Page 1


Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

Citatet på sidan 61 är hämtat ur Joan Didions Bönbok för en vän (Atlas 2009), i översättning av Brita Dahlman.

ISBN 978-91-642-0410-3 © Linda Skugge och Sigrid Tollgård 2013 Utgiven av Piratförlaget Illustrationer: Elliot Alfredius, Patrick Crotty och Olle Forsslöf/PEOW! Studio Omslag: Sara R. Acedo Omslagsfoto: Plainpicture/BY/Folio Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013


S

å här skulle det kunna beskrivas. Det som hände. En summering av ett liv: hon tillhörde ingen. Det är så lätt att känna sig tvungen att tillhöra någon, men hon tillhörde ingen. Hon övergav en man, hon fick tre barn, hon straffade fel person och slarvade bort sin förstfödda och försökte därför rädda en annan flicka från att upprepa samma misstag. Hon tillhörde ingen. Helt fri: det var så hon valde att se sig själv. En som seglar fri genom livet. Alltid ha möjlighet att bara resa sig och gå. Den största makten av alla: att vägra tillhöra någon. Med en bok redo för varje händelse, för varje känsla. Men om sanningen ska fram, och det ska den, så var det inte riktigt så det var. Hennes längtan efter total frihet, fri kärlek, fri lek, lämnade spår i så många andra människors liv. Spår, som fotspår i nysnö. Spår som ledde tillbaka till henne själv. Blir man någonsin fri från sina spår? En elak tunga hade påpekat att hon var offer för omständigheterna. Övergrepp: ett fysiskt av en man och ett känslomässigt av en ungdomsvän. Båda visade tydligt att den fria kärleken egentligen bara gäller för den som alltid blir vald. Där .9.


fanns också missbruk, alkohol, och sökandet. Sökandet efter det spår som aldrig smälte med snön. Flickan som lämnades. Frågar ni mig skulle jag säga att det finns lite sanning i allt. Men framförallt skulle jag säga hon var en vandrare. En vandrare som var fången i sina spår. Och det som blir kvar: som ett evigt eko. Jag saknar dig, var är du, jag är vilse. Och sorgen som finns överallt. Jag ska berätta den här historien nu. Eller minnet av den. Det kanske är så det är. Att man tror man minns. När man sedan ställs inför kalla fakta ser man något helt annat. Är det då så att man minns fel? Eller består livet bara av parallella minnen? En händelse, flera skeenden. Kanske finns det inga kalla fakta. Är det så att en händelse förändras när nya händelser adderas? Som att blanda färger eller att krydda en maträtt. En ny färg. En ny maträtt. Det som till slut blir ett liv. Att dela händelser resulterar inte i likadana liv. Inte i samma minnen. Kanske är det därför som vissa lever och andra bara överlever. Det här är en historia om just detta. Om att leva eller att överleva. Sanningen är det enda jag kan berätta. Jag vet inte var det börjar. °'N °'E. Kanske börjar det här. I ett skidspår i mars . Eller kanske börjar det i samma skidspår men tjugofyra år tidigare. En annan tid, är det då verkligen samma plats? Eller kanske börjar det med ett foto. Ett fotografi med ett litet barn i sin mammas famn. Kanske börjar det senare. När en far för första gången får se sin dotter som då är en vuxen kvinna. Eller kanske börjar det med frihetstörst. Hur svårt det är att leva som fri. Det är så enkelt att känna sig tvungen . 10 .


att tillhöra någon. Något. Ingenting. Den största makten man kan ha över en annan människa är att inte låta sig ägas. Möjligen är det också en berättelse om kärlek. Om fri kärlek. Snö: ett svidande vitt ljus som tvingar dig att kisa med ögonen. Solen som reflekteras utan slut. Eller ett vitt mörker, en dimma där inga dimensioner existerar. Skare som sjunger under skidorna, eller tung blöt snö som mullrar och rör sig. Under dig flyttar sig snön osynligt. Snö som en välsignelse som döljer allt det som du inte vill se. Som gör det möjligt att fylla på med egna detaljer. Eller snö som blåst till kortlivade formationer i landskapet. Vålnader, skepnader som plötsligt får liv. Ett idylliskt skidspår, som försvinner men som för varje meter du åker förlängs med lika mycket till. Du lever en meter i taget. Och det enda som bekräftar att du finns är din andedräkt som står som rök ur din mun. Spåret som kantas av bruna och purpurfärgade hål. Fläckar av kaffe och solbærssaft, som vittnar om att andra varit där före dig. Men i just din meter av livet, av tiden, är du alldeles ensam. Den här historien, kära läsare, utspelar sig bland annat i Gudbrandsdalen i Norge. °' N °' E. Skeikampen. I snö. Det är påsk. Där finns ett gammalt slitet pensionat vid en åker. Optun. Det drivs av en kvinna som heter Maren och hennes mor. Stället kan ha stått där i flera århundraden. Det kan också precis ha dykt upp. Ingen vet säkert. Det ser likadant ut år efter år. Generationer passerar. Lukten: torkat trä, eld, damm, blöta skidkläder, valla. Det består av två röda trähus. Ett större hus där man umgås, äter, leker, spelar spel: charader, kort och . 11 .


