9789188099006 by Smakprov Media AB

Terje Grina är socionom och transaktionsanalytiker med lång erfarenhet från socialtjänsten och har varit verksam som handledare för socionomer under 25 år.

Den livsviktiga anknytningen teori · utredning · behandling Terje grina

När spädbarn inte vill ha ögonkontakt med sina föräldrar, när små barn inte går att lugna eller när ungdomar lägger all sin energi på att bråka i skolan kan det vara svårt att veta vad man ska göra. Många gånger bottnar dessa beteenden i en problematisk anknytning. Numera vet man att tidiga anknytningsstörningar kan ge neurologiska skador. Boken beskriver hur du som möter dessa barn och deras familjer kan använda anknytningsteorin som grund för utredning och behandling. Boken tar avstamp i teorin men ger också konkret handledning i hur man kan utreda och behandla anknytningsproblem, bland annat genom mentaliserande samtal. Den livsviktiga anknytningen riktar sig i första hand till socionomer inom socialtjänsten, men även till andra inom professionen som möter barn, unga och vuxna med anknytningsproblem samt till studenter vid socionomprogrammet. Boken är också viktig läsning för familjehemsföräldrar.

terje grina

anknytningen Den livsviktiga

teori utredning behandling

ISBN 978-91-8809-900-6

789188 099006

Version 1

© 2015 Författaren och Gothia Fortbildning AB ISBN 978-91-8809-900-6 Redaktör: Bibbi Fagerström/Ingrid Sundqvist Omslag: Catharina Ekström Grafisk form: Roger Johansson Första upplagan, första tryckningen Tryck: Dimograf, Polen 2015 Mikael Wiehe, Gossekungen, vers 1–3 ur Kråksånger, 1981. Återges med tillstånd från Mikael Wiehe (s. 144 f.) Kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Gothia Fortbildning AB, Stockholm. Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande. Gothia Fortbildning Box 22543, 104 22 Stockholm Kundservice 08-462 26 70, fax 08-644 46 67 info@gothiafortbildning.se www.gothiafortbildning.se

Innehåll

Förord 5 Inledning 7 1. Om affekter och anknytning 9

Affektteori 10 Spegelneuroner 19 Anknytningsteori 21 Anknytningens betydelse för hjärnans utveckling 29

2. Den livsviktiga anknytningen 32

Tre månader till tre år 33 Anknytningshierarki 37 Trygg bas 38 Losskoppling 39 Främmandesituationen 41 Inre arbetsmodell och anknytningsmönster 43

3. Den desorganiserade anknytningsmodellen 50 Dissociativa tillstånd 50

4. Barnets desorganiserade uttryck 57 Beteende och reaktioner 57 Närhet kopplas till rädsla 61 Kontrollerande relationsmönster 62 Barnets olika försvarsmönster 65 Posttraumatisk stress 68 Affektreglering 69

5. Utredningsarbete 74

Förälderns berättelse 75 Samspel, bindning och anknytning 77 Skrämmande beteenden 81 Barn upp till tre år 83 Barn över tre år 84 Barnets berättelse 86 Extern information 93 Umgänge och växelvis boende i familjerättsutredningar 94 Ungdomar 96 Anknytningsintervjun 99 Familjehem och umgänge 103

6. Behandlingsarbete 107

Mentalisering 107 Behandlingssamtal med ungdomar 111 Att liera sig med ungdomens inre förälder 113 Behandlingssamtal med föräldrar 114

7. Familjehemsarbete 116

Svårigheterna med skammen 121

8. Affektiva störningar 124

Borderline 125 Primitiv idealisering och nedvärdering 136 Externalisering av inre konflikt 138 Dramatiska utspel 139 Narcissistisk peronlighetsstörning 143

