9789176787434

I boken behandlas sålunda frågor om • orsakande • straffbar underlåtenhet • det allmänna kravet på gärningsculpa • nationella begränsningar • rättfärdigande och ursäktande omständigheter • det allmänna kravet på uppsåt eller oaktsamhet, samt • de osjälvständiga brottsformerna (bl.a. försök, förberedelse och medverkan till brott).

Petter Asp

Magnus Ulväng

Nils Jareborg

KRIMINALRÄTTENS GRUNDER IUSTUS FÖRLAG

Asp Ulväng Jareborg

Dessutom finns ett kapitel som behandlar regler och principer för s.k. brottslighetskonkurrens. Boken, som utgör en omarbetning av Allmän kriminalrätt, är den mest heltäckande framställningen över de allmänna lärorna om brott. Boken utgör också den första delen i den bokserie som givits namnet Svensk straffrätt.

Petter Asp är professor i straffrätt vid Stockholms universitet, Magnus Ulväng är docent i straffrätt vid Uppsala universitet och Nils Jareborg är professor emeritus vid Uppsala universitet.

KRIMINALRÄTTENS GRUNDER

Kriminalrättens grunder är en lärobok rörande straffrättens allmänna del. Boken fokuserar på de allmänna frågor som måste besvaras vid bedömande av huruvida brott förövats, dvs. på de ansvarsförutsättningar som ligger inom ramen för det så kallade brottsbegreppet.

sve n s k straf f rätt 1

ISBN 978-91-7678-743-4

IUSTUS FÖRLAG

Sv.straffrätt.serie.3.4.hela.indd 1

09-11-29 22.49.54

Till Alvar Nelson

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 2

09-11-26 17.51.48

Kriminalrättens grunder av petter asp & magnus ulväng på grundval av texter av nils jareborg

IUSTUS FÖRLAG

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 3

09-11-26 17.51.48

Förord KRIMINALRÄTTENS GRUNDER är en lärobok i straffrätt som behandlar

de allmänna lärorna om brotten. Framställningen utgör en fortsättning på – eller omarbetning av – Nils Jareborgs framställning ALLMÄN KRIMINALRÄTT (2001).

Nils inledde sitt författarskap avseende läroböcker i och med att BROTTEN MOT PERSON och FÖRMÖGENHETSBROTTEN gavs ut 1975 (den förstnämnda tillsammans med Alvar Nelson). Under tiden därefter har han publicerat åtskilliga böcker, bl.a. läroboksserien BROTTEN I–III, vilken utkom i flera upplagor. Nils författarskap har dels kommit att få en stor utbredning inom landets juristutbildningar, dels kommit att utgöra en central del av doktrinen. Den mest heltäckande framställningen rörande straffrättens allmänna del finns i de båda böckerna STRAFF­RÄTTENS ANSVARSLÄRA (1994) och STRAFFRÄTTENS GÄRNINGSLÄRA (1995), vilka sedermera sammanfogades och omarbetades till Allmän kriminalrätt (2001).

Nils författarskap präglas av en hög grad av analytisk skärpa och en stark anknytning till modernare filosofi. Vi betraktar Allmän kriminalrätt som den bästa och mest genomarbetade framställningen över svensk straffrätt åtminstone sedan Hagströmers SVENSK STRAFFRÄTT utkom i två band i början av förra seklet. Allmän kriminalrätt har haft inflytande på den straffrättsliga diskussionen långt utanför Sveriges gränser. Även om Allmän kriminalrätt allt sedan den gavs ut har använts som lärobok har det aldrig gjorts någon andra upplaga av boken. Det kan förvisso sägas att den absoluta lejonparten av vad som återfinns i boken fortfarande återspeglar gällande rätt, men på vissa punkter har rättsläget genomgått relativt stora förändringar. Detta har föranlett oss att under flera år ge ut ett supplement till boken i kompendieform. Knappt tio år efter att Allmän kriminalrätt gavs ut har vi emellertid nu, i samråd med Nils, funnit det lämpligt att ge ut en ny version av boken i vilken vi dels beaktar rättsutvecklingen sedan 2001, dels gör vissa förändringar som vi – utifrån vår erfarenhet av att undervisa på Allmän kriminalrätt – funnit vara motiverade för att göra boken ännu bättre såsom läromedel.

5

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 5

09-11-26 17.51.48

En grundtanke bakom projektet har varit att låta Allmän kriminalrätt kvarstå som den unika bok den är. Omarbetningen av texten har gjorts självständigt av undertecknade. Nils har således inget ansvar för innehållet i denna utgåva på annat sätt än att han varit med och bestämt inriktningen på omarbetningen. Om man vill betrakta detta som en ny upplaga eller en mer eller mindre självständig omarbetning av Nils arbeten är upp till läsaren att avgöra. Vid tveksamhet vill vi emellertid hänvisa till Allmän kriminalrätt som fortfarande bör betraktas som standardverket på området.

Omarbetningens omfattning varierar. I vissa delar har texterna kompletterats och utvecklats med exempel. I andra delar har systematiken tydliggjorts eller justerats. Vissa textpartier och vissa praxishänvisningar har avlägsnats och andra textpartier har ersatts av helt ny text.