mahjong. Matsalen har stora fönster mot de sluttande åkrarna. Flera kilometer av brant sluttning. Har du varit där så har du säkert hört historien om Maren som varje dag åkte skidor till skolan. Snabbt nedför. Alltid i tid på morgonen. Och den tunga klättringen uppför fälten på kvällen. Alla dagar. I vinterns alla väder. Det andra huset: sovrum. Gamla sängar, med nedlegat tagel. Flugor som flyger oavsett årstid. Som letar sig in mellan fönsterrutorna och fastnar där. Handfat med kallt vatten, ibland alldeles rött. Färgat av rosten i ledningarna. Färgerna: starka oljefärger i rött, blått, grått. De röda husen skiftar i grått. Efter tiden och vinden som piskat och pockat. Väggarna innanför dörren är klädda med avbrutna skidspetsar. Gäster som kommit och gått. Som i skidspårets strapatser brutit spetsen. Ett tidsdokument. Ett minnesmonument. Som för varje år flätas lite längre. Kanske sitter dessa skidspetsar där ännu? Minnen på en vägg. Det är påsk. Det är skidor. Det är snö. Samma varje år. Rutiner. Det är oundvikligt det som ska ske. Vi ska träffa dem nu. De som den här historien handlar om. Sibylla. Rune. Eva. Wenche. Gustaf. Carl. Anna. Nicole. Bobo. Gunnel. Majken. Olivia. Jonna. Den handlar om kärlek. Men mest om att inte låta sig ägas. Om att vara fri. Och vad längtan efter frihet gör med människan och dem som blir kvar.

. 12 .


Sibylla påsken 1987

D

etta var oändligheten , det stora intet. Skidorna rusade fram i spåret. Sibylla Rask hade bra glid. Hade hon inte haft Olivia bakom sig i pulkan skulle

hon njutningsfullt ha pressat upp farten. Tagit i med magen och stakat hårt med armarna. Hon skulle känna smärtan i kroppen som tog ut sig till max, värmen innanför tröjan, den svala luften mot ansiktet. Den vadderade tystnaden, snön som svalde alla ljud. Det enda som skulle höras var stavarnas tag, skidornas glid över snön och hjärtats slag som förökade sig och ekade i kroppen. Åren före tvillingarna hade detta varit vad Sibylla njutit av på skidsemestern: det storslagna metalliskt silvervita landskapet, tystnaden, smärtan och de egna hjärtslagen som överröstade alla tankar. Men i dag tog Sibylla det lugnare. I pulkan som hon drog bakom sig sov Olivia tungt. Solen var stark. Miljarder pärlor, solens gnister gjorde snön till ett hav av juveler och paljetter. Snart skulle den glatta snön förvandlas till messmör. Hon ångrade att hon inte stått på sig om vallaklistret. Sibylla, det behövs inget klister, hade Gustaf sagt. Vi

. 13 .


