Page 1

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0521-6 © Pascal Engman 2017 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoto: Shutterstock Tryckt hos ScandBook AB i Falun, 2017


PROLOG

Hannah Löwenström satt vid skrivbordet i sin lägenhet i Hägerstensåsen och läste reaktionerna på den artikel hon skrivit i landets största morgontidning Sveriges Allehanda. Den hade väckt stor uppmärksamhet. Twitter kokade. Hennes inkorg svämmade över av ilskna mejl. På Facebook var tonen råare. Folk hånade hennes utseende, skrev att hon var en fet kossa och undrade varför hon gillade att suga arabkuk. ”Hora!!! Hoppas du blir våldtagen av ett gäng sandnegrer”, skrev en Olof Jansson. Hon gick in på hans profil. Tittade på hans bilder. Olof Jansson hade fru och två barn – en son och en dotter. Bodde i Bengtsfors, gillade veteranbilar, arbetade på ett lager. Hon bläddrade förbi bilder från en semester på Gran Canaria, från en grillfest, Olof framför en bil. Under bilderna hade släkt och vänner skrivit glada kommentarer. Olof Jansson var en helt vanlig man med ett helt vanligt liv. Hannah begrep det inte: Varifrån kom allt hat? Hoten – om hur hon skulle våldtas, bli munknullad så att hon inte kunde prata, få fittan uppskuren med kniv, bli strypt, påsatt i varje hål – tog aldrig slut. De mest kreativa manipulerade bilder 9


på döda och nakna kvinnor och klippte in hennes ansikte på likens kroppar. Andra fotograferade sina kön framför hennes bylinebild eller framför andra bilder som de hittat på nätet. Egentligen hade hon slutat bry sig. Hon var inte särskilt rädd. Hoten var en del av hennes vardag sedan flera år tillbaka, en del av hennes jobb som kulturjournalist. Och Hannah visste att det gällde alla kvinnor som syntes i tidningar och på tv. Dagens artikel hade resulterat i tjugotvå regelrätta dödshot. Hon placerade dem mekaniskt i mappen märkt ”Polisanmäla”. Det fanns inte mycket mer att göra åt saken. Hon gick ut i köket, hällde upp ett glas rött vin och smuttade på det. Hannah Löwenström saknade sin son, Albin, som var hos sin pappa den här veckan. På måndag skulle hon hämta honom på förskolan. Det var fyra dagar kvar. Fram till dess skulle hon se till att få ordning i lägenheten. Packa upp flyttlådorna. Måla det som skulle bli Albins rum. Sedan flytten hade han sovit i hennes säng. I vardagsrummet började hennes Iphone tjuta – signalen som sa att tvätten var klar. Hannah suckade, ställde ner vinglaset på skrivbordet och såg sig om efter det överfallslarm hon alltid bar med sig när hon vistades utanför lägenheten. Hon hittade det inte. Samtidigt orkade hon inte vara rädd, hon ville inte låta hoten begränsa henne. Och tekniskt sett går jag faktiskt inte ut, utan håller mig i byggnaden, tänkte hon. Som vanligt kikade hon först genom titthålet innan hon klev ut i trapphuset. Det var tomt. Hon öppnade dörren och gick nerför trapporna, låste upp metalldörren som ledde ner till källaren och tryckte på strömbrytaren. 10


Torktumlaren arbetade fortfarande. En minut kvar tills den var klar. När Hannah satte sig på en ranglig plaststol för att vänta ut tiden tyckte hon sig uppfatta att någon tryckte ner handtaget till dörren. Hon höll andan och försökte tränga bort torktumlarens maniska brummande. Ingenting. Förmodligen inbillade hon sig. Torktumlaren stannade. Luckan klickade till och öppnades. Hannah samlade ihop tvätten och fyllde den blå Ikeakassen, rengjorde filtret och släckte ljuset efter sig. Hon tog ett djupt andetag när hon försiktigt öppnade dörren och tittade ut. Trapphuset var tomt. Hon skakade på huvudet åt sig själv, gick de två trapporna upp till sin lägenhet. Samtidigt som hon stoppade nyckeln i låset till ytterdörren hörde hon att någon var på väg uppför trappan, bakom henne. Hon vände sig om och såg en lång man med brunt hår, mörk ytterrock, jeans och svarta handskar. Han log och hälsade. Hannah hälsade tillbaka och öppnade dörren. När hon var på väg att stänga ryckte mannen tag i den. Hannah orkade inte hålla emot. Hon flydde in i lägenheten. Sökte febrilt efter överfallslarmet samtidigt som hon skrek på hjälp. Mannen stängde ytterdörren. Plötsligt stod han framför henne i vardagsrummet. Han satte handen för hennes mun och höll henne fast. Mannen knuffade henne framför sig mot väggen med vänsterhanden om hennes hals. Han gjorde en rörelse med högerhanden mot rockfickan, men hon hann aldrig se kniven. Den trängde in i hennes mage, genom magmuskulaturen, in i levern. Han vred om den, fram och tillbaka. Sedan drog han den uppåt, genom buken. Hon försökte skrika, men det kom inget ljud, bara ett rosslande. 11


