Läs mer om Peter Arrhenius och hans böcker på www.rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Text: Peter Arrhenius 2010 © Omslag och illustrationer: Ingela P Arrhenius Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-29-67301-2 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Baksidans hemliga hjaltar.indd 6
2009-12-22 15.45
Kapitel 1 – Det är det bästa rum jag sett! Robins lillasyster Frida skrek rakt ut och rusade in i det lilla sovrummet. Hon sprang slalom mellan flyttlådorna på golvet innan hon kastade sig på en av de två sängarna. – Nä, förresten, tjöt hon. Det är det bästaste rummet! För nu kommer Robin sova med mig varje natt! Robin var inte lika glad. I hela sitt tioåriga liv hade han haft ett eget rum. Men nu skulle han tvingas ihop med sin högljudda lillasyster. Han saknade redan en dörr att stänga när hon blev för jobbig. Robins pappa kom fram och la handen på hans axlar. – Nå? Inte så dumt ändå, va? 7
Arrhenius_Baksidans hemliga hjaltar.indd 7
2009-12-22 09:33:20
8
Arrhenius_Baksidans hemliga hjaltar.indd 8
2009-12-22 09:33:20
Han pekade ut några platser i rummet. – Här ställer vi en bokhylla för alla dina priser, och här kan du ha dina serietidningar. – Men, pappa … Frida försökte som vanligt avbryta, men pappa lät sig inte störas utan pratade vidare med överdrivet positiv röst. – Här ställer vi in en tv som ni får ha helt för er själva. Och saccosäckar som ni kan mysa i. Och se här! Han stannade framför fönstret. Titta på utsikten. Är den inte fantastisk? – Pappa! Pappa låtsades fortfarande inte höra Frida. Robin suckade och tittade ut genom fönstret. De var på tionde våningen, så utsikten var verkligen häftig. Robin kunde se ända till sin skola och bortom den radhusområdet som alla kallade Framsidan. Området han just hade flyttat ifrån. Närmast sig såg han bara tråkiga, grå höghus. Alla precis likadana som det han själv stod i. Baksidan. 9
Arrhenius_Baksidans hemliga hjaltar.indd 9
2009-12-22 09:33:21
Han visste att hans mamma höll på att flytta in i ett av husen. Kanske stod hon också och tittade ut genom ett fönster, just precis nu? Han letade men såg inte henne någonstans. – KARL HENRIK FRITHIOF ANDERSSON! Det gick inte att undvika Frida längre, för nu stod hon upp i sängen och skrek allt vad hon kunde rakt in i pappas öra. – Var ska Rotmos bo, om jag får fråga? Pappa såg förvirrad ut ett ögonblick innan han kom ihåg. Rotmos. Katten som inte fanns. Katten som Frida hade önskat sig varje födelsedag och julafton sedan hon var fyra, men som hon aldrig hade fått eftersom deras mamma var allergisk och nös så fort en katt kom i närheten. – Tja … Rotmos, ja. Pappa kliade sig på huvudet som han alltid brukade göra när han inte riktigt visste vad han skulle säga. Robin misstänkte att det var därför han inte hade så mycket hår kvar. 10
Arrhenius_Baksidans hemliga hjaltar.indd 10
2009-12-22 09:33:21
– Älskling, jag vet inte. Det kanske inte är så bra att ha en katt i en lägenhet ändå. – Jag tycker det är jättebra, sa Frida surt. Och du sa att jag skulle få Rotmos nu när vi slapp mamma. – Nja, jag sa att jag skulle fundera på det. Och jag är ganska säker på att jag aldrig använde ordet slapp. – Då funderar vi ihop, sa Frida glatt. Hmmm. Rotmos kanske kan bo här inne med mig och Robin? Pappa öppnade flyttlådan närmast sig och tittade ner i den. – Nämen, titta. Här ligger datorn! Ska vi inte ta fram den och spela lite? – Jaaaaa! – Robin? Ska du vara med? frågade han. Du kan få vara Barcelona. Robin skakade på huvudet. Han var inte lika lättflirtad som systern. Det krävdes i alla fall mer än ett dataspel. Mycket mer. – Jag går och kollar hur mamma har det istället. När Robin gick in i hissen kände han att han inte 11
Arrhenius_Baksidans hemliga hjaltar.indd 11
2009-12-22 09:33:21
12
Arrhenius_Baksidans hemliga hjaltar.indd 12
2009-12-22 09:33:21
alls ville gå till sin mamma. Det hade bara varit en ursäkt för att komma bort från den nya lägenheten. Det var det han ville egentligen. Komma bort. Slippa allt det nya. Han tryckte på knappen som det stod minus två på. Källaren. Där kunde han säkert försvinna ett tag och inte behöva tänka på allt som höll på att förändras. Källardörren var tung och Robin var tvungen att ta i med båda händerna för att få upp den. Där bakom var det kallt, fuktigt och nästan helt mörkt. Det enda ljuset kom från en röd knapp en bit bort på väggen. Robin tryckte på knappen och lysrören i taket blinkade till och tändes med ett surrande ljud. Källaren bestod av långa rader förråd med väggar av stålnät. Man kunde se allt som de boende i huset hade stuvat undan. Där fanns en uppstoppad uggla, 13
Arrhenius_Baksidans hemliga hjaltar.indd 13
2009-12-22 09:33:21
en läskig skyltdocka som hade en dammig, glansig klänning på sig och plastleksaker ingen hade lekt med på många år. Robin drogs längre och längre in i korridoren. Plötsligt slocknade lysrören. Den här gången fanns det ingen röd knapp i närheten. Det var så mörkt att Robin inte märkte någon skillnad mellan att blunda eller titta och han undrade om det var så här det kändes att vara blind. Plötsligt la han märke till alla ljud omkring honom. Han hade läst i någon av sina serietidningar att om man förlorade ett sinne så kunde ett annat bli starkare. Det fanns till och med en hjälte som var blind, fast tack vare sin superhörsel kunde han fånga skurkar ändå. 14
Arrhenius_Baksidans hemliga hjaltar.indd 14
2009-12-22 09:33:21
Robin tyckte att det kändes som han hade superhörsel nu. Han hörde vatten som droppade i närheten, surrandet från en fläkt, hissen som åkte mellan våningarna och … en svag melodislinga. Musiken kom längre inifrån källaren. Även om det pirrade i Robins mage var han tvungen att ta reda på var den kom ifrån. Precis som den där serietidningshjälten lät han öronen leda honom genom de mörka korridorerna. Till slut stod han framför en dörr. Han la örat mot den och hörde att han hade hittat källan till ljudet. Han kunde fortfarande inte se något, men kände att det här inte var en tunn trädörr som de andra förrådsdörrarna. Den här var av metall. Med handtag. Han undrade om han skulle våga sig på att försöka öppna, när dörren plötsligt kastades upp och var nära att slå omkull honom. Robin skrek till och bländades av det plötsliga ljuset så han var tvungen att hålla händerna framför 15
Arrhenius_Baksidans hemliga hjaltar.indd 15
2009-12-22 09:33:21
ögonen. Han hörde att den som öppnade också blev rädd, för han var inte ensam om att skrika. När hans ögon började vänja sig vid ljuset kom nästa överraskning. Det såg ut som det var själva Döden som hade öppnat dörren.
16
Arrhenius_Baksidans hemliga hjaltar.indd 16
2009-12-22 09:33:21