på ett ställ, en spritlampa, en ask tändstickor, två tunna porslinskoppar vilande i varandra på ett rasslande lager med fat, ett annat fat med en citron och en kniv och ett plåtskrin med gångjärnsförsett lock prytt med målade flaggor och gyllene bilder av svärd och spjut och, i mitten, porträttet av en praktfullt skäggig man i röd skjorta.

Mamma Cesare tog den tomma kitteln, ursäktade sig – »Ett ögonblick« – och hastade ut ur rummet.

Och Agathe lämnades ensam att göra vad vem som helst skulle ha gjort i hennes ställe. Hon studsade ett par gången på sängen, njöt av dess extravaganta knarranden, motstod ett ögonblick lusten att snoka och gav sedan, eftersom livet är kort och tiden dyrbar, efter för den. Agathe var inte det slags kvinna som öppnar lådor och tittar i skåp, men det är en accepterad regel i väluppfostrat sällskap att det som är utställt till beskådande på ett toalettbord definitivt är till beskådande.

Spegeln svängde lätt på sin träställning, lutade aningen neråt och betraktade batteriet med burkar och flaskor på toalettbordet. Där fanns ingenting –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 62

2010-07-31 10:38:59

anmärkningsvärt – den vanliga sortens liljekonvaljdoftande julklappar man kunde vänta sig hos en dam i viss ålder, en porslinsskål med hårnålar och några klumpiga smycken och ett litet fotografi i en silverram. När Agathe tog upp den kände hon baksidans sammet stryka mjukt mot sin hand. Röd.

Tunnsliten som om bilden hanterats ofta. Agathe såg det framför sig – den lilla bruna kvinnan som satt framför spegeln varje kväll och tog upp bilden och kysste den. Var det vad som hände? Agathe tittade än en gång på den gömda sammeten och lade fingrarna mot den slitna luggen. Det kunde bara betyda det. Ett heligt föremål. En relik. Hon tittade på bilden i ramen. Den föreställde en lång ung man, smal som en pinne, hingstsvart hår bakåtslickat över hjässan, en mustasch så smal och välformad att den måste ha varit resultatet av femton minuters andlöst arbete med rakkniv eller femton sekunder med ögonbrynspenna. Hans kinder var likbleka. Hans ögon var kolsvarta.

De talade om anor som sträckte sig tillbaka genom skuggiga olivlundar till feniciska tempel. Han var klädd i en tjock kostym med väst. Tyget såg skottsäkert ut och det gick en klockkedja i en båge från västfickan. Han hade en hand fastkrokad i den med tummen – en nonchalant gest när resten av kroppen var stel som en eldgaffel och rak som en lodlina. Hans lediga hand vilade på axeln som tillhörde den lilla kvinnan i stolen framför honom – inte så mycket en gest av uppmuntran och samhörighet som ett polisgrepp, höll henne där, tvingade ner henne, höll kvar henne i den där stolen antingen hon ville det eller inte. »Det där är min man«, sa mamma Cesare och stängde dörren med en häl. »Det är pappa. Min Cesare. På vår bröllopsdag. Vi gick direkt från borgmästarens kontor och lät fotografera oss. Hade alla att vänta. Så stiliga vi var.« Hon placerade kitteln på dess stativ och lite vatten skvätte ut på brickan innan hon tände spritlampans veke. En liten blå låga dansade runt i en loj cirkel, suckade och brann sedan stadigt.

Den lilla kvinnan hoppade upp på sängen. Fötterna dinglade en bra bit ovanför golvet. Hon sträckte ut handen för att ta fotografiet och tecknade åt Agathe att sätta sig bredvid henne medan vattnet kokade upp. »Min Cesare«, hon kysste bilden, »vilken man han var. Voj, voj!« Mamma Cesare studsade på den klagande sängen. »Hör du? Knirk! Knirk! Knirk! I tjugoåtta år var vi gifta och vi slet ut den här sängen.« Hon studsade lite till.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 63

2010-07-31 10:38:59

»Inte för att jag klagar. Vilket liv vi hade. Ett sånt liv som du skulle ha. Det här var en man. Det här var en riktig man!« Mamma Cesare tittade på bilden ett långt ögonblick och kysste den igen och vände sig sedan mot Agathe vid sin sida. »Jag vet vad du tänker. Du tittar på mig och du ser den här pyttelilla gamla damen. En sådan gammal dam.

Vad vet den här gamla damen om knarrande sängar? Den här gamla damen«, hon tryckte fotografiet hårt till sitt bröst, »vet en massa om knarrande sängar och, bättre än så, hon vet en massa om kärlek. Det finns kärlek och det finns sängar. Kärlek är bra och sängar är, är, är … sängar är fantastico! Men att få ihop kärlek och säng på ett och samma ställe«, hon släppte ner en hand på Agathes lår, »det är det bästa. Det är den gode Guden som spottar på fingrarna och gnuggar på de smutsiga rutorna där änglarna glömt att göra rent och han säger: ’Titta in här. Se vad som väntar. Se vad jag gör för er!’« »Jag har inte fått det där på länge«, sa Agathe. »Inte jag heller«, sa mamma Cesare. »Men jag minns.« »Och jag glömmer!« »Jag vet. Det är därför jag oroar mig så för dig. Titta genom fönstret med fel man och det du ser är inte så trevligt.« Den lilla kopparkitteln började skvätta på sin bricka och mamma Cesare hoppade ner från sängen för att ta hand om den. Hon tog te ur den målade burken, hällde över vatten, rörde om och väntade, böjd över kannan. »Varför pratade ni med mig i morse?« frågade Agathe. »Hur kan ni veta så mycket om mig?« »Jag är häxa i en släkt med många häxor. Det är inte så svårt. Du ser en man som håller på att svälta ihjäl och du vet att han vill ha bröd. Han behöver inte be om det. Du förstår bara genom att titta. Vem som helst som tittar på dig kan se att du håller på att dö av hunger.« »Men min man kan inte se det.« Mamma Cesare hällde upp te. »Jag tänker att han kanske ser alldeles utmärkt. Jag tänker att han kanske är en mycket hungrig man, en man alltför rädd för att dela det han har med dig, en man rädd att svälta ihjäl, så han låter dig svälta ensam. Detta är en mycket dålig sak. Här.« Mamma Cesare räckte henne en skälvande kopp på ett fat. »Drick det här, varenda droppe och säg ingenting. Inte ett ord. Lyssna i stället.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 64

2010-07-31 10:38:59

Agathe vecklade ut sina knutna fingrar och tog teet. Mamma Cesare satte sig till rätta på den knarrande sängen bredvid henne. Det var som att sitta bredvid mormor när vinden rasslade i skorstenen och berättelserna började. »Det var en gång …« Agathe läppjade på sitt te. Det var hett. En citronskiva strök mot hennes läpp.

Mamma Cesare sa: »En gång för länge, längesedan, i det gamla landet, var det krig.« Agathe skulle just fråga: »Vilket krig?« Men mamma Cesare tystade henne med ett ögonbryn. »Jag sa ju att du inte skulle säga något. Och det spelar ingen roll vilket krig. För människor som oss spelar det aldrig någon roll vilket krig.

Generaler och kungar och presidenter, de har olika krig, men för vanligt folk som oss finns bara ett krig. Ändå hoppas jag att du aldrig får vara med om det här. Så, för länge, längesedan, i det gamla landet, var det krig. Men vi var enkelt folk som bodde högt uppe i bergen och långt bort. Vi brydde oss inte om deras krig. Det rörde inte oss. En dag kanske vi hör kanonerna som åska från kullarna, en natt kanske vi ser deras eldar men allt är långt bort. Så en dag skjuter de på vår väg, och på natten, när det är över, ligger det en röd soldat under en buske utan huvud där huvudet skulle vara.« Det enda som hördes i rummet var ljudet av tekoppar på fat. Efter ett ögonblick sa mamma Cesare: »Sedan blev vår by sig själv igen, tills de en natt krigade på våra åkrar. Män skrek. De bankade på våra fönsterluckor och våra dörrar. Hundarna skäller. Vi öppnar inte dörren. På morgonen, när det är tyst, sitter det en blå soldat under ett träd i min fars fruktträdgård utan hjärta där hans hjärta skulle vara. Så vi jagar bort grisarna och tar honom till kyrkogården och begraver honom. Den dagen möts alla männen på kyrktrappan för att bestämma vad de ska göra. En säger att vi borde hålla oss borta från kriget, att det inte angår oss. En säger att kriget finns på vår väg och i våra fruktträdgårdar och bankar på våra fönsterluckor om natten – det är för sent att hålla sig utanför. En säger att vår by alltid har varit blå och de unga männen borde ge sig ut och slåss för blått, men en annan säger att det är ute med blått och att rött kommer att vinna så vi borde ansluta oss till rött. Det fortsatte hela dagen.

Det blev hetsigt. Jag gick hem för att laga soppa.« Mamma Cesare böjde sig fram för att titta i Agathes tekopp. »Har du druckit ur? Säg inget.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 65

2010-07-31 10:38:59

Agathe lutade koppen för att låta henne se. Det var fortfarande lite kvar. »Ta upp citronen. Lägg den på fatet. Drick varenda droppe. Så jag gör soppa.

Och nästa dag, när jag går till brunnen, berättar de att Cesare har gett sig av för att slåss.« Agathe tömde sin kopp i en enda klunk och ställde beslutsamt ner den på fatet. »Vilken sida anslöt han sig till? Var han blå eller röd?« »Har du druckit ur?« Mamma Cesare undersökte koppen. Hon var nöjd. »Ingen vet vilken sida han anslöt sig till. Ingen kan avgöra vem som är bäst – blå eller röd. Ingen kan avgöra vem som är värst. Vi hatar dem alla men de tvingade oss att slåss. Om vi är röda, då kommer de blå och bränner ner byn.

Om vi är blå, kommer de röda. Så de gamla männen säger: vi skickar våra pojkar till båda sidor och säger till båda sidor att det är dem vi gillar. Och pojkarna lämnar byn, och de singlar slant och de väljer en sida, men de berättar aldrig för någon annan, för en sida kommer att vinna och en sida kommer att förlora och båda sidor kommer att dö, men någon kommer tillbaka och ingen ska få skulden för att ha dödat någon annan. Aldrig!« »Ni måste ha varit livrädda«, sa Agathe. »Jag trodde hjärtat skulle brista«, sa mamma Cesare. »Och det värsta är att jag ingenting kan säga, för Cesare är inte min. Cesare ska gifta sig med min bästa vän.« »Din bästa vän!« Agathe flämtade till av spänning. Det här var lika bra som någonting man kunde se på Palazz Kinema på Georgsgatan – nej, det var bättre!

Detta var en sann berättelse om krig och kärlek. Hon föreställde sig hur hon satt på parkett med en karamellpåse i knäet, hetsande trumpetackord hörs, en trumvirvel, hon tittar upp, ser den fladdrande rektangeln av blått ljus från maskinrummet, cigarrettröken som stiger och virvlar runt i det, texter som rullar på duken: »De Röda och De Blå. I huvudrollerna …« Vem skulle det vara? »Horace Dukas som Cesare och (viskande violiner) Agathe Stopak som Mamma.« Det där skulle kräva arbete. Vi måste hitta ett bättre namn. Och en bästa vän – vi behöver en bästa vän. Och Cesare behöver också en bästa vän och de måste tillsammans lämna byn, mitt i natten, och sedan, på någon månbelyst väg, drar de lott och – oh, fasa – de hamnar på varsin sida och de försöker göra upp med några andra bypojkar så att de kan få vara på samma sida, men det är inte bra.

Och här står Horace Dukas under en fullmåne strimmig av moln, och han –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 66

2010-07-31 10:38:59

säger: »Pojkar, det här kommer aldrig att fungera. Vi kan inte välja sida som om det gällde en fotbollsmatch på byplanen. Vi kan inte låta den flåsande tjocka pojken stå ensam och vänta på om han ska få leva eller dö. Så ni vill inte slåss mot era bröder eller era kusiner. Än sedan? Vem skulle ni välja att döda?

Ingen vill döda, ingen vill dö, så låt oss helt enkelt ta tärningen som den faller och hoppas på tur. Ni är alla mina bröder och jag skulle inte skada någon av er för att rädda byn, men var och en av oss skulle gärna dö för våra hem, våra gårdar och våra mödrar. Om vi måste dö, är det då inte bättre att en vän gör det? Då behöver vi åtminstone inte dö ensamma!« Kameran sveper över den lilla gruppen. Med bistra leenden skakar de hand, omfamnar varandra, dunkar varandra i ryggen. De går åt olika håll. Klipp till kvardröjande bild av fullmånen och sakta över till svart. »Din bästa vän – vad hette hon?« »Cara.« »Vackert namn.« »Vacker flicka.« »Var hon lång och blond?« »Hon var kort och mörk som jag. Som alla flickorna i vår by. Ingen fick tillräckligt att äta. Mycket mörk. Hon hade en liten mustasch.« Det var inte så bra, tänkte Agathe. Vi kan bortse från det – konstnärlig frihet. Ibland är filmen mer verklig än verkligheten. Jag ser: »Med Aimee Verkig som Cara, hennes bästa vän.« Mamma Cesare sa: »Vänd upp och ner på din tekopp, vrid den tre varv och ge den till mig med vänster hand.« Koppen gav ifrån sig ett gnisslande ljud när Agathe vred den på fatet. »Så vad hände sedan?« frågade hon. »Ingenting. Inte på länge.« Mamma Cesare vände på koppen och började studera tebladen inuti, tittade efter bilder, sökte efter berättelser. »Ingenting här som vi inte visste. Se, där är en stege, men alla vet att Stopak sätter upp tapeter och den där tedroppen i botten, det är en resa över vatten.« »Glöm det. Det är alltid en droppe kvar i botten och du sa i morse att jag skulle färdas över vatten för att möta mitt livs kärlek.« Mamma Cesare gav henne en uppmuntrande blick. »Så du har träffat honom?« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 67

2010-07-31 10:38:59

»Jag har inte varit någonstans. Bara på arbetet. Berätta för mig om Cesare och byn och de röda och de blå.« Mamma Cesare var tyst ett ögonblick. Hon höll tekoppen löst lutad i handen som om den skulle kunna glida av fingrarna. Små lysande ögon som nyss hade utforskat Agathes framtid såg nu mot ett avlägset förflutet. Efter en stund sa hon: »Ingenting hände. Vi hörde ingenting. Vi var förstås oroliga, men kriget höll sig borta så det verkade som om planen fungerade. Vi stannade i byn hela den sommaren. Vi måste arbeta dubbelt så hårt ute på fälten med alla de unga männen borta, och sedan på vintern, med alla de unga männen borta, var det dubbelt så kallt i våra sängar om natten. Snön kom. Den skyddade oss. Ingen kunde ta sig igenom passen. Vi gick från hus till hus och satt tillsammans och berättade historier och sjöng sånger. Det sparade ved när vi allihop satt runt en och samma eld. Men våra hjärtan var alltid i snön hos våra unga män och Cara brukade snyfta och snörvla mot min axel över Cesare, om hur hon älskar Cesare och, snälla Gud, låt Cesare komma hem och gifta sig med henne. Och jag sitter där framför en glödhög, med blåfrusna fingrar, och säger ingenting, lyssnar, lyssnar till vargarna som ylar på berget, och hatar henne i tysthet.« Agathe föreställde sig scenen – den lilla stugan, svart mot snöstormen, ett ensamt ljus lyser från ett litet kvadratiskt fönster, kameran kommer närmare.

Vi ser två unga kvinnor i ett enkelt kök. De är insvepta i sjalar mot vinterstormen. Aimee Verkig, i rollen som Cara, talar lågt, gripande, om sin kärlek till den heroiske Cesare, tårar fyller hennes ögon, hon vilar huvudet mot bröstet på den vackra Agathe Stopak, som stirrar ut i ovädret, kall som marmor, lika kall som snöstormen, med en moderlig hand på Caras hår ooooch BRYT! »Och sedan blev det sommar igen«, sa mamma Cesare, »och det började gå dåligt för de blå. En del av dem passerade snabbt genom byn. De var illa däran, men de visste allt om oss och hur lojal vår by var och de sa att det var bäst att vi gav oss av för de röda närmade sig. Vi sa att vi skulle stanna och de sa att de var mycket ledsna men de skulle bli tvungna att spränga bron på andra sidan byn och det var vad de gjorde. De tog sig över och de sprängde den. Inte för att det var mycket till bro och de sprängde den inte särskilt bra, men det blev ett hål mitt i, så vi kunde inte använda den. Sedan, dagen därpå, kom de röda.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 68

2010-07-31 10:38:59

»Jag slår vad om att ni lurade dem. Jag slår vad om att ni allihop sprang ut på gatan och hurrade för dem«, sa Agathe.

Scenen inleds med en närbild på blommande träd, fågelsång, vidgar sig mot kvinnor, barn, gamla män som springer ut på gatan och kastar blommor på marscherande soldater. »Du skojar! Vi skrek åt dem! Vi kallade dem allt vi kunde komma på. De gamla männen stod ute på gatan och krävde att få veta var de hade varit. Hela världen visste att detta var den rödaste byn i hela landet – det fanns ingen rödare – men när de där blå ynkryggarna sprang igenom här, var fanns då de modiga röda soldaterna? Hur skulle vi kunna försvara oss när alla våra unga män var iväg med de rödas arméer? Varenda kvinna i byn skulle gärna underhålla ett dussin modiga röda soldater, men det skulle efter ohyggligheterna tillfogade av det sjuka blå slöddret vara en farlig och opatriotisk handling.

Och alla vi flickor tjöt och gömde våra ansikten i sjalarna.

Det gjorde djupt intryck på kaptenen. Han talar om hur ledsen han är och framför sitt tusenfaldiga deltagande för vårt lidande som är lika stort som något hans män fått utstå och alltihop kommer att räknas som en del av den stora nationella befrielseinsatsen och hade vi någonting att dricka?

Och sedan när de har druckit upp allt vin som står framme och allt vin vi gömt undan, säger kaptenen att han är väldigt ledsen men det krävs ännu en liten uppoffring. Han säger att de måste laga bron och, ursäkta tusen gånger, det betyder att de måste spränga någons hus och kasta ner det i den trånga klyftan.

Hela stan håller andan men vi vet vad han kommer att säga och, mycket riktigt, kaptenen säger att det bästa huset att spränga, ursäkta, ursäkta tusen gånger, om ni inte tar illa upp, är Caras pappas hus.« Agathe gav till en liten förtjust flämtning, som hon snabbt förvandlade till fasa bakom en hand för ansiktet. »Nej! Hon måste ha varit helt ifrån sig. Skrek hon? Svimmade hon?« »Åh, du kände inte Cara. Hon är som is. Hon går fram till kaptenen och sätter sig i hans knä, lägger armarna om hans hals och säger: ’O, kapten, jag vet ett mycket bättre hus, mycket större, gjort av verkligt fina stenar, mycket närmare floden, och det tillhör den ende blå uslingen i hela den här byn. Vi jagade ut honom från stan. Nu kan ni se till så att han aldrig kommer tillbaka.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 69

2010-07-31 10:38:59

Vi vill inte ha den sorten här.’ Det är vad hon sa. Jag minns det som i går. Jag ser hennes ansikte som jag ser ditt.« Mamma Cesare var stilla ett ögonblick och sedan sa hon: »Du vet vems hus det var, eller hur?« Agathes hjärta bultade i bröstet. Ja, hon visste. »Det var Cesares hus.« »Cesares hus.« Mamma Cesare nickade allvarligt. »Och mycket riktigt.

Den eftermiddagen hörde vi explosionerna.« Agathe såg alltihop nu. Den vackra men trolösa Aimee Verkig som skrattar när hon kysser den berusade röde kaptenen (dramatiskt spelad av Jacob Maurer) mitt på hans grymma mun. Upprörda bybor ser misstroget på. De vägrar att tala med henne på gatan. De vänder ryggen till när hon närmar sig.

När de arbetar på fälten under en skoningslös sol är det ingen som delar sitt vatten med henne. När hon går hem i mörkret hör hon sin egen förbannelse viskad ur skuggorna. Vettskrämd går hon till det enda hus där hon kan vara säker på att vara trygg. Och där, inramad av dörröppningen, står den vackra Agathe Stopak. Inne i hennes enkla stuga flammar brasan varm och ett bord står dukat med färskt bröd och sommarfrukter.

Aimee Verkig, som spelar den trolösa Cara, springer fram till henne. »Du måste hjälpa mig«, snyftar hon. »Jag gjorde fel. Det var ett misstag. Göm mig.

Ta emot mig.« Den vackra Agathe Stopak ser på henne med förakt. Hon tar ett steg tillbaka, spärrar dörren. Ansiktet är en grym mask när hon säger: »Vi vill inte ha den sorten här.« Hon slår igen dörren. Aimee Verkig sjunker gråtande ihop mot den. Tona bort till svart oooch BRYT! »Åh, så du måste ha hatat henne«, sa Agathe. »Hela byn måste ha önskat livet av henne.« »Egentligen inte. Jag hatade henne naturligtvis, men jag var ju hennes bästa vän och hade rätt att avsky henne men ingen annan hade rätt till det. Jag antar att de förstod. Vem som helst skulle ha gjort likadant. Mitt hus, Cesares hus, då spränger vi Cesares hus – vem vet om Cesare ens kommer tillbaka. Men han kom tillbaka.« Det är gryning. En liten skara vandrare letar sig upp genom den steniga dalen. Från andra sidan sluttningen hörs en herdes gälla vissla. En annan grupp närmar sig. En våg av igenkännanden. De två grupperna bypojkar möts vid samma korsväg där de hade skilts åt under fullmånen för så längesedan.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 70

2010-07-31 10:38:59

De är trötta och slitna, magra, härdade av strid. Framför allt är de färre. Var är Francesco? Var är Luigi? Francesco kommer inte och Luigi blev kvar vid Sand Ridge. Men jag var vid Sand Ridge. Vi var allihop vid Sand Ridge men vi kommer aldrig mer att tala om det. Bistert fortsätter den lilla gruppen överlevande att klättra upp i bergen.

Klipp över till en dörr som öppnas i en vaknande by, morgonens första.

Den vackra Agathe Stopak börjar dagens arbete med en kvast i handen, städar sin enkla men skinande rena stuga. Hon börjar dagen – så som hon börjar varje dag – med en bön. »Himmelske Fader, låt detta bli dagen då våra pojkar kommer hem till oss, men om vi måste vänta ännu längre, håll din skyddande hand över dem tills vi ses igen.« Vi ser Agathe i närbild, en kvardröjande bild av hennes ansikte, slutna ögon, läppar som rör sig mjukt i bön medan svaga orgelackord spelar i fjärran. Ögonen öppnas. Hon tittar ner i dalen. Ser hon någonting? Är det möjligt? Efter alla dessa månader av väntan. Är det de? Och är Cesare med dem? Han måste vara där. Han måste vara i säkerhet. Agathe släpper kvasten och rusar ut ur byn.

Klipp tillbaka till de återvändande soldaterna, ledda av den lugne och modige Cesare, träffsäkert spelad av Horace Dukas. De ser redan Agathe komma springande mot dem. De vinkar, de hurrar. De möts. Hon omfamnar dem i tur och ordning. Hon tar deras händer i tur och ordning. »Älskade Chico! Käre Zeppo! Så roligt att se dig, Beppo!« [vi kan arbeta med namnen senare] och sedan vänder hon sig om, musiken tilltar, hon ser in i ansiktet på den man hon älskar med hemlig lidelse. Cesare! »Välkommen hem«, säger hon tyst. Hon lägger en systerlig hand på hans arm. »Cara kommer att bli överlycklig.« Men där finns ett uttryck i Cesares öga, ett uttryck som säger: »Alla dessa ensamma månader med strid och dödande och smärta och lidande har bilden av en enda kvinna funnits i mitt hjärta. Åt helvete med Cara, det är dig jag vill ha. Dig och bara dig för evigt!« Och Cesare, känsligt spelade av Horace Dukas, tar henne i sina starka händer och kysser henne. Håll kvar den scenen, gå närmare, tona bort ooooch BRYT! »Det var mitt i natten när han kom till byn«, sa mamma Cesare. »Hundarna skäller. Alla vet vad det betyder. Ingen är längre rädd. Kriget är över. Jag hör oväsendet. Jag tittar från mitt fönster. Jag ser honom. Jag säger ingenting. Jag håller dörren stängd. Jag säger ingenting.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 71

2010-07-31 10:39:00

»Så vad hände? Vart gick han?« Mamma Cesare var nära att ramla av sängen. »Är du tokig? Detta är en ung man! I månader har han varit borta i kriget och hela den tiden tänker han bara på en sak och på när han ska få det. Är du tokig? Han gick till Cara.« Agathe var bestört. »Han gick till Cara! Efter vad hon hade gjort? Och du lät honom?« »Klart jag lät honom. Det är inte jag som är tokig.« Det här var svårt. Det här var knepigt. Agathe kände att det här skulle kunna kräva några verkligt långtgående manusrevideringar – också för det slags sofistikerade publik som skulle vara lockad av en Agathe Stopak–Horace Dukas-film. »Okej«, sa hon. »Du lät honom. Vad hände sedan?« Mamma Cesare sa: »Jag var inte där. Hur ska jag kunna veta vad som hände? Det enda jag vet är att han före gryningen går ut ur byn igen. Och när han den här gången passerar mitt hus väntar jag en stund och jag följer efter honom med de få slantar jag har och min lilla väska med kläder. Och vid korsvägen väntar han på mig, ser tillbaka längs vägen när jag kommer. Och jag säger ’Ta mig med’ och han säger ’Du får duga’. Det var alltihop.« »Det var alltihop? Det var alltihop? Det kan omöjligt vara alltihop. Hur kunde du veta att han skulle lämna byn igen? Varför skulle han göra det?

Vad skulle få honom till det? Han kommer hem efter ett krig, till flickan han älskar – varför ska han lämna allt det igen? Det är inte naturligt.« Mamma Cesare skakade på huvudet. »Jag visste att han aldrig skulle stanna.

Inte när han såg skylten som jag målat där hans hus borde stå – ’Cara gjorde detta’, med stora, vita bokstäver. Den måste ha lyst i månljuset.« Agathe gapade. Hon visste inte om hon skulle reagera med fasa eller beundran för en kvinna som var så fast besluten att få mannen hon avgudade. Hon viskade: »Så du lät Cara gifta sig med en av de andra pojkarna?« »Vilka andra pojkar?« sa mamma Cesare. »Ingen annan kom hem. Den där byn dog och jag tänkte inte stanna till begravningen. Cesare och jag, vi gav oss av till Amerika.« »Och hamnade i Punkt.« »Det är en lång historia och jag känner mig plötsligt trött. Det där jag ville visa dig, det får vänta. Kommer du tillbaka en annan kväll?« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 72

2010-07-31 10:39:00

Agathe sa att det var klart hon gjorde och nu måste mamma Cesare vila, och hon tackade henne så mycket för teet när de tillsammans trevande gick ner genom korridoren bort till gatan och särskilt för berättelsen om Cesare och, naturligtvis, för spådomen. »Åh, det glömde jag«, sa mamma Cesare. »Säg mig, vem är Akilles?« »Jag känner ingen Akilles«, sa Agathe. »Jag känner en Hektor och jag är inte särskilt förtjust i honom.« »Din kopp säger att du mötte Akilles. Kanske till och med i dag. Jag har aldrig fel. Jag är häxa i en släkt med många häxor. Du känner Akilles. Han är din vän.« Agathe sa: »Jag lägger det på minnet. God natt.« Hon drog igen dörren efter sig och steg ut på Slottsgatan. Högt uppe på kullen slog katedralklockorna midnatt. Och några ögonblick senare, med marginal för den tid det tar för ljudet att färdas över stan också en klar Punktsommarnatt, reste sig föraren och konduktören i den sista spårvagn som skulle gå den kvällen från bakre fotsteget där de suttit, skickade iväg sina cigarretter i lysande, krökta stjärnskottsbågar, skruvade på locken på sina termosar och körde ut spårvagnen ur vagnhallen. När den hade rullat genom stan, förbi det mörka Operahuset, där den aktuella uppsättningen av Rigoletto inte lyckats imponera på vare sig kritiker eller publik, över Museitorget, längs Georgsgatan för att finna föreståndaren för Palazz Kinema som vanligt väntande inför sin resa hem och tillbaka i en loj slinga till det ställe där Katedralavenyn möter Slottsgatan, stod Agathe redan vid hållplatsen, strålkastarbelyst i en gatlyktas gula pöl. Hon satte sig längst bak i vagnen. Hon kände inte igen föreståndaren för Palazz Kinema när han steg av vid hållplatsen före hennes. Hon tittade sedesamt ner i golvet tills han gått förbi och reste sig så snart spårvagnen satt sig i rörelse igen, höll sig i stången längst bak när den korsade Et. När spårvagnen lämnade henne på andra sidan Gröna Bron stod hon kvar ett ögonblick och njöt av lugnet, vattenbruset under valven, två änders flaxande flykt mellan två gatlyktor, Tre Kronors betryggande mörker, spårvagnens avlägsna, avtagande mekaniska muller, utom synhåll, osynlig men alltjämt telegraferande sin existens bakåt genom de klagande ledningarna och den ekande rälsen. Agathe gick uppför trappan till sin lägenhet, smög på tå in i –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 73

2010-07-31 10:39:00

sovrummet, kastade av sig kläderna som en skogsnymf badande i en månbelyst damm och lade sig, sorgsen, bredvid den snarkande Stopak.

Innan sömnen tog henne klättrade den lilla katten uppför sängkläderna och grävde spinnande ner sig under hennes hand. »God natt, Akilles«, sa Agathe och somnade.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 74

2010-07-31 10:39:00

På morgonen var Tibos gruff med Omljuds borgmästare fortfarande förstasidesnytt i Punktbladet. När han stannade vid kiosken i gathörnet för att köpa sin morgontidning satt det en stor gul löpsedel på anslagstavlan utanför: KROVIC & ZAPF – KRIG En våt fläck i ena hörnet visade var en förbipasserande hund hade kissat. I kön till spårvagnen läste tre män artikeln – en av dem höll tidningen, två vänner sträckte sig fram över hans axlar. Det enda som skilde den från föregående kvälls version var ett tillägg med några citat av borgmästare Krovic, som envist vägrade att bekräfta vare sig det ena eller det andra. Halvvägs ner i sista spalten, under ordet »VÄRDIG« som dök upp utan förvarning mitt i en mening, hade borgmästare Krovic förmodats säga: Jag har ingen aning om hur privat korrespondens mellan mig och borgmästare Zapf i Omljud har kunnat nå den offentliga sfären om inte genom ett avsiktligt försök att så split mellan våra två städer. Följaktligen vägrar jag att nappa på omljudarnas krok genom att kommentera frågan.

Medpassagerare hälsade på Tibo med gillande nickar. »På dem bara, borgmästare Krovic«, sa en fet dam i filthatt och hon satte ett knubbigt finger på tidningen och skrattade.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 75

2010-07-31 10:39:00

»Malliga Omljud i farten igen«, sa konduktören. Han ringde i klockan.

Gode Tibo Krovic fann sig kämpa mot frestelsen att ha dåligt samvete.

Borde han ha dåligt samvete? Vad fanns det att ha dåligt samvete för? Lurade han människorna i Punkt? Knappast. Hur kunde han sägas ha lurat dem?

Han hade skrivit ett argt brev till Zapf. Det brevet existerade. Han hade vägrat säga någonting om det till tidningarna. Så hur kunde det vara ett svek?

Hur som helst var det bra för punktarna att hata omljudarna. Det fick stans fotbollslag att spela bättre, det fick skolbarnen att plugga mer inför de regionala stavningstävlingarna, det fick parkförvaltningens trädgårdsmästare att rensa blomrabatterna lite noggrannare och Brandkårsorkestern att putsa sina mässingshjälmar lite blankare. »Kallar du det polerad?« skulle kapellmästaren säga. »Du är inte i Omljud nu, grabben!« Och innan han en söndagseftermiddag marscherade upp på musikestraden i Kopernikusparken skulle mannen med klockspelet polera hjälmen tunn. Det var bra för dem. Tibo svalde sitt samvete.

När han kom till arbetet var hans skrivbord tomt. Inga mappar med kommunfullmäktigepapper att plöja igenom, inga brev från ilskna skattebetalare att ta i itu med, inga planer för nya vattenverk eller krav på nya spårvagnar från trafikkontoret. Ingenting. »Vad har vi i almanackan i dag?« frågade han Agathe. »Ni har en vigsel klockan fem. Den där rödhåriga flickan från färjekontoret. Brådskande verkar det som. Inget tjafs. Få det gjort och snabbt nerför baktrappan, men bortsett från det, ingenting.« Hon smällde igen boken och såg på honom med ett leende. »Ingenting?« »Inte någonting.« »Inga brev?« »Där var ett från en skolflicka som ber om information så att hon kan göra ett projektarbete om livet i rådhuset, och kunde hon få komma på besök?« »Ja, då måste vi skriva tillbaka och säga att det kan hon«, sa Tibo. »Det har jag gjort. Ni säger alltid det. Så länge jag varit här har ni aldrig avvisat någon.« Tibo suckade. »Så det var allt. Ingenting.« »Inte någonting. Jag kommer in med lite kaffe.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 76

2010-07-31 10:39:00

Tibo tog fram sin penna och trummade med den mot bordskanten. Sedan slutade han – hur många pennor hade han inte brutit på det sättet? Han lutade sig tillbaka i stolen och blåste upp kinderna, körde fingrarna genom håret och fick det att stå upp, plattade till det igen. Han var redan uttråkad. Han började rita i ett hörn av skrivunderlägget, runda former på måfå som flöt ihop och blev en knubbig och leende kvinna som, av en tillfällighet, var väldigt lik Agathe och, av en tillfällighet, inte hade några kläder på sig. Hon kom tillbaka med hans kaffe och fann honom ivrigt klottra över vad han tecknat. »Uttråkad?« frågade hon. »Mycket. Jag ska föreställa vara borgmästare här. Det är meningen att jag ska vara oumbärlig.« Hon skrattade åt honom. »Det är snart ferier. Folk varvar ner. Det är inte ert fel. Ni kan inte hitta på saker åt kommunfullmäktige att göra.« »Men ändå. Jag kan inte sitta här hela dagen. Det är som att ta emot pengar under falska förespeglingar.« »Så ta en promenad«, föreslog hon. »Håll ett öga på saker och ting. Det kommer säkert fram någon och besvärar er med något – en trasig trottoar eller någon läckande avloppsledning eller något.« Tibo var inte entusiastisk. »Vad ska ni göra?« »Jag har tillräckligt att fylla mina dagar med«, sa hon bestämt. »Kan jag hjälpa till?« »Nej, det kan ni inte. Ta en promenad.« Och hon vickade ut ur rummet.

Tibo tittade ner på sitt skrivunderlägg. Det gick precis att urskilja formerna han hade ritat där innan. Han följde dem med pennspetsen, väckte dem till liv igen, fnös sedan ilsket åt sig själv och strök häftigt över dem.

Gode borgmästare Krovic lät kaffet stå och promenerade ut ur rummet. »Jag tänker gå på inspektionsrunda«, sa han.

Och Agathe ropade efter honom: »Om någon frågar säger jag att ni har tagit en promenad.« Tibo gick nerför den svala gröna marmortrappan och ut i det skarpa ljuset på Citytorget. Han övervägde ett besök i boklådan på hörnet men avfärdade tanken. Dumt – han hade redan huset fullt av böcker. Ville han ha mer skulle fru Handke, bibliotekarien, beställa vad helst han bad om. Inte boklådan alltså. Han lämnade torget och tog av till vänster utmed Et, nickade till två gamla –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 77

2010-07-31 10:39:00

män som satt och rökte pipa på en sval, skuggig bänk. »Fin dag«, sa han. »Fin dag, borgmästare Krovic«, sa de. Det var allt.

Där var en dam med en stor barnvagn, fullastad med inhandlade varor och en tjurig liten tulta som liftade med den, och en blind man med midnattsblå glasögon som gick med en flämtande hund. Mannen stannade, stack käppen under armen och tog fram en vattenflaska ur innerfickan, höll den högt och tömde den i skvättar, på måfå, där han gissade att hunden hade sin mun. En del hamnade rätt.

När Tibo vek av in på Georgsgatan påminde han sig själv om att tala med stadsingenjören om att få djurskålarna på dricksfontänerna lagade. Det vore en bra sak att göra. Georgsgatan. Sväng höger till Palazz Kinema. Nej, det vore inte rätt – inte på en inspektionsrunda. Sväng vänster till Museitorget. Ja – den nya utställningen. Perfekt. Det var precis vad en lös och ledig borgmästare borde ta sig en titt på.

Det hängde långa tygbanderoller mellan pelarna på museets framsida, försedda med bilder av ett bevingat lejon och med texten

VENEDIGS GLANSDAGAR De fladdrade som seglen på en vilande spansk gallion när Tibo passerade under och gick upp till glasdörrarna där stiliga vaktmästare i kavajer med mässingsknappar väntade på att hälsa besökare välkomna. »God morgon, borgmästare Krovic«, sa de när de svängde upp dörrarna för honom. »God morgon«, sa han. »Tänkte bara jag skulle titta in.« De nickade, log inställsamt och lyckades på något sätt bekämpa lusten att gnugga händerna.

Kan detta verkligen vara någons arbete, undrade Tibo. Två vuxna karlar som står här hela dagen och öppnar dörrar åt folk och bockar för dem. Det kan inte vara rätt. Store tid, det måste finnas flera skift av dem, för att klara helger och lediga dagar och sjukdagar, hela arméer av män i flotta kavajer som öppnar dörrar för skattemedel. Det där kunde man behöva titta närmare på.

Dörrarna stängdes tystare än ett kistlock och Tibo andades in platsens lugn. Det sköljde över honom. Han älskade museet. Han hade älskat det –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 78

2010-07-31 10:39:00

sedan barnsben när hans mamma tog med honom och de åkte dit sittandes högst upp på spårvagnen. Tibo mindes förvåningen, hur spännande det hade varit med det skrumpnade indianhuvudet i sin monter, mörkt och läderartat, läppar hopsydda med lädersnören, ögonlock fridfullt slutna, hela tingesten inte större än en knuten hand och håret som hängde ner med skimret hos kråkvingar som enda bevis för att det en gång hade varit en man, en krigare utan framgång, en spelare med en förlorande hand men dock en spelare, dock en krigare. Och det uppstoppade lejonet – nå, ett halvt lejon, bara främre halvan – som anföll ur torrt och vissnat gräs, dess mun en gapande grotta av tänder och röd död. Tibo mindes första gången han hade sett det – hur han hade kommit runt ett hörn och mött det och hur paniken gripit tag om hans hjärta. Han kunde se det framför sig, en liten naken, hårlös apa, stelnad av fasa på en savann av brun linoleum, som såg döden komma ur en glasmonter och hur hans klubba med limesmak, likt en glänsande grön planet spetsad på en pinne, föll ur hans grepp och splittrades mot golvet.

Nu gick han bland museets granitpelare och alldeles framför sig, i skuggorna, kunde han se en liten pojke i blå rock och en mor med smörgåspaket i sin korg för att ätas senare i parken. »Vems tavlor är det här, mor?« »Våra, min älskling. De tillhör alla. Du kan komma och titta på dem när du vill. De tillhör dig.« Lyckan över det. Den hade aldrig lämnat honom. »Mina. De tillhör mig.« Tibo kastade en blick bakom den sista pelaren i raden. Pojken och hans mor var borta.

Gode borgmästare Krovic följde den flacka trappan som går i en krök upp till galleriet, vaktad av bortglömda Punktbor som blickade ner från grumliga fönster med målat glas. Tibo tänkte att mattan var mycket trevlig. Inte ett dugg kommunal, tänkte han. Betydelsefull. Metropolisk. Vi behöver kanske dörröppnare trots allt.

I övre korridoren på Punkts museum hänger trista landskap, fåniga, sirapsfärgade oljor med nötkreatur som står upp till knäna i dammar och glor ut från enorma ramar eller får som vandrar druckna genom ogenomtränglig dimma och några tidiga fromma verk, altartavlor tillägnade mig och annat av samma sort. Tibo ignorerade dem och fortsatte raskt upp till stora galleriet.

Den Waldheimska samlingen med kaffekannor klirrade i sin monter när –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 79

2010-07-31 10:39:00

han passerade. Han märkte det inte. Det enda Tibo såg var den enorma duk som fyllde galleriets bortre vägg. Han skyndade mot den. Han ville störta fram och hålla om den som en man som har tillbringat år i det djupaste, mörkaste fängelse och plötsligt frisläppt kastar sig i sin älskades armar. Den var så underbar att han glömde att andas, obeskrivligt underbar – eller det tyckte i varje fall Tibo men det är inte sånt som är tillåtet i berättelser.

I berättelser är beskrivning obligatorisk, så föreställ er en enorm tavla, nästan i naturlig storlek. Föreställ er att ni går i en skogsglänta på sommaren, precis som den stilige unge jägaren i nedre vänstra hörnet har gjort. Föreställ er hundar som hoppar bredvid er. Föreställ er ett pilkoger på ryggen. Föreställ er skarpt solljus som strömmar ner mellan träden i stora vaniljgula ljusdroppar.

Föreställ er värmen. Föreställ er den unge jägarens och hans hundars törst.

Föreställ er hur de har längtat efter den där kristallklara dammen. Föreställ er hans förvåning när han för tillbaka grenarna och finner en gudinna badande där, fet och vit, stora mjölkfärgade flanker, elfenbensskuldror, rosenskära bröst. Föreställ er tjänande jungfrur, najader eller dryader eller nymfer eller något liknande, alla färger, alla storlekar, i olika stadier av avkläddhet eller genomblöt genomskinlighet. Föreställ er dyrbara, mönstrade sammetstyger strödda över stenarna och leopardskinn så mjuka och duniga att de krusar sig i brisen. Föreställ er den stelnade blicken hos den rasande gudinnan, avslöjad under toaletten, förödmjukad, kränkt. Föreställ er fasan. Det är vad Tibo såg. Det och bilden av en vacker stad vid havet, rik av rov från hennes väldiga havsimperium där underbara ting som detta blivit till.

Han kunde ha tillbringat hela dagen där, förslösat hela sin inspektionsrunda på att inspektera bara denna enda skatt. Men när han kom ihåg att andas igen såg han att bänken framför tavlan uppfylldes av Yemko Guillaumes breda rygg. Tibo bestämde sig för att tyst och stilla försvinna. Han kunde komma tillbaka senare och han skulle just vända sig om när Yemko tog till orda. »God morgon, borgmästare Krovic«, sa han. »Åh. Ah. Hm … god morgon, herr Guillaume.« Trots deras gemensamma lunch dagen innan var det något med Yemko Guillaume som gjorde borgmästare Tibo Krovic lite illa till mods, och så var det fortfarande det där med att få bort honom som domare. »Jag såg inte. Det vill säga. Hur i all världen visste ni att jag var här?« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 80

2010-07-31 10:39:00

Yemko pekade på väggarna med sin promenadkäpp. »Jag såg er spegelbild i glaset på den där oansenliga lilla Canaletton. Vad ger ni mig för det – glas!

Glas är en styggelse till olja. Och Canaletto! Fler snapshots från le Grand Tour! Som de här tavlorna är hängda borde intendenten hängas.« Borgmästare Krovic var övertygad om att Yemko väntat ett bra tag på chansen att få göra den där vackra verbala distinktionen. Han kommenterade den inte, men om Yemko var besviken visade han det inte. »Vill ni inte slå er ner här bredvid mig, borgmästare Krovic?« sa han. »Låt oss tillbringa en stund tillsammans, i tyst beundran inför mästarna.« Tibo lyckades placera sig i ena änden av den enorma skinnklädda bänk som Yemko hade annekterat. Den gav ifrån sig ett svagt fjärtljud när han satte sig tillrätta. Han sa ingenting. Han försökte bannlysa alla tankar på hur han måste se ut. Han tvingade bort bilden av en höghjuling ur huvudet. Han försökte slappna av. Han försökte glömma sig själv, glömma var han var, vem han var tillsammans med, vem han var. I stället föreställde han sig sig själv naken, vadande ut i den där svala, gröna dammen som skvalpade vid Dianas fötter. Han föreställde sig hur han sjönk ner i den. Han föreställde sig hur han tittade upp och såg … »Tycker ni inte att Diana är kusligt lik er sekreterare – vad är det hon heter?

Fru Stopak?« »Absolut inte!« sa Tibo. Människor vände sig om för att titta. Han hade varit lite för bestämd. Han modulerade till en katedralviskning. »Och hur som helst, hur kommer det sig att ni känner till min sekreterare?« »Borgmästare Krovic, ni är en personlighet i Punkt. Alla känner er. Alla vet allt om er och fru Stopak delar er mytiska status. Jag ber om ursäkt ifall jag har förargat er.« Tibo harklade sig elegant.

De försjönk åter i tystnad, tills Yemko efter en passande paus sa: »Jag har ofta undrat vad människor får ut av de här underbara sakerna« och rosslande viftade mot väggarna med sin käpp. »Nu när deras biblar bara tjänar till att samla damm på hyllan, nu när vi inte lär dem någonting om Homeros, ingenting om de stora myter som vår civilisation vilar på, vad kan då dessa underbara, underbara tavlor betyda för dem? En vacker kvinna med flammande hår och ett avhugget huvud på ett fat, en blek, naken kvinnofigur i en skogsdamm –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 81

2010-07-31 10:39:00

omgiven av tjänsteflickor som blänger på en man och hans hund. Vad kan det tänkas säga?« »De kanske uppfattar dem som vackra ting«, försökte Tibo. »Jag tror det är fullt möjligt att uppskatta skönhet utan att förstå den.« »Ni tror att de kanske uppfattar dem som vackra ting?« Med kommentaren följde en skog av höjda ögonbryn. »Som vackra ting? Ni menar att de tittar på den där unga kvinnan med ett dött huvud på ett fat och säger till sig själva: ’Vilken underbar flicka!’? Eller de tittar på Dianas bleka, självlysande hull, ovetande om att hon strax ska göra den där ondskefulla blicken till en blixt av gudomlig illvilja och förvandla stackars Aktaion till en hjort som hans egna hundar ska slita i stycken, och de säger till sig själva: ’På min ära, vilken pangbrud! Henne skulle jag inte ha något emot att ta med till Palazz på lördag kväll. Och, förresten, vilken trevlig hund.’ Något i den stilen?« »Ja«, sa Tibo bara. »Något i den stilen. Det är ju faktiskt en mycket trevlig hund.« Yemko suckade. »Gode borgmästare Krovic, det mest häpnadsväckande med er – och jag säger detta med äkta värme och beundran – är att ni verkligen tror det. Ni tror verkligen på att dela dessa underbara ting med människor som aldrig kan förstå dem och aldrig kan fås att förstå dem. Ni tror på det.« »Ni tycker att jag är mycket dum, eller hur?« »Inte alls. Inte alls.« Yemko vinkade lugnande med en fet hand. »Jag beundrar er brist på cynism. Jag önskar att jag kunde dela den. Det är sant. Tro mig.« »Det är inte fråga om dumhet eller cynism. Det är livets enkla faktum.

Människor kan beundra, människor kan till och med älska och aldrig komma i närheten av att förstå. De älskar Gud men gör aldrig anspråk på att förstå.

Jag tvivlar på att det finns en man i Punkt som förstår sin fru, men de älskar dem.« »En del av dem«, konstaterade advokaten. »Åh, de flesta! Hur som helst måste jag tro att det är rätt att dela dessa ting.

Jag är demokrat.« Åt detta skrattade Yemko nästan. »Ja«, sa han, »den där befängda idén baserad på den kultiverade fantasin att alla åsikter väger lika tungt. På något sätt tycks den alltid bara omfatta politikens område, aldrig sånt som rörmokeri –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 82

2010-07-31 10:39:00

eller navigation på havet eller översättning från sanskrit.« Hans väldiga kropp skälvde av en suck. »Gode borgmästare Krovic. Stackars, gode borgmästare Krovic, ni måste lova mig att aldrig svika de här människorna som ni månar så om. De skulle slita er i stycken, lem för lem. Ni skulle bli deras Aktaion. Och lova att ni låter mig hjälpa till om ni en dag skulle stöta på Diana i skogen.« »Det kommer inte att ske«, sa Tibo, »men tack i alla fall, och om det gör det ska jag knacka på er dörr.« Det blev tyst ett ögonblick. Tibo föreslog lunch. »Nej. Tack, nej. Jag tror inte jag klarar det«, sa Yemko. »En annan gång då«, sa Tibo. »En annan gång.« Och med en kraftansträngning sträckte Yemko ut handen. »Adjö så länge, borgmästare Krovic. Om ni inte har något emot det, så tror jag att jag stannar här hos Diana en liten stund.« »Självklart. Hon tillhör ju faktiskt er.« Och Tibo drog sig tillbaka med ett leende.

Han hade nästan nått korridoren när Yemko ropade efter honom: »Mitt biträde kommer att skriva till domare Gustav i eftermiddag. Ni förstår?« Utan att vända sig om svarade borgmästare Krovic: »Erbjudandet om lunch kvarstår.« Tibo gick tillbaka genom korridoren med dystra landskap och följde, precis som museiledningen krävde, den underliga och slingrande rutten ut ur byggnaden, förbi dioramat med belägringen av Punkt, förbi amiral Gromykos otryckta sjökort över Et och, oundvikligen, vidare till presentshopen.

Beskrivning anses obligatorisk i berättelser men det finns ingen anledning att beskriva en plats som den där. Den ena museibutiken är i stort sett den andra lik med sina souvenirpennor och souvenirradergummin och souvenirpennvässare, det slags föremål som varje barn med självaktning skulle fnysa åt under normala omständigheter men som vid ett museibesök blir kärare än livet självt, mer eftertraktade än rubiner, högre värderade än Indiens rikedomar. Museibutiker är byggda på en fast grund av brevpapper, och ovanpå det, kommer lager med affischer och kopior och förståndiga böcker av den sort som mostrar tycker om att ge bort till jul och som förklarar hur ångmaskiner fungerar eller pingvinernas privatliv.

Tibo ignorerade allt detta. Han var enda barnet och ingens morbror. I stället –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 83

2010-07-31 10:39:00

gick han rakt fram till en ståltrådshylla med färglagda vykort som hängde på väggen längst in och tog ner ett av Diana och Aktaion. Han såg ingående på det. Det var ingen tvekan om saken. I ett visst ljus, ur en viss vinkel, skulle den tillfällige besökaren, om han inte visste bättre, kunna se en flyktig likhet med Agathe Stopak – rent ytlig, givetvis. Tibo sträckte sig upp för att sätta tillbaka vykortet, ångrade sig, grävde i västfickan efter några mynt, ställde sig i kön bakom ett skuttande barn och dess suckande mor och det var först då som han, i ett annat ställ, upptäckte ett annat vykort. Det här var annorlunda – inte ett souvenirkort av de tavlor som visades i museet utan placerat i ett av de roterande ställ där skylten högst upp meddelade:

Världens Förnämsta Målningar Tibo såg det blixtra förbi en gång i sekunden medan det skuttande barnet elakt dunkade på det knarrande, snurrande stället. »Ursäkta mig«, sa han till den suckande modern. »Får jag?« Han sträckte sig över henne och fick korttornet att stanna.

Kvinnan ignorerade honom, drog bort barnet och väste någonting om att vara snäll.

Tibo sträckte sig ut och tog kortet. Det var ännu en gudinna, men en gudinna i en annan gestalt, mörkhårig, som Agathe, inte den banala blondinen från skogen, också naken men inte oavsiktligt blottad, avsiktligt och provocerande naken och inte heller ilsket blängande bakom en lyft arm. Den här låg på en sidendraperad schäslong, tittade trött från en spegel, exponerade sin celloformade rygg och de där runda skinkorna (exakt samma färg som aptitretande turkisk konfekt med pudersocker), höll upp håret från axlarna i slingor runt mjuka vita fingrar och blickade ut från spegeln med ögon som sa: »Ja, ni äntligen. Jag har väntat i evigheter. Kom in och stäng dörren.« Den här, det var Agathe. Gode borgmästare Krovic tittade på kortets baksida. Där fanns den vanliga tryckta uppdelningen med »Denna sida för meddelande«, »Denna sida för adress« och en grå fyrkant med »Sätt frimärket här« och på två rader längst ner stod det »Rokeby Venus, National Gallery, Trafalgar Square, London«.

Kön rörde sig. Tibo lämnade de båda vykorten till expediten. De darrade i –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 84

2010-07-31 10:39:00

hans fingrar. Ljudet av hur de slog emot varandra fyllde rummet. Borgmästare Krovic väntade inte på sin växel.

Vaktmästarna, där de stod vid dörren i sina kavajer med mässingsknappar, fick honom att rycka till när han skyndsamt stoppade den lilla påsen i kavajens innerficka och smet ut. »Godmiddag, borgmästare Krovic.« »Ja. Adjö!« pep han och sprang nerför trappan.

Det dröjde inte länge förrän Tibo började känna sig verkligt dum. Han hade köpt två vykort – det var allt. Vykort av det slag som såldes i Punktmuseets respektabla miljö, inte den sorten som sjömän tog med sig hem från Tangers marknader. Det var bilder av ett slag som kunde visas för skolbarn. Herregud, de visades för skolbarn nästan varje dag. Borgmästaren och Punkts kommunfullmäktige skulle i sanning svika sin plikt mot stans ungdom ifall bilder av det här slaget inte fanns lätt tillgängliga i varje klassrum. De där vykorten var rena och sunda hyllningar till den mänskliga kroppen. De representerade det främsta inom europeisk konst och kultur. Och ändå var Tibo oförklarligt varm, och för andra gången den dagen fann han sig bekämpa frestelsen att ha fruktansvärt dåligt samvete. Han tittade på klockan. Nästan tolv.

I Brauns varuhus skulle servitriser i fräscha, svarta uniformer samla in travar med tefat och städa bort kaffekannor och sopa bort petit-chou-smulor från borddukarna med vita tagelborstar. Punkt tänkte på lunch och Tibo hade fått nog av ledighet. Han vände tillbaka utmed Et, satte kurs mot Citytorget igen, och medan han gick mellan almarna klappade han då och då på kavajfickan bara för att vara säker på att den lilla styva rektangeln fortfarande var kvar, och mellan klapparna såg han sig då och då om, på trottoaren bakom, som om han var rädd att någon hjälpsam medborgare plötsligt skulle röra vid hans axel och säga: »Borgmästare Krovic … ni tappade de här.« Ingen gjorde det. När Tibo kom fram till rådhuset låg korten fortfarande i hans ficka. De låg fortfarande i hans ficka när han skuttade uppför den gröna marmortrappan till sitt kontor, var fortfarande där när han gick in och fortfarande där när han, för första gången sedan han gav Nowak, finanssekreteraren, sparken för att ha daskat tre flickor i skrivmaskinspoolen i baken, stängde dörren till fru Stopaks rum. Gode borgmästare Krovic tog fram korten ur fickan. Utan att öppna påsen lade han dem i skrivbordslådan och låste om dem.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 85

2010-07-31 10:39:00

Kaffekoppen som Agathe hade kommit in med till honom i morse stod fortfarande på sitt fat, nu med ett skälvande mjölkskinn. Tibo flyttade koppen åt sidan och drog fram pappret ur det läderkantade skrivunderlägget. Han vände på det. Undersidan var ren och tom. Han sköt det på plats. Han slätade ut det.

Han förvissade sig om att hans bläckhorn och hans pennset och hans skrivbordsalmanacka allihop var redo och stod i givakt. Han lutade sig tillbaka i stolen. Allt var som det skulle. Prydligt. Ingenting udda och på fel plats. Bra. Tibo Krovic reste sig och öppnade åter dörren till Agathes rum. Hon tittade upp från skrivmaskinen och log. Hon hade samma uttryck, håret högt uppsatt och de mjuka slingorna som lockade sig i nacken, samma uttryck i ögonen som sa: »Ni äntligen. Jag har väntat i evigheter. Kom in och stäng dörren.« »Allt som det ska?« frågade hon. »Ja tack. Fint.« »Säkert?« »Ja. Bara kaffet ni gav mig. Jag glömde att dricka det. Jag måste gå och hälla ut det.« Tibo gick tillbaka in i sitt rum och kom ögonblicket efter ut med kaffekoppen. »Jag kan göra det«, sa Agathe. »Nej, inga problem.« Och han gick försiktigt korridoren bort mot herrarnas marmortrygghet, där han sköljde ur sin kopp, gnisslade bort mjölkringen med tummen under en rinnande kran och tog lugnande klunkar av stärkande, blekmedelsfylld luft. Om det var någonting gamle Peter Stavo var, så var det noggrann.

Tibos händer var våta. Han körde dem genom håret och drog ner västen.

I spegeln såg han åter Punkts borgmästare. Punkts borgmästare är inte det slags person som köper tvivelaktiga vykort. Det var Punkts borgmästare som vandrade tillbaka längs korridoren förbi tavlan med borgmästare Skolvigs sista strid och tavlorna med de förgyllda namnen på alla hans föregångare, men det var Tibo Krovic som gick förbi fru Stopaks skrivbord och såg henne och andades in hennes parfym och tänkte på de där vykorten och undrade.

Han skyndade in i sitt rum och satte sig. »Vill ni ha något annat? Mer kaffe?« ropade Agathe. »För jag tänker snart gå på lunch.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 86

2010-07-31 10:39:00

Tibo skulle just säga åt henne att inte bekymra sig när han tittade upp och fann henne där, på andra sidan hans skrivbord. »Nej. Inga problem. Säkert.

Tack.« »Så hur var inspektionsrundan?« »Bra. Utmärkt.« »Upptäckte ni något som behöver göras? Något som behöver åtgärdas?« »Ett par saker. Småsaker. Inte mycket att bry sig om. Kanske ett litet jobb åt stadsingenjören, och det är möjligt att jag ska tala personalfrågor med chefen för Konst och kultur. Vi kan prata om det sedan.« »Bra«, sa Agathe. »Efter lunch.« »Ja.« Tibo tvekade. »Har ni några planer? Ni ska förstås träffa Stopak.« »Nej. Jag blev vansinnig och kostade på mig en ny matlåda och jag gjorde några fina smörgåsar och jag tänker äta dem på torget, vid fontänen. Det är massor av flickor som gör det.« »Ja, jag har sett det«, sa Tibo.

De kunde inte komma på mer att säga. Så i stället för att säga »För Guds skull, Agathe, kom så springer vi ner till färjan och seglar iväg till Tankstreck och skaffar ett rum på ett hotell och ägnar natten åt att dricka champagne och älska tills vi mår illa och åker inte hem igen förrän i morgon«, sa Tibo ingenting alls. »Ja«, sa Agathe. »Då ska jag låta er fortsätta.« »Ja. Bra. Trevlig lunch.« Och Tibo grävde i sin tomma korg för ingående post tills hon hade gått. Han väntade, lyssnade. Han gick till dörren mellan deras rum. Hon hade definitivt gått. Han kikade runt dörren mot hennes skrivbord. Hon var inte där.

Tibo gick ut från kontoret, ner från den tjocka, blå, kommunala mattan och ut i den kalla, hårda, betongmosaikkorridoren som ledde till baktrappan.

Om han gick ner och förbi Peter Stavos lilla glasbur kunde han nå torget. Han gick upp, förbi Planavdelningen, förbi stadsingenjören och stadsjuristen, förbi Licenser och Nöjen, tre våningar upp tills trappan blev mindre och smalare och tog slut vid en naken dörr.

Tibo tog upp en nyckelknippa ur fickan och gick igenom den. Han öppnade dörren och steg in i ett litet vitt rum. Damm från den flagnande putsen täckte golvet. Där fanns stegar och hinkar travade utmed väggarna, namnlösa –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 87

2010-07-31 10:39:00

former draperade i grå lakan och fyra trätrappsteg som ledde upp till ännu en liten dörr. Tibo klättrade vidare och steg ut i himlen. Han var omgiven av blått, liksom min staty som stod ensam på katedralens översta spets, insvept i blått från himlen ovanför hans huvud till den mörka fläcken vid horisonten som kunde vara färjan på väg hem. Blått.

Han tittade ner på torget, ner bland duvorna och de som var ute och handlade och de rådhusanställda på väg mot pajbutiken, spejade efter Agathe, hennes gestalt, hennes gång. Och där var hon, satt på kanten till fontänen, lutade sig bakåt, lät solljuset falla på ansiktet som hon vände upp mot himlen, med handväskan och matlådan tryggt instoppade under fötterna.

Gode borgmästare Krovic tittade på henne, på hennes blå klänning, hennes blå emaljmatlåda, det blå i den vidöppna himlen ovanför Punkt återspeglat i det glittrande vattnet i fontänen och alltihop överträffat av det blåklintsblå i hennes ögon som han låtsades att han kunde se lysa från andra sidan torget, och plötsligt kom han på sig själv med att säga »caeruleus«. Tibo var sådan.

Det hände ibland. Av någon för honom okänd anledning formade sig vackra ord i hans huvud. »Sirocco« – det var ett och »karyatid« – det var ett annat.

Caeruleus, sirocco, karyatid. Och sedan, andra dagar, kunde han komma på sig själv med att försöka minnas saker. »Vad kallas en pelare utformad som en kvinnofigur?« och »karyatid« stannade utom räckhåll, alldeles utanför hans minne tills han började undra: »Håller jag på att bli gammal? Håller jag på att bli virrig?« På sista tiden hade tjocka, borstiga trädstammar börjat skjuta skott i hans ögonbryn. Tibo var inte en påfallande fåfäng man men han erkände för sig själv att han hade problem med att hålla dem under kontroll, och häromnatten trodde han att han skulle förblöda efter ett mindre lyckat försök att raka bort ovälkomna hårstrån som, varglikt, spretat ut ur hans öron. »Gammal. Jag håller på att bli gammal«, suckade han.

Men i ögonblick som detta, ögonblick när han tittade på Agathe Stopak så länge han ville, när han kunde insupa henne, tänkte Tibo inte på att bli gammal.

Det kom in en vind från Tankstreck och svepte stans flagga runt honom.

Tibo fångade ett hörn i näven och kysste det. Han tittade fortfarande på Agathe när han släppte det.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 88

2010-07-31 10:39:00

Det dröjde inte länge förrän katedralklockorna började slå igen. Kontoristerna och butiksflickorna och Agathe började strömma tillbaka från lunchen. När hon kom till sitt rum satt gode borgmästare Krovic redan vid sitt skrivbord, exakt där hon lämnat honom. Tidningen hopvikt vid det halvfärdiga korsordet, den tomma kaffekoppen och högarna med kaksmulor – de hade alla en historia att berätta. »Borgmästare Krovic, ni borde äta bättre«, sa Agathe och hon sopade ner smulorna i en kupad hand. »Jag ska ta någonting ordentligt i kväll.« »Bara ni verkligen gör det. Vill ni att vi skriver de där breven nu?« Hon gick ut till sitt skrivbord efter anteckningsblocket, kom tillbaka, satte sig i den gröna stolen mitt emot Tibos skrivbord och skrev ner hans brev till stadsingenjören och ett annat till chefen för Konst och kultur. »Tycker ni att vi behöver män som öppnar museidörrarna för besökare?« frågade Tibo henne. »Är det allt de gör?« »Det verkar så.« »I så fall är jag inte säker«, sa Agathe. »Hur mycket betalar vi dem?« »Jag vet inte det heller. Det är därför jag vill tala med deras chef.« »Mja«, sa Agathe tvekande, »jag vill ju inte att någon ska bli av med jobbet, men å andra sidan, som skattebetalare …« »Ja, det var det jag trodde.« »En fråga till«, sa Agathe, »sedan ska jag bestämma mig. De här dörröppnarna – har de sådana på museet i Omljud?« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 89

2010-07-31 10:39:00

»En väsentlig fråga som, i vanlig ordning, slår huvudet på spiken«, sa Tibo. »Det ska jag se till att fråga deras chef om.« Eftermiddagen förflöt långsamt med klocktick och skrivmaskinsknatter och kaffekoppar. Kvällspunkten kom och Tibo fann till sin belåtenhet att han knuffats bort från förstasidan av en brand i Arnolfinis spritfabrik. Ingen skadad, produktionen igång som vanligt i morgon. Morgontidningen låg fortfarande hopvikt på hans skrivbord, ett nyckelord i korsordet basunerade ut sin tomma triumf i rummet. »Min mormor sa alltid att man inte skulle titta ut genom fönstret på morgonen«, sa Agathe. »För man kunde behöva ha någonting att göra på eftermiddagen. Ja, tack så mycket, fru Stopak, jag har alltid uppskattat det skämtet.« »Ja, nu har ni någonting att göra. Klockan är nästan fem. Vigseln, om ni minns den?« »Ja, jag minns. Färjeflickan. Vad var det nu hon hette?« »Kate.« Medan Tibo fick fullt upp med att sätta på sig kavajen och rätta till slipsen tog Agathe upp hans tidning från skrivbordet och såg på den ett ögonblick.

Hon sa: »Tjugofyra lodrätt. Det är ’impi’ – ett ’impi’ är ett zuluregemente.

Afrikansk soldat säger på engelska ’jag är ,’. Förstår ni?« »Va?« »Impi.« Tibo kunde bara skaka på huvudet. »Jag har svettats i timmar över det där?

Hur bär ni er åt?« »Jag är briljant«, sa hon. »Ja, fru Stopak, ni är briljant. En hyllning till Punkts skolväsen. Kate?« »Kate.« »Och?« »Simon. Hon är den rödhåriga i klänningen som är lite för trång för henne.

Han är den finnige pojken som undrar hur han hamnat i den här soppan. Allt som vanligt nerskrivet i formulären.« »Kate och Simon. Kate och Simon. Kate och Simon. Bra, visa in dem.« »Redan på väg«, sa hon och lämnade rummet med den där lätta, höftsvängande gången som förundrade Tibo minst lika mycket som hennes korsordsfärdigheter.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 90

2010-07-31 10:39:00

Efter ett ögonblick var Agathe tillbaka, med det blivande brudparet. Tibo hade tagit fram träpulpeten ur dess skåp i hörnet och stod nu bakom den under Punkts vapen, under min leende bild, själv leende för att välkomna dem.

Men de var trumpna.

Tibo tittade på den stackars tjocka rödhåriga Kate och det enda ord som kom för honom var »olycksalig«. En olycksalig klänning, en olycksalig haka, olycksaliga biljardbordsben och en olycksalig nyans av rödblont. Olycksalig.

Hon gick bakom pojken Simon, sköt på, drev den ovillige att avge sitt löfte inför borgmästaren. Hans ansikte var en sprakande färgorgie av akne, en biblisk hemsökelse av varbölder – en sådan sak som vi helgontyper skulle ha kallat en skrytsam uppvisning i överdrivet patos – och han hade på sig en grön kostym som definitivt inte var sydd åt honom.

Gode borgmästare Krovic klev fram från pulpeten för att skaka hand med dem – hans berömda dubbelhandsfattning, den där han grep med sitt reglementerade, fasta, torra grepp och sedan lade sin vänstra hand ovanpå, bara för att betona uppriktigheten och djupet i sitt genuina välkomnande. »Simon«, sa han med värme. »Kate.« De formade läpparna till någonting ljudlöst. »Är ni ensamma?« frågade Tibo.

De såg på varandra. De såg på honom. »Är det ingen annan här?« försökte Tibo igen.

Pojken sa: »Där var en dam som visade oss in.« »Ja, fru Stopak – min sekreterare. Men har ni inte med er någon vän? Era föräldrar?« Simon tittade på sina skor eller på så mycket av dem som stack fram under hans gigantiska byxuppslag. »Pappa ville inte komma«, sa han. »Säger att jag är tokig. Vill inte ha någonting med det att göra.« »Och min mamma arbetar«, sa Kate.

Tibo tittade på dem. Barnungar. Bara barn. Han hade ingen anledning att viga barn. Absolut ingen anledning att viga barn vars föräldrar inte brydde sig om ifall de gifte sig eller inte – inte brydde sig tillräckligt för att se det ske. »Jag kan inte viga er«, sa han. »Jo, det kan ni«, sa pojken. »Vi måste.« »Ni måste. Vill ni då?« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 91

2010-07-31 10:39:01

De såg på varandra, den finnige pojken och den olycksaliga, rödblonda flickan. »Vi måste«, sa de tillsammans.

Och Tibo insåg med smärta att han inte kunde förhindra det. Han hade ingen rätt att förhindra det. De var bara ännu ett par Punktbor som han inte kunde skydda, inte ens mot sig själva. Men å andra sidan, tänkte han, kanske tyckte han bättre om dem just för det. Kanske var de bättre människor – mer som den sortens människor han ville ha till sin stad på grund av det. Vanliga, fula människor i illasittande kostymer som »var tvungna« att gifta sig. Kanske var det vad en stad som Punkt behövde – att känna skam likaväl som att känna stolthet. Det ena utan det andra skulle vara meningslöst. Det ena utan det andra skulle vara farligt. »Jag kan inte viga er utan vittnen«, sa han och ropade in Agathe i rummet. »Fru Stopak, det här unga paret skulle vilja att ni och Peter Stavo bevittnar deras vigsel. Tror ni att ni kan leta upp Peter och be honom komma in?« »Javisst«, sa hon. »Kate får hjälpa mig att leta.« Agathe sträckte ut en hand och vred lite på huvudet. Det fanns ett leende i gesten och, kanske, någonting av en blinkning. Kate gick fram till henne. Simon och gode Tibo Krovic lämnades ensamma, ansikte mot ansikte, på varsin sida om pulpeten. Tibo harklade sig. Simon log blekt.

Tibo bestämde sig för att gå tillbaka till sin stol och slappna av. »Vi skulle kanske sätta oss«, sa han. »Det kan ta en stund.« »Jag står, tack«, sa Simon.

Så Tibo satt vid sitt skrivbord och tittade på pojkens rygg. Han hade valt att sitta och det skulle kännas dumt att nu gå tillbaka och stå. Simon hade valt att stå.

Han kunde inte ändra sig och sitta ner. De var fast, vända åt samma håll, låtsades fascinerade av mig, utfläkt som en skäggig fjäril fastnålad på en sköld. Det befrämjade inte samtal men borgmästare Krovic hade en perfekt utsikt över Simons nacke, som var ilsket skär där barberarens rakkniv hade passerat den på morgonen. Resterna av tre finnar bildade en blodig vulkanrad längs kragkanten.

Det fanns ingenting att säga. Tibo prasslade lite med kvällstidningen. »Är du säker på att du inte vill sitta ner?« frågade han. »Nej, jag står.« Pojken vred huvudet till hälften för att svara. Rörelsen utlöste en eruption på hans krage.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 92

2010-07-31 10:39:01

»Som du vill«, sa Tibo.

Och, till sist, efter en evighet, kom Agathe tillbaka. Hon hade Peter Stavo med sig, beordrad ur sin bruna overall och mycket respektabel och prydlig.

Och med Kate hade hon åstadkommit ett smärre mirakel. Pojken vände sig om för att titta på henne och hans hemsökta ansikte sprack upp i ett leende.

Agathe hade på något sätt, under den tid de varit borta, tagit Kate och förvandlat henne till en brud. Hon hade ändrat hennes hår, knutit en sidenscarf om halsen, gjort någonting med det lilla sminkförråd hon alltid hade i sin väska, och i händerna höll Kate en bukett med blå blommor. Tibo kände igen dem. De kom från silvervasen som stod som ständig hyllning framför tavlan med borgmästare Skolvigs sista strid. Varför inte? tänkte Tibo. Detta är i varje fall minst lika modigt som någonting Skolvig gjorde.

Peter Stavo klev fram och ställde sig vid Simons axel. De skakade hand. »Lycka till«, sa Peter och Agathe intog leende sin plats bredvid Kate.

De log allihop, insåg Tibo. Agathe hade tagit det här lilla, sjabbiga, skamsna och gjort det till någonting lyckligt. Han stod vid pulpeten och läste orden, och när det blev dags för Kate och Simon att hålla varandra i handen tog Agathe den lilla blombuketten och ställde sig vid ena sidan och höll den och tittade ner på den.

Tibo hade läst orden så många gånger förut, och nu var det som om han aldrig hört dem förrän i det ögonblicket. Allt en vigselakt i en kyrka kunde erbjuda saknade de. Där fanns ingen poesi och inget storslaget och ingen känsla. Det var helt enkelt ett stycke byråkrati, en officiell stämpel som en hundskatt eller ett torghandelstillstånd men plötsligt, i dag, fann Tibo det märkligt spännande. Han läste den menlösa formuleringen högt för Simon, att stapplande säga efter, och medan han läste orden föreställde han sig att han sa dem för Agathe, till Agathe, som sig själv.

Där stod hon i sin blå klänning och tittade sedesamt ner i en lånad, blå bukett medan han lovade bort sig själv till henne och bara henne för evigt och han upplevde sin egen narraktighet, det narraktiga i alltihop – att samma enfaldiga skamkänsla och konvention och anpassning som hade tvingat ihop de här två barnen höll honom borta från en kvinna som Agathe.

När han sa »Du kan kyssa bruden nu« fanns det tårar på Tibos kinder.

Agathe tittade upp och såg dem och snyftade till lite.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 93

2010-07-31 10:39:01

Din toka! tänkte hon och vände sig bort för att torka ögonen. De hade lurat varandra.

Och det var så det sedan slutade, inte med att smita nerför baktrappan utan på stora trappan till rådhuset, med leenden och skratt och regn av konfetti som Peter hade samlat in från brickorna under ett dussin hålslagare på ett dussin kontoristers skrivbord och tagit upp ur sin ficka när Tibo uppmuntrande ropade »Säg omelett!«.

Det blev tid för ett glas – »Bara ett. Nej, säkert, inte mer. Nåja, om ni envisas. Men bara ett glas till!« – på Fenix och sedan skildes de åt med kramar – »Scarfen? Behåll den. Var inte fånig, det är en bröllopspresent!« – och skyndade hem. Tibo gick snabbt uppför Slottsgatan, Agathe väntade vid spårvagnshållplatsen i hörnet av Citytorget, Peter klättrade uppför trappan till sin lägenhet ovanför Punkts näst bästa slaktare och barnen, Kate och Simon, sprang skrattande bort tillsammans, nerför backen till framtiden – hur den nu skulle gestalta sig.

Agathe tittade efter dem och försökte avgöra vad det var hon kände. Avund?

