Vi
VI
JE VGE NI J Z A M JATIN ÖV E RS ÄT T N I N G AV S V E N VA L L M A R K
Modernista stockholm
14
Anteckning nr 1 Disposition: En tidningsnotis. Den visaste av alla linjer. Ett poem.
— J a g skriver helt enkelt av – ord för ord – vad som står i Statstidningen i dag: Om 120 dagar kommer integral att vara färdigbyggt. Det stora, historiska klockslag är nära, då den första integral kommer att svinga sig upp i världsrymden. För tusen år sedan lade era heroiska förfäder hela jordklotet under Den Enda Statens makt. Er förestår en ännu ärofullare bragd, att med er elektriska, eldsprutande integral av glas integrera universums ändlösa ekvation. Er förestår att lägga förnuftets välsignelsebringande ok på de okända väsen, som bebor andra planeter och som måhända alltjämt lever i frihetens vilda tillstånd. Om de inte inser att vi bringar dem en matematiskt felfri lycka, är det vår plikt att tvinga dem att bli lyckliga. Men innan vi griper till vapnen vill vi pröva ordets makt. I Välgörarens namn kungöres härmed för alla nummer i Den Enda Staten: Var och en som känner sig vara vid full vigör är förpliktad att författa lovtal, skaldestycken, manifest, oden eller andra verk över Den Enda Statens skönhet och storhet. Detta kommer att bli den första last som integral kommer att medföra. Leve Den Enda Staten, leve numren, leve Välgöraren!
När jag skriver detta känner jag hur mina kinder glöder. Ja, vi ska integrera universums grandiosa ekvation. Ja, vi ska räta ut denna vilda kurva till en tangent, till en asymptot, till en rät linje. Ty Den Enda Statens linje är den räta linjen. Den stora, gudomliga, exakta, visa räta linjen, den visaste av linjer. 15
Jag, D-503, Konstruktören av integr a l , är endast en av Den Enda Statens matematiker. Min penna som är van vid siffror är inte i stånd att frambringa assonansernas och rimmens musik. Jag försöker bara att anteckna vad jag ser och vad jag tänker eller rättare sagt vad vi tänker (just vi, och må detta »VI« bli rubriken över mina anteckningar). Men detta blir ju en derivata av vårt liv, av Den Enda Statens matematiskt fulländade liv, och om det förhåller sig så, kommer då inte detta att av sig självt, utan min vilja, bli till ett poem? Jo, det kommer det. Jag tror det, jag vet det. När jag skriver detta känner jag att mina kinder glöder. Antag ligen liknar detta vad en kvinna erfar när hon för första gån gen inom sig förnimmer pulsen av ett ännu ytterligt litet, blint människopyre. Detta är jag och samtidigt inte jag. Och under långa månader kommer jag att nödgas nära det med mina safter, med mitt blod för att sedan med smärta slita det ifrån mig och nedlägga det vid Den Enda Statens fötter. Men jag är redo som var och en – eller nästan var och en av oss. Jag är redo.
16
Anteckning nr 2 Disposition: Baletten. Den kvadratiska harmonin. X.
— V å r . Från de vilda, osynliga slätterna på andra sidan Gröna Muren för vinden med sig gult frömjöl från något slags blommor. Av detta sötaktiga stoft blir läpparna torra – man fuktar dem ideligen med tungan – och det måste vara därför som läpparna är ljuvligt fuktiga på alla mötande kvinnor (och även män, natur ligtvis). Detta hindrar en smula det logiska tänkandet. Men vilken himmel! Djupblå och inte fördärvad av ett enda moln (vilken barbarisk smak forna tiders människor måste ha haft, då deras skalder kunde inspireras av dessa klumpiga, oformliga, fånigt hopträngda massor av ånga!). Jag älskar – jag är övertygad om att jag inte misstar mig om jag säger: vi äls kar – endast en sådan här steril och oklanderlig himmel. Sådana dagar är hela världen gjuten av samma oförstörbara, eviga glas som Gröna Muren och alla våra byggnader. Sådana dagar ser man själva det blå djupet av tingen och varseblir deras dittills okända och häpnadsväckande ekvationer, upptäcker dem i det mest vanliga och vardagliga. I morse var jag till exempel på varvet där integr al byggs. Plötsligt föll min blick på maskinerna. Med slutna ögon, glömska av sig själva, snurrade regulatorernas kulor. Blänkande vevstakar böjde sig åt höger och åt vänster. Balanshjulet gungade stolt sina axlar. Stämmaskinens mejsel neg i takt till en ohörbar musik. Plötsligt stod hela skönheten i denna grandiosa maskinbalett, övergjuten av den lätta, blåaktiga soldagern, klar för mig. Medan jag stod där frågade jag mig varför detta var så vackert. Varför är över huvud taget dans vacker? Svaret är, att det beror på att den är en ofri rörelse, därför att hela den djupa meningen med dansen ligger just i dess absoluta estetiska underkastelse, 17