När kniven träffade den undre delen av bröstbenet ryckte han loss den. Hannah föll ihop, landade på sidan, slog i bakhuvudet i fallet och blev liggande. Hon tryckte händerna mot magen, kände med fingrarna längs snittet. Några minuter senare var Hannah Löwenström död.

12


KAPITEL 1

”Stör det dig aldrig hur de ser på dig?” frågade Valeria Guevara och tittade på honom. August Novak vände sig förvånat om efter gruppen skolbarn som passerade dem på gatan. Deras uniformer var från Colegio Ambrosio O’Higgins, Vallenars enda privatskola. Flera av dem vände sig samtidigt om och tittade efter Valeria och August. ”Och det är inte bara barnen”, fortsatte Valeria. ”Det är hela stan. Alla tittar på dig. Jag är van vid att männen tittar på mig, visslar efter mig. Men när jag går med dig får jag inte en blick.” August log och kramade hennes hand. ”Det finns ju inte så många européer här i norra Chile. Vi är inte mer än fem stycken i hela Vallenar. Jag är exotisk. Tycker inte du att jag är exotisk?” frågade han. Valeria stannade till, ställde sig på tå och kysste honom. ”Jo då, du är väldigt exotisk, mi amor. Särskilt när du envisas med att gå i solen. Titta på oss, vi är nästan helt ensamma på den här sidan av gatan.” ”Vi svenskar passar alltid på att vara i solen när vi får chansen.” Butikerna hade börjat stänga, det var strax före siestan. Avenida 13


Prat, Vallenars huvudgata, var full av människor på väg hem för att äta lunch och sedan sova någon timme innan det var dags att gå tillbaka till arbetet. De flesta av stadens invånare gick på andra sidan gatan för att söka skydd mot den starka solen. Temperaturen var drygt trettio grader, ovanligt varmt för att vara november. Det talades redan om att den stundande sommaren skulle slå alla tidigare värmerekord. De svängde höger och upp på sidogatan Avenida Faez där stadens sportbutik Deportes Orlando låg. Ägaren, don Orlando, höll på att starta sin bil för att köra hem, innan han skulle öppna butiken igen klockan fem. När han såg att Valeria och August stannade framför butiken hoppade han ur bilen och kom gående mot dem. ”Don Augusto, fint att se dig. Och dig också, señorita. Var det mig ni letade efter?” August skakade hans hand. ”Ja, men om du ska hem är det ingen fara. Vi kan komma tillbaka efter siestan.” ”Nej då, det är inga problem. Inte ska ni vänta”, sa han och letade i fickan efter nyckeln för att låsa upp gallret. Två gatuhundar som sökt skydd i skuggan lommade iväg. ”Vad är det ni behöver?” ”En yogamatta. Hunden har bitit sönder den jag köpte”, sa Valeria. ”Igen?” skrattade don Orlando. ”Dessa gringos… August envisas med att låta hundarna vara inne i huset”, sa Valeria och slog ut med armarna. Hon gick före dem in i butiken. August stannade vid en monter och betraktade fiskeredskapen. Don Orlando ställde sig bredvid honom. 14