Medlidande? Nostalgi? Ilska? Hon vände sig bort med en suck.

En kall vind drog uppför Slottsgatan och dröjde vid Tibo innan hans spårvagn kom, förde med sig Kates skratt och klappret av hennes fötter när Simon drog iväg med henne över kullerstenarna. Ett olycksaligt barn – det var vad han hade kallat henne. Nu grälade han på sig själv för det. De var båda två vanliga, tråkiga, fula barn, som blint klampade in i vanliga, tråkiga, fula, spolierade liv men de gick åtminstone inte ensamma. Olycksalig? tänkte Tibo.

Fan ta dig, Krovic, när blev du så överlägsen?

Spårvagnen kom. Han hade missat anstormningen av kontorsanställda och jäktade butiksflickor. Det var lugnt nu, lättare att få en plats med bara några få andra passagerare, inklusive ett par som han – välbeställda, välklädda medelålders män som hade dröjt sig kvar lite för länge på någon taverna i stan därför att de inte kunde komma på någon bra anledning att skynda sig hem.

Efter sju hållplatser steg gode borgmästare Krovic av vid kiosken på hörnet och svängde in på sin gata, gick under hängande körsbärsträd tills han halvvägs ner, på höger sida, nådde sin grind. Den såg ut som om den klamrade sig fast vid muren, som en drucken en lördagskväll vid en lyktstolpe. Jag måste göra någonting åt den där, tänkte Tibo. Det måste jag verkligen. Han dök in –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 94

2010-07-31 10:39:01

under björken där mässingsbjällran hängde i händelse av besökare och lade märke till en fjäril som klängde sig fast vid den och trampade med fötter fina som hästtagel på kanten. När han i andra änden av gången grävde i fickorna efter den stora, svarta husnyckeln var Tibo säker på att han kunde höra ett svagt plingande.

Några minuter tidigare, mitt i stan ovanpå Punkts näst bästa slaktare, klev Peter Stavo in i en lägenhet där köket ångade av stuvning och klimp och han kysste den feta hustrun som hade stått framför samma spis i trettio år. Hon schasade bort honom med en torkhandduk och ett ilsket usch och klagade »Du kommer tidigt i kväll! Och du har druckit!«. Men när hon var säker på att han vände ryggen till och hade satt sig till rätta i stolen med sin tidning såg hon på honom med ett leende.

Och på andra sidan Punkt, när spårvagnen rullade bort från Gröna Bron, ansträngde sig Agathe för att räta på axlarna och gå rak och reslig som en poppel, men kurvig som en kägla, runt hörnet in på Aleksandergatan, förbi Oktars delikatessaffär och uppför trappan till lägenheten där Hektor stod på trappavsatsen och skrapade ur en förkolnad stekpanna i soptunnan. »Åh«, sa han. »Ledsen. Jag och Stopak … Du var sen så vi tänkte vi skulle ordna kvällsmaten.« Rök svävade på trappavsatsen. Den var ännu tjockare inne i lägenheten. »Har ni ringt brandkåren?« frågade Agathe iskallt. »Äh, var inte sådan«, sa Hektor. »Jag är ledsen, Agathe. Säkert.« »Var är Stopak?« »Där inne. Tar sig en liten lur.« Hektor fnissade dumt. »En liten lur. Det är allt. Har varit en lång dag.« »Så ni tapetserade på Tre Kronor hela dagen, var det så?« Och det enda Hektor kunde komma på att säga var: »Äh, var inte sådan.

Jag är ledsen, Agathe. Det är säkert.« Hon tittade på honom, med cigarretten som stack ut under den där ovårdade mustaschen, med en trubbig kniv i en hand och en svartnad stekpanna full av lysande silverärr i den andra, och det var inte långt ifrån att hon skrattat. Detta var vad hennes liv hade blivit. »Släng den«, sa hon. »Bara släpp den i soptunnan. Den är förstörd. Inte värd att spara. Jag har ingen användning för den.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 95

2010-07-31 10:39:01

Han tänkte säga »Jag är ledsen, Agathe« en gång till men behärskade sig.

Han släppte stekpannan och lade tillbaka locket på soptunnan. »Jag ska göra en smörgås åt dig«, sa Agathe, och ute i köket skar hon bröd och hackade skinka och vred locket av picklesburkar med en ragatas iskalla vrede. Hektor sa ingenting. Han tuggade sig igenom den och tackade henne och gick.

När Stopak vaknade i soffan klockan fyra på morgonen, med sendrag i nacken och obehagligt torr i munnen, stod hans fat med smörgåsar kvar där Agathe lämnat det, balanserande på hans mage.

Och det var så det var för Tibo och Agathe – ena dagen i stort sett lik den andra. Ordinära. De steg upp på morgonen och tog spårvagnen till arbetet i motsatta delar av stan och hon höll sig sysselsatt och var ledsen för att det inte fanns någon i världen som brydde sig om henne eller ville ha henne, medan gode Tibo Krovic på andra sidan den där dörren, på andra sidan den där väggen, var olycklig för att det inte fanns något eller någon i hela världen som han ville ha om det inte var fru Stopak.

De lurade varandra. De lurade varandra vid vigseln när Agathe trodde att Tibo hade fällt en sentimental tår, utan en tanke på att han kunde ha gråtit av frustration för att han ville ha henne och inte kunde få henne. Och Agathe lurade honom när hon grät av avundsjuka för den tjocka babyn som växte i Kates mage och han aldrig förstod det. De lurade varandra på tusen sätt varenda dag, när ingen av dem vågade tillstå sin längtan, ingen av dem vågade tala om sin smärta, båda två ovilliga att erkänna sanningen om sina liv. Det var inte långtifrån att de lurade sig själva.

Och ändå tröstade de varandra. Agathe med sin frodiga, muntra skönhet – hon kunde inte låta bli att vara vacker – och Tibo med sin vänlighet. Tibo kunde inte låta bli att vara vänlig. De värmde varandra med de där små gåvorna – vänlighet och skönhet. De är dyrbara. Tillgången är alltid knapp.

Och under dagar uppmätta av klangen från katedralens klockspel och klirret av kaffekoppar och veckor uppmätta av nya skrivmaskinsband eller sammanträden med Park- och fritidsförvaltningen höll de i hemlighet ihop, pysslade omedvetet om varandra, lade om varandras sår. När Agathe ägnade förmiddagen åt att titta på den blå emaljmatlådan som stod på hennes skrivbord där ett litet paket från Brauns en gång hade legat, när dagens höjdpunkt –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 96

2010-07-31 10:39:01

var att ta den med ut till fontänen och låtsas glatt överraskad vid upptäckten av de smörgåsar hon hade brett åt sig själv den morgonen, då var det också höjdpunkten på Tibos dag. Se honom där uppe på den hemliga balkongen, vid flaggstången, högt uppe i himlen, se honom titta på henne, vaka över henne! Det är stödjepunkten i hans liv.

Eller när Tibo åkte hem ensam till det gamla huset i slutet av den blå klinkergången och satt i köket medan osten stelnade i den kvällens omelett och han grävde i en portfölj full med kommunfullmäktigepapper och hoppades finna Agathe i den, hoppades driva bort henne ur tankarna, då fanns hon i lägenheten på Aleksandergatan, ovanför Oktars delikatessaffär och tänkte på honom.

När Stopak låg där tyst och kall och snarkade och inte märkte den vackra, knubbiga, parfymerade kvinnan vid sin sida eller när Hektor stod i hennes kök och stekte korv på hennes spis och vände sig om för att spotta i hennes vask med en cigarrett som brände rännor där den låg på hennes bord medan Stopak sov på soffan i rummet bredvid, då var Agathes första tanke alltid: Borgmästare Krovic skulle aldrig göra så. Jag slår vad om att borgmästare Krovic aldrig skulle uppföra sig så. Jag kan inte se borgmästare Krovic göra så.

När hon låg i sängen och klappade kattungen Akilles, som under hennes hand växte till en stark, blank katt med klor som sablar, då somnade hon alltid med en hälsning till honom. »Godnatt, Akilles«, brukade hon säga. »Godnatt, borgmästare Krovic. Godnatt.« Och ensam i det stora huset i slutet av den blå klinkergången i andra änden av stan brukade borgmästare Krovic höra henne och vända sig i sin säng under det vaddstickade täcket som hans mamma sytt när han var pojke, dra upp det till öronen och, halvsovande, säga: »Godnatt, fru Stopak. Gud välsigne och bevare er.« Ser ni hur de vakade över varandra?

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 97

2010-07-31 10:39:01

Men somrarna är korta i Punkt. Kalla vindar började allt oftare blåsa över Et, och ibland fanns det inget skydd att erbjuda.

Det var så det var den dag brevet kom – en stor vit snöflinga till brev som låg på Tibos skrivbord när han kom till arbetet och som förde med sig vinter i sina veck. Agathe hade tagit hand om hans övriga post, flinkt sprättat upp hans brev, vikt upp sidorna, skakat ut dem, fäst vart och ett vid dess kuvert med ett gem, lagt dem i en prydlig hög på hans skrivbord under brevpressen av järn som såg ut som ett tillplattat svart dörrhandtag. Men inte det här. Det låg där och tjöt som en siren, skröt för de andra kuverten med kvaliteten på sitt papper, dess höga lumphalt, dess oskurna kanter, dess silkespappersfoder, och skrivna tvärs över vänster övre hörn med en självsäker reservoarpennehand fanns orden »Strängt privat och konfidentiellt«.

Tibo tog brevet. Han vägde det i handen. Han balanserade det, diagonal till diagonal, mellan fingertopparna där de kraftiga pappershörnen grävde sig in i hans hud som små spetsborrar. Han blåste på det och såg det snurra runt.

Han slängde det på skrivbordet. Han sköt just tillbaka stolen för att kunna resa sig och gå bort till dörren och be Agathe om lite kaffe när hon dök upp där med kopp och fat. »Jag är inte nyfiken«, sa hon, men hon lät bekymrad. »Det är okej«, sa Tibo. »Jag har väntat på det här ett tag. Jag vet vad det är.« »Bra«, sa Agathe. Men hon stannade där hon var, stod med händerna korsade vid handleden, på andra sidan hans skrivbord.

Tibo stack in lillfingrets yttersta del under kuvertets flik och rev upp den.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 98

2010-07-31 10:39:01

Den trasiga kanten på det himmelsblå silkespappret flödade ut som ett sår.

Han läste det högt för henne. »Bäste Krovic! Som ni säkert vet har advokat Guillaume funnit det lämpligt att till mig framföra ett formellt klagomål gällande er hållning i ett ärende nyligen. Ni är en bra person, Tibo Krovic, som gör ett bra jobb och vi behöver fler som ni.

Alla har rätt till en halvtimmes galenskap en och annan gång och det är ingen skada skedd och till och med Guillaume säger att hans man förtjänade det som hände. Om saker och ting ligger till så som han påstår behöver jag inte tala om för er att det i sanning skulle vara en mycket allvarlig situation, men om ni nu kan tala om för mig att alltihop är en massa skitprat, då är jag nöjd. Jag skriver det här själv till er från mitt ämbetsrum och jag behöver inte tala om för er att inget av det kommer att föras vidare. Jag vet att ni, min gosse, mycket snabbt kan reda ut alltihop.« Det var undertecknat med ett snirkligt »Domare Pedric Gustav«.

Med en bister suck släppte Tibo ner brevet på sitt skrivbord. »Så var det alltså med det.« »Så var det med vad då? Det är ett underbart brev.« »Åh, fru Stopak, läs det! Det är en uppmaning att avgå.« Agathe nappade åt sig brevet. »Hör på«, sa hon. »Hör på. Tala om för mig att det är skitprat och att det är utagerat, jag vet att ni kan reda ut det här, inget av det här kommer att föras vidare. Han vill att ni stannar. Han ber er att stanna. Det är inte en uppmaning att avgå.« »Fru Stopak, det bästa ni kan säga är att det är en uppmaning att ljuga.« »Åh, var inte dum. Ingen ber er att ljuga.« »Domare Gustav gör det. Allt det där om en galen halvtimme och om att Yemko Guillaume vet att hans klient förtjänar allt han får. Om Guillaume tyckte det skulle han aldrig ha klagat hos domaren, och om Gustav trodde att jag hade något att komma med skulle han ha låtit sin sekreterare skriva det här brevet, inte hela det här hemlighetsmakeriet med att skriva till mig från sitt låsta ämbetsrum. Det är en mycket vänlig, mycket generös, mycket trevlig uppmaning till mig att avgå.« Agathe föste runt brevet på skrivbordet med gummiänden på sin penna. »Låt mig skriva till honom. Jag skriver ihop något på en minut. Ni behöver inte göra det.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 99

2010-07-31 10:39:01

»Fru Stopak, jag skulle bli tvungen att sätta mitt namn under. Jag skulle bli tvungen att underteckna det.« »Nej, jag kunde underteckna det. Jag kunde säga att ni var på tjänsteförrättning.« »Jag vet att ni försöker vara snäll, men nej. Det är löjligt. Nej.« »Löjligt! Så nu tycker ni att jag är löjlig?« Hon skickade iväg domare Gustavs brev tvärs över skrivbordet. »Som ni vill. Det är möjligt att jag är löjlig …« »Ni är inte löjlig. Jag menade inte er.« »Nå, det är möjligt att jag är löjlig men jag är i varje fall inte …« Hon avbröt sig för att hämta andan. »Jag är i varje fall inte mjäkig!« »Mjäkig?« sa Tibo. »Mjäkig. Ni tycker att jag är mjäkig. Att säga sanningen är mjäkigt, är det så?« Agathe marscherade ut ur rummet. »Varsågod, avgå om det är vad ni vill«, sa hon. »Som om jag brydde mig.« Och hon smällde igen dörren och satte sig vid sitt skrivbord och grät, torkade bort heta tårar från ögonen därför att hon brydde sig. Hon brydde sig en hel del. Hon var tvungen att sitta där och lyssna medan Tibo slamrade runt i sitt rum på jakt efter papper. Hon var tvungen att ge det till honom när han till sist gav upp sökandet och kom ut och bad om hjälp. Hon satt och lyssnade efter raspet från hans penna när han skrev, kände spetsen repa mot hennes hud på samma sätt som den repade mot pappret. Hon gav honom ett kuvert och tog upp ett ensamt rött frimärke ur facket i sin låda.

Och när han med beslutsamma steg lämnade kontoret för att gå till brevlådan satt hon och såg honom gå. »Jag tycker inte att ni är löjlig«, sa han utan att vända sig om.

Och Agathe sa, för tyst för att han skulle höra: »Jag tycker inte att ni är mjäkig.« Och sedan grät hon lite till, eftersom hon inte kunde dela detta med honom och hon kunde inte skydda honom mot det eller ta det på sig.

Hon gjorde vad hon kunde. Hon skötte sitt arbete. Hon kokade kaffe till honom. Hon berättade lustiga historier om katten Akilles och vägrade absolut, fullständigt att föra vidare ett enda ord av skvaller – nåja, men ni får inte berätta för någon annan – om vad stadsjuristens fru hade ställt till med på söndagsskolans utflykt, hon gav honom kvällstidningen men hon nämnde aldrig, aldrig livet hemma eller Stopak eller Hektor.

Och Tibo gjorde vad han kunde för henne. Han var en snäll och omtänk–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 100

2010-07-31 10:39:01

sam chef. Han var alltid artig, bad alltid vänligt om vad det nu var han ville ha gjort, hade henne aldrig att arbeta sent, såg alltid till att det fanns kex till hennes kaffe och, ibland, till och med en kaka, nämnde aldrig, aldrig att han var tokig i henne och längtade outhärdligt efter henne. Och framför allt vakade han hängivet över henne, antingen det innebar att han var tvungen att resa sig från skrivbordet tio gånger om dagen för att öppna dörren mellan deras rum eller springa som en galning så fort hon gick till lunch så att han kunde stå i rådhusets torn och titta på henne. Tibo gjorde vad han kunde.

Han anade hennes smärta. Han kände igen den som om den hade reflekterats från en spegel, och på grund av det vakade han över henne.

Och det var vad han gjorde den där dagen i slutet av sommaren när Agathe satte sig på kanten av fontänen och råkade knuffa ner sin matlåda i vattnet.

Titta ner från rådhusets krön, som gode Tibo Krovic gjorde den där dagen, som han gjort i minnet så många dagar och nätter sedan dess. Titta på torget, fullt med folk, en del lyckliga, en del arga, en del ensamma, en del älskade, söta flickor och alldagliga, det där smutsiga gamla fyllot med sitt trasiga, väsande dragspel hängande från en arm, polisen som kommer för att fösa bort honom, hunden i koppel, spårvagnen som skramlar förbi. Titta på dagen. Det är en strålande eftermiddag i början av september, sommarens sista framstöt.

Blommorna i fönsterlådorna gör ännu ett djärvt försök, de hängande korgarna kämpar för en sista färgkaskad, en slutgiltig praktfull trumpetstöt för att överträffa Omljuds kommunala pelargonior, träden längs Et trotsar hösten, gässen bland öarna har vägrat all planering för att flyga söderut. Och allihop, blommor, träd, blad, fåglar, hundar, fyllon, butiksflickor, allihop sjunger i kör »Det kommer aldrig att bli vinter!« för där, mitt på torget, sitter beviset för det. Fru Agathe Stopak, lång och yppig och krämigt rosa, sitter på kanten till fontänen och låter sig kyssas av solens strålar.

Titta på henne där hon sitter. Titta på henne genom gode Tibo Krovics ögon. Titta på hennes form, kurvan och linjen. Titta på hennes fot som vilar fjäderlätt på den där stenplattan, tår som kikar fram ur sandaletterna, hälens välvda båge, vristens sträckning, vadens rundning, böjen på knäets baksida och upp dit där klänningens prickiga silke rymmer ett löfte om lår och strumpkant och spänt strumpeband. Titta på slalomkurvan som störtar sig ner från hennes haka, runt hennes hals, över brösten som skulle överglänsa –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 101

2010-07-31 10:39:01

ett hinduiskt tempels bildhuggarkonst, midjans rent matematiska o-möj-lighet, magens rundning, skinkorna som breder ut sig och lägger sig till rätta och accepterar fontänens marmorkant. Titta på henne när hon rör sig, gracen, glädjen, när hon skakar ut den där rutiga duken över knäet, en sittande Salome.

Hon vänder sig om för att sträcka sig efter en smörgås i matlådan, varje led i rörelse, midja och axel och armbåge och handled och knoge, kurva och linje och vinkel, ner till yttersta fingerspetsen som nu, bara för ett ögonblick, snuddar vid matlådans lock och knuffar till och börjar välta omkull. Och detta är det ögonblick som varar för evigt. Detta är det ögonblick när gode Tibo Krovic står utanför tiden, lika långt ovanför klockans tickande som han är långt ovanför torget. För fru Stopaks matlåda rör sig. Den glider av fontänens kant.

Den glider ner i vattnet lika långsamt som sirap i ett vinterkök och Tibo börjar springa. Genom dörren bredvid flaggstången, ett hopp från det översta av de fyra trätrappstegen, ner i det lilla vita rummet nedanför med dess hinkar och dess stegar och dess dammlakan och dess mullvadshögar med vittrande puts, en kamp med låset och vidare ut på baktrappan när dörren bakom honom slår igen, sedan brakande och hoppande och fallande som en sten, ner tre våningar förbi Licenser och Nöjen, förbi stadsjuristen och stadsingenjören, förbi Planavdelningen, in i mosaikkorridoren utanför hans kontor, genom glasdörren och, innan den hunnit studsa på sina gångjärn, över den tjocka blå mattan och ner igen, nerför den gröna marmortrappan som leder till stora dörren och Citytorget där fru Stopak, alldeles intill fontänen, vänder sig om med avsmak för att fiska upp sin dyblöta matlåda ur vattnet.

Gode borgmästare Krovic stannar innan han stiger ut i solljuset. Han drar ner västen, han skjuter upp manschetterna, han kör fingrarna genom håret, han tar djupa andetag genom munnen och suger med en vissling in luft genom näsan tills hans lungor är fulla och hans andhämtning lugnat sig. Och sedan, i samma sekund som klacken på hans sko landar på Citytorgets släta, grå stenplatta, sätter mekanismen i hans klocka sig i rörelse, tick blir till tack och tiden börjar igen. »Gör mig den glädjen att få bjuda er på lunch«, sa han och av någon anledning, Gud allena vet varför, kände han sig tvingad att vika sig på mitten och buga som en husar i någon wieneroperett.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 102

2010-07-31 10:39:01

Det här är inte rätta sättet att bjuda ut en kvinna, tänkte Tibo. Inte en gift kvinna – inte en gift kvinna som arbetar åt dig! Herregud, Krovic, vad tänker du på?

Gode borgmästare Krovics mod sjönk, för han visste vilket misstag han hade gjort. Hon skulle avvisa honom, håna honom, anklaga honom mitt på Citytorget, peka ut honom för stadsborna som någon att skratta åt och det skulle betyda slutet – han skulle bli tvungen att avgå. Han skulle bli jagad ut ur stan. Hans yrkesliv skulle sluta i vanära när hon avslöjade honom som en pervers individ och kurtisör. Men hon gjorde inte det. Hon gjorde inte det.

Fru Agathe Stopak vände sig mot honom, kisade i solljuset och fnissade som en flicka och sa: »Jag tackar med glädje ja.« Och sedan knixade hon – en gest lika fånig och mekanisk och överblommad som hans hade varit men utförd med så mycket glimt i ögat att den kunde få den klumpigaste friare att känna sig väl till mods. Hon kastade tillbaka sin droppande matlåda i fontänen som om den ingenting betydde, som om den inte var annat än en plåtlåda full med fuktigt bröd, och hon tog hans arm och tryckte sin kropp mot hans när de gick ut från torget och över Vita Bron, och Tibo smälte.

Men någonting förändrades också i Agathe. Den där enda sekunden när hon såg Tibo stå där och sträckte sig ut och tog hans hand var det någonting som förändrades. Hennes sorg lyfte. Hon fann sig plötsligt önskad och åtråvärd igen.

Här var en man och, märk väl, inte vilken man som helst utan borgmästaren i Punkt, borgmästare Tibo Krovic själv, som hade gjort sig omaket att bjuda ut henne på lunch. Och varför inte? Varför inte? Hon var en stilig kvinna, trevligt sällskap, så varför inte? Vad kunde det vara för ont i det?

Det var ingenting med det. Ingen kunde ha något att invända eller förarga sig över. Men ändå fick det Agathe att rysa lite av spänning. Hon kände sig nästan älskarinnig. Inte fruig eller sekreterig utan nästan älskarinnig och, om sanningen skulle fram, till och med lite oanständig och, framför allt, förändrad.

Hon tryckte sig tätt intill Tibo när de gick tillsammans uppför Slottsgatan – antagligen för tätt intill. Ett ögonblick frågade hon sig själv: Om det var Stopak som bjöd ut dig på lunch, skulle du då gå så här med honom? Men en liten röst i hennes huvud svarade snabbt, som om den hade väntat på precis –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 103

2010-07-31 10:39:01

en sådan fråga: Om Stopak någonsin bjöd ut dig på lunch, skulle du då gå här med borgmästaren?

De gick tillsammans, sida vid sida, över torget, över Vita Bron och uppför Slottsgatan. Agathe i högklackat tog ut stegen i en bekväm, höftsvängande, rullande gång. Hon gungade ljuvligt bredvid honom i en tunn, vit klänning med stora svarta prickar och pustar av parfym steg upp från henne medan hennes hjässa strök mot hans haka. Hon vickade på kroppen när hon gick och när ett upprört samvete klagade »Sluta med det där, Agathe Stopak! Du är en respektabel, gift kvinna!« var det inte långt ifrån att hon börjat spinna och gnida sig mot Tibo som en katt mot ett bordsben. Hon kände håret stryka mot hans haka när de gick. Hon undrade om han inte, nu när han var så nära, kanske tittade ner i hennes klänning. Och insåg sedan att det gjorde henne ingenting. Hon ville att han skulle titta ner i hennes klänning. Faktum var att hon skulle bli uppriktigt sårad om han inte gjorde det. Hon tittade hastigt upp för att se om hon kunde komma på honom med att göra det och sänkte blicken igen, nöjd.

Den tunga, utsirade dörren till Gyllene Ängeln föll igen bakom dem och det var först då fru Stopak kände paniken gripa tag om hjärtat. Om det här hade varit en Stanley Korek-film, då skulle det ha varit nu som pianisten slutade spela, rummet blev tyst och allas ögon skulle vara på dem. Men sånt händer inte på respektabla caféer som Gyllene Ängeln. De har inte pianister på Gyllene Ängeln, och om en högt skattad och respekterad gäst som borgmästare Tibo Krovic någon gång skulle välja att under lunchtimmen hedra detta etablissemang med sin närvaro, antingen i sällskap med sin sekreterare eller med någon annan, då kan han vara säker på att aldrig få annat än den mest perfekta service.

Cesare stod som en obsidianstaty bakom disken – svart kostym, svart slips, björnbärsskimrande svart hår, omsorgsfullt formade svarta ögonbryn återspeglade nedanför näsan i en blåsvart mustasch, men under en bråkdels sekund rörde sig ansiktets järnmask. Agathe såg det. Hon märkte det när hon steg in genom dörren – en liten skälvning i ansiktet, en mikroskopisk höjning av de där ögonbrynen, en nästan osynlig ryckning i läpparna, ett uttryck i ögat som sa »Mamma Mia, borgmästaren igen, två gånger på en dag och med en kvinna dessutom. Otroligt. Osannolikt!« innan han fick tillbaka –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 104

2010-07-31 10:39:01

självkontrollen och med bara en snabb blick skickade iväg en kypare för att ta emot dem. »För två?« undrade kyparen inställsamt och nickade mot en mörk alkov vid innerväggen. »Jag tror jag föredrar att sitta i fönstret«, sa Tibo, »om det blir bra?« Han vände sig mot Agathe med ett frågande leende och hon nickade.

Fönsterplatsen – fullt synlig för hela Punkt. Hur kunde det vara någonting skandalöst med det?

Bordet var dukat för fyra, och medan kyparen tog bort de två extra kuverten slog Tibo och Agathe sig ner. »Menyn, madam, min herre. Vinlistan. Jag kommer med vatten.« Och kyparen drog sig tillbaka.

De kände sig plötsligt besvärade. Agathe frågade: »Vill ni hellre ha den här stolen så att ni kan titta ut genom fönstret?« »Nej«, sa Tibo. »Jag tittar hellre på er.« Agathe såg ner på sina hopflätade fingrar och motstod frestelsen att leka med servetten. »Vill ni ha någonting att dricka?« frågade Tibo och öppnade den krämfärgade pärmen med vinlistan. »Bäst att låta bli. Vad skulle chefen säga om vi var på kanelen när vi kom tillbaka till kontoret?« Det var en sådan fånig sak att säga, ett så lamt skämt, och hon såg så flickaktig och okynnig ut när hon sa det att Tibo inte kunde låta bli att skratta. »Då håller vi oss till vatten«, sa han. Och efter det gick saker och ting bättre.

De talade om allt, började med utbrottet av lusägg i Västra Flickskolan. »De säger att de små sattygen bara lever på rena huvuden, men det är inte sant. Det finns alltid ett smutsigt huvud där de börjar. Jag var på apoteket häromdagen och de sa att det inte fanns en burk med luspulver att få i hela Punkt. Det kliar bara jag tänker på det.« Tibo lovade att han skulle tala med hälsovårdsnämnden och se till att någonting blev gjort.

Sedan gick de vidare till den skandalösa föreställningen med hypnotisören på Operan veckan innan. »Ja, jag är ingen pryd människa«, sa Agathe.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 105

2010-07-31 10:39:01

»Inte jag heller«, sa Tibo.

O, bra, tänkte hon. O, bra! Men vad hon sa var: »Och jag har ingenting emot ett gott skratt, men hörde ni vad som hände när han fick upp fru Bekker på scenen?« »Jag hörde«, nickade Tibo allvarligt. »Den arma kvinnan undervisar i latin på Akademin. Hur ska hon kunna gå med högburet huvudet efter någonting sånt? Hur ska hon kunna hålla ordning i ett klassrum sedan halva stan har sett hennes underbyxor? Jag har hört«, Agathe kastade en blick över axeln för att se om någon lyssnade, »jag har hört att Licenser och Nöjen tänkte ingripa men att pengar bytte hand.

Operan har utsålt varje kväll och folk har blivit mutade.« Tibo blev mörk i ansiktet. »Det får vi allt hoppas inte är sant. Alla i rådhuset vet att de skulle bli av med jobbet för en sådan sak. Det här är inte Omljud!« Kyparen kom tillbaka och väntade, fånigt leende. »Redo att beställa?« De satt med varsin oöppnad meny i handen, lutade över bordet, med huvudena tätt ihop i en öppen inbjudan till lusägg och de såg på varandra och av någon anledning brast de i skratt igen. »Jag är ledsen«, sa Tibo. »Vi har faktiskt inte valt. Vad är gott i dag?« »Allt är gott varje dag«, sa kyparen.

Tibo undrade hur det kom sig att mannens ansikte inte bågnade av dessa evigt arbetande ögonbrynsmuskler. »Nå, men vad är särskilt gott i dag?« Kyparen samlade in menyerna med van hand. »Sjötungan kom färsk från hamnen i morse. Valde den själv, minsann, och den rörde sig fortfarande i lådorna. Och till den kommer min herre att vilja ha chablisen.« »Ja, varför inte«, sa Tibo. »Man är bara ung en gång.« Agathe såg på honom med spelad förfäran och tryckte en fladdrande hand till sitt bröst som om hon höll på att svimma. »Inget trams«, log Tibo brett. »Jag tar hand om chefen.« Kyparen kom med en korg med bröd. De åt det tillsammans med ett glas vin.

Maten kom in – mjäll, gräddfärgad, utsökt fisk och späda grönsaker. De åt det. De drack ett andra glas vin. Det bubblade på deras tungor, det fyllde och piggade upp dem, lyfte och livade upp dem. De skrattade mycket.

Och sedan, till kaffet, berättade hon för honom om Sarah, den söta flickan –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 106

2010-07-31 10:39:01

som tar emot pengarna i en glasbur hos Punkts näst bästa slaktare. »Hon har haft otur i kärlek«, sa Agathe. »Sarah?« frågade gode borgmästare Krovic. »Sarah«, sa Agathe. »Jag var där i lördags och hon såg ut som döden själv och jag sa ’Kära vän, mår ni verkligen bra?’ och hon sa ’Jag känner mig hemsk – jag har inte fått en blund i ögonen natt och mitt hjärta är krossat och ni är den enda som ens har lagt märke till det. Tack.’ Och hon gav mig min växel.« »Sarah?« sa Tibo undrande. »Jag var där i lördags och hon sålde ett halvt kilo korv till mig. Jag märkte inte att det var något på tok.« »Jag märkte«, sa Agathe med en suck. »Jag kände igen symtomen.« När hon sa orden »Jag kände igen symtomen« kom den stora sorgtyngden som Agathe hade dumpat i fontänen tillsammans med sin matlåda plötsligt rusande uppför Slottsgatan och tvingade sig in på caféet för att slå sig ner vid bordet bredvid henne. »Jag kände igen symtomen« – vilket medgivande. Det var ett erkännande av ett krossat hjärta, en skaderapport, men ännu ingen kapitulationsflagg.

Tibo sträckte ut sin hand mot hennes. Det var bara ett litet bord. De satt nära, och under en sekund eller två låg hans arm och hennes där tillsammans, hans fingrar nådde nästan till hennes armveck, hennes strök mot den förståndiga tweeden i hans kavaj och sedan ett slags tryck utmed hennes arm ner dit där deras händer möttes och hakade ihop lite, finger vid finger, en försäkran, en snuddning från Tibo som sa: »Jag känner igen symtomen. Jag med. Jag känner igen symtomen.« Men mer än så var det en beröring – första gången en man hade rört vid Agathe med tillgivenhet på … ja, på mycket länge och det kändes bra att bli vidrörd. En kvinna som Agathe behöver bli vidrörd. Hon insöp de få sekunderna och lagrade dem. Lyckokänslan försvann in i henne som regndroppar på en förtorkad åker och, djupt ner, började någonting som hade verkat dött att svälla och blomma igen. »Ni och Stopak …« frågade Tibo, »är det inte som det ska?« »Nej – det har inte varit som det ska på mycket länge.« »Babyn?« »Ja, det var nog då det började. Tänker jag. Det lilla pyret. Den lilla stackaren. Gud välsigne henne. Det går inte en dag utan … ja, ni förstår.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 107

2010-07-31 10:39:01

»Jag vet. Jag vet. Ni kommer att se henne igen.« »Ja«, sa Agathe. »Ja.« Den sörjandes tomma »ja«. Näsan började plötsligt rinna och hon snörvlade till – lite ljudligare än hon skulle ha önskat. »Inte på mycket länge«, suckade hon. »Vill ni …« Tibo hade problem med att avsluta sina meningar, men på något sätt tycktes inte det spela någon roll. De förstod varandra. »Nej«, Agathe skakade på huvudet. »Delat bekymmer är dubbelt bekymmer, brukade min gamla mormor säga. Tack, borgmästare Krovic, men det skulle inte tjäna något till. Det finns inget att göra åt det och det som inte kan botas måste uthärdas.« »Ni är mycket modig«, sa Tibo. »Jag är inte ett dugg modig. Ibland vill jag bara fly. Jag har läst om Dalmatiens kust. Det är varmt där.« »Men det är varmt här«, sa Tibo, som aldrig trott att någon, och minst av alla fru Agathe Stopak, kunde tråna efter ett liv bortom Punkt. Vad kunde det finnas för lockelse i det? Punkt hade en flod lika vacker som andra floder, trevliga änder, stränder inte långt bort, historiska monument – de fanns allihop i broschyrerna i rådhusets entré.

Inget av detta tycktes ha slagit Agathe. »Det är varmt här nu«, medgav hon. »I dag är det varmt. Men det kan inte vara. Ingenting varar – det har jag kommit underfund med – och om ett tag kommer det att bli iskallt igen. Snö på gatorna i veckor, mörkt redan vid lunch.« »Åh, knappast«, sa Tibo. »Nästan i varje fall. Och det håller på i månader. På Dalmatiens kust är det varmt hela året och de har slott och stränder med klippor och underbara gamla städer dit venetianarna brukade segla.« Venetianarna … Tibo gick i tankarna tillbaka till utställningen i kommungalleriet och den där bilden av den vackra, nakna Diana, med skogsdammen som spred sig i vågrörelser vid hennes fötter. »Ibland«, sa Agathe, »köper jag en lott och sedan går jag hela månaden runt med Dalmatiens kust i portmonnän. Mitt eget lilla hus, vid havet, på Dalmatiens kust. För mig. Ingen Stopak. Mig och en god man som älskar mig och läser Homeros för mig och bjuder mig på glas med vin och gott bröd och oliver medan jag ligger i ett svalkande bad.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 108

2010-07-31 10:39:01

Åh, Gud, tänkte Tibo Krovic. Åh, Gud. Åh, S:ta Walpurnia. Fru Agathe Stopak som ligger i ett svalkande bad. Åh, Gud. Han kom plötsligt ihåg vykorten som låg instoppade i en papperspåse längst in i hans låda. Åh, Gud. Åh, S:ta Walpurnia. »Tycker ni om oliver?« pep han. »Om jag vinner i lotteriet ska jag lära mig att älska oliver och jag ska lära mig att älska Homeros.« »Då ska jag komma med oliver.« »Ni är en god man, borgmästare Krovic«, sa hon. »Och jag tycker om Homeros. Jag verkar passa.« Hon log åt det och hon log fortfarande när Tibo gick för att betala notan.

Han verkade passa. En god man som tyckte om Homeros. Men detta var Tibo Krovic, borgmästaren i Punkt. Inte skulle väl han, inte kunde väl han, han kunde väl omöjligt mena … »Redo?« frågade Tibo vid hennes axel. »Ja«, sa Agathe. »Jag är redo.« Hon lade märke till att han lät notan ligga på kaffefatet med några mynt ovanpå. Detta var ingen avdragsgill utgift att låta ingå i kommunens räkenskaper.

De promenerade tillsammans nerför Slottsgatan i solskenet, över bron tvärs över Et och in på Citytorget, fortfarande arm i arm som innan, fortfarande lika nära som någonsin, utom att det den här gången, på väg tillbaka, kändes annorlunda. »Jag får nog lämna er här«, sa Tibo. »Här? Ska ni inte tillbaka till arbetet?« »Jo. Strax. Saker att uträtta. Bara ett par saker först. Vi ses sedan.« Tibo såg generad ut.

Och det med rätta, tänkte Agathe. Så jag duger till att bjuda ut på lunch, duger till att hålla i handen – Och en hastig titt ner i er klänning, det vore helt underbart, fru Stopak, men jag går tillbaka till arbetet ensam, fru Stopak.

Tack så mycket, fru Stopak. Men det enda hon sa var »Bra«, och hon klapprade argt uppför trappan till sitt rum medan hon svor inom sig. »’Jag verkar passa.’

Jag verkar passa, jo pytt! Mig ska ni inte få prova för att se om det är rätt storlek, herr Viktigpetter Krovic, och den upplysningen får ni gratis!« muttrade hon hela vägen uppför trappan till sitt rum där hon släppte ner handväskan på –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 109

2010-07-31 10:39:01

skrivbordet och skyfflade ilskna skopor med kaffe i kaffebryggaren.

Men om fru Agathe Stopak då någon gång hade tittat ut genom fönstret skulle hon ha sett Tibo Krovic stå nere på torget och titta ner i den sydligaste fontänen och klia sig i huvudet. Vattnet var djupare än han hade föreställt sig och där, på botten, kunde han se fru Stopaks blå emaljmatlåda. Ett ensamt, uppblött kex höll på att lösas upp på bassängens yta. Tibo tog av sig kavajen, vände den noggrant ut och in, som han hade blivit lärd att göra vid åtta års ålder, och lade den på en ren bit av stenläggningen. Han rullade upp ärmen tills den stramade som en blodtrycksmanschett högt ovanför armbågen, lade sig på knä på fontänkanten och började treva efter plåtasken. Borgmästare Krovic var mycket mån om sin egen värdighet och han var medveten om att den här ställningen, med huvudet ner, byxbaken i vädret och lutad ut så långt det bara gick kanske inte var direkt heroisk. Faktum var att den förde tankarna till en av de där inte alls särskilt lustiga kortfilmerna de tyckte om att visa mellan huvudfilmerna på Palazz Kinema. Mannen som svänger med stegen borde komma nu någon gång, tänkte Tibo, men terriern kommer inte att springa iväg med min kavaj förrän efter det att jag har ramlat i vattnet.

Han sträckte sig lite till. Vattnet nådde ärmen men han kunde precis nudda bleckasken med fingrarna. Den skrapade mot bassängbotten och kom lite närmare. Den här gången lyckades Tibo kroka fast ett finger under locket och han drog upp den och lät vattnet rinna ur. Inuti låg en smet av bröd som han hällde ut i en kruka med pelargonior. Han tittade på asken. Den klarar sig, tänkte han. De degiga smulor som fortfarande satt fast i hörnen torkade han bort med sin stora gröna näsduk. Fast om jag bjuder henne på lunch kommer hon inte att behöva den här något mer.

Tibo tog upp sin kavaj och gick tvärs över torget till rådhuset där fru Stopak verkade löjligt glad över att få tillbaka sin matlåda. »Är det vad ni har gjort?« sa hon hänfört. »Tack, borgmästare Krovic. Jag trodde … Nej. Ingenting.« »Nej. Säg. Ni trodde vad?« »Inget. Inget. Jag har gjort lite kaffe. Vill ni ha?« »Nej tack«, sa han. »Måste arbeta.« Från det ögonblicket visste Tibo Krovic, en man som aldrig tidigare hade älskat en kvinna, utan skuggan av ett tvivel att han älskade Agathe Stopak. Han visste, på samma sätt som han skulle ha vetat om en elefant kom in i hans kök, inte för att han någonsin hade sett en –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 110

2010-07-31 10:39:01

elefant men någonting så stort och så grått och så skrynkligt kunde inte vara annat än en elefant. Så detta var, lika påtagligt som en elefant, kärlek. Han fortsatte in i det inre rummet, men han lämnade dörren öppen i hopp om att fru Stopak kanske skulle släntra förbi lite då och då. Det gjorde hon inte. Men hon fann sig ganska ofta göra avbrott i arbetet. Hon fann sig ta en paus för att titta på matlådan som stod i hennes korg för inkommande post där den lilla kartongen från Brauns bara strax innan satt spår i minnet. Hon tittade på den som om den varit gjord av måndamm – ett främmande föremål från en annan värld där män var snälla och gjorde sig lite besvär och, mest av allt, där de inte skämdes. »Han verkar passa«, viskade hon för sig själv. »En god man som tycker om Homeros. Han verkar passa.« Från sin plats vid skrivbordet vände fru Agathe Stopak sig om för att se på den öppna dörren till borgmästarens rum, i hopp om att han möjligen skulle dyka upp och be om kaffe eller gem eller vilja diktera något för henne. Men hon var rädd för att gå nära ifall hon skulle se honom och det var antagligen lika bra, eftersom gode Tibo Krovic satt på andra sidan dörren, tyst vid sitt skrivbord, med en penna mellan tänderna, och höll andan medan han lyssnade efter minsta ljud från henne eller lyfte näsan mot den öppna dörren och sniffade efter hennes parfym.

Klockan fem städade fru Agathe Stopak sitt skrivbord, låste sin låda och lämnade kontoret. Alldeles på andra sidan dörren hörde borgmästare Tibo Krovic henne gå. Han hörde henne ordna sina papper, skjuta in lådan, låsa den, hörde henne gå tyst genom rummet, såg framför sig munnens perfekta rosa O när hon blåste ut den lilla lågan som värmde kaffekannan, kände henne gå, med parfym i sitt kölvatten, lyssnade efter hennes »Godkväll« och hoppades att det inte skulle komma eftersom han var osäker på om han skulle kunna svara, viskade sitt eget tysta »Godkväll« till henne och satt som en jägare på pass medan klockan tickade sig igenom tio plågsamma minuter, bara för att vara säker på att hon hade gått, bara för att vara säker på att hon inte skulle komma tillbaka.

Och hela den tiden som han satt och väntade och vakade stod fru Agathe Stopak halvvägs ner i trappan, med en hand på ledstången, och andades i viskningar, eftersom hon halvvägs ner i trappan insett att hon för första gången –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 111

2010-07-31 10:39:02

glömt att säga »Godkväll« till borgmästaren och hon visste varför. Hon skulle inte ha klarat det. Där hon stod i den gröna marmortrappan kände hon en plötslig främmande värme rulla ihop sig inne i henne och skyndade iväg för att undkomma den.

Uppe i sitt rum tog Tibo Krovic upp sin penna och påbörjade det arbete han skulle ha gjort den eftermiddagen – kontrakten han skulle ha godkänt, breven han skulle ha undertecknat, tillståndsansökningarna och byggloven han skulle ha »tittat igenom« – och till sist, när klockorna i katedralen slog sju, lämnade Tibo sitt kontor och gick nerför den gröna marmortrappan i rådhuset, ut på torget och över Vita Bron. Änderna som paddlade omkring i Et kacklade artigt när han passerade. Fladdermöss som höll till under valven fladdrade omkring i vida svep när de jagade nattfjärilarna. Allt hade förändrats. Färgerna var lite skarpare, fågelsången lite ljuvare, varje enskilt tjatter från varje enskild and som simmade under bron över Et var lite »tjattrigare« och gladare och trotsigare. Hela vägen uppför Slottsgatan försökte Tibo få syn på sig själv i skyltfönstren han passerade.

Inte illa, tänkte han. Lång. Inte tjock. Inte smärt men inte för tjock för en man som hade varit borgmästare i tjugo år. Han bestämde sig för en ny kostym. Två nya kostymer. Och några skor. Borgmästaren i en stad som Punkt borde vara välekiperad. Det var han värd. Det var Punkt värd.

Och medan Tibo raskt gick Slottsgatan fram, och beundrade sig själv i skyltfönstren han passerade, stod fru Agathe Stopak vid spisen i sin lägenhet på Aleksandergatan och vände ägg och skinka i en blank stekpanna och tittade ut genom köksfönstret på den mörknande stan och undrade över honom medan den där märkliga nya känslan som hade hittat henne i trappan och följt henne hem på spårvagnen lade sig om hennes axlar och strök sig mot hennes rygg. »Ska du gå ut i kväll?« frågade hon när hon ställde ner tallriken framför Stopak och hans kvällstidning. »Ja.« »Med Hektor?« »Ja. Några invändningar?« »När kommer han?« »Åttatiden. Kanske tidigare.« »Då är det bäst du äter upp.« Hon gjorde upp planer för ett långt, varmt bad.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 112

2010-07-31 10:39:02

Några minuter senare, när fru Agathe Stopak stod vid sin vask och hällde ut det oljiga diskvattnet och kastade en sista blick ut genom fönstret där det nu inte fanns annat att se än en immig bild av henne själv som tittade tillbaka från glaset, slog sig gode Tibo Krovic ner i sitt kök med en tallrik med sill och stekt potatis och en uppslagen anteckningsbok på bordet framför sig.

Han gjorde noteringar – en lista med saker han kommit fram till att han skulle vilja köpa till Agathe. Sötsaker, särskilt turkisk konfekt, mjuk och rosa och elastisk, kontentan av njutningslystnad, en symbol för Syndafallet, så ljuvt.

Och gelatinerade frukter, för den skarpa smaken. Och chokladfingrar. Och chokladkarameller. Och böcker – en Homeros, en ny. Nej, gammal, en gammal och nött. Hitta en. Leta upp. Parfym. »Tahiti«, han kom ihåg namnet.

Han tänkte på det varje dag. Faktum var att han hade lagt ordet »Tahiti« till listan med vackra ord som han tyckte om att emellanåt säga för sig själv. Att säga det lockade fram minnet av fru Stopaks doft, och när han sa det föreställde han sig hur han låg i en sjöofficersuniform på benvit sand under en gungande palm med fru Stopak på armen, och hon med bougainvillea i håret. Parfym.

Och trosor. Män köpte trosor till kvinnor de älskade, var det inte så? Skulle han våga? Gå in i en affär och köpa trosor. Borgmästare Tibo Krovic. Köpa damunderkläder? Han strök ett tjockt streck över ordet »trosor« och tittade på det. Det var en skamfläck och en utmaning. På nästa rad skrev han »dessouer« och lät det stå. Det skulle kanske komma en dag, trots allt. Ja, kanske. Tibo fyllde en hel sida i anteckningsboken men fann, när han på nytt läste igenom den, att mycket av det han hade skrivit där var presenter han själv skulle vilja få – skrivportföljen i skinn som han hade sett i Brauns fönster, en silverpenna, till och med strumporna han hade skrivit upp, medgav han, var egentligen inte alls till henne. Egentligen inte. »Jag kan lägga till fler saker allteftersom jag kommer på dem«, sa han och skrev snabbt »lotter« på allra sista raden.

Tibo satt länge vid bordet och läste och läste om sin lista och iakttog och förundrades över de bilder som varje ord framkallade i hans huvud. Han upplevde nu känslor som han aldrig känt till förut eller hade begravt så länge att han trodde sig immun mot dem. Han förvånade sig själv. Till och med att läsa ordet »dessouer« fick något att hända i hans bröst. Han lade ifrån sig pennan och lyfte huvudet från anteckningsboken. »Jag är kär«, sa han till det mörka köket. »Jag älskar er, fru Agathe Stopak. Jag älskar er.« Han sa det igen –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 113

2010-07-31 10:39:02

när han skrapade ner sin kalla sill i sophinken under diskbänken. Så märkligt att antingen kärlek kommer eller kärlek går, så försvinner all tanke på mat.

Tur att kärlek ibland stannar, annars skulle vi alla svälta ihjäl. »Jag älskar er, fru Agathe Stopak.« Han sa det igen när han gick uppför trappan och om igen, flera gånger till, när han låg i sin säng och höll på att somna.

I andra änden av stan, på Aleksandergatan, låg fru Stopak i sin säng, fräsch och varm och väl till mods efter ett långt bad. Den märkliga känslan som kom till henne på arbetet hade inte lämnat henne. Den hade tryckt sig intill henne på spårvagnen hem, den virade sig runt henne vid spisen och piskade med svansen i badvattnet och nu låg den bredvid henne i sängen, lika varm och tung och spinnande som Akilles. Den fick henne att känna sig skyldig – skyldig och ljuvlig. Hon blev vän med den. Och sedan var det morgon.

Sängen var fortfarande tom. Agathe blev inte förskräckt. Hon vek tillbaka täcket och svängde ner fötterna på golvet. Det var kallt. Hon sprang till badrummet, förbi Stopak där han låg på soffan i vardagsrummet, hopsjunken, med ansiktet ner, huvudet lutat mot golvet, snarkande och snörvlande. Han låg fortfarande kvar, orörlig, som en staty av ister, när hon gick tillbaka till sängkammaren och lät morgonrocken falla till golvet med en viskning. Hon klev ur den skrynkliga ringen av varm bomull, kastade upp den i luften med tåspetsen, fångade den, knölade ihop den med två händer och slängde den på sängen. Hon rörde sig till en del som en gymnast, till en del som en burlesk dansare, idel balans och styrka och omedveten yppig grace. Hon stod framför den gamla buktiga byrån och böjde sig lätt framåt, kroppen delade sig, öppnade sig lite, lika mjukt som lådan där hon hade sina underbyxor och där, längst in, fanns den blanka röda kartongen från Brauns.

Hon stod där, som en elfenbensskulptur av Pandora, och höll asken i handflatan och tittade på den, åter med snöre om, undanstoppad som om den aldrig hade varit öppnad och hon tvekade. »Inte för honom«, sa hon till spegeln. »För mig. Mig.« När Agathe den här gången öppnade asken slet hon upp den, fläkte upp kartongen, rev sönder silkespappret, ryckte av bandet i knutar.

På en sekund förvandlades den från reliken efter ett blodigt martyrskap till skräp – gammalt använt emballage, det var allt. Hon slängde det på golvet och sparkade undan det med en målad tå. Agathe var anständig – i ordets alla betydelser – men nu fann hon sig åter studera spegeln på toalettbordet, studera –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 114

2010-07-31 10:39:02

sig själv när hon drog på sig de små florliknande remsorna till underplagg och hon kändes vid att hon var vacker, till och med åtråvärd. Hon lät sina fingrar följa de egna kurvorna, såg på dem när de passerade och sedan, när hon åter kastade en blick i spegeln, märkte hon till sin förvåning att kvinnan där tittade tillbaka med en skär tungspets mellan läpparna. Det var ett hungrigt uttryck.

Agathe rodnade. Hon klädde snabbt på sig. En enkel vit blus, en förståndig, mörkgrå yllekjol, kanske lite för figursvängd, lite för trång över höfterna och snäv runt vaderna, men tillräckligt förståndig och sedesam, precis en sådan kjol som borgmästarens sekreterare kunde ha på sig utan att ge upphov till någon viskad kommentar, även om den tvingade henne att vicka lite när hon gick. Hon slätade till den över baken med handflatorna och, ja, lyckades faktiskt känna lite av de där speciella underbyxorna. Nätt och jämnt bara.

När Agathe den morgonen lämnade lägenheten, efter att ha stannat till länge nog för att placera en mugg med kaffe på golvet bredvid Stopaks hand och i förbifarten skaka honom i axeln, gick hon stolt och med svassande gång.

När konduktören på spårvagnen tittade på henne med en av de där blickarna, den sortens blick som sa »Det är inte lätt att låta bli att vissla efter dig«, log hon tillbaka med en antydan till blinkning och lät fingrarna dröja i hans handflata när hon lämnade över sin avgift. Den märkliga känslan från natten fanns fortfarande kvar – den där andlösheten, spänningen som gav allting en ny smak, ett elektriskt surr i hela henne. Den fanns fortfarande kvar. Den fanns fortfarande kvar när Agathe skyndade nerför Slottsgatan och fångade skymtar av sig själv i skyltfönstren när hon passerade – inte så att hon var sen, hon kände helt enkelt ett behov av att springa som hon kämpade emot. På hörnet såg hon mamma Cesare torka av borden i Gyllene Ängelns stora burspråksfönster, hejdade sig ett ögonblick och knackade med en knoge på glaset tills den gamla damen tittade upp, såg henne och log. »Du ser förtjusande ut«, formade hon med munnen.

Agathe mimade »Tack!« tillbaka, gav henne en slängkyss och hastade vidare. Hon tog sig fram genom folkvimlet som en trollslända över en damm, glittrade av färg och ljus där hon gick, den buteljgröna kappan, håret och skorna och handväskan skimrade och den blå emaljmatlådan glimmade svagt i hennes hand.

Samma elektriska känsla dröjde sig kvar också runt Tibo. Den väckte honom –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 115

2010-07-31 10:39:02

tidigt och fick honom att ila till arbetet utan frukost. Innan någon annan kom för att arbeta lade han ett kuvert på Agathe Stopaks skrivbord, mitt på, där det skulle vara det första hon såg när hon satte sig. Tibo tog fram sin reservoarpenna och skrev »Fru Stopak« tvärs över kuvertet och strök under orden.

Han ville att det skulle se piggt och officiellt och affärsmässigt ut men inte ovänligt, precis så som han alltid skulle ha skrivit ett meddelande till någon av sina anställda, men kärleken hade förändrat allt, till och med hans handstil.

Tibo kände att vem som helst som tittade på det där kuvertet, och såg de där två orden, genast skulle veta att de var skrivna av en man till kvinnan som han älskade. Det skulle vara som om vartenda brev han någonsin skrivit skulle läsas upp på Citytorget, som om en förteckning över hans bibliotek hade spikats upp på dörren till rådhuset och en biografi, hopsamlad av regeringsspioner under en livstid, publicerats som följetong på Kvällspunktens sidor.

Tibo lyfte upp kuvertet och tittade på det igen. Två ord. Där fanns ingenting annat. Han lade tillbaka kuvertet på Agathes skrivbord och gick in i sitt rum. Men strax efter återvände han, tog upp kuvertet och slängde det nonchalant på fru Stopaks skrivunderlägg. Han tittade på det där det låg. Var det tillräckligt nonchalant? Han gick förbi skrivbordet, så som någon skulle göra om han eller hon gick genom rummet för att träffa borgmästaren och råkade kasta en blick på Agathe Stopaks skrivbord. Kuvertet skrek till honom som en siren. Han tog upp det och slängde det igen. Fortfarande inte bra. Tibo tog kuvertet och den här gången ställde han sig i dörröppningen till sitt eget rum och sköt iväg det genom luften mot Agathes skrivbord. Det hamnade i hennes papperskorg. Han tog upp det och släppte det på hennes skrivunderlägg medan han sprintade genom det tomma rummet. Under över alla under, det blev stående på högkant, lutat mot hennes häftapparat.

Tibo tittade på sin klocka. Han gissade att han fortfarande skulle hinna bära ner kuvertet och lägga det i posten. Han tog fram pennan igen och lade till: Borgmästarens kontor Rådhuset Citytorget Punkt Sedan tog han kuvertet, rusade nerför baktrappan och sköt in det genom den halvmåneformade öppningen i portvaktens glasbur. Tibo var andfådd. Han –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 116

2010-07-31 10:39:02

körde fingrarna genom håret och drog i västen framtill. Han samlade sig. Han var redo att gå tillbaka uppför trappan och se ut som borgmästaren i Punkt.

Men just när han nådde första trappsteget öppnades dörren till portvaktens bur och gamle Peter Stavo kom ut. »Åh, borgmästare Krovic«, sa han. »Bra att jag fick se er. Ledsen att besvära er men det här brevet kom precis. Det är till Agathe som arbetar hos er. Eftersom ni ska den vägen undrade jag om ni …« Och medan Tibo klarade av Peter Stavo sprang Agathe uppför den gröna marmortrappan med kappan slängd över en arm. Hon steg ivrigt in på kontoret. »Godmorgon«, ropade hon men det kom inget svar. »Borgmästare Krovic?« Hon kikade in genom dörren till hans rum. »Borgmästare Krovic?« Det var tomt. Besviken hängde Agathe upp sin kappa, kontrollerade håret i sin puderdosa, kom fram till att det dög och satte på dagens första kanna kaffe.

Springpojken Sandor hade redan gått sin runda och morgonposten låg i en korg på hennes skrivbord. Medan kaffet bryggdes satte Agathe sig ner och började dagens arbete, men hon hade knappt sprättat upp det första kuvertet förrän hon tittade upp från skrivbordet igen och såg på dörren som en hund som väntar på att få höra nyckeln i låset. Agathe reste sig och tog en servett från högen bredvid kaffebryggaren.

Hon skyndade in i Tibos rum, vek upp servetten och lade den på huvudet medan hon knixade framför stadsvapnet.

Agathe talade till mig: »Det jag sa till dig innan – om Stopak? Ja, ta inte illa upp men det var inte till någon större hjälp. Och nu så är det det här. Det här med borgmästare Krovic. Med Tibo Krovic. Och det är ju meningen att det ska vara ditt jobb att uppträda till försvar för kvinnorna i Punkt och du vet att jag inte är någon dålig flicka, men ibland … ja, jag tror att du väntar dig för mycket. Du vet hur saker och ting ligger till, inbillar jag mig. Så jag väntar mig inga mirakel och jag ber dig inte att gå emot några principer, men om du kan, så försök att vara snäll och förstående och kanske till och med lite generös, det vore väldigt fint.« Sedan sa hon ett artigt »Tack«, knixade igen och tog servetten från huvudet samtidigt som hon lämnade rummet.

När Tibo kom in med ett brev i handen var Agathe redan tillbaka vid sitt skrivbord och satt och sorterade posten i de vanliga prydliga högarna. Tibo stannade i dörröppningen och tittade på henne med det slags vördnad och förundran som han kanske skulle ha betraktat en målning eller en solupp–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 117

2010-07-31 10:39:02

gång med. Hon var hisnande vacker, rund och blek och skär och kvinnlig, samma färger och kurvor som inuti ett snäckskal. Han böjde sig över hennes skrivbord när han passerade, andades in hennes parfym. »Det här kom till er«, sa han. »Åh tack«, sa Agathe. »Jag undrar varför det inte var med den andra posten.« »Det kan bero på att det är jag som har skickat det.« Agathe sneglade på kuvertet och log när hon kände igen borgmästarens välbekanta handstil. Hon sprättade upp kuvertet. Inuti låg tio lotter och ett kort brev, men när hon tittade upp för att tacka honom var Tibo redan på väg bort. Han stannade inte för att vända sig om eller se sig om förrän dörren till hans kontor var ordentligt stängd bakom honom och han kunde stå med händerna bakom sig, platt mot träet, och lugnt hämta andan tills bultandet i bröstet hade avtagit. »Nu är det gjort«, sa han. »Ser du? Det var inte så farligt.

Bara ett brev. Det var allt. Ingen konst egentligen.« Han tog av sig kavajen och satte sig vid skrivbordet för att arbeta medan Agathe, bara några meter därifrån, satt vid sitt skrivbord och tittade från kuvertet i sin hand till hans dörr och från hans dörr till kuvertet i sin hand och tillbaka igen, medan hon lycklig och tvivlande skakade på huvudet. »Lotter«, viskade hon. »Lotter – tio lotter. Han vill att jag ska få mitt lilla ställe på Dalmatiens kust. Lotter.« Hon drog ut dem ur kuvertet för att bre ut dem över skrivbordet och ett hopvikt brevpapper föll ur. »Kära Agathe«, stod det, inte »Kära fru Stopak«.

Hon noterade det. »Jag hoppas ni tyckte lika mycket om vår lilla lunch i går som jag gjorde. Det skulle glädja mig om ni ville göra mig sällskap i dag igen.

Jag bjuder.« Och det var undertecknat med bara »Tibo«.

Tjugo minuter senare, de längsta tjugo minuterna i Tibos liv, stod Agathe utanför hans kontorsdörr med en kopp kaffe och två pepparkakor på fatet.

Hon knackade med sin lediga hand, handen som höll ett hopvikt rådhuspapper, och steg utan att vänta på svar in i rummet likt Venus som återvänder hem till Olympen efter att en lång eftermiddag ha gjort herdar galna av kärlek.

De grå molnen skingrades i och med hennes ankomst. Solljus strömmade in genom öppna fönsterluckor och kysste hennes perfekta tår när de rörde sig över mattan och Tibo tittade upp från sina papper, såg på henne med det slags –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 118

2010-07-31 10:39:02

blick som män i elektriska stolen ger telegrampojkar som oväntat kommer in i avrättningskammaren.

Agathe lutade sig över hans skrivbord och ställde försiktigt ner koppen på hans skrivunderlägg. Gode borgmästare Krovic gjorde ett heroiskt försök att inte titta ner i hennes blus som gapade inbjudande framför honom. Han sa till sig själv att han inte hade lagt märke till de omöjligt små, gudomligt genomskinliga stödanordningar han tveklöst skymtat där och tvingade sig att se henne rakt i ögonen när hon sa: »Det här kom till er, borgmästare Krovic«, gav honom det hopvikta pappret och vickade ut ur rummet.

Tibo lutade sig tillbaka i stolen, vek upp pappret och läste det. Där stod: »Jag gör er med glädje sällskap till lunch.« Han var så häpen att han inte märkte Agathes viskade »Tack« när hon gick förbi stadsvapnet på väggen.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 119

2010-07-31 10:39:02

Resten av förmiddagen var de alldeles för generade för att prata med varandra.

En förklaring hade avgetts – vad det nu innebar – men båda verkade vara överens om att det inte fanns mer att säga förrän katedralklockorna talade om att det var dags för lunch.

Agathes skrivmaskin slamrade, hennes telefon skrällde, kaffekannan tömdes och fylldes på nytt tills duvorna, långt borta på andra sidan torget, lyfte likt ett änkeflor över katedralen och klockans polerade, mogna »gong« en eller två sekunder senare nådde rådhuset och Tibo dök upp i dörren till sitt rum. »Det där låter som klockan ett«, sa han. »Längtar ni efter …« Tibo höll på att säga »mig« men han gjorde det inte, han gjorde det inte. »Ja, jag är klar«, sa Agathe. »Jag ska bara ta min kappa.« Tibo väntade redan vid klädhängaren med hennes kappa i händerna, höll fram den mot henne, redo att föra den uppför hennes armar och över hennes axlar. En viskning av »Tahiti« nådde honom när hon skakade den på plats. »Kallare i dag«, sa hon. »Ja. Mycket. Ja.« Och det kom ännu ett skrämmande ögonblick när de undrade, var och en av dem, om det var så här lunchen skulle bli – en rad dumma, tomma kommentarer om vädret, ett besvärat hasande när de hade hoppats på en vals, och ingen möjlighet att undkomma blygseln på en hel plågsam timme.

Agathe tog hans arm eller Tibo erbjöd den, det spelade knappast någon roll nu eftersom det var vad de båda ville. »Ni köpte lotter till mig«, sa hon när de gick över bron och in på Slottsgatan.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 120

2010-07-31 10:39:02

»Ja, jag gjorde det«, sa Tibo. »Det var mycket snällt. Tack.« »Bara en dum bagatell. Ingenting alls.« »Varför?« »Varför?« »Ja, varför köpte ni lotter till mig?« »Spelar ni inte på lotteri? I går. Jag tyckte ni sa. Gjorde ni inte det? Jag tyckte ni sa att ni köpte lotter varje månad.« »Jo, det gjorde jag. Det var snällt av er att minnas det.« »Jag minns«, sa Tibo. »Ni spelar på lotteri och när ni vinner – obs när – ni vinner ska ni köpa er en villa på Dalmatiens kust.« Agathe kunde ha gett honom en kram för det där, men han tittade ner på henne med ett hurtigt, affärsmässigt »Vi är framme« och sköt upp den stora, förgyllda dörren till Gyllene Ängeln.

Den här gången var den igenkännandets flämtning som spred sig runt rummet tillräckligt för att få Cesares mörka, italienska ögonbryn att åka nästan upp i taket. Hans Höghet Borgmästaren! Två gånger på samma dag två dagar i sträck! Och med samma kvinna! Båda dagarna! Den chockartade ankomsten fick kyparna att drabbas av krampryckningar. Från rummets motsatta sidor, från alla hörn, satte fyra av dem sig i rörelse, reste sig upp på tåvalkarna med samma lätthet och värdighet som gigolos i en argentinsk tangohall. Men samtidigt lät var och en instinktivt blicken svepa över caféet, upptäckte en kyparkollega mitt i ett tangosteg, sjönk tillbaka ner på hälarna, reste sig, tog ett steg, sneglade tyst mot Cesare som stod orörlig bakom disken, blixtrade med ögonen, semaforerade i lönndom med ett ögonbryn till den här och sedan till den där tills alla, i tur och ordning, stannade upp och hejdade sig, i full förvirring.

Det blev mamma Cesares sak att rädda Gyllene Ängelns ära. Hon steg fram, och från någonstans nedanför Tibos bröst sa hon: »Ett bord för två? Den här vägen, varsågoda.« Liten och brun vaggade mamma Cesare framför dem som en magisk giftsvamp som ledde två vilsekomna barn genom en saga. »Det här är ett bra bord«, sa hon, utan att inbjuda till diskussion. »Vill ni att jag kommer med matsedeln eller litar ni på att jag väljer det som är gott?« Tibo satte sig och log tvärs över bordet mot Agathe. »Bara kom med det som är gott«, sa han.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 121

2010-07-31 10:39:02

»Bra«, sa mamma Cesare. »Ni två pratar.« Och hon gick. »Så vad ska vi prata om?« frågade Tibo. »Lotter – jag tycker vi ska prata om lotter. Ni skulle berätta varför ni köpte dem till mig.« Tibo drog en hand över ansiktet i en förlägen gest. »Ni har väl ingenting emot det? Jag skulle ju inte vilja att ni tog illa upp.« »Dumheter. Det är klart jag inte tar illa upp. Det är okej. Förlåt. Det var en underbar present. Det spelar ingen roll varför ni köpte dem till mig.« Agathe tittade ner på duken och följde vävens mönster med yttersta delen av sin nagel tills Tibo stoppade henne genom att lägga sin hand över hennes.

De rörde vid varandra igen, för andra gången på två dagar, andra gången i deras liv. »Jag köpte lotter till er för att jag vill att ni ska vara lycklig. Det enda jag vill är att ni ska vara lycklig. Jag insåg för ett tag sedan att jag så länge jag har känt er har velat att ni ska vara lycklig. Om jag kunde köpa det där huset på Dalmatiens kust som ni vill ha, då skulle jag göra det, men jag kan inte det, så jag köpte lotter i stället. Ni är värd det. Ni är värd presenter. Ni är värd allting.« Det uppstod en paus. Ett ögonblicks tystnad när ingenting sades och ingenting hände mer än att Tibos tumme rörde sig mjukt och sakta, fram och tillbaka över Agathes hand. Tryckte på den köttiga kullen mellan tummen och pekfingret, gned så varligt att Agathe kände det som om hennes hud skulle lossna under hans beröring. Känslan påminde om när hon var en liten flicka och bodde hos sina kusiner på landet och blev sjuk. Hennes hud hade känts precis så den gången, innan det hände, innan hon blev sjuk, alldeles öm och känslig och vidöppen, som om den inte ens fanns och det inte fanns något som skyddade henne mot världen och varje beröring var som glödande kol. »De har gett oss fönsterbordet igen«, sa han efter en stund. »Ja. Snart är det ’vårt bord’.« Och sedan undrade hon om hon hade gått för långt och lade till ett hastigt: »Förlåt.« »Vad säger ni förlåt för nu?« sa Tibo. »Sluta be om ursäkt. Ni har inget att be om ursäkt för. Vem har lärt er att göra det?« »Jag tyckte bara att det lät lite djärvt«, sa hon. »Som om jag väntade mig att ni skulle bjuda mig på lunch varje dag. Som om det här skulle bli något regelbundet.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 122

2010-07-31 10:39:02

»Det tror jag att jag skulle tycka om«, sa borgmästaren. »Jag skulle tycka om att det här var något regelbundet. Om ni ville.« »Ja, jag tror att jag skulle tycka mycket om det. Om ni gjorde det.« Och sedan, efter så lång tid som det tar att svälja riktigt hårt, avslutade hon med »Tibo«.

Borgmästaren märkte det. »Du kallade mig för ’Tibo’«, sa han. »Det har du aldrig gjort förut.« Hon kramade hans hand och log. »Du började. Du kallade mig för ’Agathe’.« »Det skulle jag aldrig våga!« »Jo, det gjorde du! I de där raderna du skickade tillsammans med lotterna, där stod det ’Kära Agathe’. Det noterade jag. Det är första gången som du har kallat mig för någonting annat än ’fru Stopak’.« Tibo harklade sig och nickade. »Ja«, sa han långsamt, »och tro mig, det gick åt säkert ett och halvt block med skrivpapper. Hela skogar skövlades för att jag skulle kunna skriva ett dussin ord och bjuda dig på lunch.« De var tysta ett ögonblick, tittade på varandra tvärs över bordet, och sedan svängde en dörr upp i caféets inre och mamma Cesare kom ut med famnen full av ångande tallrikar. Medan hon tog sig fram mellan borden lösgjorde sig Tibo och Agathe från varandra, rätade ut fingrarna, drog sig ifrån varandra med ett sista magnetiskt ryck tills de, när mamma Cesare anlände, satt där prudentliga och respektabla och anständiga sammanlänkade endast av sina ögon. »Spaghetti«, kungjorde mamma Cesare tydligt. »Kommer ni i morgon blir det gnocchi.« »I dag är jag glad för att vi får spaghetti«, sa borgmästare Krovic utan att ta blicken från Agathes ansikte. »Mycket bra«, log mamma Cesare. Hon ställde ner en korg med nybakat bröd och pekade, »Bröd, gott bröd«, och erbjöd vin och vatten, sallad, olja och vinäger och utförde det italienska caféets alla nödvändiga sakramentala ritualer, beströdde deras tallrikar med parmesanspiraler och svingade sin pepparströare likt en osannolik fallosbatong.

När hon gått igen sa Tibo: »Berätta mer om dig.« »Jag berättade för mycket om mig i går. Berätta du för mig om dig.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 123

2010-07-31 10:39:02

Tibo kämpade ett ögonblick med en munfull spaghetti tills han, när han kände att han kunde tala med viss värdighet, sa: »Det finns inget att berätta.

Du vet allt. Hela stan vet allt. Det är min stora tragedi – att inte ha något som ingen vet.« »Jag vet knappt någonting om dig«, sa Agathe. »Det har jag svårt att tro. Efter vad jag förstår händer det inte mycket i Punkt som inte du vet allting om.« »Fåniga saker. Triviala saker. Luspulver och hypnos. Bara trams. Jag vet att du är en god man, Tibo Krovic, och snäll och stilig …« »Stilig!« »Ja. På ditt sätt. Mycket stilig. Tystlåten och hederlig och tillförlitlig och lugn och snäll men jag vet inte ett dugg om dig.« Tibo tittade på henne tvärs över brödkorgen, en gaffel full med spaghetti var på väg från tallriken till hennes mun, och han såg saker hos Agathe som han aldrig, aldrig tidigare sett hos någon annan kvinna. Det hade funnits en tid (var det tio år sedan, tjugo år sedan, var det längre sedan?) när dagar som den här borde ha varit vanliga företeelser, när Tibo Krovic, en kommande ung man i Punkt, borde ha setts på stans caféer, på Gyllene Ängeln eller till och med på Gröna Apan, setts skratta för högt, dricka lite för mycket, omgiven av vänner, setts hålla någon förtjusande ung dam i handen i en mörk skuggig vrå, låtsats omedveten om hennes fantasier om gardiner och brudklänningar medan han gjorde upp planer för att skicka henne blommor morgonen därpå, gjorde upp planer för att träffa hennes syster nästa vecka. Han borde ha gjort det då. Det borde ha varit årtionden med unga kvinnor, dussinvis av dem, den ena efter den andra, som efterträdde varandra vid hans arm på julens välgörenhetsbal, en rad villiga offer, intrasslade i hans lakan eller till och med, kan man tänka sig, en som kom och stannade och aldrig blev gammal. Bara en enda.

Den enda. Den enda som blev rund om handled och midja och vrist, svällde kring höften. Formade madrassen till välbekanta kurvor och fördjupningar och lade ut och blomstrade och bar frukt, om och om igen, ett helt hus fullt med tjocka, skära, klipska ungar. Det skulle ha varit rätt och naturligt då men inte nu. Nu hade han missat sin chans. Inte ens park- och fritidsförvaltningens hängivna trädgårdsmästare kunde få påskliljor att blomma i oktober.

Att nu sitta här, på den här platsen, så här, med en kvinna som Agathe –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 124

2010-07-31 10:39:02

Stopak, det var underverk och ett mirakel. Och ändå var det sant. Nu, med den första frosten redan runt hörnet, efter en lång, meningslös sommar när det inte funnits tid för fång med kvinnor, inga tillrufsade, tilltufsade, lakansintrasslade dussin utan två eller, kanske, tre kortvariga – vilket är långt, långt färre än en – satt han här med Agathe. Det skulle ha funnits något att skryta om i dussinet, något saloonaktigt, något cigarrpuffsaktigt, något snurra-mustasch-aktigt och det kunde ha varit någonting rent heroiskt med den enda, den oförlikneliga, men det var någonting ömkligt och patetiskt och trist med de tre – tre som aldrig stannade, aldrig fastnade. Tibo tänkte på dem och han skämdes eftersom han nu visste – hade vetat i tjugofyra hela timmar – vad det var att älska.

Han älskade Agathe. Han var kär i Agathe. Gångerna innan – de var ett slags sjukdom. Han visste det. Och nu hade han funnit botemedlet.

