9789197674430 by Smakprov Media AB

��

Av Etgar Keret har tidigare utgivits: Åtta procent av ingenting, (Bastion förlag, 2008)

Bastion förlag AB www.bastion.se Published by arrangement with The Institute for The Translation of Hebrew Literature Copyright © Etgar Keret Svensk översättning © 2009 Bastion ISBN: 978-91-976744-3-0 Printed in Sweden. Scandtryck, Falun 2009

Etgar Keret

GODA INTENTIONER Översättning av

Kristian Wikström

Bastion

Sommaren -76 Sommaren -76 byggde vi ut huset med ett nytt badrum. Det

var mammas privata, med grönt kakel, vita gardiner och ett

bräde hon kunde ha i knät när hon löste korsord. Det var inte

meningen att någon annan än mamma skulle använda det nya badrummet och dörren hade inte ens något lås.

Vi var mycket lyckliga den sommaren, -76. Min storasyster,

som kände Rina Mor, det årets Miss Universum, gifte sig med en tandläkare från Sydafrika och ﬂyttade till Ra’ananna, och min storebror som just hade muckat från armén, ﬁck jobb som

säkerhetsvakt på El Al. Och pappa, som hade tjänat en smärre

förmögenhet på oljeaktier, investerade alla sina pengar i ett nöjesfält.

Själv ägnade jag den mesta tiden åt att tigga leksaker ur

en amerikansk postorderkatalog. På framsidan stod: Diﬀerent

people – diﬀerent dreams, och sommaren -76 ﬁck jag alla möjliga saker ur den där katalogen. En pistol som sköt potatisar, exempelvis, och en Spindelmannendocka i naturlig storlek.

Ungarna som bodde på vår gata såg upp till mig på grund

av alla mina nya leksaker och så fort jag öppnade munnen satt

alla tysta och lyssnade på vad jag hade att säga. På fredagsef-

termiddagarna gick hela klassen till parken för att spela base-

boll med ett slagträ och en handske som min bror hade haft

med sig hem från Staterna och eftersom Jeremy, min systers

man, hade lärt mig kasta skruvade bollar som ingen kunde träﬀa var jag kung på planen nästan jämt.

Fruktansvärda saker inträﬀade i min omgivning, men jag

brydde mig inte. Dalits storebror sköts ihjäl under en arméöv-

ning. På Östersjön åt tre sjömän upp sin kapten och i min

klass gick en pojke vars mamma ﬁck en tutte bortskuren på sjukhus.

Sommaren -76 sa Anat, den sötaste tjejen i min klass, ja när

jag frågade chans, utan att ens rådgöra med de andra tjejerna

först. Min bror skjutsade oss till nöjesfältet, som pappa var delägare i, i sin svenska bil och när jag sa till tanterna i kassan att jag var Schwartz grabb ﬁck jag och Anat komma in och åka karusellerna gratis.

På sommarlovet -76 åkte vi och hälsade på morfar Reuven i

Zichron två gånger. När vi tog i hand kramade han min hand

så hårt att jag ﬁck tårar i ögonen, och när han såg det skrek

han att jag var en bortskämd lipsill, som inte kunde lära mig ta i hand som en riktig karl. Han tyckte att mamma uppfostrade

mig helt åt skogen och sa att jag inte skulle vara förberedd på nånting här i livet. Men mamma sa mjukt att hon visst förbe-

redde mig på livet, men att livet idag kanske inte riktigt såg ut

som det hade gjort när morfar var ung. Idag var det inte precis superviktigt att lära sig göra molotovcocktails av spikar och bensin, eller att lära sig döda andra människor för lite mat.

Idag var det fullt tillräckligt att lära sig leva som en bra människa, att vara snäll och ta tillvara allt fantastiskt här i livet.

Men morfar gav sig inte. När mamma gick ut ur rummet

nöp han mig hårt i örat och väste att det minsann var viktigt att förstå vad lidande innebar också, och om man inte var ledsen nån gång ibland så skulle det bra i här livet inte vara värt

ett skit. Jag försökte förstå vad han menade, jag ansträngde

mig och försökte verkligen känna mig litet ledsen. Men som-

maren -76 var livet helt enkelt så underbart, att hur mycket

jag än försökte så fanns det ingenting som kunde göra mig ledsen.

Hat trick I slutet av showen drar jag upp kaninen ur hatten. Jag väntar

alltid till slutet innan jag gör det. Ungar älskar ju djur, och på det sättet kan jag avsluta vid en sorts höjdpunkt, och sen bara skicka runt kaninen och låta ungarna klappa och mata den.

Åtminstone var det så jag brukade lägga upp det. Men med

dagens ungar har det förstås blivit svårare. De är inte alls lika

entusiastiska, och deﬁnitivt inte lika förtjusta i djur som förr. Men trots det: kaninen sparar jag till slutet. Det är den del av showen jag själv gillar bäst. Eller snarare, den del jag brukade

gilla bäst; mina ögon som trollbinder publiken. Handen som dyker ner i hatten och trevar runt i mörkret tills den plöts-

ligt stöter på Kazams öron. Och då… ”Allakazeem! – Allakazoom!” Och ut kommer kaninen...

Ungarna blir lika överraskade varenda gång. Och inte bara

de förresten. Jag också. Sanningen är att jag faktiskt känner

mig som en riktig trollkarl när jag plötsligt känner de där lus-

tiga öronen mot mina ﬁngrar. Trots att jag självfallet vet hur tricket går till, med lönnfacket i bordet och allt det där, så

har jag alltid tyckt att just kanintricket är äkta magi på något sätt.