”Den är ny”, sa han och nickade mot en harpun. ”Jag fick in den förra veckan. Räckvidd på nio meter. Din nuvarande når, om jag inte minns helt fel, sex meter?” ”På riktigt? Nio meter?” frågade August skeptiskt. ”Nio meter, don Augusto. Och den kommer med ett femuddat ljuster. Men de du har hemma passar också, såklart. Och gör de inte det så ta hit dem så slipar jag om dem.” August nickade. ”Jag tar den.” Valeria ställde sig bakom dem. Under armen höll hon en ljusblå yogamatta. Hon skakade på huvudet när don Orlando låste upp glasmontern och lyfte ur harpunen. ”Färsk fisk”, sa August och tog emot den. De körde förbi de färgglada tälten i stadens utkanter där romerna bodde, passerade polishuset som låg vid motorvägen och körde mot kusten. På höger sida sluttade landskapet ner i en grön dal. Bakom den tornade bergen upp sig. ”Jag måste vara inne i stan igen när siestan är över”, sa August. ”Är det i dag han kommer tillbaka?” frågade Valeria och suckade. ”Ja. Han landar i kväll.” ”Det har varit en bra vecka när han har varit borta. Jag önskar att vi alltid kunde ha det så här”, sa Valeria. ”Det ska vi. Om fem år”, sa August. ”Om fem år. Då är jag trettio och du trettiosex. Går det verkligen inte att åka till Europa tidigare?” ”Det vet du att vi inte kan.” I Maitencillo, den lilla byn som låg två kilometer före deras hus, saktade han ner farten. En stund senare svängde de ner i dalen 15


på en grusväg, omgärdad av avokadoodlingar. De korsade järnvägsspåret och körde in genom grindarna. Señora Maria, deras hemhjälp, var ute på gårdsplanen för att ta emot dem. Från olivodlingen kom de två rottweilerna, Salvador och Aragon, springande. De åt lunch på terrassen framför den vita tvåplansvillan med utsikt över dalen och bergen. Några vildhästar hade tagit sig in genom stängslet nere vid floden och betade bland olivträden. Don Julio, trädgårdsmästaren, hade just rengjort poolen och kom vaggande mot dem. Han var sjuttiofem år gammal och bodde ensam i ett hus i närheten. Den här dagen verkade han någorlunda nykter. När han nådde fram till dem tog han av sig hatten, torkade svetten ur pannan och slog sig ner bredvid Valeria. Hon reste sig för att hämta ett glas åt honom. ”Jag pratade just med Manuel, min brorson”, sa han. ”Det verkar bli bråk i veckan.” ”På grund av fabriken?” Don Julio nickade. ”Problemet är att vi hamnar mitt i skiten”, sa han. ”Vägspärrarna kommer antagligen att sättas upp i Maitencillo. De kommer inte att släppa förbi någon.” ”Inte ens oss som bor här?” frågade August. ”De har kallat hit slödder från södra Chile. Kommunister och bråkstakar från Valdivia. I byn känner de er, de vet vilka ni är. Men de där människorna som tydligen är på väg upp är extremister. Ledaren Alfonso Paredes, har ni hört talas om honom?” Valeria kom tillbaka med ett glas och August sträckte sig efter lemonaden som stod på bordet och serverade don Julio. ”Jag går ner till poolen”, sa hon sedan. 16


August nickade och vände sig mot don Julio. ”Jag vet vem han är. Jag läste om blockaden av det där hotellet i Pucón.” ”Han är en hijo de puta som låtsas stå på de fattigas sida men egentligen bara gillar att bråka. Problemet är att unga personer som min brorson Manuel tror på hans skit.” ”Vladimir kommer tillbaka den här veckan så jag kommer att vara borta en del. Tror du att du kan stanna här, så att Valeria inte är ensam?” ”Inga problem. Oroa er inte. La señorita är trygg med mig.” ”Tack. Du kan ta gästrummet som vanligt. Hur är det med benet, förresten? Vad sa läkaren?” ”Att jag skulle vila.” ”Gör det då.” ”Fjorton hektar mark sköter inte sig själv”, sa don Julio och nickade mot dalen. ”Anställ fler personer. I alla fall tills benet blivit bra. Det är inga problem, det vet du.” ”Som ni vill, señor.” Don Julio reste sig och gick in i huset. August skrattade och skakade på huvudet. Den gamle mannen var alkoholist, vissa dagar dök han inte upp alls. De flesta tyckte att August borde avskeda honom, men han höll fast vid don Julio. Han satt kvar och såg ut över olivodlingarna. Fem år till här, funderade August. Det är bara hälften av den tid jag varit borta. Sedan har jag tillräckligt med pengar för att ta med mig Valeria och starta ett nytt liv i Sverige. När señora Maria började plocka undan från bordet gick han in i huset och uppför trappan till sovrummet. Ovanpå garderoben låg hans Képi Blanc från Främlingslegio17