behöver inte stanna och köpa nytt. Sibylla suckade, det skulle bli en tung hemfärd med pulkan. För henne hade det räckt att åka till Idre. Det var inte en lika lång resa och man hade sin egen stuga där man kunde sköta sig själv. Istället hade Gustaf lydigt brutit familjetraditionen: en sportlovsvecka i Idre mot att fira påsk vid Skeikampen i Gudbrandsdalen. Boendet i en bekväm stuga med eget kök var sedan några år utbytt mot ett slitet rum på ett gammalt bedagat pensionat. Allt för att Rune kallat. Rune som hittat ett charmigt ställe. Alla måste komma! Lite längre fram i spåret skidade Gustaf, Eva och Rune. Gustaf med Jonna i pulka. Carl och Anna var också med. Men de låg långt efter. Sibylla höll sig strax bakom de andra. Gustaf kunde vara så vårdslös i backarna. Sibylla, barnet är fastspänt i pulkan, brukade han säga, hon kan inte ramla ur. Men Sibylla ville ändå hålla koll på att Jonna verkligen hängde med bakom Gustaf. Samtidigt kastade hon med jämna mellanrum ett öga över axeln på Olivia. Hon hörde hur Rune drog en av sina historier, alltid detta självförhärligande. Platser han besökt, alla vd:ar han lunchat med, alla dyra saker som han köpt, de handgjorda skorna från Paris, det senaste priset han inhämtat under Cannesfestivalen och hur han där festat med Michelle Pfeiffer och Brooke Shields. Hur orkade Eva lyssna på detta hela dagarna? Hur orkade hon vara gift med Rune? Sibylla förundrades över hur oberörd, ja nästan lugn, Eva såg ut när Rune höll hov. Ibland skrattade hon till och med och lade till någon egen anekdot. Men värst tyckte ändå Sibylla det var att lyssna på Gustaf i

. 14 .


dessa lägen. Hon skämdes för sin man. En småstadsläkare som inte hade något att komma med som var ens halvvägs så spektakulärt som Runes champagnefester och dyra italienska scarves. Ändå skulle Gustaf envisas med att kontra med egna historier. Eftersom han inte upplevt något själv började han berätta historier som var någon annans. En kollega på sjukhuset hade varit i New York en gång och träffat Bruce Springsteen på en bar. En annan kollegas fru hade en trust fund. Sibylla var tvungen att stanna och låtsades justera skidans bindning så att hon hamnade utom hörhåll. Hon klarade inte av att lyssna på Gustaf som försökte skryta. Varför behövde han ställa sig in hos Rune? Rune var bara en självgod alkis. Såg han inte det? Sibylla undrade om Gustafs och hennes liv var så tråkigt att han måste prata om andras bravader för att verka spännande. Det hade nästan varit bättre om han ljög, tänkte hon. Om han fabricerade egna fantastiska händelser, vad som helst. Då hade det inte varit så uppenbart att det största som hänt Gustaf de senaste fem åren var en ny bil, en ny rullfock på båten och en befordran till specialistläkare på Linköpings Universitetssjukhus. Vad var det för fel på det? undrade Sibylla bittert. Det fanns väl jättemycket att vara stolt över. Barnen Jonna och Olivia. Carl som nu nästan var vuxen. Men det räckte inte för Gustaf. Och det imponerade absolut inte på Rune och Eva. Sibylla avbröts i sina tankar av Rune som väntade på henne längre fram i spåret. Gustaf och Eva hade velat skida i förväg för att ta de bästa platserna vid rastplatsen vid Skarbua och Gustaf hade därför överlåtit Jonna och pulkan till Rune. En sådan här

. 15 .


varm dag brukade Skarbua vara fullt av folk som firade påskeferie. Den absolut bästa platsen var Örnnästet. En avsats högst upp på sydsluttningen med en hänförande utsikt över Gudbrandsdalen. Sibylla gillade inte att Gustaf lämnat över ansvaret att dra Jonna på någon annan. Men hon försökte att inte visa oron för Rune. Hon var inte dum, klart hon fattade hur alla log i mjugg åt henne. Hennes oro, hennes ängslan över barnen. Omsorg! ville Sibylla vråla ibland. Det är bara omsorg! Men givetvis teg hon. Den sista biten upp mot Skarbua gick genom ett bergspass. Det var en mödosam klättring med pulka, och Sibylla koncentrerade sig för att lyssna på tecken i snön. De tunga snöklädda bergssluttningarna omslöt henne. Snön hängde som plymer från trädens grenar. Vindskulpterade snödrivor överallt. Veckan hade bjudit på snö, tö och blåst om vartannat. Det visste ju vem som helst att det var som gjort för laviner. Snön suckade dämpat. Sibylla hörde det tydligt. Men alla verkade fortfarande oberörda. Hade Sibylla fått välja hade de tagit spåren genom skogen i dag, den plana delen, haft träden som skydd för lavinen som Sibylla visste lurade och när som helst skulle kunna sättas i rullning. Sibylla förstod att det ögonbedövande glittrande landskapet var förrädiskt. Hon kände till faran som fanns bakom snöns och kylans speglar och kristaller. ”Här uppe, precis bakom krönet, fanns en hytte där man kunde övernatta. Men den slog visst igen i slutet av sjuttiotalet. Det var väl ingen som orkade underhålla den. Primitivt, men jävlar vad mysigt det var att ligga i en sovsäck med rök ur munnen och alldeles kolsvart utanför.” Sibylla försökte koncentrera sig på vad Rune pratade om. Vad sa han? På sjuttiotalet?