Arbetet vid författandet av boken har fördelats salomoniskt genom att vi ansvarat för lika delar av omarbetningen. Petter Asp har därvid ansvarat för kapitel 1 (Inledning till kriminalrätten), kapitel 3 (Rättfärdigande omständigheter) och kapitel 6 (Osjälvständiga brottsformer). Magnus Ulväng har ansvarat för motsvarande bearbetning av kapitel 4 (Uppsåt och oaktsamhet), kapitel 5 (Ursäktande omständigheter) och kapitel 7 (Brottslighetskonkurrens). Kapitel 2 (Brottsbeskrivningsenlighet) har fördelats på så sätt att Ulväng har ansvarat för avsnitt 2.5 (Underlåtenhet) och avsnitt 2.6 (Gärningsculpa) medan Asp ansvarat för övriga delar. Hela manuskriptet har dock granskats och diskuterats fram i samråd.

Vi är skyldiga flera personer ett stort tack för hjälp i samband med arbetet. Amanuensen Gustaf Almkvist har upprättat rättsfallsregister, sakregister och ansvarat för att göra en ny och uppdaterad litteraturförteckning.

Han har därutöver varit oss behjälplig med korrekturläsning och värdefulla kommentarer. Vidare har docenten Annika Norée och jur. kand. Fredrik Zanetti, liksom studenter på fördjupningskursen i straffrätt i Uppsala, läst och lämnat värdefulla synpunkter på delar av texten. Slutligen har Eva Thorell med sedvanlig skicklighet och lyhördhet hjälpt oss att faktiskt göra bok av manuskriptet. Ett varmt tack riktas till er alla.

Avslutningsvis skall framhållas att det nu står klart att Kriminalrättens grunder kommer att utgöra första delen i en serie av läroböcker på straffrättens område, vilka bl.a. kommer att behandla straffrättens allmänna del, straffrättens internationella dimensioner och straffrättens speciella del.

Gemensamt för merparten av böckerna i serien är att de kommer att bygga på texter som tidigare publicerats av Nils Jareborg.

Uppsala i december 2009 Petter Asp

Magnus Ulväng

6

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 6

09-11-26 17.51.48

Han och Hon I lagtext talas sällan om ”hon”, men desto mer om ”han” och ”gärningsmannen”. Med ”han” avses praktiskt taget alltid ”han eller hon”. Det rör sig alltså om ett juridiskt-tekniskt språkbruk, som avsevärt underlättar redaktionen av lagtext. I finskan skiljer man inte på kvinna och man; båda betecknas med ”hän”, och det hade varit bra att även i svenskan ha tillgång till ett sådant ord.

Det svenska juridiska språkbruket kan knappast uppfattas som annat än ett uttryck för mansdominans. Något förmildrande är att en sådan dominans också manifesterar sig i att män statistiskt sett förövar både betydligt fler och betydligt grövre brott än kvinnor. Av dem som övertygas om brott är knappt 20 procent kvinnor (och av dem som döms till fängelse är andelen avsevärt mindre).

I den juridiska litteraturen används ibland termen ”gärningsperson” i stället för ”gärningsman”. Även om man bortser från att den är något otymplig, går det emellertid knappast att ersätta ”gärningsmannaskap” med ”gärningspersonskap” – och det begrepp som avses måste behållas.

I denna bok är gärningsmannen fortfarande en ”han”. För att uppnå en viss balans är varje domare och åklagare en ”hon”. Dessutom råkar det ju vara så att både ”människa” och ”person” är femininum.

7

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 7

09-11-26 17.51.48

Innehåll

Förord 5 1 Inledning till kriminalrätten 15 1.1 Brott, straff och påföljd 15 1.2 Kriminaljuridik och kriminalvetenskap 17 1.2.1 Straffrätt och straffprocessrätt 17 1.2.2 Straffrättsvetenskap 19 1.2.3 Kriminologi m.m. 21 1.2.4 Kriminalpolitik 21 1.3 Systematik och lagstiftningsteknik 22 1.3.1 Grundläggande indelningar 22 1.3.2 Straffbud 24 1.3.3 Brottsbalkens systematik 26 1.3.4 Brottsbalksstraffrätt och specialstraffrätt 27 1.3.5 Brottsbeteckningar och gradindelning 29 1.4 Brottsbegreppet 33 1.4.1 Två huvudtyper av brottsförutsättningar 33 1.4.2 Brottsbeskrivningsenlighet 35 1.4.3 Frånvaro av rättfärdigande omständigheter 39 1.4.4 Det allmänna skuldkravet 40 1.4.5 Helt ursäktande omständigheter 41 1.4.6 Sammanfattning 42 1.4.7 Särskilt om straffbarhetsbetingelser utanför brottsbegreppet 43 1.5 Om kriminalisering 45 1.5.1 Om straffrättens syften och nivåer 45 1.5.2 Närmare om syftet med kriminalisering 47 9

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 9

09-11-26 17.51.49

1.5.3 Konstitutionella aspekter 52 1.5.4 När bör kriminalisering ske? 55 1.5.5 Grundläggande krav på kriminalisering – om legalitets­ principen, skuldprincipen, humanitetsprincipen och proportionalitetsprincipen 62 1.5.6 Rättsstatliga principer för kriminalisering 70 1.5.7 Av riksdagen antagna principer 71 1.5.8 Om ideologiska motsättningar inom straffrätten 72 2 Brottsbeskrivningsenlighet 77 2.1 Inledning 77 2.2 Gärning 79 2.2.1 Inledning 79 2.2.2 Begreppet handling 81 2.2.3 Begreppet underlåtenhet 85 2.3 Orsakande 87 2.3.1 Inledning 87 2.3.2 Orsakande som kausalkedjor och kausallinjer 88 2.3.3 Hur sker begränsningen av relevanta orsaks­ sammanhang? 93 2.3.4 Något om särskilda problemsituationer 95 2.3.5 Särskilt om psykiskt orsakande 97 2.4 Fara och risk 99 2.4.1 Skadedelikt och olika typer av faredelikt 99 2.4.2 Konkret fara 103 2.4.3 Andra möjlighetsbedömningar inom straffrätten 111 2.4.4 Fara och risk 114 2.4.5 Farerekvisitet och andra begränsningar av ansvaret 116 2.5 Underlåtenhetsbrott 117 2.5.1 Typer av underlåtenhetsbrott 117 2.5.2 Garantläran 121 2.5.3 Ställning som skyddsgarant 125 2.5.4 Ställning som övervakningsgarant 128 2.5.5 Garantlärans tillämpningsområde 137