i den ideala ofriheten. Och om det är riktigt att våra förfäder hängav sig åt dansen i livets mest hänförda ögonblick (i religiösa mysterier och vid militära parader), så kan detta endast betyda att ofrihetens instinkt sedan urminnes tid är organiskt förbunden med människan och att vi i vårt nuvarande liv endast medvetet… Jag får avsluta senare. Det har knäppt till i numeratorn. Jag ser upp. Naturligtvis, det är O-90. Hon kommer att vara här inom en halv minut för att ta mig med på en promenad. Den kära O! Jag har alltid tyckt att hon gör skäl för sitt namn. Hon är 10 centimeter under moderskapsnormen och verkar där för som om hon helt och hållet vore rundsvarvad, och hennes mun öppnar sig i ett rosigt O inför allt som jag säger till henne. Och så har hon ett runt, mjukt veck vid handloven alldeles som på småbarn. När hon kom in i rummet sjöng alltjämt logikens svänghjul inom mig, och av bara farten började jag tala om den formel som jag just hade funnit och under vilken vi alla gick in, både vi och maskinerna och dansen. – Underbart, inte sant? frågade jag. – Ja, visst är det underbart med våren, log O-90 emot mig med sina rosenläppar. Har man hört på maken! Våren! Hon pratar om våren. Dessa kvinnor! Jag tystnade. Nere på gatan. Den är full av folk. Vid sådant väder använder vi vanligen vår privata timme efter middagen till en extra prome nad. Som alltid blåser Musikfabrikens alla trumpeter Den Enda Statens Marsch. I jämna led, fyra och fyra, män och kvinnor, marscherar numren triumferande och taktfast, hundratals och tusentals av nummer i sina blågrå unifer* med de gyllne statliga nummerbrickorna på bröstet. Även jag – vi fyra i vårt led – är en av de otaliga vågorna i denna mäktiga ström. Till vänster om mig O-90 (om en av mina håriga förfäder hade skrivit detta för tusentals år sedan, hade han antagligen använt det löjliga ordet * Sannolikt av det gamla »uniform«.
18
»min« O-90); till höger ett par obekanta nummer, ett kvinnligt och ett manligt. Den ljuvligt blå himlen, nummerbrickornas små barnsolar, ansiktena som inte fördystras av absurda tankar… Allt strålar och lyser som om det vore gjort av en enda, strålande, leende materia. Och trumpeternas mässingsklanger: »Tra-ta-ta-tam. Tra-ta-ta-tam«, dessa mässingstrappsteg som blänker i solen och som lyfter en steg för steg allt högre upp i det svindlande blå… Och plötsligt stod det på nytt klart för mig alldeles som på morgonen på varvet. Det var som om jag med ens såg allt för första gången i livet: de obevekligt raka gatorna, gatubelägg ningens ljusgnistrande glas, de genomskinliga bostadshusens gudomliga parallellepipeder, de gråblå marschkolonnernas kvad ratiska harmoni. Med ens var det som om det inte hade krävts generationer utan som om jag själv – just jag – hade besegrat den gamle Guden och det gamla livet och som om just jag hade skapat allt detta och nu stod där som ett torn och fruktade att röra armbågen för att inte murarna, kupolerna och maskinerna skulle splittras och störta samman… Och så på ett enda ögonblick ett språng genom århundradena, från + till –. Jag erinrade mig (tydligen genom kontrastassocia tion), jag erinrade mig plötsligt en tavla i ett museum. Den föreställde en gata från deras dåvarande, tjugonde århundrade, ett larmande, brokigt, förvirrat vimmel av människor, hjul, djur, affischer, träd, färger och fåglar… Så har det ju faktiskt varit, så kunde det se ut! Detta föreföll mig så overkligt och orimligt att jag inte förmådde behärska mig utan brast i skratt. Och som ett eko kom det omedelbart ett skratt från min högra sida. Jag vred på huvudet. En rad vita, ovanligt vita och vassa tänder och ett obekant kvinnoansikte mötte min blick. – Förlåt mig, sa hon, men ni betraktade allt med så hänförda blickar som en viss mystisk gud på skapelsens sjunde dag. Det verkade som om ni var övertygad om att ni och ingen annan hade skapat också mig. Mycket smickrande för mig… Allt detta sa hon utan att dra på munnen, det föreföll nästan 19