Lördagen när allt började befann jag mig på ett kalas långt

ute i förorterna, och min vana trogen hade jag väntat med kaninen till slutet. Ungarna på det där kalaset var ovanligt

blasé. Några av dem satt med ryggen mot mig och tittade på

en Schwarzeneggerﬁlm på kabelteve istället. Och födelse-

dagsbarnet var inte ens i samma rum, utan satt och spelade nåt datorspel i rummet intill. I själva verket hade publiken gradvis

krympt till bara fyra personer. Och värmen den där dagen var tryckande! Jag svettades som en galning under trollkarlskostymen, och det enda jag ville var att få det hela överstökat så

att jag kunde åka hem. Jag hoppade över två reptrick och gick direkt på kaninen: Mina ögon ﬁxerade en knubbig ﬂicka med glasögon och min hand dök ner i hatten och efter en stunds

famlande kände jag Kazams välbekanta öron snudda mina ﬁngrar. ”Allakazeem − Allakazoom.” En minut till bara, sen

skulle jag snart få sitta på bussen med en check på 300 shekel i ﬁckan. Jag drog upp Kazam i öronen och… ja, nånting var

fel. Han vägde inte lika mycket som vanligt. Min hand liksom bara flög upp av sig själv. Den knubbiga flickan började gallskrika och jag fortsatte att fixera henne med blicken utan att

förstå. Sedan kände jag plötsligt hur något droppade från min hand och jag tittade upp. I min högra hand höll jag Kazams

huvud. De där ﬁna långa öronen, de vidöppna kaninögonen...

Men det var enbart huvudet. Ingen kropp. Enbart huvudet och en otrolig massa av blod. Den knubbiga ﬂickan skrek och

ungarna som hade tittat på teve hade vänt sig om och började

applådera. Till och med födelsedagsbarnet kom in från sitt rum och började vissla entusiastiskt när han såg det avhuggna

huvudet i min hand. Jag kände hur lunchen vände sig i magen

på mig och jag spydde rakt ner i trollkarlshatten… och spyan försvann. Ungarna var helt extatiska.

Den natten ﬁck jag inte en blund i ögonen. Gång på gång

klev jag upp och gick igenom utrustningen, utan att hitta nå-

gon som helst förklaring. Inte ens resterna av Kazam kunde

jag hitta. På morgonen gick jag bort till trollkarlsaﬀären och killarna som jobbade den dagen var lika förbryllade som jag. Till sist köpte jag en ny kanin, även om de i aﬀären försökte få mig att satsa på en sköldpadda istället. ”Kaniner är passé”, sa en av dem. ”Det är sköldpaddor som gäller nu. Säg bara att

det är Ninja Turtles så kommer du fatta vad jag menar.” Men

i slutändan var det alltså en kanin jag köpte, och jag döpte

den till Kazam. När jag kom hem den dagen fanns fem nya meddelanden på min telefonsvarare. Alla rörde olika jobberbjudanden. Och alla erbjudanden kom från ungar som hade hört talas om min show dagen innan. På ett av meddelandena

sa killen som ringde att han ville att jag skulle lämna kvar det avhuggna huvudet efteråt, precis som jag hade gjort på kalaset dagen innan, och det var först då det slog mig att jag inte ens hade fått med mig Kazams huvud hem.

Nästa show var på onsdagen samma vecka. En unge i ett av

de ﬁnare områdena fyllde tio och jag kände mig stel och nervös under hela föreställningen. Kunde inte koncentrera mig

för fem öre, och hjärter-dam-tricket var rena skämtet. Det enda jag kunde tänka på var kaninen och hatten. Och till slut, efter en evighet, var det dags... Min blick som trollband någon

i publiken, min hand som trevade nere i hatten. Men den här gången kändes Kazams öron helt annorlunda. Vikten verkade

stämma. Men öronen, de kändes mycket lenare än vanligt.

Men vikten verkade stämma, och efter en viss tvekan drog jag upp handen. En massa hysteriska barnskrik igen. Hysteriska skrik, men även hysteriska applåder. Jag tittade upp på min hand. Det var inte Kazam den höll i, det var inte ens en kanins avhuggna huvud. Det var en död bebis.

Numera klarar jag inte av det där tricket. Förut älskade jag

det, men nu räcker det med att tänka på det för att mina händer ska börja skaka. Jag kan inte sluta tänka på vilka kuslig-

heter jag ska dra upp ur hatten, på allt fasansfullt som väntar därnere. Häromnatten drömde jag att jag körde ner min hand i hatten och handen plötsligt satt fast i gapet på ett monster.

Jag kan inte förstå hur jag så lättsinnigt vågade stoppa ner min

hand i det där mörka hålet förut. Eller hur jag så lättsinnigt vågade sluta ögonen om kvällen för att falla i sömn.

Sanningen är att jag inte gör några föreställningar alls

längre. Jag kan inte ens påstå att jag saknar det. Visst händer

det att jag än idag drar på mig kostymen här hemma ibland

för mitt eget höga nöjes skull, eller att jag tar mig en titt i

lönnfacket i bordet. Men bortsett från det håller jag mig borta från allt vad magi heter. Den mesta tiden ligger jag bara här, klarvaken, i min säng och grubblar på Kazams huvud och på

den döda bebisen. Som om det var ledtrådar till en gåta. Som om det kanske var någon som försökte berätta något för mig.

Något om att vår tid inte är den bästa tänkbara för kaniner, och inte heller för bebisar. Och kanske inte den bästa tänkbara för trollkarlar heller.

��

ISBN 978-91-976744-3-0