nen. Den vita hatten tilldelades man efter fyra månader som rekryt, efter ett test som bestod av en tre dagar lång vandring i Pyrenéerna. Det hade gått nästan ett decennium sedan han mottagit den. Hatten var det enda August hade kvar efter sina fem år som främlingslegionär. Han öppnade garderoben och plockade fram sin revolver, en svart Smith & Wesson Combat, kontrollerade automatiskt att den var laddad, hängde på sig axelhölstret och en mörkblå kavaj. Han tittade sig själv i spegeln. De senaste månaderna hade han låtit sitt bruna hår växa. Snart var det lika långt som det varit när han lämnade Sverige. Han tänkte på det Valeria sagt tidigare, att människor tittade på honom när han gick på gatan. Anledningen var inte bara att han var utlänning, hade ljusa ögon och var 189 centimeter lång. Sanningen var att de flesta av invånarna var rädda för honom. De visste att han arbetade som livvakt åt Vladimir Ivanov. Alla i den lilla staden trodde att August var gringo, amerikan. Det var vad han sa när någon frågade, och det var också det som stod i det falska pass han använt de senaste åren. Enligt passet var han född i Iowa och hette Michael Johnson. Valeria låg uppkrupen i en solstol med hörlurar i öronen. ”Jag åker nu”, sa August. Hon tog av sig hörlurarna. ”Det ser varmt ut”, sa hon. August lade menande en hand på sidan, över revolvern som doldes av kavajen. ”Jaha. När kommer du hem?” ”Det blir inte så sent. Don Julio stannar här medan jag är borta.” ”Älskling, kan inte jag få följa med? Jag kan vänta inne i stan, butikerna är öppna till klockan tio.” ”Ja. Okej. Men då måste du skynda dig, jag är redan lite sen.” 18


När de åkte förbi byn var det mer folk i rörelse än vanligt. Tiotalet män var i färd med att hugga ner torra träd och frakta upp dem på vägen. August saktade in för att försöka bilda sig en uppfattning om vad som var på gång. ”Tror du protesterna börjar redan i kväll?” frågade Valeria. ”Kanske. Det var nog lika bra att du följde med mig”, sa han och tryckte på gasen. ”Varför vill de inte ha fabriken här? Det kryllar inte direkt av jobb i de här delarna av landet.” ”Företaget som har satt upp fabriken har gett jobben till peruaner, eftersom de jobbar för halva lönen. Det handlar om hundrafemtio platser.” ”Då förstår jag att de är förbannade”, sa Valeria. ”Jag också”, sa August. Resan in till Vallenar tog knappt tjugo minuter. Det var lugnt på vägarna. De flesta bilar de såg var röda pickups som tillhörde de utländska gruvbolagen. August släppte av Valeria vid torget och svängde in på Avenida Prat. Vid ett bord på El Minero väntade Ilja Fjodorovitj. Utåt sett var klubben en helt vanlig bar, men alla i Vallenar visste att det var en bordell som ägdes av Augusts chef. Ilja var klädd i en turkos Hawaiiskjorta och vita shorts. På fötterna hade han ett par Adidassneakers. Sedan de sågs, en vecka tidigare, hade han klippt det mörkblonda håret kortare. Däremot hade han låtit bli att raka sig. De hälsade och August slog sig ner vid bordet. Servitrisen hämtade en öl till honom. ”Då var semestern slut”, sa Ilja och höjde sin Cristal mot August som besvarade skålen. ”När landar Vladimir?” frågade August. ”Klockan åtta i kväll. Han vill träffa oss i morgon bitti.” 19


”Låter bra”, sa August glädjelöst och tog av sig solglasögonen. ”Vad vet du om köparen vi ska träffa?” ”Han kallar sig Charlie. Ska få varor från våra syriska vapenlager. Inga konstigheter egentligen. Fem Kalasjnikovs och några Makarovs. Det enda vi ska göra är att ge honom datum och plats.” ”Vart ska de levereras?” ”Tallinn. Hamnen. Samma procedur som vanligt.” ”Varifrån kommer han, denne Charlie?” Ilja skakade på huvudet. ”Vet inte.” ”Organisation?” Ryssen slog ut med armarna. ”Du vet själv att Vladimir inte brukar säga mer än det absolut nödvändiga. Vill du veta mer får du be killen om en dejt.” Tio minuter senare gjorde mannen som kallade sig Charlie entré. Han var i fyrtioårsåldern, lång, klädd i jeans och en grön tshirt. Det ljusa håret var snaggat. Ansiktet var koppärrigt och rött av solen. August fick en känsla av att han var svensk och av någon anledning gjorde det honom nervös. Han hade inte talat svenska på flera år, skulle inte göra det nu heller. Mannen fick, om han nu verkligen var svensk, inte ana att det var en landsman som satt mittemot honom. De skakade hand och Ilja började förklara de praktiska detaljerna kring affären. August betraktade Charlie under tystnad. När han hörde honom tala engelska skingrades alla tvivel – mannen var svensk. Men vad skulle en svensk med den sortens vapen till? Det var ovanligt nog att Vladimir Ivanov handlade med européer. Ryssens Europapipeline, som gick från Mellanöstern via Turkiet, användes alltmer sällan. Huvuddelen av vapensmugglingen skedde via fraktfartyg till den latinamerikanska marknaden där ryska vapen 20


var hett eftertraktade av gatugängen i det ständigt pågående kriget om kokaindistributionen. Kunde Charlie tillhöra någon mc-klubb? Nej, de svenska motorcykelklubbarna hade sina egna säljare. Men en svensk polis inblandad i en operation mot ryska gangsters i Sydamerika – det var fullständigt omöjligt. Sannolikt inte ens lagligt. Ju mer August tänkte på det hela, desto mer förvirrad blev han. Ilja sköt en lapp över bordet. ”Datumet och bilens registreringsnummer. Det kommer att vara ordnat med hamnpersonalen i Tallinn. Du kan alltså köra ombord bilen på vilken färja som helst till Stockholm, Helsingfors eller Riga utan att någon ställer några frågor.” Charlie nickade, vek ihop lappen och stoppade den i sin jeansficka. ”Då så”, sa han och lutade sig tillbaka. ”Var i stan bor du?” undrade Ilja. ”På Hotel Atacama. Runt hörnet”, svarade Charlie. ”Märkligt ställe det här, förresten. De verkar inte särskilt vana vid utlänningar. De kollar på en som om de vore på zoo.” Ilja skrattade. ”Stan grundades faktiskt av en europé. En irländare, Ambrosio O’Higgins. Han döpte den efter sin hemstad på Irland, Ballynary. Den lokala varianten blev Vallenar”, sköt August in. Det var första gången under mötet som han öppnade munnen. ”Fascinerande. Är du amerikan?” ”Yes, sir. Och du?” frågade August och försökte låta som om han bara ägnade sig åt småprat. ”Det spelar ingen roll”, svarade han. Charlie reste sig upp och sträckte fram en hand till avsked. Sedan lämnade han baren. Ilja och August satt tysta och såg efter honom. 21


”Fick du inte snutvibbar?” frågade August. Ilja spärrade upp ögonen och fnös. ”Du är inte klok. Jag kan lukta mig till en snut på två kilometers avstånd. Vladimir kan lukta sig till en snuts kusin på mils avstånd. Slappna av. Låt oss dricka några drinkar. Vad gör din förtjusande puertoricanska flickvän, följde hon med dig in till stan?” ”Ja.” ”Ring henne, så tar vi en drink.” ”Här? Hon tycker tillräckligt illa om att vi har våra möten på Vladimirs horhus. Jag vet inte vad hon skulle tycka om att jag började bjuda henne på dejt på dem.” Ilja skrattade. ”Du har rätt. Säg åt henne att möta oss på El Club Social istället. Och om hon är med någon väninna så be henne ta med henne också.” ”Då säger vi så”, sa August. ”Men ditt sällskap får du ordna själv.” Klockan hade hunnit bli strax efter elva på kvällen när August och Valeria satte sig i bilen och körde hemåt. Redan tre kilometer före Maitencillo kände de röklukten. När de kom närmare såg de att det brann på vägen i den lilla byn. En grupp om tjugo män stod en bit ifrån den brinnande bråten och övervakade vägen. De hade slängt ut träden som hinder tvärs över båda körfälten. Det var omöjligt att passera utan att först flytta på dem. August saktade ner farten, samtidigt som han tog fram sin revolver och diskret lade den på sätet bredvid Valerias lår. Hon tittade på den men sa ingenting. En man som August inte kände igen ställde sig framför bilen och tecknade att han skulle stanna. Han bromsade in och klev ut. 22


Ögonen började genast rinna av all rök. Det fanns få saker som August, efter att ha tjänstgjort i Afghanistan och Irak, förknippade så mycket med död som just rök. Luften kändes tjock i lungorna. När han började gå mot mannen reste sig de övriga och kom emot August. Han kände igen några av dem. Bybor, från Maitencillo. En av dem var don Julios brorson, Manuel Contreras. ”Vad vill du, gringo?” frågade en av de okända männen. August log mot mannen, som han genast kände igen från bilderna i tidningen som Alfonso Paredes från Valdivia. Bakom mannens rygg såg August hur byborna oroligt sneglade mot honom. Manuel hade tänt en cigarett och ställde sig närmare dem för att höra vad de sa. ”Jag bor härnere, amigo. Jag och min tjej har varit inne i Vallenar och tagit några drinkar. Vi tänkte åka hem och sova.” Alfonso Paredes hade mörkt skägg och var nästan lika lång som August, vilket var ovanligt för chilenare. Ytterligare två av männen ställde sig bakom honom och stirrade fientligt på August. ”Är det en Lexus?” frågade Alfonso och nickade mot bilen. ”Lyssna, jag vill inte ha något bråk. Jag vill åka hem och sova. Min tjej som sitter i bilen är trött och det är jag också.” ”Och varför skulle jag låta dig passera, gringo? Alla andra har fått vända. Vi släpper inte förbi någon i kväll. Om du tror att du ska få någon fördel för att du har blå ögon och kör en fin bil så har du fel.” August beslöt sig för att ignorera kommentaren om att han var utlänning. ”Jag tycker lika illa som du om att jobben inte går till folk från trakten. Jag stödjer er i det här. Men jag vill åka hem. Är du snäll och ber dina killar släpa undan grejerna så att jag kommer fram?” ”Vem tror du att du är?” 23


August suckade. Han började bli irriterad. ”Killarna bakom dig vet vem jag är. Jag föreslår att du frågar dem.” Manuel knackade Alfonso Paredes på axeln och harklade sig osäkert. ”Alfonso”, sa han. ”Det är Augusto. Han bor faktiskt härnere, vi kanske borde släppa förbi honom. Han har alltid varit schysst. Min farbror jobbar med honom.” ”Sluta slicka utlänningarnas kulor”, fräste Alfonso över axeln och vände sig åter till August. ”Du kommer inte förbi, gringo. Vänd om och åk tillbaka till Vallenar eller vart du vill. Jag skiter i vilket.” August sneglade snabbt mot bilen. Valeria hade hissat ner rutan för att höra vad som sades. Hon verkade orolig. ”Lyssna nu. Jag förstår att du inte riktigt vet vem du har att göra med här. Du är förbannad på fabriken och måste visa dina män att du har stake. Jag fattar att det fungerar så. Därför ger jag dig en chans till att släppa förbi mig.” ”Är det så det ligger till?” skrattade Alfonso Paredes. ”Och vad händer annars, din äckliga gringo?” Han sträckte fram sin hand och klappade August hårt på kinden. ”Du får nog slå nästa slag lite hårdare om du ska imponera på resten av revolutionärerna”, sa August sammanbitet. Paredes hade örfilat honom med vänster hand, han var alltså med största sannolikhet vänsterhänt. Det första slaget skulle därför komma mot Augusts högra sida. Alfonso Paredes knöt näven och flyttade diskret vänster fot bakåt för att ta sats. Istället för att backa undan, som kampsportare gör för att sedan kontra, tog August ett kraftigt steg mot Alfonso när slaget kom, 24


och satte upp armbågarna som en sköld för ansiktet. Slaget träffade luften bakom honom, samtidigt som August med full kraft brakade in i Paredes bröst och ansikte med armbågarna. Alfonso Paredes stapplade bakåt. I språnget trevade August över hans ansikte, fann ögonen med sina tummar och tryckte till. Paredes skrek av smärta. August tog tag om hans nacke, förde huvudet nedåt och mötte det med sitt knä. Alfonso Paredes säckade ihop, medvetslös innan han slagit i marken. En annan av männen kom snett från sidan, kopplade grepp med armen runt Augusts hals och höll honom nere i midjehöjd. August slog hårt mot skrevet och killen släppte taget något. Någonstans bakom sig hörde August hur Valeria skrek. Han slog mot skrevet igen, placerade sitt vänstra ben bakom mannens kropp, hamnade snett bakom honom, fick in sin vänstra arm runt hans nacke, trevade efter halsen, hittade adamsäpplet och tryckte till under det. Killen släppte honom genast, höll sig om halsen och kippade efter luft. Sedan kom han omtöcknad vaggande mot August igen. August fintade med högerarmen, sparkade istället snett nedåt mot knät, kände genom skon hur någonting gick sönder därinne, det krasande ljudet av brosk och förstörd menisk, redan innan benet vek sig och mannen föll ihop. De andra männen backade snabbt undan. August vände sig andfådd mot Manuel Contreras. ”Manuel, se till att få undan det här så att jag kan köra förbi.” Manuel Contreras nickade och två av de andra byborna skyndade sig att hjälpa honom att dra bort väghindren. August lutade sig mot bilen och torkade av smuts och blod från kläderna medan männen släpade iväg en av trädstammarna. August hade öppnat 25


dörren och skulle precis sätta sig bakom ratten när Alfonso Paredes reste sig och kom gående mot honom. ”Nästa gång vi ses”, ropade han mellan flämtningarna, ”kommer du att titta på medan jag våldtar din hora till flickvän i din säng, gringo.” August stängde förardörren med en smäll, öppnade bakdörren och plockade fram harpunen. Han ryckte åt sig ljustret och monterade det. Med harpunen i handen gick han emot Alfonso Paredes som backade så fort han fick syn på vapnet. August tog några snabba steg och fällde honom till marken. De andra männen stod som lamslagna. Ingen ingrep när August tryckte sitt knä i ryggen på Alfonso Paredes samtidigt som han höll fast hans vänstra arm mot gruset. ”Du skulle bara ha släppt förbi mig, din envisa fan”, viskade han. Han placerade det femuddiga ljustret över den håriga handen och tryckte av. Alfonso Paredes vrålade. Ljustret hade gått igenom handen och borrat sig ner i gruset, de skulle förmodligen behöva såga av det för att få loss honom. August vände sig om och gick därifrån.

26


KAPITEL 2

Ibrahim Chamsai skulle en dryg månad senare placera en bomb i sin Taxi Stockholm-bil och spränga trettiotvå svenskar till döds i landets dittills blodigaste terrordåd. Men det visste han ingenting om när han väntade på körningar utanför McDonald’s på Sveavägen. Sysslolösa invandrarungdomar hängde vid entrén. Från baren La Habana på andra sidan gatan hördes salsamusik. Några svarta kubaner stod och rökte cigarrer och småpratade. Vid Ibrahims Volkswagen Passat strök tiggare omkring och rotade igenom papperskorgarna. Det var fredag kväll men än så länge ont om körningar. Ibrahim hade bara haft två kunder på fem timmar. Först var det en äldre dam som skulle till Arlanda för att flyga till Genève och hälsa på sin dotter. Från flygplatsen körde han en barnfamilj som varit i Palma till deras lägenhet på Södermalm. Trevliga människor, allihop. De flesta var ju det. Ibrahim Chamsai läste Aftonposten och drack kaffe. Fikapaus, som svenskarna kallade det. En fin tradition. Han lade ifrån sig tidningen på passagerarsätet när hans mobiltelefon ringde. Det var hans hustru Fatima. ”Hej mitt hjärta”, hälsade han på arabiska. ”Jag ringde bara för att säga god natt. Vad gör du?” 27