10

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 10

09-11-26 17.51.49

2.6 Gärningsculpa 146 2.6.1 Inledande anmärkningar 146 2.6.2 Culpabegreppet 150 2.6.3 Två sorters culpa 156 2.6.4 Kravet på gärningsculpa 160 2.6.5 Otillåtet risktagande 164 2.6.6 Risktagandets relevans 183 2.6.7 Grader av gärningsculpa 191 2.6.8 Gärningsculpa och uppsåtsbrott 193 2.7 Nationella begränsningar 197 2.7.1 Inledning 197 2.7.2 Territoriella begränsningar 201 2.7.3 Begränsningar avseende brottssubjekt, brottsobjekt och nationella intressen 204 2.8 Särskilda begränsningar och frågeställningar 207 2.8.1 Brottssubjekt 207 2.8.2 Specialsubjekt 207 2.8.3 Ansvar för företagare 210 2.8.4 Ansvar i juridiska personer 217 2.8.5 Straffrättens tillämpning i tiden 220 3 Rättfärdigande omständigheter 228 3.1 Inledning 228 3.2 Nödvärn 230 3.2.1 Inledning 230 3.2.2 Nödvärnssituationerna 231 3.2.3 Nödvärnsgärningen och dess försvarlighet 236 3.3 Nöd 241 3.3.1 Inledning 241 3.3.2 Nödsituationen 241 3.3.3 Nödgärningen och dess försvarlighet 243 3.3.4 Särskilda undantagsbestämmelser 247 3.4 Samtycke 247 3.4.1 Inledning 247 3.4.2 Vad förutsätts för giltigt samtycke? 249 11

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 11

09-11-26 17.51.49

3.4.3 Samtyckeregelns tillämpningsområde 253 3.4.4 Försvarlighetsbedömningen 255 3.4.5 Hypotetiskt samtycke 258 3.5 Förmans order 259 3.6 Laga befogenhet att använda våld 264 3.6.1 Inledning 264 3.6.2 Polismans befogenhet att utöva våld 268 3.6.3 Försvarlighets- och behovsbedömningen 272 3.6.4 Laga befogenhet för annan än polisman att utöva våld 274 3.7 Laga befogenhet att utföra annan straffbelagd gärning 278 3.8 Social adekvans 280 3.8.1 Inledning 280 3.8.2 Speciella undantagsfall 281 3.8.3 Sport och dylikt 287 3.8.4 Åtgärder inom hälso- och sjukvården 289 3.9 Bevis ning 295 4 Uppsåt och oaktsamhet 297 4.1 Konformitetsprincipen 298 4.2 Skuldformerna 301 4.2.1 Begreppslig bakgrund 301 4.2.2 Uppsåt 310 4.2.3 Oaktsamhet 334 4.2.4 Uppsåt, oaktsamhet och klander 343 4.2.5 Vilken skuldform är tillämplig? 348 4.2.6 Uppsåtspresumtionen vid yttrandefrihetsbrott 350 4.3 Täckningsprincipen 352 4.3.1 Huvudregler 352 4.3.2 Täckning av positiva rekvisit 356 4.3.3 Täckning av negativa rekvisit 372 4.3.4 Undantag 377 4.3.5 Preciseringar 386

12

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 12

09-11-26 17.51.49

5 Ursäktande omständigheter 398 5.1 Tillfällig sinnesförvirring 399 5.2 Excess 406 5.3 Straffrättsvillfarelse 409 5.4 Frivilligt tillbakaträdande 412 5.4.1 Kriminalpolitisk bakgrund 412 5.4.2 Tillämpningsområdet 415 5.4.3 Frivillighet 422 5.4.4 Annan förekommer den som vill tillbakaträda 424 6 Osjälvständiga brottsformer 426 6.1 Inledning 426 6.2 Försök 427 6.2.1 Kriminaliseringens innebörd 427 6.2.2 Uppsåtskravet 429 6.2.3 Kravet på särskilt stadgande 431 6.2.4 Försöksgärningen 432 6.2.5 Subsidiaritetsklausulen 436 6.2.6 Farerekvisitet 437 6.3 Förberedelse och stämpling till brott 441 6.3.1 Kriminaliseringens innebörd 441 6.3.2 Uppsåtskravet 443 6.3.3 Kravet på särskilt stadgande 446 6.3.4 Förberedelse- och stämplingsgärningen 446 6.3.5 Subsidiaritetsklausulen 453 6.3.6 Farerekvisitet 453 6.4 Medverkan 455 6.4.1 Inledning 455 6.4.2 Medverkansreglernas tillämpningsområde 456 6.4.3 Medverkanslärans struktur 461 6.4.4 Preciseringar och förtydliganden 481 6.4.5 Medverkan och underlåtenhet 484 6.4.6 Medverkan till självmord m.m. 486 6.4.7 Särskild reglering av ansvarsfrihet 489 13