med en viss respekt (det är möjligt att hon känner till att det är jag som är Konstruktören av integr al). Men ändå fanns det, jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, i hennes ögon eller över hennes ögonbryn ett slags märkvärdigt, irriterande x, som jag inte blev klok på och inte kunde ge något siffermässigt uttryck. Av någon anledning kände jag mig bragt ur fattningen och började lätt förvirrad att söka logiskt motivera mitt skratt. Det var ju alldeles klart att denna kontrast, detta oöverstigliga svalg mellan då och nu… – Men varför oöverstigligt? (Vilka vita tänder!) Man kunde ju överbrygga svalget. Tänk er bara: trumman, bataljonerna, marschkolonnerna – detta fanns ju också förr i världen, följakt ligen… – Det är ju alldeles klart! utbrast hon (det var en förbluff ande samstämmighet; hon använde sig nästan av mina egna ord, av det som jag hade skrivit ned före promenaden). – Ni ser ju att till och med tankarna… Det beror på att ingen är bara »en« utan »en av«. Vi är så lika… Hon: – Är ni säker på det? Jag lade märke till den skarpa vinkeln som bildades av hen nes ögonbryn, som löpte högt upp mot tinningarna. De bildade liksom övre delen på ett klart tecknat x. Jag kom av mig på nytt, tittade åt höger, tittade åt vänster, och… Till höger om mig gick hon, smärt, finskuren, smidig som en vidja, I-330 (först nu såg jag hennes nummer). Till vänster om mig gick O, så helt annorlunda, så helt tecknad av kurvor och med sitt barnsliga veck runt handloven. Och så ytterst i vårt led ett för mig obekant manligt nummer, en dubbelböjd figur som liknade bokstaven S. Vi var alla olika… Hon till höger om mig, I-330, hade tydligen märkt min osäkra blick och sa med en suck: – Ja… tyvärr! I själva verket var detta »tyvärr« ingalunda så sin plats. Men det var på nytt någonting i hennes ansikte eller i hennes röst… 20
Med en för mig ovanlig skärpa sa jag: – Det är ingenting att sucka över. Vetenskapen gör framsteg och det är tydligt att om också inte nu genast så inom femtio eller hundra år… – Till och med näsorna hos alla… – Ja, just näsorna, nästan skrek jag. Man kan inte komma ifrån att de utgör ett slags källa till avund… Om den ene ska gå omkring med potatisnäsa, den andre… – Nå, ni för er del har ju inget att klaga över. Ni har ju rentav en »klassisk« näsa, som det hette förr i världen. Men era händer däremot… Nej, visa mig, var snäll och visa mig händerna! Jag tål inte att man tittar på mina händer. De är alldeles håriga, fullkomligt lurviga, något slags idiotisk atavism. Jag sträckte fram min hand och sa så likgiltigt som möjligt: – Aphänder. Hon betraktade mina händer och såg mig sedan i ansiktet: – Detta är verkligen ett högst intressant ackord. Hon mätte mig med forskande blickar, och på nytt drogs ögonbrynen upp och bildade en vinkel. – Han är skriven på mig, kom det glatt ur O-90:s rosenmun. Det hade varit bättre om hon hade hållit sig tyst. Hennes inpass var totalt överflödigt. Över huvud taget har den kära O – hur ska jag uttrycka mig – en felaktigt beräknad tunghastighet. Tungans sekundsnabba hastighet bör alltid vara något lägre än tankens, och det får absolut inte förhålla sig tvärtom. I slutet av gatan slog klockan i Ackumulatortornet dånande 17. Den privata timmen var till ända. I-330 avlägsnade sig tillsam mans med det S-formade manliga numret. Han har ett ansikte som inger respekt och det förefaller mig nu på något sätt bekant. Jag måste ha mött honom någonstans fast jag för tillfället inte kan erinra mig var. Till avsked log I mot mig, och hennes ögonbryn bildade allt jämt samma gåtfulla x. – Titta in i hörsal 112 i övermorgon, sa hon. 21
Jag ryckte på axlarna: – Om jag får order att bege mig dit, alltså till den sal ni nyss nämnde. Med en säkerhet som jag fann alldeles obegriplig, svarade hon: – Det kommer ni att få. Kvinnan i fråga gjorde ett lika obehagligt intryck på mig som ett olösligt irrationellt led som oförhappandes smugit sig in i en ekvation. Och jag gladde mig åt att om också bara för en kort stund få vara på tu man hand med den kära O. Arm i arm pas serade vi fyra gatukorsningar till det hörn där hon måste ta av till höger, jag till vänster. – Jag skulle så gärna vilja komma till er i dag och dra för gardinerna. Just i dag, nu med detsamma… sa hon och såg skyggt på mig med sina runda kristallblå ögon. Hon är för lustig. Vad skulle jag säga? Hon hade ju varit hos mig så sent som föregående dag och visste lika bra som jag att vår nästa sexualdag inföll först i övermorgon. Det var helt enkelt hennes tunga som på nytt hade hunnit före tanken ungefär som en för snabb tändning (ibland skadlig) i en motor. När vi skildes kysste jag två gånger, nej, tre gånger för att vara exakt, hennes underbara, blå ögon som inte fördunklades av det minsta moln.