Hon lutade sig lite fram, placerade huvudet ovanför tallriken och när hon skilde läpparna åt och sög in de mjuka pastasträngarna i munnen, kände han hjärtat rusa. »Förlåt«, sa hon och torkade sig om munnen med servetten. »Nej. Nej. Jag stirrade. Jag. Mitt fel. Förlåt.« Han kunde inte ta bort blicken. »En sak«, sa hon för att bryta tystnaden. »Förlåt?« »Berätta en sak om dig. Tala om vad du heter mer än Tibo.« »Jag har inget andranamn. Jag är bara Tibo Krovic.« »Nej«, sa Agathe bestämt. »Du är ’gode’ Tibo Krovic. Det är vad de kallar dig. Visste du det?« »Ja. Någon berättade det en gång. Det är något av en börda.« »Mimi«, sa Agathe. »Ditt andranamn? Är Mimi ditt andranamn?« »Kan du tänka dig? Min mormor hette så. Jag vet. Det är löjligt.« »Jag tycker det är förtjusande«, sa Tibo. »Gode Tibo Krovic är ingen god lögnare. Nu är det din tur. Fråga på.« Han hejdade sig för att tänka, rev en bit bröd i smulor medan han stirrade upp i taket. »Okej«, sa han, »tala om vad som skulle krävas för att göra dig lycklig.« »Det där var inte särskilt rättvist, va? Jag frågar efter andranamn och du –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 125

2010-07-31 10:39:02

frågar vad som skulle krävas för att göra mig lycklig!« »Förlåt«, sa Tibo. »För mycket. Du har rätt. Jag borde inte. Förlåt.« Agathe lade ifrån sig gaffeln. »Jag tog inte illa upp. Det är en bra fråga. Det är en fråga jag ofta ställer mig själv och vet du vad, Tibo. Jag har ingen aning.

Det måste finnas någonting. Det måste finnas någon.« »Men du har Stopak«, sa Tibo. Det kom mer som en fråga. »Nej«, sa Agathe. Det var allt.

De såg på varandra tvärs över bordet då, och det fanns så många budskap, varningar, önskningar, vädjanden och uppmuntrande tillrop i den där blicken, allting osagt, allting förstått, till hälften trott och till hälften gissat. »Nej«, sa Tibo. »Nej.« Hon tog upp gaffeln igen. »Hur som helst är spelets regler tydliga, så nu är det din tur. Tala om för mig. Vad skulle krävas för att göra dig lycklig?« »Mig?« sa Tibo. »Jag är lycklig. Jag är fullkomligt lycklig.« »Det var ju bra«, sa Agathe. »Så utmärkt. Men jag tror dig inte. Åh, se inte så förnärmat på mig. När skrattade du senast?« »Nyss. För bara en minut sedan. Tillsammans med dig.« »Innan dess, när?« Tibo hade problem med att minnas. »Det är svårt när du formulerar det så.

Jag skrattar jämt. Jag skrattar. Jag gör det.« »Jag tror dig«, sa Agathe. »Hur är det med vänner?« »Massor.« »Det är inte sunt att ha massor av vänner – kvalitet går före kvantitet när det gäller vänner. Och jag talar inte om människor som känner borgmästaren i Punkt. Jag menar människor som känner Tibo Krovic, människor som vet hur mycket socker han tar i kaffet.« »Jag använder inte socker«, sa Tibo. »Jag vet det, jag har lagat ditt kaffe i åratal. Vem mer vet det?« Tibo högg förtrytsamt efter den sista spaghettihärvan på sin tallrik. »Jag tror inte jag tycker den här leken är rolig längre«, sa han, »du är för bra på den.« Agathe sträckte fram handen över bordet. Hon viskade: »Förlåt. Förlåt.« Och sedan, med deras fingrar åter sammanflätade, frågade hon: »Hur mycket socker tar jag?« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 126

2010-07-31 10:39:02

Tibo såg skamsen ut. »Jag är ledsen, jag vet inte. Det är alltid du som gör kaffet.« »Ser du?« skrattade hon. »Du är lyckligare lottad än jag. Du har en mer på din lista än vad jag har.« Tibo sa ingenting. »Du får fråga. Du har min tillåtelse att fråga.« Det var så många saker Tibo ville fråga om men han bestämde sig för att ta det lugnt ett tag. »Nå, fru Agathe Stopak, hur mycket socker tar du i kaffet?« »Bara en. En struken sked. Gör det oss officiellt till vänner nu?« »Jag tror det, ja«, sa han och han lutade sig fram för att kyssa hennes fingertoppar, men just då upptäckte han mamma Cesare i andra änden av rummet, på väg mot deras bord, och han släppte Agathes hand med en misslynt suck. »Allt smakar bra?« frågade den gamla damen. »Underbart«, sa de i kör. »Fint, underbart, mycket bra. Jag kommer med ert kaffe nu, mycket bra.« »Jag tror …« Tibo sneglade på Agathe. »Bara notan, tack. Vi måste tillbaka till arbetet. Och vi kan få kaffe där.« Mamma Cesare fnös ogillande. »Ni kanske får kaffe, men det är inte lika gott som mitt. Jag kommer med notan. I morgon får ni gnocchi.« Och hon vaggade därifrån.

När de stod ute på Slottsgatan igen frågade Tibo: »Tycker du om gnocchi?« »Jag vet inte riktigt vad gnocchi är«, sa Agathe. »Hur som helst är det lördag i morgon.« Ett ögonblick var Tibo osäker på varför det spelade någon roll. Gnocchi – små potatisklimpar – kunde man väl äta vilken dag som helst i veckan och sedan drabbade det honom med full kraft. Lördag. Veckoslut. Två hela dagar utan att gå till arbetet. Två hela dagar utan giltig anledning att träffa Agathe. »Ja«, sa han. »Lördag. Har du några planer?« »Egentligen inte. Nej. Faktiskt inte.« Hon hoppades att Tibo skulle ta det som en inbjudan men han svarade inte.

De traskade på och hon försökte igen. »Du då? Har du några planer?« »Skratta inte, men jag tänkte att jag kanske skulle gå i butiker. Kanske köpa en kostym. Eller två till och med.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 127

2010-07-31 10:39:02

Agathe oooooade retsamt. »Åh, sluta. Jag sa ju att du inte fick skratta.« »Jag skrattar inte. Ja, du kan nog behöva en ny kostym.« De fortsatte Slottsgatan fram under tystnad, Agathe gick bredvid honom med de där långa, lätta, beslutsamma stegen som fick män att vända sig om och se efter henne när hon passerade, Tibo reslig och rak och elegant, och båda undrade de: kan han, kan hon, läsa mina tankar.

Tibo sa inte: »Glöm mina kostymer. Åt helvete med kostymer. Kan du föreställa dig alla de saker jag skulle vilja köpa åt dig? Kan du föreställa dig alla de saker jag skulle vilja överhopa dig med, varenda dag, om jag kunde?

Nya klänningar, nya skor, pälsar och juveler och underkläder, vackra, vackra underkläder och sötsaker och bakverk och blommor och champagne och krimskrams och bjäfs och grannlåt och lullull och meningslösa, dumma bagateller.« Och fru Agathe Stopak svarade inte: »Vet du vad för slags underbyxor jag har på mig? Kan du se dem? Kan du gissa? Mycket, mycket oanständiga.

Pyttesmå. Löjliga. Kan du föreställa dig vad för slags kvinna som skulle ha sådana underbyxor? Jag hoppas att jag inte ramlar under en spårvagn på vägen hem. Gud vet vad de skulle tänka om sådana underbyxor på sjukhuset.« »Ja, en ny kostym«, sa Tibo. »Och jag tänkte att jag kanske skulle ta mig en titt på blåsorkestern i Kopernikusparken på söndag.« »På söndag?« »Ja, söndag klockan ett.« »Ett?« »Kopernikusparken klockan ett«, sa Tibo med eftertryck. »Det är deras sista konsert i år. Det känns alltid som slutet på sommaren. Svalorna ger sig av, tranorna flyger söderut, gässen försvinner från Et.« Agathe skrattade. »Och Brandkårsorkestern packar ihop sina barytonhorn!

Kom, borgmästare Tibo Krovic, du har lovat mig en kopp kaffe!« Och hon började springa, klapprade över Vita Bron och in på Citytorget. Innan hon var halvvägs över sprang också Tibo.

Borgmästare Krovic såg tillbaka på den där eftermiddagen på sitt kontor som den första i sitt liv. Det är sådan kärleken är – den ger allting en ny smak, målar allt i andra färger, smeker nerverna med nålvass känsla, gör det lång–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 128

2010-07-31 10:39:02

tråkigt triviala uthärdligt igen. Kaffet bryggt den eftermiddagen i samma gamla kanna som hade hostat och rapat och spottat och fräst på bordet bredvid dörren så länge någon kunde minnas var som inget annat kaffe Tibo någonsin hade druckit. För det första lagade han det själv – första gången på mycket länge som han hade lagat sitt eget kaffe i rådhuset – och Agathe satt vid sitt skrivbord och skrattade högt när han letade efter kaffeburken och förlade skeden och spillde socker på golvet. Men hon log nådigt när han räckte henne koppen och lät sina fingrar dröja vid hans betydligt längre än vad som behövdes när kaffefatet flyttade från hand till hand.

Och sedan pratade de, men glatt den här gången, om livet som de önskade att det skulle vara, inte som det var – inte i en kall liten stad i norr utan på stränderna till ett varmt, vinmörkt hav; inte omgivna av tusentals människor varav ingen visste hur mycket socker det skulle vara i en kopp utan tillsammans med bara en enda person som visste men inte brydde sig eftersom det fanns vin att dricka.

De kom i meningar och halva fraser, de små bitarna av sanning, och däremellan talade de om den veckans program på Palazz Kinema och om hur underbara russinkakorna var som Agathes mormor brukade baka och att det inte gick att få sådana längre, varken för kärlek eller pengar, och hur det var att vara nio år och fiska från bryggkanten och lägga krabbor i en låda för att mitt i natten skrämma sin mamma med deras krafsande och rasslande eller hur hemskt det var att vara ensam, utan kärlek, och hur konstigt det är att det aldrig finns granatäpplen i affärerna mer än några veckor.

Utanför dundrade katedralklockorna igen. Och igen. Himlen började blåna. »Vi borde arbeta«, sa Tibo. »Ja, vi borde det«, sa Agathe. »Jag har arbete att göra«, sa han. »Jag med.« »Ja.« »Ta den där sista koppen kaffe med dig, om du vill.« »Ja. Tack. Det gör jag.« Tibo gick tillbaka till sitt rum, tittade hela tiden på Agathe över kanten på koppen som han höll till munnen som om han skålade, såg henne rakt i –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 129

2010-07-31 10:39:02

ögonen och gick baklänges tills han svängde runt hörnet in i sitt eget rum, genom dörren dit in där mattan var tjock och han, plötsligt, var ensam. »Jag måste verkligen arbeta«, ropade han. »Och det måste jag med«, sa hon. »Nej, men verkligen!« Tibo satte sig vid skrivbordet och tog fram en av Agathes röda mappar, öppnade den och satt och stirrade tröstlöst på papprena. Hans huvud var fullt av tankar på henne – inget utrymme för kommunalt nonsens. »Bryr vi oss om reglementsenlig höjd på gravstenar?« frågade han, högt. »Nya regler för minnesmärken och sånt på kyrkogårdar. Allt kommer med på parkförvaltningen på tisdag. Jag lade papprena i din mapp.« Agathe flämtade och stönade på andra sidan dörren och det hördes en massa slamrande, stolar som skrapade mot golvet, ljudet av möbler som flyttades.

Tibo reste sig för att undersöka saken. »Vad gör du där ute?« Och han mötte henne på väg in i hans rum, kämpande med ett litet bord. Hon höll det fastkilat över höften och försökte baxa och knuffa det genom dörren och in i det inre rummet. »En överraskning!« Agathe log brett. »Jag tänkte att jag kunde ta in det här.

Vi kunde kanske jobba lite ihop. Få mer gjort. Jag tog med kakorna också.« Och där var de – ett paket pepparkakor vinglade på kanten av bordet som hon kånkade på. »Ställ ner det där«, befallde Tibo. »Du vill inte att jag sitter inne hos dig?« »Jag vill inte att du gör dig illa. Ge mig det.« Han tog bordet och ställde det tätt intill sitt skrivbord, mitt emot stolen, ett stycke främmande territorium, annekterat av hans skrivunderlägg. »Jag ska hämta din skrivmaskin«, sa han.

Agathe travade efter med sin stol och en massa papper med rådhusets brevhuvud. »Det här är roligt«, sa hon när hon satte sig och bläddrade igenom en anteckningsbok. »Det här är vansinne«, sa Tibo, och han sneglade på henne och log och skakade på huvudet. »Galenskap.« Men de fick arbetet gjort, skickade kakorna fram och tillbaka över skrivbordet, knaprade och mumsade och sopade ner smulor på mattan i grusiga små –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 130

2010-07-31 10:39:02

högar, satt långa stunder och tittade på varandra, bara tittade och båda noga med att aldrig titta när den andra gjorde det och högar med papper började växa på deras skrivbord, flyttade sig från den ena sidan till den andra och stängdes in i tråkiga, korrekta, prudentliga pärmar.

Och sedan sträckte Tibo sig över skrivbordet och tände lampan. Skuggor hopade sig i rummets hörn. »Det är sent«, sa han. »Över fem.« »Jag kan stanna«, sa Agathe. »Nej. Det får du inte. Bättre att låta bli.« Det fanns något av varning i rösten och en vädjan. »Det är helg. Du ska vara ledig.« »Ja«, sa hon. Agathe reste sig och sträckte på sig, idel linjer och kurvor och rörelse och skönhet och sorg. Helgen. Det där ordet igen. De två långa dagarna. Den ensamma tiden. Och hela den tiden, kväll och morgon, skulle färjan segla fram och tillbaka till Tankstreck med par som stod vid relingen eller höll varandra i handen i fören eller skrattade i salongen och sedan, när den nådde öarna, skulle de ta sina väskor och springa uppför bryggan och leta upp ett värdshus med en rykande brasa och rasslande rörledningar och ramla i säng med en flaska och skratta och rulla runt och älska men Agathe skulle inte vara bland dem och på söndag klockan ett skulle Tibo sitta i Kopernikusparken med Brandkårsorkestern. »Ja, det är väl bäst jag går«, sa hon.

Peter Stavos hink skramlade ute på trappavsatsen. Hans mopp skvätte och svischade som en flyende tioarmad bläckfisk. »Jag ska bara ställa tillbaka bordet.« »Nej«, sa Tibo. »Var inte fånig. Jag gör det. Du skyndar dig i väg!« »Okej. Tack. Godnatt«, och hon gjorde en paus, »Tibo.« »Godnatt, Agathe. Godnatt, fru Agathe ’en struken sked’ Stopak.« Hon log mot honom och med ett par snabba steg var hon utanför dörren igen. »Det här var roligt, var det inte? Lunch och allting. Trevligt.« »Det var underbart«, sa Tibo. »Lunch och kaffe och det här. Alltihop.« »Alltihop. Ja.« Han hörde klädhängaren gunga och såg framför sig hur hon satte på sig kappan. Svagt hörde han henne säga »Adjö!« till Peter Stavo och sedan blev allting tyst.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 131

2010-07-31 10:39:03

På samma sätt som varje ögonblick tillsammans med Agathe plötsligt hade blivit så mycket mer levande och skarpt och tydligt blev världen sepiabrun för Tibo när hon lämnade kontoret. Det var en spårvagnsresa hem, en kvällstidning, en tallrik soppa från grytan som han hade lagat tre dagar tidigare, ett bad och sängen och han kom inte ihåg någonting av det. Och sedan var det lördag och trummandet, pulsslagen, tandvärken, satte igång igen. Agathe, Agathe, Agathe – hennes namn, runt, runt i skallen på honom. »Butiker!« sa Tibo till sig själv när han tömde sin halvfulla kaffekopp i vasken. »Kostymer. Kom igen, Krovic, gör ett allvarligt försök.« Han kände snabbt på fickorna för att förvissa sig om att plånbok och nycklar fanns där de skulle, smällde igen dörren så att den stora mässingsbrevlådan gungade och stegade iväg längs gången med blå klinkerplattor. Daggdroppar väntade i en frans nertill på bjällran som hängde vid gatan, och Tibo noterade att några gula löv från hans björk klibbade fuktiga vid grinden där den hängde snett över trappsteget i slutet av gången. »Jag måste göra någonting åt det där«, sa han. »Det måste jag verkligen.« De spårvagnar som betjänar Punkt en lördag skiljer sig avsevärt från dem som rullar på gatorna resten av veckan. På lördagar har de fullt upp hela dagen och inte bara när de fraktar folk till arbetet på morgonen och hem igen i slutet av en lång och krävande eftermiddag. På lördagar är spårvagnarna fulla av barn – tjuriga ungar som motvilliga släpas till butikerna av sina mödrar, skaror av dem med hoprullade handdukar instoppade under armen på väg till det kommunala badhuset eller på väg hem igen, huttrande, med håret vått och klistrat platt till skallen, mostrar och mormödrar uppklädda för kaffe och –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 132

2010-07-31 10:39:03

kaka på Brauns eller på väg hem, var och en med sju stora paket hopknutna med fingerskavande snöre, storasystrar i fnissande klungor putsande på varandra och tjattrande inför lördagsdansen, storebröder som gillar att åka in till stan på övre däck, tryckta upp mot akterrelingen tillsammans med sina kamrater, vända bakåt och alltför högljudda så att hälften av passagerarna sitter och tänker på Kvällspunktens senaste artikel om knivgängen som kanske sakta sprider sig över stan medan andra hälften sitter och hoppas att en utskjutande gren ska dyka upp oanmäld och svepa över spårvagnen som en sabel.

Borgmästare Krovic bekymrade sig inte. På väg in till stan lät konduktören honom dela plattformen längst bak i spårvagnen och de susade fram, lutade i kurvorna till skriande järnhjul medan Tibo läste tidningen, med en arm om den vitmålade stången, böjda knän och svängande höfter när han parerade rörelsen. »Sorglös«, sa Tibo till sig själv. Han föreställde sig att människorna på trottoaren måste tycka det var lite av sjörövare över honom där han hängde.

Ingen märkte något.

Spårvagnen saktade in för sista svängen in på Katedralavenyn, saktade in och krängde till och borgmästare Krovic vände sig om och steg av plattformen baklänges, landade tryggt på kullerstenen med en balettdansares grace, lång och säker, och han lyfte sin hopvikta tidning till ögonhöjd och saluterade artigt.

Konduktören vinkade tillbaka och log medan spårvagnen försvann bakom husen. »Adjö, borgmästare Krovic«, ropade han.

Tibo öppnade sin plånbok och tog fram ett hopvikt kuvert. På ena sidan stod det »Borgmästare T. Krovic, Rådhuset, Citytorget, Punkt« och på den andra sidan stod det »lök, korv, kyckling, linser, morötter, bok« och understruket med två streck »kostymer«. Tibo tyckte om att ha en lista. Han ögnade igenom den och planerade sin dag. »Bok«, tänkte han, »Knutsons.« Tibo väntade tills en kolbil från Schmidt och Hodo hade skumpat förbi.

Sedan kastade han sig ut i trafiken och sprang över gatan. En rad breda trappsteg leder som en gränd från Katedralavenyn ner dit där Commerz Plaz går ihop med Albrechtgatan, och ungefär två tredjedels väg ner, på höger sida, ligger Knutsons bokhandel. Trappan ner till affären öppnar sig som en solfjäder mot gränden, med ett järnräcke mitt i, och längst ner finns en dubbel –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 133

2010-07-31 10:39:03

rad med breda burspråksfönster, fyllda med små rutor av gammalt grönt glas, idel bubblor och krusningar. Att titta på böckerna innanför är som att försöka kika in i ett bibliotek på botten av en glömd lagun. Affärens fasad är målad grön, en mörk, dammig grön färg, samma färg som en aspidistra i en gammal fasters finrum. Ovanför dörren, skrivna med guldbokstäver av klassiskt snitt, står orden: I. KNUTSON, HANDLAR MED MODERNA, ANTIKA OCH ANTIKVARISKA BÖCKER Tibo älskade platsen. Han älskade varje ögonblick som han någonsin tillbringat där och han räknade dem alla från klockans ljudliga och självsäkra »pling« när han öppnade dörren tills den ringde igen bakom honom när han gick.

I sina hyllor hade Tibo fortfarande den första boken han köpt hos Knutsons – ett barndomsköp han gjort en regnig dag när vattnet droppade från kanten nertill på hans jacka och bildade en pöl på det mörka trägolvet, som ett förbjudet glas utan underlägg på bordet där hemma. »Allt i den där lådan är till samma pris«, hade fru Knutson sagt. »Specialerbjudande – per styck.« Tibo kom ihåg hur han stått där och funderat på vad han skulle köpa. Han tänkte så länge att fru Knutson gick och hennes man stod vid kassaapparaten när Tibo lämnade över två gamla volymer. »Nå, unge man, hur mycket ska vi avkräva dig för de här?« Tibo kom ihåg förvirringen och oron som sköljt över honom då. Han hade knappt med pengar – så knappt att han inte kunde kosta på sig att ta lätt på saken. Han såg fram mot den dag när han skulle kunna ge sken av att inte räkna slantarna och det fanns ett torrt knarr i rösten när han sa: »Damen sa att det var samma pris.« Herr Knutson sköt upp ett ögonbryn ovanför glasögonkanten. »Nå, damen borde inte ha sagt någonting så dumt, eftersom damen inte har gått igenom lådan så som du har gått igenom lådan.« Bokhandlaren tystnade för att tänka. »För det här priset får du bara köpa en. Så vilken vill du ha?« »Tack«, sa Tibo. Han visste att han blev satt på prov.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 134

2010-07-31 10:39:03

Det var en stor fråga han ställdes inför, denne unge man – denne pojke – som vågade hålla på sin värdighet, här, i Knutsons bokhandel och kräva sina rättigheter medan han droppade vatten på golvet. »Tack«, sa han. »Jag tar den här.« Och han lade ett finger på bokryggen till en illustrerad Dante. »Är du säker?« sa Knutson. »Helt säker? Du kan fortfarande ändra dig. Du kan ta den andra om du vill.« »Nej, tack, jag håller fast vid den där.« »Då ska jag slå in den åt dig.« Herr Knutson drog ut en längd brunt papper från rullen som satt längst ut på disken, rev av den och slog in boken med van elegans. Han sträckte ut handen efter myntet. »Jag är ledsen«, sa Tibo. »Jag har bara en femma.« »Så nu måste jag ge dig fyra tillbaka? Min herre, ni vet inte vad ni gör med mig. Ni tar kål på mig.« Herr Knutson vevade med handtaget på sin kassaapparat och den öppnade sig med ett metalliskt pling. Med en missnöjd och förbittrad gest räknade han upp fyra mynt i Tibos hand och han såg strängt på honom hela vägen till dörren. »Du valde rätt. Den är värd fyrahundra«, sa herr Knutson.

Tibo blev bestört. »Jag är förfärligt ledsen. Jag ska naturligtvis lägga tillbaka den.« Men Knutson lyfte en avvärjande handflata. »Du ska naturligtvis inte lägga tillbaka den, naturligtvis inte. Du och jag, vi gjorde en affär. En affär är en affär, min herre – det ska du lära dig. Ingen blev lurad här. Det är aldrig någon som blir lurad i Knutsons bokhandel – aldrig någonsin. Det är en hederssak.

Men för Guds skull, var snäll och bär den under jackan när du går hem. Det regnar ute.« Och han vände handen från höjd stoppsignal till avfärdande vinkning.

Samma kalla, ljusa klockpling som skickat ut Tibo i gränden den där dagen hälsade honom nu välkommen tillbaka in i affären. Och där inne var allt sig likt, utom den plats där herr Knutson en gång hade stått och där fru Knutson nu stod ensam, ett ensamt bokstöd, en udda volym.

Hon hälsade honom med ett varmt »Borgmästare Krovic!« fastän hon efter att ha känt honom så länge, ända sedan pojkåren, borde haft rätt att använda hans förnamn.

Men fru Knutson verkade tycka att det skänkte glans åt hennes affär att ha –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 135

2010-07-31 10:39:03

borgmästaren i Punkt som kund och det var med moderlig stolthet som hon använde hans rätta titel – det var inte vilken bokälskare som helst som kom in och ställde sig bland hyllorna och tog ner en volym och slog upp den och kände på bokryggen och läste kolofonen och tittade efter, ja, där är det, »e:et« på sidan fyrtiosex när det borde vara ett »a«, inte vilken kund som helst utan gode Tibo Krovic, borgmästaren i Punkt, ni vet. »Borgmästare Krovic«, tillkännagav hon för hela affären, »alltid ett nöje att se er. Är det något speciellt vi kan leta fram åt er i dag?« »Fru Knutson.« Tibo sträckte fram handen. »Ni ser lika pigg och förtjusande ut som alltid. Jag bara tittar lite, tack.« »Utmärkt, borgmästare Krovic. Ta god tid på er. En kund som ni, borgmästare Krovic, är alltid välkommen hos Knutsons – från liten pojke och se nu. Se!« Längre in i affären började huvuden dyka upp från hyllgångarna – huvuden på mindre favoriserade kunder som tittade över kanten på sina lärda glasögon eller tog av dem helt och lät dem dingla från tunna guldkedjor i den konkreta formen av ett »Tsk!« »Och det är alltid ett nöje att vara här«, sa Tibo med lågt, hyssjande tonfall. Han klappade hennes hand, lade märke till de tjocka knogarna, de blå ådrorna som syntes genom blek, mjuk, papperstunn hud. »Jag ska bara se mig omkring.« »Ja, borgmästare Krovic, det är så rätt. Ni ska se er omkring. Ni kommer alltid att hitta någonting hos Knutsons.« Tibo gömde sig bland hyllorna, nickade ursäktande hälsningar till de andra kunderna när han passerade – »Ursäkta«, »Ursäkta«, »God morgon«, »Förlåt mig« – och navigerade, lika säkert som om han befunnit sig i rådhuset, förbi Moderna Förstaupplagor, förbi Dramatik, förbi Poesi, förbi Teologi och Religion, en vidsträckt avdelning lika ödslig och outforskad som Amazonas – helt okänd för Tibo – där generationer av otåliga älskande hädiskt omfamnat varandra och vidare, förbi Resor, Forskning och Etnografi till Klassiker. »Godmorgon, borgmästare Krovic.« Yemko Guillaume fyllde den gamla skinnsoffan längst bort i hyllgången så som en valross fyller en arktisk sandbank. Knäna tvingades isär av den enorma buken, armarna var korsfästa längs ryggstödet och huvudet hängde och dinglade under den morgonens Punkt–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 136

2010-07-31 10:39:03

blad som sköt upp som taket på en pagod över hans näsa.

Han nöp om tidningen med korvfingrar och lyfte bort den. »Det är borgmästare Krovic, eller hur? Jag hörde er anmälas.« »Tjänare, Guillaume. Vi springer visst ständigt på varandra.« »Men inte i domstolen längre, tyvärr. Jag hörde vad som hänt. Jag är uppriktigt ledsen.« »Inget agg från min sida. Ni gjorde det som var rätt.« »Men, beklagligtvis, inte det ’goda’«, sa Yemko. »Inte vad ni skulle ha gjort.

Jag beklagar.« Det blev pinsamt tyst ett ögonblick tills Yemko harklade sig lite och sa: »Ursäkta min oförskämdhet. Vill ni inte slå er ner och göra mig sällskap?« Han gjorde ett slags guppande rörelse i sidled och åstadkom en lucka i ena änden av den klagande soffan. Men när Tibo tittade ner på den lilla strimma ledig kudde som Yemko hade lyckats blottlägga tänkte han tillbaka på deras samtal i galleriet och sa: »Tack. Jag tror jag står.« Yemko log förlåtande mot honom och sa: »Jag kommer ihåg den där dagen på utställningen, när jag berättade för er om mitt brev till domare Gustav.« »Ärligt talat, det finns ingen anledning att tjata om det – jag förstår.« »Nej, nej«, sa advokaten, »jag har accepterat er absolution. Jag tänkte tala om andra saker. Jag minns att vi talade om de gamla diktarna som nu alla är olästa.« Han gjorde en handrörelse mot väggarna och hyllorna som var fulla från golv till tak. »Har ni kommit för att friska upp minnet, Krovic? Jag gör det emellanåt. Jag är rädd att jag missbrukar stackars fru Knutsons gästfrihet någonting alldeles förfärligt.« »Vi har flera folkbibliotek i Punkt. De är faktiskt riktigt bra.« Yemko kunde inte dölja en rysning och han satte upp samma min som en hovmästare när någon beställer rött vin till fisk. »Jag är övertygad om att varje bibliotek ni befattar er med är ingenting mindre än underbart«, sa han. »Jag föredrar att inte använda dem. Jag föredrar att inte använda någonting med ’folk’ framför. Där tycks alltid finnas det underförstådda hotet att man kan stöta på sina klienter.« »Jag stöter jämt på mina klienter«, sa borgmästare Krovic. »Men bara de flesta av era klienter är brottslingar och ljusskygga typer – alla mina är det.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 137

2010-07-31 10:39:03

Tibo satte sig på soffans armstöd och lade armarna i kors. Han frågade: »Har ni aldrig övervägt att köpa egna böcker – böcker som ni kunde läsa hemma väl skyddad mot blickar från den hatade klienten?« »Mja, det känns som ett förfärligt slöseri när allt jag kan önska finns här.

Jag har njutit av samma bok av Catullus under … ja, under mycket lång tid nu och jag har ett slags teologisk invändning mot att köpa böcker – verkar orätt att föra bort dem. Jag undrar ofta var bokhandelsägarna köper en skatt värd endast hälften av det de säljer.« »Vingårdsägare«, sa Tibo. »Det är vingårdsägare.« Yemko rullade lite framåt i en antydan till bugning. Det var ett fysiskt erkännande av en värdig motståndare, hans sätt att notera, »Ni förstod – bravo.« En gigantisk gäspning fortplantade sig genom honom och hotade att vrida käken ur led och han sa: »Hur som helst, ni har fortfarande inte berättat för mig – är ni här för att plugga in Diana och stackars Aktaion. De finns här borta.« Han pekade på en hög, smal hyllpelare vid fönstret. »Ovidius. Metamorphoses – det enda han skrev som är någonting värt, men å andra sidan vem av oss kan tända ett ljus som kommer att brinna i tvåtusen år? Vem av oss kommer att vara ihågkommen två veckor efter att vi har dött?« »Vi har gamle Knutson«, sa Tibo. »Han är ihågkommen.« »Jag minns honom inte.« »Och jag tror inte han skulle ta illa upp. Men fru Knutson minns och det är mer än två veckor sedan.« Yemko såg ut som om han hade svårt att hålla sig vaken. Punktbladets tältsidor utgjorde en alltmer frestande tillflykt. »Förlåt mig, Krovic, men det där är bara dum känslosamhet, inte ett varaktigt minne. Fru Knutson kommer snart att svepas bort av Tidens allt utplånande ström och de av oss som kommer ihåg henne kommer snabbt att följa efter. Några korta hjärtslag från nu kommer det inte att finnas någon som kommer ihåg att bokhandlare Knutson någonsin var ett minne för någon annan.« »Kärleken är sådan. Den är personlig. Om man älskar behövs inget mausoleum.« Yemko såg länge på honom med vattniga blå ögon och sa sedan: »Åh, kära någon. Åh, kära någon, min bäste Krovic. Det här är värre än jag trodde.« Han slog upp tidningen, bredde ut den över ansiktet och satte sig till rätta för –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 138

2010-07-31 10:39:03

att fortsätta sova. Intervjun var uppenbarligen till ända.

Tibo reste sig och gick bort till andra sidan av rummet där han en stund tittade igenom hylla efter hylla med Homeros. Där fanns en del vackra böcker, allvarliga skinnband, böcker med överdriven förgyllning, böcker med flaxande pappersomslag, böcker som kunde ha köpts metervis för att tillbringa årtionden oöppnade på dystra respektabla hyllor. Men han hittade den rätta – den han ville köpa till Agathe. Detta var en bok som hade varit älskad men inte alltför mycket, använd men inte alltför omilt. Den var försedd med mjuka mockapärmar med samma färg som rött vin, dryckeslagets färg. Den skulle göra sig bra bredvid en skål med oliver i ett soligt rum. Tibo lyfte upp den till näsan och insöp doften av het strand, sand och rosmarin. Den fyllde hans hand med ett svärds tyngd och en vredgad flods dragningskraft. Detta var boken.

Tyst och försiktigt för att inte väcka Yemko vände han sig om för att gå, men bakom sig, från soffan, hörde han, halvt viskat: »Giv mig tusende kyssar, sedan hundra, sedan tusen igen och än ett hundra, sedan åter ett tusen, sedan hundra. Sist, när tusenden hopats, låt oss blanda så dem samman att summan ej kan nämnas, och att ingen oss avundsjuk kan skada, sen om kyssarnas mängd han kunskap vunnit.« »Er vän Catullus?« frågade Tibo. »Catullus«, instämde Yemko. »Akta er, Krovic. En del tänker illa om kyssar och ibland är räkningen ohyggligt svår att betala.« Det fanns inte mer att säga. Tibo gick.

Inom kort, efter att ha växlat några sista, tillgivna, pinsamt högt uttalade ord med fru Knutson – »Kom gärna tillbaka, borgmästare Krovic. Alltid ett nöje att se er här, borgmästare Krovic!« – var Tibo tillbaka i gränden med Agathes bok i handen.

Fru Knutson var så varm, så entusiastisk, så stolt över honom och ändå fann sig Tibo, när butiksklockan pinglade bakom honom, muttra: »Hon har ingen aning om ifall jag använder socker eller inte – inte den blekaste.« Gode borgmästare Krovic skakade fortfarande på huvudet när han följde gränden ner till Commerz Plaz.

Hans första tanke var att gå till Brauns för att köpa de där kostymerna han hade lovat sig själv, men efter lite funderande bestämde han sig för Kupfer och Kemenazic i stället. Antagligen dyrare. Ett mindre ställe med ett mindre –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 139

2010-07-31 10:39:03

urval men den sortens ställe där det bara skulle finnas några få andra kunder, den sortens ställe där han kunde räkna med att prova en kostym utan att det kom ut en massa välbyggda matronor från tesalongen och ställde sig att i en halvtimme lojt borsta bort kaksmulor från barmen medan de tittade på och med nickar och leenden och konspiratoriska sugljud gav outtalade råd och modevinkar – den sortens ställe som, även om det inte var direkt privat, ändå var en bra bit från freakshow. Och det var viktigt för Tibo.

Medan han gick ner till Commerz Plaz flyttade han Agathes bok från den ena handen till den andra, lät luften fläkta över de fuktiga och skrynkliga märken som hans handflator hade gjort på paketet. Skräcken för att köpa kläder hade aldrig lämnat Tibo – samma anspänning han upplevt som pojke när han såg sin mamma leta efter de sista slantarna till ett par byxor, eller sucka hela kvällen vid tanken på nästa dags utflykt till skoaffären, levde kvar hos honom.

Skuldkänslan var ohygglig. Den brände, och till och med nu blev han alldeles torr i munnen och fuktig i handflatorna vid blotta tanken på att stiga in i ett skrädderi. Borgmästare Krovic skulle gärna ha slösat bort sin sista penny på Agathe Stopak för glädjen att få se henne le, han kunde inte gå förbi den stinkande dragspelsmannen nere på Citytorget utan att lägga ett mynt i hans flottiga hatt men han ryggade tillbaka inför den hedonistiska lyxen med en ny skjorta och tanken på två nya kostymer började kännas som en babylonisk utsvävning. Men som allting annat i hans liv – fram till de här senaste dagarna – var utflykten till Kupfer och Kemenazic planerad och genomtänkt.

Den ingick i ett system, livsmönstret, som Tibo uppfunnit åt sig själv som ett sätt att ta sig igenom livet – ack, om han bara vetat – utan att överhuvudtaget leva. Och nu när han hade satt planen i verket kunde han inte ändra den eller stiga tillbaka från den. Tibo Krovic var lika tvungen att köpa två nya kostymer hos Kupfer och Kemenazic som spårvagn nummer  var tvungen att gå längs Katedralavenyn.

Och på samma sätt som spårvagn nummer  skulle ha slagit till bromsarna om den funnit fru Agathe Stopak i sin väg rundade Tibo hörnet till Albrechtgatan och stannade. Hon var där.

Agathe hade åkt in till stan tidigt och slagit ihjäl tid med att trycka näsan mot skyltfönstret till djuraffären Päls och Fjädrar och kasta slängkyssar till valparna i sågspånsfyllda lådor på andra sidan glaset. Agathe avundades dem.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 140

2010-07-31 10:39:03

Hon var avundsjuk på deras oskuld, på att de ingenting saknade, på att de var så nöjda, på deras obesegrade lust att älska. Det måste vara underbart att vara valp, tänkte hon – att bara vänta där på första person som ville ha en och att följa med och älska den personen. Livet var mer komplicerat för damer i Punkt – även om de inte begärde mer än vad en valp gjorde. Hon tryckte lite sorgset fingrarna mot glaset och fortsatte.

När Tibo upptäckte henne tittade hon i fönstret till Ko-Operatif Skor och såg ner på sina fötter och tittade tillbaka upp på fönstret och Tibo ville rusa fram till henne och ta henne i handen och släpa in henne genom dörren och köpa allt. Han ville köpa varenda sko i affären. Han ville placera henne på en av de röda skinnklädda bänkarna där inne och öppna sitt checkhäfte och kalla på en expedit och säga: »Damstorlek trettiosju och en halv. Vi tar en av varje! Nej! Två av varje. Just det, ett par av varje!« Han ville säga: »Agathe, det här är ett par pälsfodrade stövlar och du kan ha dem på dig varje dag hela vintern och behöver aldrig mer komma till arbetet med kalla tår. Och det här är ett par högklackade aftonskor, prydda med paljetter och du kan ha dem när vi går ut och dansar. Och se på de här! Och de här! Och handväskorna som passar till.« Han sa: »Hej, Agathe.« Hon tittade upp, glad och överraskad och förtjust över att se honom och hon tog ett steg fram för att hälsa på honom, med handen till hälften lyft, och hejdade sig och sa: »Åh, Tibo. Hej!« Och handen fortsatte uppåt för att stryka över läpparna. »Köpa skor?« frågade han dumt. »Nej, egentligen inte.« Hon pekade genom glaset på ett par vinterstövlar. »Jag bara funderade på de där. Snart kommer snön. Vad tror du?« »Slå till«, sa Tibo. »Unna dig det.« »Jag kanske gör det, när jag har fått lön, men det verkar väldigt slösaktigt.

Jag har ju faktiskt ett par utmärkta pampuscher, men …« »Men dina tår blir kalla«, sa Tibo. »O, ja, det blir de, det blir de. Gör inte dina? Och när jag blir kall om fötterna tar det en evighet att få dem varma igen.« Plötsligt vågade Tibo säga: »Du skulle alltid kunna värma dina fötter på mig.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 141

2010-07-31 10:39:03

Men Agathe fortsatte att prata. Hon sa: »Vet du, jag slår vad om att det inte finns en enda butik i Dalmatien som säljer pampuscher eller vinterstövlar. Ingen efterfrågan. I Dalmatien har alla varma tår. Förlåt, vad tänkte du säga?« Tibo log och sa: »Ingenting.« Trafiken passerade på Albrechtgatan, fullsatta spårvagnar skramlade förbi, några bilar och en gammal grå lastbil lastad med tunnor med slaktavfall, beniga, köttiga bitar stack fram, på väg till konstgödselfabriken och högt ovanför allt det där, uppe i höjd med taken där lägenheterna är små och billiga och fönsterbrädornas ringblommor är täckta med sot, flög små fåglar förbi som svarta prickar mot himlen, och sjöng. Ingen hörde dem. Och i hörnet av gränden där en lysande gyllene maskros hade skickat upp gula stjärnkrevader och pappersvita bollar, den ena efter den andra, hela sommaren som en månads långsamt fyrverkeri, gick en katt med blå ögon förbi. Ingen såg den. Men senare hittade Tibo dem alla inristade i minnet, de svavelgula blommorna och den välgödda katten med sitt band och sin bjällra som bara överröstades av flyktig fågelsång. »Varför är du här?« frågade Agathe.

Det lät som ett förhör och svaret borde ha varit: »För att lära känna dig och för alltid glädjas åt dig.« Men Tibo sa: »Jag kom in för att köpa en kostym.« »Åh, javisst, nu minns jag. Får jag följa med?« frågade hon på samma sätt som hon skulle ha frågat om han ville ha en kopp kaffe till. »Får jag följa med?« för att se denna intima förödmjukelse, som ett besök hos doktorn, som att titta på när han fick öronen spolade eller liktornar borttagna. »Får jag följa med?« »Javisst«, sa Tibo. »Självklart.« Och han erbjöd henne sin arm.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 142

2010-07-31 10:39:03

Kupfer och Kemenazic låg bara två affärer bort – en dörr med glasruta med en brun linnerullgardin och ett enda stort fönster med en mustaschprydd skyltdocka som hade stått på samma fläck, orörlig som en vaktpost, aldrig ändrat ställning eller frisyr sedan han intog sin plats för femtio år sedan, inte när sommarsolen gassade genom glaset dagen i ända och hotade att smälta ner hans vaxmustasch, inte på vintern när han var tvungen att uthärda förödmjukelsen att vänd mot Albrechtgatan visa det senaste i tungviktscombinations.

Han stod där vederhäftig och solid, beviset för det slags service en Kupfer och Kemenazic-kund kunde vänta sig. »Oomkullrunkelig«, mumlade Tibo för sig själv när han passerade under skyltdockans blick och öppnade butiksdörren för Agathe. »Oomkullrunkelig«, ett trevligt ord – inte så trevligt som »arabesk« kanske men med en liknande, klar, rulla-i-munnen-smak, och nu med något av trollformel över sig.

Agathe såg upp på honom med en fråga. »Inget«, sa Tibo. »Förlåt. Bara … inget.« Där inne var affären oändlig – en kanjon av sobert mönstrad matta sträckte sig bort mellan höga väggar med hyllor och lådor märkta »strumpor blå« eller »strumpor svarta« och numrerade efter storlek, och långt bort i andra änden såg Tibo och Agathe sig själva komma gående mot sig själva, sida vid sida, i en rad med speglar. Det var en plötsligt skrämmande bild, oroande bröllopsaktig. En man och en kvinna på det sättet, så nära, nervöst väl till mods, besvärat lugna. De sneglade på varandra i spegelbilden och vände sig snabbt bort som om de hade blivit ertappade mitt i någonting hemligt. »Min herre, madam.« Det var Kemenazic själv, praktfull i bländande vit –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 143

2010-07-31 10:39:03

skjorta med en scharlakansröd näsduk flammande i bröstfickan och en mycket liten pensé som knappt syntes mot slagets midnattsblå. Och sedan, med plötsligt igenkännande, föste han en mycket liten förgylld stol mot Agathe och tvingade henne ner på den med en mycket liten puff mot baksidan av hennes ben. »Ah, borgmästare Krovic. Ett nöje att få hälsa er välkommen till Kupfer och Kemenazic. Vad kan vi stå till tjänst med?« »En kostym, hade jag tänkt.« Tibos röst lät gäll och pipig. »Min herre.« Och likt en magiker som trollar fram en levande orm höll Kemenazic plötsligt i ett måttband. Det smällde och piskade runt Tibo och mätte upp hans bröst, hans axlar, längden på hans armar, midjan och – »Vill madam titta igenom den här boken med prover?« – insidan av hans ben.

Kemenazic fick fram ett litet skinnklätt block ur innerfickan och gjorde några snabba noteringar. »Jag tror jag har allt, borgmästare Krovic. Om ni vill välja ett tyg och komma tillbaka om två veckor, så kan vi vara redo för provning.« Tibo var besegrad. »Ja«, sa han. »Naturligtvis. Om två veckor.« Och efter att snabbt ha valt två olika tyger ur provboken vände han sig mot dörren. »Men borgmästaren kommer att behöva någonting under tiden«, sa Agathe. »Något konfektionssytt. Ni har säkert något. I den här blå färgen, tror jag.« Hon höll provboken uppslagen vid ett mjukt, fiskbensmönstrat tyg. »Konfektionssytt?« Kemenazic tvekade. »Jag ska titta, fru Krovic.« Och han drog sig tillbaka.

De blev ensamma i butiken, Tibo och Agathe, och han såg tacksamt på henne och sa: »Tack.« Agathe log ett förstående leende. »Jag visste inte vad jag skulle säga«, sa Tibo. »Och han räknade med det. Du får inte låta människor köra med dig.« »Jag klarar polischefen och stadsjuristen – det är bara«, rösten blev en skälvande viskning, »skräddare.« Agathe tittade ner på sina tår. »Märkte du?« »Ja. Han kallade dig ’fru Krovic’ – jag märkte det.« »Vi borde ta honom ur den villfarelsen.« »Ja, det borde vi«, höll Tibo med, men det fanns någonting pojkaktigt och motvilligt och bara-fem-minuter-till i hans röst.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 144

2010-07-31 10:39:03

De såg på varandra, och försökte låta bli att fnissa, tills herr Kemenazic kom tillbaka med en blek gosse som vacklade under ett fång med kostymer och återförde dem till bräckligt allvar.

Herr Kemenazic ryckte undan draperiet till en omklädningshytt så att ringarna rasslade. »Om ni vill prova de här, borgmästare Krovic.« Kemenazic hade förmågan – man finner den hos mödrar, verkligt goda lärare och ondskefulla hovmästare i Inspektör Voythek-filmer – att få den enklaste, vänligaste begäran att låta som ett hårresande hot. Han kunde ta till tumskruvarna med ett andetag och han sa: »Om ni vill prova de här, borgmästare Krovic« på samma sätt som fängelsedirektörer fortsätter fram till cellen för dödsdömda och säger: »Det är dags nu, min son«.

Tibo såg nervöst på Agathe men hon viftade in honom med en liten handrörelse.

Draperiet rasslade åter på sin stång och Tibo var ensam i den lilla trähytten. Där fanns en svag lampa i en kupa av mattslipat glas uppe i taket, en spegel fastskruvad på väggen till vänster, två krokar bredvid varandra på väggen till höger och en liten brun stol av böjträ inkilad i ett hörn. Han satte sig och knöt upp skorna, reste sig och bände av dem, tå mot häl. Han tog av sig kavajen och hängde den på en krok, tog av sig byxorna, höll dem omsorgsfullt i slagen, klämde fast dem under hakan tills pressvecken var raka och hängde dem över stolens ryggstöd. De gled av med en suck och sjönk ihop som ett dragspel på golvet. Tibo tog upp dem och lade dem över stolssitsen.

De stannade kvar.

Han tittade dystert in i spegeln. Svarta strumpor, vita ben, skjortan som hängde ner. »Jag ser ut som en kalkon«, viskade han till sig själv och blåste upp kinderna. Han undrade hur någon kvinna, för att nu inte tala om den skära och knubbiga och »Tahiti»-doftande fru Agathe Stopak, någonsin kunde se på honom och vilja ha honom. »Men normalt skulle du inte börja med byxorna«, sa han till sig själv. »Du skulle börja upptill och arbeta dig ner.« Men det betydde strumporna sist. Tibo föreställde sig hur han stod naken i bara sina svarta strumpor och han stönade: »Åh, Walpurnia!« »Allt som det ska där inne?« sa Kemenazic.

En antydan till ryck i draperiet, men Tibos hand sköt ut för att beslutsamt greppa tag i en bunt tyg. »Utmärkt!« hostade han. »Tack. Ett ögonblick bara.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 145

2010-07-31 10:39:03

Han släppte försiktigt draperiet. Det visade inga tecken på att plötsligt flyga upp.

Efter ett ögonblicks vaksamhet drog Tibo ner ett par byxor från den första av de klädhängare herr Kemenazic kommit med. Förståndigt blått tyg, djupa fickor, halvfodrade till knäna, reglerbara spänntampar i sidorna med svarta knappar för att hålla dem på plats. Det här var byxor. Och de passade. Han satte på sig skorna igen. De passade faktiskt! Tibo beundrade sig i spegeln när CHIIIING! draperiet for åt sidan och där stod herr Kemenazic; knogarna var vita när han grep om ändarna på måttbandet som hängde om hans hals. »Är allt som det ska, borgmästare Krovic? Om jag får lov att hjälpa till.« Än en gång med en magikers gest virvlade herr Kemenazic ner kavajen från dess galge och formade den kring Tibos kropp med svepande handrörelser. »Enkelknäppt, borgmästare Krovic. Mycket klädsamt. Manschett med fyra knappar. Ett sprund. Mycket modernt.« »Jag tänkte …« sa Tibo. »Mycket klokt, min herre, och jag håller med. Dubbelknäppt passar egentligen bara den slankare gentlemannen.« Kemenazic stack ner två fingrar innanför Tibos byxlinning och drog dem runt hans kropp. »Sitter bra här, inte för trånga.« Sedan ryckte han överraskande till i sömmen där bak. »Tillräckligt med plats i byxbaken? Vi berömmer oss av våra generösa skärningar.« »Tack«, flämtade Tibo. »Jag tänkte mig just något sånt här eller mycket snarlikt.« »Det gläder mig att höra, borgmästare Krovic. Hur vore det om vi gav den förträffliga fru Krovic en chans att kasta ett öga?« Och med en svängande, valsande rörelse virvlade han Tibo genom draperiet och tillbaka ut i butiken.

Agathe reste sig och välkomnade dem med ett leende. »O, ja«, sa hon. »O, ja. Så kom hit – låt mig se.« Det fanns en retsam stolthet i rösten som var mer än vänlig. Tonfallet var det som är förbehållet hustrur och Tibo lade märke till det och undrade om han tyckte om det och kom fram till att, ja, han tyckte om det. Han tyckte att hon hade rätt till det.

Det var den röst »den enda« skulle ha använt, om hon någonsin kommit, om han någonsin hittat henne, och när han nu hörde Agathe tala visste Tibo att hon hade kommit, att han hade hittat henne. Agathe var den enda.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 146

2010-07-31 10:39:03

Han hade haft henne mitt framför näsan i åratal och nu, i Kupfer och Kemenazic, här inför ögonen på lådor märkta med »strumpor blå« och »strumpor svarta« och stående framför glasskåp fulla med kalsonger och nattskjortor, med ställningar med lysande, färggranna slipsar stående runt omkring som åskådare vid en trafikolycka såg han att hon hade varit den enda hela tiden.

Men hon var fru Agathe Stopak och även om hon gick ut från Kupfer och Kemenazic tillsammans med honom, så skulle hon lämna honom. Hon skulle lämna honom vid nästa spårvagnshållplats och åka tillbaka till Aleksandergatan och Stopak, tapetuppsättaren. Han såg alltihop lika tydligt som om han hade tittat ner på hela Punkt från krönet av min katedral, han såg alltihop och han sa: »Så vad tycker du?« »Åh, jag tycker om den. Mycket elegant.« Hon vände sig till herr Kemenazic. »Har ni en likadan i svart?« »Ja, madam.« »Exakt likadan?« Kemenazic var iskallt artig. »Exakt likadan, madam. I varje avseende. Exakt.« Agathe log ett charmerande leende. »I så fall«, hon växlade en hastig blick med Tibo, »tar vi en. Svart. Vill ni vara snäll och lägga båda i påsar? Och vi vill ha klädhängarna.« Herr Kemenazic gjorde en liten bugning, lik den lilla bugning Yemko hade gjort hos bokhandlaren, som ett erkännande av en värdig motståndare och han drog sig tillbaka.

Och därefter återstod bara ett pinsamt ögonblick vid disken – den merkantila motsvarigheten till att bita ihop om en bomullstuss när tanden väl är ute. Tibo öppnade sitt checkhäfte på den repade glasskivan ovanför ett skåp som innehöll ändlösa rader med hopvikta vita västar, fyllde i ett häpnadsväckande stort belopp och tog hand om två svällande bruna papperspåsar, var och en med namnet »Kupfer och Kemenazic« skrivet med mattröda bokstäver snett över framsidan.

Kemenazic skyndade från kassan för att öppna dörren och stod som en till hälften hopfälld pennkniv när de passerade. »Kostymerna är helt underbara«, sa Agathe i en andhämtning. »Tack, madam. Tack så mycket. Jag kan försäkra … de kommer att vara till belåtenhet i många år.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 147

2010-07-31 10:39:03

»Så underbara faktiskt att borgmästare Krovic trots allt inte kommer att behöva de måttbeställda, men tack för det besvär ni gjort er.« Dörren stängdes bakom dem med sådan kraft att vaxdockan gungade till mot glaset i sitt skyltfönster som om han, äntligen, bestämt sig för att försöka nå friheten.

Tibo log brett. »Du är så klok. Tack.« Han vände sig om och såg Kemenazic blänga ilsket från ett hörn av den bruna linnerullgardinen, som snabbt rycktes tillbaka på plats över dörren. »Kom«, sa han, »innan de skickar hundarna på oss.« Med en gest passande borgmästaren i Punkt erbjöd han henne sin arm, och med en gest passande den enda tog hon den med två händer och tryckte ansiktet mot hans axel.

De gick så tillsammans – som en man som bär kostymer och går tillsammans med kvinnan han älskar längs Albrechtgatan, förbi Ko-Operatif Skor och mot Commerz Plaz – när Tibo lade märke till en taxi som kom emot dem, mycket långsamt, kraftigt lutande mot stenläggningen, som en skonare som rundar Kap Horn i storm, och inuti, med ett stadigt tag om läderstroppen som hängde ner bredvid bakrutan, satt advokaten Yemko Guillaume. När taxin arbetade sig förbi vred han långsamt på huvudet, så som en oangripbar sköldpadda skulle vrida på huvudet för att observera någon harmlös stock som flöt förbi. Han log inte. Han nickade inte. Han vinkade inte. Där fanns inget tecken till igenkännande när han åkte förbi men hans blick mötte Tibos och höll kvar den, uttryckslös som om han inte såg. Men han såg och sedan passerade taxin och Tibo stod och tittade efter den och baksidan av Yemkos huvud, som var vänt bort, rakt fram, mot vindrutan.

Den kvällen, när han satt ensam i huset i slutet av den blå klinkergången och tittade in i elden som viskade och suckade och falnade, såg Tibo sig själv plötsligt stelna på Albrechtgatan, plötsligt bli kall. Han såg sig själv räta på ryggen, lyfta huvudet från där det vilat mot Agathes, plötsligt bli formell och korrekt, komma fram till hållplatsen för Aleksandergatans spårvagn likt ett bankbud med ett paket som ska kvitteras ut och säga: »Jag tror det är här du tar spårvagnen, inte sant?« Han sa det om och om igen medan han körde in eldgaffeln i glöden – »Jag tror det är här du tar spårvagnen, inte sant? Jag tror det är här du tar spår–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 148

2010-07-31 10:39:03

vagnen, inte sant?« – gjorde narr av sig själv. »Du kunde inte bjuda henne på något att dricka, va? Du kunde inte fråga om hon ville ha kaffe. Du kunde inte helt enkelt promenera med henne.« Tibo tänkte på hur det skulle vara att promenera med henne, hela vägen genom Punkt, från ena änden till den andra, med hennes kropp tryckt mot hans tills de var ute på landet i mörkret och Agathe plötsligt kom till sans – eller inte – och de bredde ut sina rockar under ett träd som filtar och lade sig ner tillsammans. »Men, nej! Det kunde du inte, va, borgmästare Tibo jävla Krovic? Inte sedan advokat Guillaume hade tittat på dig, inte sedan han upptäckt dig. O, nej, det skulle inte vara okej, din jävla idiot!« Han släppte eldgaffeln med ett slamrande och gick och lade sig.

Men han kunde inte sova. En stund senare – det var för mörkt för att se klockan – kastade Tibo av sig täcket och klädde på sig. Han satte på sig sin nya svarta kostym och de putsade skorna som han låtit stå i givakt under sängen och han gick ut på de mörka gatorna. Spårvagnarna hade slutat gå.

Ingen syntes till och han började vandra tillbaka in mot centrum, men när han svängde runt hörnet längst upp på gatan såg Tibo lyktorna på en taxi som närmade sig. Han skulle ha hejdat den men den rörde sig mycket, mycket långsamt och lutade åt ena sidan så att den närapå skrapade i marken. Tibo fick nästan kväljningar av rädsla och skam. Han visste, fastän han inte kunde se det, att Yemko Guillaume satt i taxin och han visste att när den nådde honom skulle dörrarna flyga upp och han skulle släpas in i den och sedan skulle taxin rulla vidare i all evighet, i snigelfart, med Yemko som skrattade åt honom tills han var död. Han började springa och han sprang och han sprang, men varje gång han stannade för att hämta andan, med huvudet ner, lutad mot en lyktstolpe, med svett som föll i heta droppar på trottoaren mellan tåspetsarna på hans putsade skor, kom taxin rullande runt hörnet och han var tvungen att springa igen med luften som åkte in i munnen och ner i halsen och sved i lungorna. »Om jag bara kunde hitta en polis«, sa Tibo. »Varför finns det inga poliser?

Vad betalar jag skatt för? Jag är faktiskt borgmästaren i jävla Punkt!« Men han fortsatte att springa, förbi alla de nio spårvagnshållplatserna på vägen in till stan och hela tiden med den ohyggliga svarta taxin som alldeles skev rullade bara några meter bakom, ibland så nära att han kände däcken –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 149

2010-07-31 10:39:03

snudda vid hälarna på hans skor, och han såg inte en själ mer än Sarah, som satt i fönstret till den näst bästa slaktaren i Punkt och höll i ett paket korv som det stod »Krovic« på och grät som om hjärtat skulle brista. »Här är era korvar, borgmästare Krovic«, sa hon mellan snyftningarna. »Tack, Sarah«, sa Tibo. »Varför gråter du?« »Det är lökkorv och ni är sen.« Så Tibo bad om ursäkt och lovade att komma tillbaka och betala senare men nu var han tvungen att gå för taxin kom och han hoppades att hon skulle förstå och just då, när han tittade tillbaka mot gathörnet, dök taxins sneda gula lyktor upp.

Tibo fortsatte att springa, svängde in på Katedralavenyn, och medan han sprang slet han i korvpaketet som Sarah hade gett honom, rev upp det och spred ut korvar, en i taget, på vägen. Taxin blev förstås tvungen att gira för att undvika dem – eller vagga långsamt och lutande tvärs över vägen för att väja för dem där de låg – men när Tibo blev bättre på att sikta fann han att han kunde träffa hjulen med sina korvar och få taxin att slira i en pöl av flott och kött. Det betydde att den var flera kilometer efter när han nådde dörrarna till katedralen och sprang in, och den syntes fortfarande inte till när han drog upp dörren till klocktornet och började gå uppför trappan. »Nu får ni aldrig tag i mig«, sa han, men han hade inte gått särskilt långt förrän han rundade ett hörn och fann sig ha nått upp till toppen.

Och där stod fru Agathe Stopak, klädd i borgmästarens ämbetsdräkt, och hon sa: »Jag hoppas du inte tar illa upp.« Men just då lät hon den falla och hon stod helt naken och skär och yppig, med undantag för strumporna. »Se inte så chockerad ut«, sa hon och sedan hoppade hon från klocktornets vägg och högg tag i katedralens största klocka och höll sig fast med benen virade runt den och hon började gunga och svänga, som barn gör när de vill få fart på en gunga i parken. »Kom!« sa hon. »Kom! Hjälp mig.« Så Tibo tog ett flygande skutt från sin sida av väggen och klamrade sig fast vid klockan och han satte sig på kanten av den, mitt emot Agathe med sina ben hopslingrade med hennes och han gungade och han svängde och varje gång hon knuffade framåt lutade han sig tillbaka, och varje gång han knuffade framåt lutade hon sig tillbaka, och de gungade och skrattade och skrek uppmuntrande till varandra: »Ja, ja, just så. Det är rätt! Ja!« Och när Tibo –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 150

2010-07-31 10:39:03

tittade ner, ner i klocktornets mitt, förbi fru Stopaks vackra gräddvita lår, ner till botten där golvet var en liten, skrumpnad fyrkant i slutet av en lång perspektivtunnel hörde han henne säga: »Är det inte här ni tar spårvagnen?« och han skrek men ingen kunde höra honom eftersom klockan just då svängde alldeles ovanför och ringde med ett ohyggligt »BONG!«

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 151

2010-07-31 10:39:04

Det är väl bekant att läkarna säger att de drömmar vi tror varar hela natten egentligen inte varar mer än ett hjärtslag eller två. Vi flyger i timmar genom moln eller står hela dagen spritt nakna på Storgatan eller faller ihop i en skrattande omfamning med en mor som ändå inte var död i dessa trettio år eller flyr kilometer efter kilometer förföljda av spöktaxibilar, flämtande och uttröttade, men i den egendomliga världen på den här sidan sömn är allt över fortare än man hinner blinka.

Så när Tibo väckte sig själv med ljudet av sitt eget skrikande, intrasslad i filtarna och kramande om kudden som gällde det livet, klingade söndagsklockspelet som hade satt igång det hela fortfarande över Punkt och in i hans sovrum.

Tibo var ingen kyrksam person. Han tyckte om att leda fullmäktiges procession på dess årliga pilgrimsvandring uppför kullen till katedralen, och i desperata ögonblick kunde han – som alla goda Punktbor fått lära sig från tidig barndom – åkalla Walpurnia. Det hände att han till och med tittade upp från sitt skrivbord och talade till den skäggiga nunnan på stadsvapnet som till en gammal och pålitlig vän. Han betraktade bön som ett tillfälle att lugna ner sig och samla tankarna på en stilla plats, men han trodde inte att någon hörde honom – inte på allvar. När han sa orden menade han dem verkligen. De mullrade i hans hjärta som snö mullrar när den faller från taket i töväder, men efter en liten stund är snön borta. Den förvandlas till dimma eller den sipprar bort i en rännsten och det finns ingenting som tyder på att den någonsin har funnits där. När Tibo bad visste han att han talade till sig själv, inte till mig och definitivt inte till Gud och han visste att det betydde att det egentligen –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 152

2010-07-31 10:39:04

inte alls var fråga om bön, så eftersom han lika gärna kunde tala till sig själv hemma i sitt eget kök som i katedralen brydde han sig inte om att gå dit.

Det fanns sämre män än borgmästare Tibo Krovic som tog sig till kyrkan den morgonen och kanske behövde de det mer, men vad Tibo behövde var kaffe och att inte gå till kyrkan gav honom tid för det. Han hasade till köket via badrummet. Kroppen värkte som om han hade sovit på en madrass full med sten. Han var fortfarande trött, outvilad och störd av pinsamma, genanta drömfragment som satt kvar i hans hjärna som cigarrök i gardiner. Han stönade och skakade på huvudet för att jaga bort dem, men det fungerade inte.

Bilden av Agathes strumpskaft och hennes vita lår och den där intensiva, gungande känslan dröjde sig kvar hos honom, som Tankstrecksfärjans rörelse skulle sitta kvar i hans ben långt efter att han gått i land. Men det här satt inte i hans ben.

I köket mätte Tibo upp fyra mått i kaffekannan, satte den på spisen och skyndade till ytterdörren för att hämta söndagstidningen. Det stod ingenting i den. Den vanliga förstasidesartikeln, samma som de tycktes ha varje vecka, med mörka antydningar om någon brist i provinsregeringen som kunde eller inte kunde handla om korruption eller, i varje fall, en allvarlig dos av nepotism. Det och den andra kvinnliga huvudrollsinnehavaren i den senaste Horace Dukas-filmen som var inblandad i någon skandal med sin chaufför plus en bild av en konstigt formad tomat hittad i en trädgård i närheten av Omljud. »Omljud i ett nötskal«, sa Tibo. »Den deformerade tomatens hemvist.« Han slängde ifrån sig tidningen på bordet och tog itu med uppgiften att rosta bröd.

Resten av morgonen förflöt ungefär som man skulle vänta sig för en välmående man som bodde ensam utan någonting att göra och alltför mycket tid till att göra det. Han slutade äta. Trots att han omsorgsfullt pallade upp tidningen mot en fyrkantig, grön marmeladburk och omsorgsfullt studerade den, sida för sida, fann han att den inte innehöll en enda sak värd att läsa. Han diskade och lät disken stå på den räfflade ytan på diskbänken. Han tvättade sig. Han rakade sig. Han gick till sitt sovrum för att klä sig, höll ärmen på sin nya svarta kostym mot kinden, luktade på den för att känna ny-kostymlukten och kanske för att kontrollera att den inte var besudlad med svett från ett mardrömslopp genom gatorna innan han satte den på sig.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 153

2010-07-31 10:39:04

Och sedan satte han på sig rocken och hittade i fickan det bruna papperspaketet, ombundet med snöre, som han placerat där kvällen innan. Agathes bok. Den var avsedd för måndag och Tibo resonerade som så att om han tog den med nu skulle det betyda att han väntade sig att möta henne i dag, på söndag klockan ett, vid musikestraden i Kopernikusparken, vilket naturligtvis var fullkomligt felaktigt. Om Agathe råkade vara där skulle det inte vara annat än en lycklig slump, så det vore meningslöst att ta med boken nu. Dumt och meningslöst och faktum var att det snarare skulle kunna betyda otur så att hon inte dök upp alls.

Han drog upp paketet ur fickan och lade det på hallbordet. Ytterdörren stängdes med en smäll, mässingsbrevlådan skramlade, Tibos klackar smattrade som gevärseld mot den blå klinkergången och han passerade under den fuktiga och droppande björken, genom den klagande, lutande grinden och kom ut på gatan. Men den här gången satte han kurs nerför backen, inte upp, mot parken.

Klockan var redan tolv och solen kantrade på himlen bakom halvhjärtade moln, som en suddig citron. Vinden kom in från Et, blåste sakta rakt österifrån över ändlösa mil med stäpp och några extra mil med hav som inte ville frysa till riktigt än, men trots det tycktes halva Punkt vara på väg till parken, i huvudsak den trevliga halvan, den halva Tibo var stolt över att representera, halvan med rosiga kinder och väluppfostrade, renskrubbade barn i stickade mössor och putsade skor, den halva Tibo avundades och den halva som såg upp till honom och log och vinkade och nickade och sa »borgmästare Krovic«, muntert i en skön symbios med trångsynthet.

Tibo var också stolt över parken med dess stora välvda stengrindar, nästan som små slott, och dess eleganta järnstaket och den svagt sluttande gräsmattan som fortsatte ner under en allé för att plana ut och sprida sig runt en utsirad och gedigen musikestrad med klockformat tak av äkta skiffer.

Han närmade sig via den nedsänkta italienska trädgården, en årlig triumf av parkförvaltningens personal som trotsade kartograferna och sina egna ögons vittnesbörd för att varje år skapa ett litet stycke Toscana eller Umbrien i Punkt – någonting varmt och torrt och basilikadoftande som renar kanske skulle välja att knapra på om de bara kunde förmås ströva lite längre österut. Se, här kommer han nu, mellan de höga cypresspelarna, osäker i sin nya kostym, –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 154

2010-07-31 10:39:04

undrar om det här är rätt sätt att gå och om det var så han gick i går och om han inte borde försöka gå på ett annat sätt, så som det anstod borgmästaren i Punkt samtidigt som det gjorde hans nya Kupfer och Kemenazic-kostym rättvisa. Och vandringen för honom från den norra sidan, mot musikestraden, denna besynnerliga åttkantiga skapelse, idel röd, vit och blå gjutjärnskonfekt med lite förgyllt, som glasyr, mot toppen. Nu ser han sig omkring efter en lämplig stol.

Brandkårsorkesterns konsert är alltid populär och årets sista är en stor händelse för människorna i Punkt. Det är platsen för nya hattar – platsen att bli sedd. Borgmästare Krovic skulle naturligtvis vara i sin fulla rätt att slå sig ner var som helst i den första bänkraden som gick runt musikestraden, men det skulle kunna ses som utmanande. Och att sätta sig längst bak, på en plats där ingen skulle märka ifall borgmästaren i Punkt överhuvudtaget hade brytt sig om att komma, vore lite väl blygsamt. Det skulle till och med, på sitt sätt, kunna ses som skryt – som skrytsamt uppträdande förklätt till ödmjukhet.

Gode Tibo Krovic hade varit borgmästare i Punkt tillräckligt länge för att veta att dessa saker spelade roll, och inte heller när han hade hittat en lämplig stol kunde han sätta sig förrän han hade blivit sedd, förrän han hade lett och nickat till några personer vars namn han, i det ögonblicket, inte exakt kunde erinra sig och definitivt inte förrän han hade skakat hand med en eller två lokala figurer i mängden: Tomazek, ordföranden i Värdshusvärdarnas Förening – »Och detta måste vara er syster. Hur står det till? Er mor? Åh, fru Tomazek, det är inte möjligt«; Gorvic, stadsjuristen, »och fru Gorvic, alltid ett nöje»; och naturligtvis, Svennson, brandchefen, »Fin skara män ni har här, Svennson. Gör alltid stan stolt, minsann.« Och det var först när han vände sig bort från den här sortens fånigheter, redo att sätta sig i spjälstolen med dess hopfällbara järnram två bänkrader framifrån, som han kommit fram till var rätt plats för borgmästaren i Punkt att bli sedd på, det var först då han såg Agathe stå på grusgången som går runt musikestraden, där ute, framför alla, i sin buteljgröna kappa, och försynt hålla väskan med två händer framför sig och artigt vänta på att han skulle bli klar. »Agathe.« När han sa hennes namn fanns det ett leende i det. »Jag trodde aldrig … Nå … det här var trevligt.« Och han började ta sig ur bänk raden, –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 155

2010-07-31 10:39:04

ursäktande sig medan han gick, tills han nådde den slingrande öppning parkpersonalen lämnat kvar som en gång och han kunde gå fram och möta henne på gruset. Han tog hennes hand, inte som han hade tagit Svennsons hand eller ens som han hade tagit fru Gorvics hand, med öppen handflata, tummen upp, fast, torr, i ett manligt grepp. Han höll fram sin hand med fingrarna riktade ner mot marken och hon tog den, smög sin hand in i hans, hennes hand vänd framåt, hans vänd bakåt och de stod så, sida vid sida, och höll varandra i handen. »Vi måste hitta någonstans att sitta«, sa han. »De börjar strax spela.« »Det är lite rörigt«, sa Agathe. »Det är kanske bäst du går tillbaka dit där du var och sätter dig. Jag tror inte vi hittar två platser bredvid varandra. Jag är ledsen. Jag är förfärligt sen. Jag kunde inte komma ifrån och sedan tog spårvagnen en evighet och när jag kom hit var det så fullt med folk att jag först inte såg dig.« »Åh, var inte dum. Vi hittar någonstans. Kom så tittar vi på andra sidan!« Borgmästare Krovic från dagen innan, han som stelnade och reste borst på Albrechtgatan, skulle kanske inte ha sagt det där, eller om han gjort det skulle han kanske inte ha gått grusgången runt musikestraden med henne vid handen, men detta var en annan borgmästare Krovic – en som hade ägnat föregående kväll åt att stirra in i elden och förbanna sig själv för sin dumhet och större delen av natten åt att fly undan en spöktaxi eller åt att vara intrasslad mellan Agathe Stopaks inbjudande mjölkvita lår. Ändå, trots det, kände Tibo sig som en tjur på en kreatursutställning. Varenda stol i parken var vänd mot musikestraden, och för de hundratals personerna där fanns det ingenting annat att titta på än borgmästare Tibo Krovic som gick hand i hand med – vem var den där kvinnan? Riktigt stilig kvinna. Ni tror väl inte? Nej. Omöjligt. Tibo kände Agathes grepp hårdna och hon tog ett litet skutt för att hålla jämna steg med honom.

De kom fram till sidan söder om musikestraden och där satt Yemko Guillaume och tog upp större delen av första bänkraden. Tibos klackar kanade i gruset när han tvärstannade och det är möjligt att han skulle ha vänt och sprungit, men när han såg sig om höll den förste orkestermedlemmen redan på att inta sin plats på estraden.

Och sedan, när han kastade en panikslagen blick på Yemko, visste han att –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 156

2010-07-31 10:39:04

det var för sent att fly. Advokaten satt på en tjock polerad planka som han hade lagt över hela den främre stolsraden – inte så att han var riktigt så enorm att han behövde alla sju platserna men han var tillräckligt tung för att behöva alla tjugoåtta stolsbenen. Också med plankan till att fördela tyngden sviktade och spretade raden med stolar under honom. När Yemko lyfte hatten till hälsning såg Tibo, över hans axel och bortom publiken, en väntande taxi stå och spinna hotfullt borta vid parkgrinden. »Det verkar som hela stan har ryckt ut«, sa Yemko. »Och det börjar strax.

Vill inte ni och er följeslagerska göra mig sällskap? Jag tycks av någon anledning ha ett antal stolar för mig själv.« Tibo och Agathe såg resignerat på varandra. Att sitta bredvid Yemko skulle vara mindre genant än att under den närmaste timmen stå ensamma framför publiken och de skulle åtminstone vara tillsammans. Så fastän hon gav advokat Guillaume skulden för att Tibo tvingats bort från domstolen och hatade honom för det, var Agathe älskvärd. Hon sa ett enkelt »Tack« och satte sig på stolen längst ut i raden. Tibo fick klämma sig ner på den sista lediga platsen – platsen närmast Yemko Guillaume.

Innan han satte sig gjorde Tibo vad artigheten krävde. »Herr Guillaume«, sa han, »låt mig få presentera min vän och kollega, fru Agathe Stopak. Agathe, detta är den lärde herr Yemko Guillaume.« I ett försök till galanteri som uppenbarligen kostade honom viss smärta lutade Yemko sig fram på sin käpp, reste sig till hälften, bugade till hälften och sträckte ut en hand som Agathe artigt skakade i fingrarna. »Goddag, fru Stopak. Angenämt.« »Goddag«, sa hon.

Och Tibo satte sig mellan dem.

Med en flamencodansares snabba vridning av handleden fick Yemko fram ett tjockt, vitt tryckt program. »Fru Stopak kanske vill ha det här, Krovic.« Tibo skickade det vidare och Agathe böjde sig fram med ett hastigt leende till tack. Hon var osvikligt artig. »Det är ett trist urval«, fortsatte Yemko, »massor av militärmusik – mycket umpapa. Men ändå.« »Ändå?« Tibo lät lite grinigare än han skulle ha önskat. »Ja, jag antar att man måste ge publiken vad den vill ha. Ni och jag har –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 157

2010-07-31 10:39:04

haft den här diskussionen förut, tror jag. Människor vill veta var de står. De ogillar när deras grannar inte lever upp till förväntningarna. De ser helst att deras söndagsskollärare inte är tangodansare på sin fritid. De vill att deras borgmästare ska vara lagom förstockade. De skulle bli besvikna på gränsen till direkt kvalfyllda om någon löjligt fet advokat visade sig vara allt annat än en gourmand. Och de skulle bli rent ut sagt förbittrade om Brandkårsorkestern vågade sig på lite Mozart. Det finns ingenting värre än en besviken mobb – ingenting fulare.« Guillaume vände sig om för att se borgmästare Krovic i ansiktet och lade till: »Och jag talar som en som är intimt bekant med fulhet.« Gode borgmästare Krovic kände sig plötsligt rörd. Han klappade på det stramande tyg som täckte advokatens lår på samma sätt som han skulle ha lugnat en nervös hund. »Guillaume …« sa han med ett slags »kom igen nu – vad föranledde det här?«-röst. Men sedan verkade han inse innebörden av det Yemko hade sagt och han påbörjade, utan att tänka, ett rättfärdigande. »Mer förstockad borgmästare än jag kan då ingen stad hoppas på«, sa han.

Yemko såg honom rakt i ögonen en sekund och sa: »Tyst.« Tibo fick aldrig veta vad det betydde. Musiken började.

Och det visade sig att Guillaume hade rätt. Programmet var förfärligt.

Ingen finess, ingen känsla, bara dunkande, dånande marschtoner – en massa krigshetsande, mellaneuropeiskt nonsens. I skydd av musiken, när hon trodde att alla i raderna bakom skulle titta rakt fram på musikestraden och inte på henne, ungefär halvvägs genom det andra stycket – »Min näbbiga pommerska flicka«, enligt programmet – lät Agathe handen glida ner till sidan. Det var en inbjudan och Tibo accepterade. Han lät sin hand glida ner dit där deras lår var hopklämda och vek sina fingrar om hennes. »Jag har karameller med mig«, sa hon och gav honom en med sin lediga hand. Tibo tog den med vänster hand och bet i en ände av pappret för att dra upp det. »Jag tycker om en god karamell«, sa han. »Är det nötter i den här?« »Nej. Bäst du hör om han vill ha en.« »Vill ni ha en karamell?« viskade Tibo. »Tack, men nej tack.« Guillaume höll avvärjande upp en rosa handflata. »Han är en sådan surkart«, sa Agathe.

Tibo kramade hennes hand. »Shh. Du har aldrig träffat mannen. Han är bra. Säkert.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 158

2010-07-31 10:39:04

»Efter det han gjorde?« väste Agathe. »Det var ingenting. Han menade det inte. Det är glömt alltihop.« »Du är för beskedlig för ditt eget bästa«, sa hon. »Men jag tycker om dig sådan.« Och hon kramade hans arm med sin lediga hand och kröp tätt intill och begravde ansiktet i hans rockärm, så som hon gjort när de promenerade tillsammans på Albrechtgatan, innan taxin passerade. »Åh, nu fick du puder på rocken. Förlåt«, sa hon och borstade bort det.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 159

2010-07-31 10:39:04

Det händer naturligtvis aldrig, utom i sagorna, men ifall låt säga en fiskmås på väg hem över Punkt efter en hel dags cirklande runt Tankstrecksfärjans skorsten i funderingar på en tripp till hamnen eller på en vända till soptunnorna på fiskmarknaden, ifall en sådan fiskmås, som flög tillräckligt högt, då någon gång hade råkat titta ner skulle han kanske i ena änden av Punkt ha sett Agathe tätt tryckt intill Tibo för värmens skull och Tibo tätt tryckt intill Yemko av brist på utrymme, och om han vänt sitt lysande, svarta öga mot andra änden av Punkt skulle han kanske, möjligen, genom köksfönstret till en lägenhet på Aleksandergatan ha sett två män äta lunch. Men han kunde naturligtvis aldrig ha hört vad de sa, så högt upp som han befann sig och med vinden från Tankstreck vinande om öronen, och eftersom de bästa historierna – inklusive den här – är byggda av ord på samma sätt som hus är byggda av tegelstenar eller stränder är byggda av små sandkorn, är det antagligen bäst att inte lägga alltför mycket tid på just den där fiskmåsen.

Men ifall, låt säga, katten Akilles suttit vid spisen i köket till lägenheten på Aleksandergatan skulle han ha hört vartenda ord. Faktum är att Akilles just hade gnuggat färdigt tassen mot örat och tänkte ägna de närmaste minuterna åt att göra toalett när klangen av Agathes nya stekpanna som föll ner i diskhon fick honom att skutta in under soffan. »Finns det något mer bröd?« frågade Stopak. »Bara det här«, sa Hektor och han föste en tjock skiva genom baconfettet på sin tallrik och åt den glupskt. »Några ägg kvar då?« »Du har ätit hela kartongen. Inte konstigt att du är stor som en häst.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 160

2010-07-31 10:39:04

»Måste se till att behålla orken.« »Kan tro det«, sa Hektor. »Den där Agathe ställer krav på din kropp nu igen, va? Va? Är det så?« Stopak hycklade chockerad ärbarhet. »Hon är ett vilddjur. Kan inte hålla händerna borta från mig. Jämt. Oavbrutet. Inte en minuts lugn.« Han slet loss ett hästskoformat stycke från en tjock skiva bröd och gyllene märken efter tänder glänste i en beläggning av smör. »Mer öl?« »Det finns i hörnskåpet.« Hektor reste sig för att titta. »Du har bara ett par flaskor kvar«, sa han. »Men Kronorna öppnar snart. Eftersom du är en jobbarkompis kan du få bjuda på ett glas.« De satt tysta en stund. Stopak föste runt en hög med uppstekta potatisar.

Hektor lutade sig tillbaka på sin stol för att blåsa rökringar mot taket. »Så den där Agathe, va?« »Ja, den där Agathe – det är en kvinna det, ska jag säga.« »Skulle tro det. Du är en lyckligt lottad man du, kusin.« Stopak kunde inte prata på ett tag. Han kämpade med en omöjligt stor baconbit, men till sist lyckades han säga: »Det är överreklamerat, ska du veta, Hektor. Ett stiligt utseende som mitt – det är en förbannelse, gosse. En förbannelse. Hon är som ett vilddjur.« »Måste vara ett helvete.« »Ett rent helvete.« »Slår vad om att du skulle kunna berätta ett och annat.« »Du skulle inte tro hälften av det, grabben.« »Om den där madrassen kunde tala, va?« Stopak grymtade genom en mun full med mat, men han sa ingenting. Inte ens när Hektor satt tyst, försökte få honom att säga något, fyllde luften med ett stort konversationsgap som skrek på en historia om Agathe naken och omättlig, inte ens då sa Stopak någonting.

Han tog en klunk till ur sin flaska. »Vad gör du?« »Ritar av dig.« »Kan inte klandra dig.« »Du är ett bra motiv. Jag har skissblock fulla med dig.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 161

2010-07-31 10:39:04

»Jag betalar dig för att sätta upp tapeter, inte för att måla porträtt. Hur som helst trodde jag du hade gett upp allt det där … de där konstnärsdrömmarna.« »Kan inte«, sa Hektor, »har det i blodet. Sitt still.« Stopak vred sig lite mot fönstret igen. »Bättre? Har du sålt några tavlor än?« »Vilken dag som helst.« »Du borde hålla dig till att måla takrännor och fönsterkarmar. Det ger mat på bordet.« »Det finns annat i livet än det«, sa Hektor. »Vad är klockan?« Stopak tittade på sin klocka. »De har öppnat. Kom, du kan få bjuda mig på ett glas.« »Ska bara diska först.« »Låt det vara«, sa Stopak. »Vi kastar bort dyrbar dryckestid. Agathe kan göra det när hon kommer hem.« »Var är hon förresten?« »Kyrkan. Kyrkan igen. Hon är alltid i kyrkan.« »Ber säkert till S:ta Walpurnia om att få kyskhetens gåva.« »För sent för det, grabben. Tro mig, frugan hon är som en tik som löper.

Aldrig ett ögonblicks vila. Kan helt enkelt inte hålla sig borta från mig. Jag vet vad du borde göra – du borde måla av henne! Måla Agathe. Stor, snygg nakenstudie att ha över öppna spisen.« Hektor slog igen skissblocket och stoppade det i jackfickan, klämde ner det bredvid ett litet brunt exemplar av Omar Khayyam. »Det skulle jag aldrig kunna göra«, sa han. »Måla Agathe? Naken? Vore inte rätt. Skulle inte kunna tänka mig …« De stängde dörren och Akilles gick tillbaka till spisen för att fortsätta sin toalett.

Och just när han slog sig till ro för att putsa sig gjorde männen i Brandkårsorkestern sig redo för en paus. Med kinder uppblåsta som äpplen och svett strömmande ner från de putsade mässingshjälmarna galopperade de tillsammans över de sista takterna i någonting hetsande mot ölbacken som stod i en zinkbalja bredvid gräsklipparen längst in i parkvaktens stuga. Ögonen på dirigenten, allihop. Häng med, ja, ni herr Klockspel, allihop nu, stor slutspurt ooooch … Applåd!

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 162

2010-07-31 10:39:04

»Jag fruktar att vi bara är halvvägs igenom«, sa Yemko med domedagsstämma. »Jag begriper inte varför ni kommer hit om ni tycker så illa om det, herr Guillaume«, svarade Agathe. »Kanske mindre för musiken och mer för sällskapet. Tror ni det kan vara därför som vi kommer, fru Stopak?« I en lugnare omgivning, utan en massa glada, stimmande människor runt omkring, skulle Agathes lilla »hmm« kanske ha märkts men ingen noterade det, och eftersom hon satt i första bänkraden och alla var, mer eller mindre, vända framåt var det ingen mer än Tibo som märkte att hon tog bort sin hand och lade armarna i kors med en ilsken liten min. Men också det var bortkastat när Yemko stal föreställningen genom att ta av sig hatten och lyfta upp den som en flagga på sin käpp. »Vad i hela friden gör ni nu?« frågade hon. »Ja«, sa Tibo, »vad gör ni?« »Ni kommer att finna«, sa Yemko, »att jag är en ständig källa till förundran och förnöjelse.« Och han log med en babys lockande, smittande, oemotståndliga leende och Agathe fann sig, motvilligt, le tillbaka.

Yemko förde käppen upp och ner och började nynna – »umpapa, umpapa, pom, pom, pom« – den där fåniga melodin som orkestern spelat innan, men det egendomliga var att ingen annan i publiken ens tycktes märka det eller finna det ett dugg besynnerligt, inte ens när han svängde käppen och började snurra hatten runt som de där kinesiska jonglörerna som för två säsonger sedan gjort sådan succé på Operan med sina tallrikar på pinnar. »Ja, om himlen håller på att ramla ner i huvudet på oss eller något«, fnissade Agathe, »så kan jag ta över lite. Umpapa, umpapa, pom, pom, pom.« »Jag är er stort tack skyldig för den vänliga tanken, fru Stopak, men det verkar som om det trots allt inte ska behövas.« Varpå Yemko i stället för att säga »Umpapa« sänkte käppen och sa »Tadaah« som ett slags fanfar.

Och där, vid Agathes armbåge, stod en mager karl med taxichaufförsmärke.

Han bar på ett stort bambubord med hopfällbara ben och en picknickkorg. »Ni signalerade«, sa Tibo. »Det är klart jag signalerade, Krovic. Trodde ni jag hade mist förståndet?

Hur skulle den stackars karln annars hitta oss?« Men rösten sjönk till en ut–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 163

2010-07-31 10:39:04

mattad viskning när han vände sig till Agathe och sa: »Fru Stopak, vill ni vara så älskvärd och agera värdinna? Tack.« Taxichauffören försvann in i mängden igen, pressade knytnävarna mot korsryggen, stönade och överlät på Agathe att tackla picknickkorgen på bordet. Hon öppnade den med samma uttryck i ansiktet som Hester Roskova när hon öppnade skattkistan i slutscenen i Sjörövardrottningen från Jamaica. »Den är full«, sa hon. »Här finns allt!« Och sedan tittade hon upp på Yemko, som hängde på sin käpp som huvudtältet den dag cirkusen lämnar stan. »Är ni okej?« frågade hon vänligt. »Se om där finns något att dricka«, sa Tibo. Han lade en hand på advokatens axel. »Tog i för mycket, tror jag. Snart känns det bättre igen.« »Här finns vin«, sa Agathe. Hon lämnade över en mörkgrön flaska och en korkskruv till Tibo. »Jag är inte bra på det där.« Det var inte sant. Agathe var fullt kapabel att använda en korkskruv men hon ville göra sig liten – göra klart att detta precis som att bära ut soporna eller ta in kolet var ett jobb för en stor, stark karl.

Tibo klämde fast flaskan mellan knäna, drog ur korken och hällde lite vin i glaset som Agathe höll fram. »Ta lite av det här«, sa han och Yemko höll glaset i foten och drack en klunk. Läpparna blev mörkt rödfläckiga där de innan haft en intressant nyans av blått. »Tack«, sa han. »Jag tror ni ska hitta några glaserade kakor i den där. Kan jag få en?« »Glaserade kakor!« sa Tibo. »Glaserade kakor!« sa Agathe och gav honom en på samma sätt som en sköterska skulle lämna över en skalpell till kirurgen i det kritiska ögonblicket under en operation.

Yemko nafsade en liten bit och tuggade väluppfostrat med framtänderna, som en kanin. »Bry er inte om mig, barn«, sa han. »Jag hämtar mig snart. Sätt igång. Ät. Njut.« »Här finns tillräckligt för att utfodra en armé«, sa Agathe. »Väntade ni oss?« frågade Tibo. »Ni hade väl inte tänkt äta allt det här ensam.« »Det är som jag sa, min käre Krovic, man får aldrig göra publiken besviken.

Jag hade tänkt knapra på ett torrt kex, men till kvällen skulle ryktet om mig –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 164

2010-07-31 10:39:04

sprida sig på Katedralavenyn. Oförvitliga räkenskapsförare och protestantiska präster skulle svära på att de sett mig äta en hel ko. Ni måste hjälpa mig.« Han vände sig mot Agathe med ett rosslande. »Jag tror ni ska hitta en flaska champagne i den där, fru Stopak. Ni och borgmästare Krovic måste förse er.« Och det gjorde de. Tibo drog upp ännu en kork och de drack champagne och åt kall kyckling och skinka och oxkött som var rosa inuti och skuret i tunna skivor och där fanns en stor burk med konserverade persikor och en skål med grädde tjock som äggkräm. De åt alltihop och skrattade, men medan de åt vände Agathe sig då och då mot Yemko och såg på honom med vänligt bekymrad min.

Hon lutade sig intill Tibo. »Kan vi byta plats? Låt mig sitta bredvid honom.« Så under andra halvan av konserten, ända fram till Radetzkymarschen, satt Tibo längst ut i bänkraden, vid gången, försåg sig med marsipanfrukter ur picknickkorgen och matade henne med dem, eftersom båda hennes händer var upptagna. Den ena höll hans hand och den andra vilade lätt på Yemkos och klappade den milt emellanåt för att lugna honom.

Gud allena vet vad tubaspelaren tänkte om det, men när Brandkårsorkestern kom till nationalsången hade Yemko återhämtat sig helt från det ansträngande jonglerandet med sin hatt. Tillsammans med resten av publiken lyckades han ta sig upp på fötter, men i motsats till Tibo och Agathe brydde han sig inte om att sjunga med.

Tibo sa: »Ja, det var allt för i år. Dags att göra sig redo för vinter igen.« »Det var en underbar picknick«, sa Agathe. »Kan vi hjälpa till med att plocka undan?« Men Yemko skakade på sitt stora huvud. »Det gör chauffören. Det har varit ett stort nöje.« »I så fall följer jag Agathe till spårvagnen.« »Ja«, sa Yemko. Det var allt han sa, men han lyckades lägga så mycket i det, på samma sätt som gäss som flyger söderut från Et aldrig säger mer än »honk« men ändå lyckas fylla hela himlen med melankoli och längtan.

Tibo uppfattade det och bestämde att nu skulle vara ett utmärkt tillfälle att ta farväl och ge sig av genom parken tillsammans med Agathe mot en eftermiddag med ovisst mål.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 165

2010-07-31 10:39:04

Men Agathe uppfattade det också och hennes hjärta var nära att brista.

Från att hata advokat Guillaume med iskallt ursinne hade hon, under loppet av en timme, gått till att älska honom som bara en mor kan älska. Hon tittade på honom, och av någon anledning som hon inte kunde förklara ville hon hjälpa. Så när gode borgmästare Krovic sa »Jag tror vi kanske kan hinna med en spårvagn vid stora grinden om vi skyndar oss« sa hon bara »Ja. Du kan väl gå i förväg? Jag kommer strax efter«, och vände sig åter mot Yemko.

Tibo skulle naturligtvis aldrig ha medgett det, men han var lite sårad. »Visst«, sa han, »naturligtvis. Jag väntar på dig vid grinden.« Och han började lunka iväg på den svårframkomliga gången, mellan omkullvräkta rader med fällstolar, klämde sig igenom trängseln likt en kork, och såg sig om över axeln på henne där hon stod, ansikte mot ansikte med Yemko, ett steg ifrån, och höll honom i handen. Medan han gick noterade Tibo långt ute till havs det långa pennstrecksmolnet utmed horisonten som alltid varslade om oväder.

Det kom en plötslig vindstöt som fick människor att borra ner sig i sina kragar och skrattande tala om »vinter på gång«.

Agathe var nästan den sista att lämna Kopernikusparken den dagen. Folkhopen skingrades snabbt sedan man väl kommit igenom parkgrindens flaskhals, en del promenerade hem, en del satte kurs mot spårvagnshållplatserna som fanns på båda sidor av vägen och betjänade linjer som gick till varje hörn av Punkt med mer än kommunal effektivitet.

Där han stod ensam vid den stora stenpelaren upptäckte Tibo ett karamellpapper som fastnat på hans sko. Han böjde sig ner för att ta bort det och slängde det i papperskorgen som hängde i den gröna lyktstolpen intill och när han vände sig om var Agathe där. Hon började slå på hans rygg och axlar med en handskklädd hand. »Du har lutat dig mot någonting«, sa hon.

Men han schasade bort henne. »Snart spottar du väl på näsduken för att tvätta mig i ansiktet.« Agathe stod där, precis som hon hade gjort med Yemko, ansikte mot ansikte, men nära honom, knapparna i hennes kappa strök mot hans, ansiktet vänt upp mot honom, hakan lyft, näsan i vädret, ögonen slutna, svagt leende. Hon var lycklig, hon var road av hans fåniga protester, hon kände sig säker, som en kvinna som visste att hon hade rätt att borsta bort damm från en mans axel.

Hennes kropp och Tibos rörde vid varandra, mage och bröst och lår, lika –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 166

2010-07-31 10:39:04

nakna som en bröllopsnatt utan något som skilde dem åt mer än lagren av varmt ylletyg som svepte in dem. Hennes hår rörde sig i vinden. Doften av henne fyllde honom. Hon väntade på att bli kysst.

Tibo kysste henne inte. Han drog sig undan, klev en skolängd tillbaka och sa: »Vad ville Guillaume?« Agathes axlar sjönk. Hon öppnade ögonen. Det var som om en tyst suck av besvikelse gick genom hela hennes kropp och hon sa: »Han ville erbjuda mig sin vänskap. Han säger att han är min vän. Tibo, är du min vän?« Gode borgmästare Krovic tittade ett kort ögonblick ner på sina fötter, sedan tillbaka in i parken och på den tomma musikestraden och sedan på Agathe igen. »Jag följer dig till spårvagnen«, sa han.

De sa ingenting medan de väntade på spårvagnshållplatsen. När nummer  kom runt hörnet med »Gröna Bron« skrivet med stora vita bokstäver på skylten sa Agathe bara: »Hej då.« Och när den stannade och hon klev upp på bakre plattformen, med kappan stramande om höfterna, vadens kurva spänd, häl och vrist svängda och skulpterade som en staty, såg hon sig inte om, och när spårvagnen gled iväg igen tittade borgmästare Krovic upp- och nerför gatan och fann att han var helt ensam. Han började gå. Det fanns ingenting annat att göra. Snart började det regna men han fortsatte att gå. Efter ungefär en timme var han på Gjuterigatan och därifrån var det bara ett par kilometer till hamnen. Det var tyst där. Inget arbete att utföra en söndag. Gamla tidningar låg tillplattade som sjöstjärnor i regnet. Kullerstenarna var svarta och oljiga och koldamm täppte till tomrummen mellan dem. Cigarrettfimpar låg i drivor utanför magasinsdörrarna och markerade var hamnarbetarna samlats för att stå och hänga och prata och spotta. Regnbågspölar av olja blänkte på det mörka vattnet. Det blev prickigt som apelsinskal där regnet träffade det.

Deprimerade fiskmåsar med knappsvarta ögon blängde på Tibo när han passerade eller lyfte hastigt, skrikande som gammalt maskineri. De hade redan länsat fisklådorna på rester. De var uttråkade. Regnet tilltog. Tibo fortsatte att gå, genom hamnen och ut på andra sidan där kullerstenen övergick i en vild stig som slingrade sig mellan sanddyner och ner till ett långt utskjutande sandrev. Det ledde ut mot ett högt, grått fyrtorn, som dök upp och försvann i kastbyarna. Tibo snubblade nu fram på klapperstenen som krasade och rörde sig under hans fötter, tills han längst ut nådde den släta stenmuren –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 167

2010-07-31 10:39:04

vid fyrtornets fot. Han klättrade upp och gick runt den plana parapeten, stod med ryggen mot tornet och tittade ut mot öarna som doldes av vädret och han skrek så att måsarna lyfte från vattnet och kacklade: »Vad i helvete håller du på med, Krovic? Vad gör du? Är det så här ditt liv ser ut? Är detta den man du är – för rädd eller för dum för att kyssa en kvinna.« Han lade ansiktet i händerna. »Vad gör du?« frågade han sig själv igen.

Långt bakom honom i stan, där kvällsljusen börjat glittra från gata till gata, stod Agathe vid diskbänken. Kappan och handväskan låg slängda på köksbordet, skorna var avsparkade och låg på sidan på golvet medan hon diskade det sista av det som Hektor och Stopak hade lämnat. Hon hade en av de där små disksvabbarna, en sådan som hålls fast vid ett skaft med en tjock koppartråd, och varje gång hon körde in den i de trötta bubblorna frågade hon argt: »Vad håller du på med, Agathe? Vad gör du? Hur kan du göra bort dig så till den milda grad, kvinna? Är det så här ditt liv ser ut?« Hon skrubbade stekpannan tills den glänste.

Och alldeles runt hörnet, på Tre Kronor, där vinden låg på direkt från Gröna Bron och regn smattrade mot fönstren, satt två män vid ett hörnbord.

En av dem sov, höll en flaska nätt och jämnt upprätt på sin väldiga mage, och den andre satt och kisade genom röken från cigarretten han hade i munnen, ritade, strök över och ritade igen i skissblocket som låg öppet i hans knä och frågade sig själv: »Vad i helvete håller du på med? Ritar henne dagen i ända.

Ritar henne varenda dag. Föreställer dig hur hon ser ut naken när du skulle kunna gå dit nu och ta reda på det. Vad i helvete håller du på med? Är det så här ditt liv ser ut?«

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 168

2010-07-31 10:39:04

Ute vid fyren, vid den allra yttersta biten mark som fortfarande kunde kalla sig »Punkt«, vände Tibo ryggen mot stormen och började gå hemåt, krasade sig fram över stranden och tillbaka genom dynerna, in i hamnområdet där hororna hade kommit ut för nattens arbete. De ropade »Hallå!« till honom när han passerade och frågade om han kände sig ensam. Tibo nästan skrattade åt det. Han trampade på, sa ingenting, höll sig mitt i gatan, tittade inte på männen i skuggorna. De tittade inte på honom. Längs Kanalgatan och, till sist, tillbaka på avenyn utmed Et droppade almarna på honom när han passerade.

Det mesta av löven hade redan fallit och regnet hade nära nog slagit av de sista.

De låg i en oljig matta på gångbanan.

Tibo kom fram till Citytorget. Han grävde i fickan efter sina nycklar och öppnade sidodörren som ledde till baktrappan. När den stängdes bakom honom var det som om hela rådhuset skakade. Tibo sträckte ut handen i mörkret och hittade ledstångens nedersta del. Han förde foten framåt över stengolvet tills den kolliderade med det första trappsteget och han började räkna. »Ett, två, tre. Trappavsats. Vänd.« Sedan räknade han femton trappsteg till, sedan ännu en trappavsats och femton till, hela vägen upp till korridoren som ledde till hans kontor. Tibo hasade och snubblade fram genom mörkret, fingrade sig förbi Agathes skrivbord och in i sitt eget rum, där han trevade över bordet efter lampan. Han kände sig bättre till mods med lite ljus i rummet – mindre som en inbrottstjuv, mer hemma.

Han tog av sig den droppande rocken, hängde den på klädhängaren i hörnet och satte sig vid skrivbordet. Det var första gången på länge som Tibo hade tittat i den där lådan. Den gled upp utan svårighet. Där längst in, inom –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 169

2010-07-31 10:39:04

fingertoppsräckhåll, hittade han en papperspåse märkt »Kommunala konstgalleriet, Punkt« och inuti, precis som han lämnat dem, två vykort. Han tog det med Venus av Velázquez, den yppiga, gräddvita, rosa och scharlakansröda kvinnan som låg på sin soffa och tittade i spegeln med ett uttryck av längtan och välkomnande, det som han hade köpt därför att – han kunde medge det nu – det påminde honom om Agathe. Det andra, vad det nu var, stoppade han tillbaka i lådan utan att ens titta på det.

Tibo sneglade upp på stadsvapnet som hängde mitt emot hans skrivbord och gav ifrån sig en lång suck som han hoppades att jag kanske skulle ta för ett rop på hjälp. Han slängde tillbaka sitt våta hår över huvudet så att det inte skulle droppa på vykortet, gned handen mot byxbenet för att torka av den och tog sin penna. Han skrev »Fru Agathe Stopak, Borgmästarens kontor, Rådhuset, Citytorget, Punkt« i rader på den sida som var markerad »Denna sida för adress« och suckade igen. En sådan liten vit pappfyrkant – hälften så stor som ett kuvert – det var allt som återstod att skriva på, allt utrymme som fanns för att berätta för henne. Berätta vad för henne? Ännu en suck. Ännu en blick upp på mig på min plats på skölden och han började skriva igen. »Du är vackrare än den här. Mer dyrbar. Mer åtråvärd. Mer dyrkansvärd än någon gudinna. Ja, jag ÄR din vän.« Vykortet var fullt. Han klämde in ett »K« längst ner i hörnet och gick för att leta efter ett frimärke i ljuset som spred sig från hans rum till Agathes skrivbord, och när han hittat ett släppte han ett mynt i handkassan.

Det skulle ta alltför lång tid att förklara hur Tibo satte på sig rocken igen och brakade runt i mörkret tillbaka nerför trappan till Citytorget. Bara hasta igenom den delen och föreställ er hur han står framför den dubbla brevlådan på hörnet av Vita Bron, med dess emaljskyltar med texten »City« på den ena och »Landsbygd eller Utrikes« på den andra. Tibo sköt in kortet i »City»springan och höll kvar det där till allra sista ögonblicket. Han kunde fortfarande dra ut det och tänka över det här igen. Det var bara ett vykort. Men ändå. Det var bevis. Det var någonting skrivet. Tusan också, vad spelade det för roll? Bevis på vad? Men var det ens de rätta orden? Var det tillräckligt?

Kortet gled ur hans grepp och lade sig till rätta djupt ner i den låsta brevlådan och Tibo vände sig bort mot spårvagnen, andlös, med bultande hjärta. »Du har gjort det«, sa han hela vägen uppför Slottsgatan. »Du har gjort det.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 170

2010-07-31 10:39:04

Emaljskylten på brevlådan lovade »Denna brevlåda töms en sista gång vid midnatt« och postmyndigheterna stod vid sitt ord. Brevbäraren kom vid midnatt. Inte fem minuter före midnatt, när han var högst upp på Slottsgatan, inte tio minuter efter midnatt när han var utanför Operan. Vid midnatt.

Midnattsbrevbäraren var ingen konstälskare. Han lade inte märke till Tibos kort, och även om han var lika nyfiken av sig som folk är mest har brevbärare hur som helst inte tid att spionera på vartenda kort eller fundera över vartenda parfymerat kuvert eller varenda räkning markerad med rött. De har säckar att fylla, de har post att dumpa i de stora mässingstrattarna utanför huvudpostkontoret med dess statyer ovanför dörren, faktiskt riktigt vackra statyer som påminde en del människor om änglar – en höll fram ett bronsbrev och den andra höll en blixt. »Det är för telegram« förklarade postmästaren för varje nykomling.

Tibo låg sedan länge i sin säng, åter varm efter ett hett bad, och med kostymen hängande i kökstaket för att torka i den varma luften som steg upp från spisen, när de fick hand om hans kort. Det gled nerför trärännan som gick från mässingstratten och hamnade på ett stort bord mitt i hallen där Antonin Gamillio, som egentligen inte alls var brevbärare utan en författare som arbetade nätter på Centralposten för att kunna hålla sig med papper och bläck tills hans roman om arbetslivet på huvudpostkontoret i en medelstor provinsstad till sist blev antagen av en förläggare, kastade en blick på adressen och flinkt snärtade iväg det mot en säck märkt »Centrum« som hängde öppen vid väggen. Antonin var med rätta säker på sin snärtteknik. Så säker faktiskt att han redan hade börjat läsa adressen på nästa brev han tog upp innan Tibos kort ens hade landat i säcken. Postsorterarna på Centralposten satte en ära i att inte behöva titta på posten när den flög mot sin säck, vilket är skada eftersom ett brev adresserat till herr A Gamillio från ett av de största förlagen i huvudstaden sju år tidigare missat säcken märkt »Parksidan«, träffat väggen bakom och glidit ner på golvet för att bli stående upprätt mot ett bordsben, där det stod kvar även denna natt, insvept i grått damm.

Som tur var, och fastän den sortens ödets nycker är omtyckta i romaner som ett sätt att provocera fram missförstånd och olycka älskande emellan, hände det ingenting sånt med Tibos vykort. Efter en stund lyftes säcken märkt »Centrum« ner från sin plats och bars till en vägg med postfack, där –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 171

2010-07-31 10:39:05

varje rad hade ett gatunamn och varje fack hade ett nummer, med undantag för yttersta änden på raden längst ner där fyra fack slagits ihop till ett och fått beteckningen »Rådhus«. Strax efter tre på morgonen landade Tibos kort i det facket, med ett rött gummiband om och mellan ett brev som klagade över en trasig trottoar i hörnet av Commerz Plaz och ett annat i ett brunt kuvert med en check till Licenser. Tänk er – en naken gudinna inklämd mellan sådant material! Men det var så hon färdades – inte svävande på vågtoppar eller buren av amoriner utan ombunden med gummiband och nersläppt i en säck och inslängd genom dörren till rådhusets postrum klockan halv nio på morgonen. Och när Agathe kom till arbetet fyrtio minuter senare – hon var sen mest därför att hon inte kunde komma på någon bra anledning att skynda sig till arbetet – låg kortet och väntade på hennes skrivbord.

Se på henne nu. Se hur hon skivar sig igenom morgonens post och sedan hittar hon kortet. Det där var konstigt, tänker hon, det där var konstigt, det där var underligt, det där var ovanligt. Hon tar upp det. Hon vänder på det.

Hon läser »vackrare än det här, mer dyrbar, mer åtråvärd, mer dyrkansvärd«, och hon läser »K«. Vem är »K«? Men det säger »jag är din vän«. Nej. Nej. Det säger »ÄR din vän«. Det säger »jag ÄR din vän«. Ser du? Det är svaret på en fråga och »K« står för Krovic. »K« är Tibo.

Känner du till ordet för detta? Det är »fröjd«.

Se på henne. Se på det där leendet. En bit papp och några ord, det var allt som behövdes. Så lite. Och se på henne nu när hon vänder på kortet, ser på den nakna gudinnan som ligger där och tänker Vackrare än den här? Är jag vackrare än den här? Mer åtråvärd?

Naturligtvis! Naturligtvis, för kvinnan på målningen är bara färgklickar på en bit papp men Agathe Stopak är varmt, rosa hull – den äkta varan. Kvinnan på målningen blev nerskyfflad i en horas grav i Madrid för århundraden sedan men Agathe Stopak finns här nu, med blod i ådrorna och luft i lungorna. Se på henne. Se på henne nu när hon skyndar in i Tibos tomma rum för att ställa sig framför stadsvapnet och hålla upp kortet som för att säga »Titta vad jag har gjort i skolan i dag!« Och hon knixar sin lilla nigning och säger »Tack!« med ett leende eftersom hon är en snäll och väluppfostrad flicka.

Och nu letar hon i sin låda efter ett häftstift och hon sätter upp kortet på väggen ovanför sitt skrivbord och hon sitter där och bara tittar på det, och –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 172

2010-07-31 10:39:05

det var precis vad hon fortfarande gjorde när borgmästare Krovic kom in på kontoret och såg ut som en man som tror att han är verkligt illa ute.

Men Agathe log mot honom med en blinkning, och med yttersta spetsen av en välformad och polerad fingernagel knackade hon på vykortets nedersta hörn, inte så mycket för att rätta till det som för att dra uppmärksamhet till det. »God morgon«, sa Tibo. Rösten darrade lite. »Lunch? Jag menar sedan. Vill du äta lunch? Sedan? Tillsammans med mig?« »Det vore underbart, herr borgmästare«, sa hon. »Bra. Och jag är ledsen för det där andra. Innan. Med vännen. Förlåt.« »Jag vet«, sa hon. »Allt är glömt.« Och hon gav vykortet ännu en liten puff med fingertoppen.

Agathe satt redan på fönsterplatsen i Gyllene Ängeln när Tibo strax efter ett kom skyndande uppför Slottsgatan. Han såg henne le mot honom genom glaset och han trängde sig fram mellan lunchgästerna för att förena sig med henne.

Agathe lyfte upp sin handväska från stolen som den hade bevakat på andra sidan bordet. »Jag har beställt åt dig«, sa hon. »Jag har blivit djärv på gamla dar.« »Bra«, sa Tibo. »Vad får vi?« »Samma som vanligt – det som mamma Cesare bestämmer är gott i dag.« De skrattade och Tibo sa: »Jag har en present till dig.« Han lade det lilla paketet med brunt omslagspapper på bordet och sköt det mot henne. »Det är en bok.« Agathe gav honom en blick som sa »jag gissade det« och tog upp paketet.

Det var någonting med Agathe Stopak, ett sätt hon hade att göra saker som fick människor att titta på henne. Det var inte hennes avsikt att göra det – faktum var att hon inte hade en aning om att hon gjorde det, och om hon haft det skulle det aldrig ha fängslat människor så som det gjorde. Men ibland kunde hon röra sig eller se ut eller bara vara och hon kunde röra sig eller se ut eller bara vara mer perfekt, underbarare, än någon annan någonsin tänkt på att göra någon av de här sakerna förut. Hon gjorde det då, lyfte paketet till munnen som för att kyssa knutarna som höll ihop det, tog snöret mellan tänderna och drog upp det. Hon strök med fingertopparna över de slitna guldbok–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 173

2010-07-31 10:39:05

stäverna på bokens framsida. »Homeros.« Det var till hälften en fråga. »Du sa att du ville ha en till ditt hus i Dalmatien. När du vinner högsta vinsten.« »Jag är inte mycket för att läsa, Tibo.« »Det spelar ingen roll – det är inte du som ska läsa, minns du? Du ska ligga i ett svalt bad och dricka rött vin medan jag matar dig med oliver.« Hon log och lyfte boken till näsan och njöt av dess doft. »Den doftar som stranden – stranden en solig dag. Tack. Den är underbar. Jag ska förvara den tills du vill läsa den högt för mig.« »Nu är ett bra tillfälle«, sa Tibo. »Inte riktigt nu – inte nu när vår pasta är på väg. Men jag har något att visa dig.« »Min tur att få presenter«, sa Tibo hoppfullt. »Tyvärr. Jag har ingenting åt dig men du kan få dela den här med mig om du vill.« Agathe öppnade sin väska och tog fram en anteckningsbok. Den buktade ut, sidorna spretade som om det fanns tjocka bokmärken mellan dem. »Titta«, sa hon. »Det här är mitt hus på Dalmatiens kust. Jag har den alltid med mig. Det är här du kan läsa Homeros för mig.« Agathe bläddrade bland sidorna och visade honom bilderna hon hade rivit ut ur tidningar och sparat. »Titta, sådana här stora blomkrukor vill jag ha stående vid ytterdörren, med lavendel och rosmarin i, och timjan nere bland kullerstenarna.« Tibo tänkte på koldammet mellan kullerstenarna på vägen genom hamnen och hororna och männen i skuggorna.

Hon sa: »Jag brukade samla på sådana här pappersbilder när jag var barn och byta dem med mina vänner på lekplatsen. De fanns att köpa i tobaksaffären. Jag tyckte om dem med tjocka änglar som lutade armbågarna på moln och såg tjuriga ut – som herr Guillaume.« Tibo öppnade boken och pekade. »Berätta om den här«, sa han, men just då kom kyparen och ställde ner två enorma skålar med pasta. »Penne picante«, kungjorde han och gjorde magiska rörelser med pepparströaren och parmesanhyveln och skyndade iväg. »Det är så jag vill ha den öppna spisen«, sa Agathe. »Stor nog att sitta i, skyddad mot drag på vintern. När jag flyttar till Dalmatien ska jag aldrig mer frysa.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 174

2010-07-31 10:39:05

»Jag kommer inte att tillåta det«, sa Tibo.

Då spann Agathe nästan. Hon ålade sig lite på stolen och sa »Det kan jag tänka mig«, med ett skälmaktigt leende, och då kände Tibo sig dum och klumpig eftersom hon hade varit mer skamlös än han. Han hade försökt vara moraliskt förfallen och farlig och världsmannamässig och hon hade snabbt genomskådat honom.

Tibo tittade ner på sin tallrik. »Ät«, sa han och sedan, efter ett tag: »Det är mycket gott, inte sant?« »Jo, det är alltid gott här, men min skulle bli lika god.« »Du tycker om att laga mat?« »Och jag är mycket bra på det. Inte för att någon märker det nuförtiden.« Hon högg i sin pasta. »Berätta vad du tycker om att laga.« Agathe blev eld och lågor och log igen. »Mormor lärde mig«, sa hon. »Jag lagar mat för en karl.« Tibo stönade inombords. Ja, det gör du, tänkte han. Du skulle laga perfekt mat för en karl. Du är mat för en karl. Men han hade lärt tillräckligt för att ingenting säga och han bara nickade uppmuntrande. »Män tycker om något köttigt, något de kan sätta tänderna i.« Tibo nästan kved. »Skrattar du åt mig?« frågade hon.»Mat är allvarliga saker. Det är så du visar att du älskar någon. Nåja«, hon tittade ner i sin tallrik igen, »ett av sätten.

Hitta precis de rätta ingredienserna, välja ut en fin köttbit och tillaga den rätt och servera den fint på ett fint dukat bord. Det är någonting fint att göra för någon. Det visar att man bryr sig. Det är snällt.« Tibo visste att man kan vara grym mot människor utan att göra någonting alls, utan att slå dem eller skrika åt dem men helt enkelt genom att förvägra dem chansen att vara snäll. Han lade sin hand på Agathes. »Vad skulle du laga till mig?« Hon tänkte ett ögonblick och sa: »Jag skulle göra fisksoppa till dig – nej, köttsoppa. Oxkött och jag skulle laga min kanin i grädde och senapssås och jag skulle göra en stor krämig rispudding till dig med mängder av muskot och massor av feta russin.« »Jag kommer själv att bli fet som ett russin.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 175

2010-07-31 10:39:05

Inte om jag fick min vilja fram, tänkte Agathe. Jag skulle hålla dig i form.

Jag skulle arbeta bort det på dig, Tibo Krovic, du underbare, underbare man.

Men vad hon sa var: »Du kan behöva lägga på dig och hur som helst har du långt kvar innan du är i kapp herr Guillaume.« »Ganska långt«, sa Tibo, »men jag tror jag avstår från efterrätt. Jag är säker på att mamma Cesare ger oss större portioner bara för att visa att vi är favoriserade gäster. Men ta något du om du vill.« »Nej, jag är nöjd«, sa Agathe. »Jag gör en kopp kaffe åt dig på kontoret.« Mamma Cesare kom ut från den polerade kaffeorgeln när Tibo gick för att betala. Hon log och nickade entusiastiskt och försäkrade hur trevligt det var att se dem båda och hur trevliga de var som kom in och hur trevliga de såg ut. »Allt mycket trevligt. Alltid mycket, mycket trevligt.« Hon vinkade förtroligt till sig Agathe som böjde sig närmare medan Tibo artigt väntade utom hörhåll vid dörren. »Kom och hälsa på snart«, sa hon. »Kom i kväll.« »Jag kan inte i kväll«, sa Agathe. Det var inte sant. Hon kunde mycket väl ha gått. Hon hade ju faktiskt ingen anledning att stanna hemma, men det var något med mamma Cesares enträgna sätt som gjorde henne motsträvig, som fick henne att protestera. »Kom då snart«, sa mamma Cesare. »Var snäll och kom snart.« Det fick Agathe att känna sig ledsen och skämmas. »Jag lovar. Snart«, sa hon.

Tibo och Agathe gick Slottsgatan fram arm i arm, genom vimlet av människor som var ute och handlade och kontorsanställda på väg tillbaka till sina skrivbord efter smörgåsar vid Et eller en paj på Punkts Vapen. »Jag hoppas att du tycker om din bok«, sa Tibo. »Jag älskar min bok.« Det där ordet. Det skrällde i gatans larm som ljudet av mynt som ramlar ur en ficka eller av en baby som gråter. Det var bara ett ord, sagt på en livligt trafikerad gata, men det förtjänade att mer kom efter det än »min bok«. Det borde ha kommit mindre efter det. Ett ord, inte två. »Jag älskar min bok«, sa Agathe igen. Det var enda sättet att överrösta dånet av det. »Jag älskar också din bok.« Hon såg undrande på honom, väntade på att han skulle säga någonting mer.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 176

2010-07-31 10:39:05

»Din bok, du vet«, sa han, »den med ditt hus i.« »Åh«, sa hon. »Jag tycker den är underbar – din bok.« »Ja, jag tycker om den.« Hon lät på något sätt besviken. »Jag kan bära med mig hela mitt hus och mina lotter inuti. Jag tar fram dem och tittar på dem.

Värmer mina händer på dem. Lite hoppets glöd hopvikt i min väska.« Om Tibo märkte sorgen i det där, visade han det inte. Han sa: »Du erbjöd mig att dela det. Jag vill gärna det om jag får. Jag skulle tycka om att hitta saker som du tycker om och hjälpa dig att bygga huset åt dig – tills du vinner på din lott och det riktiga dyker upp. Ifall du skulle tycka om det.« »Jag skulle tycka om det«, sa hon och de var tillbaka på Citytorget.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 177

2010-07-31 10:39:05

Livet var luncher efter det. De ägnade förmiddagarna åt att se fram mot lunchtimmen, och hela eftermiddagen skrattade de åt det de hade skrattat åt vid bordet. De gick till lunch och skrattade och pratade om allting. De pratade om böcker och Tibo var expert på böcker. Han hade läst allt och han delade med sig av det han visste till henne. De pratade om mat och Agathe var expert på mat. Vad de än åt på Gyllene Ängeln kunde hon göra bättre hemma. Snart fyllde hon sin blå emaljmatlåda med godsaker åt Tibo som han kunde värma hemma i sitt kök. Ingen mer sill och potatis för honom. De pratade om livet och om sorg, och om ensamhet och båda fann att den andre var expert. Men båda var experter på olika sidor av den. Tibo kände till ensamheten när man är ensam, Agathe kände till ensamheten tillsammans med någon annan.

Tibo gav henne presenter – dumma, fåniga saker som han trodde kunde roa henne – böcker som han trodde att hon skulle tycka om, askar med turkisk konfekt – hon höll de fasta, rosa bitarna mellan två fingrar och slöt läpparna om dem för att roa honom – skatter från de dammiga inre rummen i Punkts lumpbodar, meningslösa bagateller som betydde allt. Nästan varje dag hade Tibo någon liten present åt henne.

Varje månad köpte han en serie lotter till henne, och varje månad blev hon utan vinst. Men det spelade ingen roll. De satt ändå tillsammans på Gyllene Ängeln under lunchen och gjorde upp planer. De begrundade kartor över Dalmatiens kust i en gammal Baedeker som Tibo hade grävt fram ur en låda i en bokhandel på Walpurniagatan. De slösade mängder av servetter på att rita och rita om huset som Agathe skulle bygga för sin lotterivinst. Här skulle badrummet ligga, nej, här, med utgång till en loggia med utsikt över bukten och –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 178

2010-07-31 10:39:05

klipporna i bakgrunden. Köket skulle vara här och vardagsrummet där med en öppen spis stor nog att sitta i, om det skulle bli hård vinter, och ett förråd till oliverna och ett bibliotek åt Homeros. Ibland kom Tibo till Gyllene Ängeln med bilder utrivna ur kataloger och de diskuterade hur huset skulle möbleras.

Det växte i deras tankar till en lång rad med vita byggnader under röda tegelpannor med breda, skuggande takskägg över en veranda vänd mot söder.

Inomhus fanns det enorma, bekväma skinnsoffor, importerade för dyra pengar från gentlemäns klubbar i London där de under ett århundrade hade kryddats med god cigarrök och konjaksspill. Glada afghanska mattor låg kringströdda på golven. Dubbeldörrar av etsat glas i förgyllda rokokoramar – stulna från Gyllene Ängeln – ledde från vardagsrummet direkt in i ett sovrum med en slädsäng, där väggarna var klädda med rosentapeter och muslintyg i lager, draperat över fönstret, dämpade sommarsolens ljus. Dröjande över gräddfärgad ravioli valde de vitt sänglinne av bomull och enkelt duktyg till bordet men de sa nej till kristall.

Agathe lyfte upp ett av de tjocka dricksglasen från cafébordet. Solen lyste genom det med ett grönaktigt skimmer. Efter tjugo års användning och disk var glaset repat och strävt som en bit flaskglas slipat av vågorna. »Så här kommer havet att se ut i Dalmatien«, sa hon. »Vi borde ha dricksglas som det här. Vi behöver inga fina glas. Vi behöver glas som kommer att studsa om vi tappar dem – fast större, för att rymma mer vin. Jag tänker sitta länge, länge i badet.« Tanken på Agathe i badet, med vatten som rullade och svepte in hennes höfter, hennes mage, hennes bröst, fick Tibo att rysa av välbehag. Den eftermiddagen stannade han till vid apoteket och köpte en ask parfymerad tvål till henne.

På kvällarna på Aleksandergatan lagade Agathe saker, underbara saker, mat för en karl, och på morgonen tog hon med den till arbetet i sin lunchlåda eller i burkar eller skålar som hon balanserade på knäna när hon satt på spårvagnen.

Och när hon gav dem till Tibo sa hon: »Ät det här« eller »God soppa« eller »Ät det här. Det är en paj. Jag är rädd att du inte sköter om dig.« På kvällarna när Agathe stod vid sin spis och lagade mat och tänkte på honom satt Tibo i sitt kök och åt och tänkte på henne. På kvällarna när han satte sig för att äta den mat hon hade lagat brukade Tibo fråga sig: »Jag undrar om hon kommer ihåg vad hon sa om mat och att älska någon.« Och han slog upp Kvällspunkten.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 179

2010-07-31 10:39:05

På kvällarna när hon slevade upp ragun hon hade gjort i den rena skålen som Tibo hade lämnat tillbaka till henne den morgonen brukade Agathe fråga sig: »Jag undrar om han kommer ihåg det jag sa om mat och att älska någon.« Och hon lade resterna på en tallrik till Stopak.

På något underligt sätt betydde det att de var tillsammans hela tiden, på arbetet eller hemma, och hela tiden tänkte de: Det kommer att hända.

När de tillsammans gick Slottsgatan fram till Gyllene Ängeln, gick de arm i arm och tänkte: I dag kommer det att hända.

När de skyndade tillbaka över ett kyligt Citytorg till ett tomt kontor tänkte de: Nu kommer det att hända.

Där hon stod ensam vid sin vask och diskade skålar sa Agathe varje kväll till sig själv: »Det kommer att hända i morgon.« Och Tibo hemma i sitt kök virade in Agathes nydiskade pajform i en handduk, redo att lämnas tillbaka till henne, och viskade för sig själv: »Jag vet att det kommer att hända i morgon.« Under de långa helgerna, när det inte var några luncher på Gyllene Ängeln, när de dröjde sig kvar på fiskmarknaden eller tittade i evigheter i Brauns fönster och strosade runt i Kopernikusparken, bara för den eventuella möjligheten, ja, ni förstår, att de kanske, av en ren slump, skulle stöta ihop, då sa var och en av dem, om och om igen: »Det kommer att hända.« När Tibo gav henne burkar med oliver – som hon inte tyckte om – när han gav henne den där gamla, slitna Baedekern med dess kartor över Dalmatien, när han satt tillsammans med henne på Gyllene Ängeln och gjorde upp planer för hennes hus, när han hade med sig fönster och gardiner och ornament att lägga i hennes bok, när han kom in i rummet, när deras händer rörde vid varandra på bordduken, då visste Agathe: »Det kommer att hända.« När Agathe kom till arbetet och doftade av den speciella tvålen som han hade köpt till henne, när hon öppnade asken med turkisk konfekt som han gav henne och hon höll en bit mellan finger och tumme och slöt läpparna kring den och tog den i munnen och tittade på honom under ögonlock som sänktes av välbehag och inte sa någonting alls, när en fläkt av »Tahiti« drog genom kontoret, när hon kom in i rummet, när deras händer rörde vid varandra på bordduken, då visste Tibo: »Det kommer att hända.« Och Tibo hemma i sitt tomma hus, där bjällran i slutet av gången plingade –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 180

2010-07-31 10:39:05

tyst i höststormarna, och Agathe, som låg ensam i en kall säng och rörde vid sig själv med händer som hon låtsades inte var hennes, sa båda: »Det kommer att hända. Nu.« Men ingen av dem, varken gode borgmästare Krovic eller fru Agathe Stopak, sa någonsin: »I dag ska jag!« Inte på mer än två månader. Inte i slutet av september, inte i oktober, inte i november, när dekorationerna åkte upp hos Brauns och de mekaniska fåglarna började kvittra i deras näst intill legendariska julgran, inte förrän i december när Agathe började tappa tålamodet.

Sanningen att säga började fru Stopak bli irriterad – irriterad och till och med lite arg. Det hade antagligen något med årstiden att göra. Det var kallt och Agathe avskydde alltid att frysa och hon avskydde att klampa till arbetet i pampuscher i stället för de vackra skor hon tycker om att ha på sig – skor som skulle framhäva hennes ben och, naturligtvis, december är slutet på året. Det gjorde henne upprörd. Det skulle betyda ännu ett år med Stopak, ännu ett år med ingen annan i den där sängen än Akilles och ingen baby och ingen kärlek.

När Agathe den morgonen gick plattfotad, i kalla gummiskor, nerför Slottsgatan hade hon arbetat upp sig till rejäl ilska. Då hon vaknade i lägenheten på Aleksandergatan hade hon bara märkt en liten och bitter askhög intill sitt hjärta men den levde och glödde och hon blåste på den hela vägen in till stan på spårvagnen. Väl framme vid Slottsgatans hållplats hade hon hunnit lägga några trasiga bitar »Vad är det för fel på honom?« och några väl torkade »Är det jag?« på högen och fläktat på den med lite »Begriper han inte?«. Alldeles innan hon gick uppför den gröna marmortrappan i rådhuset började den ta fyr och när hon satte sig vid sitt skrivbord flammade den muntert.

Agathe satte sig vid sitt skrivbord och drog av pampuscherna och lät dem dimpa ner på golvet på andra sidan rummet och stå där med tårna inåt mot väggen, som om en osynlig skolflicka hade blivit skickad i skamvrån som straff. Och när Tibo kom in och sa »God morgon« på samma glada sätt som han alltid gjorde, då sa hon ingenting. Tibo hann ända in i sitt rum innan han reagerade. Då stannade han halvvägs genom dörren, lutade sig bakåt och frågade: »Mår du bra?« »Utmärkt«, sa hon iskallt.

Han backade ut från sitt rum och ställde sig vid hennes skrivbord. »Säkert?« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 181

2010-07-31 10:39:05

»Jag mår alldeles utmärkt. Vad skulle kunna vara fel? Jag mår bra.« »Då så«, sa Tibo och han gick tillbaka in i sitt rum och satte sig vid sitt skrivbord.

Agathe anlände några minuter senare. Hon släppte ner en brevhög på skrivunderlägget framför honom och sträckte med sin lediga hand fram en porslinsskål. »Fiskpaj«, sa hon.

Tibo tog emot den med ett leende. »Tack. Du skämmer bort mig, Agathe.« »Ja, jag gör det«, sa hon. »Ska vi äta lunch i dag?« »Naturligtvis.« »Naturligtvis. Varför ’naturligtvis’? Hade du tänkt fråga mig?« Och hon klampade ut ur rummet.

Tibo reste sig med en suck från skrivbordet och följde efter henne.

Hon satt redan i sin stol och sköt ihop en hög med papper på skrivbordet. »Förlåt«, sa han. »Du har alldeles rätt. Jag får inte ta dig för givet.« Agathe hummade åt detta. »Agathe, om du är ledig under lunchtimmen vill jag gärna bjuda dig på lunch.« »Tack. Ja. Det vore trevligt.« »Agathe, har jag gjort något?« Hon var nästan tvungen att bita sig i tungan. Hon ville hoppa upp ur stolen och ta tag i hans kavajslag och säga: »Tibo, du har inte gjort ett förbannat dugg. Mer än tre jäkla månader med luncher och du har inte gjort ett enda förbannat dugg. Är jag osynlig? Ser du mig inte?»Men i stället sa hon: »Nej, Tibo. Ingenting.« »Är du säker?« »Visst.« »Du skulle säga det till mig?« »Ja.« »Jag måste till biblioteksnämnden nu. Jag är där hela förmiddagen.« »Ja.« Det var allt hon sa och hon tittade inte på honom när hon satte ännu ett papper med rådhusets brevhuvud i skrivmaskinen. »Bra. Jag ser fram mot att få träffa dig vid ett.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 182

2010-07-31 10:39:05

Under hela mötet med biblioteksnämnden, när deltagarna talade om vilket antal böcker som borde ersättas det året och vad man skulle göra med de gamla och vilka nya de skulle köpa in och om skolbarn skulle eller inte skulle betala böter när de behöll en bok för länge, lyssnade han bara med ett halvt öra. Han grubblade över Agathe och tänkte på kvällen innan när han i en tidning hade hittat en bild av ett par porslinskatter med lysande gröna kulor till ögon och mjuka rosor målade över hela dem. Nu fanns de i hans plånbok, så prydligt urrivna han kunnat och redo att läggas i Agathes bok. Det skulle ordna sig, tänkte han. Vad det än var som gjort henne så upprörd, skulle han reda upp det. Han skulle göra det bra igen.

När mötet med biblioteksnämnden äntligen var över skyndade Tibo tillbaka till kontoret. Agathe hade redan gått. Han sprang nerför trappan, drog på sig rocken i farten, men hon syntes inte till på Citytorget eller bland människorna på bron och han hade hunnit mer än halvvägs på Slottsgatan, var nästan framme vid Gyllene Ängeln, innan han fick syn på henne, just på väg in genom dörren.

När Tibo skyndade in i caféet satt Agathe redan vid fönsterbordet. Hon såg mamma Cesare le så snart borgmästaren kom in genom svängdörrarna, le och vinka och peka på Agathe som satt med hakan kupad i handen.

Agathe kom på sig själv med att tycka illa om det där – hur alla lade märke till Tibo, hur alla välkomnade honom och gjorde sig extra besvär för honom, hur alla lyste upp om han i sin tur brydde sig om dem. Och ändå tog han alltihop för givet. Han accepterade alltsammans. Han märkte aldrig att han var underbar. Han märkte aldrig att hon tyckte att han var underbar. Han märkte aldrig att hon älskade honom.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 183

2010-07-31 10:39:05

Hon såg honom dansa fram mellan borden, mot henne, skutta fram som en glad valp och så, så enfaldig. Tibo satte sig och hon tog emot honom med en tjurig suck. Han låtsades inte märka. Hon märkte att han hade låtsats inte märka. »Vad är gott i dag?« Han log. »Vad är läckert och utsökt, bortsett från dig, min favorit bland all världens borgmästarsekreterare.« »Läckert och utsökt«? Om jag är så »läcker och utsökt«, varför för du inte bort mig och äter mig, din idiot? Men hon sa bara: »Soppa. Det är soppa. När jag kom sa mamma Cesare att det var soppa i dag.« »Bra. Vilken sort?« »Hur ska jag kunna veta vilken sort?« »Förlåt. Jag bara undrade.« »Jag kom in. Hon sa ’Hej’. Hon sa att det var soppa i dag. Jag satte mig och du kom. Det är allt jag vet.« Tibo såg sårad ut. Han satte upp sin »kränkta« min och teg. Hon kunde se hur han benade ut saker bakom ögonen. »Vad svarar jag på det? Bäst att inte säga någonting alls.« Hon ville ta en brödpinne och hugga honom i ögat med den. Hon ville ställa sig upp på bordet och skrika: »För helvete, Tibo, säg någonting! Lägg märke till mig.« Men där satt han bara lutad mot en armbåge och tittade över hennes axel, ut på Slottsgatan. Hon fnös och himlade med ögonen.

Efter en liten stund anlände kyparen med två stora skålar minestrone, en i varje hand. Korgar med bröd dekorerade hans underarmar, och som genom ett under lyckades han placera allt på bordet utan att spilla en droppe.

Tibo nickade tack till honom och log artigt och tog upp sin sked. »Det här ser gott ut«, sa han. Det var en vädjan om vapenstillestånd.

Agathe ignorerade det och böjde sig över sin ångande skål utan att säga något. Deras skedar släpade som ankarkättingar i tystnaden. »Åh, jag höll på att glömma«, sa Tibo. Han lutade sig tillbaka i stolen och kände i fickan efter sin plånbok. »Jag har en present till dig.« »Jag hoppas det är pengar.« »Nej, det är inte pengar. Behöver du pengar? Jag kan ordna pengar åt dig om du behöver det.« Agathe skakade på huvudet och lät tungan städa upp lite vilsekommen –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 184

2010-07-31 10:39:05

soppa i mungipan. Hon sträckte sig över bordet med en otålig gest som för att säga »Kom igen, kom igen« och tog papperslappen från Tibos fingrar. »Till huset i Dalmatien«, sa Tibo. »Det är prydnadsföremål. Katter. Porslinskatter med stenkulor till ögon.« »Ja, jag ser det.« Agathe stack ner handen i sin väska och tog upp anteckningsboken som hon hade sina klipp i. Hon stoppade in katterna mellan några sidor och släppte med en duns ner hela tingesten på bordet.

Han såg sårad och förbryllad ut igen, som Akilles när han dök upp i lägenheten med en fin fet mus att leka med och hon var allt annat än förtjust. Det var en pappersbit, bara en pappersbit. Varför förväntades hon säga ooo och aaa för varenda liten sak? »Vi har fantiserat ihop ett vackert hus åt dig«, sa Tibo och klappade på boken. Han lät nervös. »Ja, det har vi. Tror du vi någonsin kommer dit?« Tibo log. Nästan allt Agathe sa kunde numera få honom att le. »Jag gör mitt bästa. Alla de där lotterna och du har inte vunnit någonting. Inte en enda storvinst.« »Det är inte mitt fel«, sa hon. »Du köper alltid dåliga lotter. Du borde gå tillbaka med dem till affären och kräva att få pengarna tillbaka. Hur som helst …« hon tittade djupt i sin soppa, »hur som helst skulle jag vara lika nöjd med en fuktig liten lägenhet vid kanalen. Det behöver inte vara på Dalmatiens kust.« »Du förtjänar Dalmatiens kust.« Agathe doppade sin sked igen. »Jag förtjänar det bästa av allting, men jag är beredd att nöja mig med någonting ordinärt om det kan vara mitt. Bra är inte så dåligt, eller hur?« Hon tittade på honom och undrade varför han inte kunde förstå att det här var rätta tillfället. »Jag nöjer mig med någonting ordinärt om det kan vara mitt« – det var vad hon hade sagt, och om han nu bara ville erbjuda den där lilla biten av någonting ordinärt, kunde han göra det underbart.

Men han sa ingenting och det fick henne att se honom på ett annat sätt.

Agathe såg sig omkring i caféet, på kyparna som sprang från bord till bord, affärsmännen som hastade igenom sina luncher, människorna ute på gatan som tittade upp på den täta grå himlen och undrade om det skulle bli snö, och hon visste att om hon hade frågat någon av dem vem som satt där vid det –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 185

2010-07-31 10:39:05

mittersta bordet av tre alldeles framför Gyllene Ängelns fönster skulle de ha sagt: »Gode Tibo Krovic.« Men i dag skulle de ha haft fel. I dag borde de ha sagt: »Rättrådige Tibo Krovic.« God är inte så dåligt. Agathe skulle ha nöjt sig med »gode«, och om han valt att göra det goda kunde Tibo ha rest sig upp på fläcken, han kunde ha vält omkull bordet om så hade behövts och han kunde ha lyft upp henne i sin famn och sprungit ut med henne som om han räddade henne ur en brinnande byggnad. Han kunde ha räddat henne. Han kunde ha tagit henne med sig till den stora järnsängen i sitt hus vid slutet av den blå klinkergången med dess trasiga grind och dess mässingsbjällra och han kunde ha ägnat resten av eftermiddagen åt att rädda henne. Han kunde ha räddat henne hela natten. Han kunde ha räddat henne tills han var alltför utmattad för att rädda henne något mer. Han kunde ha räddat henne om och om igen som ingen kvinna blivit räddad vare sig förr eller senare, räddat henne på vartenda sätt han kunde föreställa sig och några han aldrig tänkt på förrän i just det ögonblicket och sedan skulle hon ha kommit med några alldeles egna idéer. Men han gjorde inte det. Tibo Krovic var borgmästaren i Punkt och borgmästaren i Punkt hade aldrig varit känd för att bära ut en annan mans hustru på gatan, inte ens om hon var hans sekreterare, inte ens om hon var kär i honom, inte ens om hon hade älskat honom, tycktes det, så länge hon kunde minnas. Ögonblicket drog förbi. Hon såg det försvinna bort från den lilla punkt där »När« blir »Nu« och börjar strömma baklänges till »Då«. Det tar bara en sekund.

Generad lyfte han upp anteckningsboken som innehöll hennes fantasihus och började bläddra i den. »Vad tror du om det där?« sa han och pekade på ett tidningsklipp med ett jättelikt badkar. »Jag tycker det är färgsprakande«, sa Agathe. »Färgsprakande? Men det är vitt.« »Jag tycker det är färgsprakande«, sa hon och såg rakt på honom.

Och hon sa det igen, så tyst att det knappt hördes. »Färgsprakande, färgsprakande, färgsprakande.« Gode Tibo Krovic var förbryllad. Han undrade om Agathe kanske fått ett sammanbrott. »Är du okej?« frågade han. »Jag mår bra, Tibo.« Och hon tog lite mer soppa på skeden men hon höll –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 186

2010-07-31 10:39:05

den en bit ifrån munnen, litade inte på att hon skulle kunna äta utan att spilla.

Hennes hand skakade. Hennes kropp skakade. När Tibo såg på henne trodde han att hon var nära att brista i skratt. I verkligheten var hon ett andetag eller två från en snyftning. »Hur är soppan?« frågade han lamt. »Mmmm. Minestrone.« Rösten hade en sarkastisk udd. »Du vet, av alla soppor är den den mest …« Det fanns något vädjande i hennes blick och inne i sitt huvud sa hon om och om igen: »För Guds skull, Tibo, titta på mig. Titta på mig. Se mig.« »Färgsprakande?« sa Tibo. »Exakt, Tibo, färgsprakande.« Och hon rörde munnen tyst igen. »Färgspra-kande, färg-spra-kande. Jag undrar varför vi aldrig uppfann en soppa som den i Punkt. Varför måste den komma från Italien där det redan är varmt och ljust och livet är så …« Hon såg honom rakt i ansiktet och sa ordet igen: »Färg-spra-kande!« Tibo ville inte medge att han inte förstod den här leken. Han koncentrerade sig på soppan. »Vi har borsjtj«, sa han. »Det är en god soppa. Lika god som någonting italienarna gör.« »Den smakar kall jord. Det är som att äta en grav. Men jag är beredd att medge att borsjtj åtminstone är …« Hon var tyst tillräckligt länge för att få Tibo att titta upp från sin tallrik. »Färg-spra-kande.« »Färgsprakande?« »Färg-spra-kande«, svarade hon tyst. »Jag förstår inte vad som har flugit i dig.« »Nej, Tibo, det är det värsta av allt!« Hon sa »Färg-spra-kande« tyst igen medan hon fick tårar i ögonen, kastade ifrån sig servetten, trevade efter handväskan vid sina fötter och skyndade ut ur restaurangen.

Tibo hade tillbringat tillräckligt många regniga eftermiddagar på Palazz Kinema på Georgsgatan för att veta att antingen han ropade efter henne, eller sprang ut på gatan eller satt kvar med orörligt ansikte och åt upp sin soppa, riskerade han att bli en kliché. Under de sekunder det tog att överväga vilken speciell förödmjukelse som skulle vara att föredra såg han Agathe springa förbi fönstret och försvinna.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 187

2010-07-31 10:39:05

Tibo bestämde sig för att äta upp soppan. Med kyparen som stod bakom och tittade på hans rodnande öron fann gode borgmästare Krovic att det i sanning tog mycket lång tid. Han beställde inte in någonting mer. Utan att ens vända sig om, stirrande rakt ut genom fönstret, lyfte han handen och tecknade åt kyparen vid väggen. »Notan, tack«, sa han, och när den kom lät han den ligga under en liten hög med sedlar och mynt – långt mer än vad som behövdes – och lämnade snabbt restaurangen.

Det var kallt. Vinterns första snöbyar virvlade fram på Slottsgatan och över Vita Bron. De följde honom in på Citytorget där arbetarna stängde av fontänerna för säsongen. Tibo drog åt skärpet på sin tjocka överrock och tryckte ner hatten medan han tittade tvärs över floden där katedralens kupol försvann i en ilsken knytnäve av grått moln. Fastän klockan inte var två än var de flesta lamporna i rådhuset redan tända. Inne i byggnaden gick Tibo uppför trappan till sitt kontor. Agathe satt inte på sin stol i rummet bredvid. Klockan tickade.

Vinden kastade nävar med iskall spik mot fönstren. Det började mörkna. Tibo lämnade dörren till sitt rum öppen, men Agathe kom inte tillbaka till arbetet och när klockan var sex städade gode borgmästare Krovic undan på sitt skrivbord, låste sin låda och gick för dagen. Från någonstans längre bort i den bruna korridoren hördes skramlet och slamret av Peter Stavos städspann. Det lät lika avlägset och ensligt som när den sista tranan flyger söderut från Et på hösten.

Vid spårvagnshållplatsen var det ingen som talade. Människor i kön stod insvepta i sina rockar, med hattarna nerdragna mot den fallande snön, ignorerade varandra medan blåsten ryckte och slet runt dem tills spårvagnen seglade fram ur mörkret, lysande som ett linjefartyg mitt på ett nattligt hav.

Spår vagnen stannade, kön rörde sig framåt och människorna klämde sig in, alla utom Tibo. Han stod längst bak i kön och klättrade uppför trappan för att ensam slå sig ner på övre däck. Tibo valde bänken längst fram på spårvagnen och satt där hopsjunken med utsträckta ben, uppfälld krage och händerna nerkörda i rockens fickor. Han hade blåsten i ryggen hela vägen hem medan spårvagnen buffade sig fram genom Punkts gator.

Där nere i den upplysta spårvagnen kunde människorna inte se någonting utanför de mörka fönstren, men Tibo såg husen passera förbi, gatlyktorna var så nära att han kunde sträcka ut handen och borsta bort de små snöhögarna som samlades där, fäder kom hem från arbetet, ytterdörrar öppnades in till –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 188

2010-07-31 10:39:05

rum där barn lekte, varma kök där soppskålar hade immat igen fönstren.

Vid den sjätte hållplatsen reste sig Tibo. Det hade bildats en smal rand av snö tvärs över axlarna på hans rock i en linje markerad av kanten på spårvagnsbänken. Gode borgmästare Krovic klampade nerför den hala trappan och steg av baklänges när spårvagnen saktade in och svängde förbi hörnet till hans gata. Vid hans grind fick blåsten bjällran i björken att skaka så att den nästan – nästan – plingade.

Tibo såg den svänga i ljuset från en gatlykta och av någon anledning dök ordet »genljudande« upp i hans huvud. »Genljudande«, sa Tibo och han puttade till bjällran med handskklädda fingertoppar. Den klingade tyst mot kläppen. »Genljudande«, sa Tibo igen. Han lyfte den trasiga grinden och förde tillbaka den på dess hopsjunkna gångjärn. Den blå klinkergången började försvinna under en tunn smet av våt snö och Tibo gick försiktigt, stelbent, fram till ytterdörren. Klackarnas avtryck såg ut som svarta bett i snön.

Tibo brydde sig inte om att tända. Han gick genom hallen i mörker bort till köket, där han tog av sig rocken och skakade den så att våt snö spred sig över golvet och genast började smälta. Han lade handskarna inuti hatten och lämnade dem nära den stora järnspisen där de skulle vara torra och varma på morgonen. Och sedan satte han sig vid bordet med en bit svart bröd på en skärbräda och ett fat med gul ost. Tibo åt. Han läste tidningen. Han bestämde sig för att gå och lägga sig. Han låg där och lyssnade medan dånet av vinden avtog för att ersättas av den djupa, mörk-vita tystnad som kommer med kraftigt snöfall. Vad betydde det? Vad kunde det betyda? Och sedan var det morgon.

Tibo torkade bort imman på spegeln ovanför handfatet och stirrade på sig själv. Han verkade plötsligt lite gråare. Han doppade ner rakborsten i det skållheta vattnet, skakade den och strök den mot tvålen. Spegeln var immig igen. Tibo tog handduken från axeln och torkade av glaset. »Färgsprakande«, sa han. »Färgsprakande! Färgsprakande! Färgsprakande!« Sedan, precis som Agathe hade sagt det, sa Tibo: »Färg-spra-kande.« Sedan, tyst, mjukt: »Färg-spra-kande, färg-spra-kande.« Rakkniven gled ur hans grepp och skramlade ner i porslinshandfatet. »Färg-spra-kande.« Tibo stirrade häpen när mannen i spegeln tittade tillbaka och sa: »Jag älskar dig.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 189

2010-07-31 10:39:05

När hon lämnat Gyllene Ängeln sprang Agathe nerför Slottsgatan, fortare än någon respektabel Punktkvinna äldre än tolv år någonsin setts springa – sprang som om hon stod i lågor och grät och snyftade så att makeupen rann i oljiga strimmor nerför ansiktet. Och människor som vände sig om för att titta hörde henne säga »Iiii-uh! Iiii-uh!« om och om igen, som en ko med ett brutet ben. Hon sprang på det sättet, med skor som kanade på den frostslemmiga trottoaren, halsen som sved av snyftningar och ansiktet en mask av tårar och snor, hela vägen nerför Slottsgatan, över Vita Bron, förbi brevlådan där Tibo postat hennes kort och rätt in i Hektor som hälsade henne med ett »Uff!« och en svordom. Agathe såg honom inte ens. Hon studsade bort från honom som om hon hade kolliderat med en vägg eller sprungit in i sidan på en spårvagn.

Hon tittade inte ens på honom, bara vacklade till lite, tog ett steg åt sidan och fortsatte att springa, men hon hade inte hunnit mer än ett steg – inte ens ett steg, en fot var fortfarande högt upp i luften – när Hektor kände igen henne och tog henne om armbågen.

Agathe snurrade runt som en pärla på ett snöre, snurrade runt och kolliderade med honom på nytt, med ansiktet i hans skjorta, huvudet inbäddat mellan slagen på hans fladdrande rock, med hans armar om sig som stoppade henne och höll henne, men hon gav fortfarande ifrån sig det där ljudet. »Agathe!« Det fanns rädsla i hans röst. »Agathe. Sluta! Det är jag. Hektor.

Vad är det med dig? Vad har hänt? Är du skadad?« Hon gned sitt våta ansikte mot hans skjorta. »Agathe, är du okej?« »Jag mår bra«, sa hon och snörvlade och lät som ett igentäppt avloppsrör.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 190

2010-07-31 10:39:05

»Du mår inte bra.« »Jag mår bra. Släpp mig.« »Jag tänker inte släppa dig.« »Hektor, du behöver inte hålla i mig.« »Jag tänker inte släppa dig.« Hektor stod där och gungade sakta och stilla som en alm på ett majsfält, andades lugnt och lätt tills hennes andhämtning kom i takt med hans, tills hennes knutna händer öppnade sig och hennes armar slappnade av och virade sig om honom, höll om honom under hans rock. »Det snöar«, sa han. »Vi borde gå.« »Vi borde gå«, sa hon och de vandrade iväg tillsammans, höll om varandra och sa ingenting.

Den spårvagnslinje som binder samman Citytorget med Gröna Bron och går tillbaka i en båge längs Katedralavenyn till Slottsgatans övre del är en av de tätast trafikerade i Punkt. Om de velat åka spårvagn kunde de lätt ha hittat en, men de gick tillsammans genom snön som föll runt dem och kvävde stans ljud, sände Punkts befolkning inomhus, drog ner en virvlande gardin vid varje gathörn och sopade stan med frusna fjädrar som föll ner i Et med ett hett väsande. De gick på det sättet, med armarna om varandra som sömngångare, tills de nådde hörnet av Aleksandergatan och oljudet från ett trasigt piano inne på Tre Kronor väckte dem. »Jag borde gå in«, sa Agathe men höll kvar armarna om honom. »Borde du?« »Jag borde gå in.« »Är det någon där?« »Jag vet inte. Kanske. Antagligen inte. Brukar inte vara det.« »Du kan följa med mig hem.« Det hördes ett stön i hennes röst. »Hektor, jag kan inte.« Han sa ingenting. Snön föll. Himlen var vit. »Jag kan inte, Hektor. Jag kan inte.« »Det snöar«, sa han. »Snöar fortfarande. Det snöar mer. Jag borde gå hem.« Agathe stod där ansikte mot ansikte med honom, knapparna i hennes kappa strök mot hans skjorta, ansiktet vänt upp mot honom, hakan lyft, –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 191

2010-07-31 10:39:05

näsan i vädret, ögonen slutna, snöflingor smälte på hennes överläpp, landade på hennes ljusa hy och dog där.