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 13

09-11-26 17.51.49

7 Brottslighetskonkurrens 492 7.1 Inledning 492 7.2 Allmänt om gärningskonkurrens 497 7.2.1 Grundfrågor vid gärningskonkurrens 497 7.2.2 Systematik för att lösa gärningskonkurrens 499 7.3 Likartad konkurrens 503 7.3.1 Brottsenhet 503 7.3.2 Exempel på lösningar vid olika brottstyper 505 7.3.3 Särskilt problematiska fall och frågor 511 7.4 Olikartad konkurrens 515 7.4.1 Gärningsenhet 515 7.4.2 Relationen mellan gärningskonkurrens och regelkonkurrens 516 7.4.3 Lösningar 519 7.4.3 Sammanfattning 525 7.5 Medbestraffade gärningar 526 7.6 Sammanfattning 534 Litteratur 536 Rättsfall 565 Begreppsregister 572

14

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 14

09-11-26 17.51.49

1 Inledning till kriminalrätten

1.1 Brott, straff och påföljd 1. Brott och straff finns i varje samhälle. Detta avspeglar sig inte minst i att vi i våra dagstidningar dagligen finner notiser och artiklar som handlar om brott som har begåtts eller om pågående brottmålsrättegångar. Intresset för brott och straff är stort. Detta är helt naturligt eftersom straffrätten ständigt aktualiserar och tar ställning till mycket grundläggande, och högst mänskliga, frågor om skuld och ansvar. Det är därför tydligt att man alltid närmar sig straffrätten med en viss förförståelse om både brott och straff. När vi i vardagen talar om brott och straff avses med ”brott”, i ungefärliga ordalag, att någon bryter mot samhällets regler, och med ”straff” ett lidande eller obehag som tillfogas henne eller honom därför att hon eller han har brutit mot reglerna.

2. I straffrätten används emellertid orden ”brott” och ”straff” i teknisk be­­ tydelse. Begreppen har en grundläggande systematisk funktion. För att de skall kunna fylla denna funktion krävs att de ges en formell definition.

3. Ett brott är, enligt brottsbalken (BrB) 1:1, en gärning som är beskriven i en författning och för vilken straff är föreskrivet. Definitionen av ”brott” i BrB 1:1 säger alltså att ett brott är detsamma som en straffbelagd gärning.

Som vi skall se är denna bestämning långt ifrån uttömmande: den ger blott en nödvändig förutsättning, som inte är tillräcklig (ytterligare brottsförutsättningar följer redan av BrB 1:2). Begreppet brott kan alltså sägas ha en formell definition som bygger på begreppet straff. Det är i övrigt svårt att ange något gemensamt för de gärningar som är kriminaliserade utöver just det förhållandet att de är straffbelagda.

15

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 15

09-11-26 17.51.49

1 inledning till kriminalrätten

4. Ett straff är, enligt BrB 1:3, böter eller fängelse. För att närmare få veta vad ett straff innebär måste man konsultera BrB kap. 25 och 26 samt olika författningar som avser verkställighet av straff.

Det är således bara vissa noggrant bestämda former av frihetsförlust och tvångsbetalning av pengar, som juridiskt sett kvalificeras som straff. Andra ingripanden, som uppfyller allmänspråkliga krav på att vara straff, t.ex. olika typer av straffavgifter, indragning av tillstånd, utvisning och skatter, och som kanske ibland upplevs som något värre än fängelse och böter, är inte ”straff” i den mening som avses i BrB. 5. Inom ramen för BrB laboreras också med det vidare begreppet påföljd.

Begreppet påföljd omfattar dels straff (dvs. böter och fängelse), dels på­­ följder som inte utgör straff: villkorlig dom (BrB kap. 27), skyddstillsyn (BrB kap. 28) och överlämnande till särskild vård (se BrB kap. 31 och 32).

6. Ytterligare ett vidare begrepp är rättsverkan av brott. Detta begrepp omfattar dels påföljderna enligt ovan, dels annan rättsverkan av brott, vilket inkluderar skadestånd och särskild rättsverkan av brott. Sammantaget innebär det ovan sagda att sanktionssystemet inom straffrätten kan beskrivas genom följande bild: Rättsverkan av brott Påföljd Straff – Böter – Fängelse

Annan påföljd – Villkorlig dom – Skyddstillsyn – Överlämnande till särskild vård

Annan rättsverkan av brott Skadestånd

Särskild rättsverkan – Förverkande – Företagsbot – Utvisning – Körkortsförlust osv.

Inte heller denna bild ger emellertid en uttömmande beskrivning av vad som kan följa såsom en rättslig konsekvens av att brott förövats. Exempelvis ingår inte skyldighet att betala rättegångskostnad, registrering av brott och myndighets framtida beaktande av att brott förövats.

7. Som ovan framhållits betyder det sagda att vissa typer av sanktioner, som till sin karaktär är klart straffliknande, formellt faller utanför det straffrättsliga systemet. Detta gäller bl.a. sådana sanktionsavgifter som skatte­­tillägg.

Att dessa sanktioner faller utanför det straffrättsliga systemet hindrar inte 16

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 16

09-11-26 17.51.49

1 inledning till kriminalrätten

att de kan behöva uppfylla de krav som från rättssäkerhetssynpunkt ställs på straff enligt konstitutionella regler och enligt Europakonventionen.