22
Anteckning nr 3 Disposition: Kavajen. Muren. Lagtavlan.
— J a g har tittat igenom allt som jag skrev i går och ser att jag inte har uttryckt mig tillräckligt klart. För var och en av oss är alltsammans visserligen fullkomligt klart. Men vem vet, kanske har ni, okända läsare, till vilka integr al ska föra med sig mina anteckningar inte hunnit längre i civilisationens stora bok än till den sida där våra förfäder befann sig för 900 år sedan. Ni känner kanske inte ens till så elementära ting som Tim-Lagtavlan, Privata timmarna, Moderskapsnormen, Gröna Muren och Välgöraren. Det förefaller mig löjligt och samtidigt mycket besvärligt att tala om allt detta. Det är precis som om en författare från låt oss säga 1900-talet i en roman skulle behöva förklara vad som menas med »kavaj«, »våning« och »hustru«. Men förresten, om hans roman skulle översättas för vildar, skulle man då kunna tänkas reda sig utan en förklaring i fråga om ordet »kavaj«? Jag är övertygad om att vilden skulle stirra på »kavaj« och tänka: »Vad ska det vara bra för? Det är ju bara en börda.« Jag har en känsla av att ni kommer att stå precis lika frågande, när jag talar om att ingen av oss har varit utanför Gröna Muren sedan Tvåhundraåriga kriget. Men, kära vänner, tänk bara efter, det skadar verkligen inte. Det är ju alldeles tydligt att hela mänsklighetens historia, så långt vi känner den, är historien om en övergång från nomadiserande samhällsformer och till mer bofasta. Men följer då inte därav att det i allra högsta grad bofasta levnadssättet (vårt) samtidigt är det mest fulländade. Endast under de förhistoriska tider när det fanns nationer, krig, handel och upptäcktsresor, under vilka mer än ett Amerika upptäcktes, drog människorna planlöst fram över jorden från den ena änden till den andra. Men vad skulle dylikt tjäna till nu för tiden? 23
Jag medger att man inte med ens eller utan besvär lyckades få folk att vänja sig vid en dylik bofasthet. När under Tvåhundra åriga kriget alla vägar förföll och växte igen måste det till en början ha förefallit mycket obekvämt att bo i städer som var avskurna från varandra genom grönskande ödemarker. Nå, än sedan? Efter det att människan hade tappat svansen lärde hon sig antagligen inte heller med detsamma att jaga bort flugorna utan svansens hjälp. Hon kände sig säkert ganska illa till mods utan svans i början och saknade den nog. Men nu däremot – skulle ni kunna föreställa er att ni hade svans? Eller skulle ni kunna tänka er gå omkring naken på gatan, utan »kavaj« (ni promenerar kanske alltjämt omkring i »kavaj«)? Det är på samma sätt här hos oss. Jag för min del kan inte föreställa mig en stad som inte är omgiven av Gröna Muren, och jag kan inte föreställa mig ett liv som inte är ifört Lagtavlans sifferskrud. Lagtavlan… Dess purpursiffror på det gyllene fältet på väg gen i mitt rum blickar mig just nu i ögonen med sträng omtanke. Jag kommer ofrivilligt att tänka på vad de gamle kallade »ikoner« och känner ett behov av att skriva vers eller att bedja (vilket är ett och detsamma). Varför är jag inte skald, så att jag värdigt kunde besjunga dig, o, Lagtavla, du Den Enda Statens hjärta och puls! Alla har vi (och kanske också ni) redan som barn i skolan läst det största av den gamla litteraturens dokument som bevarats till våra dagar, »Tågtidtabellen«. Men ställ till och med den vid sidan av Lagtavlan, så kommer den att ta sig ut som grafit bred vid diamant. Båda består av ett och detsamma – C –, kol, men hur evig, genomskinlig och strålande är inte diamanten! Vem tappar inte andan när han med ilande hast jagar fram genom »Tågtidtabellens« sidor! Men Tim-Lagtavlan förvandlar i verklig heten var och en av oss till en sexhjulig stålhjälte i ett stort poem. Varje morgon stiger vi, miljonerna, upp med sexhjulsprecision vid en och samma timme, i en och samma minut. Vid en och samma timme börjar och slutar vi med miljonsamstämmighet vårt arbete. Och sammansmälta till en enda miljonarmad kropp för vi i en och samma av Lagtavlan fastställda sekund skeden 24
till munnen, beger oss i en och samma sekund ut på promenad, går till hörsalen, till salen för Taylorgymnastiken och till sängs… Jag ska vara helt uppriktig. Vi har ännu inte nått fram till en absolut exakt lösning av lyckoproblemet. Två gånger om dagen, från klockan 16 till klockan 17 och från klockan 21 till klockan 22, upplöses den enhetliga organismen i enskilda celler, det sker under de i Lagtavlan fastställda Privata timmarna. Under dessa timmar ser man hos en del gardinerna kyskt fördragna framför rummets fönster, medan andra taktfast promenerar längs gatan till Marschens mässingklanger och åter andra sitter vid skrivbor det som jag just nu. Men jag är fast övertygad om – man må kalla mig idealist eller fantast – jag är övertygad om att vi förr eller senare en gång i världen ska lyckas passa in också dessa timmar i den allmänna formeln, att en gång i världen alla dygnets 86.400 sekunder kommer att ingå i Tim-Lagtavlan. Jag har läst och hört många otroliga ting om de tider då människorna ännu levde i det fria, d.v.s. det oorganiserade, vilda tillståndet. Men det mest otroliga har alltid förefallit mig vara just detta att den dåvarande, låt vara embryonala, statsmakten kunde tillåta att folk levde utan någonting som liknade vår Lagtavla, utan obligatoriska promenader, utan exakt reglerade måltidsstunder, att de kunde stiga upp och gå till sängs när det föll dem in; en del historiker säger till och med att på den tiden ljuset brann nätterna igenom på gatorna och att man hela natten promenerade och åkte på gatan. Detta kan jag helt enkelt inte fatta. Hur inskränkt deras för stånd än må ha varit så måste de ändå ha insett att ett sådant liv var ett veritabelt massmord, det var bara det att det skedde långsamt, från dag till dag. Staten (humaniteten) förbjöd mör dandet av en enstaka människa men förbjöd inte att man halvt om halvt mördade miljoner. Att mörda en enda, d.v.s. att minska summan av människoliv med 50 år ansågs brottsligt, men att minska summan av människoliv med 50 miljoner år, det ansågs inte brottsligt. Är inte detta löjligt? Hos oss kan vilket tioårigt nummer som helst lösa denna matematisk-moraliska räkne 25
uppgift på en halv minut; hos dem dög ingen enda Kant, inte en av alla deras filosofer till att göra det (eftersom ingen enda Kant kom på att bygga upp ett vetenskapligt etiskt system, d.v.s. en etik grundad på subtraktion, addition, division och multiplikation). Och är det inte absurt att denna stat (den djärvdes kalla sig stat!) kunde lämna sexuallivet utanför varje kontroll. Vem som helst kunde när som helst och hur mycket som helst… Alldeles ovetenskapligt, som djur. Och som djur avlade de barn i blindo. Är det inte löjligt att känna till trädgårdsskötsel, fjäderfäavel, fiskodling (vi har säkra upplysningar om att de kände till allt detta) och ändå inte förmå ta det sista steget på denna logiska trappa, barnaveln. Att inte orka tänka ut vår Moderskaps- och Faderskapsnorm! Detta låter så löjligt och så orimligt att jag, när jag nu har skrivit ned det, känner mig rädd att ni mina okända läsare helt plötsligt kommer att hålla mig för en elak skämtare. Ni kommer kanske plötsligt att tro att jag bara vill driva med er och att jag med allvarlig min berättar ren och skär gallimatias. Men för det första är jag ur stånd att skämta; i varje skämt ingår lögnen som en imaginär funktion. För det andra fastslår Den Enda Statens Vetenskap att de gamles liv var just sådant, och Den Enda Statens Vetenskap kan icke missta sig. Varifrån skulle man förresten ha kunnat hämta en statlig logik på den tiden när människorna levde i ett tillstånd av frihet, d.v.s. som djur, som apor, som hjordvarelser? Vad kan man begära av dem, när man till och med i vår tid någon enstaka gång kan höra ett vilt, apliknande eko någonstans från botten, ur de ludna djupen. Lyckligtvis sker detta endast sällan. Till all lycka rör det sig bara om små detaljskador som lätt kan repareras utan att man måste hejda hela Maskinens eviga, storslagna gång. Och till att upptäcka och kasta bort en böjd och fördärvad bult har vi Väl görarens skickliga, tunga hand och Beskyddarnas erfarna ögon… Nu kommer jag förresten ihåg. Den där mannen som jag såg i går, han som var dubbelböjd som ett S, tycker jag mig ha råkat se när han kommit ut ur Beskyddarnas Byrå. Nu förstår jag varför 26
jag hade den där instinktiva känslan av respekt för honom och kände mig på något sätt besvärad när den där besynnerliga I i hans närvaro… Jag måste medge att den där I… Sovsignalen: 22:30. Till i morgon.