Hennes kropp och Hektors rörde vid varandra, mage och bröst och lår, medan han försökte svepa sin rock om henne, höll den om henne, värmde henne och skyddade henne. Doften av henne fyllde honom. Hon väntade på att bli kysst. Hektor kysste henne. Inte tvekande. Strök inte över hennes mun med sin. Gav henne inte chansen att indignerat dra sig undan. Antydde inte.

Var inte rädd. Frågade inte om detta var vad hon ville eftersom han visste att det var det. Han kysste henne och han fortsatte att kyssa henne med snön nu virvlande runt dem och pianot som skrällde och lukten av avslaget öl och larmet från baren. »Är det någon där? Hemma hos dig?« frågade hon. »Nej. Ingen. Aldrig.« Hon drog honom närmare, lade sina händer platt på hans rygg, innanför hans rock, mot hans skjorta, kände värmen från honom, pressade ansiktet mot honom, hans hals, hans bröst, hans strupe. »Aldrig?« »Nej, Agathe. Aldrig.« Han placerade små kyssar på hennes snöiga hår, över hennes panna, hennes ögon, tillbaka på hennes mun. »Ta mig dit«, sa hon.

Hektors lägenhet låg helt nära, bara lite längre bort längs floden och runt hörnet in på Kanalgatan. När de nu gick, gick de snabbt, inte som människor som ville dröja sig kvar i varandras sällskap, inte som människor ovilliga att skiljas, utan som människor som skyndar till någonting de har väntat på och längtat efter, drömt om i evigheter. Träden utmed den svarta kanalen höll upp sina nakna armar mot himlen. Snön hopade sig i sänkorna mellan deras grenar. Den hade redan gömt kullerstenen framför bostadshusen och lagt sig mjuk över de rostiga räckena mellan trottoaren och vattnet och kaskaden av duniga snöflingor som föll överallt fick gatlyktorna att gnistra som glitterbollen som hänger i taket i Empress Ballroom på Etgatan.

Agathe och Stopak brukade gå dit och dansa och för bara en sekund fanns minnet där av en stilig man i blå kostym, som höll henne i sin famn och log mot henne. Hon tvingade minnet ur tankarna. »Kom«, sa hon och höll Hektor lite hårdare. »Är det långt kvar?« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 192

2010-07-31 10:39:06

»Vi är framme. Den gröna dörren. Nummer . Vi ska snart få dig varm.« Hon pressade sin mun mot hans igen. Han smakade cigarretter. »Jag är varm. Jag är varm. Det är bara mitt ansikte som är kallt.« »Jag tror dig.« Han drog henne till sig och stod i flera minuter och kysste henne och kysste henne, förde sina händer över henne, snuddade vid hennes kurvor, njöt av henne. Också genom kappans tjocka tyg var känslan av henne underbar och doften av hennes parfym fyllde honom. Kyssandet fortsatte och fortsatte, hans händer blev mer och mer enträgna tills hon tryckte sig mot honom och stönade djupt nere i bröstet, gned sig mot honom, skavde mot honom med hans händer på sig medan hennes kappa åkte upp över höfterna och hennes kjol följde efter, gled upp över hennes lår.

Agathe slet sig loss. »Nej! Inte här. Inte på gatan. Kom så går vi in i huset.

För Guds skull, kom!« Hektor kände på fickorna, letade efter sina nycklar. »Skynda dig! Skynda dig!« Agathe hoppade från den ena foten till den andra i en ivrig liten dans bakom honom.

Han kände i varenda ficka flera gånger – byxorna, rocken, kavajen inifrån och ut och sedan hittade han dem, inkilade under hans ritblock och hans Omar Khayyam. Böckerna fick tyget att strama när han drog upp dem. »Håll de här«, sa han och lämnade över dem till Agathe och böjde sig mot nyckelhålet. »Jag ser inte vad jag gör.« Hans händer skakade. »Jag fryser så.« Och det fanns en skälvning i rösten.

Och sedan svängde dörren upp och han vände sig om, redo att välkomna henne men hon närmast sprang förbi honom, från snön in i den mörka lägenheten. Hennes hand strök mot hans när hon passerade. »Visa mig vägen«, sa hon. Hon hade redan tagit av sig kappan. Är det verkligen nödvändigt att säga mer om vad som hände sedan? Är detta det slags berättelse som kräver sådana detaljer – en registrering av varje sista suck och kvidande och stön? »Visa mig vägen«, det är vad Agathe sa. Men det är inte vad han gjorde. Hektor visade henne inte vägen. Hektor påminde henne om vägen.

Allt han kunde ge sög hon upp som en svamp som legat uttorkad på badrumshyllan hela sommaren och sedan, när den finner sig vara i vatten igen, absorberar den allt, den blir mjuk och den sväller och den dricker varenda –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 193

2010-07-31 10:39:06

droppe och sedan ger den villigt tillbaka allt igen. Agathe var sådan. Hektor påminde henne om hur man var sådan. Hektor påminde henne om att hon egentligen aldrig hade glömt.

De älskade hela eftermiddagen i den gamla mässingssängen som stod i ett hörn av Hektors rum, och när de inte orkade älska mer gick han till skåpet under vasken och tog fram en flaska vodka som lyste blå i snöljuset från fönstret och de drack av den tills det blev mörkt, höll täcket uppdraget till hakorna och pratade. Och sedan älskade de igen.

Vid midnatt, när gode Tibo Krovic sov ensam i huset i slutet av den blå klinkergången, när Stopak låg på mage i soffan med en tom ölback bredvid sig och ytterdörren öppen ut till trappavsatsen, när katten Akilles trampade till en fin, platt rundel på Agathes säng och lade sig till rätta för natten, då stod Hektor naken vid sin spis och gjorde en omelett på sex ägg medan Agathe låg naken i sängen, stödd på en armbåge, och leende tittade på.

Och sedan de ätit omeletten och sedan de druckit lite mer vodka, medan snön slösade tyst med sig själv natten lång och spisen knakade och rasslade och svalnade, älskade de igen.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 194

2010-07-31 10:39:06

Sedan var det morgon. Agathe låg på rygg, vaken, så som hon en gång hade legat i ett annat liv, naken, fastkilad under en snarkande man som till hälften täckte henne, till hälften omfamnade henne.

Gardinerna var fördragna, men de var tunna och ofodrade. De slöt inte till särskilt bra. Vintergryningen nalkades, gatlyktorna utanför var fortfarande tända och varje ljusfragment dansade tillbaka från den snöiga gatan och genom gliporna vid gardinernas kanter, genom glipan mitt i där de inte slöt riktigt till, genom de uddformiga bitmärkena högst upp där de hängde löst på stången, fyllde rummet med musgrått ljus.

En man har gjort det där, tänkte Agathe. Jag skulle kunna fixa till dem. Jag skulle kunna sy några fina gardiner hit.

Hon låg i sängen, med vänster arm fastkilad under Hektor och krökt runt honom, lät honom vila på sitt bröst. Höger hand var fri och snodde hans hår i lockar runt hennes finger. Då och då böjde hon sig klumpigt fram och kysste honom högst upp på huvudet och lade sig ner igen på kudden och log och viskade »Du är helt enkelt underbar« eller »Tack. Tack« och en gång »Vad har jag gjort?« Hon såg sig omkring i rummet. Föremål blev synliga i det tilltagande ljuset, klev fram ur skuggorna och tog form – spisen, antagligen inte den allra renaste, en stor porslinsvask nedanför fönstret med ett skåp under och disk travad på diskbänken, ännu ett skåp (eller en garderob?), ett bord mitt i rummet och tre stolar runt det.

Den fjärde fanns vid hennes armbåge, gjorde tjänst som nattduksbord.

På den stod de smutsiga vodkaglasen bredvid ett paket cigarretter och en –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 195

2010-07-31 10:39:06

ask tändstickor och två böcker – böckerna som Hektor hade tagit upp ur fickan och räckt henne vid dörren. Agathe tog dem och lade dem ovanpå filten framför sig, en stor och svart och osmyckad, en liten och grönbrun med slitna skinnpärmar, alldeles böjda och fläckiga och blekta. Det fanns tryckta guldbokstäver på ryggen och på framsidan – »Omar Khayyam«. Ett fint namn. Försiktigt, för att inte röra sig för mycket och väcka Hektor, öppnade hon boken, höll den i sin lediga hand och vände blad med näsan. Agathe blev förvånad över att finna dikter. Små dikter. Massor av dem. En del lyckliga. En del om kärlek. Inte så få om dryckenskap men mest sorgliga. Hon tyckte ändå om dem och bestämde sig för att läsa några till lite senare.

Hon lade ifrån sig boken och drog med fingrarna över filten, letade efter den andra. Den var enkel och svart som en bibel, men medan en bibel är tjock och bred, var den här välproportionerad, tunn, elegant. Medan en bibel har sidor som är tunna som cigarrettpapper var de här tjocka och gräddvita. Med boken liggande platt på sängen öppnade hon den och lyfte sedan upp den med en hand och höll den över huvudet, som för att läsa taket, och där, utbredd över två sidor enkelt papper, såg hon sig själv, spritt naken. Agathe flämtade.

Hon nästan skrek till. Det var inte långtifrån att hon hoppade upp ur sängen, men det låg en naken man och sov ovanpå henne. Snabbt vände hon blad. Ännu en naken Agathe. Och en till och en till. Bilder av Agathe, underbart tecknade bilder av Agathe som satt, gick, stod, sträckte på sig, sprang, låg ner, allihop vackra och allihop, varenda en av dem, nakna. Hennes tankar flög till vykortet som fortfarande satt med ett häftstift ovanför hennes skrivbord. »Vackrare än det här, mer åtråvärd«, det var vad det sa.

Och hon insåg: »Jag är vackrare, jag är mer åtråvärd.« »Tycker du om dem?« sa Hektor utan att flytta ansiktet från hennes bröst, utan att öppna ögonen. Hon kände hans mustasch röra sig mot hennes hud och skäggstråna på hans morgonhaka. »Åh, Gud, de är underbara«, sa hon. »Hektor, jag hade ingen aning. Jag visste inte.« »Nå, nu vet du. Men du vet inte hälften än.« Hektor gjorde sig redo att rulla ur sängen, satte försiktigt ner knän och armbågar på båda sidor om henne för att inte krossa henne. Under en sekund eller två rörde de åter vid varandra utmed hela sina kroppar och hon kände hur –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 196

2010-07-31 10:39:06

hans kropp vaknade. Han tittade på henne och log och kysste hennes näsa, rullade sedan vidare, ur sängen och ner på golvet. »Är du hungrig?« frågade han. »Nej, det är bra.« Agathe tittade på honom och kunde inte låta bli att le brett. »Kaffe?« »Ja tack, det vore gott.« »Jag gör lite strax. Vill bara visa dig något först.« Hektor gick bort till vasken och drog bort de tunna bomullsgardinerna från fönstret. »Behöver ljus«, sa han.

Men Agathe hade dykt ner under filtarna med ett tjut. »Hektor! Jag har inga kläder på mig!« Hon kikade fram under filtarna. »Du har inga kläder på dig! Hela gatan kan se dig!« »Var inte orolig. Det finns ingen där. Folk på Kanalgatan stiger inte upp förrän strax innan Kronorna öppnar. Och det är mitt hus. Om jag vill gå omkring utan kläder, är det min ensak. Titta nu på den här.« Från mellanrummet bredvid vasken drog Hektor fram en stor, rektangulär duk, insvept i ett trasigt lakan. »Nej, jag står i ljuset«, sa han. »Det duger inte.« Han tog med tavlan till fotänden av sängen och höll upp den. »Säg ingenting.

Känn«, sa han och lät lakanet falla till golvet.

Agathe hade halvt om halvt väntat sig att få se ännu en bild av sig själv, men den här var hon inte beredd på. Tavlan glödde av färg och liv och djurisk hetta.

Den värmde rummet med ett slags lusta. Hon kunde känna den i varje penseldrag, en mörk längtan som Hektor burit med sig i dagar eller veckor eller månader och smekt och bankat in i duken. Hon, den målade Agathe, låg på höger sida, ryggen var vänd mot rummet, håret högt uppsatt och några lösa lockar ringlade sig frestande i nacken. Hon låg utsträckt på en soffa med pösiga kuddar, omgiven av sammet och dyrbart silke som bleknade i jämförelse med hennes huds mjuka, ljusa naturlighet. Men där fanns mer, för hela bakgrunden upptogs av en jättelik spegel i förgylld ram och där låg hon, leende, helt exponerad, fram och bak, med varenda rosenskär cellokurva lättfärdigt förevisad. »Den är gjord efter en berömd tavla«, sa Hektor. »Den heter Rokeby Venus av en man som hette Velázquez, en av de gamla mästarna. Du har nog inte hört talas om honom.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 197

2010-07-31 10:39:06

»Jo, jag känner igen den.« Agathe hade kastat tillbaka filtarna och kröp över madrassen som en tigrinna mot en rival. Målningen fascinerade henne och skrämde henne. Det där uttrycket, det insiktsfulla leendet, reflekterat i spegeln, hungern i hennes blick. Hur kunde han ha känt till det? Hur kunde han ha målat det?

Hektor viftade över duken med ett finger. »Jag gjorde spegeln större. Förr i tiden hade de bara små och jag ville …« »Jag vet vad du ville – du ville ha hela mig.« Agathe låg på knä i fotänden av sängen och såg på tavlan, glömde morgonkylan och den fråndragna gardinen och fönstret mot gatan. »Du ville ha hela mig.« Hon sträckte sig ut för att stryka över tavlan med fingrarna men Hektor dansade bort med den. »Inte röra«, sa han.

Utan tavlan sjönk Agathe ihop på sängen som någon löst ur en förtrollning.

Hon sträckte ut sig på rygg och vred sig långsamt, trutade med munnen och dansade till den musik av ord som bara hon kunde höra – vackrare än det här, mer åtråvärd. »Hektor ville ha hela mig«, sa hon, »och Hektor kan röra mig om Hektor vill.« »Hektor vill.« »Dra för gardinerna«, sa hon.

Dra för gardinerna. Det var antagligen ett mycket klokt råd. Med gardinerna fördragna, också dessa tunna och knappt tilltagna gardiner, skulle det inte finnas något som kunde dra uppmärksamhet till Kanalgatan , inget som kunde skrämma de bleka barnen med sina tunna byxor och läckande skor när de bombarderade varandra med snöbollar på väg till Östra Folkskolan, och om en pråm fullastad med kol skulle råka passera på kanalen skulle det inte finnas någon anledning för kaptenen att stirra och springa bakåt på däcket så att han kunde vara kvar i höjd med fönstret så länge som möjligt, inte minsta ledtråd till att det fanns en vacker ung kvinna där inne som älskade med sin makes kusin för, vad då, femte gången sedan lunch dagen innan. Dra för gardinerna. Det är ett klokt råd till människorna som läser berättelser, i lika hög grad som till människorna i dem. Dra för gardinerna och vänta utanför i snön en stund tills Agathe drar ifrån dem igen, precis som hon gjorde den där morgonen, tvättad och klädd med håret borstat och färdigsminkad. Och när hon drog ifrån gardinerna igen den där morgonen var omelettpannan diskad –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 198

2010-07-31 10:39:06

och vodkaglasen sköljda och blanka och kaffepannan stod varm på spisen.

Agathe ställde den på en bricka tillsammans med en flaska mjölk, som hon hade hittat på fönsterblecket utanför badrummet, två blåa koppar och en grön sockerskål. Våta skedar hade gjort sockret till en hård klump men några stötar med en gaffel hade mer eller mindre brutit upp den igen. Hon bar alltihop till bordet mitt i rummet, där Hektor satt i skjortärmarna och läste gårdagens första upplaga av Kvällspunkten.

Och sedan hände någonting underligt. Den där snyftningen som hade hängt i hennes mungipa medan hon åt sin soppa på Gyllene Ängeln för bara en dag sedan, hängt där och låtsats vara ett skratt, kom plötsligt tillbaka.

Agathe satte sig vid bordet och började hälla upp kaffet, och just när hon gjorde det började hon skratta. Och hon skrattade tills hon skrek, skrattade och skrattade med två händer för ansiktet, gömde ögonen tills hon snyftade och höll på att kvävas och grät, tills hon satt dubbelvikt och jämrade sig och slog i bordet med hårt knutna små händer och lät tårarna strömma nerför kinderna, ner på den randiga vaxduken.

Stopak skulle ha blivit skrämd av någonting sånt. Tibo också, för den delen, men han skulle ha tagit i henne, lagt en arm om hennes axlar, klappat hennes hand och mumlat tröstande ljud tills det gick över. Men ingen av dem skulle ha förstått eller vetat hur de skulle reagera. Hektor var klokare. Han satt på andra sidan bordet, läppjade på hett kaffe och läste kapplöpningsresultaten, kastade då och då en blick på henne men sa ingenting, rörde henne inte.

Inte ens när snyftandet gått över, sa han något. När hon satt framåtböjd och rullade med ansiktet mot bordet och stönade sa han inte ett ord. När hon blev stilla och snörvlade tyst gav Hektor inte ett ljud ifrån sig. Han fortsatte att läsa tidningen tills Agathe reste sig från bordet, spolade kallt vatten i vasken och tvättade ansiktet och tog en handduk från stången framför spisen och tryckte den mot ögonen. Inte ens då sa han något. Till och med då väntade han tills väckarklockan på fönsterbrädet hade tickat tjugo små metalliska tick och först därefter lade han ifrån sig tidningen och ställde tillbaka sin kopp på brickan och sa: »Det behövde komma ut.« »Ja«, sa hon. »Åh, Gud. Vad har vi gjort? Hektor, vad har vi gjort?« »Vi har gjort varandra mycket lyckliga – det är vad vi har gjort. Nå«, han tittade blygsamt ner i duken, »du har i varje fall gjort mig mycket lycklig.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 199

2010-07-31 10:39:06

Hon slog efter honom med handduken. »Du gjorde också mig lycklig. Väldigt.« »Jag menade inte på det sättet«, sa han. »Hör på, jag menar verkligen det här. Om du ångrar natten, så har det aldrig hänt. Gå till jobbet och säg att du försov dig. Stopak kommer inte ens att märka att du inte har varit hemma.

Antagligen sover han fortfarande ruset av sig. Som vanligt. Gå runt hörnet, ge honom hans kopp kaffe och han kommer aldrig att ha märkt något. Han kommer inte att få höra det av mig.« »Är det vad du vill?« »Är det vad du vill?« »Säg vad jag ska göra«, sa hon. »Det kommer jag aldrig att göra. Jag lovar.« »Tala då om för mig vad du vill göra. Berätta.« »Jag vill att du flyttar in hos mig.« »Åh, Gud.« Hon begravde ansiktet i handduken igen.

Hektor lämnade bordet och kom och ställde sig bredvid henne, höll henne om axlarna och tryckte hennes ansikte mot sitt bröst. Han sa: »Agathe, lyssna på mig, och om ett enda ord av det jag säger inte är sant, då kommer du att höra det och veta det. Jag älskar dig. Jag har älskat dig sedan den dag du gifte dig med Stopak och jag dansade på ert bröllop. Jag älskar dig. Och Stopak tar livet av dig. Dag för dag tar han livet av dig och det får mig att vilja döda honom. Om du vill stanna hos honom, så kan du det. Om du ibland vill komma till mig för att få saker Stopak inte ger dig, så kommer jag inte att avvisa dig men jag älskar dig och jag vill att vi ska vara tillsammans. Kom till mig.« Agathe sa ingenting på en lång stund och sedan snörvlade hon: »Jag älskar dig också, Hektor. Jag älskar dig. Åh, jag älskar dig.« »Så då är det bestämt?« »Du vill att jag kommer och bor här?« »Jag tänkte att vi kunde flytta till Aleksandergatan. Byta med Stopak.« Hon drog sig loss från honom. »Hektor! Nej! Du menar inte allvar.« »Jag har räknat ut alltihop. Han är en förnuftig karl. Jag bara förklarar situationen och han kommer genast att inse att två behöver mer plats än en och jag hjälper honom att packa ihop och tar honom med hit. Du behöver inte träffa honom.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 200

2010-07-31 10:39:06

Agathe gömde ansiktet bakom handduken. Skam brände som galla i hennes bröst. »Hektor, han är min man. Du kan inte göra så mot honom.« »Det blir enkelt.« »Det är inte enkelt. Du kommer till exempel att bli av med ditt arbete.« »Det kommer jag inte alls.« »Det kommer du visst. Han kommer inte att fortsätta att avlöna mannen som stal hans fru.« Hektor tog henne i handen och ledde henne tillbaka till bordet. »Sätt dig«, sa han. »Du bör känna till några saker. Saker som du vet men inte medger att du vet. Du är änka, Agathe. Stopak är död. Mannen du gifte dig med är död.

Han har varit död i evigheter. Det är bara spriten som håller honom vid liv.

Han lever på öl och vodka som en vampyr lever på blod och så länge han får det vill han inte ha någonting annat. Jag stal dig inte. Han kastade bort dig.

Om jag gick dit nu skulle jag kunna köpa dig för en låda vodka. Ditt samvete är rent.« Men hennes samvete var långtifrån rent. I går hade hon suttit vid det mittersta bordet av tre, mitt i Gyllene Ängelns fönster, och viskat »färg-sprakande« till Tibo. I dag var hon i en lägenhet på Kanalgatan och sa till sin mans kusin att hon älskade honom. »Det finns mer. Saker du borde veta«, sa hon. »Jag vill inte veta ett förbannat dugg. Det som har varit det har varit. Min morsa sa till mig: ’Det spelar ingen roll om du var först så länge du är den sista.’

Det är det enda som räknas. Så jag ska gå dit bort och tala om för Stopak hur saker och ting ligger till, och sedan ger vi oss iväg och målar några hus och i kväll kommer du hem som vanligt.« »Åh, Gud, Hektor, jag kan inte. Jag kan inte. Jag kan inte. Låt mig komma hit hem till dig. Jag kan inte gå tillbaka dit. Där är grannarna och fru Oktar i affären. Jag kan inte. Jag kan inte. Men jag älskar dig. Jag älskar dig verkligen.

Jag älskar dig. Låt mig komma hit. Snälla.« Han nickade och höll hennes hand och kysste hennes fingertoppar. »Om det är det du vill, så kom hit – om det är det du vill.« Då var hon lycklig och log och kysste honom lite till – små kyssar på hans ögon och hans näsa och långa på munnen. »Jag älskar dig«, sa hon. »Vet du.

Du kommer att skratta. Skratta inte. Du kommer att tycka att det här är –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 201

2010-07-31 10:39:06

dumt, men det är det inte. För längesedan – jag tänkte på det i sängen i natt när du låg och snarkade …« »Jag snarkar inte.« »Jo, det gör du.« Och hon kysste honom igen. »Medan du snarkade tänkte jag och jag kom ihåg att för länge sedan var det en gammal dam jag känner som spådde mig och hon« kyss »sa« kyss »att jag skulle« kyss »färdas över vatten« kyss »och möta mitt livs kärlek« kyss »och när jag sprang över Vita Bron i går« kyss »mötte jag dig.« Hektor skrattade.

Det var klart att han skrattade och det var klart att Agathe inte älskade Hektor. Hon älskade Tibo. Hon älskade till och med Stopak lite grann, på ett sorgset, medlidsamt, beklagande, nostalgiskt sätt. Hon älskade inte Hektor, men Agathe var inte den sortens kvinna som kunde ägna större delen av en dag åt att rulla runt i en varm säng med en man om hon inte älskade honom.

Agathe var en ordentlig kvinna. Den andra sorten kan göra en sådan sak och bara ta det för vad det är – lite harmlöst skoj, en förströelse, avkoppling, svaret på ett kroppsligt behov som att äta en smörgås eller gå på toaletten – men en ordentlig kvinna som Agathe skulle med brännande skam rygga tillbaka för att göra någonting sånt, på samma sätt som en snigel ryggar tillbaka för salt.

Det var en omöjlighet. Det var bokstavligen otänkbart för henne. Hon kunde helt enkelt inte ha format den tanken i sitt huvud, så av vänlighet och godhet och för att skydda henne mot vansinnets plåga anammade hennes intellekt en annan lika omöjlig omöjlighet – Hektor var hennes livs kärlek.

Det är inte så otroligt. Vi hittar alla på historier för att hjälpa oss begripa hur saker och ting är. Från den märkliga processen i våra hjärnor som vänder världen rätt fastän alla vet att våra ögon ser den upp och ner, till den charmerande uppfattningen att »allt kommer att ordna sig till sist«, från de hoppfulla fantasifoster som svävar kring lotterikiosker till den bestående övertygelsen att om bara våra fäder hade varit lite trevligare eller om vi bara hade studerat lite mer inför den där examen eller om vi hade haft den andra slipsen till den där intervjun, så skulle allt vara bra nu – alla gör det.

Människor har en näst intill gränslös förmåga att bedra sig själva – en orubblig begåvning för att förneka det förblindande uppenbara, en hjärtslitande underbar talang för att tro på någonting betydligt trevligare än vad –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 202

2010-07-31 10:39:06

det nu är som, utan omsvep, stirrar dem i ansiktet, ända fram till att »duschhusets« dörrar slår igen. Och vilken välsignelse det är. Det är det som får oss att skriva dikter. Det är det som får oss att sjunga sånger och måla tavlor och bygga katedraler. Det är anledningen till att doriska kolonner finns när en trädstam skulle göra jobbet lika bra. Det är en fantastisk, storartad, plågsam gåva och den gör oss mänskliga.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 203

2010-07-31 10:39:06

När Agathe den morgonen lämnade lägenheten på Kanalgatan – redan över en timme försenad till arbetet – och stelbent av rädsla för att ramla i snön vaggade fram till Gjuterigatans spårvagnshållplats visste hon att hon älskade Hektor. Hon visste det. Hon visste det på samma sätt som hon visste vad hon hette och sitt skonummer, på samma sätt som hon kunde peka ut Punkt på kartan eller baka en körsbärskaka utan att titta i receptet eller väga ingredienserna. Det var helt enkelt något hon visste, något meningslöst att förneka.

Och när hon satt på spårvagnen på väg till Citytorget var den varma, bubblande kärleksglöd hon kände stiga upp i bröstet och koka över genom hennes leende precis lika verklig som de vågor av skam och bävan som då och då också sköljde över henne. Tibo. Vad skulle hon säga till Tibo?

Tibo för sin del hade redan bestämt vad han skulle säga till Agathe. Tibo tänkte säga »Färg-spra-kande.« Han skulle säga det och fortsätta att säga det – »Färg-spra-kande, färg-spra-kande, färg-spra-kande …« långsamt och tydligt och se henne i ansiktet. Det skulle få henne att förstå att han fattat. Han hade äntligen begripit vad det var hon försökte tala om för honom och han ville säga det tillbaka till henne. »Färg-spra-kande! Färg-spra-kande! Färg-spra-kande!« om och om igen, varje dag av sitt liv, om och om igen resten av sitt liv. Nej – resten av hennes liv, det var det viktiga. Han var fast besluten att låta Agathe få veta att hon var älskad och mer älskad och bättre älskad än någon annan kvinna i Punkt – någon annan kvinna i världen – och få veta det varenda dag i sitt liv. »Jag älskar dig, fru Agathe Stopak«, ropade han. »Färgsprakande! Jag älskar dig färgsprakande.« Ingen hörde när han sa de här sakerna, för när han sa dem –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 204

2010-07-31 10:39:06

stod Tibo alldeles ensam i köket hemma i sitt hus, men han tänkte se till att hela Punkt snart fick veta. Han hade naturligtvis vetat det i evigheter, i veckor, sedan den där allra första dagen när hennes matlåda föll i fontänen, men först nu kunde han medge det.

Det skulle bli svårt. Han erkände det. Det skulle bli skandal. Tungor skulle löpa och varnande fingrar höjas men Tibo var redo för det, och när mannen i badrumsspegeln frågade honom »Men borgmästarjobbet? Är du redo att ge upp också det?« hade Tibo svarat ärligt: »Ja, till och med det.« »Vad ska du göra? Hur ska ni leva? Hur ska du försörja henne?« »Jag hittar något.« »Inte i Punkt«, sa spegelborgmästaren. »Vem skulle anställa dig? Vad kan du göra? Du har kommit dig för högt upp i världen, herr Mallig Krovic. Ingen kommer att fånga upp dig när du faller.« »Då flyttar vi. Flyttar till Omljud.« »Där kommer det att vara ännu värre. Du skulle bli till ett åtlöje. Förstasidesstoff i Omljud. Inbilla dig inget. Du skulle ha tur om du fick jobb som flöjtspelare i en pissoar, och om du hade sådan tur skulle stans myndigheter ta dit grupper med skolbarn i fostrande syfte och visa upp dig som ett varnande exempel.« »Jag flyttar till Tankstreck och öppnar en agnbod på kajen.« »Inte precis Dalmatiens kust, va?« sa spegelborgmästaren. »Hon bryr sig inte om Dalmatiens kust. Hon skulle lika gärna bo med mig i en fuktig lägenhet på Kanalgatan. Det sa hon. Hon älskar mig och jag älskar henne. Jag älskar Agathe Stopak.« Tibo sa det fortfarande när han promenerade ut ur huset några minuter senare. »Jag älskar dig, Agathe. Jag älskar DIG, Agathe«, provade hur det lät, provade den nya känslan i munnen tills han, när han nådde slutet av gången och promenerade ut genom den hängande grinden ut på gatan, lyfte huvudet från den slipprigt hala gången och himlen fanns över honom som en välsignelse – vitlysande och pärlemorrosa i öster, fortfarande duvgrå och råttsvart bakom honom i väster. »Pärlemorskimrande«, sa Tibo och svängde vänster, uppför backen mot spårvagnshållplatsen.

Uppe på krönet blev Tibo glad över att se att vagnhallens nattpersonal –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 205

2010-07-31 10:39:06

hade använt tiden väl och satt snöplogar på Punkts spårvagnar. Frusen snö låg i grusuppblandade högar mitt på gatan men här, och över hela Punkt, var spåren rena, spårvagnar gled mjukt och effektivt, folk åkte till arbetet som vanligt.

Tibo satt på övre däck igen, precis som han gjort på vägen hem kvällen innan, men den här gången var det ett nöje, inte en botövning. Invirad i sin halsduk och med rockkragen knäppt ända upp var Tibo väl skyddad mot den kalla vinden från öarna. Han tittade leende ner från spårvagnen, gungade fram genom Punkt, skinande, rena, snöblanka Punkt, stan där Agathe Stopak bodde, nickade som en maharadja uppe på en ståtlig, förgylld elefant. »Elefantsadel«, viskade han för sig själv.

Den morgonen, och för första gången på mycket länge, fick mamma Cesare och personalen på Gyllene Ängeln till sin förvåning, och stora besvikelse, se borgmästare Tibo Krovic gå rakt förbi deras dörr utan att komma in för sitt vanliga wienerkaffe med massor av fikon. I stället fortsatte han lite längre bort på Slottsgatan och sneddade över till den blomsteraffär som Rikard Margolis hade drivit i trettio år, sedan hans mor dog under en fatal lavin av tulpanlökar. Man talar fortfarande om den dagen i Punkts hamn. I utbyte mot varenda blomma i affären – utom de som absolut behövdes till den dagens begravningar – skrev Tibo en check på en orimlig summa och gav anvisningar om att allt, korgar och små och stora buketter, fortast möjligt skulle levereras direkt till hans kontor.

Blommorna kom i omgångar, bars i procession nerför snöiga Slottsgatan av tre småspringande butiksflickor och herr Margolis själv. De travade över Vita Bron som mjölkpigor, med en spann i varje hand och varje spann sprängfylld av blommor, med undantag för de två språngmarscher blomsterhandlaren gjorde ensam då han huttrande och i skjortärmarna kom in i rådhuset med rocken svept kring rara orkidéstjälkar. »De är mycket ömtåliga«, sa han och kupade händerna om den kopp med kaffe som borgmästare Krovic erbjöd honom.

Stående i borgmästarens kontor och omgiven av nästan hela sitt lager skickade herr Margolis sedan tillbaka de tre butiksflickorna för att ta hand om beställningar och arbeta med kransarna till mjölkutkörare Nevics begravning den eftermiddagen. Varpå han, enligt borgmästare Krovics önskemål, började –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 206

2010-07-31 10:39:06

tillverka en berså av blommor runt Agathes skrivbord. Snart täcktes varje yta av ett berg av blommor, de trängdes kring hennes skrivmaskin, dolde kaffekannan, marscherade i varje riktning över golvet, stod i givakt som en hedersvakt för att ledsaga henne till hennes plats. Och Tibo, stackars, dumma Tibo, var så uppfylld av det hela, rusade från ena sidan av rummet till den andra, räckte blommor till herr Margolis medan denne klippte av blad och virade om mjuk ståltråd, var så hänförd av alltihop, så överväldigad av den underbara sagogrottan som han hjälpte till att skapa, så ivrig att få dela Agathes förtjusning när hon såg den, så vild av längtan efter att få presentera den »färg-sprakande« för henne, att han aldrig ens märkte att hon var sen.

Faktum var att herr Margolis just var på väg nerför den gröna marmortrappan, just drog på sig rocken med en trött suck och hasade mot Citytorget med fyra plåthinkar i varje hand, när Agathe anlände till rådhuset. Hon höll upp dörren för honom när han passerade, hopplöst överlastad med hinkar, röd i ansiktet och muttrande, men Agathe märkte knappt att han var där. Och när han hade gått och hon stod innanför, precis över tröskeln, krävdes det att dörren med sin automatiska stängning slog igen mot hennes bakdel för att hon skulle fortsätta framåt.

Stackars Agathe. Hon tog ett djupt andetag, bet sig i läppen, rätade på axlarna och gick uppför trappan precis som Constanz O’Keefe hade gjort på väg upp till giljotinen i Passion i Paris, men högst upp fanns ingen hånfull mobb som ropade på hennes blod, ingen grym bödel som väntade på att binda hennes händer och med ett hånleende på läpparna och is i hjärtat tvinga henne in i giljotinens fasansfulla omfamning. Där fanns någonting mycket värre.

Där fanns doften av tusentals blommor – växthusrosor skickligt tvingade i blom i december och krysantemum och fresia och storögda tusenskönor och dussinvis och åter dussinvis med andra, blommor hon inte kunde namnet på, blommor hon aldrig sett förut, blommor som tornade upp sig överallt tills de fyllde rummet och klibbade ner luften med sin doft. Och mitt i alltihop, ensam på hennes stol, i en enkel blå glasvas, stod en perfekt vit ros. Hon böjde sig för att ta upp den och ett enkelt kort, fastbundet med styv guldtråd, rasslade mot glaset. På det stod »Färgsprakande. Tibo«, och där fanns tre kyssar.

Agathe satte sig på stolen med en sådan duns att hjulen knarrade och stolen rullade tillbaka lite. Hon satt där med handväskan fastkrokad över armen, höll –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 207

2010-07-31 10:39:06

rosen i dess vas med en hand och körde in den andra i munnen och snyftade.

Bakom henne stängdes dörren till trappavsatsen tyst och Tibo kom fram från sitt gömställe där, ut ur den döda vinkel där han väntat på att överraska henne, och gick snabbt fram till henne och lade händerna på hennes axlar och böjde sig och kysste hennes hjässa och sa: »Såja, såja. Allt är bra nu – allt kommer att ordna sig nu. Färgsprakande, färgsprakande, färgsprakande. Jag förstår nu. Inga tårar. Inga tårar mer. Såja, såja. Åh, Agathe. Åh, Agathe min älskling. Färgsprakande, färgsprakande, färgsprakande.« Agathe tog ut knogarna ur munnen och lät handväskan falla ner på golvet och placerade försiktigt rosen i dess vas på skrivbordet. Den såg mycket pryd och kysk ut bredvid den stängel med kraftigt röda liljor som låg draperad där, längs vagnen på hennes skrivmaskin. Hon sträckte sig upp och utan att vända sig om, utan att lyfta huvudet för att bli kysst, utan att säga något, utan att ge något ljud alls ifrån sig utom några små snörvlingar, klappade hon Tibos hand där den vilade på hennes axel. Bara vänliga små klappar, en gest av lugn och tröst och sympati. »Färgsprakande«, sa Tibo. »Färgsprakande.« Agathe sa ingenting. Hon strök mjukt över hans handrygg. »Färgsprakande, Agathe. Färgsprakande.« Hon sa ingenting. »Agathe? Färgsprakande?« Han ville att hon skulle svara. Hade han inte knäckt koden? Förtjänade han inte belöningen? Fortfarande med händerna på hennes axlar vred han henne runt på stolen, mot sig. »Gråt inte nu. Du behöver inte gråta mer. Du kan vara lycklig för alltid nu – lika lycklig som du har gjort mig.« Han tog hennes hand och kysste den. »Tycker du om blommorna?

De är till dig allihop. Jag tänkte att de skulle vara«, en halv sekunds paus för att göra citationstecken i luften, »färgsprakande«.

Agathe gav ifrån sig ett litet »snyft« och hon kände hur ögonen åter fylldes med tårar. »Gråt inte, gråt inte«, sa han. »Det är bra nu. Jag vet nu. Färgsprakande. Jag vet vad det betyder.« »Ja, Tibo, jag vet också vad det betyder.« »Färgsprakande.« Hon lyfte handen och lade fingrarna över hans läppar för att tysta honom, –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 208

2010-07-31 10:39:06

men han kysste bort henne som en galning och han sa: »Jag älskar dig.« Det finns egentligen bara en sak att säga när någon säger det där och det finns egentligen inte så lång tid att säga det på. Det dröjer inte alltför länge förrän en bedräglig blyghet eller hänförd mållöshet eller dramatisk paus förlängs. Och förlängs. Till en pinsam tystnad.

Agathe var tvungen att titta bort. Hon skakade sakta på huvudet och slöt ögonen och öppnade dem inte igen förrän hon stirrade ner i golvet. »Det är en sak jag tror att du borde veta«, sa hon. »Nej.« »Jo. Du måste.« »Nej. Det är bara dumt. Det finns ingenting jag behöver veta. Det spelar ingen roll.« »Du måste.« »Nej. Titta. Titta på de här blommorna.« Han drog lamt med handen över en kvist med orkidéer på hennes skrivbord, plötsligt fascinerad av dem.

Hon sa ingenting.

Tibo gick helt upp i en kruka med tusenskönor. Han flyttade sig till andra sidan av hennes skrivbord och begravde huvudet i bladverk. »Så, du och Stopak«, sa han, »ni tänker göra ett nytt försök. Så trevligt. Så … Ja, jag är glad för din skull. Verkligen.« »Nej, Tibo«, sa hon. »Jag lämnar Stopak. Jag har lämnat honom. Jag ger mig av. Det finns någon annan.« »Sedan i går? Men i går sa du … I går sa du till mig … I går? Det finns någon annan.« »Det är inte som du tror. Jag har känt honom i evigheter.« »Och all den här tiden! Alla luncherna!« Nu fanns det vrede i hans röst förutom smärta och Agathe tog illa vid sig av det. Han hade rätt att känna smärta men hon tyckte inte om hans vrede. »Vilken tid?« hånlog hon. »Alla de där luncherna? Vill du ha tillbaka dina pengar?« Hon öppnade sin handväska, tömde den över blommorna som täckte hennes skrivbord och skakade ut allt och viftade mot honom med sin portmonnä som om den var ett vapen. »Är det pengarna som stör dig?« »Agathe.« »Är det?« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 209

2010-07-31 10:39:06

»Agathe. Nej.« Hon lät armarna falla och sjönk ihop på stolen, tillintetgjord. »På hela den här tiden … Hela den här tiden … Och efter alla dessa luncher … Vad? Du kysste mig inte ens?« »Jag kunde inte.« »I dag var första gången som du kysste mig. Jag var din bara du hade bett om det. Jag längtade så efter dig och du kunde ha fått mig och jag skulle inte ha sagt ett ord till någon om det bara funnits en chans till att jag hade kunnat få kalla en liten bit av dig för min, men du kysste mig aldrig, inte förrän i dag.« »I dag var första dagen som jag visste. Jag visste inte. Du sa aldrig något.

Det var först i dag.« »Åh, Tibo, sluta. Inte i dag. I dag är en dag för sent. Jag är ledsen. Jag är så ledsen, så förfärligt ledsen.« Tibo dök ner i bladverket igen. Hon såg hans huvud nicka där, bli synligt genom en mur av blad, som ett sårat djur skymtat i djungeln. »Får jag fråga vem det är?« sa han. »Tibo, spelar det någon roll?« »Är det en hemlighet?« »Nej, ingen hemlighet. Vi ska flytta ihop. Du känner honom inte. Han heter Hektor. Han är Stopaks kusin.« »Du kan inte mena allvar!« Tibo skyndade runt skrivbordet för att åter ställa sig framför henne. »Agathe, du menar inte allvar. Inte Hektor Stopak? Det är klart jag känner honom. Vet du vad för slags man han är? Han finns med i straffregistret. Han är en odåga, våldsam och kriminell.« »Sluta!« Hon lyfte handen som om hon försökte stoppa ett skenande tåg. »Han är inte sådan. Jag vet vad han är. Han är inte. Jag vet att han inte är en tiondel så intelligent som du men han ville ha mig när du inte ville det. Han fanns där och det gjorde inte du. Han är verklig och det var inte du och det är honom jag älskar.« »För Guds skull, Agathe.« »Tibo, snälla, var glad för min skull. Snälla.« »Har han ens ett arbete?« »Det är klart och ett hus och han är en underbar, underbar konstnär.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 210

2010-07-31 10:39:06

»Bra. Jag skulle vilja köpa hans tavlor. Vart ska jag gå? Var kan jag få tag i en?« »Du kan köpa en snart nog. Alla kommer att vilja ha dem. Jag tänker hjälpa honom. Han kommer snart att vara världsberömd.« »Snart. Vilken dag som helst. Mycket snart. Bara inte nu.« »Tibo, snälla. Var snäll och sluta med det här. Tibo, snälla.« De gungade mot varandra, lutade sig tätt intill, skrek inte, talade iskall smärta till varandra, bad att smärtan skulle upphöra, kastade mer smärta och sedan, med det där sista »snälla«, var det som om deras kroppar flög ifrån varandra som klassrumsmagneter, som djur som slåss i en skog där rädsla och smärta uppväger adrenalin, när de inser att ingen av dem kommer att överleva detta, när de slinker i väg.

Tibo stod och tittade ut genom fönstret. »En dag för sent«, sa han. »Försök att förstå«, sa hon. »Jag förstår. Tro mig, jag förstår. Det är mitt livs historia, Agathe. Jag förstår. Vem skulle kunna förstå bättre? Det enda jag någonsin har önskat var att du skulle vara lycklig. Om det här gör dig lycklig, så gör det mig lycklig. Det är vad kärlek är, Agathe.« Efter det fanns inte mycket mer att säga och de satt en stund och skrek till varandra under tystnad. Tibo tittade ut genom fönstret mot Citytorget, såg platsen där hon hade suttit den dag när hon tappade sina smörgåsar i fontänen, tittade upp på katedralens kupol som han, nu mer än någonsin, var övertygad om var tom och ihålig på alla sätt, och Agathe tittade från sina skor till sina händer till blommorna på skrivbordet till Tibos sorgsna axlar och tillbaka igen på sina skor.

Till sist sa hon: »Tibo, du måste tro att det jag sa var sant. När jag sa det i går var det sant. Du är samma man som jag förälskade mig i, samma underbara man, samma goda, vänliga, intelligenta man, och jag kommer aldrig att sluta älska dig. Jag kommer alltid, alltid att älska dig.« »Åh, för Guds skull«, sa han. »För Guds skull, Agathe, håll mun!« Och sedan lyckades han, genom att gå snabbt och försiktigt med ett slags danssteg så att han hela vägen hade ryggen mot henne, nå fram till sitt rum och slå igen dörren.

Det kan ha berott på att hela Punkt och allting i stan hade gjort sig redo, –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 211

2010-07-31 10:39:06

varit på helspänn, i månader, slitit i sin näsduk, och bara väntat på att borgmästare Krovic skulle säga »Jag älskar dig«, och väntat på att få se vad som skulle hända när han gjorde det, eller det kan ha berott på att en klump duvguano, som det tagit tvåhundra år att göra, formad som en bomb och hård som betong, på något sätt hade ramlat ner från taket och ner i klockans urverk, men vilken orsaken än var hade klockorna i katedralen missat timmens två senaste kvartsslag. Och antingen ögonblickets spänning dragit förbi och på något sätt lossat klockans stelnade urverk eller om klockans massiva fjäder lyckats krossa guanon till någonting liknande talkpuder, så fann det gäng med ingenjörer som flämtande skyndat uppför klocktornets trappsteg då klockspelet inte hördes inget som helst fel när de väl anlände. Några minuter efter det att borgmästare Krovic skyndat iväg för att gömma sig i sitt rum slog klockorna i min katedral elva, exakt i tid, och Agathe föste undan ett arrangemang med krysantemum som trängdes runt kaffekannan, letade fram ett paket pepparkakor och tog dem med nerför baktrappan till Peter Stavos glasbur.

När de hade druckit en mugg kaffe tillsammans och ätit nästan hela paketet med pepparkakor utan att säga ett ord reste sig Agathe och sa: »Borgmästare Krovic vill att du tar de där blommorna uppe i hans kontor till sjukhuset.

Beställ en taxi. Beställ två. Beställ flera. Det är en massa blommor. Jag åker hem. Jag mår inte så bra.« Glasdörren skallrade i sin karm när den stängdes bakom henne och Peter åt ensam de sista tre pepparkakorna. »Stackars unge«, sa han.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 212

2010-07-31 10:39:07

Människor är vanedjur. Vi följer samma välbekanta spår precis som spårvagnarna i Punkt, lutar ibland lite i kurvorna, gnisslar ibland lite eller skickar upp skurar med gnistor, men håller oss för det mesta till samma gamla rutiner.

Och fastän Agathe hade lämnat den räls hon följt i åratal fann hon till sin förvåning att hon fortsatte att rulla. Hon välte inte, hon stannade inte med en skälvning. Inga skador, inga olyckshändelser, bara en ny väg, bort från de vanliga spåren, faktiskt fri från alla spår.

Hon var inte en till naturen poetisk person, men alla de där sakerna slog henne när hon steg av spårvagnen vid Gröna Bron, precis som hon alltid hade gjort. Det var först sedan hon väntat snällt vid sidan av vägen på att trafiken skulle glesna, sedan hon låtit spårvagnen köra sin väg, som hon kom ihåg Hektor och de två extra hållplatserna till Gjuterigatan. »Jag bor inte här«, sa hon och hon började traska den snöiga trottoaren fram, förbi Tre Kronor, mot Kanalgatan.

Hon kände sig ledsen. Hon kunde inte låta bli. Inte ens ny kärleksglöd kunde ändra på det. Agathe skulle aldrig ha kunnat lämna en scen som den med Tibo utan att känna sig ledsen. Hon tänkte på hur han flydde, med ryggen mot henne. Hon tänkte på hur han stängde dörren till sitt rum – något han aldrig gjorde – och hon visste varför. Hon visste att han hade dolt sina tårar och tanken på det gjorde ont. »Jag kan inte gå tillbaka«, sa hon. »Hektor har åtminstone fortfarande ett arbete och två kan leva nästan lika billigt som en. Antagligen billigare, när jag väl får grepp om saker och ting. Och han kommer inte längre att slösa bort alla sina pengar på Tre Kronor – i synnerhet som han inte kan supa ihop med Stopak.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 213

2010-07-31 10:39:07

Hon gratulerade fortfarande sig själv till Hektors framtidsutsikter när hon svängde in på Kanalgatan och fick syn på honom, i full färd med att bära in lådor i lägenheten.

Agathe drog ner mungiporna och sa: »Varför är du inte på jobbet? Det är ju mitt på dagen.« »Åh, det var just snyggt«, sa han. »Här släpar jag runt på alla dina grejor och det är tacken jag får. Det dröjde inte länge, va?« »Vad dröjde inte länge?« »För den heta lilla flickvännen att försvinna och den tjatiga frun att komma tillbaka.« »Hektor!« Hon var chockad. Efter månaders användning var orden »Tibo Krovic skulle aldrig ha sagt något sånt« redo att flyga ur hennes mun, men hon svalde dem som en sur uppstötning. »Hektor, tala bara om varför du är här.« Han lyfte upp en röd resväska av papp med läderhörn och bar in den i lägenheten. Från mörkret där inne skrek han tillbaka: »Jo, det visade sig att Stopak inte var så resonlig som jag hade trott han skulle vara. Sa åt mig att dra – eller något med den innebörden.« »Va?« Hon skyndade efter honom in i lägenheten. »Ja. Så jag är nu, officiellt, arbetslös.« »Nej. Nej. Berätta vad som hände.« »Ingenting hände. Jag gick dit som vanligt. Jag gjorde kaffe. Jag förklarade situationen för honom.« »Vad sa du? Åh, Gud, jag borde aldrig ha låtit dig göra det här. Det var min sak.« »Jag var inte otrevlig. Jag är väl ingen idiot. Finns ingen anledning att slänga det rakt i ansiktet på honom. Men det finns inget bra sätt att göra det på, eller hur? Vad skulle jag säga? Jag talade om för honom att du hade tillbringat natten här och att du inte skulle komma tillbaka. Han är inte dum. Han behövde inget diagram.« »Och han blev arg?« »Hm, blev han arg? Tja, han slängde kaffet i ansiktet på mig och gav mig ett knytnävsslag i magen.« »O, nej. O, Hektor, ni slogs inte!« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 214

2010-07-31 10:39:07

»Ledsen, bruden, han är en stor karl. Det krävdes lite för att få honom att ta reson.« »Är han skadad?« Agathe hade problem med att veta vem hon skulle vara lojal mot. »Hallå där! Det var jag som fick kaffe i ansiktet. Det var jag som fick knytnäven i magen.« Hon störtade fram och började överhölja hans ansikte med trutande kyssar. »Ja, ja, jag vet«, sa hon. »Min stackars älskling. Men han är en sådan stor stark älskling.« Hektor var inte på humör. Han viftade bort henne med en hand och grabbade tag om hennes runda bakdel med den andra. »Hör nu, ingen är skadad.

Grannarna fick något att titta på …« »Åh, Gud!« »Och jag är utan jobb, men det spelar ingen roll. Jag får mer tid till att måla. Och du har fortfarande ett bra jobb i rådhuset. Det kommer att hålla oss flytande ett tag …« »Men, Hektor …« »Och hur som helst«, han kysste henne hårt, »borde jag spara min energi till att ta hand om dina kvinnliga behov.« Hektor sparkade igen dörren och drog med henne till sängen.

Det är så det är med älskande – i början i varje fall – och eftersom Hektor fick henne att minnas det, fick han henne att glömma att det en gång hade varit så med Stopak också. Och när hon stönade under honom eller på honom eller bredvid honom, när hon rörde vid honom, när de viskade, när de skrek, glömde hon allting annat.

Hon glömde sitt arbete och fasan för att möta Tibo igen, hon glömde det där om att gå till arbetet varje dag för att försörja dem båda, hon glömde allting utom att göra Hektor till en stor konstnär. Hon skulle göra honom stor.

Hon skulle göra honom berömd och hon skulle göra allt som behövde göras, offra vad som helst, fylla hans bord och värma hans säng, laga mat till honom, arbeta för honom, klä av sig för honom, posera för honom, ljuga för honom, allt som krävdes, för hon älskade honom och det är så det är med älskande – i början i varje fall.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 215

2010-07-31 10:39:07

Det var annorlunda för Tibo. Han gick från plats till plats, från sitt hem till kontoret, från sin säng till badrummet, så som urverksapostlarna rörde sig runt katedralen. Han hade en rutt att följa, ett arbete att sköta, handlingar att utföra men han hade ingen aning om varför. Han hade ingen kontroll och han hade ingen riktning, han bara gjorde. Över en natt blev Tibos medvetande ett domnat skri. Han kom på sig själv med att stå i trappan klockan fyra på morgonen, osäker på om han hade stigit upp obegripligt tidigt eller om han var på väg uppför trappan till sängen. Han slutade äta. Vad var det för mening med att äta? Allting smakade som gammalt trä, det kunde inte finnas någon glädje med det och allt han åt skulle hur som helst bara bli en påminnelse om andra saker han hade ätit i det förflutna – saker som hon hade lagat.

Samtidigt som vinterkylan tilltog fann sig Tibo vistas alltmer utomhus.

Varje dag – ibland två gånger om dagen – promenerade han ut till fyren för att stå under dess huggande ljuskägla och låta stormarna skrubba honom ren. För det mesta, eftersom dagarna var så korta och det fortfarande fanns arbete att göra, stod han där i mörkret medan havet dånade osynligt kring virrvarret av stenar vid hans fötter och ondskefullt klöste sig fram mot honom i berg av gult skum där fyrljuset passerade. Men ibland stod han där på dagen och anpassade sin andhämtning till de väldiga linserna som han kunde höra gnissla runt på sin mekanism högst upp i tornet eller försökte få hjärtats slag att stämma med vågornas brak och sug. Allt blev en påminnelse om Agathe. Allt var en metafor för henne. Om lampan i fyren plötsligt släcktes eller flyttades några meter åt ena sidan skulle det göra stackars sjöfarare hjälplösa eller föra dem rakt mot för–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 216

2010-07-31 10:39:07

därvet. Ledstjärnan flyttade sig. Allt som hade varit sant var lögn, allt som hade varit säkert var ett fantasifoster. Tibo stod där timmar i sträck och slet och rev i sig själv. Samma vrede, samma smärta piskade genom hans ådror om och om igen, drevs runt av hans brustna hjärta. »Hur kunde hon göra så här mot mig när hon sa att hon älskade mig? Hon älskar mig – hon sa det igen – hon bryr sig.

Så hur kunde hon göra mig så här illa? Hon ljög alltså. Hon är en lögnerska och en hora. Men hur kunde jag falla för en lögnerska och en hora? Vad gör det mig till för idiot? Om jag inte kan känna igen en lögnerska och en hora som den där, hur bra är jag då? Jag har kanske fyllt redovisningsavdelningen med skurkar och tjuvar. Om Agathe är en lögnerska och en hora, då är ingenting verkligt, ingenting begripligt, ingenting säkert. Så hon är inte det. Hon kan inte vara det. Agathe är en god kvinna. Så hur kunde hon göra så här mot mig? Utan uppehåll, om och om igen, i takt med de vredgade vågorna som flämtade en frestande inbjudan vid hans fötter. Tibo tog ett steg tillbaka från kanten, gick långsamt baklänges tills han stod tryckt mot fyrens solida vägg och väntade där, i regnet, tills rytmen i hans blod lugnade sig. »Jag ska inte«, sa han. »Jag ska inte. Jag är Tibo Krovic, borgmästaren i Punkt. Jag ska inte bli tokig. Jag ska inte bli tokig.« Om och om igen sa han det, högre och högre tills han vrålade ner till vågorna och måsarna skräckslagna lyfte och skrek till honom och sedan, med håret slickat mot huvudet och rocken fladdrande i vinden, snubblade han tillbaka längs klapperstensudden mot hamnen och hem. »Jag ska inte bli tokig.« Han fortsatte att upprepa det, som en trollformel mot galenskap. Den skyddade honom mot kvinnorna i skuggorna längs hamnvägen och de drog sig tillbaka in i magasinens djupa dörröppningar när han passerade. De är vana vid att ha med krymplingar att göra men de undviker galningar. Ibland hör den galne Guds röst och den tycks aldrig ha något gott att säga om horor, och det händer att galningen har en kniv för att hjälpa honom med Guds verk. De lyssnade till hans muttrade löfte och lät honom passera, och undrade om de någonsin skulle kunna vara så säkra. »Jag ska inte bli tokig? Jag ska inte bli tokig? En sådan här vinter till och jag kanske blir det.« De dagliga promenaderna ut till fyren lärde Tibo att älska måsarna. För att inte bli tokig föresatte han sig att bli som de. Nyckeln var att inte gripas av panik, kom han fram till, att känna sig hemma nu, på den plats där han –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 217

2010-07-31 10:39:07

befann sig, som en mås. Om en Punktfiskare befann sig ensam och på drift ute till havs skulle han plågas och antagligen dö för att han upplevde sig vara på fel plats, men en mås var lika lycklig på land som på havet, kände sig lika hemma på den här delen av havet som på den där. Har man inget hem spelar det ingen roll var man är. Det spelar ingen roll om vågorna kommer som svarta väggar. Bara flyt. Bara överlev. Var en mås.

På kontoret, där han inte vågade titta ut genom fönstret ifall han skulle råka se en fontän och där hon fanns, alldeles på andra sidan dörren, arbetade, doftade underbart, var Agathe, inledde han sina morgnar med det vansinniga beteendet att stå alldeles innanför dörren och lyssna efter »trampet« av Agathes pampuscher när hon kom in för att arbeta och sedan kasta sig på mattan och kika genom springan under dörren efter en skymt av hennes knubbiga små tår när de lirkade sig in i hennes skor. Några sekunders ovärdigt ålande och sedan brukade stackars, gode, galne Tibo sucka och resa sig och borsta bort mattluddet från kostymen och gå och sätta sig vid sitt skrivbord med huvudet på skrivunderlägget och höra Agathe Stopak klapp-klapp-klappra över stengolvet i rummet bredvid, lägga något i ett arkivskåp eller brygga kaffe eller helt enkelt vara mjuk och doftande och vacker och på andra sidan dörren och han brukade sucka och stöna och gråta.

Han försökte vara en mås. Han försökte få sig själv att flyta och vara väl till mods var han än befann sig. Bara flyt. Och sedan kom bilden av en mås som vaknade efter en storm, vaknade långt ute till havs utan land i sikte, som flaxade och lyfte från vattnet och började flyga. »Jag har flugit åt fel håll«, sa Tibo. »Längre ut till havs och nu kommer jag aldrig hem. All den här tiden har jag flugit åt fel håll.« Han lade huvudet i händerna och började gråta.

Gråta var någonting Tibo gjorde mycket. Vid fyren, hemma i det stora gamla huset vid slutet av den blå klinkergången eller ensam på kontoret, med dörren stängd. Han utvecklade en färdighet för detta. Han fann att han kunde gråta på samma sätt som folk kan ta sig en tupplur. Om han hade en tio minuters lucka i sin almanacka mellan möten kunde han ge sig hän åt sorgen, låta tårarna trilla ner på skrivunderlägget, sluta, samla sig och fortsätta med dagens uppgifter. Agathe visste naturligtvis, och det plågade henne men det fanns ingenting hon kunde göra.

En dag, inte långt efter att hon hade flyttat till Kanalgatan, försökte hon.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 218

2010-07-31 10:39:07

Hon knackade försiktigt på hans kontorsdörr, väntade, hörde ingenting, knackade igen och gick efter ett ögonblick, när Tibo sa »Ja. Kom in« med kvävd röst, in med en postmapp. Tibo höll huvudet nerböjt, tydligen helt försjunken i en eller annan rapport, alltför upptagen för att titta upp eller kännas vid henne, inte när hon lade mappen på hans bord eller ens när hon tog hans hand. Han stelnade. Hans penna stannade mitt på raden.

Agathe visste att hon hade begått ett ohyggligt misstag men hon tycktes inte kunna hindra sig själv från att göra det värre. Det var som om det fanns två Agathe, en som stod vid skrivbordet och höll Tibos ovilliga hand, en som hängde i taket och skräckslagen tittade på när hon sa: »Tibo, snälla, jag vill att du förstår. Det här handlar inte om dig. Du är samma underbara, härliga man och det kommer du alltid att vara och jag kommer alltid, alltid att älska dig men jag måste göra det här. Jag måste. Snälla Tibo, försök vara glad för min skull. Försök att förstå.« Han flyttade inte blicken från pappret framför sig. Han lät sin hand ligga i hennes som en död fisk. Han sa: »Jag förstår. Jag förstår fullkomligt. Hur många gånger? Hur ofta måste jag ge dig absolution? Hur många gånger vill du att jag ska blöda? Det enda jag någonsin har önskat var att du skulle vara lycklig. Och nu är du lycklig, så jag är också lycklig. Jag är glad för din skull och det här …« han ritade arga bläckcirklar runt de ljusa dropparna på skrivunderlägget, »det är bara glädjetårar.« Agathe gick. Det fanns inte mer att säga och hon ville skynda därifrån innan hennes tårar började falla på skrivunderlägget bredvid Tibos. En duva dansade på fönsterblecket till Rum att hyra borta på andra sidan torget och Agathe stirrade stint på den genom fönstret, grep om kanterna på sitt skrivbord, nästan som om hon var rädd för att falla. Bakom sig hörde hon Tibo stänga sin dörr med ett klick.

Tibo tärde på hennes tankar. När hon den kvällen låg utslängd på sängen medan Hektor tigande ritade av henne, då rasade hon över honom. Han har ingen rätt att göra så här, tänkte hon. Han har inte med det här att göra. Han hade sin chans. Han hade massor av chanser. Jag tänker inte låta honom förstöra det här med sitt snörvel, snörvel, snörvel. Inte nu när jag har en riktig man. Hon lade huvudet på sned för att titta på Hektor. »För Guds skull, ligg still«, sa han.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 219

2010-07-31 10:39:07

»Förlåt.»Agathe flyttade tillbaka huvudet. »Kan du inte prata med mig?« »Nej. Jag arbetar. Tror du det här är en lek eller något? Bara håll mun.« Agathe suckade och återgick till respektfull tystnad.

Det fanns ett spindelnät uppe i taket och tre tjärfärgade klickar, två stora och en liten. Hur kunde de ha hamnat där? Och denne Tibo Krovic? Det störde henne att han var så upprörd. Det störde henne ännu mer att han vägrade visa det. Han borde rasa och skrika och kalla henne för hemska saker, vädja för att vinna henne tillbaka – till och med slå henne – men det gjorde han inte.

Han bara envisades med att låtsas att han önskade henne allt gott när vem som helst kunde se att han var förkrossad. Han gjorde det för att plåga henne. »Du flyttade benet. Lägg tillbaka det. Nej, det andra benet. Nu har du flyttat båda. Mer isär. Bra.« Men det var Tibos uppenbara lidande som gjorde Agathe mest upprörd.

Det störde hennes kvinnliga instinkter, alla de moderliga, vårdande, omhändertagande drifter som hon hade i övermått. Han behövde få näring. Hon kunde ge honom näring. Jag antar att jag skulle kunna. Jag skulle kunna. Jag menar jag var redo innan. Det skulle inte betyda någonting. Det skulle vara en akt av välvilja. Jag skulle kunna. En gång.

Hektor slog igen skissblocket. »Ligg still«, sa han. »Rör dig inte. Jag vill ha dig precis så med precis det där uttrycket i ansiktet.« Han slängde byxorna på sängen och kastade sig över henne.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 220

2010-07-31 10:39:07

Nästa morgon – det var en torsdag och den sista torsdagsmorgonen i mamma Cesares liv – gick borgmästare Tibo Krovic till Gyllene Ängeln som vanligt, drack sitt wienerkaffe med massor av fikon, tog god tid på sig, lämnade sedan en påse mintkarameller vid fatet och promenerade ut på Slottsgatan.

Mamma Cesare ilade som vanligt mot borgmästarens bord så fort han var klar, men i stället för att omsorgsfullt duka av tog hon den här gången mintkaramellerna, stoppade ner dem i en ficka i förklädet, rusade ut genom svängdörrarna och lämnade Tibos kopp och fat övergivna på bordet bakom sig.

Ute på gatan måste mamma Cesare småspringa för att inte tappa bort Tibo. Hon duckade mellan förbipasserande, kryssade på korta ben genom morgonträngseln, bland människor hon aldrig sett förut, människor som alltid var utanför, på väg till sina arbeten, när hon var innanför och serverade kaffe och torte. Deras andedräkt hängde i luften ovanför hennes huvud, viskande, slingrande repvålnader av ånga hela vägen nerför Slottsgatan, som den köldreflex av fukt som sommarmorgnar hänger över en stilla flod och visar var den finns mitt bland tysta åkrar eller gömd på botten av en dalgång. Det var en mycket kall dag. Människor fällde kommentarer om det till varandra när de gick till arbetet och senare, på Gyllene Ängeln, undrade de om mamma Cesare kanske kunde ha levt några år till om hon hade hejdat sig för att ta på en kappa i stället för att störta iväg nerför Slottsgatan insvept i bara ett brunt bomullsförkläde.

Men mamma Cesare kände inte kylan när hon sprang. Den ryckte i hennes ärm för att hålla henne tillbaka när hon skyndade gatan fram, den tvingade in glödande fingrar i hennes lungor när hon sprang men hon märkte det inte.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 221

2010-07-31 10:39:07

Hon koncentrerade sig på Tibo, spejade för att vara säker på att han följde sin vanliga rutt, nerför Slottsgatan, över den isbelagda Et, tvärs över det effektivt sandade torget och in i rådhuset. Det var först när hon stod under den breda arkaden av fyrkantiga granitpelare på byggnadens framsida och kikade ut, svepte med blicken över torget, uppför Slottsgatan, i båda riktningar längs Et-avenyn och tillbaka igen, det var först då hon började känna hur kylan lindade sig runt henne, grep tag i henne, borrade sig in i henne och drog ner henne som ett villebråd.

Hon dansade en hasande dans bakom pelaren, virade armarna om sig, mumlade mörka förbannelser på sin gamla bergsdialekt, slog med knutna händer på kroppen, blåste på sina böjda, bruna fingrar tills hon, när Agathe kom förbi, sköt ut en iskall klo och högg henne om handleden.

Agathe tog sig för bröstet. »Gode Gud, du skrämde mig!« »Det är bra.« Mamma Cesares röst darrade. »Du behöver bli skrämd. Mycket. Kom i kväll.« »Jag vet inte«, sa Agathe. »Jag ska försöka. Hur är det? Du ser frusen ut. Kom in och värm dig lite.« »Glöm det där och glöm ’jag vet inte’. Du kommer. Jag har väntat länge. Du säger hela tiden att du ska komma. I kväll. Kom i kväll. Det är allt säkrast.« Agathe kände den lilla kvinnans grepp som en rovfågelsklo genom vinterkappans ärmuppslag. »Jag har väntat länge«, sa hon igen. »Du kommer.« Agathe tittade ner på sin handled och försökte vrida sig loss. »Jaja, om det är så viktigt, då kommer jag.« »Lova nu. Lova.« »Jag lovar.« »Klockan tio. Samma som innan. Lova.« »Ja, jag lovar. Klockan tio.« Först då släppte mamma Cesare sitt grepp och hon vände sig om och började på krokiga ben och utan ett ord till hasa mot Vita Bron.

Iskylan som redan smög sig in mot mamma Cesares hjärta hade också trängt in i Agathe. Hon kände den när hon gick uppför den gröna marmortrappan, med bister min och masserande sin handled. Den fanns i hennes rum och tilltog. Där var iskallt. Där var frostigt. Lampan under kaffekannan var –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 222

2010-07-31 10:39:07

släckt. Tibo var grå. Hon såg honom skynda in i sitt rum när hon närmade sig.

När hon nådde hans dörr stängdes den tyst framför näsan på henne. Hon lyfte en hand för att knacka, behärskade sig och gick för att hänga upp kappan.

Agathe var fortfarande fast besluten att framföra sitt erbjudande till Tibo.

Inte för sin egen skull. Inte för att hon ville det utan för att hon kände att det skulle vara en lösning för honom, ett totalt stopp, ett sätt att dra gränsen som hon generöst skulle erbjuda honom. Det skulle befria honom, och efter det skulle de båda gå vidare. Hon satt vid sitt skrivbord, bakom ett berg av papper redo för maskinskrift, förde fingrarna mekaniskt över tangenterna och finslipade orden hon skulle använda. »Tibo, jag tänkte … Nej. Tibo, jag har tänkt … Nej. Tibo, har du någonsin undrat? Om vi bara en enda gång … Åh, Gud.« Efter två timmar hade högen med papper på ena sidan av Agathes skrivbord minskat avsevärt och högen med papper på den andra sidan blivit allt högre.

Hon gjorde sig just redo att städa upp och gå ner till Peter Stavos lilla kontor för en kopp kaffe när dörren öppnades och Peter kom in. »Det är en man där nere som frågar efter dig«, sa han. »Gillar inte hans utseende. Ser oborstad ut. Säger han heter Hektor. Vad vill du att jag gör med honom?« Agathe suckade och knackade ihop en bunt maskinskrivna papper mot skrivbordskanten. »Det är okej. Jag känner honom. Jag kommer.« Han väntade i det kakelklädda utrymmet nedanför trappan, lufsade runt med händerna i fickorna, såg ovårdad ut och sneglade ivrigt uppåt som för att skynda på henne. När hon såg honom där nere, sjavig och smutsig, for tanken på Tibo, så proper och stillsam där uppe i sitt rum, genom hennes huvud, men Agathe lyste ändå upp när hon såg honom. Hon rådde inte för det och skyndade nerför de sista trappstegen. Peter Stavo stängde dörren till sin bur utan att säga ett ord och låtsades läsa tidningen. »Har du några pengar?« sa Hektor.

Hon blev snopen. »Ja. Lite.« »Ge mig dem.« »De är i min portmonnä. Uppe på kontoret.« Hektor bara stirrade på henne som om hon var en idiot. »Nå?« »Ja. Javisst. Vänta en minut. Förlåt.« Agathe skyndade tillbaka uppför –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 223

2010-07-31 10:39:07

trappan, frågade sig »Vad ber jag om ursäkt för?« men sa ingenting.

Hektor var nervös och otålig när hon kom tillbaka. Hon öppnade portmonnän och sa »Hur mycket behöver du?« men hans hand sköt ut och tog varenda sedel hon hade. »Är det allt?« frågade han. »Nå, det får väl räcka.« »Hektor, det är alla pengar jag har.« Han ryckte åt sig portmonnän och tittade inuti. »Du har fortfarande till spårvagnsbiljetten. Du kan komma hem. Vad behöver du pengar till?« »Vad behöver du pengar till?« Han stelnade plötsligt. Ögonbrynen drogs ihop och munnen blev till ett smalt streck. En rörelse, bara en liten vridning av handen som fick henne att flämta till och dra sig undan, och inne i sin glasbur släppte Peter Stavo tidningen och reste sig. »Så det är så det ligger till, va? Du knorrar. Du unnar mig inte några slantar?

Jag ska vackert vänta på fickpengar av mamma, som en liten unge. Är det så det är? Här. Ta tillbaka alltihop!« Och han sprätte iväg pengarna med tummen så att de exploderade mot hennes bröst som en skottskada och sedlarna fladdrade till golvet. »Nej«, sa hon. »Det var inte så jag menade. Hektor, jag bara frågade.« Agathe satte sig på huk på golvet och plockade upp pengarna, men när hon samlat ihop dem slog dörren till Citytorget igen och Hektor var borta. Hon skyndade efter honom och han hade saktat in tillräckligt för att hon skulle hinna ikapp honom i hörnet, vid brevlådan, precis där hon hade sprungit in i honom den där första dagen. »Hektor, Hektor.« Hon ryckte i hans tunna svarta rock. »Hektor, förlåt. Det är klart du kan få dem om du vill ha dem.« Han tittade bort. »Hektor, snälla, ta dem.« Hon rullade ihop sedlarna till en bunt och sköt ner den i hans rockficka.

Hon kände hur hans fingrar slöt sig om den. Hon kände hur hans hand blev till en knytnäve. »Ja, om du ber mig så«, sa han. »Gör mig bara ingen tjänst.« »Nej. Nej. Det är ingen tjänst. Vi delar. Det är dina pengar också. Jag vill att du ska ha dem.« Agathe lyfte upp ansiktet för att bli kysst.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 224

2010-07-31 10:39:07

Han kysste henne inte. »I så fall. Bara vi är överens så. Bara vi har rett ut saker och ting. Jag blir sen. Sitt inte uppe och vänta.« »Vart ska du?« »Åh, för Guds skull, Agathe! Jag är ingen jävla hundvalp. Jag går inte i koppel. Är det vad du tror? Är det vad du tänker om mig? Du vill ha en ny Stopak, är det så? Är det vad du vill?« »Nej, Hektor. Nej. Jag vill ha dig. Jag bara frågade. Hektor, var inte så här.

Förlåt.« »Jag kan inte komma och gå som jag vill? Det är som om du tror du äger mig eller något. Som om jag är någon jävla leksak.« »Nej. Så är det inte.« »Jag stämplar varken in eller ut.« »Nej. Förlåt. Jag är ledsen. Verkligen. Vi ses i kväll.« »Bra.« Det var allt han sa innan han vände sig mot spårvagnshållplatsen med böjt huvud och utan att se sig om, men innan han lämnat torget såg hon honom sticka handen i fickan för att titta på bunten med sedlar och platta ut dem och räkna dem och skaka på huvudet och fortsätta.

Agathe gick tillbaka mot rådhuset där Peter Stavo väntade i sin öppna dörr. »Kaffet är strax klart«, sa han. »Tack. Bäst jag återgår till arbetet.« »Allt som det ska?« frågade han. »Bra. Bara fint.« »Han är en lurig typ, den där.« »Det är han inte alls. Det är inget fel på honom.« Hon gick med tunga steg uppför trappan.

I dörren till borgmästarens kontor stötte hon ihop med Tibo som var på väg ut. Han hade passat på att gå när hon var borta från sitt skrivbord, och att stöta ihop med henne så där gjorde honom plötsligt torr i munnen och generad.

Han körde en hand genom håret. Han vände på klacken för att gå tillbaka till sitt skrivbord, insåg att han var fast och snurrade runt igen. »Godmorgon, fru Stopak.« »Du tänker ge mig sparken.« Agathes läppar darrade. »Borde jag ge dig sparken? Har du gjort något som förtjänar avsked?« Han kunde ha sagt någonting snällare, någonting vänligare, någonting lite upp–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 225

2010-07-31 10:39:07

muntrande som: »Var inte dum. Varför skulle jag ge dig sparken? Det är klart jag inte tänker ge dig sparken. Jag älskar dig.« Men allt sånt hade piskats ur honom – hon hade piskat det ur honom – och nu var han mer benägen att slåss för att rädda sig undan mer misshandel. »Jag vet inte«, sa hon. »Tycker du att jag har gjort någonting?« Tibo drog åt slipsen till en knut inte större än en ärta och sa: »Jag tänker inte ge dig sparken.« »Du kallade mig ’fru Stopak’. Du har inte kallat mig ’fru Stopak’ på länge.