Detta beror på att termer som ”brott” och ”straff” i dylika texter i regel skall tolkas autonomt, dvs. det avgörande för tillämpligheten av straff- och straffprocessuella rättssäkerhetsgarantier är normalt inte huruvida en viss sanktion formellt klassificeras som ett straff, utan huruvida den med ett innehålls­inriktat synsätt bör likställas med ett straff.1

1.2 Kriminaljuridik och kriminalvetenskap 1.2.1 Straffrätt och straffprocessrätt 1. Straffrätt är en juridisk disciplin, som tillhör den offentliga rätten i vid mening. Medan det i civilrätten är fråga om rättsförhållanden mellan formellt likställda parter, är i straffrätten fråga om förhållandet mellan staten och underordnade individer. Kriminalisering samt ådömande och verkställighet av brottspåföljd är rent statliga angelägenheter. Enskilda kan emellertid i viss utsträckning påverka huruvida ett brott beivras (bl.a. genom att det ibland fordras angivelse för att någon skall kunna lagföras).­ Till skillnad från huvuddelen av annan offentlig rätt är det centrala beslutsfattandet i enskilda fall knutet till allmän domstol.

2. Den ovan nämnda legaldefinitionen av begreppet straff innebär att termen ”straffrätt” egentligen är mindre adekvat än kriminalrätt (lat. ”crimen”­ = ”brott”). När ett brott har förövats behöver ju sanktionen inte vara ett straff. I titeln till denna bok används emellertid termen ”kriminalrätt” för att beteckna den del av straffrätten som avser brotten, dvs. med uteslutande av den del som avser sanktionerna.

3. Straffrätten kan i vid mening sägas omfatta tre discipliner: materiell straffrätt, verkställighetsrätt och formell straffrätt (= straffprocessrätt).

Straffrättsstudierna omfattar i första hand den materiella straffrätten vars innehåll övergripande kan beskrivas genom två enkla frågor: a) Vad är brottsligt? b) Vilken påföljd skall bestämmas för ett brott?

1

Se närmare om olika typer av straffrättsliknande avgifter t.ex. Warnling-Nerep 1987, Zila 1992 och Asp 1998 del II.

17

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 17

09-11-26 17.51.49

1 inledning till kriminalrätten

Denna bok fokuserar helt på de allmänna regler som finns angående den förstnämnda frågan.2 4. Verkställighetsrätten ingår visserligen i straffrättsstudiet, men den brukar normalt ges en relativt underordnad roll. Bland den mest centrala lagstiftningen märks särskilt lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt.

5. Vad gäller den formella straffrätten, dvs. straffprocessrätten kan sägas att den i de flesta länders juristutbildning studeras tillsammans med och som en del av straffrätten. Så är emellertid inte fallet i Sverige där straffprocessrätten i huvudsak hänförs till utbildningsämnet processrätt. Den rättsliga regleringen av utredning om brott, åtal för brott och rättegångsförfarandet i brottmål studeras således inte inom ramen för straffrätten. Av praktiska skäl brukar emellertid de processuella regler, som finns i BrB (och motsvarande regler i lagstiftning utanför BrB), studeras i straffrätten. Detta har betydelse framför allt såtillvida att internationellt straffprocessrättsliga regler om bl.a. jurisdiktion (se BrB kap. 2), utlämning och överlämnande och internationell rättslig hjälp brukar anses tillhöra straffrätten.3 6. Det sagda innebär att bevisfrågor faller utanför straffrätten. I all rent straffrättslig diskussion de lege lata utgår man från att fakta är klarlagda.

Frågor om möjligheterna att beivra brott och bevisa att brott har förövats kan emellertid i högsta grad vara relevanta vid diskussion om huruvida något bör kriminaliseras (dvs. i en diskussion de lege ferenda). Också vid tillfällen då gällande rätt är oklar kan hänsyn till bl.a. bevisbarhet ha betydelse för vilken lösning som slutligen utkristalliseras såsom den gällande.

I det praktiska rättslivet spelar bevisfrågor en betydligt större roll än juridiska knäckfrågor.

7. Om uppdelningen mellan straffrätt och processrätt ibland framstår som artificiell, gäller detsamma i någon mån för relationen mellan straffrätt och andra juridiska discipliner. Här skall blott nämnas att vid förmögenhetsbrotten (BrB kap. 8–12) förutsätts ett ibland invecklat samspel mellan civilrätt och straffrätt och att av praktiska skäl en stor mängd straffbe-

2

Se angående den del som avser sanktionerna Jareborg & Zila 2007.

Gränserna är varken givna eller viktiga. Jfr t.ex. Lindell, Eklund, Asp & Andersson 2005 där dessa regler behandlas i en straffprocessrättslig lärobok. De internationellt straffprocessrättsliga reglerna behandlas inte i denna bok utan i en annan volym i denna bokserie.

3

18

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 18

09-11-26 17.51.49

1 inledning till kriminalrätten

stämmelser i framförallt politi- och näringslagstiftningen främst studeras i förvaltningsrätten. En särskild ställning intar tryckfrihetsbrott och andra yttrandefrihetsbrott genom att de regleras i tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), som ju studeras i statsrätten (den konstitutionella rätten).

1.2.2 Straffrättsvetenskap 1. Straffrättsvetenskaperna innefattar i huvudsak (I) straffrättsdogmatik (II) straffrättshistoria (inklusive straffrättsvetenskapshistoria) (III) jämförande straffrätt (IV) straffrättsfilosofi och -teori

Av dessa är straffrättsdogmatiken (juridisk doktrin) ojämförligt viktigast, och de övriga är i främsta rummet att betrakta som hjälpvetenskaper till dogmatiken, om man ser vetenskaperna från juridisk synpunkt. Rättsveten­ skapliga verk innefattar inte sällan element av alla de ovan nämnda del­ disciplinerna.