27
Anteckning nr 4 Disposition: Vilden & barometern. Epilepsi. Om…
— H i t t i l l s har allt i livet stått klart för mig (det är inte för ro skull som jag tycks ha en viss förkärlek för själva ordet »klart«). Men i dag däremot… Jag förstår inte. För det första: jag fick verkligen en order att infinna mig just i hörsal 112, som hon hade sagt att jag skulle få. Detta trots att sannolikheten var 1.500 3 = 10.000.000 20.000
(1.500 är siffran på antalet hörsalar, 10.000.000 är antalet nummer). Och för det andra… Men det är bäst att jag tar hän delserna i tur och ordning. Hörsalen. Ett jättelikt solgenomlyst halvklot av tjockt glas. Cirkelrunda rader av vackert klotrunda, slätrakade huvuden. Med en lätt beklämning såg jag mig omkring. Jag tror att jag undrade om inte O:s kära läppar skulle blänka till som en rosen röd skära över unifernas blågrå vågor. Så fick jag syn på en rad ovanligt vita och vassa tänder som liknade… nej, det var inte dem jag sökte. Klockan 21 i kväll kommer O till mig; det var alltså högst naturligt att jag såg mig om efter henne i hörsalen. En ringning. Vi reste oss och sjöng Den Enda Statens Hymn, och så började den lysande fonolektorns skarpsinniga framställ ning att strömma fram ur den guldglänsande högtalaren på podiet. Ärade nummer! Arkeologerna har nyligen grävt fram en bok från 1900-talet. I den berättar en satirisk författare om en vilde och en barometer. Vilden hade lagt märke till att varje gång barometern
28
stod på »regn«, så regnade det faktiskt. Och eftersom vilden önskade regn så krafsade han ur jämnt så mycket kvicksilver att barometern ställde sig på regn (på bildskärmen visade sig en fjäderprydd vilde som petade ur kvicksilver; skratt i salen). Ni skrattar, men tycker ni inte att europén under denna epok var betydligt mer skrattretande? Alldeles som vilden önskade europén »Regn«, regn med stor bokstav, ett algebraiskt regn. Men han stod där framför barometern som ett får. Vilden hade åtminstone mer mod och energi och – låt vara primitiv – logik. Han hade förmått dra slutsatsen att det finns ett samband mellan verkan och orsak. När han petade ut kvicksilvret tog han samtidigt första steget på den stora väg som…
Här (jag upprepar att jag skriver utan att fördölja något) – här blev jag för en stund så att säga vattentät gentemot de livgivande flöden som strömmade ur högtalarna. Jag tyckte plötsligt att jag hade infunnit mig förgäves (hur kunde det vara tal om något »förgäves« och hur skulle jag över huvud taget ha kunnat under låta att infinna mig sedan jag väl hade fått order?). Allting föreföll mig bara som ett tomt skal. Och det var endast med möda jag lyckades koppla på min uppmärksamhet när fonolektorn redan hade övergått till huvudtemat, till vår musik, till den matematiska kompositionen (matematiken är orsaken, musiken verkan) och till beskrivningen av den nyligen uppfunna musikometern. Genom att helt enkelt vrida på det här handtaget kan vem som helst av er producera upp till tre sonater i timmen. Tänk vilken möda dylikt vållade edra förfäder! De förmådde skapa endast genom att förskaffa sig anfall av »inspiration«, en okänd form av epilepsi. Jag ska nu ge er en högst dråplig illustration till vad de lyckades åstadkomma. Det är musik av Skrjabin, en kompositör från 1900-talet. Den här svarta lådan (man drog isär en ridå på podiet, och där stod deras uråldriga instrument) – den här svarta lådan kallade de »flygeln« eller »den bevingade«, vilket än en gång bevisar i hur hög grad hela deras musik…
29
Fortsättningen kommer jag inte ihåg, mycket möjligt på grund av att jag… Nåja, jag säger det rent ut: därför att den som gick fram till »flygel«-lådan var hon, I-330. Sannolikt blev jag helt enkelt totalt bragt ur fattningen av hennes oväntade uppträdande på podiet. Hon var iförd en högst besynnerlig kostym från den gamla epok hon skulle illustrera: en tätt sittande svart klänning som starkt framhävde vitheten hos de bara axlarna och barmen med den varma för varje andetag skälvande skuggan mellan brösten… och de bländvita, nästan ondskefulla tänderna… Hennes leende var som ett bett ned i salen. Hon satte sig och började spela. Vilt, krampaktigt, brokigt som hela deras dåva rande liv, en musik som saknade varje skymt av det mekaniskas förnuftighet. Och det var naturligtvis alldeles i sin ordning att alla de som satt runt mig skrattade. Det var bara några få som… men varför också jag – jag? Ja, epilepsin är en själssjukdom, en smärta… En långsam, ljuvlig smärta, som ett bett; man vill att det ska tränga ännu dju pare in, att det ska göra ännu ondare. Och så går långsamt solen upp. Inte vår sol, inte detta avdämpade kristallblå solsken genom de tjocka glasmurarna, nej, en vild, framrullande, brännande sol som driver en att slita av sig allt och riva det i trasor. Den som satt bredvid mig sneglade åt vänster på mig och fnissade. Av någon anledning kommer jag mycket tydligt ihåg att jag lade märke till att det sprang fram en mikroskopiskt liten salivblåsa på hans läppar och sprack. Denna lilla blåsa kom mig att nyktra till. Jag blev på nytt mig själv. Som alla de andra hörde jag bara ett löjligt och virrigt slam rande från strängarna. Jag skrattade, och allt föreföll med ens så lätt och enkelt. Det var bara den talangfulle fonolektorn som alltför livligt hade framställt denna barbariska epok för oss. Det var hela historien. Med vilken njutning lyssnade jag inte sedan till vår nuvaran de musik. (Den demonstrerades på slutet för kontrastens skull.) De kristallklara kromatiska skalorna som i ändlösa led slöt sig 30