. 16 .


När de kom fram satt redan Eva och Gustaf ned. De hade köpt varm solbærssaft och Solo till barnen. ”Bare Solo har Olos.” Rune skrattade gott åt reklamen. ”Norrmännen vet hur man gör riktig reklam. Men inget slår vår kampanj vi gjorde för Bragokexen. ’Brago är bara Bra och Go.’ Den var faktiskt föregångare till Solos kampanj.” Sibylla svävade iväg i tankarna. Jonna och Olivia hade vaknat och ville upp ur pulkan. ”Mamma, jag har kissat.” ”Mamma, jag är hungrig.” Gustaf gjorde inte en ansats att resa sig utan var helt uppslukad av Runes detaljerade beskrivning av reklamkampanjens olika beståndsdelar. Kan han verkligen ha varit här på sjuttiotalet? Varför verkade ingen annan veta om det? Hon suckade och reste sig för att hämta blöjorna som låg nedpackade i ryggsäcken.

. 17 .


Gunnel och Majken mars 2013

”Första gången jag var här beställde jag en skinkmacka och hon tittade på mig och tänkte ’en till att göra ett bajshandtag hos’, men nu gör jag alla rätt och säger tooooofu och får alltid bästa fönsterplatsen.” Gunnel tittade ömt på sin syster Majken. De togs oftast för tvillingar, fast de korrigerade det alltid förtjust med ett ”vi är pseudotvillingar” och så fick alla lära sig ett nytt ord. De berättade aldrig för någon om vem som var äldst och folk gissade alltid fel så de fick leva som ”tvillingarna Granath”, ”någonstans mellan tjugofem och trettio” ifred fast de var pseudo. ”Måste du alltid säga bajs för högt…”, sa Majken. ”Det heter Tourettes. Och förresten vill jag ha tillbaka min bok nu.” Gunnel och Majken gick oftast att finna i fönstret på Kafé Copacabana i Hornstull och de pratade nästan uteslutande om böcker som de läste. Majken fiskade upp Julian Barnes The sense of an ending och systrarna började en passionerad utläggning om hur näst intill perfekt denna bok var. Vartenda ord var magiskt och det var vackert att den handlade om en äldre man som summerar sitt liv.

. 18 .


”Jag älskar att han är så där brudig”, sa Gunnel och pratade som vanligt lite för högt. ”Han är ju exakt likadan som alla brudar som bara ’Stefan ändrade just sin status på Facebook till att han lyssnar på Lykke Li, och vi lyssnade på hennes I follow rivers i går, vad betyder det’. Så gör ju bara tjejer men så är den här äldre

BRITTISKA mannen så! Visst är det fantastiskt!” ”Och cockteasern i boken!” fortsatte Majken. ”Menar han att hon inte BEHÖVDE ha sex för att de körde den där sexvarianten, det vill säga hon blev tillfredsställd eller menade han att hon ändå teasade, det vill säga hon VILLE egentligen ha ’riktigt’ sex men ville teasa honom genom att vägra honom sex?” ”Jag tycker att den där ställningen de kör verkar väldigt intressant.” Gunnels ögon lyste. ”Den måste jag prova någon gång, synd bara att jag inte har någon att prova den med, den känns lite för avancerad att föreslå för något ragg!” Gunnel skrattade högt. ”Du, kan du 1. ta av dig klockan och 2. kavla upp skjortärmen och sedan eeeh så tänkte jag att jag gnider mig mot dig tills jag kommer.” ”Gunnel tyst!” Majken hyssjade sin syster och spände blicken i henne. ”Apropå hångel så MÅSTE du läsa How to be a woman snart…” ”Jag kan inte tänka på Caitlin Moran utan att tänka moron, gud vad hon måste ha blivit retad för det, skriver hon något om det?” ”Nejnej. Man säger Mo-Ran med betoning på sista stavelsen. Du måste läsa! Hon är helt fantastisk! Man garvar ihjäl sig. Bäst är när hennes polare Rachel budgeterar kroppshårsbusinessen en vecka innan de ska gå ut och ragga. Det går inte att vaxa samma

. 19 .