2. Straffrättsdogmatikens huvuduppgift är att konstruera straffrättssystemet (”gällande straffrätt”) och därmed tjäna som brygga mellan lagstiftning och rättstillämpning. Genom att konstruera begrepp, principer och en noga avvägd terminologi kan man – på olika sätt – skapa ett system av regler som hjälper till att ordna alla relevanta frågeställningar. Lagstiftningen är dogmatikens utgångspunkt, men dess produkt – straffrättssystemet – är oändligt mycket mer preciserat och uppvisar en enhetlig systematik.

Detta hindrar givetvis inte att konstruktionen av systemet kan ske med olika begreppsbildning och olika systematik; mycket dogmatiskt arbete går ut på att finna bättre begrepp och bättre systematik. Dogmatikerns arbetsmetod är i övrigt i princip densamma som en domares, när denne försöker fastställa vad som är gällande rätt. Tillvägagångssättet är emellertid inte detsamma, framförallt därför att det får anses åligga en rättsdogmatiker att kritiskt granska vad som framkommer som gällande rätt. Straffrättsdogmatik utan straffrättspolitiska inslag (se nedan avsnitt 1.2.4 och 1.5.8) och därmed de lege ferenda-resonemang blir ofta torftig. Straffrättspolitik utan straffrättsdogmatik kan vara direkt farlig. Det bör i sammanhanget 19

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 19

09-11-26 17.51.49

1 inledning till kriminalrätten

uppmärksammas att ny rättstillämpning ofta är möjlig inom lagens ram (även om ny rättstillämpning till den tilltalades nackdel bör undvikas av rättssäkerhetsskäl).

3. Det kan diskuteras om den straffrättsvetenskapliga litteraturen, doktrinen, skall räknas till rättskällorna eller inte,4 men det är hur som helst tydligt att den inte sällan har påtaglig betydelse för rättsutvecklingen. I den dagliga praktiska verksamheten har dock lagkommentarer och olika typer av läro- och handböcker normalt större betydelse än renodlat rättsvetenskapliga framställningar.5 Man skulle kunna säga att rättsvetenskapliga resultat som huvudregel förmedlas till praktiskt verksamma jurister i koncentrerad form genom just läro- och handböcker. Bland de viktigare allmänna framställningarna rörande brott och påföljder märks bl.a.: Borgeke, Martin, Att bestämma påföljd för brott, Stockholm 2008.

Borgeke, Martin & Sterzel, Georg, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 4 uppl. Stockholm 2009.

Jareborg, Nils, Brotten I–III. Stockholm 1984, 1986 och 1987.

Jareborg. Nils, Allmän kriminalrätt. Uppsala 2001.6 Jareborg, Nils & Zila, Josef, Straffrättens påföljdslära, 2 uppl. Stockholm 2007.

Leijonhufvud, Madeleine & Wennberg, Suzanne, Straffansvar, 8 uppl.

Stockholm 2009.

Strahl, Ivar, Allmän straffrätt i vad angår brotten. Stockholm 1976.

Holmqvist, Lena m.fl. Brottsbalken. En kommentar. Kap. 1–12. Stockholm (lösblad med kontinuerlig uppdatering).

Holmqvist, Lena m.fl. Brottsbalken. En kommentar. Kap. 13–24. Stockholm (lösblad med kontinuerlig uppdatering).

Berg, Ulf m.fl. Brottsbalken. En kommentar. Kap. 25–38. Stockholm (lösblad med kontinuerlig uppdatering).

Berggren, Nils-Olof m.fl. Brottsbalken. En kommentar. Promulgationslag.

Följdförfattningar. Stockholm (lösblad med kontinuerlig uppdatering).

4

Se t.ex. Lind 1996-97 s. 360 ff. och Jareborg 2001 s. 104.

Se Sandgren 1999-00 s. 596 och 609.

6 Tidigare Jareborg 1994 och Jareborg 1995.

5

20

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 20

09-11-26 17.51.49

1 inledning till kriminalrätten

1.2.3 Kriminologi m.m.

1. Kriminologi kan sägas vara en interdisciplinär vetenskap. Under en rubrik samlas naturvetenskaplig, beteendevetenskaplig och samhällsveten­ skaplig forskning rörande brottslighet (och annat avvikande beteende), brottslingar och brottsbekämpning. Inom kriminologin kan man sålunda skilja mellan t.ex. kriminalpsykologi, kriminalbiologi (inklusive genetik), kriminalpsykopatologi och kriminalsociologi. Numera do­­minerar kriminalsociologin, och man är mindre än förr intresserad av att utröna brottslighetens orsaker. Det största intresset knyts till sociala miljö­er, där brottslighet är vanlig, hur det straffrättsliga maskineriet fungerar i samhället och hur straff och andra samhällsåtgärder påverkar brottslig­hetens karaktär och omfattning.7 2. Vid kriminologisk forskning används i betydande omfattning statistiska metoder. En stor mängd kriminalstatistik produceras numera på grundval av information som lämnas av olika myndigheter. Både statistikproduktionen och det föreskrivna förandet av register underlättas genom ett utbrett nyttjande av automatisk databehandling (ADB). I Sverige ansvarar Brottsförebyggande rådet (Brå) för den officiella kriminalstatistiken.

3. Från kriminologi skall skiljas kriminalteknik (ibland kallad kriminalistik), som avser användandet av främst naturvetenskapliga och medicinska metoder för utredning av brott (t.ex. fingeravtrycks- och DNA-teknologi).

Rättsmedicinen (obduktioner, blodalkoholundersökningar osv.) sammanfaller delvis med kriminaltekniken. Rättspsykiatrin inriktar sig främst på utredning om den som (misstänks ha) begått brott är psykiskt störd.