samman och åter löstes upp, och de summerande ackorden från Taylors och Mac Laurins formler; de kvadratiskt tunga heltons stegen enligt Pythagoras sats; den avtagande svängningsrörelsens svårmodiga melodier; den planetariska spektralanalysens klara takter med de frauenhoferska linjernas ständigt skiftande pau ser… Vilken upphöjd storhet! Vilken orubblig lagbundenhet! Hur ömklig tedde sig inte vid sidan därav de gamles av intet utom en barbarisk fantasis räckvidd begränsade, självsvåldiga musik… Som vanligt lämnade vi alla hörsalen i jämna led, fyra och fyra, genom de breda dörrarna. En välbekant, dubbelböjd figur skymtade förbi; jag bugade mig respektfullt. Inom en timme måste den kära O anlända. Jag kände mig angenämt och ändamålsenligt upphetsad. Väl hemma gick jag genast till kontoret och stack till jourhavande min rosa talong och fick mitt tillståndsbevis för rätt till gardin. Denna rätt gäller hos oss bara sexualdagarna. Vi lever ju alltid för öppen ridå, evigt omspolade av ljuset, mellan våra genomskinliga väggar som lik som är vävda av skimrande luft. Vi har ingenting att dölja för varandra. Dessutom underlättar detta Beskyddarnas svåra och upphöjda möda. Vad skulle inte i annat fall kunna ske! Det är möjligt att det just var de gamles underliga, ogenomskinliga bostäder som var upphovet till deras ömkliga burpsykologi. »Mitt (sic!) hus är min borg«, ända därhän drev de sina påhitt! Klockan 22 drog jag för gardinerna och i samma ögonblick anlände O, en smula andfådd. Hon sträckte sin lilla rosenmun mot mig samtidigt med att hon räckte mig sin lilla skära biljett. Jag rev av talongen men förmådde inte slita mig ifrån hennes rosenläppar förrän i allra sista ögonblicket, klockan 22:15. Sedan visade jag henne mina »anteckningar« och talade, mycket bra tycker jag själv, om kvadratens, kubens och den räta linjens skönhet. Hon satt och lyssnade, näpen och rosig, och plötsligt föll först en tår, så en till och så ytterligare en ur hennes ljusblå ögon rakt ned i det öppna skrivhäftet (sid. 7). Bläcket flöt ut. Jag får alltså lov att skriva om sidan. 31
– Käre D, om ni bara, om ni… Vad menar hon med sitt »om ni bara«, »om ni…«? Det är väl den vanliga visan igen: hon vill ha barn. Eller är det kanske något nytt, som har med den där… med den där andra att göra? Fast här förefaller det som om… Nej, det vore verkligen alltför dumt.
32
Anteckning nr 5 Disposition: Kvadraten. Världens behärskare. En angenäm & nyttig funktion.
— J a g uttrycker mig oklart igen. Jag talar med er, min okände läsare, som om ni vore… ja, låt oss säga min gamle kamrat R-13, den svarte skalden med de tjocka läpparna, ja, alla vet ju vem han är. Och så lever ni i stället på Månen, på Venus, på Mars eller på Merkurius, vem vet var ni finns eller vem ni är. Föreställ er alltså en kvadrat, en levande, vacker kvadrat, som känner behov att berätta om sig själv och om sitt liv. Ni inser då att det sista som det skulle falla kvadraten in att tala om är att hos den alla fyra vinklarna är räta. Det lägger den helt enkelt inte märke till, så till den grad är detta förhållande invant och vardag ligt för den. Det är just i en dylik kvadrat-situation som jag hela tiden befinner mig. Om vi till exempel tar de skära talongerna och allt som har med dem att göra så är detta för mig kvadratens fyra räta vinklar, men för er är det kanske mer utspekulerat än Newtons binomialteorem. Alltså. Någon av forntidens vise sa en gång, naturligtvis av en ren slump, en förnuftig sak: »Det är kärleken och hungern som behärskar världen.« Ergo: för att behärska världen måste människan behärska världens behärskare. Våra förfäder lyckades till sist till ett högt pris underkuva Hungern. Jag syftar på Stora Tvåhundraåriga kriget, på kriget mellan stad och land. Antag ligen var det på grund av religiösa fördomar de vilda kristna så hårdnackat höll fast vid sitt »bröd«.* Men år 35 före grundandet av Den Enda Staten uppfanns vår nuvarande naftanäring. Det är visserligen sant att endast 0,2 % av jordens befolkning överlevde. * Detta ord har hos oss bevarats endast som poetisk metafor; den kemiska sammansättningen av ämnet är oss obekant.