Referenser 149

Förord

Det viktiga mötet: Om borderline i psykosocialt arbete var titeln på Terje Grinas bok som gavs ut 1997. Den har flitigt använts i socionomutbildningen och den grundläggande psykoterapiutbildningen vid den institution där jag är verksam. I Den livsviktiga anknytningen. Teori, utredning och behandling utvecklar författaren sina resonemang kring de viktiga och svåra mötena i psykosocialt arbete med hjälp av begreppen anknytning, affekter och affektiva störningar. Många har, utifrån lite olika teoretiska perspektiv, forskat och skrivit om människan som en affektiv varelse och om den för överlevnaden livsavgörande anknytningsprocessen. Vad kan Terje Grina tillföra och varför ska man läsa ännu en bok på temat? För mig finns svaret på den frågan i ett citat från boken: ”Jag har noterat att vi lätt moraliserar i dessa frågor. De flesta jag frågat brukar definiera att ögonblicket när klienten flyttar sig från att vara ett offer till en förföljare, är när hon/han får egna barn.” Terje Grina avväpnar moralisten i det psykosociala arbetet utan att lyfta bort ansvaret från vare sig socialarbetaren eller klienten. Han har förmågan att konkret och tydligt begripliggöra de ibland komplicerade utvecklingspsykologiska teorierna och resonemangen och visa hur de samverkar med varandra. Som läsare får jag hjälp att förstå de destruktiva och ibland näst intill obegripliga känsloreaktionerna hos mig själv som professionell och hos den andre, i mötet. Författaren ställer inte biologi mot sociala förklaringsmodeller. Som professionell i psykosocialt arbete får läsaren hjälp att se hur biologi, psykologi och socialt samspel samverkar och hjälper, eller hindrar, i utvecklingen och strävan efter att upprätta en trygg anknytning och en konstruktiv inre arbetsmodell att orientera sig med i viktiga relationer i livet. Med sina rikliga och konkreta exempel hjälper författaren läsaren att omvandla de teoretiska begreppen till användbara förhållningssätt i tillämpning i det psykosociala vardagsarbetet. 5

Terje Grina väjer inte för det svåra och komplexa i utredningsoch behandlingsarbetet. Samtidigt visar han att med saklig förståelse finns också möjligheterna att som socialarbetare och psykoterapeut kunna bidra till förändring av tidigt etablerade inre känslo- och relationsmönster och att förmedla hopp om att rädslan trots allt kan ha ett slut och offret inte behöver bli förövare. Lena Cederlund Socionom, legitimerad psykoterapeut Universitetsadjunkt vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet

Inledning

Denna bok riktar sig i första hand till blivande och verksamma socionomer som i sitt arbete kommer i kontakt med barn, unga och vuxna med svåra anknytningsstörningar. När spädbarn inte vill ha ögonkontakt med sina föräldrar, när barn inte kan lugnas på förskolan, när ungdomar använder all sin energi till att bråka och slåss i skolan eller när föräldrar verkar vara helt upptagna av egna bekymmer i stället för att ta hand om sina barn kan det vara svårt att förstå och veta vad man ska göra. Allmänna Barnhuset gav 2007 ut skriften Att knyta an, en livsviktig uppgift. Den redovisar bland annat en forskningsrapport av Van Ijzendoorn som pekar på att 80 procent av barn som har vuxit upp i socialt svårt belastade familjer har en desorganiserad anknytning. Anknytningsteori har sedan länge varit en begriplig förklaring till sådana mänskliga bekymmer och lösningar. Mitt syfte är att beskriva hur man som socialarbetare kan använda teorin i praktiskt utredningsoch behandlingsarbete. Under senare tid har traumaforskningen kunnat förklara de neurologiska följderna av tidiga anknytningsstörningarna och ge förslag på behandlingsstrategier. Inledningsvis beskrivs våra medfödda biologiska affekter som är vår kompass i tillvaron och som gör att nyfödda barn kan kommunicera med sina föräldrar. Sedan följer en kort beskrivning av vårt spegelneuronsystem, vilket gör att vi kan uppleva andra människor och automatiskt härma våra föräldrar direkt efter födseln. Förmågan att knyta an till en överlevnadsperson är medfödd och främjar vår överlevnad. Mellan tre och arton månaders ålder bygger barnet upp en inre anknytningsmodell som vanligen präglas av hur man blir bemött av sin/sina anknytningspersoner. Teoridelen beskriver de olika anknytningsmodeller som forskningen sammanställt. Jag fokuserar på desorganiserad anknytning och med hjälp av fallbeskrivningar från socialtjänstens vardag blir de desorganiserade uttrycken förhoppningsvis lättare att lägga märke till och förstå. 7