1.2.4 Kriminalpolitik 1. Kriminalpolitik är som all politik inriktad på samhällelig diskussion och samhälleligt beslutsfattande. En del av kriminalpolitiken består i straffrättspolitik.8 Dess föremål är då hur straff- och straffprocessrätten bör utformas under iakttagande av krav på effektivitet, rättvisa och respekt för mänskliga rättigheter. Generellt kan sägas att modern straffrättspolitik ofta

7 8

En allmän, men omfattande, introduktion till kriminologin finns i Sarnecki 2009.

För uppdelningen i kriminalpolitik och straffrättspolitik, se Jareborg 1995a s. 42.

21

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 21

09-11-26 17.51.49

1 inledning till kriminalrätten

går ut på att finna en godtagbar kompromiss mellan krav på rättssäkerhet och krav på effektivitet.

2. Kriminalpolitiken kan emellertid också gälla hur samhället i stort bör regleras för att förhindra brottslighet. Kriminalpolitiken kommer då att sammanfalla med delar av t.ex. utbildnings-, social-, bostads-, miljö-, nä­­ rings-, arbetsmarknads-, skatte-, idrotts-, hälsovårds- och samhällsplaneringspolitiken.

3. Rationell kriminalpolitik förutsätter – även om straffrätt långt ifrån bara handlar om resultatmaximering – kunskaper om verklighetens beskaffenhet och förefintliga påverkansmöjligheter; en försummad del är härvidlag uppföljningen av hur olika reformer verkar. Kriminologins resultat kan uppenbarligen vara av stor betydelse för kriminalpolitiken.

4. På senare år har straffrättspolitiken i betydligt större utsträckning än tidigare kommit att bli en viktig politisk profilfråga.9 Detta kan å ena sidan betyda att straffrättspolitiska frågor ges tillbörlig uppmärksamhet, men å andra sidan också innebära risker därigenom att kortsiktiga politiska hänsyn sätts före andra intressen. Detta kan vara särskilt problematiskt eftersom all erfarenhet talar för att det är betydligt svårare att ta bort (upphäva kriminalisering, ta bort befogenheter, sänka straffskalor) än att lägga till (nykriminalisera, ge större befogenheter, höja straffskalor etc.).

Många inom rättsvetenskapen har under senare år varnat för en ”offensiv” straffrätt som används närmast för att vinna politiska poäng; trenden är internationell.

1.3 Systematik och lagstiftningsteknik 1.3.1 Grundläggande indelningar 1. Den centrala författningen rörande brott och brottspåföljder är brottsbalken (BrB). Häri finner man främst den traditionella, allvarliga brottsligheten reglerad. Den straffrättsliga lagstiftningen utanför BrB (specialstraffrätten) är emellertid i kvantitativt hänseende mer betydande än BrB, både i fråga om antalet brottstyper och mängden förövade brott. Utanför BrB regleras t.ex. brott mot trafik-, skatte-, tull-, miljö-, alkohol- och narkotikalagstiftningen.

9

Se t.ex. Victor 1995 s. 57 ff.

22

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 22

09-11-26 17.51.49

1 inledning till kriminalrätten

2. Med utgångspunkt i huruvida den straffrättsliga regleringen förekommer i eller utom BrB skiljer man mellan (I) allmän straffrätt (= brottsbalksstraffrätt); och (II) specialstraffrätt (= straffrätt reglerad utanför BrB).

Specialstraffrätten är alltså den straffrätt som finns utanför brottsbalken.10 Till specialstraffrätten hör även tryck- och yttrandefrihetsbrotten och andra brott enligt TF och YGL. 3. Denna distinktion skall noga skiljas från en annan: (I) straffrättens allmänna del (allmänna regler om brott, påföljder för brott och vissa andra rättsverkningar av brott); (II) straffrättens speciella del (regler om enskilda brottstyper och straff för dessa).

4. Den speciella delen utgörs av de regler varigenom särskilt angivna gärningar beläggs med straff. För BrB:s del finner man dessa i BrB kap. 3–22 (den s.k. brottskatalogen).

5. Ytterligare en indelning av den straffrättsliga materian kan göras genom att utgå från den tidigare berörda uppdelningen på (I) brott; och (II) sanktioner (straff, andra påföljder för brott och särskild rättsverkan av specifikt straffrättslig art).

De tre anförda distinktionerna korsar varandra. Det finns alltså en allmän och en speciell del både i den allmänna straffrätten och i specialstraffrätten.

Vardera av de fyra kategorier som sålunda uppkommer kan i sin tur delas i en del som avser brott och en annan som avser sanktioner. Termerna ”allmän straffrätt” och ”straffrättens allmänna del” kan lätt förväxlas. I det följande används därför inte den förstnämnda. För den avsedda distinktionen används endast termerna ”brottsbalksstraffrätt” och ”specialstraffrätt”.

10

Se vidare nedan avsnitt 1.3.4.

23

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 23

09-11-26 17.51.49

1 inledning till kriminalrätten

6. Eftersom den allmänna delen i princip är identisk för brottsbalksstraffrätten och specialstraffrätten är det centrala att hålla i minnet att den allmänna delen hela tiden relaterar till och tillämpas på den speciella delen, dvs. på brottsbeskrivningar i och utanför brottsbalken. Man kan beskriva det hela på följande sätt: Straffrättens allmänna del

Brottsbeskrivningar (dvs. speciella delen) i BrB

Brottsbeskrivningar (dvs. speciella delen) inom specialstraffrätten

1.3.2 Straffbud 1. Ett straffbud är en bestämmelse som straffbelägger en viss gärningstyp.

Redan av regeringsformen (RF) 1:2 st. 1 följer att en sådan bestämmelse måste vara allmän, både i den meningen att det är gärningstyper, inte vissa konkreta gärningar, som i lagstiftningen beläggs med straff, och att det är klasser av personer, inte vissa konkreta personer, som utpekas som tänkbara förövare av brott. Oftast riktar sig kriminaliseringen formellt mot alla personer, men ibland är den begränsad till att avse vissa speciella grupper (s.k. specialsubjekt).11 Kriminaliseringar som formellt riktar sig mot envar drabbar dock i praktiken ofta blott vissa persongrupper.