33
Men hur strålande blev inte i gengäld jordens anlete, sedan det renats från årtusendenas smuts! Och i gengäld fick dessa 0,2 % smaka sällheten i Den Enda Statens palats. Det behöver väl inte närmare klarläggas att sällhet och avund är täljare och nämnare i det bråk som nämnes lycka. Vad skulle det ha varit för mening med alla de otaliga offren i Tvåhundra åriga kriget om det likväl hade fått finnas kvar en anledning till avund i vårt liv. Och en dylik anledning kvarstod, eftersom det fanns kvar »potatisnäsor« och »klassiska« näsor (ni minns vårt samtal under promenaden) och eftersom vissa personers kärlek skulle ha eftersträvats av många, andra personers däremot av ingen. Det är naturligt att Den Enda Staten efter att ha underlagt sig Hungern (algebraiskt = summan av utvärtes förmåner) gick till storms också mot den andra av världens behärskare, Kärleken. Slutligen besegrades också detta element, d.v.s. det organisera des och fick ett matematiskt uttryck. Och för nära 300 år sedan proklamerades vår historiska »Lex sexualis«: »Varje nummer har rätt till varje annat nummer såsom sexualprodukt.« Resten var endast en fråga om teknik. Var och en blir grund ligt undersökt på Sexualbyråns laboratorier, varvid man noggrant bestämmer beståndet av könshormoner i blodet och i överens stämmelse därmed utarbetar en lämplig Sexualdagtabell. Därefter inger vederbörande en ansökan om att under sina sexualdagar få abonnera på det eller det (eller de) numret (numren) och erhåller ett motsvarande talonghäfte (skärt). Det är alltsammans. Det är tydligt att när det inte längre finns några anledningar till avund så övergår bråkets nämnare till noll, varvid bråket förvandlas till en storslagen oändlighet. Och just det som för de gamle var en källa till tallösa, idiotiska tragedier har på så sätt förvandlats till en harmonisk, angenämt nyttig funktion av organismen på samma sätt som sömnen, det fysiska arbetet, intagandet av föda, defekationen o.s.v. Härav ser ni att logikens väldiga kraft renar allt, vid vilket den snuddar. Ack, att även ni, 34
okände läsare, måtte lära känna denna gudomliga kraft och att ni måtte lära er att följa den ända till slutet! …Besynnerligt! Jag har i dag skrivit om de högsta tinnarna i mänsklighetens historia, jag har hela tiden andats tankens renaste bergsluft; ändå är mitt sinne fyllt av moln och täckt av spindelväv och överkorsat av något slags fyrfotat x. Eller är det kanske mina egna labbar som är roten och upphovet till alltsammans, kanske kommer det sig av att jag så länge har haft mina håriga nävar framför ögonen. Jag tycker inte om att tala om dem och jag tycker inte om dem. De är en relikt från en barbarisk epok. Skulle det verkligen inom mig… Jag ville först stryka ut allt det här, eftersom det faller utom ramen för mitt förelagda tema. Men nu har jag bestämt mig för att inte stryka ut det. Må mina anteckningar likt en hög känslig seismograf återge kurvan för också de obetydligaste hjärnvib rationer, ty stundom kan just sådana vibrationer tjäna som ett förebud… Men detta är ju rena absurditeten, som verkligen borde stry kas ut. Vi har ju kanaliserat alla element och det kan inte längre förekomma några katastrofer. Och nu inser jag fullkomligt klart att den besynnerliga inre känsla som jag beskrivit kommer sig just av själva min kvadrat- situation, som jag inledningsvis förde på tal. Det är inte inom mig som det finns ett x (det kan det inte finnas) utan det är helt enkelt det att jag är rädd att det ska bli kvar något slags x hos er, mina okända läsare. Men jag tror att ni inte kommer att döma mig alltför strängt. Jag tror att ni inser att svårigheten att skriva är större för mig än för någon annan författare under hela mänsk lighetens historia. En del har skrivit för sina samtida, andra för eftervärlden, men ännu har aldrig någon skrivit för sina förfäder eller för varelser som liknat hans vilda, avlägsna förfäder…
35