Jag trodde du laddade upp för någonting. Jag trodde du skulle ge mig sparken.« Tibo tittade över hennes axel på en fläck på väggen på andra sidan korridoren. »Jo«, sa han, »fru Stopak, jag har tänkt att … ja … Efter vissa funderingar har jag kommit fram till att det antagligen vore bäst om vi, med tanke på omständigheterna, återgick till en mer formell tilltalsform. Så om du inte har något emot det tänker jag kalla dig ’fru Stopak’ och jag skulle föredra att du från och med nu säger ’borgmästare Krovic’ eller bara ’borgmästaren’ till mig.« »Så du tänker inte ge mig sparken?« Hennes axlar sjönk ihop. »Borgmästare Krovic.« »Nej, jag tänker inte ge dig sparken.« »Eller omplacera mig?« »Nej.« »Jag tycker om mitt arbete här.« Det var inte sant. Hon hatade det. Hon hatade den atmosfär som hade funnits på kontoret i veckor, förvirringen, smärtan, kylan.

Tibo sa: »Du är en extremt kompetent och effektiv sekreterare. Jag vet ingen som kan jobbet bättre eller som skulle göra det lika bra. Saker och ting har varit besvärliga här den senaste tiden – det finns ingen anledning att låtsas någonting annat – men vi är båda vuxna människor och vi kan hitta ett sätt … ja … Just så.« Det sved i hans ögon av att stirra på samma ställe på väggen. Han kunde ha sagt »Det enda som får mig att stiga upp på morgonen är tanken på att få vara nära dig hela dagen och det tar livet av mig, men att vara borta från dig skulle ta livet av mig fortare«, men det gjorde han inte.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 226

2010-07-31 10:39:07

»Tack, borgmästare Krovic«, sa Agathe och hon gick långsamt mot sitt skrivbord. »Skolklass besöker rådhuset klockan tre«, sa hon. »Glöm inte det.

Du ville hälsa på dem.« »Jag ska inte glömma det. Tack, fru Stopak.« Tibo snubblade nerför trappan som om han hade blivit skjuten och ännu inte samlat mod att dö.

Och när Agathe tom och utmattad sjönk ner vid sitt skrivbord fann hon till sin förvåning att Rokeby Venus fortfarande satt fastnålad där, lite dammig och på sned, och bortglömd. Hon tog ner vykortet och läste det en gång till. »Vackrare än den här. Mer dyrbar. Mer åtråvärd. Mer dyrkansvärd än någon gudinna. Ja, jag ÄR din vän.« Sedan rev hon det i bitar och släppte dem i papperskorgen. Häftstiftet satt kvar i väggen men det var inte värt att förstöra en nagel på och hon bestämde sig för att låta det vara.

Fastän vykortet hade suttit där, osett, i veckor tycktes det där häftstiftet märkligt nog hela tiden dra till sig hennes blick, och när det gjorde det fick den sönderrivna bilden liv igen – vykortet, budskapet som Tibo hade skrivit på det, vad det betydde, Hektors version av den, vad den betydde, vad hon trodde den betydde. Den fanns där när hon kom tillbaka efter att ha ätit sina smörgåsar i Peter Stavos glasbur – för kallt för att äta dem på torget nu. Den fanns där strax före tre när hon tittade upp från arbetet och gick till Tibos dörr för att påminna om den besökande skolklassen, den fanns där när hon satte sig ner igen och klockan fem när hon röjde av sitt skrivbord och släckte lampan. »Jäklar också«, sa hon och gick.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 227

2010-07-31 10:39:07

Agathe köpte en tidning av den enbente försäljaren som stod på sitt vanliga ställe, i hörnet bredvid banken, och skrek sluddriga och obegripliga rubriker åt de förbipasserande. Han var smutsig och luktade illa, stod där i samma tjocka rock som han hade på sig vinter som sommar och med en mössa som stank av kreosot när hon släppte ett mynt i hans hand. »Någons baby«, tänkte hon. »Någons baby. Som min baby. Stackars baby.« När Agathe väntade i spårvagnskön såg hon Tibo lämna rådhuset och sätta kurs mot Slottsgatan och hemåt. Hon iakttog honom ett ögonblick tills han vred på huvudet och såg åt hennes håll. Snabbt tittade hon ner på sin tidning och fördjupade sig i en artikel om rekordstor kålexport i hamnarna. Hon läste rubriken och kastade sedan, utan att röra på huvudet, en snabb blick tillbaka dit där Tibo stått för ett ögonblick sedan. Han var kvar, och tittade fortfarande åt hennes håll. Hon vände ryggen till, borrade sig ner i kvällstidningen igen och hatade honom. »Herr Sätta-Näsan-I-Vädret Kalla-Mig’Borgmästare’ Krovic. Min baby, min stackars baby.« Hennes öga fastnade på »surkål« och hon läste det, samma ord, om och om igen tills spårvagnen kom och kön hasade framåt.

Våren var fortfarande långt borta och de sex svaga glödlampor som lyste upp spårvagnens inre förvandlade fönstren till tomma ark. Passagerarna ignorerade varandra, läste sina tidningar, tittade ut genom ogenomträngliga, immiga fönster, studerade sina handskar eller låtsades, om och om igen, läsa de färglagda reklamskyltarna för Bora-Bora Cola utmed kanten av taket. Längst bak i spårvagnen, på varsin sida om gången, fanns två längsgående säten utmed spårvagnens sidor. Agathe avskydde att sitta där, tvingad att konfrontera –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 228

2010-07-31 10:39:07

vem det nu var som satt mitt emot. Hon tittade ner i golvet, hon gick hastigt igenom innehållet i sin väska och sedan, vid andra hållplatsen på Et-avenyn när konduktören ropade »Askgatan! Detta är Askgatan!« blev spårvagnen full.

Nästan ett dussin passagerare klämde sig in från flodstrandens fukt och kyla och sju av dem blev tvungna att stå. De hasade fram i gången, sträckte sig upp efter de röda läderstropparna som hängde ner från mässingsstången som gick längs med spårvagnen och där, rakt framför Agathe, stod fru Oktar från delikatessaffären och tittade ner på henne.

De gjorde båda exakt samma sak exakt samtidigt. De tittade båda på varandra, de kände båda igen en trevlig kvinna de tyckte om, en granne från Aleksandergatan, någon de inte hade sett på ett tag och de log båda och de sa båda glatt »Åh, god dag« och sedan kom de ihåg varför de inte längre såg varandra och förlägenhet spred sig över deras ansikten. »Fru Stopak«, sa fru Oktar. »Fru Oktar«, sa fru Stopak. »Hur står det till?« sa fru Oktar. »Tack bra«, nickade Agathe. »Och ni? Också bra?« Fru Oktar lyckades röra läpparna en aning, men det enda som kom ut var ett svagt »Hmmmph«.

Det fanns inget mer att säga. Fru Oktar låtsades titta ut genom fönstret.

Agathe vek upp tidningen och låtsades läsa. »Surkål, surkål, surkål«, läste hon och spårvagnen gungade långsamt vidare medan hon rasade inom sig. Hon har ingen rätt att döma mig. Jag har inte gjort något fel. Det har jag inte. Jag skäms inte. Hon vet ingenting.

Fru Oktars höft var tryckt mot Agathes knä. Det grova tyget i hennes vinterkappa fick det att hetta och klia i Agathes hud. Hon föreställde sig hur mönstret gjorde avtryck, som av ett våffeljärn, och det gjorde henne arg. Hon försökte göra små ryckrörelser med knäet, tillräckligt för att irritera fru Oktar eller kanske till och med för att få bort henne men inte så mycket att hon verkade ohövlig eller besvärlig och hon rasade.

Konduktören trängde sig fram i spårvagnen, tog betalt, skvalpade runt växel i en hästskoformad läderväska som hängde om hans hals. Fru Oktar behövde två händer för att öppna sin portmonnä och betala honom. Hon släppte –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 229

2010-07-31 10:39:07

stroppen och lutade sig framåt för balansens skull, och stötte till Agathes tidning när hon plockade fram några mynt. De utbytte frostiga leenden och de höjde ögonbryn mot varandra. Agathe såg att det instoppat i fru Oktars portmonnä fanns ett färglagt kort med en bild av mig och hon kände ett litet sting i hjärtat. »Gröna Bron! Detta är Gröna Bron!« ropade konduktören och han ringde i järnklockan. »Det här är min«, sa fru Oktar. »Ja«, sa Agathe. »Ni fortsätter en bit till«, sa fru Oktar. »Ja«, sa Agathe. »Ja, adjö då«, sa fru Oktar. »Ja. Adjö«, sa Agathe.

Fru Oktar log ännu ett av sina istappstunna leenden och gick de ett eller två stegen bort i spårvagnen som förde henne till den bakre plattformen. Och sedan, precis innan hon steg av i mörkret och försvann mot sin prydliga, ljusa lägenhet ovanför delikatessaffären där det doftade av kanel och gott bacon, kastade hon en blick bakom sig och fann att Agathe såg rakt på henne. »Det ni gjorde«, sa fru Oktar, »det önskar jag att jag hade gjort för många år sedan.« Och så försvann hon.

Resten av vägen till Gjuterigatan satt Agathe med gapande mun och tittade på den plats där fru Oktar hade stått och förundrade sig över hur häpnadsväckande, obekant sällsamma andra människors liv var. Hon var så förvånad att hon glömde samla krafter inför den hemska promenaden runt hörnet och genom tunneln till huset på Kanalgatan.

Agathe hatade att gå Kanalgatan fram. Utan det täcke av snöflingor den haft hennes första kväll där hade gatan mist all romantik. Kullerstenarna var gamla och trasiga och smutsiga, räckena längs kanalsidan rostiga och sönderslagna, och fastän hon hade rapporterat den trasiga gatlyktan till gatukontoret hade ingenting blivit gjort. På något sätt tycktes Kanalgatan aldrig hamna högst upp på någons lista och hon kunde knappast gå till borgmästaren och kräva att det hände något.

Akilles kände igen hennes steg i mörkret och hoppade tyst som skymningen ner från lägenhetens fönsterbleck för att spinna kring hennes vrister. Hon –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 230

2010-07-31 10:39:07

böjde sig ner och drog honom i öronen. »Jag vet, jag vet, jag älskar dig också«, sa hon. Han snodde runt hennes fötter, sprang lite före och rusade tillbaka till henne igen, gav ifrån sig lyckliga »mjauuu« och höll henne sällskap.

Agathe gick med tveksamma steg mot lägenheten, litade inte på sina klackar på de grusiga kullerstenarna och höll nycklarna som ett knogjärn, klor av stål och mässing stack ut mellan hennes fingrar, redo för det första fyllot som klev ut ur skuggorna.

Akilles däremot älskade Kanalgatan. När han till sist, efter en vecka i lägenheten då han sovit i lådan som Hektor använt till att kidnappa honom från Aleksandergatan, släppts ut hade Akilles genast känt sig hemma. Allt som Agathe avskydde med platsen, älskade han. Han älskade smutsen och det vilda, skuggorna och det hotfulla. Han älskade att ingen – utom Agathe – någonsin brydde sig om att lägga locken ordentligt på soptunnorna, han älskade råttorna som smög omkring vid avloppen, de ruckliga skjulen med sina platta tak – perfekta för solbad på sommaren – de vackra kattflickorna med sina frågeteckensvansar inbjudande lyfta, slagsmålen på natten och, framför allt, älskade han Agathe. Ute på gatan rullade han fram med en boxares flytande gång, gick med svängande axlar och mjuka höfter, ständigt redo att fälla ut en stilettklo, men tillsammans med Agathe var han en kattunge som ville bli kelad med och kliad på magen.

Han smekte sig själv mot hennes vader när hon böjde sig för att tackla låset i dörren. »Ja, ja, jag vet. Du är hungrig. Du ska snart få komma in. Det är bara så mörkt här att jag inte ser vad jag … nu!« Dörren svängde upp och Akilles skyndade in, strök förbi henne så som hon strukit förbi Hektor när han mixtrade med låset deras första dag. Men nu var lägenheten tom, bortsett från Akilles. När Agathe gick för att stänga dörren var det bara skuggor som klämde sig in genom öppningen för att göra henne sällskap. Hon frös och hon var ensam och en ohygglig fråga höll på att ta form i hennes bakhuvud, en fråga hon valde att ignorera. »Kom, så ska vi se till att du får mat.« Akilles svängde gillande med svansen när hon sträckte sig in under vasken efter en burk fisk, öppnade den och tömde den i hans skål. Han spann ljudligt, rasslade som den avlägsna Tankstrecksfärjan på väg att lägga till, och böjde sig för att äta.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 231

2010-07-31 10:39:07

»Jag då«, undrade Agathe. Hon tittade i skåpet. Där fanns en bit gammalt bröd på en skärbräda och ett ensamt ägg. »Stekt-bröd-omelett. En mycket liten stekt-bröd-omelett. Det är det aldrig någon som har dött av.« Hon gned in brödet med vitlök, skar det i bitar och stekte det gyllenbrunt och knaprigt, och hela tiden medan hon gjorde det och medan hon vispade ägget och pepprade det och hällde det i pannan talade hon om för Akilles vad hon gjorde, förklarade varje åtgärd, så som hennes mormor hade gjort, så att Akilles en dag själv skulle kunna göra en stekt-bröd-omelett – om han kände för det.

Agathe lät omeletten glida över på en blå tallrik och satte sig vid bordet med tidningen utbredd framför sig. Där fanns ingenting att läsa. Någon hade satt eld på en soffa som dumpats utanför ett hyreshus och brandchef Svennson varnade för ödesdigra konsekvenser. »Liten brasa, ingen död«, sa hon till Akilles. »Vet du, på något sätt tycker jag om att bo i en stad där någonting som det där kan komma i tidningen. Om det är allt de har att prata om, då kan vi känna oss trygga i våra sängar.« Akilles låg på rygg och sa ingenting. Han lät tassarna hänga löst och erbjöd sin mage för kittling. »Ja, ja. Jag ser dig, stygga katt.« Agathe bestämde sig för att ignorera honom.

Hon försökte få omeletten att räcka lite längre, men efter fyra snabba tag med gaffeln var den slut. »Det kommer att ta mig längre tid att diska än att äta. Vet du«, sa hon, »det är ett under att jag aldrig hamnade i Punktbladet. Skandalen!

Men det är ju inte vad fru Oktar tyckte, eller hur, lilla katt? Jag har inte berättat för dig att jag träffade fru Oktar, va? Hon frågade efter dig.« Sedan, eftersom hon inte hade lust att resa sig och gå bort till vasken, vände Agathe blad och fick, precis på samma sätt som hon kunde ha hört sitt namn nämnas genom pladdret på en fest, se orden »Hektor Stopak« mitt på en grå tidningssida. De stod där, inuti en svart ruta med rubriken »I rätten« och en fånig bild av en våg vid ena sidan. »Åh, Gud! Åh, Walpurnia! Åh, Hektor, nej!« Agathe lade en hand platt över sidan och vek ihop tidningen, och sedan när Hektors namn och vad han nu hade gjort var ordentligt undangömt, då drog hon ut handen igen.

Vid hennes fötter kröp Akilles ihop inför ett språng upp i hennes knä. Han dansade runt, flyttade tassarna en aning framåt, lite åt vänster, bedömde exakt –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 232

2010-07-31 10:39:07

rätt vinkel för ett hopp genom den smala öppningen under bordet, ändrade sig och ställde sig i stället med tassarna på hennes knän, som ett litet barn som vill bli lyft.

Agathe lade honom över axeln som en stola, och smekte spinnljud ur honom medan hon stirrade tomt på Kvällspunkten med dess förstasidesannons för vinterrea hos Brauns och, inuti, historier om övergivna möbler som brann och surkål och någonting värre. Hon satt så en stund och stirrade rakt fram på ingenting, medan Akilles låg draperad över hennes axel med slutna ögon och leende i extatisk avslappning, satt så tills mekanismen i väckaruret som tickade på fönsterbänken föll på plats med ett skarpt knäpp och klockan var halv åtta. »Tiden går«, sa hon och reste sig för att diska.

Medan vattnet kokade och Akilles gick omkring och såg tjurig och förnärmad ut räknade Agathe småpengarna som fanns kvar i hennes portmonnä.

Det var inte mycket – spårvagnspengar till arbetet i morgon och det var i stort sett allt – definitivt inte tillräckligt för en tripp till Gyllene Ängeln och tillbaka igen. »Jag går inte«, sa Agathe. »Jag måste gå. Jag sa att jag skulle komma. Jag lovade.« Hon tömde ut pengarna på diskbänken och började räkna, vispade ner mynten från bänken ner i handflatan. Där fanns så det räckte till två spårvagnsbiljetter. »Åka dit, resa hem igen, promenera till arbetet? Promenera dit, spårvagn hem, spårvagn till arbetet? Åka dit, promenera hem?« Vattnet kokade. Agathe samlade ihop mynten och lade tillbaka dem i portmonnän. »Hektor måste ha kvar en del av pengarna. Han kan inte ha gjort av med alltihop.« Hon diskade. Hon torkade. Hon ställde undan allt i skåpet utan att en enda gång titta på tidningen på bordet.

Hon rullade ner ärmarna på blusen och knäppte dem och slätade till kjolen och kastade ett öga på håret i spegeln och sedan fanns det inget att göra förrän hon skulle träffa mamma Cesare – och det var ett par timmar till dess. Ingenting mer än att läsa tidningen. Ingenting.

Agathe gick och satte sig på sängen. Hon kunde se tidningen ligga hopvikt på bordet. Hon lade sig ner och tittade på märkena i taket igen. Hon satte sig –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 233

2010-07-31 10:39:08

upp. Tidningen låg kvar. Hon gick tillbaka och satte sig vid bordet igen, utan att röra tidningen, med händerna platt på varsin sida om den, bara tittade på den. Hon tittade på den ett bra tag och slog sedan ihop händerna och kramade tidningen till en boll. Ljudet skrämde stackars Akilles som slutade tvätta sig och tittade sig omkring i rummet med förvånad min. »Ja, så får det bli! Jag kan inte stanna här. Promenera. Kom, Akilles, vi ska gå ut.« Och innan väckarklockan tickat många tick till hade hon satt på sig kappan och schasat ut Akilles på gatan. Men innan väckarklockan ens hunnit ticka tio tick till hade hon kommit tillbaka för att nappa åt sig den hopkramade tidningen från bordet.

Det fanns en hemlighet i den, någonting Hektor inte ville att hon skulle känna till, någonting han skämdes för och var förtvivlad över. Alltså, bestämde Agathe, fick han aldrig veta att hon ens hade köpt en tidning. Det spelade ingen roll att hon vägrat läsa den – vem skulle tro på det? Hektor fick helt enkelt aldrig veta. Agathe gick Kanalgatan fram tätt intill räcket och lät tidningen falla i vattnet. Hon såg den i det svaga ljuset från gatlyktorna, såg den flyta vit mot kanalens svarta och sedan sakta öppna sig som en ros, breda ut sig, lösas upp och sjunka.

Agathe fortsatte att gå. Hon var nöjd med sig själv. Hon var stolt över sitt beslut. Hon hade föresatt sig att inte snoka och hållit fast vid det. Och hon tillät sig också att känna lite gudsnådelig glöd. Hektor hade gjort någonting dåligt. Hon förlät honom. Värre än så, han hade försökt vilseleda henne. Hon förlät honom. Faktum var att hon för att skydda honom och älska honom mer skulle vilseleda honom och låtsats att hon låtit sig vilseledas. Stackars Agathe, föga visste hon om lögner.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 234

2010-07-31 10:39:08

Det skulle vara alltför tröttsamt att traska hela vägen in till stan tillsammans med Agathe, alltför smärtsamt att se henne dröja utanför Tre Kronor, prata vänligt med de frusna barn som blivit tillsagda att »vänta där i tio minuter«, lyssna efter ljudet av Hektors röst vid fönstret, stå med en hand på dörren, tveka och skynda därifrån när den plötsligt öppnades. Alltför smärtsamt. Bry er inte om att hon sneddade över vägen innan hon kom till Aleksandergatan.

Alltför privat. Dröj inte kvar på Gröna Bron när hon står och ser floden flyta förbi, sjok av svart vatten som kastar tillbaka slumpmässigt glitter från gatlyktorna. Alltför kallt. Försök att inte se när hon kastar en blick upp mot det varma ljuset från Oktars lägenhet på hörnet. Det är hennes sak.

Besvära henne inte när hon går längs Katedralavenyn, går den långa vägen in till stan, från gatlyktsljus till skugga till gatlyktsljus. Hon har sina egna tankar och träng er inte på när hon går uppför trapporna till katedralen för att stå några minuter utanför dörrarna som är låsta mot henne. Om hon har någonting att säga, är det inte för era öron. Varför inte gå lite i förväg? Vänta på henne borta på Slottsgatan, utanför Gyllene Ängeln.

Ingen kunde säga att Agathe hade skyndat till sitt möte med mamma Cesare, men när hon kom fram var klockan knappt nio och hon frös redan.

Hon lade en hand på det blanka dörrhandtaget – så olikt det på dörren till Tre Kronor – och steg in i en varm värld av ljus och lugn och ånga och mandlar och kaffe.

Där hade man fortfarande fullt upp med par som åt en sen supé efter ett besök på Operan och ynglingar ute för att imponera på sina nya flickvänner med espressokaffe och cigarretter och ensamma män med nötta skjortmanschetter –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 235

2010-07-31 10:39:08

som hellre betalade för att någon annan lagade risotto än riskerade att elda upp sina egna kök, men Agathe hittade ett ledigt bord i hörnet, långt från det stora burspråksfönstret, och där väntade hon tyst med handskarna liggande platt på bordet framför sig tills mamma Cesare kom bort till henne. »Du är tidig«, sa hon och inte på ett välkomnande sätt. »Jag är ledsen. Gör det något? Jag hade inget annat att göra. Jag tänkte att jag bara kunde vänta.« »Vad vill du ha?« frågade mamma Cesare. »En slät kopp kaffe vore underbart. Tack.« »Jag kommer tillbaka. Men vi har öppet till tio. Du kanske vill ha en tidning att läsa?« »Nej!« Det kom lite häftigare än vad Agathe avsett. »Nej, tack. Bara kaffe blir bra.« Mamma Cesare gick bort till kaffeorgeln och drog i några spakar och pös ut lite ånga och sprutade ut lite hett vatten och skramlade med en gammal plåtkanna och återvände till Agathes bord med en vacker, skälvande, pösig cappuccino – ett cumulonimbus till kaffe – men den här gången fanns det ingen chokladbit på fatet.

Mamma Cesare grävde i fickan på sitt förkläde, drog upp ett litet block med ett karbonpapper instoppat under översta bladet och skrev ut en nota. »Åh«, sa Agathe, »jag har inga pengar med mig.« Mamma Cesare fick en stickande blick och tog upp notan igen. »Du är gäst.

Det kostar inget för gäster.« Men när den gamla damen gick tillbaka till kassan såg Agathe att hon tryckte ner notan på en kopparspik och släppte några mynt i kassalådan.

Agathe visste hur man fick en kopp kaffe att räcka en timme. Hon tittade upp på klockan som hängde högt på väggen bakom disken och hon lovade sig själv en liten klunk var fjärde minut. Däremellan skulle hon studera människorna i caféet, hitta på berättelser om dem, föreställa sig deras liv, vad de gjorde när de inte fördrev en ensam kväll på Gyllene Ängeln.

Det var en lek hon hade lekt förut, men i kväll kunde hon på något sätt bara hitta sorgliga historier att berätta. Den där mannen som satt ensam hade kommit till Gyllene Ängeln varje kväll sedan hans fru dog. Den där kvinnan hade bestämt sig för att unna sig en kväll ute och i morgon skulle hon gå till –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 236

2010-07-31 10:39:08

postkontoret på Commerz Plaz och på nytt fråga varför där inte fanns något brev från hennes man som bad henne att komma till honom i Amerika. Det där paret som höll varandra i handen var gifta – men inte med varandra – och i kväll skulle de skiljas för sista gången och för alltid.

Efter ett dussin små klunkar hade Agathe lyckats göra sig själv olycklig och sedan, när det var tio minuter kvar till stängningsdags, hackade sig klockans visare på plats och Gyllene Ängelns kypare satte sig i rörelse likt de mekaniska apostlarna uppe i tornet på min katedral. En gick raskt till dörren, sköt för reglarna och halade fram en stor mässingsnyckel som han ljudligt som ett pistolskott vred om i låset. Gästerna tittade upp från sina kaffekoppar och såg honom stå där och spärra dörren för senkomlingar, redo att avvisa dem. Och innan de hann ta illa upp försvann askkoppar från deras bord, tallrikar plockades bort med ett kort »Färdig, herrn?« som egentligen inte behövde något frågetecken och dukar borstades beslutsamt av. Det var en skicklig operation – effektiv, kunnig, väl inövad och precis på gränsen till att vara direkt oförskämd. Gästerna började gå – den ensamme änklingen, de olyckliga älskande, den övergivna hustrun. När hon stod vid dörren och knöt en scarf om huvudet ropade mamma Cesare till henne: »I morgon kommer det där brevet. Ni ska få se. I morgon.« »Jag hoppas det«, sa kvinnan och steg ut i mörkret med ett tappert leende.

Vid slutet av en dag med överraskningar tog Agathe den här sista överraskningen med fattning. Jag undrar hur jag kunde veta det, tänkte hon när dörren stängdes och gjorde henne till den sista utbölingen på Gyllene Ängeln.

Kyparna satte igång med att vända upp stolar på bord för morgonens mopp, fylla sockerskålar och saltkar och transportera det sista porslinet till diskhon.

Innan katedralklockorna slog tio hade caféet tömts på varje spår av gäster, torkats rent, putsats av och gjorts redo för ännu en dag. »Vänd upp din stol«, sa mamma Cesare till Agathe. »Vi går.« Och hon gick före genom den lilla svängdörren som Agathe sett vid sitt första besök, in i den mörka gång som grävde sig in till husets inre. »Bara fortsätt«, sa mamma Cesare när hon skyndade före.

Agathe rundade ett hörn i den slingrande korridoren och såg henne stå där och vinka i det gula ljuset från sin sovrumsdörr. »Kom fort. Kom fort«, sa hon och försvann in.

När Agathe anlände och stängde dörren satt mamma Cesare på sin säng –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 237

2010-07-31 10:39:08

med hopsjunkna axlar och såg mycket trött och blek ut. »Kom in. Sitt«, sa hon. »Sitt här.« Hon klappade på madrassen bredvid sig, och när Agathe satt bredvid henne på den klagande sängen tog hon hennes hand. »Mycket, mycket ledsen«, sa mamma Cesare. »En stygg, otäck gammal kvinna är vad jag är.« »Nej, det är du inte«, sa Agathe.

Mamma Cesare klappade hennes hand. »Jo, det är jag. Inte snäll mot dig men det är bara för att jag oroar mig för dig.« »Åh, var tyst«, sa Agathe. »Du behöver inte oroa dig för mig. Du känner dig bara lite nedstämd. Det blir bättre när sommaren kommer.« Mamma Cesare log ett tårfyllt leende som sa »När sommaren kommer är jag inte längre här«. Men hon svängde ner fötterna på golvet utan att säga något och tog upp en stor nyckel från en skål på toalettbordet. Hon snörvlade till. »Hör på. Minns du att jag för längesen sa till dig att folk berättar saker för mig och att jag lyssnar?« »Ja, jag minns«, sa Agathe. »Jag vill att du ska träffa några vänner till mig. Hjälp mig flytta på det här.« Mamma Cesares toalettbord stod där det alltid hade stått, inklämt i rummets enda lediga hörn, till hälften framför en enkel furudörr. Hon knuffade på det med höften, fick nålarna i nålfatet att rassla, flaskorna att skramla och bröllopsfotot i dess slitna ram att välta, tills det åkte ut lite från väggen. »Kom, kom! Hjälp mig. Jag är en gammal kvinna.« »I skåpet?« frågade Agathe. »Du vill titta i skåpet?« »Inte skåp, dumma flicka – det är en trappa.« Agathe högg tag i ett hörn av bordet och drog fram det. Det lät sig rubbas utan något större problem, som väntat när en stark ung kvinna vid god hälsa gav sig på det. »Bra. Det räcker. Nu kan vi gå in.« Agathe väntade sig ett knarrande. Hon föreställde sig en gång full av spindelväv och pipande fladdermöss, men mamma Cesare skulle aldrig ha tålt sånt trams. Ljuset från hennes sovrum strömmade ut genom den halvöppna dörren och föll på en bred korridor, med bleknad röd brokad på väggarna och en svängd stentrappa som försvann upp i skuggorna.

Mamma Cesare tog Agathes hand och visade vägen. »Kom och se«, sa hon.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 238

2010-07-31 10:39:08

Agathe strök mot ett sammetsrep som hängde som ledstång vid väggen, och högre upp glimmade gyllene former när hon passerade, treuddar och lejonmasker bar upp glaskloten till gamla gaslampor. Sedan, när det svaga ljuset från mamma Cesares sovrum bleknade till ingenting bakom henne, tilltog ett regnbågsskimmer framför dem – guld och rött och blått och grönt strömmade ut i den mörka trappan genom en målad glasdörr full av rosor och liljor, slingrande bladverk och mitt i alltihop två ansikten sida vid sida, ett snyftande och ett skrattande. »Det är en teater!« sa Agathe. »Naturligtvis«, sa mamma Cesare. »Du väntade dig kanske en fiskmarknad?« »Men jag har bott här i hela mitt liv och aldrig hört talas om den här platsen.« Mamma Cesare fnös. »Hela ditt liv. Hur länge är det? Sedan i förrgår – och du har aldrig hört. I övermorgon och du glömmer.« »Kan vi gå in?« »Kan du komma på några fler dumma frågor?« Mamma Cesare lutade sig mot dörren och knuffade sig in genom den.

Det var som att stiga in i ett två rum högt smyckeskrin, drypande av guldblommor och fruktklasar. Överallt runt scenen var små guldamoriner fästa vid väggarna som fjärilar i en låda, stelnade i häpna poser inför de märkliga ting som, förvisso vilket ögonblick som helst nu, skulle utspela sig på scenen. Ett halvdussin rader med röda sammetsstolar reflekterades i dunkla silverspeglar som hängde på väggarna, dimmiga och spruckna som en snöstorm av glas, och lampor lyste i en rokokobläckfisk till ljuskrona högt uppe i taket. »Det är underbart«, sa Agathe. »Underbart«, höll mamma Cesare med. »En underbar, liten, hemlig teater. Vem mer känner till den här platsen?« »Du, jag, Cesare. Han låtsas han har glömt.« »Hur kan man glömma detta? Det är fantastiskt.« »Han kan. När han bara var liten pojke skrämde den honom så han aldrig kommer tillbaka. Stäng dörren, lås, ställ bordet för, låtsas att den inte finns.

Människor gör så, du vet. Ibland låser människor dörren och låtsas.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 239

2010-07-31 10:39:08

Om Agathe kände igen sig i detta vägrade hon att medge det. Hon sa: »Men det är vackert här. Varför tycker han inte om det?« Mamma Cesare tog ett djupt andetag och tittade upp i taket. »Den där första dagen, när vi öppnar dörren, är allting svart. Överallt spindelväv, och damm ligger som päls på golvet och hänger ner, här, här, här, överallt gamla lådor och papper och skräp. Lille Cesare, han springer sin väg och kommer inte tillbaka. Han tycker inte om det. Han tycker inte om teaterfolket.« »Teaterfolk?« Mamma Cesare tog Agathe i handen och ledde henne ner till första bänkraden. »Här«, sa hon. »Sitt här bredvid mig och berätta vad du hör.« Agathe lyssnade. Allt var tyst. »Ingenting«, sa hon. Hon lade huvudet på sned och lyssnade igen. »Fortfarande ingenting.« »Sedan kanske«, sa mamma Cesare. »Vad lyssnar jag efter?« »Du lyssnar. Jag pratar. När jag och min Cesare lämnade det gamla landet, tror du vi ville komma till Punkt? Vad är Punkt? Vem har hört talas om Punkt? Vi känner bara till Amerika. Du reser till Amerika, du arbetar hårt, du tjänar massor av pengar och en dag är lille Cesare president för hela Amerikas Stater. Så vi går. Vi går i dagar, min Cesare och jag, och vi kommer till havet och vi hittar en båt till Amerika.« Mamma Cesare höjde ett strängt litet finger. »Inga frågor. Prata inte. Lyssna. Vad hör du?« »Bara dig«, sa Agathe. »Använd ditt andra öra! Två veckor är vi på den där båten, rullar runt och studsar upp och ner, men vi har åtminstone lugnt väder – den där Cesare, vilken man!« Mamma Cesare skrattade tills hon började hosta och hostade tills hon höll på att kvävas och rätade upp sig med ett rosslande.

Agathe tittade bekymrat. »Du mår inte bra. Vi borde se till att få dig i säng.

Jag gör lite te.« »Det spelar ingen roll. Lyssna. Fortsätt lyssna.« Agathe nickade och höll den gamla damens hand. Hon var orolig. »Jag lyssnar, jag lyssnar.« »Två veckor på båten, sedan en kväll drar kaptenen bort kapellet från lastrummet och visar oss Amerika. Men polisen är överallt, säger han. Så vi kliver i hans lilla båt och vi ror till stranden och min Cesare, han bär mig genom –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 240

2010-07-31 10:39:08

vågorna och alla kysser varandra och skakar hand och säger adjö och sedan, på morgonen, är vi här i Punkt.« »Inte Amerika?« »Inte Amerika.« »Åh, Gud. Vad gjorde ni?« »Vi arbetar. Vi arbetar och vi arbetar och vi arbetar. Jag tvättar vartenda golv i Punkt, varenda skjorta i Punkt, varenda rova i Punkt och i tre veckor är vi så lyckliga över att vara i Amerika och sedan, lite i taget, förstår vi att vi inte är det. Vad hör du nu?« Agathe rynkade pannan lite. »Jag tyckte jag kunde höra en orkester.« »Jag ser det i ditt ansikte.« »Fortsätt med berättelsen.« »En dag vaknar jag och vet sanningen, men detta är vad människor gör. De vet saker och tror dem inte. Jag säger ingenting till Cesare men Cesare vet och han säger ingenting till mig. Sedan, när vi ligger i sängen, så trötta av rovor, säger han det. Och vi gråter.« »Där är det igen«, sa Agathe. »Orkestern. Hör du? De måste vara ute på gatan.« »Kanske«, sa mamma Cesare. Hon vred på huvudet för att lyssna och hennes fingrar började röra sig, som i takt till musiken. »Du hör det också«, sa Agathe. »Kanske. Så vill du dansa eller höra min berättelse?« »Berättelsen«, sa Agathe. »Efter det där, är vi så arga att vi arbetar ännu hårdare. Vi fick ett fint rum ovanför en liten affär. Sedan blir affären ledig. Vi hyr affären och börjar göra kaffe och det är som om ingen i Punkt har smakat kaffe förut. Alla älskar oss. Och så sent en kväll efter arbetet går jag en promenad och här är Gyllene Ängeln, helt tom och trasig och smutsig, med fönstren förspikade och teaterfolket, de kommer ut och de säger jag kan köpa det här stället för ingenting, för ingen vill ha det och ingen kommer i närheten, men jag kan få det om jag snyggar upp teatern.« »Jag skulle ha sagt åt dem att städa sin egen teater.« »De kan inte. De behöver mig. De känner alla i Punkt. De vet allt om alla och de väljer mig. Vet du varför?« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 241

2010-07-31 10:39:08

»Varför?« »För vi är lika. Har du hört talas om en pogrom någon gång? En dag för längesedan hör teaterfolket att det kommer en pogrom, så de packar ihop allt, orkestern och menageriet och eldslukaren och sångarna och alla perukerna och kostymerna och möblerna, och de ger sig av. Men de kommer aldrig till Amerika och de kommer tillbaka.« »De borde bestämma sig.« Mamma Cesare sa: »Och du borde kanske vara lite respektfull.« Ljuset i teatern skiftade som en solnedgång. Ljuskronan dämpades och ett förväntansfullt fladder av guldvingar smög likt skuggor över väggarna. Agathe fick intrycket att det mesta av ljuset i teatern nu kom från scenen, som om rampljuset hade suckat igång igen, men i bakgrunden dröjde ett mummel av skuggor kvar. »De kom tillbaka«, viskade hon.

Mamma Cesare tog hennes hand och höll ner henne i stolen. »Inget att vara rädd för. Jag är häxa i en släkt med många häxor. Jag har gåvan. Min pojke Cesare har gåvan. Och du. De tycker om dig. De håller utkik efter dig. De oroar sig för dig, det är alltihop.« »De kom tillbaka!« Det var det enda Agathe kunde säga. Hon kunde höra orkestern alldeles tydligt nu, där, uppe på scenen, inte långt ute på gatan, utan där. »Shh«, sa mamma Cesare. »Samma sak hände dem. Dålig kapten. En dag sätter han av dem på en strand och säger: ’Den här vägen till Amerika. Ni går en liten bit med era trummor och era dresserade hundar och era tamburiner och här är Amerika.’ Det är en sandbank. Och han seglar iväg och tidvattnet kommer tillbaka och alla drunknar – alla utom en liten flicka. Den här lilla flickan sveper de in i ett sammetstäcke med ränder i rött och guld som tillhör Mimi Mirakelhunden och de sätter henne i en trumma och hon flyter iväg.

Nu kommer de tillbaka hit för att vänta på henne.« »Men hon måste vara död.« »Säg det inte till dem. Det skulle göra dem ledsna.« Agathe vred på sig i stolen. »Sitt still innan du kissar på dig«, rådde mamma Cesare. »Titta. Bara se.

Titta.« Mamma Cesare kände teaterfolket väl. Hon visste vad de hette och kunde –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 242

2010-07-31 10:39:08

deras historier. Hon kunde se dem alldeles tydligt, men för Agathe var det som att titta på ett fotografi som gled ner i ett bad med kemikalier. Långsamt, så småningom, tog bilden av dem form på scen, de vackra dansarna med sina långa ben och paljetterade trikåer, atleten i sitt leopardskinn, hundarna som hoppade genom trumskinn av papper, jonglörerna med sina käglor, men hon tittade för länge, lämnade kvar dem för länge i framkallningsvätskan och bilden blev grötigare och mörkare och försvann. »De är borta«, sa hon. »Nej. Sluta titta, då ser du.« »Jag kan inte se.« »Nå, de ser dig. De har länge velat träffa dig. Och de säger att den där mannen, målaren, aldrig kommer att göra dig lycklig.« Agathe tittade ner i golvet och sa: »Jag vet. Jag har lämnat målaren.« »Nej, du lämnade honom som sätter upp tapeter. Du gick till målaren. Tror du inte jag vet? Tror du inte de vet?« Agathe såg teaterfolket stå stilla på scenen, ingen dans, inget jonglerande, och se ut på henne. Någonting suddigt blått, som en låga, fladdrade bland dem, som när en fågel flyttar från gren till gren och Agathe blev varm av kärlek och sympati när den passerade.

Mamma Cesare pekade argt på scenen. »De vet. Du hade en bra man och du gjorde dig av med honom.« »Stopak var inte bra!« »Vem talar om Stopak? Titta på dem. Titta på scenen. Tror du inte de vet?

Tror du inte din mormor vet?« »Mormor!« Agathe stirrade på det blå ljuset på scenen. »Mormor, är det du?« Mamma Cesare var förtvivlad. »Dumma flicka! Det där är inte din mormor. Det är min Cesare. Ser du inte hans mustasch? Åh, så trött du gör mig.

Nu sängen. Sängen. Du ska gå nu. Och minns.« Agathe viskade: »Men min mormor hade mustasch.«

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 243

2010-07-31 10:39:08

Agathe satt där uppe på spårvagnen när hon åkte hem, lät den kalla vinden hamra mot sig under åkturen och försökte ivrigt begripa allt det hon hade sett och hört. »Men min mormor hade mustasch«, sa hon gång på gång. »Min mormor hade mustasch«, tills det lät så löjligt att hon började skratta och när spårvagnen nådde Gröna Bron hade hon insett att alltihop var nonsens. Det kunde inte vara annat än nonsens. Hon var trött – det var alltihop. Överansträngd. En spökteater! En spökatlet med skära trikåer och järnhantlar!

Nonsens.

Vad var det för underbart med att frambesvärja en tungviktsande, och dessutom, var skulle spökhantlarna komma ifrån? Eller mormors spökmustasch?

Tanken var så löjlig att hon brast i skratt igen, men hon slutade när spårvagnen svängde in på Et-avenyn och hon fick se Hektor komma ut från Tre Kronor.

Han var full, lufsade fram som en apa med händerna i fickorna, vek sig nästan dubbel mot trottoaren när han valsade från vägg till rännsten och tillbaka igen. Agathe tittade på honom med fasa och avsky, precis som hon skulle ha tittat på vilket sluskigt fyllo som helst, men sedan kom hon ihåg att hon älskade honom och hur han skämdes för vad det nu var han hade gjort och hon kom ihåg hur det kändes att kyssa honom och hon tyckte synd om honom.

Stackars Hektor.

Agathe skyndade från spårvagnen på Gjuterigatan och sprang med klapprande steg genom tunneln, över kullerstenarna, utmed Kanalgatan och hem till lägenheten. Hon låg i sängen vänd mot väggen när Hektor kom in, låg där knubbig och blek och låtsades sova, medan han drumlade omkring så som bara en drucken som försöker vara tyst kan drumla omkring.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 244

2010-07-31 10:39:08

Inte ens när han slog omkull stolen låtsades hon märka något, och när han kastade tillbaka täcket och dråsade i säng som ett fallande träd och slocknade på rygg väntade Agathe bara ett ögonblick innan hon stoppade om honom och lade ett ben över honom och kysste honom. Skäggstråna kring hans mun kändes välbekant stickiga. »Min mormor hade mustasch«, sa hon och hon kysste honom igen och somnade.

Hon låg fortfarande så, hoptrasslad med honom, med ben och armar hopslingrade som om de hade somnat i en fattiggrav, när väckarklockan ringde.

Agathe rullade ner på golvet. Hektor rörde sig inte. Hon tvättade sig och klädde på sig, och när hon kom tillbaka hade han krupit ihop i den tomma värmen som hon lämnat efter sig, hans kropp fyllde ut skuggan av hennes som var inpressad i madrassen.

Det fanns ingenting att äta, ingen frukost att laga, inget att göra mer än att åka till arbetet, men hon behövde pengar och de enda pengar som fanns låg i Hektors byxor. Han hade lyckats hänga upp dem på kroken på insidan av dörren innan han stöp i säng, och när Agathe smög in handen i fickorna skramlade bältets tunga spänne mot träet. »Vad gör du?« »Inget. Shhh. Sov du vidare.« Men han sov inte vidare. Han halvsatt i sängen och såg arg och sjuk ut. »Går du igenom mina fickor?« »Nej. Förlåt. Jag behöver bara pengar till spårvagnen. Jag måste åka till arbetet.« »Ta dina egna jävla pengar.« »Va?« »Du går inte i mina fickor. Så gör man inte mot en man. Visa lite respekt.« Nu blev hon arg. Nu började hon känna sig lite rädd så hon lugnade sig. »Hektor, jag går inte igenom dina fickor. Jag behöver bara pengar till spårvagnen.« »Jag har inga.« »Men jag gav dig ju alla mina pengar i går.« »De är slut och du blir tvungen att skaffa mer. Mycket mer.« Det fanns en mörk skärpa i hans röst nu, tillräckligt för att få henne att oroa –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 245

2010-07-31 10:39:08

sig för hur hon svarade honom. »Jag förstår inte«, sa hon.

Hektor lade sig ner igen, vänd bort från henne så att läppens krökning förstorades genom hela hans kropp. »Jag förstår inte, jag förstår inte«, härmade han henne med en gnällig, enformig ton. »Hör nu. Jag ska göra det här så enkelt att till och med du fattar.« Han kastade tillbaka täcket och gick mot henne.

Fortfarande, månader efter första gången, kände Agathe någonting välla upp inom sig när hon såg honom röra sig på det där sättet, men den här gången var det annorlunda och hon ryggade tillbaka in i hörnet vid vasken när han närmade sig, ryckte till när hans hand sköt ut förbi hennes huvud för att ta byxorna från kroken.

Hektors fickor hängde och buktade ut av växelpengar efter en kväll på Tre Kronor. Han körde ner en ilsken näve, tog upp en handfull mynt och tvingade dem på henne. »Här, ta dem! Vill du ha mer?« Och han gjorde samma sak om igen så att Agathe stod där med pengar som rann mellan fingrarna och studsade på golvet.

Hon kupade händerna över bordet och lade pengarna i en hög. Hon sa: »Hektor, bara så att det räcker till spårvagnen – det är allt jag behöver.« Och hon började välja ut några mynt. »Men jag behöver mer. Jag behöver pengar till färg och dukar och en karl måste kunna bjuda sina vänner på en öl, eller är det kanske inte tillåtet längre?« »Jo, Hektor. Det är tillåtet. Det är klart att det är tillåtet.« »Då så.« Han stod fortfarande naken framför dörren och höll sina byxor i handen, och Agathe skulle hellre ha stått hela dagen vid bordet och väntat än att försöka tränga sig förbi honom och gå.

Till sist, efter några minuters tystnad, drog han på sig byxorna. »Det är bäst jag går«, sa hon. »Ja.« Hon tyckte sig höra hela sidor med generade ursäkter i det där enda ordet – som om han hade kommit till besinning efter ett supkalas tyngt av suddiga minnen av en skamlig händelse. Han tog ett steg åt sidan och till och med öppnade dörren åt henne, såg ner i golvet som en liten pojke i skamvrån.

Agathe tog sin kappa och väska och skyndade förbi honom.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 246

2010-07-31 10:39:08

»Vänta!« Hennes mod sjönk. »Får jag ingen kyss?« Hon gick tillbaka. »Klart du får en kyss.« Hon kysste honom. »En riktig kyss.« Hon kysste honom igen, där på tröskeln, och han smakade galla och torr morgonmun och oborstade tänder och han luktade öl och gamla cigarretter och svett och karl och hon ville bara ha mer och mer av honom tills han var tvungen att knuffa undan henne och säga: »Gå. Gå till jobbet eller kom tillbaka och lägg dig.« »Jobbet«, sa hon. »Pengar till färg.« Hela vägen till arbetet, medan hon sprang uppför Kanalgatan, väntade vid spårvagnshållplatsen och skakade fram längs Et-avenyn på övre däck, hade Agathe smaken av honom i munnen. Hon utforskade den på tungspetsen, spårade upp varje fragment av den och undrade vad det var som gjorde att hon var rädd för Hektor och ännu räddare för att slita sig loss. Hon hade aldrig varit rädd för Stopak – inte en enda gång under alla dessa år – och hon kunde inte komma på någonting hos borgmästare Tibo Krovic som någonsin skulle göra henne rädd. Men Hektor gjorde det. Där var någonting. Kanske för att han var man, en riktig man, en karlakarl, det slags man hon aldrig hade känt förut. Men också en sådan pojke. En liten pojke som skämdes för att berätta för henne vad han hade gjort och varför han behövde pengarna. Dumma pojke, tänkte hon. Hon skulle betala hans böter och vara glad över att få göra det och han behövde inte ens säga »Tack«. Bara att veta – det skulle vara hennes belöning.

Agathe log när hon klev av spårvagnen och promenerade in i rådhuset.

Morgonposten väntade på hennes skrivbord, redo att sorteras – en hög med vanliga brev till borgmästare Krovic, en grå pappmapp från stadsjuristen, ett par anbudsdokument som gällde takreparation vid slakthuset och under alltihop, placerat mitt på hennes skrivbord innan postpojken kom, ett papper med borgmästarens handstil. Där stod: »Det sitter en lapp på Gyllene Ängeln som säger ’Stängt på grund av dödsfall’. Var snäll och ta reda på vad som har hänt och om det finns något vi kan göra.« Och det var undertecknat »K«.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 247

2010-07-31 10:39:08

Tre år har förändrat en massa saker på Gyllene Ängeln. Det lilla bröllopsfotot i dess tummade ram, det som brukade stå på mamma Cesares toalettbord, hänger nu på en hedersplats i finrummet. Och ovanför det finns ett större i utsirad guldram som visar en medelålders man med misstänkt svart hår och en mörkögd kvinna i en aladåb till klänning. Det är Cesare och Maria, hans mycket yngre fru som ger honom pasta varje dag och varje kväll talar om för honom att hon tycker om Punkt, även om det är kallt och långt från det gamla landet.

Maria har inte kommit ensam. Där finns en liten Cesare nu – han kan nästan klättra ur sin barnsäng redan, vilket är bra eftersom lilla Maria kommer att behöva den när hon snart anländer. Och där finns »morbröderna« Luigi och Beppo, Marias bröder, som tittade ner i en uttorkad brunn på en tvågetters gård och kom fram till att det kanske inte var så dumt att servera i den nya svågerns fjärran café.

Cesare var förvånad över hur snabbt ryktet om honom som affärsman i miljonärsklassen hade spridit sig i det gamla landet men, resonerade han, släkt var släkt och om det gjorde Maria glad, skulle det göra honom glad.

Det gjorde honom olycklig. Luigi och Beppo hatade varandra och de var hetlevrade – inte alls det slags män Cesare skulle ha anställt för att stå som schweizergardister i hans Vatikancafé. De käbblade med varandra från ena sidan av rummet till den andra, och hur mycket Cesare än ögonbrynssignalerade slutade de inte. Ibland – tack gode Gud att mamma sluppit uppleva det – hade Cesare blivit tvungen att lämna sin plats bakom kaffeorgeln och tala till dem – faktiskt tala till dem – innan de höll mun. Men det varade aldrig.

Det dröjde inte länge förrän de väste och fräste som katter eller pekade finger –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 248

2010-07-31 10:39:08

och stack ut hakan och bet sig i tummen i tarvliga gester som, tack och lov, inte sa Punkts stillsamma, oberesta gäster någonting. »Det här duger inte«, sa han till Maria. »Placera en av dem i köket hos mig. Säg att det är en befordran. Det kommer att ordna saken.« Och hon kysste honom.

Så det första Cesare gjorde morgonen därpå var att knacka Luigi på axeln och säga: »Goda nyheter – du är befordrad. Anmäl dig hos Maria i köket. Det blir ingen löneförhöjning.« Men det var ett misstag. Maria hade alltid tyckt mer om Luigi och det visste Beppo. Ända sedan de var barn, när Beppo gick ut för att fånga ödlor eller för att se männen slakta en gris eller för att kasta sten på småfåglar, hade Luigi stannat hemma hos Maria och gjort dockor av gamla trasor eller plockat blommor i fruktträdgården och fnissat. Nu såg Beppo denna så kallade befordran som ännu ett avvisande, ännu en chans för de två att sitta med huvudena ihop ute i köket och prata om honom.

Beppo rasade. Han började finna ett perverst nöje i att beställa fel saker från köket bara för att sedan komma tillbaka med dem och säga »De ändrade sig« eller »De säger att minestronen smakar avloppsvatten. Luigi måste ha gjort den«. Och sedan följde ännu en explosion av höjda röster och krossande av tallrikar och smällande i luckor. »Det kan inte fortsätta så här«, sa Cesare. »Vårt vackra hem har förvandlats till ett slagfält.« Men Maria bara kysste honom lite till och sa: »De är bröder. Det kommer att ordna sig.« Hon var inte till någon hjälp. Hon arbetade hårt med menyn och när hon en dag hittade på en ny pizza kallade hon den för »Pizza Luigi«. »Jag då?« frågade Beppo. »När ska du göra en Pizza Beppo?« »Jag ska, jag ska«, sa Maria, »så fort jag har tillräckligt med arslen till fyllningen!« Det där kostade Gyllene Ängeln ännu en kopp och ett halvdussin tallrikar. »Ta med dem ut«, rådde Maria. »Om de bara fick sitta ner med några öl skulle de ordna upp det.« Beppo ville gärna gå, även om det inkräktade på hans egen, privata dryckes–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 249

2010-07-31 10:39:08

tid, men Luigi ville aldrig. Varje kväll efter arbetet hängde han upp sitt förkläde och skyndade hem till den lilla lägenhet som han delade med Zoltan, en glåmig kypare med tjock mustasch som blickade ut på världen under slickat mörkt hår. De bjöd aldrig hem någon. De gick aldrig ut.

Cesare undrade vad de gjorde med sin tid. »De leker mamma och pappa«, fnös Beppo, och Maria krossade ännu en kopp mot väggen bakom hans huvud.

Så sant som det är sagt, tänkte Cesare.

Och det var inte många dagar senare som han kom in på caféet och hittade Zoltan hopsjunken vid ett hörnbord med skurspannen ångande och oanvänd bredvid sig. »Vad är det med dig?« sa Cesare. »Jag fick ett brev. Mina föräldrar kommer och hälsar på.« »Varför är inte det bra och varför hindrar det dig från att skura mina golv?« Zoltan reste sig och lutade sig mot moppen. »Mina föräldrar hatar mig.« »Och du är upprörd, för det är ditt jobb att hata dem, är det så?« »De hatar mig för att jag skrev hem och sa att jag bodde ihop med en flicka.

Nu kommer de för att träffa henne.« »Och du kommer att göra en slät figur eftersom det inte finns någon flicka.

Rätt åt dig. Varför i all världen skulle du servera dem en så dum och grym lögn?« »Så att jag inte skulle behöva berätta någonting ännu värre för dem«, sa Zoltan och han stänkte med moppen på golvet och började skura. »Fortsätt med ditt arbete«, sa Cesare. Han gick och ställde sig vid kaffeorgeln och låtsades att han inte hade förstått.

Men det gick inte att låtsas när dörren några minuter senare svängde upp och Luigi kom in. Om sanningen ska fram såg han underbar ut och Cesare kom på sig själv med att stirra vindögt när denna mörkögda skönhet, idel lockar och klackar, vickade in på caféet, men när han tog till orda – »Jag är Louisa och jag ska arbeta här från och med nu« – gapade Cesare av förvåning.

Faktum var att han var så förvånad att han inte ens flyttade sig från sin plats vid kaffeorgeln och »Louisa« promenerade vidare, mot köket, med bara en vinkning till den leende Zoltan.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 250

2010-07-31 10:39:08

Duvorna på katedralens kupol lyfte i ett moln när de hörde Maria skrika, och hon kom springande från köket med förklädet för ansiktet och dundrade blint in i borden medan hon gallskrek.

Endast Beppo var lugn. »Jag visste det hela tiden«, sa han. »Hur kunde du låta bli att veta?« Han gick ut i köket och sa: »Välkommen, syster – jag älskar dig.« Gå nu därifrån. Gå från Gyllene Ängeln och nerför Slottsgatan och över Vita Bron och över Citytorget, uppför den gröna marmortrappan i rådhuset in i gode Tibo Krovics kontor. Se honom nu, precis som du såg honom den där första dagen, utsträckt på golvet i sitt rum, ligga på mattan, kisa genom springan under dörren och hoppas få se en skymt av fru Agathe Stopak.

Och sedan när han har sett henne gå förbi, efter det att han har tittat med kärlek på hennes små rosamålade tår, efter det att han förvissat sig om att hon sitter vid sitt skrivbord och mår bra och finns nära honom kan borgmästare Krovic fortsätta sin dag.

Den dagen började han som han började alla dagar – med att ställa sig upp och borsta bort mattluddet från kostymen och sucka. Och sedan satte sig gode Tibo Krovic vid sitt skrivbord och suckade lite till. Att sucka var en förbättring för Tibo – ett framsteg. Nuförtiden suckade han bara. Han var inte längre slav under hjälplösa, förtvivlade snyftningar. Tibo hade anpassat sig, så som en hund med tre ben lär sig mer eller mindre att springa, lär sig att alltid luta sig mot lyktstolpen innan den kissar. Han fick inte längre oväntade gråtattacker. Han märkte att han inte längre behövde lämna lappar till Agathe, ge henne små uppdrag eller be om hennes hjälp med ditt eller datt. Han kunde förmå sig att prata med henne och rösten höll sig lugn och stadig. Han kunde till och med se henne i ansiktet, såvida hon inte, av en slump, vände de där intensiva, mörka ögonen mot honom och han var tvungen att titta bort. Men liksom den trebenta hunden var Tibo en varelse med en amputerad kroppsdel.

Någonting hade ryckts ur honom och skulle aldrig växa tillbaka.

Det var en svaghet. Han gav sig själv skulden för det. Han gav Agathe skulden för det. Han gav sig själv skulden, eftersom han trots alla sina stränga föresatser – »Jag ska vara lycklig till nyår« eller »Jag har kommit över det här till min födelsedag« eller »I september har det gått två år och två år räcker« – fann att han fortfarande älskade henne och han hatade sig själv för det. Han tyckte –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 251

2010-07-31 10:39:08

att han var löjlig som sörjde i flera år för något som hade varat i några månader och som han erkänt bara ögonblick innan det tog slut. Men, resonerade han, det skulle vara som att förneka ett liv bara för att det var kort. En baby som dog i vaggan, en dödfödd baby, var fortfarande en baby, att värdesätta och uppskatta, och detta var fortfarande en kärlek, hur kort den än var.

Så pendeln svängde tillbaka och han gav sig själv en klapp på axeln, applåderade sin oföränderliga, orubbliga kärlek, såg den som ett bevis för sin egen upphöjdhet och hennes svaga trolöshet. Det var Agathes fel att han aldrig hade återhämtat sig – hennes fel att han var tvungen att uthärda de dagliga såren åsamkade av hennes skönhet, hennes doft, hennes stora, mörka, sorgsna ögon.

Och varje dag som han var tillsammans med henne och aldrig nämnde sin smärta, aldrig gav henne den minsta ledtråd, aldrig andades den minsta motbeskyllning på alla de där tre åren, visste han i sitt hjärta att hon tog det som var en konstant, daglig, kärlekshandling för likgiltighet. Det smärtade honom att hon inte märkte allt han gjorde för henne men det gjorde hans martyrskap allt ljuvare, utom de enstaka dagar när han kom på sig själv med att njuta av hennes kylas piskrapp. Då höll han huvudet i händerna och muttrade »Ömkligt« till sig själv. Det var ömkligt att nu finna modet att ingenting säga när han för tre år sedan hade saknat modet att tala tills det var alldeles, alldeles för sent.

Tibo genomled den övergivne älskarens vanliga fantasier. Han föreställde sig att han var död och ändå, på något sätt, fortfarande i stånd att iaktta och njuta av den härliga, bitterljuva känslan av Agathe som knäböjde vid hans grav och dränkte den med sina botfärdiga tårar. Han föreställde sig, om och om igen, den dag när hon skulle komma till besinning och plötsligt stå på hans tröskel och be om förlåtelse, medge sina misstag, erkänna honom som sitt hjärtas härskare. Och sedan glädjen, det ögonblickets sällhet när han kunde ta henne i sin famn och kyssa bort hennes tårar och föra henne till sin stora gamla säng. Efter tre år kunde Tibo fortfarande inte avgöra om den upplevelsen någonsin skulle kunna mäta sig med den rena njutningen i att slå igen dörren framför näsan på henne.

Men Agathe var inte botfärdig. Hon bad inte en enda gång om förlåtelse och även om Tibo var säker på att han såg en viss plågad medkänsla i hennes –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 252

2010-07-31 10:39:08

ögon sa hon aldrig ett deltagande ord till honom. Det var hennes gåva till honom att hon när hon, varenda dag, längtade efter att få skämma bort honom och pyssla om honom och uppmuntra honom inte gjorde det utan i stället var reserverad och höll sig på sin kant eftersom hon hoppades att det skulle bota honom. Det var vad hon gjorde för honom och han tog det för ovänlighet.

Det var inte ovänlighet. Agathe var oförmögen till ovänlighet. Hon menade det som en artighet. Hon erbjöd honom samma bekväma, skyddande filt av diskretion som hon hade svept om sig själv.

Agathe sa aldrig ett ord om sitt liv utanför kontoret till någon – minst av allt till Tibo. Hon nämnde aldrig lägenheten på Kanalgatan, diskuterade aldrig Hektor eller vad han hade gjort, sa aldrig ett ord om den senaste tavlan han övergett, halvfärdig, eller nästa han skulle börja på, snart, eftersom dessa saker inte kan forceras och inte är som att stapla tegelsten eller leverera mjölkflaskor. Om Hektor fick ett arbete, sa hon ingenting. Hon sa ingenting när han behöll pengarna för sig själv och gjorde av med alla hennes dessutom. Hon sa ingenting när han var utan arbete igen – och han var alltid snart utan arbete igen. Hon erkände aldrig den gnagande besvikelse som redan tidigt hade bosatt sig i hennes bröst och levde där, i all stillhet, såvida hon inte tittade på den, då visade den tänderna och förvandlades till någonting som påminde om rädsla. Hon erkände aldrig det där – i synnerhet inte för sig själv – och hon sa ingenting om nätterna och dagarna och nätterna hon tillbringade i Hektors säng, hela jordvarv när hon vägrade stiga upp för ens den stund som det tog att äta, för att inte gå miste om en enda sekund av honom. Hon talade aldrig om det – i synnerhet inte med Tibo. Hon var tyst och privat och diskret. Det var ett skydd för henne och av artighet erbjöd hon också Tibo det, frågade aldrig något, låtsades inte veta. Hon var lugn och rask och affärsmässig, lika sval och vacker och oföränderlig som marmor.

Och Agathe var särskilt vacker den där morgonen när hon knackade på dörren till Tibos kontor. »Kom in, fru Stopak«, sa han.

Hon steg in, med moln av »Tahiti« och ekon av fjärran änglakörer i sitt kölvatten, och när hon talade koncentrerade sig Tibo intensivt på det pyttelilla födelsemärket alldeles ovanför hennes överläpp, en liten punkt som avslutning på hennes prakt. Men det hjälpte inte. Hans huvud svämmade över –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 253

2010-07-31 10:39:09

av så mycket. Agathe som åt lunch med honom som hon brukat göra. Agathe naken. Agathe vid fontänen. Två sniglar i tigerrandiga skal som han hade upptäckt på fyrstigen, som mödosamt tog sig fram från en gräskant till en annan vilken de varken kunde se eller föreställa sig, som kröp fram över en oändlig horisont-böjande grusvy, ett ojämnt hav av damm som de hade korsat till tre fjärdedelar när han lyfte upp dem och placerade dem vid deras mål. Agathe naken. Agathe som gick på Slottsgatan. Agathe naken. Doften av henne, ljudet av henne, hur hon hade passat ihop med honom när de stod vid grinden till Kopernikusparken. Agathe naken. Och varför? Vad betydde det? Vad betydde något av det? Två sniglar som korsade en stig och hans liv utan Agathe – vilket var mest meningslöst? Och varför spelade det någon roll? »Morgonens post«, sa hon och placerade försiktigt en lädermapp på hans skrivbord.

Tibo sa »Tack«. Det kom automatiskt – han var inte medveten om att ha sagt det och om han varit under ed och stått inför advokat Guillaume kunde han inte ha svurit på att han sagt det. »Bara blunda och tänk vackra tankar«, sa han till sig själv. Men hans ögon var öppna. Det fungerade inte. »Att dö kommer att bli ett ohyggligt stort äventyr« – den ena idiotiska iakttagelsen tycktes följa på den andra och Tibo kom på sig själv med att förbanna en tidigare generations biblioteksnämnd. Om de aldrig köpt in det där exemplaret av Peter Pan, om han aldrig hade läst det skulle hans liv kanske varit bättre nu. Eller kanske inte. »Där är inget anmärkningsvärt«, sa hon. »Nej.« »I posten, menar jag.« »Ja, jag vet. Nej.« »Det var bara det … jag tänkte. Jag visste inte om du var …« »Men det var jag«, sa han. Det retade honom att de till och med nu kunde läsa varandras tankar, fylla i varandras meningar. »Bra. Det är klart du var. Ber om ursäkt.« Hon lade en mapp till på skrivbordet. »Dagens almanacka. Planavdelningen klockan elva. Lunchen är tom …« Det är den alltid, tänkte Tibo. »Du inviger den nya gymnastiksalen på Västra Flickskolan klockan tre.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 254

2010-07-31 10:39:09

»Bandklippning?« »Och en gymnastikuppvisning. Inte du. Bara flickorna. Sedan är det ingenting förrän kommunfullmäktige i kväll. Föredragningslistan finns i där.« »Tack, fru Stopak«, sa han och såg stadigt ner på skrivunderlägget. Och när hon stod kvar på andra sidan skrivbordet sa han »Tack« igen. Utan att röra på huvudet lyfte Tibo blicken från skrivbordet och lät den dröja vid henne när hon gick. »Åh, käre Gud«, viskade han. »Åh, Walpurnia.« Tibo sysselsatte sig vid skrivbordet. Där fanns papper att läsa, papper att skriva under, papper att titta länge på eller att flytta runt på skrivbordet, härifrån och dit, från den här mappen till den där. Han sträckte sig efter ett gem, men den lilla skålen där de skulle finnas var plötsligt, oförklarligt tom.

Han öppnade sin låda. Lång erfarenhet av skrivbord hade lärt honom att varje låda i varje skrivbord i varje kontor i världen innehöll minst en dammig mintkaramell, en trubbig blyertspenna, en föråldrad tågtidtabell och ett gem.

Han sträckte sig längst in i lådan och under två av förra årets reklamkalendrar från Weltzs bilverkstad hittade hans hand skrynkligt papper. Han hade naturligtvis glömt vykorten från museet, men när han rörde vid påsen vaknade minnet till liv igen.

Det fanns ingen anledning att inte ta fram påsen, ingen anledning att inte titta på kortet som han visste skulle finnas inuti, ingen anledning att inte tänka de tankar som att titta på den där bilden igen skulle kunna föra med sig. Men Tibo kände på något sätt att det skulle vara fel – ett njutningslystet pillande på den sårskorpa han bestämt sig för att lämna i fred, så han ljög för sig själv och låtsades inte känna igen påsens hösttorra prassel. »Hm, jag undrar«, sa han och hejdade sig. Det tjänade ingenting till, fanns ingen publik att lura utom honom själv och han lät sig inte luras. Med två fingertoppar drog han ut vykortet ur påsen och lät det falla ner på skrivunderlägget. Den vackra kvinnan bredvid en sprutande fontän. Diana. Den olycksbringande gudinnan som sprutade eld och is ur ögonen. Agathe. Tre år hade inte ändrat henne. Hon var oförändrad, hade inte bleknat. Tibo suckade.

Han rev kortet i två bitar, rev det en gång till och släppte ner bitarna i papperskorgen bredvid sin stol. Det skulle inte finnas någonting kvar, bestämde han, inte minsta bevis som överlevde, ingenting. Men också ingenting var någonting. Det faktum att han hade förstört det där vykortet var bevis för någon–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 255

2010-07-31 10:39:09

ting och det existerade nu – precis som det andra, det han hade skickat – lika mycket genom sin frånvaro som det någonsin hade gjort längst in i hans låda.

Precis som tvålen han hade köpt till henne, nu sedan länge nersköljd i handfatet, precis som den turkiska konfekten sedan länge uppäten, som de misslyckade lotterna sedan länge bortkastade. Efter tre år fanns det fortfarande ett tomrum där de funnits, som konturen av en tavla på tapeten, det outplånliga spåret av någonting som inte fanns.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 256

2010-07-31 10:39:09

En timme eller så senare sa borgmästare Tibo Krovic »Odalisk« till sig själv just i det ögonblick när Agathe knackade på dörren till hans rum. »Herr Cesare från Gyllene Ängeln är här«, sa hon. »Han har ingen avtalad tid. Jag sa att jag skulle se om du var inne.« »Ja, jag är inne«, sa Tibo.

Han reste sig och gick mot dörren och tänkte »Odalisk, odalisk«, tyst inne i sitt huvud, njöt av det runda, fruktiga O:et och den skarpa smaken på isk:et och gladdes åt hur bra det passade henne. »Vill du servera oss lite kaffe, fru Stopak?« »Det behövs inte – han har sitt eget med.« Cesares huvud, svartpomaderat och spyflugeskimrande, visade sig i vinkeln vid dörren. »Jag hoppas ni inte tar illa upp«, sa han och han höll fram en fyrkantig korg som innehöll en igenkorkad kanna, insvept i dukar, och kanske ett dussin bakverk. »Varför skulle jag ta illa upp?« Borgmästaren slog ut med händerna i en välkomnande gest. »Kom in. Fru Stopak, jag tror vi behöver koppar och fat.« Agathe drog sig tillbaka och återvände med två koppar medan Tibo placerade Cesare i stolen mitt emot sin egen. »Ni gör oss inte sällskap?« sa Cesare men där fanns en ton av lättnad i rösten och Agathe log ett vackert nekande leende med en sorgsen blick på Tibo.

Cesare sträckte fram sin korg. »Ta ett bakverk. Ta två. Till er kaffepaus.« Hon tvekade. »Ja, gör det«, sa Tibo. »Ta ett bakverk.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 257

2010-07-31 10:39:09

Hans uppmuntran tycktes fatta hennes beslut. »Nej, tack«, sa hon och gick.

De satt där tillsammans i några sekunder, gode borgmästare Krovic och Cesare, Cesare halvt bortvänd med en lyft korg med oönskade bakverk, båda med blicken på dörren och båda tigande tills: »Jaha«, sa Tibo. »Mycket, mycket vacker«, sa Cesare och lät höra en uppskattande suck.

Och sedan tycktes de åter ha gjort slut på saker att säga. »Jaha«, sa Tibo. »Ja, ja.« Och han slog ihop händerna och gnuggade dem och försökte se glad och obesvärad ut. »Kaffe?« sa Cesare. »Det vore gott.« »Precis som ni vill ha det, borgmästare Krovic. Wienerstil.« »Mycket gott. Ja.« Cesare drog ut proppen ur kannan, hällde upp två koppar och lyfte sin för att skåla. »Hoppas det ska smaka«, sa han, och sedan: »Åh, jag glömde. Ett bakverk, borgmästare Krovic?« Han höll fram korgen. »Just en snygg upppassare jag är.« Tibo sa äsch och valde en pain au chocolat. »Här är det ni som är gäst, herr Cesare. Som medborgare i Punkt ska ni bli uppassad av mig.« Tystnad igen. Mumsande. Läppjande på hett kaffe. Borgmästare Krovic kom på sig själv med att studera Cesares mustasch, den lilla smula glasyr som hade fastnat i den, dess skinande svärta, den trådsmala linjen grått där den hade hunnit före färgborsten.

De log och nickade mot varandra och mumsade och läppjade och sa ingenting. Poängen med Cesares besök, om det fanns en sådan, tycktes gäckande och fjärran men Tibo var beredd att vänta. »Affärerna går bra?« frågade han. »Kan inte klaga. Alltid mycket att göra. Men vi ser inte tillräckligt av er numera, borgmästare Krovic?« »Nej, jag …« Tibo tvekade. »Nej, jag måste titta in lite oftare. Ja.« Han bet av en bit av sitt bakverk. Det gav honom en ursäkt för att inte säga något mer men den tog en evighet att tugga och han svalde den som en halv tegelsten. »Och ni, borgmästare Krovic?« Cesare gestikulerade med en kakstump. »Går affärerna bra för er?« »Åh, samma här«, sa Tibo. »Som för er – alltid tillräckligt att göra.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 258

2010-07-31 10:39:09

Ännu en paus. »Hur som helst«, sa Tibo. »Vad kan jag hjälpa till med?« Cesare drog med tungan över framtänderna så att inte någon kaksmula skulle gömma sig där. »Ja«, sa han. »Ja, förvisso. Mer kaffe, borgmästare Krovic?« Han höll fram kannan. »Fortfarande varm.« Cesare delade upp det sista kaffet, men han lämnade sin egen kopp ångande på skrivbordet och gick för att titta ut genom fönstret, stod där med händerna i fickorna och gungade på hälarna. »Har ni sett den nya filmen på Palazz?« sa han efter en stund. »Nej. Är den bra?« »Jag tyckte så mycket om den att jag tror jag ska gå igen. Spionhistoria.

Elmo Rital spelar hjälten.« »Han är alltid mycket bra.« »Ja. Alltid bra.« Tibo ställde ner sin kopp på fatet. »Herr Cesare, om det är något jag kan göra för er, så tveka inte att säga det.« »Det är svårt«, sa Cesare. »Delikat.« »Ni kan tala till mig i fullt förtroende. Inget kommer att lämna det här rummet.« Och lade sedan till, skamligt rädd att Cesare kanske tänkte erbjuda honom en muta: »Ingenting lagligt i varje fall.« Cesare satte sig ner igen, med knäna brett isär och huvudet i händerna. »Det är ingenting sånt. Inte affärer. En familjeangelägenhet. Jag behöver ett råd, herr borgmästare.« »Då ska vi tala som vänner. Berätta. Ta det från början.« Cesare suckade djupt och sjönk ihop i stolen. »Mamma – ni vet att hon har varit död i tre år.« Tibo skakade på huvudet. »Verkligen? Så länge. Det känns som i går.« »Som i går«, instämde Cesare. »Vi saknar henne varje dag.« »Det gör alla. Punkt kommer aldrig att bli sig likt. Men ni har er hustru nu.

Hon måste vara till stor hjälp.« »Ja«, sa Cesare och så sa han inget mer.

Tibo kom fram till att detta var ett av de tillfällen då tystnaden skulle få lov att breda ut sig och han sträckte sig efter ett wienerbröd.

När halva wienerbrödet var uppätet och medan borgmästare Krovic bors–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 259

2010-07-31 10:39:09

tade bort smulor från kavajslagen sa Cesare: »Det kändes aldrig bra att tänka på giftermål medan mamma levde.« Tibo nickade långsamt. »Men när hon hade dött och jag reste hem till det gamla landet …« »Åh, prat … ni har bott längre här än vad jag har gjort.« »Jag vet, jag vet, men jag tänker ändå så. Och där fanns Maria. Så ung och så vacker och jag tog henne med mig hit.« Tibo lutade sig fram på armbågarna. »Problem?« »Jag och Maria? Nej, aldrig. Men inte långt efter att hon kom anlände hennes bror Luigi, och inte långt efter honom, Beppo.« Cesare började berätta sin historia, började med brödernas fejd och grälet om pizzan, alltihop, tills han kom till: »Det är Luigi. Han har delat lägenhet med en av kyparna. I morse kom Luigi – min egen svåger – han kom till arbetet … Min egen svåger …

Maria – hon älskar honom så.« Cesare drog en slapp hand över ansiktet. »Fortsätt«, sa Tibo. »Han kom till arbetet och?« Med en djup suck sa Cesare: »Och han var klädd som en flicka. Han säger att vi ska kalla honom Louisa.« I stolen på andra sidan skrivbordet satt Cesare med huvudet i händerna, nära att börja gråta. »Borgmästare Krovic«, sa han. »Jag vet inte vad jag ska göra.« »Jag är stans borgmästare«, sa Tibo hjälplöst. »Jag är bara borgmästare.