Utredningsdelen ger förslag på hur man kan undersöka barns och ungas anknytningsmodeller. Utredare inom socialtjänsten behöver inte ställa diagnoser, men det är värdefullt att få ett grepp om desorganiserade uttryck. Barn som placeras i familjehem eller återkommer till socialtjänsten när de är unga eller blir föräldrar har ofta dessa bekymmer. Behandlingsdelen beskriver hur familjehem och behandlare inom socialtjänsten kan tänka och hjälpa dessa barn och unga. Återkommande svårigheter för människor med desorganiserad anknytning är bristande affektreglering och mentalisering, att förstå sig själv. Om familjehem får kunskap om detta kan de hjälpa barnen att utveckla sin affektreglering och att lugna sig själva. Såväl behandlare inom socialtjänsten som familjehem kan hjälpa barn och unga med mentaliserande samtal.

1. Om affekter och anknytning

Har du förundrats över den borg som en mamma och hennes spädbarn kan utgöra? Inget verkar kunna störa deras speciella relation. Andra stressar förbi men hon är helt fokuserad på sitt barn och att förstå, ta hand om och förklara världen omkring dem. Hennes blick söker sig med nödvändighet till barnets ansikte. Denna mamma är bunden till sitt barn med hjälp av naturens ordning. Under graviditeten har hennes produktion av oxytocin ökat och just när det nyfödda barnet lämnade hennes kropp översköljdes hennes hjärna och kropp av en överdos oxytocin och varje gång hon ammat sitt barn har hon fått en ny dos. Oxytocin kan lite förenklat kallas vårt lycko- och närhetshormon och avsöndras generellt vid beröring. Även män producerar detta hormon, men kan ju inte föda och amma barn utan behöver pyssla med sitt barn för att hormonet ska avsöndras. När pappor luktar på, bär och tittar på sitt nyfödda barn stimuleras bindningen till barnet och oxytocin avsöndras och ger en behaglig känsla av rofylld glädje. Hudkontakt och lukt är de starkaste vägarna till sådana upplevelser. Luktsinnet har direktkontakt med hjärnans receptorer och går inte via någon omkopplingscentral som bilder och ljud behöver göra. Lukten tar sig till framlobens yttre delar där vi har flest oxytocinproducerande hjärnceller. Det finns neurobiologiska studier som visar att den kvinnliga hjärnan genomgår en förändring under hennes första graviditet och att denna förändring kvarstår livet ut (Klein, 2005). Vad denna förändring konkret innebär är det ingen som vet, så här finns plats för spekulationer. Sannolikt är det en förberedelse för att ta hand om sin avkomma. Den vuxna människans bindning till sitt barn är anknytningens vagga. När vi bundits till vårt barn får det en speciell plats i vår inre värld. Man har svårt att vara utan barnet och står inte ut med att det far illa. Alla däggdjur har en medfödd förmåga att knyta an till en eller flera individer. Det är en central förmåga för överlevnad som slipats 9

under evolutionens gång. Det nyfödda människobarnet är den mest bräckliga varelse som finns och är helt i händerna på sina vårdare under en extremt lång tid. Inget annat nyfött däggdjur är så ofärdigt vad det gäller kroppsliga, psykologiska, sociala och kognitiva förmågor. Hjärnan är bara utvecklad med hälften av sin framtida kapacitet och kroppen saknar förmåga att gå, sträcka sig, fatta tag om saker eller se klart mer än på ett begränsat avstånd. Ändå har spädbarnet fantastiska medfödda förmågor som underlättar relationen till barnets vårdare och som gör att det tillsammans med denna utvecklar en speciell relation som sedan blir basen för att skapa nya relationer. En av dessa förmågor är de medfödda affekterna som vuxna människor kan avläsa och svara an på.

Affektteori Människan är i grunden en affektiv varelse. Vårt grundläggande språk och vår grundläggande kommunikation baserar sig på affekter. Vi har en medfödd förmåga att läsa av andra människors affekter utan att tänka medvetet på det. Sannolikt är det delvis denna förmåga vi ibland kallar intuition. I samband med att affektteorin vann gehör på 1980-talet definierade man om begreppet ”känslor”. Numera används ”affekt” som den ursprungliga, kroppsliga upplevelsen och ”känsla” som individens alldeles egna upplevelse (Havnesköld & Risholm Mothander, 1995). Numera kan man notera att hjärnforskare är noga med att påpeka att våra affekter styr våra val och beslut mycket mer än vårt tänkande. Silvan Tomkins anses vara den person som har undersökt och sam manfattat människans affektsystem (Nathanson, 1992). Han har sammanställt en lista över nio grundläggande affekter, som i princip är vår bas och kompass i tillvaron, och som reglerar våra val och vårt beteende. De delas in i positiva, neutrala och negativa:

AFFEKTER Positiva: – Intresse-upphetsning (interest-excitement) – Förnöjelse-glädje (enjoyment-joy) Neutral: – Förvåning-överraskning (surprise-startle) Negativa vid universell fara/hot: – Fruktan-skräck (fear-terror) – Kval-pina (distress-anguish) – Vrede-raseri (anger-rage) Negativa för objektrelationell reglering av intimitet–distans: – Avsky (dissmell) – Avsmak (disgust) – Skam-förödmjukelse (shame-humiliation) (Nilsson, 2005)

Evolutionen har ingen uttänkt idé men stödjer vanligen utveckling som ökar överlevnad. De tidigaste affekterna som fruktan-skräck och överraskning har ett rent överlevnadssyfte och vi delar dem med mycket primitiva djur. Senare affekter som intresse och glädje har kopplats på längs vägen och är sannolikt främst till för att skapa mening och lycka. De kan alla beskrivas som en linjär kraft från låg styrka till hög, och de har sinsemellan olika tempo och varaktighet. De har var och en ett typiskt läte, andningsmönster och minspel (Nilsson, 2005) som är likadant oavsett ålder och kulturell bakgrund. Ansiktet har ett stort antal små muskler som vi egentligen bara använder för att kommunicera våra affekter. En fundering som dykt upp bland forskare är om vi kan påverka våra affekter genom att medvetet spänna våra ansiktsmuskler, och på så sätt lura kroppen att uppleva till exempel glädje eller intresse. Marianne Sonneby-Borgström (2005) berättar mer utförligt om dessa teorier. Affekten är kroppens reaktion på världen runt oss eller dess inre tillstånd. När fara uppstår, till exempel att en björn dyker upp, är krop11

pen i gång innan vi medvetet ”känner” fruktan. Hjärtat slår snabbare, hormoner och signalsubstanser utsöndras och energi omdirigeras till våra muskler för att antingen fly eller gå till attack. Neurologen Damasio kallar detta för kroppsliga markörer som sköter grundläggande överlevnadsfunktioner utan att medvetna delar av hjärnfunktionerna behöver kopplas in. Vi delar detta system med primitiva djur (Damasio, 2002). Evolutionen har slipat på våra funktioner. Om något fungerar byts det inte ut utan kompletteras med högre eller förfinade funktioner. Vår förmåga att tänka och reflektera tar lång tid och får vänta på sin tur tills de snabbare affekterna har gjort sitt. När vi föds har vi våra medfödda affekter, men de upplevelser som vi kallar känslor kommer inte att ha representationer i oss förrän vi samlat erfarenheter och upplevelser. Alla våra känslor utgår från en eller flera affekter. Här följer en kort beskrivning av de nio grundaffekterna:

Förvåning – överraskning Den enda neutrala affekten är förvåning-överraskning som ska bryta all aktivitet tills man har överblick i en ny situation. Om vi är en grupp människor som sitter i ett rum och dörren plötsligt öppnas ska vi rikta vår uppmärksamhet mot denna situation. Det kan ju vara en fara som uppstår. Vi riktar blicken, hörseln och vår uppmärksamhet i en bestämd riktning. Tempot är hastigt och varaktigheten är kort. Överraskning syns i ansiktet för att andra i gruppen ska uppfatta situationen och förstå att något är på gång. När vi har läst av den nya situationen övergår överraskningen till en annan affekt. Intresse – upphetsning Om vi är en grupp som sitter och väntar på ett besked i en viktig fråga och om personen som kommer in kan tänkas ge oss information kommer vi sannolikt att byta till affekten intresse-upphetsning. Denna affekt har inte samma snabba stegringstempo som förvåningen men varar längre. Man kan se i vår kroppshållning och i vårt ansikte att vi har en förväntan riktad mot denna person. Vi lutar oss lite framåt, höjer vår blick, sänker våra ögonbryn och tittar fokuserat. Vi är i en positiv affekt. När vi har kontakt med andra människor och intresse uppstår är det en förhöjande kraft. Hjärnan får en dos 12

dopamin, en signalsubstans som underlättar inlärning och kreativitet (Klein, 2005). Samtalet får energi. Som utredare eller behandlare kan man ställa besvärliga frågor om man faktiskt är intresserad av klientens svar i stället för att vara upptagen av att värdera det. När man är genuint intresserad av hur det är för den andre kan denna andre läsa av det och smittas av vårt intresse.

