Serien InnebandyPiraterna: Första säsongen (2009) Andra säsongen (2010) Tredje säsongen (2011) Fjärde säsongen (2014) Femte säsongen (2015) Andra böcker av samma författare: Lyckas med bokutgivning (2010) Lyckas som författare (2013) Fem stjärnor för Färglösa (2014) © 2015 Hoi Förlag och Sölve Dahlgren Utgiven av Hoi Förlag 2015 InnebandyPiraterna är en fiktiv berättelse. Eventuella likheter med döda eller nu levande personer, företag eller platser samt händelser i verkligheten ska ses som rena tillfälligheter. Bokens hemsida www.innebandypiraterna.se Förlagets hemsida www.hoi.se Författarens hemsida www.solvedahlgren.se Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 ISBN: 978-91-7557-967-2
2
INNEBANDY PIRATERNA FEMTE SÄSONGEN av Sölve Dahlgren
3
4
Denna bok tillägnas alla ungdomsledare som varje vecka lägger stora delar av sin fritid för att ungdomar ska kunna spela innebandy. Ni är de stora hjältarna!
5
6
̰˷ΎƤȷɄȳɂΎȷΎȺɍȵȳȼȶȳɂȳȼ Charlie Modin tittade ut över Öresund. Det var en stjärnklar natt och fyrverkerierna var ett färgsprakande skådespel längs den danska kusten. Utsikten från hans nya lägenhet var grym. – Tack för en supernajs fest, Charlie. Viktor lade armen om hans axlar. Bakom dem dunkade musiken på högsta volym och Charlie hann tänka att han kanske borde sänka lite, så att han inte blev vräkt redan efter en vecka. Hela laget hade i mellandagarna hjälpt honom att bära möbler och flyttlådor. Den tidigare hyresgästen hade flyttat ut före jul och gett honom en extra vecka. – Det är jag som ska tacka. Utan er hade jag aldrig fixat det, sa Charlie. – Nej, inte fem trappor utan hiss. Jag tänker inte hjälpa dig att flytta härifrån, sa Viktor. Det var en tvåa, renoverad ett år tidigare. Den låg högst upp i ett hus på Drottninggatan. Enligt hans föräldrar var 7
huset byggt någon gång vid sekelskiftet, i början av 1900talet. Just Charlies lägenhet hade dock ursprungligen varit ett vindsförråd, så det var snedtak i flera av rummen. Från det stora fönstret i vardagsrummet kunde man blicka ut över Sundstorget, Dunkers kulturhus, Öresund och Danmark. Han såg en färja på väg in i hamnen på den svenska sidan. Några av de andra i laget hade gått ner på gatan för att fira in tolvslaget och se fyrverkerierna på nära håll. Nu hade det inte varit så många saker att bära upp, egentligen. Sängen kom från hans pojkrum hemma i villan på Tågaborg. Han hade varit och köpt en soffa på Ikea, och den hade fått sällskap av soffbord, hyllor och köksbord som han, Brian och Viktor hade monterat ihop tillsammans. Hemifrån hade han också fått med sig flera udda stolar; några av dem var visst från mormors föräldrar och kunde möjligen vara lika gamla som huset. Charlie njöt. Eller han ville njuta. Han borde njuta. Han hade drömt om att flytta hemifrån ända sedan han fyllde arton. Men det var först nu som han hade känt att han på allvar hade råd med hyran. Det sista han ville var att efter några månader tvingas komma hem med svansen mellan benen. När han väl flyttade var det för gott. Ändå var det som om någonting saknades, men han visste inte riktigt vad. Han borde inte känna någon oro över att bo på egen hand. Han och de andra i Helsingborg Consuls hade tillbringat fyra säsonger, från mars till november varje år, med att resa jorden runt på Floorball World Tour. De sista veckorna på säsongen brukade de visserligen tillbringa hemma i Helsingborg, men det var ändå sju månader på resande fot. – Vad säger din mamma? sa Anton och ställde sig bredvid dem. Hans blick var riktad mot skådespelet på himlen, 8
där små raketer blandades med gigantiska explosioner i olika färger. – Tja, först tjatade hon om att det var meningslöst för mig att skaffa en lägenhet när jag ändå bara är hemma i Helsingborg fyra–fem månader per år. Men vad då, jag fyller ju tjugotre till våren. Jag har ju i alla fall bevisat att det går att leva på innebandyn, sa Charlie. – Jag har också funderat på en egen lägenhet, sa Anton. – Men är det egentligen inte rätt idiotiskt att skaffa en lägenhet här i Helsingborg? frågade Viktor. – Hur menar du? – Ja, hur kul är egentligen Helsingborg i november, december, januari och februari? Det är blött, kallt och blåsigt. De sämsta månaderna på året. Det här är en sommarstad, men då är vi utomlands. Hade det inte varit bättre att hela laget hade skaffat lägenheter eller ett hus där det är varmt hela vintern? – Typ Spanien, eller? – Nja, där är det väl inte så himla varmt nu? Nej, jag tänker Thailand. Därifrån är det ju dessutom nära till alla turneringarna under våren. Sydney, Dubai, Singapore, sa Viktor. – Men det gäller ju att alla i hela laget är överens om det. Några har familj här hemma i Helsingborg, och några har flickvänner här. Vad skulle Johanna säga om att bo i Thailand? frågade Charlie. – Jag vet inte. Hon hade nog tyckt att det vore rätt okej. I alla fall de månaderna jag är där. Men resten av året? Jag tror inte det, sa Anton. Charlie såg en varm strand framför sig och ett blått hav, en oändlig horisont. Men ett Helsingborg som badade i 9
ljus och fyrverkerier kunde faktiskt konkurrera. Det var väl mer att de grå mellandagarna fick alla att önska sig bort. *** Anton sjönk ner i soffan bredvid Emil, som satt och bläddrade i spellistan på Spotify. Han hade tröttnat på den musik som Charlie hade valt ut och letade efter lite rockmusik. – Gott nytt år, sa Anton. – Detsamma, sa Emil, utan att lyfta blicken från spellistan. – Några nyårslöften? – Ja, att jag ska återta platsen som förstemålvakt i Consuls. – Det är ju ett bra mål. Men det är tuff konkurrens, vi har två riktigt bra målvakter till. Känner du dig redo för att börja träna igen? – Jag var hos sjukgymnasten i onsdags. Han har gett klartecken för att testa. Styrkan är tillbaka, även om jag fortfarande är lite stel. Så jag är redo. Det är dags att börja komma i form inför säsongen. Anton tvivlade på om Emil faktiskt skulle kunna ta en plats i laget. Men han ville inte tänka så, det fanns ju många som lyckats komma tillbaka efter längre skadeuppehåll. Så kanske skulle det gå. Han hoppades verkligen det. Men samtidigt fanns det en oro över hur Emil skulle reagera om han inte platsade. Anton såg ju hur Emil rörde sig, hur han hade tackat nej till att hjälpa Charlie med flytten för att han inte ville anstränga sitt knä. – Det låter bra. Då är du med på träningen nästa vecka? – Ja, lita på det, sa Emil. 10
*** Charlie gick fram till Ludvig, som spelat i HIF med honom, men åkt utomlands redan som artonåring. Efter tre år i England, utan att ha fått spela i Premier League, var han nu proffs i Turkiet, i en klubb som hette … något som Charlie aldrig hade lärt sig att uttala. – Kardemir Karabükspor, sa Ludvig. – Var ligger det? frågade Charlie. – Karabük. Stan är som Helsingborg, lite större kanske. Helt okej. – Men jag fattar inte varför du lämnade England för att flytta till Turkiet? Du spelade väl i Liverpools reservlag, eller? – Nja, Liverpools ungdomslag spelade jag med första året efter att ha flyttat från HIF. Sedan blev jag utlånad och spelade i Southamptons reservlag ett tag och sedan i Crystal Palace. Det var ingen tränare som trodde på mig, jag satt på bänken. Spelade några matcher i division ett, men fick aldrig chansen i Premier League, så min agent tyckte att jag borde ta chansen. – Men turkiska ligan, hur bra är den? – Mycket bättre än Allsvenskan. Det är rätt bra klass. Vi är inget topplag, men om man gör bra ifrån sig kan Fenerbahce, Galatasaray eller Besiktas mycket väl erbjuda ett kontrakt. Jag har i alla fall fått spela en hel del sedan jag kom dit och jag har gjort ett par mål. – Tjänar du bra? Charlie hade hört snacket från sin egen agent några år tidigare. Det gick att tjäna bra med pengar i många av länderna som de flesta svenskar inte hade någon koll på. Tur11
kiet hade lika många invånare som Tyskland och toppklubbarna betalade löner som inte låg långt efter dem i tyska och franska ligan. Ludvig kollade sig omkring och viskade sedan till Charlie. – Fem miljoner. Charlie undrade om han hade hört rätt. – Netto, klubben betalar allt. Lägenhet, bil, mat. Jag skulle kunna leva gratis där nere och spara varenda krona på banken. Det är helt sjukt, Charlie. De bästa klubbarna är med i Champions League, där finns det spelare som får ut tio–femton miljoner eller mer. – Jag börjar förstå varför så många svenskar flyttar utomlands. – Det är klart att det finns dagar när jag undrar vad jag sysslar med. Jag är ju ensam svensk i laget. Men de flesta snackar hyfsad engelska och jag går en nybörjarkurs för att lära mig turkiska, så att jag i alla fall klarar av att beställa mat på restaurangen själv. – Blir det aldrig ensamt? – Klart som fan att det blir. Jag umgås lite med ett par av de utländska spelarna. Det finns en holländare och en tysk där. Den tyske killen har turkiska föräldrar så han kan språket, men han har också varit ungdomsproffs i England, så vi har mycket gemensamt. Charlie tänkte på deras eget lag. De snackade en hel del svenska trots att flera av spelarna inte kunde ett ord av språket. Varken Jari Puttonen eller Sami Nikkola var uppvuxna i de svensktalande delarna av Finland. Men alla kunde förstås engelska, så det var sällan ett problem för finnar och tjecker i Consuls. – Hur länge tänker du spela där nere? 12
– Jag vet inte. När jag flyttade dit var planen att jag skulle göra en säsong i Karabükspor och sedan flytta till en av toppklubbarna. Galatasaray, kanske. Och sedan därifrån till England eller någon annan av de större ligorna. Men nu vet jag inte. Jag kanske spelar några år där nere, tjänar mina miljoner, och sedan återvänder till Sverige och avslutar karriären i Allsvenskan. Jag är inte tillräckligt bra för att lira i landslaget ändå, sa Ludvig. – Säg inte det. Du är ung, tänk om du får en chans att spela i Champions League, sa Charlie. – Men du då? Ångrar du aldrig att du gav upp fotbollen? Du har mer talang än mig. – Kanske. Nej, jag är nöjd. Jag valde den sport jag älskar mest. Visst är det kul med fotboll, fast innebandy är roligare. Jag hade säkert tjänat mer pengar på fotbollen, men det är kul att resa jorden runt. – Det var ett tag sedan man lirade innebandy. Jag var inte helt kass på det heller. – Nej, just det, du spelade ju med Tågaborg när vi gick i sexan–sjuan. När slutade du? – Sista seriematchen med Tågaborg var på våren i åttan. När jag började nian var det fotboll för hela slanten. Jag fattar inte hur du orkade träna både innebandy och fotboll då. – Fler borde kombinera två idrotter i den åldern. Jag hade inte blivit lika bra i fotboll utan innebandyn, och tvärtom. – Kanske det. – Så om du inte hade lagt av med innebandyn, hade du kanske varit proffs i England istället för i Turkiet. Kolla på Henke Larsson, sa Charlie. 13
– Haha. Du menar att jag borde träna med er när det är uppehåll i turkiska ligan? Ludvig öppnade en ny öl och sträckte den mot Charlie. Han tvekade. Han hade druckit ett glas champagne vid tolvslaget, men i övrigt hållit sig till Cola. Många av de andra på festen hade druckit mer och började bli berusade. Charlie gillade det inte. Nu tog han ändå emot den, tog en klunk. Drycken var kall och smaken sådär, om han skulle vara ärlig. Ändå tömde han ölen på bara några minuter. Trots att han lovat sig själv att aldrig göra det igen. *** När Emil och Anton lämnade festen någon timme senare låg Charlie på sin säng. Han snarkade högljutt. Runtom i lägenheten stod tomma flaskor och burkar. Det låg chips på golvet och i soffan. – Kul för Charlie att städa imorgon, sa Anton. – Det fixar han nog, sa Emil. – Hej då, Charlie! ropade Anton. Inget svar. Han gick in i sovrummet och petade på Charlie, som mumlade något och viftade med armen. – Du, det är inte likt Charlie att dricka så att han blir full, sa Emil. – Nej, verkligen inte. Det är visserligen nyår, men ändå. – Har du hört något från Kalle? – Han skickade ett sms. Sa jag inte det? Han och Andrea firade i lugn och ro med barnet. – Kommer han och tränar? – Ja, han skulle vara med under försäsongen, men han kommer inte att följa med till Sydney. 14
– Senare under säsongen då? – Nej, vi får klara oss utan honom. Han kommer inte att spela innebandy den här säsongen och förmodligen inte sedan heller. Han fyller ju fyrtio nästa år, sa Anton. Weber skulle fortsätta som tränare var det sagt, och Anton skulle vara assisterande. Det var hans egen roll som fick det att gnaga inombords. Han borde vara överlycklig för att hans bäste kompis skulle börja träna igen. Hela förra säsongen hade han önskat att Emil skulle bli återställd och kunna spela innebandy. Men nu, när den dagen närmade sig, kunde han inte låta bli att tänka på vad som skulle hända om Emil var värdelös mellan stolparna. Att han och Weber skulle bli tvungna att peta den som varit hjärtat i laget, framför allt utanför planen. Utan Emil hade inte Consuls funnits, det visste Anton och alla andra i laget. Men bara för att man hade startat ett lag gav det inte automatiskt en plats i laget för all framtid. – Vad tänker du på, Anton? – På hur kul det ska bli att se dig spela. Fan vad kul, sa Anton och försökte samtidigt intala sig själv att det var vad han kände. Han önskade verkligen att det skulle bli kul. Klart att Emil skulle fixa det. Han var ju spelsugen. Han var en målvaktstalang och han var envis. Emil skulle självklart träna stenhårt för att komma i form. Målvakter blev dessutom ofta bättre när de var äldre och mer erfarna. Emil skulle fixa det. Det måste han göra. Annars skulle det bli jobbigt för dem båda.
15
̱˷ΎƬɀɍȼȯɀȳΎȷΎɂȽȾȾȹȺȯɁɁ När Charlie klev ur sängen på nyårsdagen kändes det som om han sprungit en mil. Han släpade sig ut i badrummet och sköljde ansiktet. Han mådde rejält illa och gick ut i köket där han möttes av en välbekant scen. Alltför många gånger hade han sett tomma ölburkar, glas och flaskor utspridda över bord, hyllor och fönsterbänkar. Han nonchalerade kaoset och banade väg fram till kylskåpet, öppnade. Han behövde en väl kyld Coca-Cola. Inne i kylen fanns fortfarande ett par oöppnade ölburkar, vilket verkade helt osannolikt med tanke på hur många urdruckna som stod runt honom i köket. Ingen Cola. Då fick han syn på en tvålitersflaska på soffbordet, den var halvfull. Han öppnade dörren till frysen. Den var inte ens fylld till hälften, men han hade i alla fall handlat hem frysta piroger, några Findus färdigrätter och pizzor. Han var inte hungrig. Tvärtom. Men han fann vad han sökte: en påse iskuber. 16
Några rena glas fanns inte inom synhåll, däremot en stapel med plastglas. Han grep ett, fyllde det med isbitar och lät sedan den svarta drycken flöda över isen. Han bälgade i sig hela glaset. Lägenheten såg hemsk ut. Det hade varit en härlig inflyttnings- och nyårsfest. Men hur han än försökte så kände han bara ånger och skam. Han tittade på soffan. Den var klädd med ett gråblått tyg och hade tre sittplatser, men igår hade de suttit fem i den utan problem. Egentligen hade han inte behövt köpa en ny soffa, hans föräldrar hade erbjudit honom att ta deras gratis och sedan skulle de köpa en ny. Men han hade vägrat. Den röda soffan hemma hos föräldrarna bar på alltför många dåliga minnen. Han undrade hur det såg ut där nu. Förmodligen låg mamma utslagen. Precis som han själv, fortfarande med samma kläder som under nyårsfesten. Med en andedräkt som kunde ha dödat en fluga. *** Den första träningen efter jul- och nyårsuppehållet, den 3 januari, blev mest på skoj. Större delen av träningen ägnades åt spel fyra mot fyra med målvakter. Dessutom körde de tre mot tre på småmål samtidigt som Brian och Kalle lät målvakterna jobba lite extra. Emil Fredriksson gjorde sin första innebandyträning på mer än ett och ett halvt år. Men han var laddad och gjorde faktiskt en del bra räddningar. De var bara två målvakter på träningen; Jari Puttonen var kvar hemma i Finland med sin familj ytterligare en vecka. Det passade Emil bra, han behövde all träningstid han kunde få. 17
– Kom igen nu, Emil, en minut kvar! skrek Kalle samtidigt som Brian avlossade det elfte skottet i rad. Bollen touchade ribban och det rasslade i nätet bakom honom. Han hade fortfarande inte räddat en enda boll i den här omgången. Visserligen var Brian lagets bäste skytt, men några bollar borde han ha motat. Emil gick bort till bänken och tog upp vattenflaskan samtidigt som Ali Hassan satte sig ner på knä och kände på stolparna. Emil studerade sin lagkamrat, killen som i flera år var andremålvakt bakom honom. Ali släppte första bollen förbi sig, men klistrade nästa och styrde ut de två följande. Ali räddade minst femtio procent av skotten. Emil insåg att han hade en bra bit kvar till den nivån. Nästan två hela säsonger hade blivit spolierade på grund av skadorna efter olyckan, men han skulle kämpa för att ta sig tillbaka. Det gick bättre när de spelade. Emil drog nytta av sin förmåga att läsa spelet, där hade han inte tappat något under den tid han tillbringat vid sidan om planen. Flera gånger såg han i förväg hur hans lagkamrater i motståndarlaget tänkte spela bollen. Vid ett tillfälle fick han ut en fot och bröt en passning, och en annan gång gick han ut och täckte precis som han skulle. Ali skulle kanske ändå få en match om platsen som förstemålvakt. Före träningen hade han tänkt mycket på om han skulle våga gå in i närkamper framför mål. Även om knäet var återställt och muskulaturen lika stark som före olyckan fanns där ändå oron över att skada sig igen, eller att slå upp skadan. Han hade försökt intala sig själv att om han blivit påkörd av en bil och överlevt, så kunde han klara vilken tackling som helst. Det lät ju bra i teorin. Samtidigt vandrade tankarna vidare och han såg framför sig hur han 18
sprang ut för att fånga en boll, och då krockade med motståndaren och landade på knäet. Eller hur en försvarare och en anfallare rusade mot honom i kamp och sedan ramlade över honom in i målet. – Bra jobbat, Emil, du har inte tappat förmågan helt, sa Charlie och sjönk ner på bänken bredvid honom i omklädningsrummet. – Tack, inte du heller, sa Emil. – Det tar ett par träningar, sedan sitter passningarna och skotten där de ska. Men det känns att man inte hållit igång riktigt under helgerna. – Vi fick ju lite styrketräning när du flyttade in, sa Viktor. – Inte Emil, sa Charlie. – Nej, jag … kände väl inte riktigt att det var det bästa för knäet. Vill ju inte ha sönder dina grejer redan innan du flyttat in, sa Emil. – Du får ta igen det i helgen, jag har hört att Charlie ska hämta sina föräldrars barskåp. – Haha, sa Viktor. Varken Emil eller Charlie skrattade. De kände båda till det stora skåpet som stod hemma hos familjen Modin. Det var byggt i mahogny eller något liknande material. Skåpsväggarna var lika tjocka som en innebandyboll. Skåpet var dessutom brett som ett innebandymål, men en halvmeter högre. Stora dörrar med färgat glas, och bakom dörrarna stod flaskorna på rad. Emil tänkte på det skåp han hjälpte sin pappa att bära ut från mormors hus några år tidigare. Pappa hade konstaterat att skåpet förmodligen vägde lika mycket som han själv. De hade fått sätta ner det och vila var tionde meter. 19
Viktor ryckte på axlarna och lämnade Emil och Charlie med deras tankar. *** Det var Johanna som kom med idén. Hon och Anton låg på hans säng och hånglade, samtidigt som han lättade sitt hjärta och berättade om sina känslor inför Emils comeback. – Anton, vill du vara assisterande tränare? frågade hon. – Nej, svarade han instinktivt. Hon tittade på honom och log. – Har du sagt det till de andra i laget? – Nej, men alltså … På ett sätt vill jag ju vara det. Jag gillar att lägga upp taktiken och jag kan absolut tänka mig att bli tränare den dag jag slutar spela. Alla säger att jag är en naturlig ledare. – Ja, det är du, Anton. Alla lyssnar på dig. Men det är inte samma sak som att du måste ta ansvaret som tränare om du inte verkligen vill det. Han låg tyst ett tag. Lät orden sjunka in. Och insåg hur rätt hon hade. Han ville verkligen inte vara assisterande tränare för Helsingborg Consuls den här säsongen. Han hade egentligen aldrig ställt sig själv frågan om han ville eller inte. Det hade liksom varit en självklarhet att han skulle ta ansvaret. Och steget från lagkapten till tränare hade inte varit stort. Han hade lärt sig mycket av både Kalle och Weber under de här säsongerna. Han var stolt. – Det måste vara svårt att ta ut laget när man är kompis med alla killarna, sa hon. – Ja, Weber och Kalle har ju haft lättare för det eftersom de är äldre än oss andra, sa Anton som den här säsongen skulle fylla tjugotre, precis som de flesta andra i laget. 20