Jag är ingen läkare eller präst. Vad vill ni att jag ska göra – låta arrestera honom?« »Skulle ni kunna göra det?« frågade Cesare hoppfullt. »Vill ni ha honom arresterad? Är det vad Maria vill? Var det därför som ni kom till mig?« Cesare var tyst. Han tittade envist ner på mattan mellan sina skor. Han sa: »Borgmästare Krovic, jag kom till er därför att ni är en god man och ni har gjort någonting av ert liv. Ni förstår er på livet. Tala om vad jag ska göra.« Tibo skämdes och kände sig generad. En god man – hur ofta hade han inte hört det? Gode borgmästare Krovic. Kunde det finnas en mer förfärlig börda att bära för en man? Han var gode borgmästare Krovic när han arbetade i tre dygn utan sömn sedan Et hade brutit igenom sina vallar. Han var en god borgmästare. Men en god man? En god man skulle ha slutat arbeta och gått till sin gamla faster Clara för att rädda hennes saker undan översvämningen.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 260

2010-07-31 10:39:09

Borgmästaren hade tid för alla men inte för den där gamla damen, och när hon dog av det, dog av det smärtsamma i att ha förlorat alla sina saker, då visste Tibo att han hade tagit livet av henne. Mördaren Krovic – det var vad de borde ha kallat honom. Och ändå satt Cesare här och bad om råd för att han hade gjort något av sitt liv, för att han förstod sig på livet. Tibo hade haft tillräckligt med tid till att fundera. Han visste att han hade gjort sitt eget liv meningslöst och tomt. Han hade gjort det själv och gjort sig själv ensam och hans belöning för det var att människor kallade honom »god« och frågade honom till råds. Tibo kände sig förolämpad. Han visste att han var en bluff och han slog händerna för ansiktet och nästan grät. De satt där tillsammans, Tibo och Cesare, två besvikna män, båda skamsna, båda sorgsna, båda tigande tills Tibo slutligen sa: »Herr Cesare, jag känner mig djupt hedrad av att ni på det här sättet visar mig ert förtroende.« Cesare torkade sig i ögonen och snöt sig ljudligt smattrande i en enorm, röd näsduk.

Borgmästare Krovic väntade tills ekona avtagit och sa sedan: »Jag kan inte råda er som borgmästare. Låt mig råda er som en vän och säga detta. Det här är vad jag vet om livet. Jag har lärt mig att det inte finns så mycket kärlek i världen att vi har råd att slösa bort den. Inte så mycket som en droppe av den.

Om vi överhuvudtaget finner den, oavsett var vi finner den, ska vi ta vara på den och njuta av den så mycket vi kan, så länge vi kan, ner till allra sista kyssen, och om jag var ni …« Det knackade på dörren och Agathe stack in huvudet. »Bara påminner om Planavdelningen klockan elva«, sa hon.

Cesare snörvlade ljudligt. »Ni är en upptagen man. Jag ska gå.« »Nej. Stanna«, sa Tibo. »Fru Stopak, var snäll och framför mina ursäkter till avdelningen. Kommunfullmäktig Brelo kan påbörja förhandlingarna.« »Han kommer att bli överlycklig«, sa hon och försvann bakom dörren igen. »Om jag var ni«, fortsatte Tibo, »skulle jag ställa till med fest för att hälsa min nya svägerska välkommen.« »Det kommer att bli skandal. Han kommer att bli till ett åtlöje. Tänk efter – skammen, lidandet.« »Tänker ni på hans lidande eller ert? Om han klarar det, så tror jag att ni kan klara det. Livet är kort.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 261

2010-07-31 10:39:09

Cesare gjorde åter ljudligt bruk av näsduken och torkade sig i ögonen. Han sa: »Jag visste att jag gjorde rätt i att gå till er, borgmästare Krovic. Ni är en man som känner till livet men jag visste inte att det hade kostat er så mycket att studera det.« Tibo fann plötsligt sitt skrivunderlägg djupt fascinerande igen. »Nej, nej. Hör på mig«, sa Cesare. »För ett ögonblick sedan talade vi som vänner. Låt nu mig tala som er vän. Jag är en vanlig man och jag börjar bli gammal. Men jag är också häxa i en släkt med många häxor. Varför skulle en vacker flicka som Maria gifta sig med en man som mig? För att jag blandade till en kärleksdryck, det är förklaringen. Jag kan göra samma sak för er. Bara några hårstrån från en kam, det är allt som behövs. Så lätt.« Tibo fnös, fortfarande med blicken på skrivunderlägget. Det var en löjlig tanke. Maria älskade Cesare för den man han var, eller kanske för det liv han kunde ge henne – inte på grund av någon fånig trollkraft, och hur som helst ville han inte ha någon kärleksdryck. Tibo ville ha en förbannelse – en hemsk, hatisk, hämnande förbannelse, någonting som fick henne att lida som han hade lidit, någonting som skulle göra ont och gnaga och aldrig någonsin försvinna. »Jag kan göra det med«, sa Cesare. »Göra vad?« »Det ni sa.« »Herr Cesare, jag sa ingenting.« »Nej, borgmästare Krovic, som ni sa – ingenting. Hur som helst, det är bäst jag går. Ni är en upptagen man och jag har ett företag att sköta och en fest att ordna, tack vare er.« De gick tillsammans nerför den gröna marmortrappan och skakade hand på Citytorget, sa artigt adjö utan ett ord om trollformler.

Men när Tibo kom tillbaka upp till sitt kontor och passerade Agathes tomma skrivbord drogs hans blick till hennes handväska som stod på golvet bredvid hennes stol, och upp ur den stack hennes hårborste. Gode Tibo Krovic, som förnekade Gud och helgonens kraft – också S:ta Walpurnias – böjde sig ner och drog loss några mörka hårslingor. Det var att vanhelga. Han visste det. Tibo Krovic var inte en man som rotade i en kvinnas handväska – minst av allt i fru Agathe Stopaks handväska. Och han hade gjort det med löftet om –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 262

2010-07-31 10:39:09

Cesares trollkraft fortfarande i färskt minne. Det var oförlåtligt. Han hatade sig själv för den ynkliga, skrumpnade varelse han hade blivit. Han hatade henne för att hon gjort honom sådan.

Tibo virade hennes hår runt ett finger och kysste det, låtsades att han kunde finna hennes doft i det. Det var första gången på tre år som han rört vid henne och också nu var det avlägset och kroppsbefriat, skuggan av en beröring.

Han hörde det omisskännliga raspet av hennes klackar på baktrappans betongmosaik. Och när fru Stopak återvände till sitt skrivbord hade dörren till borgmästarens rum redan gått igen med ett klick.

Agathe satte sig. Hon vände sig om för att titta på dörren till Tibos rum.

Hon såg de två kaffekopparna, den ena i den andra, bredvid kaffebryggaren.

Hon retade sig på denna outtalade, ta-för-givet-uppmaning. »Ni kan väl bara diska av de här, fru Stopak?« Hon rullade med ögonen mot taket och fnös.

Hon satte armbågarna på skrivbordet och lutade sig fram. Hon lade, för säkert tusende gången, märke till häftstiftet som hade rostat fast i träet och kom ihåg bilden som en gång suttit där. »Ploink.« Med yttersta spetsen av en målad nagel krökt in under dess cymbalhatt lirkade hon loss en pytteliten pappersbit från stiftet. Hon suckade en uttråkad suck och snurrade runt med stolen. Hennes fot kolliderade med handväskan som stod öppen på golvet under skrivbordet. Hon tittade ner, såg hårborsten sticka upp och tryckte ner den lite till. Hon stängde väskan. Det var något som inte stämde.

Som en fågel som kommer att överge sitt bo om den återvänder och finner boet oroat visste Agathe att något var fel. Hon tittade i lådorna i sitt skrivbord.

Hon lyfte upp väskan från golvet, öppnade den igen, tittade i portmonnän.

Ingenting. »Ploink.« Det hade blivit en vana hos henne att slå lätt på det där häftstiftet. Det fick henne att minnas. Ibland kunde hon gå i dagar utan att minnas, också när hon kväll som morgon suttit vid sitt skrivbord, tittat på häftstiftet och aldrig sett det. Och sedan, utan att hon visste varför, kom alla de gamla tankarna tillbaka och det gick upp för henne att hon hade glömt att minnas. »Ploink.« Hon kom ihåg att hon låg på sängen – Hektors säng – medan han målade av henne, den första av många nakenstudier som han påbörjat och aldrig gjort klar. Hon kom ihåg att hon låg där och tittade på märkena i taket –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 263

2010-07-31 10:39:09

och undrade över Tibo och den där frågan. Hon hade aldrig ställt den där frågan. Hon hade aldrig sagt: »Tibo, om du och jag, bara en enda gång, älskade, medvetna om att det bara var den där enda gången, skulle det göra saker och ting bättre för dig? Skulle det vara tillräckligt? Skulle det bota dig?« »Ploink.« Hon reste sig snabbt och gick bort till dörren till Tibos rum, och för första gången på tre år gick hon in utan att knacka, bara kastade upp dörren och gick in och där satt han vid sitt skrivbord och stoppade in någonting i ett brunt kuvert, och han tittade upp och log eftersom hon inte hade knackat och han inte hunnit anlägga en bister min och hans naturliga reaktion var att le vid blotta tanken på henne, så han log, precis som han brukat göra förr varje gång hon kom in i hans rum.

Och hon sa »Borgmästare Krovic …« och hejdade sig. Hon hejdade sig eftersom det var omöjligt att fortsätta. Ingen mening som började med »Borgmästare Krovic« kunde någonsin sluta med en inbjudan att gå i säng. Agathe stängde sin vackra mun så hårt att tänderna skallrade och hon vände och gick ut. Ett eller två ögonblick senare reste sig Tibo från sitt skrivbord och stängde dörren igen.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 264

2010-07-31 10:39:09

När gode borgmästare Krovic nästa morgon steg av spårvagnen två hållplatser för tidigt och gick Slottsgatan fram till Gyllene Ängeln hade han med sig samma bruna kuvert som Agathe sett när hon störtade in i hans rum. Medan han gick sökte sig en hand upprepade gånger in i kavajens innerficka, och ja, med ett lätt slag med fingret förvissade han sig om att kuvertet låg kvar, i säkert förvar bakom hans stora svarta plånbok.

Inne på Gyllene Ängeln stod Tibo på sin vanliga plats vid det höga bordet intill dörren och läppjade på sitt vanliga wienerkaffe med massor av fikon och låtsades läsa tidningen. Kuvertet brände i fickan, på samma sätt som vykorten gjort flera år tidigare. Hans öron hettade av skam vid tanken på det, men i dag av alla dagar, i dag när han som mest önskade vara osynlig och anonym, fick Tibo inte vara ifred på Gyllene Ängeln. Varenda kypare på stället strök ursäktande förbi honom där han stod.

Alla sa i tur och ordning »God morgon, borgmästare Krovic«, så han var tvungen att säga »Godmorgon« tillbaka, och sedan när de ilade ljudlöst genom caféet log varenda kypare som han redan hade hälsat på och nickade igen.

Tibo vek ihop sin tidning och fördjupade sig i en artikel om Punkts äldsta guldfisk tills det sista av kaffet var urdrucket. Han tittade på klockan. Tio i nio. Han tog fram en mintkaramell ur påsen som han hade köpt i kiosken vid spårvagnshållplatsen och rullade den längs tänderna medan han lade kuvertet på bordet framför sig. Hans reservoarpenna var fylld med svart bläck. Han skrev »Herr Cesare« med stor, arg handstil, lade påsen med mintkarameller ovanpå kuvertet som för att hindra det från att blåsa bort, staplade småpengar på fatet och lämnade caféet.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 265

2010-07-31 10:39:09

Tibo höll styvt på att varje dag komma till kontoret strax före nio, och Agathe såg alltid till att komma lite sent. Det var inget formellt arrangemang – det hade bara blivit så. Det passade dem. Det betydde färre plågsamma möten i trappan, färre pinsamma tystnader eller enstaka blickar som kunde tas för harmsna eller längtansfulla eller förebrående. Det var lättare, det var alltihop. Och vetskapen om att han var först på kontoret lät Tibo utföra sin fåniga ritual med att lyssna efter hennes steg och rusa till dörren och kasta sig på mattan och kika.

Så det var exakt där han befann sig, det var exakt det han gjorde, när Agathe kom till arbetet några minuter senare. Stackars, gode, kärlekskranke borgmästare Krovic låg på sin vanliga plats på mattan och tittade på fru Stopaks vackra, skära tår när de gjorde något häpnadsväckande och vände sig mot honom. Det tog Tibo en sekund eller två att inse vad det var som hände och att kravla sig upp på fötter. Vid det laget var det för sent, och när dörren svängde upp träffade den honom på sidan av ansiktet. Det lät ungefär som den gången när kolbilen backade in i statyn av amiral greve Gromyko, men Agathe var munter och obarmhärtig. »Tibo, sluta upp med att bära dig åt som en barnunge och sätt dig ner!« Hon vände honom mot den stol herr Cesare dagen innan hade använt och studerade honom medan han klämde på sin haka och sökte efter trasiga tänder med tungan. »Tibo, jag har inte tid med det här«, sa hon.

Borgmästare Krovic kände hur hans läpp började svälla våldsamt men han lyckades säga: »Det är andra gången du kallar mig ’Tibo’.« »Jag borde aldrig ha slutat.« »Och andra gången du har kommit hit in utan att knacka.« »Jag har inte tid med formaliteter«, sa hon. »Det här är brådskande. Det här är en krissituation.« Tibo blev plötsligt orolig. Han slutade massera sin käke och sa: »Berätta.

Säg vad det är och jag hjälper till.« Så hon ställde frågan. »Det kan inte fortsätta så här«, sa hon. »Du tror att jag inte vet men jag vet. Du tror att jag inte ser men jag ser. Jag måste hjälpa dig att få ett slut på det här.« Hon tog hans hand. »Så en gång, Tibo, bara en gång och sedan aldrig mer. För att få slut på det. För att dra ner ridån.« Gode borgmästare Krovic satt där en lång stund och sa ingenting, såg lite –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 266

2010-07-31 10:39:09

arg ut, lite chockad, lyssnade på den bultande pulsen i sidan av huvudet tills Agathe till sist sa: »Säg något. Tala till mig.« »Ut«, sa han. »Försvinn ut ur mitt jävla rum nu med detsamma.« Agathe rätade snabbt på sig. Det glimmade något i Tibos ögonvrå som hon kände igen. Hektor hade det, och när det visade sig hade Agathe lärt sig att hålla sig på avstånd. Hon skyndade ut ur rummet och tillbaka till sitt skrivbord. »Och stäng den jävla dörren!« skrek Tibo. Det var tur att hon redan satt vid sitt skrivbord och knattrade ursinnigt på skrivmaskinen när han viskade: »Hora!« Tibo sa mycket mer när Agathe var utom hörhåll. Han reste sig så ilsket ur besöksstolen att den välte och rullade iväg på golvet. Han ignorerade den och tog sig runt skrivbordet till sin egen stol, morrande som en björn. Han sparkade till papperskorgen av plåt. Det var inte meningen, men den stod i vägen och den kolliderade med hans fot med ett ljud som av en exploderande trumma, så han kreverade av ilska och sparkade till den igen så att den studsade mot väggen och om och om igen tills den for som en rikoschett från hans skenben och fick honom att sluta. Han sjönk ihop i stolen och rasade lite till. »Den där horan! Den där horan! Käre Gud, om hon kom hit in igen skulle jag strypa henne med hennes egna stinkande benkläder. De skulle inte hitta en jury till att fälla mig! Förbannade lilla fnask! Efter all den här tiden, fresta mig på det viset. Det är vad hon tror. Hon tror att jag är ofarlig. Tror jag är någon satans pudel. Ta upp mig och sätta ner mig. Hora!« Tibo satt där och gnisslade tänder och grep så hårt om stolens armstöd att det gjorde ont i händerna. Andetagen kom ut genom näsborrarna i heta fnysningar tills de, gradvis, dämpades och lugnade sig, käken arbetade mindre furiöst, smärtan i händerna tvingade honom att lossa sitt grepp, och ganska snart fanns det inget kvar av hans vrede, bara en sårig hetta i svalget och ett slags skammens smärta.

Tvärs över golvet i sitt rum såg Tibo ett spår av sönderrivna kuvert och hopskrynklade papper och cederdoftande spån från pennvässare. Han insåg att det nog var bäst att han städade upp. Han tittade sig omkring efter plåtpapperskorgen, tog upp den och började klämma och dra och banka för att återge den dess ursprungliga form. Han fann detta lugnande men det var föga framgångsrikt. Där papperskorgen tidigare varit rund och slät och –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 267

2010-07-31 10:39:09

regelbunden var den nu skev och liknade mest en ananas. Tibo ställde den på skrivbordet. Den lutade och gungade. Det fick honom att le. Han tog den och lade sig på alla fyra, nöp upp små kryddoftande pennspån och kastade i pappersbollar med upplivande »tjong«.

Och det var när han var klar med att plocka upp skräp från golvet och stönande reste sig, med en hand hårt pressad mot skrivbordet för att få stöd, som Tibo började undra över trollkraften. Hur lång tid tog det att förhäxa någon? Hur länge dröjde det innan det verkade? Kunde det gå på tio minuter?

Gick det så fort? Kuvertet som han lämnat till Cesare måste ha funnits i dennes hand efter bara något ögonblick. Gyllene Ängelns dörrar hade antagligen fortfarande svängt på sina gångjärn när Cesare öppnade det, och när han såg Agathes mörka hår ligga inuti skulle han genast ha vetat vad han skulle göra. Kunde sådana saker göras direkt med bara några ord, några magiska handrörelser, eller krävde det en fullmåne och en intet ont anande kattunge?

Nej, det stod plötsligt klart för Tibo att Cesare använt sin trollkraft under den tid det tog att gå nerför Slottsgatan och att den hade börjat verka. Agathe började bli kär i honom igen. Hon kämpade emot men kunde inget göra. Det var den enda tänkbara förklaringen till hennes dumma, klumpiga erbjudande och Tibo förlät henne generöst. »Arma unge«, sa han och han skyndade ut ur rummet och ropade: »Det är bra nu. Förlåt. Alltihop är mitt fel.« Men hon var försvunnen. Han stod ett ögonblick med sin buckliga papperskorg under armen och tittade på hennes tomma stol tills Peter Stavo dök upp i dörröppningen och smällde med en tång som med kastanjetter. »Agathe sa jag skulle hälsa till er att hon inte mår bra och att hon har gått hem för dagen.« Han smällde lite till med tången. »Sa något om ett häftstift som har stört henne. Jag skulle ta hand om det – och ni, chefen, ser ut att behöva en ny papperskorg.«

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 268

2010-07-31 10:39:09

Naturligtvis var Agathe inte sjuk och hon hade inte åkt hem. Hon lämnade rådhuset via baktrappan, framförde sina ursäkter vid Peter Stavos glasbur och skyndade över Citytorget till Brauns varuhus, där hon satte sig i det spegelklädda caféet och beställde kaffe för en och kakor för tre. De kom spektakulärt travade på silverfat, som ett trappstegsformat tempel av konditorivaror med scones i botten, ömtåliga skivor fruktkaka mitt i och en löjlig, omöjlig fanfar av gräddkakor och maränger högst upp. Agathe åt dem allihop och medan hon åt stirrade hon ilsket ut genom fönstret, tvärs över gatan på min staty uppe på Ets Enskilda Bank och befallde in mer kaffe med stora, svepande handrörelser.

Agathe övergav sin lilla fina silvertårtgaffel. Det gick för långsamt. Hon lät den skramla på assietten och började slita i kakberget med händerna och proppa in bakverken i munnen, och hela tiden stirrade hon på mig, på stackars vårtiga, håriga Walpurnia, oälskade Walpurnia, lämnad att stå ensam i alla väder uppe på banken, och förbannade mig. »Din bluff! Din humbug! Lögnare! Bedragare!« Och sedan skrek hon »Mer kaffe« högt, med munnen full av petit-chou och viftade med sin tomma kopp till en förbipasserande servitris.

De fina damerna som dricker sitt förmiddagskaffe på Brauns hade inget emot att se henne gå, och sanningen att säga hade Agathe ingenting emot att avlägsna sig. Anfallet hon fått hade gått över. Hon kände sig uppsvälld och när flickan i kassan gjorde små nervösa, halvhjärtade gester av avsmak, och viftade försiktigt med en pappersservett, såg Agathe att hon pinsamt nog hade en jättestor gräddklick på näsan, reflekterad i all oändlighet i caféets spegelklädda väggar. Hon torkade bort den med handens baksida, som barnen –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 269

2010-07-31 10:39:09

på Kanalgatan torkar av sina snoriga näsor, och flydde klapprande nerför trappan, genom sybehör, genom kosmetika och parfym och ut på den soliga gatan.

Hon var varm och andfådd och mådde illa. Hon kunde ha åkt hem. Hon kunde till och med ha njutit av solskenet och promenerat utmed Et. Hon sneglade i den riktningen, tänkte på det och gick åt andra hållet.

Agathe visste tillräckligt om sorg för att känna igen alla dess former och färger. Det fanns ett speciellt slags sorg som väntade på Kanalgatan, en sorg hon suddade ut varje kväll med hetta och skam och sömn. Men när hon stod på gatan utanför Brauns och skuggan av min staty föll över henne som en välsignelse, då kunde hon känna någonting annat. Hon kände nästan igen det, som ansiktet på någon hon känt för längesedan, en behagligt plågsam sorts melankoli som den stickande känslan som uppstår i en kroppsdel som bara vill tala om för oss att den, trots allt, inte är död. Det var bara en svag glöd, tillräckligt för att man skulle lägga märke till den och Agathe ville ha mer. Hon ville njuta av den lite längre. Hon ville blåsa på den utan att blåsa ut den. Hon började gå. Hon gick lite fortare när hon passerade Citytorget, höll sig alldeles nedanför rådhusets fönster ifall borgmästare Krovic skulle titta ut och komma på henne med att simulera.

Hon svängde till höger in på Radetzkygatan och kom ut i hörnet mitt emot Palazz Kinema där de visade Den gråtande violinen med Jacob Maurer och Den gråtande violinen verkade vara precis vad som kunde ge näring åt den gnagande förtvivlan hon bar inom sig. Men filmen var strax slut och nästa föreställning skulle inte börja förrän om en halvtimme så hon fortsatte att gå till slutet av Georgsgatan och Kommunala konstgalleriet och Museet.

Agathe var inte mycket till konstälskare, ingen regelbunden besökare på Kommunala konstgalleriet, men hon hade arbetat hos Tibo Krovic tillräckligt länge, sett tillräckligt med protokoll från Konst- och biblioteksnämnden, för att veta vad det innehöll – ångerfulla skökor i begrepp att kasta sig från en midnattsbro; ledsna barn och medkännande valpar; gamla damer som vinkade adjö från stugfönster – tunnland av dystra dukar, den perfekta platsen för att invänta andra föreställningen på Palazz.

De uniformerade dörrvakterna stod där för att ta emot henne – hade kvar sina jobb mest för att dörrvakterna i Omljud hade kvar sina. De log och –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 270

2010-07-31 10:39:09

nickade, »God morgon, fröken«, en på varje sida om dubbeldörrarna och de intog givaktställning exakt samtidigt, den ene speglade den andre i en rad med blankputsade mässingsknappar.

Agathe steg in i galleriets svala skugga men hon nådde aldrig de sorgsna målningar hon hade kommit för att se. Där fanns en underbar marmorstaty av en naken dam som låg på rygg och gjorde halvhjärtade försök att vifta bort en vacker pojkängel med fjärilsvingar. Hon stod framför den en stund och undrade över sin egen vifta-bort-teknik och om hon skulle bry sig om att använda den ifall hon en dag vaknade och fann en fjärilspojke svävande ovanför sin säng. Agathe strosade nonchalant runt statyn och beundrade honom bakifrån och fann att, nej, det skulle hon antagligen inte.

Hon tittade skuldmedvetet upp och såg museibutiken på andra sidan hallen, och i den strålade, litet och avlägset, men omisskännligt, oförglömligt, Tibos vykort mot henne. Det drog henne till sig. Det ropade på henne. Hon tittade förbryllad på det, nästan oförmögen att tro att någonting sådant existerade – som om Tibos kort, hennes kort, kortet som hon hade förstört, varit det enda i världen och detta var någon mirakulös återuppståndelse.

Agathe räknade upp mynten ur sin portmonnä, tog kortet i dess papperspåse och skyndade ut från galleriet samtidigt som hon tittade på klockan.

Vid Palazz blev det ännu en skur av mynt, nerrasslad i den äggformade träskålen infälld i biljettluckans disk, och ännu en övergång från solsken till skugga när hon dök in i biografens djupare mörker. En flicka med en bricka med sötsaker och cigarretter hängd om halsen och med en ficklampa gömd under ett litet rött skynke ledde Agathe nerför den sluttande gången till en plats på främre parkett. Hon satte sig och såg sig omkring. Salongen var nästan tom. Agathe hade hela raden för sig själv. Hon lät kappan glida av axlarna och satte sig till rätta i stolen med handväskan i knäet. Vykortet suckade. Hon tog fram det och drog ut det ur papperspåsen, lutade det för att titta på det i den flimrande journalfilmens silverblå ljus. »Vackrare än den här, mer …« Det var alltsammans så längesedan, ändå fann Agathe att hon log. Hon var varm och trött och stinn av kakor. Innan huvudfilmen började sov hon djupt.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 271

2010-07-31 10:39:09

För första gången sedan den dag när han köpte hela lagret i Rikard Margolis blomsteraffär gick gode borgmästare Krovic den morgonen inte till Gyllene Ängeln för att dricka kaffe. Han steg som vanligt av spårvagnen två hållplatser för tidigt, men när han promenerade Slottsgatan fram skyndade han förbi caféet, slog med sitt hopvikta exemplar av Punktbladet mot låret som en jockey som manar på sin häst. Tibo var generad. Han visste att han inte kunde stå där vid det höga bordet vid dörren och läppja på kaffe och låtsas läsa tidningen medan Cesare log mot honom som en sammansvuren. Han hastade vidare till arbetet. »Jag har fullt upp att göra«, sa han till sig själv. »I morgon.« När han gick över Vita Bron flög svalorna lågt över Et, tippade över ända och kastade sig mellan kajerna och fångade flugor i luften när de passerade.

De skulle snart ge sig av, samla sina ungar på telegrafledningar och takkanter och genom tusentals kilometer tom himmel föra dem tillbaka till Afrika.

Det var underbart, nästan ofattbart – som tanken på Cesares trollkraft. Man kunde tro att svalorna övervintrade nergrävda i leran på botten av Et eller man kunde tro att de hittade tillbaka från Afrika varje sommar. Man kunde tro att Agathe Stopak hade ägnat tre år åt att undra över hur det skulle vara att ligga med honom eller man kunde tro att hon hade blivit förhäxad. Det var egentligen självklart. Man behövde bara välja vilket som var mest osannolikt.

Tibo sneddade över Citytorget, han sa »God morgon« till Peter Stavo som just hade torkat av golvet i vestibulen, han nickade allvarligt till tavlan av borgmästare Anker Skolvig och han steg åt sidan för Sandor, pojken som delar ut posten, när han sprang uppför trappan mot Planavdelningen.

Det var bara en vanlig dag och Tibo tänkte se till att den fortsatte att vara –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 272

2010-07-31 10:39:09

vanlig. Han tänkte inte bråka om det där som hänt dagen innan men han tänkte inte heller ignorera det. Det var sagt och kunde inte bli osagt. Och hur som helst hade Cesares trollkraft mognat av en dag till. Den hade blivit starkare av en dag till. Vad det än var som påverkat Agathe förut skulle påverka henne ännu mer nu – som en drog, som alkohol, droppvis fylla henne tills hon gav efter. Tibo var beredd att vänta.

Han hade väntat och väntat så han skulle vänta lite till, som om han väntade på att någon särskilt underbar persika skulle mogna och falla av grenen. Han låtsades inför sig själv att det inte spelade någon roll att persikan inte var hans eller att han saknade modet ens att stjäla den, den var nära att falla och fickan den föll i skulle vara hans. Det räckte.

En vanlig dag – en lite vanligare dag än den här – skulle Tibo ha tillbringat minst tjugo minuter på Gyllene Ängeln. Tjugo minuter var en lång tid att fördriva ensam på kontoret utan någonting att göra. Han stod vid fönstret i hörnet. Därifrån kunde han se Slottsgatan och bron och en lång bit av Etavenyn. Vilket håll hon än kom ifrån, skulle han se henne. Tibo stod orörlig en lång stund och tittade ner på Citytorgets motsatta hörn där en besynnerlig klunga människor hade fångat hans blick – en cirkusatlet klädd i ett leopardskinn, en flicka med en vit terrier som hoppade och studsade genom ringarna hon höll ut som om den dragits i trådar och två flickor som stod några meter ifrån varandra och jonglerade med käglor. Tibo tyckte det var konstigt att ingen intresserade sig för dem. De verkade bara fördriva tiden med att göra cirkuskonster på samma sätt som andra människor kanske stod och tittade på molnen och skramlade med mynt i fickan. Men sedan, när Agathe kom runt hörnet in på torget, stack atleten fingrarna i munnen och visslade, flickorna nappade åt sig käglorna ur luften på samma sätt som svalor nappar åt sig flugor och hunden stannade mitt i ett hopp, vek in benen under sig och föll rakt ner på stenläggningen.

På andra sidan torget och innanför fönstren i sitt kontor kände Tibo den där visslingen skära i öronen men Agathe tycktes ingenting märka. Det var som om hon inte hörde och hon reagerade inte när cirkusfolket slöt upp i en klunga bakom henne och kom skyndande över Citytorget med den lilla hunden skuttande runt i gläfsande cirklar.

Tibo blev förskräckt. Han tyckte inte om de där människorna. De såg –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 273

2010-07-31 10:39:10

ut som ett gäng ficktjuvar eller väskryckare eller vita slavhandlare och Tibo kunde slå vad om att de inte heller hade betalt skatt för den där lilla hunden.

Han skyndade ut ur sitt rum och nerför trappan, men när han kom ut på torget var Agathe ensam. »De där människorna, besvärade de dig?« frågade Tibo. »Vilka människor?« sa hon och trängde sig förbi honom och fortsatte vidare uppför trappan.

Tibo såg sig omkring. De hade försvunnit. En till synes leprasjuk duva med bara ett ben haltade fram bredvid fontänerna och två gamla kvinnor delade på en påse körsbär på en bänk i solskenet, men för övrigt var torget tomt. Ingen atlet, ingen gläfsande liten hund, ingenting. Tibo gick tillbaka in i rådhuset och följde Agathe uppför trappan till sitt kontor. Vid dörren satte han upp sin »snäll och generös»-min, en fånig »Så, så, jag förstår – blås på det så går det över»-min som bara en kvinna så underbar som Agathe någonsin kunde förlåta utan att först smälla till honom.

Hon satt redan vid sitt skrivbord, blek och eländig och med ledsen blick, och när Tibo kom in tittade hon upp och såg den där minen i hans ansikte och tittade snabbt bort igen.

Tibo hade planerat någonting glatt och livat. Hemma i sitt kök i det gamla huset i slutet av den blå klinkergången hade han planerat ögonblicket då de skulle mötas den där dagen – han skulle sitta på hennes skrivbordskant när hon kom till arbetet, med benen utsträckta framför sig, se uppkäftig och avspänd ut och mumla ett självsäkert »Hej«, men allt hade gått snett igen. Hon kunde inte se på honom mer än ett ögonblick, och när hon gjorde det var det med någonting som påminde om smärta i blicken. »Är allt som det ska?« frågade han. »Ja tack. Utmärkt.« Agathe sysselsatte sig med gemskålen. »Utmärkt?« »Ja. Utmärkt, tack. Jag mår mycket bättre.« »Bra.« Det var vad hon hade sagt den där dagen när hon sprang ut från Gyllene Ängeln. »Bra.« Allting var »bra«. Hon var inte upprörd. Han hade inte gjort något fel. Och sedan hade hon lämnat honom. »Bra«, sa Tibo. »Gläder mig att höra.« Och med ett par långa kliv var han inne i sitt rum och stängde dörren.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 274

2010-07-31 10:39:10

Men han stod fortfarande där, med ryggen mot dörren och förbannade sig själv för att han gjort pannkaka av alltihop, när han hörde henne där, bakom sig, hennes skor på det hårda golvet, hennes fingrar som strök över träet vid hans rygg.

Han höll andan tills hon sa: »Tibo?« Det var bara en viskning. »Tibo, hör du mig?« Han släppte långsamt ut andetaget. »Tibo?« Fortfarande bara en viskning. Om han hade suttit vid sitt skrivbord på andra sidan rummet skulle han aldrig ha hört det. »Tibo, kan jag få prata med dig?« »Du pratar redan med mig.« Han förde försiktigt sin hand över dörrens trä, säker på att hans fingrar och hennes nätt och jämnt var skilda åt, nästan rörde vid varandra. »Tibo.« »Jag lyssnar.« »Tibo, snälla. Jag har problem.« »Jag ska hjälpa dig.« »Du sa det i går.« »I går var annorlunda. I går slog du mig i ansiktet med ett dörrhandtag.« Agathe var tyst. Med örat tryckt mot dörren kunde Tibo höra ormskinnsviskningen av hennes händer när de passerade. »Jag gjorde dig illa«, sa hon. »Det var ingenting.« »Nej. Det andra. Jag gjorde dig verkligen illa.« Tibo sa ingenting. »Jag behöver din hjälp.« »Jag ska hjälpa dig. Det vet du.« Hon var tyst igen. »Berätta«, sa han. »Hektor.« Det var allt hon sa, men när hon sa det där ordet kom det upp från hennes hjärta och fyllde hennes mun och Tibo knöt händerna när han hörde det. »Tibo, han är illa ute.« »Ja.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 275

2010-07-31 10:39:10

»Snälla. Alltihop är ett misstag. Tibo. Tibo, jag ber dig. Han har varit i rätten och, Tibo …« »Sluta säga mitt namn.« Men hon sa ändå »Tibo« igen. »Bara berätta!« sa han. »Artonhundra.« Tibo sa ingenting. »Artonhundra eller han hamnar i fängelse.« Och sedan sa hon: »Tibo.« »Du var beredd att bedriva hor för hans skull.« »Nej, Tibo. Nej. Jag visste inget om det förrän i går. I går kväll. Inte förrän i går kväll. Jag svär.« »I går. Bara en gång. Du och jag. För artonhundra. Hora. Följ med mig på en promenad så ska jag visa dig flickor som gör det för tjugo.« »Säg inte så.« Det fick Tibo att skämmas, och efter ett ögonblick sa han: »Vad vill du att jag ska göra?« »Jag tänkte … kanske … jag tänkte att du bara kunde avskriva det. Jag tänkte att du bara kunde säga till rättens ledamöter. Tala med någon. Kanske.« »Så det är vad du trodde. Du trodde att jag kunde bryta mot lagen. Du trodde att jag kunde tänja lite på reglerna, utöva påtryckning, kräva in några gentjänster eftersom det är så folk gör. Det är så det fungerar. Alla är skurkar.

Alla är tjuvar. Alla är korrumperade. Alla är likadana och jag är som alla andra. Det trodde du.« Hon sa ingenting.

Tibo sa: »Gå din väg.« Han sköt ifrån med händerna och gick och satte sig, lutade sig tillbaka i stolen med fötterna på skrivbordet.

Det kom in en dammdoftande fläkt vid fönstret som fick den tunna trådgardinen att bölja lojt in och ut medan han satt där och tänkte på ingenting och tittade på kupolen på min katedral där den dök upp och försvann mellan de flämtande gardinerna. Och sedan, klockan ett, när ett grått dis av duvor steg upp från katedralen och ljudet av klockan ett ögonblick senare nådde hans kontor gick Tibo för att titta ut genom fönstret och ner på Citytorget.

Det dröjde inte länge förrän Agathe dök upp med sina smörgåsar inslagna i –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 276

2010-07-31 10:39:10

tidningspapper och gick och satte sig på kanten till en fontän.

Tibo vände sig snabbt bort, tog sitt checkhäfte ur skrivbordslådan och gick ut från sitt kontor och bort till baktrappan. Det tog några minuter att nå rättens sekreterare, upp en våning till Planavdelningen och sedan in i korridoren, som gick som brosk genom en kotlett och band samman den ena byggnaden med den andra, slingrade sig över vindar och nerför brandstegar tills den tog slut vid en trave fällstolar och burkar med grön färg i kommunhuset på andra sidan torget. Tibo öppnade den sista dörren och kom ut strax intill ett kontor med skylten »G Ångström, rättens sekreterare«. Han knackade inte. Det verkade som om det plötsligt hade blivit omodernt att knacka.

Herr Ångström satt och åt en smörgås med kokt ägg och läste tidningen när borgmästaren trängde sig in i hans kontor. Det var inget stort kontor, underligt till formen och inkilat under taket med ett sluttande fönster som vette ut mot en mörk gård där konkurrerande stuprör sköt upp mot ljuset likt klätterväxter, och när Tibo slängde upp dörren studsade den mot herr Ångströms skrivbord. »Åh«, sa Tibo. »Förlåt.« Och när herr Ångström inte sa någonting sa han: »Jo, jag har en vän – har trasslat till det lite för sig. Fick böter. Jag skulle vilja ta hand om det.« Herr Ångström svalde en stor tugga äggsmörgås. Sedan sa han: »Namn.« »Stopak. Hektor Stopak.« »Kanalgatan?« »Det bör vara han.« »Jag ska ta hand om det, borgmästare Krovic.« »Det är artonhundra.« »Tänk inte på det, borgmästare Krovic.« »Vad menar ni?« Ångström blinkade förtroligt. »Det är ordnat.« Tibo smällde checkhäftet i skrivbordet så att det lät som en startpistol och började skriva ursinnigt. Ljudet fick Ångström att nervöst sätta sig upp. »Jag skriver ut den här på Punkts kommunfullmäktige«, sa borgmästare Krovic. »Jag väntar mig att den blir inlöst.« Han blängde från andra sidan skrivbordet medan Ångström skrev ut ett kvitto, och när det var klart vek han –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 277

2010-07-31 10:39:10

ihop det och stoppade det i sin plånbok. Han sa »Hitta ett annat arbete, herr Ångström« och dundrade ut ur rummet.

Tre gånger den eftermiddagen, medan Tibo såg skuggorna djupna runt katedralens kupol, kom Agathe och knackade på hans dörr. Varje gång sa han: »Gå din väg.« Sista gången hörde han henne gråta.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 278

2010-07-31 10:39:10

Tibo flyttade sig inte från stolen. Med fötterna på skrivbordet och händerna bakom huvudet satt han där tills lederna stelnat som betong och tänkte på vad han hade gjort och vad det hade kostat honom. Han kunde ha köpt Agathe, utnyttjat henne så som bara en kund kunde kräva – men han älskade henne och priset för det var att han aldrig kunde få henne. Han kunde till och med ha lämnat Hektors böter obetalda, gått och ställt sig och väntat vid slutet av Kanalgatan, i snygg kostym, putsade skor, prydligt rakad och väldoftande, för att se konstaplarna föra bort honom, men det skulle ha gjort Agathe ledsen. Så han levde i den sämsta av alla världar – pengarna borta och det enda han fått för det var Hektor Stopak fri att älska henne på nytt i kväll och kvällen efter det medan hon trodde att han hade »fixat det«, att han var som alla andra, likadan som Ångström. »Alla är inte likadana. Jag är inte som alla andra.« Det var hans enda tröst.

Och medan Tibo satt på en sida av dörren och muttrade satt Agathe på den andra med heta ögon. »Hemma är där de måste släppa in dig«, sa hon. Det var samma ord som mormor hade sagt till tröst med det lugnande löftet om att hon aldrig skulle bli avvisad, samma ord som hon sagt till sig själv som en fängelsedom när hon tänkt på ännu en natt i lägenheten på Aleksandergatan tillsammans med Stopak. Och nu lät de som ett hot. Hemma är där de måste släppa in dig. Hon kunde inte stänga ute Hektor och hon insåg plötsligt att det var vad hon mer än någonting annat ville göra.

Klockan fem satt Agathe fortfarande vid sitt skrivbord. Hon var fortfarande där halv sex. När katedralklockorna slog sex hade hon lyckats sätta på sig kappan, men hon dröjde vid dörren till kontoret, satt på bordskanten bredvid –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 279

2010-07-31 10:39:10

kaffebryggaren, ovillig att sätta sig i rörelse. »Hemma är där de måste släppa in dig«, sa hon. »Men det är inte ens mitt hem. Det är hans. Jag kan inte hålla honom borta. Jag kan inte hindra honom från att komma in.« Hon gick och hela vägen hem på spårvagnen, där hon satt på det kyliga övre däcket med händerna i fickorna och kappan hårt åtdragen om sig, tänkte Agathe på saker att säga till honom, saker hon skulle kunna säga för att han inte skulle tänka på pengarna, saker hon skulle kunna göra. Det fanns saker hon kunde göra, men efter det skulle han ändå vilja ha pengarna och det fanns inga och han skulle bli arg och det skulle vara hennes fel. Hennes fel och han skulle bli arg.

Spårvagnen släpade sig fram mot slutet av Et-avenyn. Klockan ringde. Konduktören svingade sig ut från trappsteget där bak och ropade »Gröna Bron, detta är Gröna Bron!« Längre fram, till höger, lyste Tre Kronors lampor ut på gatan som lamporna på en malariaavdelning, ett sjukt och gult och dimmigt sken. Musiken från ett trasigt piano skrällde ut på gatan när dörren slogs upp och Hektor kom ut. Spårvagnen passerade långsamt. Agathe vred på huvudet och såg honom kupa händerna om en tändsticka och tända en cigarrett. En lös tobaksflaga flammade upp i lågan och han slog bort den. Det fanns en kvinna vid hans sida, en mager kvinna med kort hår och för hårt sminkad.

Hon kastade tillbaka huvudet. Agathe såg hennes mun öppna sig i ett skratt och suga sig fast vid Hektors i en parodi på en kyss. Spårvagnen passerade så långsamt. Hektor stack handen i fickan. Han gav henne någonting. Han gav henne pengar. Hon skrattade igen. Agathe såg dem springa tillsammans mot stentrappan som ledde till gångvägen under Gröna Bron, ner till valvet där det var mörkt och skyddat mot duggregnet. Spårvagnen svängde in på Gjuterigatan.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 280

2010-07-31 10:39:10

Agathe steg av spårvagnen, plötsligt gammal och stel och trött, och gick mot tunneln som leder till Kanalgatan. Den sista lyktstolpen på Gjuterigatan var trasig, den första lyktstolpen på Kanalgatan var mycket långt borta och hon höll blicken fäst på den när hon gick in i tunnelns dunkel. En solig dag på sommaren, när hon var lycklig – och hon hade varit lycklig, till och med på Kanalgatan – kunde Agathe gå snabbt genom tunneln och glädjas åt kanalvattnets skvalpande alldeles bortom den smala gångbanan och krokodilskinnsglittret som dansade i det välvda taket. Men i kväll – i kväll försvann gångbanan in i en bläckfläck som bredde ut sig mörk mot avlägsna Kanalgatan och den där första gaslyktans bleka låga. Medan hon gick mot den blåste vinden upp skrämmande prassel, vissna blad och övergivna tidningar som sökte en plats att dö på, små svarta högar med viskande koldamm som hade undkommit passerande pråmar, små djurfladdranden som hon låtsades inte ha märkt och, över alltihop, kanalens kalla, slutgiltiga inbjudan som suckade alldeles bortom räcket. Hon skyndade vidare.

På Kanalgatan tycktes ljuset från gaslyktan göra skuggorna bakom ännu djupare. »Det finns ingen där. Det finns ingen där«, sa Agathe till sig själv, men hon stannade ändå och lyssnade när ljudet av hennes klackar som skrapade mot den spruckna gångbanan ekade i tunneln bakom henne, bara för att förvissa sig om att det var sant, att där inte fanns någon, att ingen gick i takt med henne, stannade när hon stannade, lyssnade när hon lyssnade, spejade ut ur de smutsiga skuggorna när hon spejade in, anpassade sin andhämtning till hennes, väntade tills hon gick igen och fortsatte att gå tillsammans med henne, och försökte låta bli att skratta. »Det finns ingen där«, sa hon.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 281

2010-07-31 10:39:10

Ekona jagade henne hela vägen till nummer  där hon skyndade sig med låset och smällde igen dörren och stod i den lilla kvadratiska hallen och sa »Nu finns det ingen här!« med ett stänk av triumf i rösten. »Ingen här.« Men sedan andades hon ut med en suck och axlarna sjönk ihop och hon kom ihåg att hon inte hade några pengar att betala böterna med och hon tänkte på den där kvinnan och på Hektor och kom ihåg att han snart skulle vara hemma.

Agathe gick till skåpet i hörnet vid vasken och sträckte sig in för att hänga upp sin kappa på kroken. Hennes hand strök mot någonting på hyllan och när det föll i golvet såg hon att det var hennes urklippsbok med alla bilderna av huset som hon och Tibo hade byggt medan de satt vid det mittersta bordet av tre i Gyllene Ängelns burspråksfönster.

Boken var dammig nu, dess sidor torra och öppna som blombladen på en tilltufsad ros. Agathe höll den i handen och kunde knappt tro att hon hade glömt den, att hon hade bott i tre långa år på Kanalgatan och inte en enda gång på hela den tiden besökt Dalmatien.

Hon satte sig på golvet och började bläddra, stannade upp för att titta på de saker som en gång hade varit så välbekanta för henne, sängen, dörrarna i guldbrons, de tjocka vinglasen lika gröna och virvlande som havsvatten – saker som tycktes komma från ett annat liv, saker som någon annan en gång hade fantiserat om och fullständigt glömt.

Agathe satt fortfarande där på golvet bredvid den kalla spisen när Hektor kom hem och hittade henne där. Han tittade på henne och skrattade till, för att låta henne veta hur patetisk hon var. Han frågade efter pengarna, och när han gjorde det glömde Agathe allt av det hon hade planerat att säga och det hon hade planerat att göra. Hon sa helt enkelt till honom att hon inte hade dem men att det egentligen inte spelade någon roll eftersom han hade tillräckligt för att spendera på horor. Och sedan hände ohyggliga saker.

Det är priset jag betalar för mina tolvhundra år i Punkt – jag ser ohyggliga saker och jag kan ingenting göra. Jag kan inte vara till hjälp. Jag kan inte leda bort den fallande tegelstenen när den störtar från den gamla skorstenen ner på gatan; jag kan inte fånga den skenande barnvagnen när den susar nerför backen mot korsningen; jag kan inte stoppa kvinnan som lagar en paj med råttgift och ger sina barn till kvällsmat eller den vackra flickan som kysser den ensamme gamle mannen som om hon älskar honom. Jag kan bara se på eller –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 282

2010-07-31 10:39:10

titta bort – vilket är ungefär samma sak. Och min enda tröst är att ingenting varar och ingenting i Punkt är någonsin riktigt vad det förefaller att vara.

Ingenting.

I min gyllene grav finns en änglafjäder, lagd bredvid mig av någon hemvändande korsfarare – en änglafjäder som föll från himlen och landade på hans hjälm när han befriade De heliga platserna. Det var i varje fall vad han sa.

Egentligen är det en påfågelsfjäder som han tog från en arabisk köpmannahustrus huvudprydnad sedan han våldtagit henne. Hans version är mycket trevligare. Ingenting är vad det förefaller att vara.

Också mitt legendomspunna skägg, som ligger där långt och glänsande i min grav, är en bluff. De tog det från en draghäst som dog bakom klostret för jag vet inte hur längesedan. Hästen bara hostade till och föll ihop, med benen spretande åt alla håll, och fick ett lass timmer att rulla tillbaka nerför backen – och de där nunnorna, så de kunde svära! Inte mycket till slut, men nu vördas hans svans varje dag. Efter så många år i ett dagligt regn av böner måste det väl också vara ett heligt föremål, som mina ben. Ingenting är vad det förefaller att vara. Inte jag, inte den vackra nya svägerskan på Gyllene Ängeln, inte kvinnan i lägenheten på Kanalgatan som verkar så ensam, som inte tycks ha någon som älskar henne eller skyddar henne medan ohyggliga saker händer henne. Titta bort. Se inte. Göm dina ögon och minns att ingenting är vad det förefaller att vara.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 283

2010-07-31 10:39:10

Ungefär samtidigt som Agathe steg av spårvagnen på Gjuterigatan reste sig Tibo från sin stol på kontoret. Han hade stelnat där han satt, men värken i lederna hade förvandlats till ett skri och hur som helst var han trött på att studera katedralkupolen med dess regelbundna utandningar av duvor. Han tvingade sig upp och gick, stelbent som en fågelskrämma, ut ur rådhuset, över torget in på Punkts Vapen. Han satt där till stängningsdags, byggde en pyramid av glas på bordet framför sig, talade inte med någon förrän man vid midnatt kastade ut honom på den öde gatan.

Det var tyst. Tibo tittade upp på himlen. Han såg Orion försvinna i en virvel av kittelsvarta moln som vällde upp från randen av världen och likt trasigt silke piskade över stjärnorna. Molnet blev tjockare och mörkare. Det bredde ut sig över himlen som bläck i vatten. Stjärnorna slocknade. Tibo drog åt skärpet på sin rock och började gå och medan han gick suckade hela Punkt som en sovande om natten, drog filtarna över huvudet och blev stilla – hela Punkt utom Gyllene Ängeln. Svarta moln fyllde himlen, tornade upp sig, i lager på lager från den osynliga horisonten, bakom husen, ovanför hustaken, över skorstenarna, blockerade himlen tills det inte fanns mer kvar av den än ett ensamt litet sammets-O, likt en häpen kyss, som omringat av månljus sakta, sakta vred sig rakt ovanför, som om Slottsgatan och Gyllene Ängeln hade varit världens centrum. Och sedan, när det enda som hördes var mörkret som ringlade ihop sig under fönsterblecket och ljudet av katters sökande, tog hela huset ett djupt andetag. Väggarna tycktes svikta, sänka sig lite mot trottoaren. Bakom fönstren fladdrade rullgardinerna och drog sig in i rummet som av en bris och de små ekollonformade knapparna i änden på deras vita –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 284

2010-07-31 10:39:10

dragsnören slog mot glaset. Uppe på taket pulserade skifferplattorna och rasslade som drakfjäll och, under ett ögonblick, hände ingenting. Sedan kom ett fladder av förgyllda fjädrar, fingrar av färgat ljus som strålade ut från glömda fönster högt uppe på gaveln av huset, ljudet av trummor och orgelackord och en fjärran orkester. Där nere i caféet dansade travar med kaffekoppar, tallrikar skramlade fram till kanten av hyllan och föll i golvet.

I salongen ramlade mamma Cesares bröllopsfotografi ner från väggen. I det bästa sovrummet vände vackra, mörkhåriga Maria sig i sömnen och sa: »Det är bara ett tåg som passerar i natten.« Sedan drog hon sitt rena vita nattlinne över huvudet och sa: »Älska med mig.« Och sedan, medan Cesare låtsades ha glömt att det inte finns någon järnvägsstation i Punkt, andades hela huset ut igen, en lång, svischande vindstöt som blåste ut under varje dörr, som visslade ur varje nyckelhål och från springorna runt varje fönster och ven nerför Slottsgatan mot floden. Var den än drog fram fick den soptunnor att rulla och plåtburkar och bitar av tidningar att virvla framför den. Den slet i de kommunala blomkrukorna, den rev av blad från träden, den fick grindar att knaka och dörrar att slå och lyktstolpar att nicka och den visslade ut ur stan, över bron och längs Et mot havet tills den nådde Kanalgatan där den virvlade genom tunneln med ett ylande som en vargflock och hamrade mot fönstren tills den nådde nummer . Gatan låg tyst bortsett från ljudet av en kvinna som grät med en röst som gick från skrik till vrål och sjönk till skräckslaget kvidande.

Vinden tog i igen, kastade sig mot dörren, fyllde nyckelhålet, rev i låset och tvingade sig in i huset, bröt sig in tills dörren gungade på sina gångjärn, och ett ögonblick senare kom Hektor springande ut från lägenheten, vit som månen i ansiktet, kämpade med jackan medan vinden slet i den som i ett trasigt segel och han sprang och han sprang, förbi den sista gatlyktan på Kanalgatan och in i skuggan. Långt bakom honom, inne i den mycket lilla lägenheten, hördes ljudet av någon som sa tröstande saker, sa att allt skulle ordna sig nu och att det var dags att krypa i säng och att saker och ting skulle vara annorlunda till morgonen och förändrade, men naturligtvis fanns det ingen i lägenheten – bara Agathe. Det måste ha varit vinden.

Tibo märkte inte vinden. Den var alldeles bakom honom, nafsade honom i ryggen när han började vandra ut genom det mörklagda hamnområdet där –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 285

2010-07-31 10:39:10

kvinnorna väntade. De högg tag i hans armar när han passerade och vacklade med honom från lyktstolpe till lyktstolpe tills hans tystnad besegrade dem och de lät honom fortsätta ensam till fyren som hade blivit hans vän. När han nådde den dog det sista av stormen från Gyllene Ängeln mot hans klack med en flämtning som knappt ens fick sanden att röra sig. Hela natten stod Tibo nedanför fyren. Dess puls lugnade honom och ljudet av vågorna helade honom och deras skum välsignade honom. När det blev morgon var han nykter.

Hans klocka hade stannat eftersom han hade den på handleden hela natten i stället för att dra upp den och lägga den försiktigt på byrån bredvid sin säng, men när den första Tankstrecksfärjan rullade förbi fyren visste han att hon var halv åtta igen.

Och när de bruna linnerullgardinerna en timme senare åkte upp i Kupfer och Kemenazics fönster väntade Tibo på att få köpa sig en ren skjorta och ett par strumpor och nya kalsonger. Han bar dem till arbetet i ett brunt paket.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 286

2010-07-31 10:39:10

Tibo hade ingen aning om hur han skulle bära sig åt för att arbeta utan Agathe.

Utan Agathe hade han ingen som öppnade hans post, ingen som fyllde i hans almanacka, ingen som läste den för honom. Han hade slösat bort en hel dag på att sitta med fötterna på skrivbordet för att han vägrade släppa in henne i rummet så att hon kunde tala om för honom vad han skulle göra. Utan Agathe fanns det inget att göra.

Och nu, sedan han hade tvättat sig inne på den blekmedelsstinkande herrtoaletten längst bort i korridoren, sedan han packat upp sitt paket och bytt underkläder, sedan han plockat ut ett dussin knappnålar ur sin nya skjorta och tagit den på sig och – utan skuggan av ett tvivel – konstaterat att den inte passade till slipsen, satte han sig i sitt rum och somnade.

Men i lägenheten på Kanalgatan steg Agathe just upp ur sängen. Hon var ensam och hon gick omkring i rummet, trygg och naken fastän hon inte kunde bli kvitt känslan av att ha glömt någonting, någonting som hade hänt eller någonting hon skulle göra. Det hängde över henne som en halvt ihågkommen dröm tills hon skakade på huvudet och slog bort det ur tankarna.

Agathe märkte att dörren ut till gatan stod öppen och att gardinerna hade ramlat ner från fönstret och låg i en hög till vänster om det medan stången som hade hållit dem uppe hängde i en ensam spik till höger. Hon föste undan dem och tvättade sig vid vasken, tittade ut på Kanalgatan medan hon gjorde det, precis som någon på Kanalgatan kunde ha tittat in på henne.

Och medan hon gjorde detta kom Akilles hem, med svansen i vädret, svängande axlar och en belåten »Jösses, pojkar, ni skulle bara veta»-uppsyn efter en glad natt med råttor och slagsmål och kattflickor. Eftersom han älskade –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 287

2010-07-31 10:39:10

Agathe kom han för att sno sig runt hennes ben så som han alltid gjorde, men han hade knappt börjat, han hade bara puffat till henne med huvudets övre del, när all hans trötta belåtenhet försvann och han ryggade tillbaka med ett panikslaget jamande. Akilles fann sig fångad, med Agathe mellan honom och dörren och greps av rädsla. Svansen exploderade till en skräckslagen borste och han slet sig loss från henne, studsade över bordet och vidare till sängen, hade så brått att han faktiskt klöste sig utmed väggen några steg tills han föll ner och slog nosen i dörren som började svänga igen.

Akilles klöste och krafsade på den en sekund eller två, ömkligt skrikande som en brandsiren, men när Agathe gick för att trösta honom tog han ett skutt mot de kollapsade gardinerna och drog sig uppför stången till övre änden där han sedan satt och spottade och fräste som ett eldhjul. »Dumma katt«, sa Agathe. »Det är jag. Det är bara jag. Det finns inget att vara rädd för.« Och sedan dansade hon den mest underbara shimmy som började vid hälarna och gick upp till halsen så att hennes vader svängde åt ett håll och hennes lår åt ett annat, så att hennes bakdel svängde åt ett håll och hennes mage åt ett annat, hennes bröst svängde åt ett håll och hennes axlar åt ett annat och häpna droppar tvålvatten flög från hennes kropp i en slängkappa av glitter.

Akilles var inte imponerad. Han rullade ihop sig och spottade och fräste högst upp i stången och sa »Nerryauuummmrrrr« en massa gånger. »Tyst med dig«, sa Agathe. »Det är ett alldeles utmärkt sätt att bli torr på.« Och hon undrade: »Hm, behöver jag fortfarande kläder för att gå till arbetet?« Hon kom fram till att, ja, det gjorde hon och hon tog fram sin blåa klänning ur skåpet i hörnet. Skorna gömde sig under en av de uppochnedvända stolarna. Hon plockade upp dem, lät stolen falla tillbaka och gav sig av till arbetet. Från sin plats högst upp på gardinstången såg stackars Akilles henne gå. När hon inte kom tillbaka hoppade han ner på golvet och smet ut genom den öppna dörren, tryckte sig mot kullerstenen.

Självklart hade Agathe ingen önskan att göra Akilles illa, och när han flydde från lägenheten var hon hur som helst redan långt borta. Hon hade bestämt sig för att promenera till arbetet men det verkade ta mycket längre tid än vanligt.

Punkt var plötsligt så mycket livligare, så mycket mer intressant och fullt av så många saker att undersöka. Medan hon gick kryssade Agathe fram och till–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 288

2010-07-31 10:39:10

baka över trottoaren, hänförd av de mystiska fläckarna och kletet utanför Tre Kronor, fascinerad av korvarna som hängde utanför fru Oktars delikatessaffär, drogs från den ena underbara gatlyktan till nästa, stannade för att utforska var och en av dem och skyndade vidare till nästa. »Fantastiskt! Otroligt! De är som orkidéstänglar av järn. Varför har jag aldrig lagt märke till det?« När Agathe till sist anlände till Citytorget var hon väldigt försenad till arbetet, men det spelade knappast någon roll eftersom borgmästaren sov över sitt skrivbord och var fullständigt omedveten om tiden. Hon satte sig och tittade på sin skrivmaskin. Ingenting hände.

Sedan, klockan elva, kom en störtflod av klocktoner in genom det öppna fönstret och väckte Tibo och fick honom att hasa ut ur rummet på jakt efter kaffe. Och Agathe satt där vid sitt skrivbord och Tibo såg henne och hans röst blev till en snyftning och han sa: »Åh, Agathe. Åh, käre Gud. Han har slagit dig.« Hon viftade bort honom med orden: »Var inte fånig, Tibo. Ingen har slagit mig.« Men Tibo låg på knä framför henne, grep henne om benen med tårar i ögonen och sträckte sig upp för att torka av hennes ansikte med fingrarna. »Han gjorde det här. Den jäveln. Han gjorde det här. Åh, min stackars Agathe, jag är så ledsen. Så ledsen.« Hon log ner mot honom, milt, så som hon skulle ha lett mot ett efterblivet barn. »Tibo, var inte så fånig. Ingen har gjort det här. Ingen har gjort mig illa.« »Men ditt ansikte. Ditt stackars ansikte. Min stackars älskling, se vad han har gjort. Blåmärket i ditt ansikte. Åh, Agathe.« Mycket varligt strök hon bort hans hand och höll den mellan sina två händer och sa: »Tibo, du måste förstå. Du måste vara min stora, modiga borgmästare och försöka förstå. Hektor har inte slagit mig. Hur skulle Hektor ha kunnat slå mig? Varför skulle han slå mig?« »Därför att du kom hem utan pengarna, utan de artonhundra och han slog dig och alltihop är mitt fel.« »Nej, Tibo, det där är dumheter. Bara en mycket ond man skulle slå en kvinna och jag har levt länge med Hektor, och om han var en ond man skulle jag ha vetat det. Jag vände upp och ner på hela mitt liv för att få vara med Hektor. Där fanns du och jag, till exempel, och Stopak – allt. Hur skulle jag –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 289

2010-07-31 10:39:10

ha kunnat göra det för en ond man, för en man som inte var trevlig och som inte älskade mig? Det är ju löjligt. Tibo, lyssna. Det här är inget blått öga. Det är min hud. Jag håller på att förvandlas till hund.« Tibo sjönk ihop på golvet framför henne. »Hund? Du håller på att förvandlas till hund?« »Ja. Det är lite konstigt och lite underbart, men du ska inte vara rädd.« »Var är han?« »Vem? Hektor?« »Var är han? Jag måste döda honom.« »Nu är du verkligen fånig«, sa hon. »Så det är lika bra att jag inte vet var han finns.« »Han slog dig och gav sig av.« Agathe suckade otåligt. »Tibo, jag har förklarat allt det här. Ingen har slagit mig. Jag håller på att förvandlas till hund – en dalmatiner, tror jag. Minns du att jag alltid drömde om att resa dit – till Dalmatien?« »En dalmatiner?« sa Tibo. Han lät tillintetgjord. »Ja. Jag har den här svarta fläcken över ögat – som jag tycker är väldigt snygg – och jag har redan några till på benen. Jag tror det kommer fler snart – när det fortsätter, när jag förändras mer.« »När du förändras mer. Agathe, du är ingen hund. Du håller inte på att bli en hund. Du är bara lite upprörd.« Hon skakade på huvudet. »Tibo, jag har aldrig mått bättre. Utom att det naturligtvis kommer att förändra saker och ting för oss. Jag lämnar in min avskedsansökan. Jag kan faktiskt inte fortsätta att arbeta åt dig. Hundar kan inte skriva maskin.« »Eller prata.« »Fånigt.« Tibo tittade på henne en liten stund och tänkte att det fortfarande fanns utrymme att vädja till hennes förnuft. »Agathe«, sa han, »har du tänkt på hur du ska leva? Du kan inte bara irra omkring på gatorna? Punkt har en skicklig hundfångare. Han kommer att placera dig i inhägnaden och sedan, om ingen frågar efter dig på tio dagar – och det kommer ingen att göra eftersom du inte tillhör någon …« Tibo tog sig själv i öronen och surrade som elektricitet. »Dzzzzzttt!« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 290

2010-07-31 10:39:10

Agathe såg sårad ut men sa: »Ja. Jag har tänkt på det och jag hade hoppats att jag skulle kunna bo hos dig.« »Hos mig.« »Ja, Tibo. Så, säg som det är – när du var en liten pojke, önskade du då inte ibland att en liten valp skulle följa efter dig hem och att du skulle få behålla den? Gjorde du inte det? Jo, det gjorde du, jag vet att du gjorde det. Och nu har det hänt!« När Tibo hörde henne säga det här kunde han se sig själv som pojke, se sig stå i ett gathörn i en inte särskilt trevlig del av Punkt och titta på en liten hund med lejongula tassar, vänta och önska att den skulle gå över gatan och vilja vara med honom, välja honom och bli hans. Men hunden gick hem. Hunden gick alltid hem. Och här var nu Agathe och viftade med svansen. »Visst«, sa Tibo, »du kan bo hos mig. När den tiden kommer.« »När den tiden kommer«, sa Agathe. »Ja, du kan stanna.« »Stanna!« sa hon bestämt med ett lyft finger. »Det var inte så jag menade. Agathe, du håller inte på att förvandlas till hund. Jag tänker inte tillåta det. Jag vill inte höra talas om det. Du är helt enkelt lite överansträngd, det är alltihop.« Hon satte upp en allvarlig min. »Agathe, snälla. Hör på mig. Jag måste gå ut. Det är några saker jag behöver göra. Följer du med? Men om du gör det, måste du lova att vara snäll. Inga av de här ’håller på att förvandlas till hund’-dumheterna.« »Det är inga dumheter, Tibo. Försök att förstå. Det är bara så det är och jag är inte generad över det och jag tänker inte hålla tyst om det.« Gode borgmästare Krovic drog med handen över hennes ansikte, just så som han drömt om att göra i åratal – utom att han alltid sett det som inledningen till en kyss och aldrig föreställt sig att han skulle stryka över ett blått öga. Han sa: »Åh, Agathe, min stackars älskling. Jag är så ledsen.« Sedan gick han snabbt till dörren, sa »Vänta här« och låste in henne.

Tibo tog baktrappan ner till Peter Stavos bås, gav stränga order om att ingen fick sätta sin fot i närheten av borgmästarens kontor den närmaste halvtimmen – »inte ens om det börjar brinna« – och sedan gick han.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 291

2010-07-31 10:39:10

Tibo var inte känd för att vara någon stor idrottsman. Människorna i Punkt skulle knappast vända sig till varandra över ett glas med någonting på kvällen och säga: »I dag på förmiddagen såg jag borgmästare Krovic springa längs Slottsgatan igen.« Men den dagen sprang han och han dundrade in genom dörrarna till Gyllene Ängeln som ett skenande tåg utan att stanna.

Bakom kaffeorgeln åkte Cesares ögonbryn upp så högt att de nästan försvann in i hans pomaderade hår, men han lyckades dra munnen till ett tunt välkomstleende. Det förvandlades till ett uttryck av förfäran när borgmästare Krovic bröt mot alla etikettsregler och gick in bakom disken. »Cesare, ett ord.« Det var allt han sa.

Situationen var så pass allvarlig att Cesare inte kunde kommunicera enbart med ögonbryn. Han lyfte ett finger och kallade till sig Beppo från andra sidan caféet. »Broder, du har ansvaret«, sa han. »Svik mig inte.« Och sedan, under det ett eller två ögonblick som det tog Beppo att växa ett par decimeter och bli högtidlig som en begravningsentreprenör medan de andra kyparna tittade på och suckade som vinden som drar genom vassen vid Ets mynning, visade Cesare in Tibo i sin salong.

Han sa: »Det måste ha skett ett missförstånd. Jag står till tjänst – det gör mig inte till din tjänare.« Och Tibo, som visste att han hade uppfört sig vederstyggligt och var alltför generad för att be om ursäkt, bara bet ihop tänderna och sa: »Få det att sluta.« Cesare viftade med ögonbrynen igen. Den som studerar sådana saker skulle ha sett gesten och läst in: »Så häromdagen kom jag till dig med kaffe och –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 292

2010-07-31 10:39:10

kakor och pratade med dig som en vän, visade respekt för ditt ämbete och för dig som man. I dag förödmjukar du mig inför min personal och mina gäster och du vägrar be om ursäkt. Vem är du, lille man? Vet du inte att jag i det gamla landet kunde ha skurit halsen av dig för det här?« Men det enda Cesare sa var: »Få vad att sluta?« »Sätt stopp för förbannelsen. Förbannelsen jag bad dig uttala över någon.

Få det att sluta.« »Jag har aldrig hört dig be om en förbannelse«, sa Cesare.

Han tog upp en enorm nyckelknippa ur byxfickan, valde ut den minsta, en liten flisa guldfärgad metall, och med den öppnade han marketerisekretären vid fönstret och rullade tillbaka locket. »Det här är ditt, tror jag.« Och han gav Tibo ett välbekant brunt kuvert. »Ta det. Det är precis som det var. Jag har inte rört det. Och du bad aldrig om en förbannelse.« Tibo tittade inuti kuvertet. De mörka hårstråna låg där som han lämnat dem, direkt från hennes borste, fortfarande täckta av hans kyssar. Han sa: »Jag är förfärligt ledsen.« Och Cesare svarade med ett ögonbrynsryck som kunde ha betytt »För sent« eller »Nå, då är väl allt som det ska«. Det var svårt att avgöra ur den vinkeln och med ljuset som föll in genom fönstret så som det gjorde.

Han sa: »Berätta för mig om förbannelsen«, som om han hade varit läkare i en släkt med många läkare och bad om en lista med symtom.

Tibo berättade. »Men det är naturligtvis inte sant. Hon håller inte på att bli en hund.« »Dumma karl, det är klart hon gör. Det här är allvarligt«, sa Cesare, »mycket allvarligt.« »Vad gör jag?« »Du skulle kunna leta upp den person som har gjort det här och få vederbörande att sluta. Den personen kan naturligtvis vara du.« »Det är inte jag!« protesterade Tibo. »Hur som helst finns det antagligen inget botemedel – utom kärlek, kanske till döden. Det botar det mesta.« »Det har jag inte märkt«, sa Tibo och ursäktade sig.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 293

2010-07-31 10:39:10

Ute på Slottsgatan ropade Tibo till sig en taxi. Språngmarschen till Gyllene Ängeln hade gjort honom varm och klibbig, samtalet med Cesare hade gjort honom fuktig. Han tog av sig kavajen medan taxin buffade sig fram genom Punkts lunchtrafik, knäppte upp översta knappen, lossade på slipsen. »Kanalgatan«, sa chauffören. »Det här är så långt jag kommer. Kan inte köra in med taxin genom tunneln och beklagar det inte. De skulle ha plockat av hjulen innan jag hunnit vända.« Tibo steg ur och betalade. »Vill ni att jag väntar?« »Nej«, sa Tibo. »Tack gode Gud för det.« Taxin backade snabbt därifrån.

Tibo hade aldrig varit på Kanalgatan. Det var det enda av den övergivne älskarens nöjen han aldrig unnat sig. Han hade aldrig smugit omkring på nätterna, aldrig lyssnat vid fönster, aldrig kokat ihop fantasier av innehållet i soptunnor eller på tvättlinor, aldrig bankat på dörren mitt i natten, aldrig framfört en berusad, vädjande kärleksförklaring eller utmanat till strid, aldrig stått på andra sidan kanalen och bara stirrat timmar i sträck tills snön på hans hatt låg tjock och styv som glasyren på en bröllopstårta. Men han hade undrat. Och nu var det verkligt – de smutsiga kullerstenarna, de rostiga räckena, de trasiga gatlyktorna och nummer  med dörren som stod på glänt. Hektor skulle finnas där. Mannen som slog Agathe. Mannen som tog Agathe och slog henne varje kväll i tre år. Hans hus.

Och han skulle finnas där och nu skulle Tibo gå in och döda honom.

Han knackade på dörren. Han knackade igen. Han sköt upp dörren lite mer. Han gick in.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 294

2010-07-31 10:39:10

Det fanns två dörrar i den lilla hallen. Han öppnade den första – en toalett med ett fönster mot baksidan. Han öppnade den andra och såg det enda rummet där Agathe hade bott och sovit hela den här tiden, gardinerna i en hög på golvet – »Hon sydde de där«, tänkte Tibo – stolarna omkullvälta, sängen i hörnet obäddad. Tibo vände sig bort. Han stod inte ut med att se det.

Men där fanns inget spår av Hektor. »Han kommer inte tillbaka«, sa Tibo, »och inte hon heller.« Han tittade sig omkring i rummet efter Agathes kläder, men bortsett från hennes kappa som hängde på insidan av dörren fanns där inget som visade att någon speciell bodde där. Han öppnade hörnskåpet och hittade hennes klänningar på krokar, hennes sju par skor på militärisk rad och hennes underkläder, fridfullt vilande på hyllan högst upp.

Tibo samlade ihop hennes klänningar med en arm och började trava hennes underkläder med sin lediga hand. Han behövde en resväska. Han klev bort från skåpet och såg sig omkring. Sängen. Om det fanns en resväska skulle den ligga under sängen. Han draperade Agathes saker på den obäddade sängen och lade sig på knä, trevade runt i det dammiga mörkret under sängen. Det var då han hittade målningarna – tavlor av Agathe stående, sittande, liggande, mest liggande, utställd till beskådande som en uppskuren frukt på sängen, den här sängen, just den sängen.

Han tittade på allihop, hatade sig själv för att han njöt av dem, äcklad av hur de fick honom att känna sig, plågade sig åter med svartsjuka för att Hektor hade sett henne så här, för att Hektor hade gjort de här vackra sakerna och hon hade hjälpt honom. Han stod där en bra stund innan han slog sönder den första tavlan. Han höll den mellan två händer och drämde den mot ett av mässingskloten på sängens fotände så att färgen sprack och duken böjde sig och buktade, men den gick inte sönder så han svingade den i sidled tills spännramen splittrades och hela tingesten föll ihop. Han tittade på resten av tavlorna, lade dem i en hög på madrassen och täckte över dem med sängöverkastet. Och sedan tog han en nerrasad gardin, bredde ut den på bordet, lade hennes kläder ovanpå och gjorde ett knyte av den.

När Tibo lämnade platsen stängde han dörren som om han hade stängt dörren till en grav.

Ingen på Kanalgatan lade märke till den främmande mannen med det stora –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 295

2010-07-31 10:39:11

byltet. Kanalgatan är det slags plats där oförklarliga bylten ganska ofta kan ses men nästan aldrig noteras, det slags plats där det anses oartigt att ägna alltför stort intresse åt vad grannarna kan tänkas bära runt på.

Tibo gick ända till Gröna Bron innan han hittade en spårvagn, och han slängde in sitt kolli i bagageutrymmet under trappan så fort han klivit på.