Förnöjelse – glädje Om den nyinkomne ger oss ett positivt besked, till exempel att vår kollega har fött ett välskapt barn och att båda mår bra, övergår den positiva affekten intresse sannolikt till en annan positiv affekt, förnöjelse-glädje. Glädjens uttryck är leendet som syns i munrörelsen men det mest tydliga uttrycket är att den avspeglar sig i våra ögon. Ringmuskeln runt ögat spänns och ögonen glittrar till. Denna lilla muskel kan vi inte styra med vår vilja, den kan bara spännas av en äkta känsla (Damasio, 2002). Vi är vanligen överens om att det sociala leendet, som är en rörelse enbart med munnen, är ett sätt att hälsa varandra. När människor talar om nära saker eller är i en nära relation och leendet inte når deras ögon uppfattar vi omedvetet att något inte stämmer. På samma sätt påverkas vi när någon talar om allvarliga eller sorgliga saker och ögonen plötsligt glittrar till. Vi blir konfunderade och omedvetet illa till mods av de dubbla budskapen. Glädjen kan vara allt från stillsam till enorm. Vi kan tala om lycka, eufori eller glädjefnatt. Glädjen är behaglig och vi delar den gärna med någon. Andras glädje kan vara oemotståndlig. Fruktan – rädsla Om den inkommande personen har pistol och mask för ansiktet övergår vi till affekten fruktan-rädsla, som är en tydlig överlevnadsaffekt och som precis som förvåning-överraskning bryter all annan aktivitet. När något hotar vår existens ska vi inte stoppa upp i funderingar, vi ska reagera instinktivt precis som alla andra djur. Rädslan kan variera från en låg nivå, oro, till en hög nivå, intensiv skräck. Den stiger i kraft och varaktigheten varierar. Eftersom skräcken är en grundläggande överlevnadsaffekt skapar den ett minnesavtryck i vår hjärna för att säkerställa att vi minns och att kroppen reagerar omedelbart om samma fara uppstår igen. Den del av hjärnan 13

som är centrum för dessa lagrade farliga minnen är en del av den äldre hjärnan och heter amygdala. Det finns exempel på människor som skadat amygdala så totalt att de inte reagerar på fara (Damasio, 2002). I vår rädsla är vi sällan logiska och en inadekvat skräckupplevelse får samma avtryck som en verklig fara. De flesta har någon gång i sitt liv fastnat i ett inadekvat skräckbeteende som övergått till att leva ett eget liv utan att påverkas av logiska resonemang. Fobier är ett exempel och panikångest är ett annat på hur skräck kan skapa ett sammanhängande system av minnen, tankar och beteende som ”lever ett eget liv”. De norska minnesforskarna May-Britt och Edvard Moser förklarade det i en tv-intervju (Skavlan, 8/10 2011) som att hjärnan översköljs av kemikalier när situationen är knuten till en stark affekt. Om vi hamnar i en farlig situation och inte kan ta oss därifrån fastnar vi i stress. Hjärnan kommer att vara upptagen av att lösa situationen och lägger ner andra aktiviteter. När vi behöver lösa en farlig situation producerar kroppen bland annat hormonet adrenalin, och om stressen kvarstår kommer vi att ”förgiftas” av en pågående produktion av kortisol. Detta stresshormon hjälper oss att maximera våra ansträngningar, men om produktionen pågår länge påverkar det oss negativt. Bland annat hämmar kortisol vår förmåga att uppta serotinin, en signalsubstans som behövs på lagom nivå för att vi ska vara i känslor av avspänning och ro.