dag för då blir man rödprickig, utan det måste göras i förväg men det kostar en massa pengar som de kan använda till taxin hem och som Rachel säger: ’I don’t want to be hairless – but on a nightbus, fuckless.’” Systrarna skrattade. ”Ska vi inte skriva en sådan bok då? Vi pratar ju alltid om att vi borde skriva en bok, vi borde sluta prata och börja göra. Vi kan vara tvillingdeckarna.” ”Gärna det”, sa Majken och skrattade gott. Gunnel fortsatte: ”Vi är två unga PSEUDO -feminister som alltid fikar och äter toooofu på Kafé Copacabana i Hornsa och så…” Gunnel petade bort all tofu på mackan. ”Jag trodde du gillade tofu?” ”Nä, det är bara för syns skull. Alldeles för äcklig konsistens och så är det kallt, jag klarar inte av kall mat. Vet du hur ofta sådana här småställen får stänga omedelbart på grund av bajsbakterier. Det går inte att kolla toatricket…” Majken avbröt: ”Som är?” ”Man ska kolla toaletterna, om de är äckliga så säger det något om den övriga hygienen. Men hur ofta har krogar fräscha toaletter? Har du någonsin sett ett ställe med fräsch toa eller?” ”Värst är de som har automatisk citrondoftare som trycks in med någon liten motor…” ”Förlåt, var var vi, Caitlin Moran? Jag har inte läst henne. Majken berätta, hur är hon?” ”Jag älskar henne! Men om vi ska skriva en bok så skriver jag hellre något som har med en sådan där tjej som i Julian Barnes

. 20 .


The sense of an ending. Jag HATAR den där typen av tjejer! Som spelar så där helt ENIGMATISKA ! Som när hon ber honom vänta vid en station med övernattningsväska och så SÄGER hon ingenting när de kör, bara ’du fattar ingenting!’. VAD är det han ska fatta? Ska han fatta det AV SIG SJÄLV ? Och så kör hon helt ryckigt för att understryka hur jävla korkad han är. Jag hatar passive aggressive-människor! Särskilt när de är tjejer. Som liksom lägger hela sin sexualitet i sin passive aggressive-het.” ”Och jag hatar henne för att hon vägrar ge honom dagboken…” ”Ja, värsta burnt diaries!” ”Ooops, pro Ted alltså. Vi bara sitter och äter toooofu på flatstället nummer ett och så älskar vi Ted Hughes och Julian Barnes.” Gunnel tog upp Julian Barnes bok och visade författarfotot. ”Barnes är superlik Ted. Skitsnygga båda två. Vi kommer bli portade här.” Majken grävde med fingret i glaset med kaffe och fångade upp det sista mjölkskummet och stoppade fingret i munnen. ”Vet du hur mycket bakterier man har på fingrarna, hur kan du SUGA på fingret?” ropade Gunnel, återigen lite för högt. ”Borde det inte finnas något slags ficklampa med ultraviolett ljus, typ som en sådan där som de ser blod med på brottsplatser?” ”Va?” ”Ja, och så ser man bajsbakterier med den! Visst vore det genialt!” ”Men Gunnel, då skulle du inte kunna käka någonstans.” ”Det gör jag ju inte heller.” ”Tror du att bara för att vi vuxit upp med en knepig mamma

. 21 .


så blir vi lite kära i sådana som Ted och Julian Barnes. Vad heter det? Anti oidipus-komplex!” Majken skrattade så hon frustade. ”Vad betyder det, jag orkar inte googla. Sonen blev kär i sin mamma? Och vi som fick vår morsa blir kära i vår frånvarande och snygga far som är Ted och Julian?” ”Fan, vi borde skriva en egen bok. Jag menar allvar! Jag tycker vi gör som Posy Simmonds, hennes Tamara Drewe-serie är ju en

COVER på den gamla boken Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy från tjugotalet. Det är ju så genialt. Vi tar en gammal avdankad bok och gör en ny version av den. Till exempel Daphne du Mauriers Rebecca och…” ”Du med din Rebecca!” ”Men det är inne med spökromaner och hemsökta hus nu, Jeanette Winterson kommer med en spökroman och…” ”Då tar jag hellre en Agatha Christie och förgiftar alla med idegran! Nä, nu kommer min rickshaw, jag måste gå, hur SJUKT kul är det inte att brorsan till cockteasern i Julian Barnes The sense of an ending avslutar alla sina mail så!”

. 22 .

Profile for Smakprov Media AB

9789164204103  

9789164204103  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded