VÃ…LDETS SOCIALA DIMENSIONER
Individ, relation, organisation Christofer Edling & Amir Rostami (red.)
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 39359 ISBN 978-91-44-11508-5 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2016 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: TT/Yuri Kirnichny. Slagsmål mellan kommunister och nationalister i Ukrainas parlament, 8 april 2014. Printed by Holmbergs i Malmö AB, Sweden 2016
INNEHÅLL
Förord 9 Författarpresentationer 11
1 Våldets sociala dimensioner 15 C h r ist of e r E dl i ng Inledning 15 Våld med avsikt att skada en annan 16 Våld som relation 19 Tio kapitel om våld 21 Referenser 24 2 Kriminologiskt perspektiv på ideologiskt motiverad våldsbrottslighet 27 J e r z y Sa r n e ck i Inledning 27 Begrepp 28 Frågeställningar och metod 29 Användningen av kriminologiska teorier för att analysera ideologiskt motiverad våldsbrottslighet 30 Diskussion 52 Hypoteser utifrån livsförloppsperspektiv 54 Referenser 57 © F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
3
Innehåll
3 Gemenskap och utstötning: socialpsykologiska perspektiv på politiskt våld 61 E m m a A . Bäck & N i k l a s A lt e r m a r k Inledning 61 Vad är radikalisering? 63 Människans behov av sociala sammanhang 64 Betydelsen av social exkludering 67 Resultat från tidigare studier 71 Våld som socialt kitt 72 En integrerad modell 75 Avslutning 77 Referenser 78 4 Den våldsbejakande islamismens teologiska rötter 81 Moh a m m a d Fa z l h a sh e m i Inledning 81 Motstridiga ståndpunkter 83 Misstro mot demokrati 85 Teologisk ådra 89 Att skilja gott från ont 90 Människans ansvar 92 Teologiska tankefigurer och politiska idétraditioner 94 Guds intentioner och återkommande sociopolitiska mönster 96 Ett rop i öknen som blir lockande 97 Banal ondska eller fatalism 100 Avslutning 102 Referenser 103 5 Ungas moralarbete om legitim våldsanvändning 105 Sa r a U h no o Inledning 105 Typologi över ungas våld och bråk 107 Normalisering av syskonbråk och skojbråk 110
4
© F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
Innehåll
Gestaltningar av ungdomsbråkens början 112 Kompislojalitet i ungdomsbråk 117 Avslutning 121 Referenser 123 6 Män om våld i nära relationer 125 Susa n n e B oet h i us Inledning 125 Om våld i nära relationer 127 Våldets omfattning 129 Förklaringar till våld i nära relationer 130 Våldsutövande män talar om våld 131 Ansvarsbefriande redogörelser 133 Ansvarstagande strategier 135 Avslutning 137 Referenser 139 7 Våldslandskapet i den svenska supporterkulturen 141 A age R a dm a n n Vad är huliganism? 141 Bakgrund 142 Svenska firmor 144 Vägen in i och ut ur huligankulturen 146 Huliganen 147 Våldet 149 Maskuliniteter 151 Mediernas roll 157 Nya utmaningar och framtida lösningar – avslutande diskussion 161 Referenser 164
© F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
5
Innehåll
8 Våldets betydelse för organisering av kriminella gäng 167 A m i r Ro sta m i Inledning 167 Undersökningen 170 Kriminell organisering och gäng 171 Varför uppstår gäng? 171 Hur uppstår gäng? 173 Avslutning 183 Referenser 185 9 Sekter och våld 187 Pet e r Å k e r bäck Inledning 187 Föreställningen om sekten 188 Våldsamma sekter 190 Skillnader, likheter och definierande faktorer 193 Vilka premisser gör att grupper utvecklas våldsamt? 202 Referenser 206 10 Våld och socialisering: Våldets organisation bland rwandadiska huturebeller i Kongo 209 A n na H e dlu n d Inledning 209 Metod och analytiska utgångspunkter 211 Rwandiska huturebeller i Kongo, en överblick 214 Våld och socialisering 216 Ideologisk, politisk och religiös propaganda 220 Avslutning 222 Referenser 224
6
© F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
Innehåll
11 Idén om striden och dess roll inom franska Främlingslegionen – ett svenskt perspektiv 229 M i k a e l a Su n dbe rg Inledning 229 Metod, data och analys 231 Varför blir man främlingslegionär? 234 Betydelse av strid och utlandsuppdrag 238 Att lämna Främlingslegionen och livet efteråt 242 Avslutning 244 Referenser 245 Person- och sakregister 247
© F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
7
KAPITEL 3
Gemenskap och utstötning: socialpsykologiska perspektiv på politiskt våld E m m a A . Bäck & N i k l a s A lt e r m a r k
Vår utgångspunkt är att benägenhet för att förespråka eller använda politiskt våld är ett resultat av ett samspel mellan individen och hens sociala kontext. Mer specifikt fokuserar vårt kapitel på hur radikaliseringsprocesser påverkas av upplevelser av exkludering och drivs av individens önskan och behov av samhörighet med andra. Utifrån socialpsykologisk teori vet vi att rädsla för att avvisas och önskan att känna social tillhörighet är grundläggande för hur människan fungerar som samhällsvarelse. Genom en utförlig forskningsöversikt över hur radikalisering studeras och begripliggörs argumenterar vi för att ett sådant socialpsykologiskt perspektiv bör avspeglas inom såväl forskningen om radikalisering och politiskt våld som i myndigheters preventiva arbete.
Inledning En vanlig definition av staten är att dess institutioner har våldsmonopol. När medborgare utövar politiskt motiverat våld är det därför ytterst en utmaning av staten och dess institutioner. Historiskt har sådan politisk våldsutövning ofta varit ett sätt att protestera mot despotiska envåldshärskare eller diktaturers orättvisor, som till exempel i ANC:s kamp för demokrati i Sydafrika, suffragetternas kamp för lika rösträtt eller nu senast i den samling proteströrelser som utgjorde den ”arabiska våren”. När våld används som politiskt medel av medborgare i demokratier kan det istället ses som ett brott mot samhällskontraktet, där individen bryter mot det fiktiva avtal mellan medborgare som förbinder dem att följa en uppsättning lagar och regler i utbyte mot att statens våldsmonopol garanterar vissa av individernas friheter. I demokratiska styrelseskick förväntas medborgare använda politiska institutioner för att förändra och hålla sig inom lagstiftningens ramar © F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
9
Emma A. Bäck & Niklas Altermark
för att protestera: medborgare påverkar genom att rösta, demonstrera eller delta i politiska organisationer, men inte genom att bilda medborgargarden, attackera oliktänkande demonstranter eller förstöra privat egendom. Trots detta är just den här typen av våldshandlingar ett återkommande inslag i den svenska och i andra moderna demokratier. Den som vill förklara varför den här typen av politiskt våld utövas ställs (som alltid när mänskligt beteende ska förklaras) inför ett mycket komplext problem, där ideologisk motivation, personlighet och social kontext spelar viktiga roller. För att förstå varför en individ agerar våldsamt tillsammans med andra människor måste vi förstå hur personen hamnat där och vilka drivkrafter som kan ligga bakom. Det är med andra ord en process vi måste få inblick i, nämligen radikaliseringsprocessen. Att förstå radikaliseringsprocessen innebär inte att vi kan nöja oss med att förstå vad människor tänker, utan också hur det kom sig att de började tänka vad de tänker och slutligen hur tanke och övertygelse översätts i handling (Borum, 2011a). Hur det här ser ut kommer att skilja sig åt från individ till individ och sannolikt också mellan olika grupper (se Borum, 2011a), det finns därför ingen generell berättelse om varför individer utövar politiskt våld. Det är dessutom omöjligt att i detalj kartlägga radikaliserade individers tankar. Trots detta kan vissa grundläggande principer kring människans psykologi vara givande att studera. Vår ambition är att förstå en aspekt av politisk radikalisering som baserar sig på fundamentala mänskliga behov av en social kontext. Vi vill här poängtera att vi på inget sätt förutsätter att detta är den enda mekanism som fungerar som motor i radikaliseringsprocesser – många olika faktorer kan bidra till att en individ radikaliseras och vår forskning fokuserar på människans sociala natur som en av många mekanismer som kan förklara radikalisering. Vi är med andra ord intresserade av hur social exkludering och människans vilja till samhörighet kan fungera som en viktig delförklaring till varför individer radikaliseras. Redan i mitten av 1950-talet visade Salomon Asch hur människor anpassade sina svar till vad andra i en grupp svarade, trots att de var helt medvetna om att svaret var fel (Asch 1955). En förklaring till detta beteende, där det inte fanns några uttalade konsekvenser av att bryta mot en felaktig norm, är att människor har en inneboende önskan om att vara omtyckta, att vara en del i en grupp, att inte riskera att avvisas från gruppen, att bli ”utbölingen”. 10
© F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
3 Gemenskap och utstötning…
Denna önskan är så stor att det inte är viktigt om det handlar om okända människor som individen vet att hen inte kommer ha någon kontakt med i framtiden, vilket skulle indikera att de andras eventuella ogillande av individen i praktisk mening är betydelselöst. Det finns med andra ord en mycket grundläggande mänsklig motivation att höra till, och därmed också att undvika att avvisas från, grupper. Människan är i grund och botten en social varelse. I vårt fortsatta resonemang är antagandet att människan har ett inneboende behov av sociala kontakter och gemenskap (Baumeister & Leary 1995), och därför försöker undvika exkludering (Williams 2007), centralt. På det här sättet har socialpsykologisk forskning visat att socialt exkluderade individer tycks löpa en högre risk att påverkas av yttre faktorer och press i den bemärkelsen att de blir mer medgörliga, anpassningsbara och lydiga (Williams, Cheung & Choi 2000; Williams 2007; Carter-Sowell, Chen & Williams 2008; Riva, Williams, Torstrick & Montali 2014). Idén om att socialt exkluderade och marginaliserade individer också skulle löpa högre risk för att rekryteras till radikala grupper är en intuitiv tanke som länge har cirkulerat i debatter om politisk våldsutövning. Trots detta känner inte vi till några systematiska studier som utifrån statsvetenskapliga perspektiv belyser hur detta faktiskt fungerar. I det här kapitlet presenterar vi det teoretiska synsätt som ligger till grund för våra studier och vårt arbete om radikalisering och politiskt våld; vi kommer att ge en översikt kring hur socialpsykologisk forskning om social exkludering och avvisning kan hjälpa oss att förstå politiskt våld och radikalisering, vad som redan finns studerat inom området samt avsluta med att specificera områden där vi tror att vidare studier är nödvändiga för att förstå radikaliseringens olika mekanismer. Men till att börja med är det viktigt att reda ut begreppet radikalisering.
Vad är radikalisering? I det här kapitlet kommer vi behandla begreppen ”radikalisering” och ”politiskt våld” som sammanvävda, utifrån McCauley och Moskalenkos definition av radikalisering: ”Ökande extremitet i övertygelser, känslor och beteenden i riktningar som ökar rättfärdigandet av våld mellan grupper och kräver uppoffringar för den egna gruppens försvar” (McCauley & Moskalenko 2008, egen översättning). Den här definitionen innebär en tyngd© F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
11
Emma A. Bäck & Niklas Altermark
punkt på radikalisering som en process och den innehåller inga explicita värderingar eller antaganden om de ideologiska utgångspunkterna för den radikala gruppen. Samtidigt är det en förhållandevis snäv definition – som till exempel utelämnar politiskt motiverat våld som inte har sin grund i en specifik grupp – vilket vi tror är nödvändigt för att fenomenet ska gå att studera empiriskt. Slutligen är det viktigt att notera att denna definition förutsätter en förskjutning av både attityder (i form av övertygelser) och beteende från det som anses vara normen i samhället. Genom detta skifte isolerar sig grupper mer, och genom rättfärdigandet av det egna ickenormativa (våldsamma) beteendet, skapas en tätt sammanhållen grupp. En styrka i definitionen är att den inte antar något om vad som är radikalt. Vad som anses vara ”radikalt” är alltid beroende av vilka övertygelser och beteenden som anses vara ”normala”, vilket så klart förändras över tid. Att utöva våld mot individer på grund av deras etnicitet är i dagens Sverige radikalt, men var det inte alls på samma sätt i 1930-talets Tyskland eller 1990talets Rwanda. Att förståelsen av radikalism är kontextberoende behöver i sig inte vara problematiskt, men det är viktigt att det finns en medvetenhet om att förståelser av ”radikalism” och ”politiskt våld” påverkas av övergripande normer och övertygelser i samhället. Det vi i första hand är intresserade av i vår forskning är radikalisering som en process i enlighet med McCauley och Moskalenko (2008). Den normativa frågan kring om eller under vilka förutsättningar politiskt våld går att rättfärdiga ligger med andra ord utanför vårt forskningsområde. Vi vill också påpeka att radikala politiska åsikter i sig inte behöver vara problematiska, vilket de ovan anförda exemplen om ANC och suffragetterna illustrerar.
Människans behov av sociala sammanhang Utgångspunkten för vårt resonemang bottnar i en syn på människan som en i grunden social varelse som har ett fundamentalt behov av tillhörighet till gemenskaper (Baumeister & Leary 1995). De sociala grupper en individ tillhör (eller önskar tillhöra) och identifierar sig med utgör en del av individens så kallade ”sociala identitet”. Begreppet myntades av Tajfel (1978) och refererar till ”den del av en individs självuppfattning som kommer från hens kunskap om sitt medlemskap i en social grupp (eller grupper), tillsammans med det värde och den emotionella betydelse som är knuten till det medlem12
© F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
3 Gemenskap och utstötning…
skapet” (s. 63) (egen översättning). Det här innebär att det som är avgörande för en social identitet är det psykologiska värdet, känslan av gemenskap, och den emotionella investeringen i gruppen/grupperna som en individ tillhör. Människors självbilder av sig som ”svenskar”, ”föräldrar” och ”Malmö FFsupportrar” kan alla vara bitar av deras sociala identitet, i så motto att dessa tillhörigheter skänker tillvaron mening, en känsla av gemenskap och är betydelsefulla. Detta visar också på att grupptillhörigheter kan vara vaga och lösa i kanterna (som ”föräldrar”) eller mindre och mer definitiva (som medlemmar av ”MFF Support”). De här mekanismerna kan också gälla tillhörigheten till politiska grupperingar med gemensamma ideologiska utgångspunkter, vilket har gjort att människans behov av att identifiera sig med speciella grupper ibland har pekats ut som en faktor som kan förklara radikalisering (McCauley & Moskalenko, 2008). För det första, människor som förlorat tillhörigheten till en gemenskap, och som saknar kollektiv att identifiera sig med, tenderar att vara mer benägna att söka nya tillhörigheter. Sådana tillhörigheter kan då erbjudas av radikala politiska grupperingar. För det andra, den identitetsmässiga trygghet som tillhörigheten till en specifik politisk gemenskap ger gör att individen blir beredd att göra stora uppoffringar för att trygga denna tillhörighet. Inom den här typen av grupper knyts människor till varandra av en gemensam ideologi, vilken kan utvecklas som en konsekvens av gruppmedlemskapet eller finnas där redan innan. Tidigare studier har visat att attityder i en viss fråga fungerar som gruppgränser och att ideologiskt sammansvetsade grupper i stort liknar andra typer av grupper (Kenworthy & Miller 2002; Bäck m.fl. 2010). Som alla andra mänskliga sammanslutningar varierar dessa i styrka: extrema och radikala grupper är ofta mindre, mer sammanhållna och tätt slutna för omvärlden. Detta ger individen en känsla av att vara unik och speciell samt ger större möjlighet att få uppskattning av andra gruppmedlemmar. Ju mer en medlem identifierar sig med gruppen, desto mer villig är hen att investera av sina egna resurser – såsom tid, pengar och energi – för att gruppen ska nå framgång och fortsätta hålla samman. Att tillhöra en radikal grupp som avviker från den samhälleliga normen innebär också att den här sociala identiteten kan bli betydligt mer framträdande än andra sociala identiteter (som ”förälder”). Detta grundar sig i en kontrasteffekt: de sociala identiteter människor anammar kan vara mer eller mindre framträdande i olika situationer och kan aktiveras © F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
13
Emma A. Bäck & Niklas Altermark
av sammansättningen av människorna som omger en. Till exempel blir en kvinna i en manlig kontext betydligt mer påmind om sitt kön än i en könsblandad kontext. Socialpsykologisk forskning har visat att när vissa tillhörigheter blir utmärkande för individens sociala identitet så kommer hen också att se sig själv som innehavande av de karaktärsdrag som representerar den aktuella kategorin (Hogg & Turner 1987; Turner m.fl. 1987). Drag som är typiska för gruppen blir därmed centrala för individens självuppfattning när en social identitet aktiveras (Brewer 2007a). Med tiden kan individen komma att se sig själv som en sorts idealbild eller prototyp av den ultimata gruppmedlemmen, innehavare av de egenskaper som utmärker gruppen. Det här innebär att sociala relationer kommer att forma individens identitet (Tajfel & Turner 1986). Med andra ord får grupptillhörigheter mycket stor betydelse för individen – om gruppen angrips eller hotas av splittring är det ytterst individens egen självbild som hotas. Detta kan i sin tur förklara varför enskilda individer är beredda att ta stora risker eller utföra handlingar de annars inte skulle kunna rättfärdiga när gruppen upplevs som hotad; en kränkning av gruppen är en kränkning av individen som förstår sig själv utifrån tillhörighet till denna grupp. Ett krossat fönster i ens politiska grupps möteslokal blir därmed en personlig kränkning snarare än en opersonlig form av politiskt sabotage. Trots att radikala grupper kan ses som sammanbundna av en ideologi finns också en stark social komponent. Att tillhöra sociala grupper tillfredsställer i sig flera fundamentala behov. Dels kan en individ få god självkänsla och personlig uppmuntran av andra medlemmar, dels minskas osäkerhet kring vem en själv är och vilken plats i världen man upptar. Medlemmar ser hur andra agerar och vad andra tycker och kan därmed själva uttrycka liknande åsikter utan att riskera att bli ifrågasatta – som medlem lär man sig de sociala normerna i gruppen om vad som är accepterat beteende och vilka som är de rätta åsikterna. Det här innebär i förlängningen att grupptillhörighet också kan svara mot en rädsla för att bli avvisad, kanske i synnerhet för en individ som har sökt sig till gruppen i brist på andra meningsfulla gemenskaper. Genom att uppoffra sig för gruppen och bidra till dess verksamhet så konsolideras ens identitet som tillhörande. Ofta kan den här typen av grupptillhörigheter vara mycket positiva, på en individuell såväl som en samhällelig nivå. Till exempel betraktas det som positivt när medborgare 14
© F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
3 Gemenskap och utstötning…
känner samhörighet och engagemang med sin lokala politiska gemenskap och vilken fritidsförening som helst bygger på att medlemmar ställer upp med sin egen tid och energi för att föreningen ska fungera. Vi tror emellertid också att de här mekanismerna kan bidra till att förklara beteenden som är problematiska och som står i strid mot demokratiska principer. För att förstå detta måste vi utveckla just de teoretiska tankegångarna om exkludering och avvisning.
Betydelsen av social exkludering Den djupt rotade, fundamentalt mänskliga strävan efter sociala relationer, uppskattning och gemenskap, ger till följd att människor även har väl utvecklade system för att upptäcka indikationer på att de sociala relationerna brister. Människor utvecklar alltså en känslighet för tecken på potentiell avvisning (Williams 2007). Baksidan av människans behov av sammanhang och gemenskap är att avvisning och exkludering från gemenskaper upplevs som mycket smärtsamma eftersom de rubbar individens självuppfattning. För att säkerställa det sociala behovet måste alltså individen se till att vara en uppskattad medlem i gruppen. Här blir de normer som binder grupper samman centrala: för att vara en del av gruppen och undvika exkludering måste individens attityder och beteende anpassas efter de föreställningar och beteendemönster som förväntas i detta sociala sammanhang. I den lokala fritidsföreningen som vi använde som exempel ovan är detta kanske inget att höja på ögonbrynen över – men vad händer om vi istället har att göra med en grupp vars normsystem bygger på att nedvärdera och skada andra människor? En lång tradition av socialpsykologisk forskning har visat att människor anpassar sina åsikter till de normer som råder i en grupp, även om de uppfattas som felaktiga och även om gruppen består av människor som individen inte har en relation till sen tidigare. Än mer anmärkningsvärt är att resultatet verkar hålla också gällande anpassning efter människor som inte kommer att vara beständiga i ens liv och även om det inte föreligger hot om bestraffning mot avvikare (Asch 1955). Vi tror att de här mekanismerna även gäller politiska tillhörigheter och gruppgemenskaper: precis som andra grupper aktiverar dessa sociala identiteter som individer har ett behov av och det finns därför ingen anledning att tro att inte samma mekanismer skulle kunna vara en delförklaring till att vissa människor radikaliseras. © F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
15
Emma A. Bäck & Niklas Altermark
Det är värt att poängtera att forskningen som vi bygger våra argument på här oftast använder sig av begreppet ”avvisning”, vilket syftar till en individuell uteslutningsmekanism där enskilda personer förlorar tillhörighet och tillgång till gemenskaper. Mobbning, utfrysning eller havererade familjeband kan vara typiska exempel. Den här typen av exkludering kan emellertid också ske på en samhällelig nivå där vissa grupper är eller känner sig marginaliserade och uteslutna ur samhällsgemenskapen (Williams 2007; Knapton 2014). Vi kommer att använda begreppen ”avvisning” och ”exkludering” parallellt och klargöra när och hur en distinktion mellan dessa är analytiskt relevant. Dessutom vill vi påminna om att effekterna av avvisning och exkludering som vi här diskuterar inte kommer att bestämma huruvida individer radikaliseras eller brukar politiskt våld. Även om alla människor reagerar negativt på social exkludering finns individuella skillnader i hur starkt detta upplevs och hur mycket det upplevs som hotande för individens självbild. Individer som är mycket känsliga för avvisning anpassar sig mer till gruppnormer än de som är mindre känsliga (Romero-Canyas, Downey, Reddy, Rodriguez, Cavanaugh & Pelayo 2010; Downey & Feldman 1996). Hur människor reagerar på den här typen av erfarenheter beror sannolikt på vilken personlighet en individ har och vilka tidigare erfarenheter hen bär med sig. Det här leder fram till en hypotes om att individuella faktorer som känslighet för avvisning och/eller behov av tillhörighet har betydelse för hur individer som upplever avvisning kommer att reagera. Vi antar här att individer som är känsliga för avvisning och som upplever avvisning kommer att vara mer villiga att anpassa sig till en politisk grupp än individer som är mindre känsliga eller inte upplever avvisning. Denna anpassning kan till och med innebära en förhöjd villighet att delta i politiskt våld (Bäck & Bäck 2016). I figur 3.1 presenterar vi en teoretisk bild över detta resonemang. I figuren visas hur avvisning kan leda till social anpassning, och hur känslighet för avvisning fungerar som en moderator vilken kan öka eller minska benägenhet till anpassning efter avvisningen. Som vi redan påpekat visar den socialpsykologiska forskningen att människan har väl utvecklade system för att upptäcka och undvika social exkludering (Williams 2007). För medlemmar av radikala politiska grupperingar är dessutom konsekvenserna av exkludering från den egna gruppen sannolikt större. Dels eftersom dessa grupper ofta är tätt slutna och exklusiva, vilket ökar risker för sociala sanktioner för de som inte anpassar 16
© F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
3 Gemenskap och utstötning…
Känslighet för avvisning
Avvisning
Anpassning
Figur 3.1 Teoretisk modell över hur avvisning kan leda till anpassning och hur känslighet för avvisning kan moderera effekten.
sig efter gruppens normer (Janis 1982; McCauley & Moskalenko 2008). Dels eftersom radikala grupper ofta befinner sig i samhällets marginaler, gällande ideologiska ståndpunkter eller levnadsvanor, vilket innebär att det är mindre sannolikt att medlemmar har andra gemenskaper som kan ta den radikala gruppens plats. I dessa grupper används också sociala sanktioner för att straffa de som inte anpassar sig vilket ökar den sociala anpassningen och medgörligheten gentemot gruppen (McCauley 1989). I förlängningen är det därför också rimligt att anta att individen är mer benägen att betala ett högre pris för att inte exkluderas ur gruppen. Detta kan handla om en större benägenhet att följa gruppens normer, en större rädsla att avvika och en större vilja att utföra handlingar som individen hade haft svårt att motivera utanför den kontext som gruppen utgör. Med det här synsättet kan alltså politisk våldsutövning delvis förklaras av att individer i radikala grupper agerar på grund av normerande beteendemönster inom gruppen och mot bakgrund av risken att uteslutas. I linje med detta finns det studier som just påvisar hur medlemmar som uppfattar ett hot mot sin grupp, till exempel en generell social exkludering av gruppen, kan drivas att agera politiskt långt utanför vad som anses acceptabelt i samhället som sådant (Belmi m.fl. 2015). En viktig aspekt av hur vi utgår från att modellen som presenteras i figur 3.1 fungerar är att det efter en episod av upplevd avvisning måste finnas en inkluderande och välkomnande grupp som kan fånga upp den avvisade och sårade individen. I vår tidigare forskning kan vi se att olika former av avvisning tycks påverka individer att anpassa sig och delta i kollektiva handlingar, men för att det ska ske måste det finnas en grupp som är villig att acceptera dem och som förmedlar tydliga normer för vad som gäller i gruppen (Bäck & Bäck 2016). De tydliga normerna underlättar för individen att förstå hur © F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
17
Emma A. Bäck & Niklas Altermark
hen ska agera för att uppskattas av gruppen. I vår förklaringsmodell beror detta på att personer som har tidigare erfarenheter av att ha förlorat sin sociala samhörighet, och som har en ökad känslighet för avvisning, kommer att söka sig nya gemenskaper som kan ersätta förlusten av gamla. Förändrat beteende sker emellertid enbart när det finns en ny och accepterande grupp som är villig att inkludera individen efter att hen blivit avvisad (Maner m.fl. 2007). Det här är en mycket viktig poäng. För att en anpassning ska ske är det helt nödvändigt att det finns en grupp som individen kan anpassa sig till. Klichén om hur ungdomar som är utanför, mobbade och som betraktas som outsiders kan hamna inom högerextrema grupperingar stämmer till exempel väl överens med denna förklaring. Inom den socialpsykologiska forskningen har det också visats att individer kan vara mycket benägna att anpassa sitt beteende efter erfarenheter av avvisning och exkludering (Williams & Sommer 1997; Williams 2007; Knapton m.fl. 2015; Williams, Cheung & Choi 2000; Carter-Sowell, Chen & Williams 2008; Riva, Williams, Torstrick & Montali 2014; Maner, DeWall, Baumeister & Schaller 2007). Oavsett hur exkluderingen och avvisningen har sett ut förefaller det som att utsatta personer blir mer mottagliga gentemot nya grupper som erbjuder gemenskap och mer accepterande avseende utövande av våld mot personer som befinner sig utanför dessa gemenskaper jämfört med personer utan sådana erfarenheter (Pickett & Gardner 2005; Gerber & Wheeler 2009; Knapton m.fl. 2015). Detta är en konsekvens av att individen svarar mot det hot som tidigare erfarenheter av exkludering utgör (Bernstein m.fl. 2008; 2010; Knapton m.fl. 2015). Vi vill åter framhålla att den förklaringsmodell som vi här presenterar inte på något sätt bör ses som allenarådande. Forskning om radikalisering visar att det finns olika vägar för en individ att bli radikaliserad (Borum 2011). Andra faktorer som påverkar radikaliseringsprocesser kan vara ett hämndbegär gentemot andra individer eller grupper som uppfattas behandla en själv eller ens grupp orättvist eller att det uppfattas som farligt men glamoröst och nobelt att delta i en extrem grupp som står för en viss ideologi. I vissa fall kan det också handla om plötsliga och omvälvande livshändelser som gör att sociala och/eller livsstilsrelaterade faktorer leder in på en mer extrem bana (McCauley & Moskalenko 2008). Det är sannolikt så att exkludering på individnivå samverkar med dessa och andra faktorer i radikaliseringsprocesser, hur detta ser ut och går till har ytterst att göra med 18
© F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
3 Gemenskap och utstötning…
den enskilde individens val, livsbetingelser och psyke. Det vi har gjort här är att belysa en dimension som spelar roll för hur människor radikaliseras och som både kan och bör kombineras med andra dimensioner för att ge en mer heltäckande bild av radikaliseringsprocesser som leder till politisk vålds utövning. För att klargöra hur exkludering faktiskt kan studeras kommer vi nu beskriva några av de studier som vi har genomfört.
Resultat från tidigare studier Vi har tidigare genomfört ett antal studier för att undersöka effekten av social exkludering på individers benägenhet att anpassa sig efter en ny politisk grupp. Ett viktigt resultat är att personer som blivit avvisade på grund av en politisk värdering, anpassar sig till en ny grupp genom att deras benägenhet att delta i kollektiva protesthandlingar (som att demonstrera) ökar jämfört med de som inte blivit avvisade. Dessutom är den här effekten starkare för de som är känsliga för avvisning (Bäck & Bäck 2016). Detta resultat ger därmed stöd åt vår teoretiska modell som presenterats i figur 3.1 – avvisade individer som är känsliga för avvisning tycks mer benägna att anpassa sig till en ny och inkluderande grupps normer. I ett så kallat fältexperiment där grupper med varierande grad av samhällelig inkludering/exkludering studerats kan vi se att individer som tillhör en mer socialt exkluderad grupp och som är både känsliga för avvisning och har ett stort behov av tillhörighet tycks vara mest benägna att delta i demonstrationer med sin grupp (Bäck, Bäck & Knapton 2015). Det tyder på att dessa individer är villiga att spendera sina egna resurser på att stärka gruppen och att visa solidaritet med gruppen. Det kan tänkas att detta även bottnar i att dessa individer vill undvika att exkluderas från gruppen. I dessa studier är deltagarna mer eller mindre medvetna om att de är socialt exkluderade. Men ofta sker exkludering på ett betydligt mer subtilt sätt (Koudenberg, Postmes & Gordjin 2013; Milgram m.fl. 1986). Normbrytande beteende följs åt av menande blickar eller en talande tystnad i betydligt större utsträckning än öppet uppvisande av misstycke. I en studie har vi genom så kallad omedveten föraktivering (priming) aktiverat konceptet avvisning hos hälften av deltagarna, medan andra hälften aktiverats med konceptet inkludering. Detta gör vi i en experimentmiljö där det enda som skiljer de båda grupperna åt är den omedvetna föraktiveringen av avvisning © F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
19
Emma A. Bäck & Niklas Altermark
eller inkludering. Vi kan här se att de som aktiverats med exkludering är mer villiga att anpassa sig till en uppfattad norm om att vara politiskt aktiv när de har ett stort behov av tillhörighet (Knapton, Bäck & Bäck 2016). För personer med ett stort behov av gemenskap leder med andra ord uteslutning till en större benägenhet att anpassa sig till normer om politisk aktivitet och därmed också villighet att agera politiskt. Det här innebär att väldigt subtila och helt omedvetna signaler om avvisning leder till anpassning och indikerar även hur starkt behovet av att undvika avvisning är. Sammantaget kan vi säga att våra studier pekar i en riktning: det fundamentala mänskliga behovet av tillhörighet och rädsla för avvisning påverkar individens villighet att anpassa sig, även till politiska grupper och deras aktivitet.
Våld som socialt kitt Våra tidigare studier visar ett tydligt mönster där individer som upplever olika former av avvisning blir mer benägna att anpassa sina åsikter och sin vilja att engagera sig med en ny grupp, speciellt de som är känsliga för avvisning. Visserligen är steget till att delta i våldsamma handlingar större än steget till att anpassa sina attityder och vara villig att engagera sig med gruppen i normativa kollektiva handlingar. Trots det kan det tänkas att mekanismerna är desamma. Vi menar att det behövs ytterligare studier som försöker belysa huruvida våld gentemot andra grupper kan vara motiverat av önskan att tillhöra en grupp, att vara uppskattad i gruppen och rädsla för sociala sanktioner från gruppens sida om de våldsamma handlingarna uteblir. Vi vill här beskriva hur en sådan hypotes kan förankras i social psykologisk forskning. Idén här är alltså att våld mot grupper som en individ inte tillhör kan ses som en lojalitetsmarkör mot den egna gruppen. Denna andra grupp kan i sammanhanget till och med vara sekundär. Vi menar att våldshandlingar gentemot en annan grupp kan drivas av pro-sociala tillhörighetsbehov till den egna gruppen, trots att dessa handlingar på ytan uppfattas som drivna av aggressivitet (Knapton m.fl. 2015). Ordet ”pro-social” ska i det här sammanhanget tolkas som pro-socialt gentemot den egna gruppen och inte i någon generell bemärkelse. Det handlar alltså om sådant som gynnar den egna gruppen och det kan ske på bekostnad av andra grupper. Kvalitativ 20
© F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
3 Gemenskap och utstötning…
forskning på gängkulturer har visat att genom handlingar riktade mot andra grupper, som rivaliserande gäng, kan en individ klättra på den egna gruppens hierarkiska statustrappa (Stretesky & Pogrebin 2007; Pinizzotto, Davis & Miller 2007). Konflikter mellan gäng ger också en känsla av ökad tillhörighet till det egna gänget (Walker-Barnes & Mason 2001), och etablerad forskning visar att konflikter mellan grupper stärker den egna gruppidentiteten och därmed blir också individerna villiga att göra mer för gruppen (Sherif 1966; Vaughan 2010; Reicher 2001). Samtidigt leder en stark identifikation till ökad benägenhet att differentiera mellan den egna och andra grupper (Tajfel & Turner 2001). Våld kan därmed bli ett socialt kitt som binder samman grupper i ett ”vi mot världen”-tänkande. Även i en egen tidigare studie (Knapton m.fl. 2015) kan vi se detta mönster. I denna undersökning blev hälften av deltagarna avvisade i en laboratoriesituation medan den andra hälften inte blev det. Efter detta erbjöds de avvisade deltagarna att vara med i en annan grupp och fick svara på frågor om vad de skulle kunna tänka sig göra mot den grupp som avvisat dem. Vi mätte också i vilken utsträckning deras behov av tillhörighet och kontroll blivit skadade av avvisningen. Tidigare forskning visar att avvisning generellt skadar något av två grundläggande behov: behovet av tillhörighet som vi tidigare varit inne på eller behovet av att känna att man har kontroll över sig själv och sin tillvaro (Williams 2007). Vilket av behoven som skadas har konsekvenser för hur individen agerar. Om tillhörighetsbehovet skadas leder det till ökad anpassningsbenägenhet, medan om kontrollbehovet skadas leder det till aggressivitet, t.ex. genom att vilja hämnas på individer eller grupper som åsamkat en själv skada. Genom att kontrollera för båda dessa typer av behov i samma analys kan vi se vilket av dem som i den här situationen förklarar aggressivitet mot en annan grupp. I figur 3.2 visar vi hur vårt teoretiska resonemang ser ut. Vi menar här att behov av tillhörighet är den
Avvisning
Behov av tillhörighet
Anpassning
Figur 3.2 Teoretisk modell över hur avvisning påverkar anpassning genom att individer upplever ett hot mot tillhörigheten.
© F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
21
Emma A. Bäck & Niklas Altermark
förklarande mekanismen i relationen mellan avvisning och anpassning, och att detta gäller även om typen av anpassning innebär att agera aggressivt. Resultaten från studien visar att vår teoretiska modell får stöd och att aggressivitet gentemot en annan grupp, efter upplevelse av avvisning och efterföljande inkludering i en ny grupp, tycks motiveras av pro-sociala motiv gentemot den egna, nya gruppen, snarare än aggression mot den avvisande gruppen. Figur 3.3 visar en förenklad modell av den som vi presenterat i en artikel (Knapton m.fl. 2015). I figuren visas streckade pilar vilka motsvarar vägar som inte är statistiskt signifikanta, medan heldragna linjer visar statistiskt signifikanta vägar även vid kontroll gentemot andra variabler i modellen. Vidare har vi sett att avvisade individer som blir accepterade i en ny grupp som förespråkar våld som politiskt maktmedel blir mer villiga att delta i våldsamma handlingar tillsammans med den nya gruppen jämfört med icke-avvisade individer. Studien visar att individer som avvisas från en grupp och senare blir inkluderade i en annan grupp uppger en större villighet att delta i politiska våldshandlingar. Gruppens våldsnorm presenteras i form av en fiktiv nyhetsartikel som beskriver gruppens tidigare handlingar, t.ex. våldsamma upplopp (Bäck & Bäck 2016). Denna vilja ökar dessutom i takt med att känslighet för avvisning ökar. Alltså, individer som upplever avvisning och är känsliga för avvisning, blir mer villiga att anpassa sig till en
Tillhörighetsbehov
Politiska aktioner
Avvisning
Kontrollbehov
Figur 3.3 Empirisk modell där avvisning leder till politiska aktioner mot en annan grupp, genom tillhörighetsbehov och inte genom kontrollbehov (anpassad från Knapton m.fl. 2015).
22
© F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
3 Gemenskap och utstötning…
grupp även om den gruppen utför våldshandlingar. Detta stärker vårt tidigare resonemang, men utvecklar det också till att gälla även våldshandlingar. Sammantaget kan vi säga att fundamentala mänskliga behov av tillhörighet tycks ha en komponent även i våldsaktioner trots att det på ytan kan tyckas kontraintuitivt. Individer som är känsliga för avvisning blir mer benägna att delta i våldshandlingar efter de upplevt avvisning, och den mekanism genom vilken avvisning påverkar anpassning tycks gå genom ett skadat behov av tillhörighet.
En integrerad modell Utifrån de teoretiska modeller som vi beskrivit ovan där avvisning leder till ökad anpassning för individer som är känsliga för avvisning och där avvisning, genom att aktivera behov av tillhörighet, kan leda till ökad anpassning, kan en integrerad modell skapas. Modellen illustreras i figur 3.4, som är en integrerad modell av figur 3.1 och figur 3.2. Huvudpoängen här är att våld kan drivas av ”pro-sociala” behov av tillhörighet till den egna gruppen efter upplevd avvisning, men att den här relationen kan se olika ut för individer som har en hög respektive låg känslighet för avvisning. Vår ansats till att förklara radikalisering utgår alltså från ett integrerat perspektiv där hänsyn tas till både individuella (mikro) och sociala (makro) faktorer (Veldhuis & Staun 2009). Vi menar att den sociala kontexten i sig inte
Känslighet för avvisning
Avvisning
Behov av tillhörighet
Anpassning
Figur 3.4 Teoretisk modell över hur avvisning leder till anpassning genom behov av tillhörighet, och att effekten kan modereras av känslighet för avvisning.
© F ö rfattarna och S tud e ntlitt e ratur
23
Bokens redaktörer, Christofer Edling och Amir Rostami, är sociologer verksamma vid Lunds respektive Stockholms universitet och knutna som forskare till Institutet för framtidsstudier.
VÅLDETS SOCIALA DIMENSIONER Individ, relation, organisation Ideologiskt motiverat våld är en mångfacetterad och komplex social företeelse. Med den här boken vill vi ge ökad kunskap om fysiska våldsfenomen som associeras med extremism, terrorism och organiserad brottslighet genom att kombinera insikter från flera discipliner och olika empiriska studier. Begreppen ”radikal” och ”extrem” sätts tillfälligt inom parentes till förmån för ett fokus på våld som en grundläggande social relation och våld som en organiserande princip. Kapitlen spänner över våld inbäddat i vardagsrelationer till våldsamma organisationer, där våldet är en definierande resurs. Våld ställs i relation till människors behov av socialt sammanhang och tillhörighet och individens strävan efter att normalisera, rättfärdiga och tillskriva våldet mening. Boken bygger på författarnas egen forskning inom ämnena sociologi, kriminologi, psykologi, religionsvetenskap, statsvetenskap, socialantropologi och teologi och vänder sig till studerande i främst samhällsvetenskap, humaniora och teologi. Den är också lämplig för dem som i sin yrkesutövning kommer i kontakt med våldsproblematik såsom poliser, socionomer och lärare men även beslutsfattare och politiker.
Art.nr 39359
studentlitteratur.se