2. Särskilt i BrB har straffbuden formen av handlingsregler för domaren, dvs. den som har behörighet att ådöma straff. Domaren åläggs att under vissa omständigheter ådöma straff som utväljs inom en viss straffskala (strafflatitud) med ett straffmaximum och ett straffminimum. Se t.ex.

BrB 3:2: ”fängelse, lägst sex och högst tio år”. Ibland framgår straffminimum inte av själva straffbestämmelsen utan av allmänna bestämmelser om minima för böter (BrB 25:1–4) och fängelse (BrB 26:1).

3. Standardformeln för ett straffbud är denna: ”Den som gör G, döms för brott till visst straff inom viss skala.”

11

Se vidare nedan avsnitt 2.8.2.

24

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 24

09-11-26 17.51.49

1 inledning till kriminalrätten

Straffbuden är således inte utformade som påbud eller förbud riktade till medborgarna. Å andra sidan bereder det inga svårigheter att formulera om straffbuden till handlingsregler för medborgare. Var och en som läser t.ex. bestämmelsen i BrB 3:1 förstår att den innebär ett förbud mot att döda andra människor. Skall man vara riktigt noga, kan ett straffbud dock överträdas endast av en domare (genom att inte göra vad som åläggs denne i straffbudet, dvs. att döma ut påföljd om brott konstateras). Det är emellertid vanligt att man säger att en gärningsman överträder ett straffbud eller en straffbestämmelse. Man avser då en överträdelse av den handlingsregel för medborgare som kan utläsas ur handlingsregeln för domare.

4. Av straffbuden framgår de speciella kraven för att ett brott skall föreligga. Man kan säga att i straffbudet finns en brottsbeskrivning eller brottsdefinition. Noga taget rör det sig dock inte om definition av ett brott utan av en straffbelagd eller brottsbeskrivningsenlig gärning. För att ett brott skall föreligga krävs åtskilligt mer än att ett straffbuds brottsbeskrivning är tillämplig (se nedan avsnitt 1.4). Av BrB 8:1 framgår att stöld föreligger om någon olovligen tar vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det och tillgreppet innebär skada. Villkorssatsen anger här vissa brottsförutsättningar. Men dessa är ej tillräckliga för att gärningen skall klassificeras som brott (i själva verket är de inte heller alltid nödvändiga, se t.ex. BrB 23:7).

I stället för om brottsförutsättningar eller vad som krävs för att brott skall föreligga talar man ofta om brottsrekvisit.

5. Vissa straffbud innehåller ingen fullständig beskrivning av den gärning som kriminaliseras, utan stadgar istället att den som överträder andra normer skall dömas till straff. Man talar i dessa fall om blankettstraffbud.

Fråga kan vara om allt ifrån mer eller mindre generella hänvisningar till vad som gäller på ett visst område – se t.ex. BrB 10:8 – till mycket specifika hänvisningar, se t.ex. flera av punkterna i miljöbalken (MB) 29:8. Dylika hänvisningar kan avse såväl bestämmelser inom ramen för den aktuella lagstiftningen som bestämmelser i annan författning. Det förekommer också att hänvisningar sker direkt till internationella konventioner och, allt sedan Sveriges inträde i EU, till olika typer av EG-rättsliga normer.12

12

Se närmare om olika typer av blankettstraffbud, Asp 2002 kap. 5. Frågan om uppsåtstäckning vid blankettstraffbud skapar särskilda problem. Se nedan i avsnitt 4.3.5.

25

09-81 Iustus Kriminal 26 nov.Indd 25

09-11-26 17.51.49

I boken behandlas sålunda frågor om • orsakande • straffbar underlåtenhet • det allmänna kravet på gärningsculpa • nationella begränsningar • rättfärdigande och ursäktande omständigheter • det allmänna kravet på uppsåt eller oaktsamhet, samt • de osjälvständiga brottsformerna (bl.a. försök, förberedelse och medverkan till brott).

Petter Asp

Magnus Ulväng

Nils Jareborg

KRIMINALRÄTTENS GRUNDER IUSTUS FÖRLAG

Asp Ulväng Jareborg

Dessutom finns ett kapitel som behandlar regler och principer för s.k. brottslighetskonkurrens. Boken, som utgör en omarbetning av Allmän kriminalrätt, är den mest heltäckande framställningen över de allmänna lärorna om brott. Boken utgör också den första delen i den bokserie som givits namnet Svensk straffrätt.

Petter Asp är professor i straffrätt vid Stockholms universitet, Magnus Ulväng är docent i straffrätt vid Uppsala universitet och Nils Jareborg är professor emeritus vid Uppsala universitet.

KRIMINALRÄTTENS GRUNDER

Kriminalrättens grunder är en lärobok rörande straffrättens allmänna del. Boken fokuserar på de allmänna frågor som måste besvaras vid bedömande av huruvida brott förövats, dvs. på de ansvarsförutsättningar som ligger inom ramen för det så kallade brottsbegreppet.

sve n s k straf f rätt 1

ISBN 978-91-7678-743-4

IUSTUS FÖRLAG

Sv.straffrätt.serie.3.4.hela.indd 1

09-11-29 22.49.54