Avsmak – avsky Om den inkommande personen är en obehaglig person uppstår and ra negativa affekter. Avsmak och avsky är från början konkreta överlevnadsaffekter. När något är giftigt ska smaken eller lukten få oss att spotta ut det eller att rygga tillbaka inför lukten. Dessa två affekter är för oss människor också aktiva i relationen med andra och är de två mest avvisande affekterna i sociala relationer. Avsmak syns som en grimas med munnen och avsky som en fryning med näsan och ett snabbt tillbakadragande av huvudet, man ryggar tillbaka inför den andra personen och står inte ens ut med lukten. De är hastiga och omedvetna men uppfattas av personen vi grimaserar eller fryner åt. Det uppstår ett avstånd i kontakten. Ett förståeligt skäl till att man upplever avsmak eller avsky är att någon luktar illa. De flesta har väl någon gång ryggat tillbaka inför 14

en person som luktat gammal svett och smuts, men det kan också handla om mer subtila saker som den andres attityd eller framtoning. Jag har lagt märke till att misstanken eller vissheten om att klienten har utsatt barn för sexuella övergrepp ofta väcker dessa affekter hos utredare eller behandlare. Sannolikt är detta ett beteende som vi har svårt att stå ut med. Det händer att socialarbetare upplever detta obehag när klienter vill komma för nära. Ofta beskrivs det som att han/hon kryper under skinnet. En socialarbetare som arbetade med behandlingssamtal med vuxna berättade att hon upplevde det som om klienten ville dela hennes blodomlopp. Det väckte känslor av avsmak i henne och hon var kritisk till sig själv för att hon kände så. Om man i stället tänker att affektiva kroppsliga upplevelser är en kompass och något man bör lyssna på, så blir det annorlunda. Det är rimligt att man inte vill dela blodomlopp med andra än sina ofödda barn. Går man med på detta behöver man inte bli självkritisk. Det öppnar möjligheten att känna efter om det bara är den delen av relationen som väcker avsmak. Andradelar av relationen med den andre behöver inte väcka samma affekter/ känslor.

Skam Om personen som kommer in genom dörren är en förtryckande person med makt över oss är det sannolikt att vi hamnar i affekten skam. Att vara i skam är att vara i en upplevelse av att vara fel. Skammen är en inre kamp mellan mig själv och mig själv. Det är oftast att vara alldeles ensam med en känsla att andra ser igenom mig. Alf Nilsson (2005) skriver: ”Den slår till med fruktans ögonblicklighet, vredens skoningslöshet och kvalets utdragenhet. Den skär som en kniv genom självkänslan, ovedersäglig så att vi i ögonblicket helst vill sjunka under jorden.” Vi böjer ner vårt huvud och vänder bort vår blick. Vissa rodnar och någon sätter handen för munnen som för att stoppa sig själv. Det händer också att vi döljer hela ansiktet med våra händer för att inte synas och slippa se. Rent fysiologiskt får vi ett plötsligt blodtrycksfall och andningen blir grund och ytlig (Gerhardt, 2004). Att vara i skam är en ytterst obehaglig upplevelse, men samtidigt socialt nödvändigt för att undvika beteende som är socialt oacceptabelt. Alla djur som är beroende av en flock måste anpassa sig till flockens behov. Vi kan 15

inte bete oss hur som helst och affekten skam är en reglerande kraft i detta sociala samspel. Det är uppenbart att samhället omvärderar och förändrar synen på vad som är skamligt beteende, men affekten skam är densamma. Det är också tydligt att vi använder mycket energi för att undvika skam. Att tala för en publik är det som skrämmer oss mest. Risken är att vi ”förlorar ansiktet” (Einhorn, 2014). I vår egen historia finns det exempel på att unga kvinnor hellre dött än stått kvar med skammen, eller att familjer skickat sina barn till internat i främmande länder för att dölja graviditeter. ”Du är inte längre min dotter” kunde fäder säga till sina olyckliga döttrar som blivit med barn utom äktenskapet. I våra dagar händer det att fäder dödar sina döttrar för att återupprätta sin heder och undvika skammen. I vår egen kultur förekommer inte denna form av hedersmord, men svenska män misshandlar och till och med dödar sina kvinnor i raseri som sannolikt föregåtts av skam. Människor som känner skam löser det ibland genom att bli rasande på omgivningen. Det är lättare att stå ut med ilska. Nu har vi förflyttat oss till en annan negativ affekt.