Ibrahim tittade på klockan på bilens instrumentpanel. ”Det är ganska lugnt än så länge. Jag dricker kaffe.” ”Vilket kaffe? Jag såg att du glömde termosen hemma.” Ibrahim skrattade. ”Ja, jag var lite sen. Jag var tvungen att köpa på McDonald’s. Det är inte alls lika gott som ditt.” ”Bra, det var väl det jag tänkte. Var rädd om dig i kväll.” ”Det ska jag. Vi ses i morgon.” Det var fortfarande nio timmar kvar på hans arbetspass, än hade han inte bråttom. Han koncentrerade sig på texten. Socialdemokraterna var illa ute, skrev Aftonpostens Anders Gustafsson. Och nu var Sverigedemokraterna landets näst största parti. Efter det senaste valet hade partiet blivit nästan dubbelt så stort. Det skilde bara några enstaka procentenheter upp till Socialdemokraterna. Ibrahim tyckte synd om statsminister Stefan Löfven. Karln ser jämt så bekymrad ut, tänkte Ibrahim medan han betraktade en bild av honom. Sverige var ett fantastiskt land där en svetsare kunde bli statsminister. Ibrahim hade alltid röstat på Socialdemokraterna. Det var ju Olof Palme och socialdemokratin som välkomnat honom och hans hustru Fatima till Sverige 1985. Och drygt trettio år senare gjorde Sverige samma sak för de syrier som flydde inbördeskriget. Men eftersom hans dotter Mitra engagerat sig i Centerpartiet för några år sedan hade Ibrahim i det senaste valet lagt sin röst på Centern. I hemlighet hade han ändå hoppats att Socialdemokraterna skulle vinna tillbaka makten. Men egentligen spelade det inte så stor roll vilka som bestämde. Svenskar kunde man lita på. Politikerna arbetade för folket. De stal och mördade inte, som på de flesta andra håll i världen. 28


Många svenskar ville minska antalet flyktingar som landet tog emot. Mer än hälften av de tillfrågade, enligt den senaste Novusundersökningen. Ibrahim kunde förstå dem. Och han velade själv över var han stod i frågan. Visst, syrierna var hans landsmän, och han led med dem. De flydde både från IS och den där slaktaren Bashar AlAssad. Läget i landet var värre än någonsin. Men Sverige var ett litet land, Sverige hade gjort sitt. Fler länder i Europa borde hjälpa till. Dessutom hade Ibrahim läst i tidningarna om hur hans landsmän krävt både det ena och det andra när de kommit till Sverige. Varit otacksamma. Betett sig som bortskämda grisar. Vägrat kliva av bussar. Klagat på de boenden som erbjöds dem, inte velat använda de kläder som skänktes till dem. Förstod de inte att svenskarna gjorde så gott de kunde? Å andra sidan hade han själv också varit misstänksam mot de svenska myndigheterna när han kom. Var man van vid att staten var fienden, att polisen slog en med sina batonger, att sjukhusdirektörerna krävde mutor för att läkarna skulle behandla ens släktingar, ja, då var det svårt att förstå hur det fungerade i Sverige. Tyskland, USA och Kanada kunde ta sig i brasan. Sverige var världens bästa land. Sverige hade gett honom ett medborgarskap, jobb och trygghet. Alltid mött honom med respekt. När Ibrahim och Fatimas son Muhammed blev sjuk i leukemi sommaren 1991 gjorde läkarna allt i sin makt för att rädda honom. Men det hade inte gått. Muhammed dog, fyra år gammal, på Danderyds sjukhus. Ibrahim var förkrossad. Kunde inte sluta gråta. När de begravt Muhammed hade Ibrahim förstått att han skulle dö utan barn. Åldras utan att någonsin få höra ljudet av 29


springande barnfötter igen när han vaknade om morgonen. Aldrig få några barnbarn. Han och Fatima skulle dö barnlösa, i ett land hundratals mil hemifrån. De hade till och med övervägt att åka tillbaka till Syrien. Vad spelade det för roll var de bodde eller om de dog? Det var ju för Muhammeds skull, för Muhammeds framtid, de kommit till Sverige. Fatima hade varit trettiosex när hon födde Muhammed. Det var egentligen för sent att försöka. Men ett år efter Muhammeds död var Fatima åter gravid. Fyrtioett år gammal födde hon Mitra. Ett mirakel. Ibrahim tog fram plånboken och tittade på bilden av dem: Mitra och Fatima, hans liv, hans änglar. Han fick en körning, Norr Mälarstrand. Säkert några ungdomar som skulle ut och roa sig. Han pussade bilden, stoppade tillbaka den i plånboken och började visslande köra Sveavägen bort.

30

Profile for Smakprov Media AB

9789164205216  

9789164205216  

Profile for smakprov