– Ska Weber träna er den här säsongen? – Ja, det är tanken. Han har bestämt sig för att lägga av som spelare, han tycker att han börjar bli för gammal. Han fyller trettiosju i juni. – Det är nog bra att ni slipper ha en spelande tränare. Är han den bäste tränaren som finns tillgänglig? – Vad menar du? – Ja, ni vann ju Winners Cup, så man skulle kunna kalla er för världens bästa klubblag just nu. Om ni ska bli ännu bättre borde ni ju ha världens bäste tränare också, sa Johanna. Det var inte så att Anton aldrig hade tänkt tanken. Han och Emil hade pratat om det ett par gånger sedan Consuls bildades. Flera andra lag på touren hade värvat tränare från Svenska Superligan, och ibland från finska eller schweiziska ligan. Tidigare hade det fallit på att de inte känt att de haft råd att anställa en tränare och betala både lön och resor för denne. Men nu var det faktiskt en möjlighet. – Du menar att vi skulle kolla upp vilka tränare som är lediga? Och sparka Weber? – Nej, Weber kan väl bli assisterande tränare. Eller så kan ni ha dubbla tränare, det finns väl flera lag som har det? Delat ledarskap är ju populärt, sa Johanna. – Jag ska ta ett snack med Emil. Han har koll på ekonomin, men jag tycker att vi borde ha råd med en tränare till som inte är spelare. Ju mer Anton tänkte på det, desto mer gillade han det. Det var precis vad som behövdes för att de skulle ta nästa steg. En tränare som kom in med nya idéer och som inte hade några vänskapsband med spelarna sedan tidigare. Frågan var bara hur de skulle hitta rätt person. 21
*** Emil Fredriksson surfade runt på Floorballworldtour.com och läste de senaste nyheterna. Det spekulerades om vilka spelare som skulle röra på sig och vilka tränare som hade fått sparken eller letade nya uppdrag. Han tänkte på Antons sms och samtalet de haft en timme tidigare. Att värva en ny tränare utifrån kändes helt rätt. Det fanns ett namn som nämndes i spekulationerna kring flera andra FWT-lag, som hade fångat hans intresse. Edwin van der Swartz som just nu tränade Linköping i Superligan. Med bra resultat. Trots det skulle han lämna klubben efter säsongens slut, då hans tvåårskontrakt gick ut. I en artikel i Östgöta Correspondenten, eller Corren som den kallades, hade van der Swartz kommenterat sin situation. – Jag har haft två bra år här i Linköping, men jag känner att det är dags för en ny utmaning och jag tror att laget behöver en ny röst i båset. Det är flera klubbar som har hört av sig, både i Superligan och utomlands. Även Floorball World Tour nämndes som en möjlighet för svensken. Emil hade läst på om killens karriär. Född i Amsterdam, svensk mamma och holländsk pappa. Han hade dubbelt medborgarskap och hade som junior valt att spela i det svenska juniorlandslaget och även hunnit med två A-landskamper och vunnit SM-guld som spelare med Kista 1995. Ju mer han läste på om Edwin, desto mer rätt kändes det. Det var en frispråkig tränare som inte tvekade att ryta till när det behövdes, men eftersom han själv spelat på högsta nivå hade han spelarnas respekt. Och hans facit som 22
tränare var imponerande. Han hade fört sina lag till mästartitlar i Sverige, Finland, Schweiz och Norge. Dessutom hade han varit förbundskapten för Holland, Tyskland och Norge. Emil drog iväg ett meddelande till Anton med van der Swartz namn och frågan: Tror du att han kan vara rätt namn för oss? Det tog bara några minuter innan Anton ringde upp. – Det är Linköpings tränare, eller hur? – Ja, men han har bestämt sig för att lämna efter den här säsongen, sa Emil. – Du vet att FCH möter Linköping hemma nästa vecka? – Är det sant? Då måste vi se till att träffa honom. Det kan väl inte vara så känsligt om han redan har gått ut med att han lämnar klubben, sa Anton. – Nej, men däremot ska vi kanske hålla tyst om det så länge och se om det går att träffas utanför Helsingborg. Så att det inte kommer ut i media och bland spelarna i laget innan vi vet om det går, sa Emil. – Och så att inte Weber får läsa om det i tidningen innan vi har pratat med honom, sa Anton.
23