Med viljeansträngning lyckades han ignorera det hela vägen in till stan och han behandlade det direkt nonchalant när han steg av. Inne i rådhuset höll han det nedanför Peter Stavos fönster när han knackade och sa: »Det tog lite längre tid än jag trodde.« Och han bar det som en ölmage när han vände ryggen till och gick uppför trappan. »Jag har med dina saker«, kungjorde han när han låste upp kontorsdörren men Agathe syntes inte till. Det tog ett ögonblick eller två innan han, efter att ha gått runt i rummen och ropat hennes namn med enträgna viskningar, hittade henne hopkrupen på golvet under hans skrivbord. »Det verkade passande«, sa hon.

Tibo hummade bara. »Jag har varit på Kanalgatan«, sa han.

Agathe låg med öppen mun, tungan utanför och huvudet på sned.

Tibo ignorerade detta. »Jag har varit på Kanalgatan och du ska inte tillbaka dit. Du ska bo hos mig.« »Det är det jag alltid har velat, Tibo«, sa hon.

Men det fanns en massa att göra innan han kunde ta henne med hem – ett viktigt möte på Planavdelningen som tog större delen av eftermiddagen och där man diskuterade ett stort nytt avloppssystem, ett budgetsammanträde för att tala om nästa års skolutgifter och allt detta före kommunfullmäktige.

Tibo kom tillbaka till kontoret så ofta det gick men han kunde bara stanna några ögonblick, och för var gång fann han Agathe allt sämre, hennes hundidentitet allt tydligare.

Hon satt med huvudet i hans knä medan han gick igenom papprena med skolekonomi, tills han kom på sig själv med att förstrött leka med hennes öron.

Det verkade så naturligt och lätt men – »Nej! Det här är vansinne!« – Tibo ryggade tillbaka.

Han flydde ut ur rummet, låste det noga efter sig, och skyndade dit där maior domus för Punkts kommunfullmäktige väntade på trappavsatsen, med –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 296

2010-07-31 10:39:11

glimmande knappar och silverklubban med statyn av mig i militärisk vinkel över axeln. »Redo när ni är det, herr borgmästare«, sa han.

Tibo stannade för att ta sin borgmästarkedja ur dess chagrängskrin på bordet under tavlan av Anker Skolvigs sista strid och rättade nervöst till den. »Bra så här?« frågade han. »Som alltid.« »Gå då före.« De väldiga dubbeldörrarna till rådssalen slogs upp och maior domus dundrade: »Rådsmedlemmar och medborgare i Punkt, får jag be att ni reser er upp för Hans höghet borgmästare Tibo Krovic.« Det lät som en kavallerichock när stolsben i mängd skrapade bakåt på trägolvet, men larmet kunde inte dränka det ödsliga ylande från ett övergivet djur som fyllde rummet och ekande dröjde sig kvar i taksparrarna. »Stäng dörrarna«, sa borgmästare Krovic.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 297

2010-07-31 10:39:11

Efter mötet avstod Tibo från att göra sina kolleger sällskap när dessa samlades för kaffe och kakor i kommunfullmäktiges sällskapsrum. Han låste in sig på sitt kontor och när Peter Stavo till sist kom och knackade sa Tibo: »Jag släpper ut mig själv. Godnatt.« Han satt i mörkret med Agathe, blängde argt på henne, förbjöd henne att ge minsta ljud ifrån sig. Och sedan slog klockorna i katedralen midnatt och Tibo visste att den sista spårvagnen skulle lämna vagnhallen. Och sedan var klockan ett och Tibo visste att hela Punkt skulle sova. »Kom«, sa han. »Vi går hem. Jag har dina saker i det här byltet.« »Det var snällt«, sa Agathe, »men jag kommer inte att behöva dem särskilt länge till.« »Håll klaffen«, sa han. »Jag märker att du höjer rösten.« De gick tillsammans nerför baktrappan, förbi Peter Stavos bås och ut på Citytorget. Ingen såg dem ge sig av. Ingen såg dem gå Slottsgatan fram och följa de nio spårvagnshållplatsernas rutt hem till Tibos hus. »Kommer du att gå den här vägen med mig sedan«, frågade Agathe, »när jag är en hund? Kommer du att sluta åka spårvagn och promenera? Hundar behöver motion, i synnerhet dalmatiner som jag. Vi är vagnshundar – som ska springa bredvid en gentlemans faetong och skrämma bort stråtrövare.« Tibo knirrade upp den lutande trädgårdsgrinden och tog ett steg åt sidan för att släppa in Agathe. »Sömngångare, sömngångare«, muttrade han. Det fanns fortfarande ett utrymme inne i hans skalle där han kunde hoppas på att detta var en ohygglig mardröm.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 298

2010-07-31 10:39:11

Vid slutet av den blå klinkergången öppnade Tibo dörren. »Jag ska visa dig till ditt rum«, sa han. »Köksgolvet blir bra«, sa Agathe och gick självsäkert ner genom hallen. »Naturligtvis. Köksgolvet. Jag hade tänkt visa dig badrummet, men jag antar det räcker med att jag lämnar köksdörren ut till trädgården öppen.« »Jag skulle föredra att tills vidare använda badrummet, om du inte har något emot det, Tibo.« »Det går bra, Agathe. Du nosar dig säkert fram. Godnatt.« Och Tibo gick och lade sig, alltför rasande för att gråta, alltför trött för att drömma.

Han vaknade fem korta timmar senare och fann Agathe sittande på sin säng, med morgonens exemplar av Punktbladet mellan tänderna. Tibo ryckte loss det. »Den kom in genom dörren.« »Tack för att du inte bet sönder den«, sa han. »En del gör det, en del gör det inte. Jag tror jag kommer att bli en ’gör det inte’.« Tibo noterade att hon hade på sig samma svart- och vitprickiga klänning som hon haft den dagen när hennes lunch föll i fontänen – dagen när de började. Men den var annorlunda, för nu fanns det sex skära knappar fastsydda framtill, i rader med tre i varje.

Hon följde hans blick. »Jag steg upp tidigt«, sa hon, »och gjorde några små ändringar, bara för att se hur det passar. Jag har alltid klätt i prickigt och jag har alltid haft snygga bröstvårtor. Åtta kommer att bli utsökt!« »Du håller inte på att förvandlas till en dalmatiner! Jag vill inte höra talas om det något mer.« »Tibo, det är så. Varför kan du inte bara acceptera det? Titta vad som hände i natt.« Hon svängde runt på sängen och pekade med tårna. »Ser du? Svarta.

Mina skära små tånaglar håller på att bli svarta hundklor.« Han högg tag om hennes fot. »Du har målat på det här!« Och han började gnugga med tummen. »Tibo, det har jag inte! Du kittlar mig!« Och hon vred och ålade och slingrade sig loss.

De kom på sig själva med att skratta – som de borde – en vacker kvinna och –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 299

2010-07-31 10:39:11

mannen som älskar henne rullar runt i hans säng det första de gör på morgonen – det är klart att de skulle skratta. Men sedan, när hennes kjol åkte upp över de gräddvita låren och Tibo såg blåmärkena där och när han tittade på hennes ansikte och på hur hon log bakom den där mörka fläcken över ögat, var det plötsligt inte roligt längre. Allt det roliga försvann och han släppte hennes vrist. »Jag måste klä på mig«, sa han. »Jag rostar lite bröd åt dig.« När Tibo kastade tillbaka täcket och reste sig upp föll Punktbladet ner på golvet, så det var inte förrän han hade tvättat sig och rakat sig – vilket tog längre tid än vanligt eftersom han hela tiden slösade tid på att säga »Färgspra-kande« in i spegeln – det var inte förrän då han tog upp den igen och läste rubriken:

PUNKTMAN FUNNEN DÖD I KANALEN Och sedan, nedanför:

MAKABER UPPTÄCKT VID SLUSSPORT Det var Hektor, »den lovande unge konstnären och Et-skolans ledargestalt«.

Tibo vek ihop tidningen så att sportdelen kom ytterst och gick ner till köket, där Agathe hade en kanna kaffe och rostat bröd stående på spisen för att hålla det varmt. Tibo tittade på högen med filtar som låg hopsnodda till ett bo på golvet. »Har du sovit där?« sa han. »Ja. Det var förvånansvärt bekvämt. Här, ta en rostad brödskiva.« Den lät som grus i hans huvud och han svalde kopp efter kopp med kaffe för att tvinga ner den. »När Hektor gav sig av«, sa han som om ingenting hänt, »nämnde han vart han skulle?« »Nej.« Tibo kämpade för att skala bort lagren av innebörd i det där enda ordet. »Sa han när han skulle komma tillbaka?« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 300

2010-07-31 10:39:11

»Nej. Mer rostat bröd?« »Nej, tack. Så han bara gav sig av? Ingen orsak? Bara gick?« »Några vänner kom och hämtade honom.« Tibo blev plötsligt hoppfull. Vänner. För en man som Hektor Stopak kunde »vänner« bara betyda en sak – kriminella kumpaner. Någon affär i den undre världen hade gått snett, ett slag i huvudet och över räcket ner i kanalen. »Så var det kanske folk han kände från Tre Kronor?« »Jag tror inte det, Tibo. Kaffe?« »Ja, lite. Skulle du känna igen dem?« »Åh, absolut. De var fyra stycken – en cirkusatlet med stora knävelborrar, två jonglerande flickor och en flicka med en hund som gjorde konster.« Tibo blev glad. Gänget med landstrykare som han hade sett på Citytorget. »Och de här människorna är Hektors vänner?« »Nej, Tibo, mina vänner. På sätt och vis. Från mamma Cesares spökteater, ovanpå Gyllene Ängeln.« Och hon berättade hela historien för honom.

När den var slut kunde Tibo inte komma på någonting annat att säga än: »Jag förstår. Jag tror inte du ska bry dig om att komma till arbetet i dag.« Och han lämnade huset och gick uppför backen mot spårvagnshållplatsen, slog till bjällran när han passerade. »Gråambra«, sa han.

Som vanligt talade människor till honom medan de väntade på spårvagnen.

De talade till honom på vägen in till stan. Tibo ignorerade dem. Vid rådhuset smet han in genom sidodörren och fann Peter Stavo vänta på honom. »Det är två poliser på ert kontor«, sa han. »Jag förstår«, sa Tibo igen. Han gick långsamt uppför trappan.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 301

2010-07-31 10:39:11

Gode borgmästare Krovic var nära att brista i skratt när han såg sina besökare. De reste sig för att hälsa på honom likt poliskarikatyrer, stora klumpiga karlar, inte långt från bondgården. Den ene hade byxor som flaxade en bra bit ovanför anklarna. Den andre hade sina alldeles för långa så att de hängde ner över kängorna.

Långbyxan sa: »Jag är Welter – det här är polisinspektör Levant.« Tibo tog i hand. »Vad kan jag göra för herrarna?« Welter nickade mot tidningen under Tibos arm. »Det gäller den döde – Stopak.« »Ah, ja. Jag läste om det. Men jag är rädd att jag inte vet mer än vad som står i tidningen.« »Och er sekreterare?« sa Levant. »Vad är det med henne?« »Borgmästare Krovic, ni vet säkert att Stopak och hon bodde ihop – hade så gjort i flera år.« Tibo kände hur han grimaserade av motvilja. »Det där får ni fråga henne om.« »Det är därför vi är här«, hånlog Levant. »Vet ni var vi kan få tag i henne?« frågade Welter. »Hon har inte varit på arbetet på ett tag«, sa Tibo, vilket var sant men inte ett svar på frågan. »Det är ett bekymmer«, sa Welter. »Alla hennes saker har försvunnit från lägenheten – inte för att det säger så mycket. Allt är borta. Kanalgatan, ja, ni vet hurdana de är, borgmästare Krovic. Länsade stället ner till sista plåstret, det är vad de gjorde.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 302

2010-07-31 10:39:11

»Ingenting kvar åt er alltså«, sa Tibo. »Vad gäller ledtrådar, menar jag förstås.« »Jag vet vad ni menade«, sa Welter. Han tog fram ett visitkort ur bröstfickan och sträckte fram det. »Om hon dyker upp vill vi gärna tala med henne.« När de hade gått, efter ännu en handskakning, sjönk Tibo ner i sin stol.

Den sista strimman hopp om att det här kanske var en ond dröm hade försvunnit när han såg poliserna på sitt kontor.

Det finns ingenting mera ordinärt än en polis, ingenting mer ägnat att blåsa bort kvardröjande rester av självbedrägeri. En polisman på kontoret är som en spann kallt vatten för själen.

Och nu hade han ljugit för dem – eller i varje fall undanhållit information – allt för att skydda kvinnan han älskade, som mycket väl kunde vara en mörderska men som, i vilket fall som helst, nästan säkert var galen och som var helt inställd på att dra in honom i sina fantasier med sitt förvirrade tal om spökteatrar och en spökatlet! Utom att han hade sett cirkusatleten. Och de jonglerande flickorna. Och flickan med hunden som gjorde konster. Han hade till och med sett hunden – och ändå hade han inte sagt något till polisen.

Den enda verkliga ledtråden, det enda som kunde ha tagit bort misstankarna från Agathe och han hade ingenting sagt. Och nu kunde han inte. Det fanns ingen återvändo nu, ingen möjlighet för honom att kliva in på Welters kontor och säga: »Åh, jag glömde nämna cirkusatleten och jag känner förstås bara till honom därför att Agathe berättade för mig men hon verkar tro att han kanske är något slags spöke och det är möjligt att jag också har glömt nämna att hon bor hemma hos mig eftersom jag har älskat henne i åratal men jag skulle inte bry mig om att prata med henne eftersom hon håller på att förvandlas till hund.« Ju mer han tänkte på det, desto värre såg det ut – ruin, åtlöje, vanära, alla de saker han hade varit rädd för, alla de saker som fått honom att hålla igen innan, alla de saker som hade kostat honom Agathe, dök nu hotfullt upp och bakom dem hörde han gnisslet och skramlet av fängelseporten.

Tibo upplevde de panikartade känslor som bara kommer i mardrömmar, när »de« är precis bakom dörren, när flykt är nödvändig och räddning omöjlig, när att bli gripen nästan skulle vara en välsignelse om så bara för att slippa rädslan. Han lämnade skrivbordet och ställde sig vid fönstret, tittade ut på –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 303

2010-07-31 10:39:11

gatan, körde nervöst fingrarna genom håret. Han gick fram och tillbaka i rummet. Han gick ut för att göra kaffe. Han ändrade sig och kom tillbaka.

Han lade för första gången märke till den nya papperskorgen som Peter Stavo hade hittat åt honom och tyckte det var rörande.

Han snöt sig och ryckte i kavajslagen och sedan, innan han ens visste att han skulle göra det, sjönk han ner på knä framför stadsvapnet på väggen, slog händerna för ansiktet och sa: »Walpurnia, hjälp mig!« Han sa: »Hjälp mig. Jag har försökt. Jag har verkligen försökt. Jag har försökt att göra det som är rätt för Punkt och det har gjort mig mycket gott. Och om du inte vill hjälpa mig, så hjälp åtminstone henne, Walpurnia, visa mig vad jag ska göra.« Det var allt han sa. Det var allt han kunde komma på att säga. Om en man är slagen och knäckt finns det inte många ord, men hur lite han än hade kvar att säga kom han ihåg Agathe, och hur lite han än sa var det tillräckligt.

Det är svårt att säga vad som hände. Ett »rämnande« – det är kanske bästa sättet att beskriva det på. Någonting som revs sönder eller fördes åt sidan, och från andra sidan steg jag fram. Det var en magnifik manifestation. När jag steg ner från den där skölden var jag fullkomligt strålande. Min klädnad glänste, min hud glödde, mina ögon glittrade, mitt långa blonda hår vispade runt i en orkidédoftande bris direkt från Himlens portar. Jag var underbar.

Tibo Krovic såg mig naturligtvis som en gammal nunna med vårtor och långt svart skägg, men när han tog bort händerna från ansiktet och fann hela sitt kontor glittra av stjärnljus var effekten i stort sett densamma. Stackars Tibo.

Lite himmelsk bekräftelse, tanken att någon hade lagt märke till hans hårda slit – det var allt som behövdes för att göra honom lycklig.

Det var så underbart alltihop att det inte spelade någon roll att orden, när jag talade, kom ut under en stor, borstig mustasch. Jag sa: »Gode Tibo Krovic, detta är vad du måste göra – älska. Älska. Älska. Och mer än det, vara älskad och redo att i gengäld ta emot kärlekens gåvor.« Sedan, eftersom det är mer eller mindre obligatoriskt att vid dessa tillfällen avsluta med någonting kärnfullt, sa jag till honom: »Du är mer älskad än du vet, Tibo Krovic, och det finns en vän som kommer att hjälpa dig när hundarna jagar. Sök upp honom.« Jag sa det där några gånger till medan det sista stjärnstoftet lade sig på mattan och spindelvävsgardinen föll tillbaka ner och jag steg in i stadsvapnet igen. »Sök upp honom. Sök upp honom«, sa –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 304

2010-07-31 10:39:11

jag. Det är möjligt att jag överbetonade det där sista lite.

Men när rummet var tyst igen och Tibo andades lugnt och jämnt, när han hävde sig upp på fötter och drog med händerna över skölden för att förvissa sig om att det verkligen bara var trä och färg, kände han sig lycklig och han visste vad han skulle göra. »Jag är borgmästaren i Punkt!« sa han och gick bort till Agathes skrivbord och tog fram ett ark brevpapper med stadsvapnet på. Han skrev någonting kort, med snabba penndrag, och mer eller mindre sprang ut ur rådhuset. På Et-avenyn ropade han till sig en taxi igen och sju minuter senare – på grund av lastbilslasset med tidningspapper som spärrade vägen utanför Punktbladets redaktion – anlände Tibo till distriktsdomstolen. Han nickade sig fram genom den välbekanta personalen och utanför Sal  vek han ihop sitt brevpapper och gav det till en man i blå uniform som stod vid dörren. »Var snäll och ge det här till advokat Guillaume«, sa han. »Ska bli, borgmästare Krovic. Roligt att se er här igen.« »Tack. Jag väntar på svaret.« Dörrarna till rättssalen slog igen framför näsan på Tibo och han stod där med händerna i fickorna och visslade »Pojken jag älskar« tills de något ögonblick senare åter öppnades. »Varsågod«, sa vaktmästaren och sträckte fram samma hopvikta papper.

Tibo vek upp det. Där under hans egen nedkrafsade notering fanns en annan, lika kort, skriven med större och mer överdriven handstil. Den löd: »Min käre Krovic, jag hoppas att jag kan vara till någon hjälp. Kom gärna hem till mig, Loyolagatan , när som helst efter nio i kväll.« Och sedan: »Jag förlitar mig på att du inte är allergisk mot myrkottar. YG.«

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 305

2010-07-31 10:39:11

Sommarskymningen sänkte sig över Loyolagatan och feta små fladdermöss tumlade runt mellan de knäppande gatlyktorna när Tibo anlände till sitt möte. Han kom under valvet på baksidan av Kopernikusparken och in i en värld av skuggade lagerhäckar och järngrindar mellan mossbelupna pelare.

Färgade glasfönster med bilder av överfyllda fruktkorgar eller yppiga flickor i olämplig klädsel gjord av flätade bladverk glödde ovanför varje dörr utom vid nummer . Där var glaset osmyckat bortsett från bokstäverna XLIII målade i svart. Vid slutet av gången stod ytterdörren öppen och ett pappersark satt fast under den enorma portklappen med invitationen »Stig på, Krovic«.

Tibo slog ett dånande slag med portklappen, fångade upp pappersarket när det föll och steg in i den ekande byggnaden medan han kungjorde sin ankomst med ett flertal hallån.

Huset var oändligt i mörkret – ett vidsträckt, ogripbart något av skuggor och ekon och antydda vyer bakom stängda dörrar. Tibo stod vid foten av en gigantisk trappa, någonting stulet från vraket av en förlist oceanångare, och ropade upp i mörkret »Hallå? Yemko? Yemko Guillaume? Det är jag – Tibo Krovic« tills en dörr öppnades bakom honom och en rektangel av smörgult ljus föll över golvet. »Du behöver inte titta efter mig där uppe«, sa Yemko. »Övre delen av min egen trappa har varit terra incognita för mig i många år. Jag tror att det finns sjutton rum där uppe. Ibland ser jag dem i drömmen.« Han sträckte ut en hand. »Ber om ursäkt för bristen på välkomnande, Krovic. Jag hörde din knackning och skyndade mig så mycket jag kunde. Kom in.« Men innan de påbörjade den långa, långsamma vandringen tillbaka in i –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 306

2010-07-31 10:39:11

rummet höjde Yemko ett frågande ögonbryn. »Har jag frågat? Du är inte allergisk mot myrkottar?« »Ja, du har frågat«, sa Tibo, »och efter vad jag vet – jag har aldrig träffat någon myrkott – så är jag inte det.« »Aldrig träffat en myrkott? Minsann! Vilket besynnerligt skyddat liv du har levt. Det måste vi råda bot på.« På hyllan längst bak i det mörklagda rummet fanns en uppstoppad och monterad mungo inbegripen i strid med en blek kobra. När hans ögon hade vant sig vid det svaga ljuset såg Tibo ännu en som dansade runt en torr gren och ytterligare en där kobran gjorde utfall mot dess fötter. Ett halvdussin allt som allt – en dammig gavott av död och gift, en stelnad skog av snoende, slingrande huggtandsblottad bitter kamp. »Ovanligt«, sa Tibo. »Synnerligen«, sa Yemko. »Likvid för en skuld.« Yemko gjorde ett sugande, kvittrande ljud med munnen och, precis som han lovat, kom en myrkott hasande ut ur dunklet längst in på hyllan, skakade på huvudet och strök förbi de stelnade kobrorna med sin rasslande kropp. »Tillåt mig presentera Leonidas.« Och med en lätt bugning till båda sa han: »Herr borgmästare, myrkott Leonidas. Leonidas, borgmästare Tibo Krovic.« Leonidas tittade förväntansfullt upp och Yemko kliade hans skära grisöron. »Mmmm, det där tycker du om, va?« kuttrade han tillgivet. »Myrkottsfjällen röks som ett botemedel mot syfilis«, berättade han för borgmästaren. »I pipa?« »Nej, som fisk. Jag vet inte vad man gör med dem efter det. Tuggar dem?

Gör te av dem? Gnider in dem på den angripna kroppsdelen? Vem vet?« Yemko vände sig bort för att kuttra till sin vän, ryckte kärleksfullt i de knubbiga små öronen. »Men vi ska inte låta de styyyygga männen göra det med vår lille Leonidas, eller hur? Nej, det ska vi inte. Stygga männen med sina otäcka, hemska hyveljärn. Nej.« Det stod ett skrivbord i ett hörn av rummet – det skrivbord Yemko hade rest sig från för att gå och öppna dörren. Större delen av rummet låg i skugga, men Yemkos skrivbord lystes upp av två vridbara lampor och där fanns ett enormt förstoringsglas i ett stativ fixerat ovanför ett litet skruvstäd – en sådan tingest –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 307

2010-07-31 10:39:11

som fritidsfiskare sitter böjda över på vintern när de tillverkar flugor inför den kommande säsongen. Ett bläckhorn av glas glimmade av violett bläck och resten av skrivbordet var gömt under en snödriva av riskorn.

Yemko viftade lite obestämt mot den. »En hobby. Vill du se?« Han visade på stolen med en inbjudande gest och ställde in förstoringsglaset. »Jag är bara nybörjare«, sa han blygsamt. Men där, alldeles tydliga, fanns de inledande orden till någon sällsam dikt skrivna på ett riskorn – »’Just the place for a snark!’, the Bellman cried« – med all interpunktion prydligt på plats.

Förundrad tog Tibo blicken från förstoringsglaset. Utan det kunde han knappt se bläckmärkena på riskornet. »Jag kom en gång ända till ’Förlåt oss våra’ när jag gjorde Fader Vår, men riset tog slut. Jag ska försöka igen. Det är standardtexten för dem som delar min fåniga besatthet. Jag begriper inte varför. Eller varför det måste vara ett komplett stycke. Varför inte hela böcker med avbrutna meningar i en ficka med korn? Rekonstruerad poesi i pyttesmå stycken. En risotto av kärleksbrev, en paella av sagor, en pilaff av sonetter, en hoprörd jambalaya av ordböcker?

Allting så litet, utom idéerna. Litet. Jag tror det är det jag tycker om. Jag köper ett paket ris och lägger det på bordet, undersöker vartenda korn i hopp om att det ska vara det som har trotsat rissfärens vanliga gränser, utvecklats lite bortom det ordinära, lämnat en liten öppning för ännu en idé, men jag hittar det inte. Naturen är märkligt likformig. Hon har satt en gräns på allt från kiselalger till blåvalen. Allt utom för mig. Jag utmanar hennes gränskontroller.

Ursäkta mig. Jag måste sitta ner.« Tibo reste sig snabbt från stolen och hjälpte Yemko ner i den. Han sjönk ihop med en trött suck. »Tänk på allt arbete och alla kostnader dessa små korn har krävt. Alla timmar av hårt slit på översvämmade fält surrande av mygg, den tröttsamma, sugande lunken bakom buffeln, svansen som slår, den brännande solen, blodiglarna, den hukande ställningen, upprepat i all oändlighet, och allt för att producera det här.« Han föste runt några korn med fingret. »Och när det väl har fraktats runt världen till matavdelningen i Brauns varuhus säljs det ändå för bara några pennies – så billigt är människors svett.

Och titta på det, så vitt det är – liktydigt med vitt och ändå inte alls vitt. Titta på det här.« Han höll upp ett riskorn. »Pärlgrått. En del är nästan genom–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 308

2010-07-31 10:39:11

skinliga, som mattslipat glas, en del har det där djupa vita ögat mitt i – ser du? Det påminner mig om insekterna som sitter fast i de bitar bärnsten som ibland rullar upp på vår strand, men det här är som lite snö fångad i is. Varför, undrar jag. Vad kan vara orsak till det? Det finns en hel bok att skriva om ris, tror jag. Den ligger i någons skrivmaskin. Inte i min, är jag rädd. Bakom mig hör jag ständigt Tidens bevingade stridsvagn. Det skulle till och med finnas utrymme för ett avsnitt om det där avskyvärda, billiga, gula långa kornet de importerar från Amerika och kanske ett kapitel om Arborio, ett diskursivt kapitel som följer Pos långsamma väg och, likt en moskit på en damm, glider över dess malariaträsk förbi Turin för att sluta i en pöl bläckfisksvart risotto.

Och där måste finnas sida efter sida för Basmati. Basmati är risets prins. Den där parfymerade, aromatiska nästan blomlika smaken. Jag skulle kunna äta bara det, som det är, med bara lite salt som krydda. Tusentals människor gör det, miljoner, gissar jag, varje dag.

Många miljoner fler får nöja sig med någonting mindre eller med ingenting alls. Indierna har ett talesätt när de kokar det. De säger att kornen ska vara som bröder – nära men inte hopklibbade. Basmati är riset som de som följer min märkliga kallelse helst väljer. Det är kornen med platta sidor – den perfekta ytan att skriva på. Och regelbundna, lika regelbundna som någonting i naturen, men ändå allihop olika – inte två av dem är exakt lika, aldrig lika stora, aldrig med riktigt samma form, alltid lite kantstötta eller lite krökta eller lite missbildade. Mycket lika oss, borgmästare Krovic. Mycket lika oss Punktbor som du sörjer så väl för, var och en av oss lite kantstött eller lite krökt eller lite missbildad. Kanske gäller det också dig, gode Tibo Krovic. Är det därför som du har kommit till mitt hus mitt i natten?« Tibo sa: »En gång, för längesedan, erbjöd du mig din hjälp. Efter vad jag minns möttes vi i galleriet och du sa till mig …« Yemko lyfte ett finger för att tysta honom. »Jag som känner dig«, sa han, »vet naturligtvis att en man med din bakgrund och ditt anseende aldrig skulle kunna vara indragen i något som skulle kräva min professionella hjälp eller rådgivning.« Tibo sa: »Men …« Yemko höjde ett ögonbryn. »Inga men«, varnade han. »Det säger sig självt att du är helt oskyldig till någon missgärning och att du har kommit hit för att –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 309

2010-07-31 10:39:11

be om mitt råd å en olycksdrabbad väns vägnar.« Yemko ryckte lite försiktigt i öronen på myrkotten som låg hoprullad på hans stora mage. »Berätta alltihop för mig. Eller ännu hellre, berätta alltihop för Leonidas. Jag tror dina nästa ord ska vara: ’Leonidas, jag har en vän …’« Yemko sjönk tillbaka i stolen och hans väldiga huvud försvann i skuggorna som tycktes dras till honom så som månen drar till sig havet. Ljus glödde från riskornen som glittrade på skrivbordet, allting annat var sammet.

Tibo sa: »Leonidas, jag har en vän och den vännen har en tid varit kär i fru Agathe Stopak, sekreterare till borgmästaren i Punkt.« Tibo kunde inte ha föreställt sig ett mer häpnadsväckande medgivande. Med några få ord hade han för Yemko Guillaume avslöjat skapelsens mest fantastiska hemlighet, en sanning som han hade dolt för alla, orsaken till att stjärnorna fanns på himlen, den hemliga motor som driver årstiderna, och Yemkos enda svar var en artig liten hostning som mycket väl kan ha varit avsedd att dölja ett fniss. »Ursäkta mig, borgmästare Krovic, men det har Leonidas känt till i flera år.

Jag tror han hörde det först av Sarah, flickan som tar betalt hos den näst bästa slaktaren i stan. Hela Punkt har känt till det i flera år. Var snäll och berätta någonting lite mer uppseendeväckande för Leonidas.« Om Tibo bara varit förvånad hade han antagligen inte kunnat fortsätta, men den plötsliga insikten om att hans hemlighet var känd, att han var den ende mannen i Punkt som inte fann den ordinär och vardaglig – tråkig till och med – var långt mer än förvånande. Hans mun rörde sig hjälplöst en sekund eller två och sedan berättade han sin historia, tacksam för biktmörkret som fyllde rummet.

När den var slut suckade Yemko, så som resande långt upp i norr säger att de hört de stora valarna sucka mitt i en ocean av is, och han sa: »Detta är nästan för mycket att tro på. Förvandling är en sak – Leonidas var ju faktiskt en gång danslärare vid en privatskola för unga damer tills det blev för mycket för honom, och jag antar att en spökcirkus som verkar helt okänd mitt i vår stad är mer eller mindre möjlig att tro på. Ja.« Han rullade tummarna. »Ja, jag skulle kunna övertyga en jury om detta men tanken att borgmästaren i Punkt, gode Tibo Krovic – eller i varje fall hans nära vän – medvetet skulle hysa en rymling i ett mordfall? Det är befängt, det är löjligt, det är fullständigt orimligt.« Han vände sig förtjust mot Tibo och sa: »Vet du vad det här betyder?« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 310

2010-07-31 10:39:11

»Det betyder att ingen kommer att tro det och att jag har oroat mig i onödan för ingenting?« »Gode Gud, nej, Krovic! Det betyder ruin, vanära, förlorat anseende. Det betyder fängelse och, framför allt, total förlust av rättigheter till pension!

Krovic, de skulle hänga dig för det om de kunde, och små barn och gamla damer skulle bli nedtrampade i trängseln. Du är likadan som de, Krovic. Hur kan du överhuvudtaget vänta dig att de ska förlåta det?« Tibo satte sig tyst i ett mörkt hörn. Han visste att det var sant. »Du sa att om hundarna jagade mig, då skulle du hjälpa mig.« »Och jag menade det. Är du beredd att lägga ditt öde helt i mina händer?« »Naturligtvis.« »Då kommer jag och besöker dig i morgon kväll. Gå till arbetet som vanligt.

Bete dig normalt. Var lugn. Och var nu snäll och hjälp dig själv ut.« Tibo reste sig för att gå, men innan dörren till rummet stängdes tog Yemko åter till orda ur skuggorna. »Du är inte precis som de, vet du. Tibo Krovic, jag tror att jag efter all den här tiden kanske har hittat mitt udda riskorn.«

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 311

2010-07-31 10:39:11

Kaprifolen offrade alla sina krafter på nattluften och berusade nattfjärilar slog sig medvetslösa mot gatlyktorna när Tibo promenerade hem genom Kopernikusparken. Hans svarta brogoueskor krasade på de välskötta gångarna. När han nådde det gamla huset i slutet av den blå klinkergången var han noga med att inte komma åt bjällran vid grinden och han hade lämnat ytterdörren olåst så att han kunde gå in tyst utan att störa Agathe. Men hon väntade ändå på honom och hon kom springande till dörren för att ta emot honom och dansade runt i hallen i glada cirklar. Förvandlingen var fullbordad.

Under de timmar som Tibo varit borta hade Agathe slutat med kläder precis som hon sagt att hon skulle och hon var nu helt dalmatinsk. Hon viftade glatt på svansen och sa: »Jag visste att det var du, jag visste att det var du. Jag kunde höra dig längst bort på gatan.« »Nej, det kunde du inte.« »Jo, det kunde jag och bjällran på gången avslöjade dig.« »Jag rörde inte bjällran.« »Den sjunger av lycka när du passerar, Tibo. Visste du inte det?« »Nej, det visste jag inte«, sa han. Han kunde inte hålla sorgen borta från rösten. »Jag går och lägger mig nu.« Hon såg efter honom vid foten av trappan och sa: »Jag älskar dig, Tibo Krovic.« »Jag älskar dig också, Agathe.« »Men jag älskar dig så som du förtjänar att bli älskad, så som en hund älskar, utan att begära något i gengäld mer än chansen att få älska dig mer.« Tibo sa: »Jag har älskat dig som en hund så länge jag kan minnas. Nå, –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 312

2010-07-31 10:39:11

tänker du sova på köksgolvet igen eller kommer du och lägger dig?« Agathe sa ingenting och Tibo lade sig ensam, ovanpå sängöverkastet som hans mor hade sytt för längesedan. Han lät gardinerna vara så att solen skulle väcka honom milt när det blev morgon och han tittade nerför sängen på det spegelförsedda klädskåpet och spegelbilden av sina fotsulor. Han var vaken.

Efter en stund hörde Tibo ljudet av Agathe som tassade uppför trappan, knäppet av hennes svarta tånaglar mot parketten. Hon stannade i dörröppningen och satte sig ner och såg tyst på honom. Han tittade på henne och sa ingenting. Han klappade uppmuntrande på madrassen. Agathe kom närmare med sänkt huvud, kom fram dit där hans hand hängde ner över sängkanten och slickade hans fingrar. Hon klättrade upp i sängen och rullade ihop sig över hans fötter. Månljuset genom fönstret gjorde hennes hud silvervit, gjorde de mörka fläckarna bläcksvarta. Han smekte henne varligt. »Jag är mycket glad«, sa han, »över att förvandlingen till hund inte har berövat dig talets gåva.« »Åh, Tibo, var inte fånig. Alla hundar kan tala. Vi väljer bara att inte göra det. Vi lyssnar mer än vi pratar. Det är ett sätt att älska.« »Finns det andra sätt?« »Ja, Tibo.« Och sedan var det morgon.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 313

2010-07-31 10:39:11

Trots allt Yemko hade sagt till honom – »Gå till arbetet som vanligt. Bete dig normalt. Var lugn« – blev det ingen vanlig dag för Tibo. Han kunde inte bete sig normalt. Han var inte lugn.

För det första vaknade han, uttröttad, i ett virrvarr av lakan, för sent för att hinna med spårvagnen till arbetet, och med Agathe bredvid sig. Hennes mun var öppen, tungan syntes mellan starka, vita tänder när hon andades. Han lämnade henne sovande och gjorde frukost, och matade henne sedan med fingrarna medan hon låg tvärs över honom i sängen och han kysste henne på nosen mellan munsbitarna. »Jag måste gå till arbetet«, sa han till sist. »Varför måste du gå till arbetet?« frågade hon, och eftersom dalmatinerhundar ser saker så mycket klarare och Tibo inte kunde komma på ett förnuftigt svar stannade han lite till. »Jag måste gå till arbetet«, sa han till sist. »Ja, jag antar att du måste det«, sa Agathe. »Vill du att jag följer med?« »Nej, jag tror inte det. Jag tror inte Peter Stavo skulle förstå.« »Han har aldrig tyckt om hundar«, sa Agathe.

Så Tibo åkte ensam in till stan, och fastän klockan var nästan tolv när han var utanför Gyllene Ängeln bestämde han sig ändå för att stanna och ta en kopp kaffe. Morgonruschen var över, lunchruschen hade inte börjat än och Tibo intog sin vanliga plats vid det höga bordet intill dörren.

Ett eller två ögonblick senare inledde en kypare sitt långsamma glissando, dansade framåt, med servett över armen, redo att ta emot borgmästarens vanliga beställning. Men han stannade tvärt, fixerad på stället av morsesignalen –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 314

2010-07-31 10:39:11

från Cesares ögonbryn och sedan – under över alla under – steg il patrone själv ut från kaffeorgeln och sa: »Vad får jag lov att servera, herr borgmästare?« Tibo sträckte ut handen och Cesare tog den och de såg in i varandras ögon och Tibo sa: »Det vanliga tack, herr Cesare.« Cesare knäppte med fingrarna ovanför sitt huvud som med kastanjetter, och utan att släppa Tibos hand ropade han: »Det vanliga till min vän borgmästare Krovic.« Och sedan frågade han i förtrolig ton: »Hur har du det?« »Hundra gånger värre«, sa Tibo, »och mycket, mycket bättre.« Cesare sa: »En god vän till mig sa en gång att det inte finns så mycket kärlek i världen att vi har råd att kasta bort en enda droppe av den, var vi än finner den. Ditt kaffe är här.« Cesare tog en kopp från kyparen som nu stod nervös vid hans axel och placerade den försiktigt på bordet framför Tibo. »Huset bjuder«, sa han. »Varsågod.« Och han drog sig tillbaka till kaffeorgeln igen.

När Tibo några minuter senare drack ur sitt kaffe och steg ut på Slottsgatan visade Cesare inte med så mycket som en nick att han noterade detta. Allt som behövde sägas var sagt – det fanns inget mer att tillägga.

Slottsgatan, Gyllene Ängeln, Vita Bron, Citytorget, inget av det var vanligt eller normalt, allt hade fått en ny färg för Tibo, som om han såg det för första gången, som om han såg det för sista gången och sedan, när han kom till kontoret, låg ett brev där och väntade på hans skrivbord. Det var inte undertecknat, men Tibo kände igen det breda stiftet och den slängiga handstilen. Han hade sett den så sent som dagen innan på ett kommunfullmäktigepapper. I brevet stod: »Med tanke på de senaste dagarnas rabalder borde du kanske ta en kortare semester i Tankstreck. Informera den som måste informeras. Överlåt alla arrangemang på mig. Ses i kväll.« Rabalder. Ett trevligt ord. Tibo kände lite på det i munnen, »Rabalder.

Rabalder« och kom fram till att det smakade mycket stor karp som sjunker tyst ner i mörkt, grönt vatten.

Tibo tog ännu ett papper från Agathes skrivbord och skrev några rader till stadsjuristen. »Bäste Gorvic! Är inte riktigt mig själv och har bestämt mig för några dagars luftombyte i Tankstreck.« Han tittade stolt på det. Det var hans första officiella lögn.

Efter att ha besvarat några brev och skrivit »Det billigaste valet är inte –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 315

2010-07-31 10:39:12

alltid det bästa« tvärs över en förfrågan från parkförvaltningen fann han att det inte fanns mycket kvar att göra. Och efter att i en halvtimme ha funderat över vad i all världen han någonsin funnit på att göra fyllde Tibo fickorna med pepparkakor från plåtburken bredvid kaffebryggaren och promenerade, mumsande på dessa, hem.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 316

2010-07-31 10:39:12

Agathe var i trädgården. Vinden hade vänt mot sydväst och den senaste veckans kyliga väder var borta. Punkt låg rentvättad i solskenet och njöt av några sista dagars indiansommar innan Brandkårsorkestern skulle stuva undan sina cymbaler och sina tubor, innan gässen på Et skulle sniffa på vinden och vända huvudena mot söder och flyga iväg och dra vintern efter sig på sina vingar.

Hon hade tillbringat förmiddagen liggande i den svala, runda skuggan under en väldig oxbärsbuske. Solljuset som föll mellan bladen lämnade mörka, skuggiga fläckar på hennes hud och hon klippte med ett öra för att bli kvitt en liten fluga som hade satt sig på det. Där fanns ingenting att se. Hon tyckte om det. Hon tyckte om att befinna sig långt ner och dold, utom synhåll, trygg.

Hon tyckte om att inte behöva bekymra sig för tvätten, inte behöva oroa sig för att någon unge på Kanalgatan skulle sparka en smutsig fotboll på den. Hon behövde inte längre gömma sin portmonnä. Hon hade inte ens en portmonnä, inte ens en ficka att ha den i – men hon hade tillräckligt att äta och hon var älskad och hon var inte rädd.

Där hon låg i skuggan och gladde sig åt värmen och det starka gröna ljuset som strålade upp från gräsmattan tänkte Agathe: Det här är trevligt. Hon sträckte på sig och rullade över på rygg. Den torra jorden med sitt skikt av vissna löv lämnade henne ren och vit. Det här är trevligt, tänkte hon. Jag har Tibo som tar hand om mig och som låter mig älska honom och han är inte arg och jag behöver inte göra någonting. Det här är trevligt. Hon kände att hon hade vaknat upp ur en lång dröm där hon hade trott sig vara kvinna, växt upp, fått ett arbete, levt och älskat och varit lycklig och ledsen – ibland mycket ledsen – och sedan, när drömmen inte gått att uthärda, hade hon kommit till–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 317

2010-07-31 10:39:12

baka till sig själv och det verkliga livet som hund. Hon kände en sådan lättnad och tillfredsställelse och hon häpnade över sig själv och det liv hon hade levt förut. Det var som om hon hade växt upp i något jättelikt spegelhus på ett nöjesfält och först nu, när hon låg under en buske i solen, kunde se världen sådan den egentligen var, inte krokig och utan bucklor.

Agathe rullade över på mage. Hon kunde känna varma solljusdroppar på huden där de föll genom buskens trasiga parasoll. Flugan satte sig på hennes öra igen men den här gången lät hon den vara. Från en trädgård en bit bort hördes en gräsklippare skära genom eftermiddagen. Hon föll långsamt i sömn.

När Tibo kom hem till det gamla huset i slutet av den blå klinkergången gick han genom köket och ropade hennes namn, såg att dörren till trädgården stod öppen och satte sig i gräset och tittade på henne, gladde sig åt henne. Han tog upp en pepparkaka ur fickan och bröt itu den. Det plötsliga krasandet väckte henne. »Vill du ha en?« frågade han. »Jag minns de där«, sa hon som om pepparkakor i rådhuset hörde till en tid för många år sedan och inte till i förrgår i Peter Stavos bur.

Han gav henne en. »Agathe, jag reser snart bort.« »Ja, men jag följer väl med, eller hur?« »Om du vill. Ja, det skulle jag tycka om.« »Då är det klart.« »Ja, Agathe. Jag tror att det är klart.« Han höll ännu en pepparkaka mellan sina läppar och hon nappade åt sig den. »Kom så går vi in i huset, Agathe.« Tibo gick tillbaka till köksdörren och strax därpå följde hon efter honom in. De var kvar i köket, Tibo satt vid bordet och Agathe satt under det, när det fram mot tio den kvällen ringde på dörren. »Stanna här«, sa han.

Tibo skyndade sig att öppna dörren och fann Yemko, flämtande och knappt i stånd att stå på benen. »En stol, för Guds skull, Krovic, en stol!« rosslade han. »Din trädgårdsgång är en ändlös pina.« Tibo sprang tillbaka till köket och återvände med en stol som knarrade diskret. När gode borgmästare Krovic stängde ytterdörren såg han Yemkos –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 318

2010-07-31 10:39:12

likbilsliknande taxi stå och vänta under en gul gatlykta, mörk och muttrande på trasiga fjädrar.

Han stängde dörren. »Får jag bjuda på någonting?« frågade han.

Yemko skakade på huvudet. Han satt nästan dubbelvikt på den stönande köksstolen med händerna dinglande vid sidorna och advokatportföljen vid fötterna tills Agathe, Tibos förhållningsregler till trots, kom ut från köket, tyst kom gående genom hallen och nosade vänligt på Yemkos väldiga fingrar och slickade på dem.

Han tittade ner på henne och log. »Det fanns en gång en förtjusande dam som jag lovade min vänskap. Vore hon här i dag och på flykt undan rättvisan skulle jag tyvärr inte ha annat val än att överlämna henne till myndigheterna.

Du«, sa han och strök Agathe över huvudet, »påminner mig om hennes ljuvlighet och hennes många behag men är, alldeles uppenbart, en hund.« Agathe svarade ingenting på detta men hon höll kvar Yemkos blick en stund tills han sa: »Käre Gud, Krovic, har du ingen mjukare stol än den här och finns det ingen konjak i det hus som tillhör borgmästaren i Punkt?« Tibo gick före till vardagsrummet där Yemko fyllde ut soffan medan han snurrade ett osannolikt glas med konjak. Han verkade finna sig väl till rätta, men när Tibo gick för att dra för gardinerna och tända lamporna väste han en varning: »Bäst att låta bli, gamle gosse. Låt oss tills vidare lämna saker och ting som de är.« Yemko öppnade sin portfölj och tog fram en snöstorm av papper. »Har jag rätt när jag tror att du är okänd i Komma, borgmästare Krovic?« Tibo nickade. »Jag har aldrig varit där«, sa han. »Desto bättre.« Yemko lämnade över det första av sina dokument. »Detta är ett testamente daterat för sex månader sedan och namnger som din enda förmånstagare en Gnady Vadim, handelsresande och boende på Mazzinigatan , Komma. Det utser mig till din exekutor och instruerar mig att sälja det här huset och allt lösöre och överföra behållningen och alla pensionspengar till den käre Gnady. Det är bevittnat och attesterat och saknar bara din namnteckning.« Ur bröstfickan tog Yemko fram en tjock, svart reservoarpenna samtidigt som han med vänster hand svingade ännu en bunt papper. »De här dokumenten identifierar dig obestridligen som Gnady Vadim från Mazzinigatan  i –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 319

2010-07-31 10:39:12

Komma. Det här«, Yemko viftade med en liten bok med blå pärm, »är hans bankbok och det här«, ett svagt silverklirr mellan hans fingrar, »är nycklarna till lägenheten på Mazzinigatan .« Gode Borgmästare Krovic började tala men Yemko tystade honom med ett ögonbryn. »Avbryt inte«, sa han. »Klockan sju i morgon bitti kommer min taxi att stanna utanför din trädgårdsgrind. Chauffören kommer att stiga ur. Du och det eventuella sällskap du väljer att ta med kör, med nerdragna gardiner, för att hinna med färjan halv åtta till Tankstreck. Ombord på färjan stannar du och eventuellt sällskap hela tiden i bilen. Du talar inte med någon.

Väl i Tankstreck kör du till det här«, han gav Tibo en broschyr, »hotellet, där ett rum är bokat i ditt namn, plus full garageservice för ditt fordon. Du går ensam till ditt rum och eventuellt sällskap stannar hela tiden i bilen. Du äter middag innan du tar kommandot över den mycket lilla, sorgligt bräckliga farkost som har ställts till förfogande för en avkopplande nattlig fisketur – en fisketur som kommer att sluta i tragedi och från vilken du och eventuellt sällskap aldrig kommer att återvända.« »Aldrig återvända«, sa Tibo uttryckslöst. »Aldrig, för om du använder den här«, en fickkompass kom fram med ännu en flott silvergest, »om du använder den här och seglar hela natten, kommer du med lite tur att befinna dig i Komma till morgonen. Sänk båten. Sänk Tibo Krovic med den, gå i land som Gnady Vadim, gå i dina våta stövlar till Mazzinigatan. Bo där en månad eller så tillsammans med det sällskap du valt – det finns tillräckligt på bankboken – och du kommer mycket snart att få ärva din stackars kusin Tibo. Sedan försvinner du helt enkelt.« Efter en lång vecka av förbluffande händelser fann gode borgmästare Krovic sig vara mer förbluffad än någonsin. »Är något av det här lagligt?« sa han. »Stackars, stackars Tibo Krovic. Stackars gode Tibo Krovic oroar sig fortfarande för vad som är lagligt i stället för vad som är rätt, fortfarande inte säker på om det som är rätt också är det som är bra. Spelar det någon roll? Bryr du dig om det? Vad gör det för skillnad? Är det lagligt? Nej! Men frågan du borde ha ställt är ’Kommer det att hålla i domstol?’ och jag garanterar, det kommer det. Skriv nu under.«

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 320

2010-07-31 10:39:12

Stackars Tibo Krovic låg vaken hela natten och grälade på sig själv för att han inte fick tillräckligt med sömn inför den långa rodden till Komma, oroade sig för sin andra officiella lögn och lyssnade på Agathe som sov på hans utsträckta arm. Hon var en symfoni av mumlanden och ryckningar, märkliga små kvidanden och häftiga rörelser på sängen. »Jaga kaniner« – det var vad man kallade det.

Han kysste henne ömt uppe på huvudet och återgick till att lyssna på mörkret.

Klockan fyra somnade Tibo. Klockan fem ringde väckarklockan och han vaknade, tröttare än någonsin. Agathe fortsatte att sova.

Ensam i köket gjorde Tibo kaffe och lyssnade till fågelsången i trädgården.

Han tog sin kopp och gick runt i huset och sa adjö till sina saker, sina böcker, möbler som han aldrig hade brytt sig om förrän nu, prydnadsföremål, enstaka sentimentala ting som band honom till det här huset, till pojkåren, till Punkt.

Han skulle ge sig av och allt måste lämnas kvar.

Tibo öppnade dörren till sin mammas gamla rum, den kalla sängen, som ingen sovit i på åratal, gardinerna som aldrig drogs för, bilden av mig med ett vildvuxet skägg, allting lugnt och stilla och lugnt och fuktigt och dammigt.

På toalettbordet stod ett litet fotografi av hans far – inte den far han hade känt utan en stilig, lycklig, ung man. Tibo petade till det med ett finger tills det föll, med ansiktet ner, på mattan. Han tryckte till med klacken tills han hörde glaset spricka och gick sedan för att packa.

Tibo tog bara den sortens kläder en man kunde förväntas ta med inför en avkopplande helg i Tankstreck. Han lät kostymerna hänga i garderoben, slipsarna på sin hängare. Det fanns inte utrymme i persedelpåsen för borgmästaren i Punkt.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 321

2010-07-31 10:39:12

Klockan sex gjorde Tibo äggröra på rostat bröd och delade det med Agathe, matade henne från sin egen tallrik. Klockan halv sju stod disken i torkstället och Tibo satt i soffan och tittade ut genom fönstret. När den svarta taxin rullade in på gatan förde den skuggor med sig. Tibo hörde den komma hackande nerför backen hela vägen från kiosken, samma envisa knackande som förföljde honom i mardrömmar, och sedan stannade den utanför grinden med en sista fjärt. Chauffören, en lång, smal karl som Tibo kände igen från Yemkos musikestrads-picknick för alla dessa år sedan, steg ur och stirrade menande i riktning mot huset. Han tog av sig chaufförsmössan med dess numrerade silvermärke och slängde med en sista nick till Tibo in den genom det öppna fönstret, in på förarsätet, drog upp axlarna och promenerade därifrån. »Det är dags«, sa Tibo. »Stanna i hallen tills jag ropar på dig.« Tibo gick nerför den blå klinkergången med två tjocka filtar som han slängde in i taxin. Han lät dörren stå öppen och gick tillbaka till huset där Agathe väntade i hallen. »Gatan är tom«, sa han. »Spring.« Tibo lyfte upp sin persedelpåse och hennes gardinbylte med kläder och tittade på medan Agathe hoppade in i taxin. Hon kikade ut på honom, iakttog honom från filtarna i baksätet medan han låste och bar bagaget nerför gången och sedan körde han, förklädd i chaufförsmössa, därifrån. »Din bjällra gråter«, sa hon. »Jag vet. Jag hör det.« Han svängde in på Cervantesgatan mot hamnen och några minuter senare var han ombord på Tankstrecksfärjan och på väg förbi fyren. Tibo kramade hårt om taxins ratt. Han lämnade inte sätet. Han hade hela tiden den lånade mössans skärm långt nerdragen. Han höll ansiktet vänt framåt men blicken var fäst på spegeln och bilden av Punkt som försvann bakom honom. Stan blev mindre och mindre, svagare och gråare och dimmigare, tills den fick samma färg som havet och försvann i vågorna och det enda som fanns kvar var katedralens ljusa, gröna kupol och, till sist, bara jag som glimmade som guld ett ögonblick och försvann som mastkorgen på en sjunkande trålare.

När det sista av Punkt hade försvunnit tittade Tibo rakt fram genom skummet tills Tankstreck steg upp ur havet. Först de tunna, grå plymerna från dess rökerier. Sedan den omisskännliga lukten av fisk som vinden förde med sig, skorstenarna som stack upp ur vågorna, de röda taken, de vita husen och, snart, kajen där färjan lade till.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 322

2010-07-31 10:39:12

Gode borgmästare Krovic tog hotellbroschyren som Yemko hade gett honom, lade den över ratten och höll den på plats med tummarna. Anvisningarna han följde ledde honom genom Tankstrecks trånga gator och ut på andra sidan där kullerstenen blev till en smal väg med packad sand som slingrade sig fram mellan ludna dynor till öns bortersta spets. Det var den sista platsen i världen – ett litet värdshus längst bort på en glömd strand och bortom det horisonten och bortom den ingenting annat än himlen.

Tibo körde in den gungande taxin på gårdsplanen där stallets dubbeldörrar stod öppna för att ta emot honom. Han bäddade ner Agathe i hennes filtrede och kysste henne igen. »Jag är tillbaka om några timmar«, sa han. »Håll dig alldeles stilla. Var tyst och försök sova. Tiden går fortare då.« Han såg till att rullgardinerna var ordentligt nerdragna och han hade just stängt stalldörrarna när en fet svartklädd kvinna kom skyndande ut på gården. »Är ni herr Krovic?« sa hon. »Vi har väntat på er.« Det var första gången på tjugotre år som någon sagt ett enkelt »herr« Krovic till honom och han måste le innan han sa »Ja, det är jag« och gick in i värdshuset.

–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 323

2010-07-31 10:39:12

Drottning Kate var det slags plats där Tibo gärna skulle ha bott i alla sina dagar – mörkt och lågt i tak, lika inrökt som någon Tankstreckssill men glittrande av havsljus som strömmade in genom de pyttesmå fönstren med sina rutor av vattrat grönt glas. Det var hemsökt av vågors sång, tröstat av måsar och överallt kryddat med doften från fru Leshmics kök. »Ni kommer nästan i tid för lunch«, sa hon och hon placerade honom vid ett bord bredvid brasan där kolstyckena dåsade och mumlade och där han åt heta köttpajer och drack starkt, rött öl och fick gott bröd och ost tills han suckade lyckligt och somnade.

Men Agathe sov inte i stallet trots vad han sagt till henne. Hon försökte.

Hon lade sig ner på taxins breda baksäte, rullade ihop sig obekvämt i kratern där Yemko hade tryckt ner fjädrarna långt mer än vad de tålde, men hon sov inte. Efter att ha legat en stund med nosen mot stoppningen, och andats in lukten av läder och bakdelar och en hop glaserade kaksmulor som hade fastnat i springorna mellan dynorna, satte Agathe sig upp och kikade ut genom öppningen nedanför rullgardinen för fönstret. Hennes nos gjorde ett runt märke.

Hennes andedräkt bildade imma på glaset. Utanför bilen var stallet mörkt och dammigt. Det kom in en bred, trasig strimma gulaktigt ljus under de gamla trädörrarna, men den var för trött och svag för att nå rummets hörn. Hon kunde se det slitna tegelgolvet, nersjunket i kanaler där vagnshjul hade rullat varje dag sedan hästskor uppfanns, och några gamla halmstrån som hade blåst in någonstans ifrån och de vanliga rostiga, oljiga burkarna och verktygen som hittar in i garage, och det var allt. Ingenting att titta på. Tibo hade inte varit borta mer än knappt tio minuter och hon var redan uttråkad. Hon studsade –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 324

2010-07-31 10:39:12

över baksätet och tittade ut genom det andra fönstret. På den sidan fanns bara en vägg som det hängde en gammal säck på. Tråkigt. Ingenting att titta på.

Ingenting att vädra. Ingenting att leka med. Tråkigt. »Vad är det för jävla mening?« frågade hon. »Vad är det för jävla mening med att vara hund om det inte är roligt?« Hon stack nosen genom den lilla välvda öppningen i glasrutan som skilde chauffören från hans passagerare och letade efter något spår av Tibo men där fanns inget, bara den gamla yllelukten av taxichaufförens mössa och tjärdoften av hans pipa. Ingen Tibo. Ingen kärlek. Bara en lukt av »ensam«.

Agathe kämpade emot behovet att yla, vände sig tre gånger på filtarna och snodde ihop dem till en hög som påminde om marängerna fru Oktar brukade sälja vid sin kakdisk, och med ett litet gnyende som lät som »Tibo« lade hon sig ner med hakan mot läderdynorna.

Timmar förflöt. Strimman solljus under stalldörren blev en kort stund längre och försvann sedan i skugga igen. Inne i taxin blev det mörkt, men det var inte förrän de första av kvällens gäster kom in i baren och dörren slog i vinden och en liten lavin av sand rann in från stranden och viskade på stengolvet som Tibo vaknade.

Fru Leshmic log mot honom bakom bardisken. »Verkar som ni behövde ta igen er«, sa hon.

Tibo gnuggade sig i ögonen med handlovarna. »Vad är klockan?« »Lite över sex, min vän. En öl till? Vad sägs om lite rom? Den är berömd här i trakten.« Tibo beställde kaffe, utan rom – »Kanske senare« – och kungjorde: »Bäst jag går och packar upp nu.« Stamgästerna vid bardisken böjde sig lite djupare över sina glas när han satte kurs mot dörren och Tibo gissade att de talade om honom, »en främling i trakten«.

Han hittade Agathe ivrigt väntande ute i den mörka taxin och han gav henne kakorna som han hade sparat från kaffet. »Bara några timmar till och vi är på väg«, sa han. »Det är en fin natt för en båttur och till morgonen är vi hemma.« Han kysste henne på nosen igen, hivade persedelpåsen över axeln och gick tillbaka till värdshuset.

Tibo brydde sig inte om att packa upp. Han lade persedelpåsen på sängen och tillbringade de närmaste timmarna vid fönstret i baren, tittade på havet, –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 325

2010-07-31 10:39:12

tittade på vågorna, tittade på fjärran segel. Klockan åtta, när molnen tätnade runt jorden, bad han fru Leshmic att göra i ordning en matsäck för nattens fisketur och gick ut – »Bara för att hämta luft«.

Gårdsplanen låg öde, men i taxin var Agathe argsint och halvt ifrån sig av leda. »Jag har kommit fram till att det är väldigt mycket som att vara en liten flicka igen att vara hund – alltid vänta på de vuxna, alltid vara tvungen att göra vad man blir tillsagd.« »Men jag trodde det var det du ville. Jag trodde du ville följa med mig hem så att jag kunde ta hand om dig.« »Det var inte alls det jag menade«, sa hon. »Hela dagen har jag varit fast här inne. Hur länge till?« »Bara en timme till«, lovade han. »Bara en liten stund till.« Han tog hennes bylte och skyndade bort från värdshuset, smög iväg mellan de öde dynerna till öns allra yttersta spets och utom synhåll för Drottning Kate. »Jag behöver inte de där sakerna längre«, hade Agathe protesterat. »Men vi kan inte lämna kvar dem så att någon hittar dem. De måste följa med oss.« Där han stod vid allra yttersta randen av Tankstreck, med Agathes bylte gömt bland buskarna vid sina fötter, tittade Tibo åt det håll han kommit ifrån.

Där fanns ingenting att se och i mörkret skulle inte ens Punkts gatlyktor peka ut vägen tillbaka.

Det började bli dags. Tibo gick långsamt tillbaka till värdshuset och klädde sig i dubbla lager med kläder. »En fin natt för fiske«, sa han till fru Leshmic. »Skulle jag kunna få de där smörgåsarna nu?« Hon gav honom en blå emaljlåda – inte olik den Agathe köpt till sig själv på Slottsgatan – och två flaskor med öl. »Bara ro ut från udden, herr Krovic, det är mitt råd, bara förbi slutet av ön.

Det är där pojkarna hittar de stora. Hon ligger fastsurrad vid vår lilla brygga.

Behöver ni hjälp?« Tibo avböjde försynt och sa god natt med ett leende. Det hördes ett svagt smatter av fin sand mot dörren när han stängde den och sedan skyndade han tillbaka till taxin och till Agathe. »Dags att springa igen, min älskling«, sa han. »Raka vägen mot dynerna och vi ses vid slutet av ön om en liten stund.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 326

2010-07-31 10:39:12

Tibo kysste henne på nosen en sista gång och såg henne rusa iväg för att ta skydd. Och med två filtar om halsen gick han sedan ensam nerför trappan till bryggan.

Det var hårt slit att komma iväg från den lilla träbryggan. Tibo var ingen roddare och han bävade inför tanken på en hel natt till havs. Det märktes att han var nervös. Båten vinglade och krängde när han satte sig på mittoften och han hade svårt att få årorna på plats i klykorna. Det fanns mörka ansikten i värdshusets fönster. Tibo försökte att inte se vettskrämd ut och sköt ifrån.

Han fick ta minst ett dussin halvhjärtade årtag för att komma ut ur den lilla viken vid Drottning Kate, men när han väl var förbi klipporna blåste den lilla vind som fanns mot öns ände, Agathe och, så småningom, Komma. När Tibo nådde udden började han vända båten in mot stranden. Visslande »Pojken jag älskar« paddlade han sakta fram tills han hörde Agathes svarstjut och såg henne skutta fram genom strandgräset, blek i skymningen.

Tibo tog i med årorna tills båten skrapade mot sanden. Han kände raspandet och knastrandet genom virket och han hoppade ut på stranden.

Agathe kom plaskande mot honom. »Jag är här! Jag är här!« sa hon och det skvätte om henne när hon sprang. »Ja, älskling, jag ser dig, jag ser dig, duktig flicka. Hoppa nu i båten. Jag måste hitta dina kläder.« Tibo letade en stund bland buskarna, trampade fram och tillbaka på stranden och rev sig på taggiga snår men utan att hitta Agathes bylte, tills hon oombedd dök upp vid hans sida och pekade. »Herregud«, sa hon. »Det ligger ju mitt framför näsan på dig. Typiskt karlar.« De gick tillsammans tillbaka till båten och Tibo svepte in henne i filtarna och matade henne ur fru Leshmics emaljlåda medan stjärnorna kom fram. »Vet du vart vi ska, Tibo?« »Mer eller mindre«, sa han. »Hittar du?« »Mer eller mindre.« »Vi har inte en chans, eller hur?« »Vi har aldrig haft en chans, Agathe, och detta är den bästa chans vi någonsin haft.« »Då är det bäst vi ger oss av.« –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 327

2010-07-31 10:39:12

Tibo tog tag i repet i båtens för, vände henne in i vågorna och sköt ut från stranden. Att ha Agathe som tittade på var på något sätt annorlunda än att ha fiskarna i värdshuset som åskådare. De gjorde honom nervös, hon gjorde honom full av självförtroende. De ville att han skulle misslyckas, hon ville att han skulle lyckas. Han lade Yemkos fickkompass på brädan framför sig, tittade upp på stjärnorna och högg i med årorna. Det fanns inte mycket att säga. Han tittade på Agathe, hon tittade på honom, månen kom fram och lyste på vattnet och Tibo rodde. »Ugglan och kissekatten gav sig ut på havet«, sa Tibo. Han sjöng den ända till »De dansade i ljuset från månen« och Agathe älskade honom för det. »Men jag är ingen kissekatt«, sa hon. »Nej, och jag är ingen uggla.« »Jo, det är du visst det, Tibo. Det är du, det är du!« Och det var så saker och ting var när de rodde bort genom natten.

Kanske borde det finnas mer att berätta om en nattlig färd i en öppen båt – särskilt i en berättelse som malt på i flera sidor om en konsert på en musikestrad och brytt sig om att notera hur ett enkelt vykort tog sig från en brevlåda på Citytorget hela vägen till Centralposten och tillbaka igen. Ingen av dessa händelser är särskilt intressanta eller spännande, och eftersom alla förstår att vi nu måste närma oss slutet på den här historien tycker ni kanske att en båttur till Komma förtjänar lite större uppmärksamhet. Det är möjligt att ni har rätt. Sanningen är att havet kan vara mycket ledsamt. Det har en tendens att bli platt och det är en massa upprepning – en våg brukar följas av en annan, och när så sker är de mycket lika till storlek och form och färg, i synnerhet på natten, vilket detta var.

Hur som helst. Den här historien handlar mycket mer om berättandet än om de saker som händer i den, så kan vi bara enas om att saker och ting fortsatte i stort sett likadant de närmaste timmarna fram till strax efter midnatt när Tibo hade rott i tre hela timmar och började känna sig verkligt trött?

Tibo var ingen roddare, han var borgmästaren i Punkt. Han hade aldrig utgett sig för att vara en idrottsman och han hade ingen aning om hur långt han förväntades ro, bara att advokaten Yemko Guillaume, som knappt kunde gå en trädgårdsgångs längd, sa att de skulle vara där till morgonen. Tibos armar värkte och han hade blåsor i händerna. Han kom på sig själv med att stanna –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 328

2010-07-31 10:39:12

allt oftare »bara för att titta på kompassen« och han började undra om inte Yemko helt enkelt skickat dem mot deras död. För när allt kom omkring, om det fanns en Gnady Vadim redo att ärva hans hus, varför skulle det inte finnas en till? Han tänkte tillbaka på den blängande taxichauffören – en perfekt medbrottsling – och han fortsatte att ro.

Men innan han hann stanna och titta på kompassen ännu en gång kände Tibo åter raspandet och knastrandet av sand under båten. Och eftersom hopp alltid kommer att vinna över vanligt sunt förnuft ignorerade han det och tog nya årtag. Båten rörde sig inte. Han tog nya årtag och åran vibrerade mot sträv sand. »Är vi framme?« frågade Agathe fastän hon visste svaret. »Jag tror inte det«, sa han fastän han visste att de inte var det.

Där fanns ingenting att se. Tibo reste sig upp för att få bättre sikt och just då tittade månen fram bakom ett moln och visade honom en enorm, platt vattenellips med arga vågor som bet sig in runt dess kanter. »Vi har gått på en sandbank«, sa han. »Det gör inget. Vi bara knuffar oss loss och hittar en väg runt.« Men när Tibo klev ur för att knuffa tippade deras lilla båt över åt sidan, nästan ända ner i vattnet, och från andra änden av sandbanken kom en våg som blev större och mer ondskefull allt eftersom, och den föll ner i båten och låg där som en kall grå vattenklump. Tibo ramlade i havet. Iskylan fick honom att flämta. Det dränkte varje fiber av hans kläder. Det tyngde ner honom som om kedjor kastats runt honom, och när han äntligen kom upp på fötter hade våg efter våg träffat båten och fyllt den. Den gjorde vämjeliga små överhalningar och grävde sig djupare ner i sanden för varje gång och Agathe satt på toften i aktern och kved: »Tibo, Tibo.« »Det är ingen fara«, sa han. »Hoppa ur. Kom till mig. Det går bara till anklarna.« Ljudet av hans röst – fastän han var tvungen att flämta efter luft mellan varje ord – gjorde henne modig och hon plaskade genom vågorna och ställde sig bredvid honom. »Var. Inte. Orolig. Min. Älskling«, sa han. »Vi kan bara rulla över båten lite och tömma ut vattnet.« Men det kunde han naturligtvis inte. Till hälften fylld med sand och havs–  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 329

2010-07-31 10:39:12

vatten kunde den lilla båten lika gärna ha varit gjord av bly. Tibo lyfte och slet men den rörde sig inte. Med sina sista krafter lyckades Tibo klättra över sidan och tillbaka ner i båten där han använde händerna till att skyffla tillbaka vatten i havet, men vågorna kom allt snabbare och han kunde inte fortsätta.

Till all lycka var han alldeles för våt och natten alldeles för mörk för att tårarna i hans ansikte skulle synas och så trött att andetagen ändå kom i snyftningar.

Och sedan när en särskilt stor våg kom skimrande och blänkande ur månljuset, glittrande med ett hajögas hela livlösa ondska, svängde den lilla båten för att ta emot den, tippade, försvann, kom upp igen och rätade modigt upp sig men utan sina två åror.

Agathe stod på sandbanken och tjöt, tillintetgjord. Tibo kröp och simmade och vadade och kämpade sig ur båten för att sjunka ihop i vattnet bredvid henne. Han virade ena änden av repet om hennes kropp och knöt fast sin hand i det. Om de en dag hittar våra kroppar, tänkte han, kommer vi åtminstone att vara tillsammans. »Vi blir helt enkelt tvungna att vänta här tills tidvattnet drar sig tillbaka och försöka igen«, sa Tibo.

Men Agathe sa: »Det går redan upp till knäna på mig. Jag tror det är på väg in.« »Jag hade hoppats att du inte skulle märka det än på ett tag«, sa han och han lade en arm om henne och sa: »Agathe, jag har inget och ingen i hela världen.

Jag har skrivit över allt jag någonsin ägt på en man jag aldrig hört talas om och om en stund, när jag är död, finns det inte en själ som kommer att veta eller bry sig om det, men det finns ingenstans i världen där jag hellre skulle vilja vara än här med dig, som vet hur mycket socker jag tar i kaffet. Och låt mig nu få hålla om dig, för jag är mycket rädd.« Det där var ett riktigt vackert tal och gode Tibo Krovic kunde kanske ha förväntat sig att få höra någonting minst lika fint tillbaka – kanske någonting om att han höll fast vid henne och älskade henne också när hon hade blivit hund – men det enda Agathe sa var: »Titta där.« Och när Tibo inte rörde sig sa hon »Titta där« igen, tills han tittade. »Jag vet var vi är«, sa Agathe.

Likt ett tåg över vinterstäppen kom en lång rad figurer emot dem ur mörkret längs med sandbanken, plaskande upp till knäna i vatten, och först i raden, –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 330

2010-07-31 10:39:12

väldig och solid som ett vandrande träd, gick en jätte i leopardskinn med enorma knävelborrar. Över axeln bar han två åror.

Jätten sa inte ett ord, men med varliga fingrar virade han loss repet från Agathes kropp och lade det kring sin egen. Gick sedan baklänges mot sandbankens mitt där vattnet var grundast och drog båten ur vågorna, lyfte upp den, studsade upp den ur vattnet som en jättelik, besegrad fisk. Men den flöt fortfarande inte. Havet skvalpade bara några centimeter från relingen och båten var fortfarande full av vatten. Cirkusatleten bet ihop käkarna, satte sig på huk med ryggen mot aktern och började lyfta. Hans fötter flyttade sig i sanden, hans ansikte förvreds av ansträngningen men båten började tippa, den började lyfta i fören och vattnet rann ut. Den lilla båten reste sig ur havet, och med ett vänligt leende hjälpte jätten Tibo och Agathe tillbaka ombord.

Sedan lade han sina väldiga händer på aktern, knuffade loss båten och sände den nickande ut på vågorna.

Tibo och Agathe hängde över sidan, såg tillbaka på cirkusmänniskorna som stod i en rad på sandbanken och vinkade. Vattnet nådde dem redan till midjan. Båten drev vidare. Månen försvann bakom ett moln. När den kom fram igen hade cirkusmänniskorna försvunnit och det fanns ingenting att se utom månljuset som lyste på ett platt, slätt hav.

Tibo och Agathe var alltför trötta för att ro, alltför frusna och våta. De bara flöt i mörkret och tittade mot den enda klart lysande stjärnan som fortfarande syntes genom molnen.

Till sist, efter en lång stund, sa Tibo: »Jag har en mycket viktig sak att fråga dig, Agathe.« När hon inte sa någonting tog han det som en signal till att fråga. Han sa: »Min älskling, visste du att Hektor är död?« »Ja, Tibo, det tror jag att jag gjorde.« Efter ett ögonblick sa hon: »Jag tror inte att han var en särskilt trevlig man.« Tibo sa: »Betyder det att du tror att det var ett misstag att bli hund?« »Att bli hund tror jag var det klokaste jag kunde ha gjort. Å andra sidan har jag bestämt mig för att så snart som möjligt byta tillbaka till att vara kvinna – faktiskt antagligen så snart solen går upp.« Tibo och Agathe var vid det här laget mycket långt från Punkt, alldeles för långt för att ens jag skulle se dem, och ingen hörde någonsin av dem igen.

Ingen fick någonsin veta hur deras resa slutade, men jag vet att herr Cesare –  –

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 331

2010-07-31 10:39:12

varje morgon klockan sju och trettio, alldeles innan Gyllene Ängeln öppnar sina dörrar, knäböjer vid min gravvård och ber en bön för att hans väns själ ska få frid och aldrig glömmer att lämna kvar en påse mintkarameller.

Och alla vet att ett porträtt av gode borgmästare Krovic, målat efter hans många bilder i Punktbladets arkiv, fortfarande hänger stolt i det rådhus han tjänade så väl.

Och hela världen vet att de prisade tolv Ofullbordade nakenstudier av Hektor Stopak, stulna från hans hem, sålda fram och tillbaka, skickade hit och dit, samlade och till enorm kostnad åter hopsamlade till ett perfekt magnum opus nu hänger tillsammans som en permanent utställning i Krovics minnesflygel i Punkts Kommunala konstgalleri.

Enligt legenden finns det en trettonde Stopak men det är bara advokat Guillaume som vet att den hänger i vardagsrummet på Loyolagatan nummer , i en mycket privat samling, delad med ingen och definitivt inte visad för allmänheten, med ny spännram och med duken sakkunnigt restaurerad. Och bara advokat Guillaume vet att det på en av hyllorna i samma rum finns en raritet – ett signerat exemplar av Om ris av den berömde författaren Gnady Vadim som lever lycklig tillsammans med sin fru i ett stort vitt hus på Dalmatiens kust där de ägnar dagarna åt att dricka vin och äta oliver och tala om Homeros med sina vackra barn.

Nicoll_Den gode borgmastaren.indd 332

2010-07-31 10:39:12