Vrede – raseri Om personen som kommer in ger oss ett negativt besked kan vi övergå till affekten vrede-raseri. Vi kan uppleva allt från lätt irritation till starkt raseri. Vreden har en omedelbart hög nivå, den exploderar, och kan vara länge. Vreden har också ett fysiologiskt förlopp. Hormoner utsöndras, musklerna spänns och vi andas häftigare. Kroppen ställs i beredskap för kamp. Vi vidgar våra näsborrar, lutar oss framåt och energi frigörs. Vi spänner musklerna runt munnen och ögonen. Man använder ju ofta uttrycket ”spänna ögonen i”. Precis som när det gäller glädje uppfattar vi det som om ögonen färgas av affekten. Vi talar om svarta ögon. Våld är ett uttryck för vrede som historiskt och även i nutid huvudsakligen används av män. Under den historiska tid som vi känner till har ”krigaren” glorifierats och setts som den riktige mannen. Jan Guillos romanfigurer Arn och Hamilton är två ”krigare” i olika tider som lockar oss och det görs otaliga filmer som bygger på våld. I dag samlas unga män i olika fotbollsklubbars namn för att kriga med varandra. Övergången från skam till vrede är tydlig. Det är inte ovanligt att en person tar sig från den obehagliga skammen genom att bli vred 16

på någon i sin omgivning. När jag har tagit del av berättelser från samtal med män som slår sina kvinnor verkar det som om våldet ofta föregåtts av en känsla av tillkortakommande hos mannen. Vid hot om skam försvarar han sig med attack.

Kval – pina Om den inkommande personen är en läkare som beklagar att operationen på vår gemensamma kollega misslyckats och att hon dött övergår vi till affekten kval-pina, som kan vara allt ifrån en stillsam oro till en intensiv sorg. Om någon har dött är pinan intensiv. Människan är ett sorgset djur. Det tydligaste uttrycket är att vi gråter. Vi är det enda djur som gråter, men sannolikt inte det enda däggdjur som sörjer. Det berättas om elefanter och delfiner att de kan sörja döda gruppmedlemmar. Man anser att kval-pina är den senaste affekten i vår evolution (Nilsson, 2005) och att det är priset för att vår hjärna är så utvecklad. Våra barn behöver vår omvårdnad länge innan de klarar sig på egen hand. Denna långa barndom är nödvändig för att vi ska hinna utveckla våra kognitiva och sociala förmågor som skiljer oss från alla andra däggdjur. Det behövs en starkt motiverande kraft som förmår oss att ta hand om vår avkomma tillräckligt länge – ingen vill känna sorg som är en långvarig och förlamande affekt. Ibland dyker ordleken ”utan sorg – ingen omsorg” upp i beskrivningen av affekten sorg. Kval-pina motiverar människor till långvari ga strapatser för att rädda sig och sin avkomma från svält och krig. När människor emigrerade till Amerika för att undkomma svälten i Europa eller när människor i dag flyr genom öknar och över berg för att rädda sig och sina barn från krig är det denna affekt som är den pådrivande kraften. Sannolikt har evolutionen stöttat utvecklingen av sorg. De föräldrar som varit mest oroliga för sina barn har vårdat dem mest och gett dem skydd mot rovdjur och andra faror. Affekter och känslor Grundaffekterna är gemensamma för alla människor oavsett ålder och kultur och har samma uttryck. En ettåring tittar bort i skammen på samma sätt som en vuxen person. Sannolikt har vi dock individuella repertoarer när det gäller fördelningen av affekterna. Det är troligen också skillnad i hur starka affekterna är i oss. Vi har olika 17

temperament och läggning (Hedenbro & Wirtberg, 2003). Ett robust barn påverkas mindre av omgivningen än ett sårbart, och ett stillsamt barn påverkar sin omgivning mindre än ett intensivt barn. Grund affekterna är biologiskt givna och är en bas för individens emotioner eller känslor. När vi talar om att vi känner skam, ledsnad, sorg eller ilska har vi en inre bild av vad detta är och hur det känns eftersom vi tränat oss i att känna igen våra upplevelser och sortera dem i olika känslor. Träningen sker tillsammans med våra vårdare. När det lilla barnet slår ut med armarna och skriker säger mamman: ”oj, nu blev du lite rädd” och lägger till något förklarande och tröstande: ”det var bara ett flygplan, det är inte farligt”. Samtidigt håller hon om sitt barn för att lugna. Om vi tänker oss att en mamma och pappa skulle ge stöd åt barnets alla affektuttryck skulle barnet växa upp till en vuxen människa med mycket god förståelse för och kontakt med alla sina känslor. Vanligen sker inte detta utan föräldrar missar ibland barnets uttryck, konkurrerar med egna känslor eller vill ibland inte stödja affektuttrycket. I en sådan situation hamnar barnet sannolikt i affekten skam, som är effekten av ett avbrott i kontakten (Nilsson, 2005). Dessutom tillkommer bekymret att föräldrar sällan förklarar och lugnar barnet i skammen. Hur ofta har ni hört en förälder säga: ”Oj, nu skäms du, det var bara för att jag avvisade dig. Det är inte farligt.” Skammen är ofta en ensam känsla som människor bär i tystnad. Varje individ har en egen unik samling av erfarenheter som är den människans känsloregister och inre bild av sig själv. Ju mer stöd han/ hon har fått, desto mer kontakt har han/hon med sina känslor. Ju mer avvisande han/hon har mött, desto mer skamerfarenheter har han/ hon samlat på sig. Grundaffekterna är desamma, men känslorna är individuella. Man kan säga att känslor eller emotioner är en psykologisk funktion av grundaffekterna. På samma sätt finns fysiologiska funktioner. Vi samlar på oss starka upplevelser i våra kroppar. Negativa upplevelser skapar vanligen spänningar i våra muskler eller i värsta fall i våra organ. Människor som är dåligt tränade i att känna igen sina känslor har sannolikt lagrat dem som kroppsliga spänningar. Mest tydligt är att vi spänner oss i vår andning när vi blir rädda eller skamsna (Havnesköld & Risholm Mothander, 1995). Neurobiologen Antonio Damasio har i flera böcker utvecklat dessa resonemang (2002; 2006). Han använder andra ord, men beskriver 18

samma sak. Han delar upp känslor i primära och sekundära. De primära känslorna har enligt Damasio sina rötter i kroppen och i de äldsta delarna av vår hjärna. De sekundära är förlagda i pannloben som är en del av vår hjärna som utvecklats senare. En vanlig beskrivning av hjärnans utveckling är att vi har tre lager, reptilhjärnan, däggdjurshjärnan och den moderna människohjärnan. Reptilhjärnan hanterar grundläggande funktioner som andning, födointag, drickande och fortplantning. Däggdjurshjärnan är oerhört mer komplex och har funktioner för att ta hand om avkomman och funktioner för anknytning. Vår moderna hjärna ligger som ett yttersta hölje över de ursprungliga delarna och har funktioner för komplicerade kognitiva processer, social förmåga och komplexa känsloförnimmelser. Evolutionen gör inte om gamla fungerande delar utan bygger på med nya delar över eller runt de gamla. En del av de primära känslorna delar vi med lågtstående djur. En fluga flyr från fara utan att reflektera. På samma sätt reagerar vi inför fara, kroppen agerar på egen hand. Om vi var tvungna att förstå faran och tänka över rätt strategi skulle processen ta för lång tid. Damasio berättar med hjälp av exempel hur människor som skadar delar av pannloben förlorar förmågan att känna sekundära känslor och därmed förlorar all förmåga att fungera i samspel med andra människor. De primära känslorna som har sina rötter i andra, äldre delar av hjärnan är dock intakta. Man reagerar på fara och överraskning, och kan uppvisa glädje och kval. Om vi jämför Damasios teori med Tomkins − som nämndes i början av kapitlet − kan man kalla de primära känslorna för affekter och de sekundära för känslor. Jag kommer att återkomma till affekternas betydelse i det fortsatta berättandet.

Spegelneuroner Den senaste stora upptäckten inom neurobiologin är vår tillgång till den intuitiva förmågan att uppfatta och härma andra. Ett nyfött människobarn rör sin tunga i ett försök att sträcka ut den om en vuxen sträcker ut sin tunga. Denna komplicerade kognitiva förmåga har inte spädbarnet ännu, däremot en förmåga att uppfatta och härma den andre. 19