9789174635737 by Smakprov Media AB

Tids dskriftens skyddspa patroner är S:t Thoomas ab Aquino,, S:t Pius V och S:t S: Pius X, dess d valspråk liksom om Akademiens ”P Pro fide et veritate te”.

Förl rlag och tryck: BoD D, Stockholm ISBN BN: 978-91-7463--573-7 ISSN N: 2001-9203

z SKANDINAVISK KATOLSK TIDSKRIFT - 

I sam amklang med Akad ademiens syften ärr tidskriften inrikt ktad mot tradition nell katolskk teologi, filosofii och spiritualitet samt katolsk apoologetik och samti tidskritik, men innehåller även ä många andrra inslag, t.ex. koommentarer till utvecku linggen inom Kyrkan,, Sverige och värld lden, artiklar om katolsk kultur occh historia ia, material saxat från f äldre numm mer av olika nordiiska katolska tidskkrifter, bön ner, encyklikor, bokrecensioner, bo läs äsarbrev, innehålll av pastoral och homiletissk karaktär o.s.v. En särskild avdeln lning ägnas åt praaktisk och teoretis isk undervvisning i liturgi med m tonvikt på litu urgiens historia occh tradition.

Svenska Katolska Akademien

Skan andinavisk Katolsk Tidskrift ges ut av Svenska Katolska ka Akademien i avssikt att befrrämja kunskapen om o den katolska tron t och dess kon nsekvenser på olikka områdeen, t.ex. för kulturr- och samhällsliv. v.

SKA ANDIN NAVISK K KATOLLSK TIDSKR RIFT NUMMER R - 

SKANDINAVISK KATOLSK TIDSKRIFT

NUMMER -, 

SKANDINAVISK KATOLSK TIDSKRIFT NUMMER - 

SKANDINAVISK KATOLSK TIDSKRIFT Huvudredaktör: Jon Peter Wieselgren Redaktör: Erik Persson Webbadress: http://katolska-akademien.se/SKT.aspx Kontakt: Erik.Persson@katolska-akademien.se Prenumerationer: Tidskriften planeras utkomma med två nummer à c:a - sidor per år. Prenumerationsavgift Norden:  kr ( nummer) Prenumerationsavgift utanför Norden:  kr ( nummer) Man prenumererar genom att sätt in prenumerationsavgiften på Svenska Katolska Akademiens bankgiro - och samtidigt skicka ett e-postmeddelande till Erik.Persson@katolska-akademien.se. Ange den adress till vilken tidskriften skall skickas och från vilket nummer prenumerationen skall börja. Artiklar för bedömning, förfrågningar, läsarbrev och annan korrespondens skickas till redaktören Erik.Persson@katolska-akademien.se.

Innehållsförteckning Ledare: Pro fide et veritate! ...................................................................... Reflexer och reflexioner.......................................................................... Jon Peter Wieselgren: Att döpas eller inte döpas?................................. Jon Peter Wieselgren: Kan man vara snällare än Gud?......................... Fader Lindströms spalt........................................................................... Tro som gagnar till det eviga livet........................................................ Brev från läsarna..................................................................................... Roma locuta est...................................................................................... S:t Pius X: Lamentabili sane exitu....................................................... John Jensen: Kommentar Lamentabili sane ......................................... Motu Proprio ”Sacrorum antistitum”.................................................. Teologiskt och filosofiskt........................................................................ John Jensen: Sokrates ved billardbordet .............................................. Thomas ab Aquino: Kommentar till Johannesevangeliet ................... Moralia et politica ................................................................................ Jon Peter Wieselgren: Bossuets kristna statslära. ................................ Philothea: Mannen, kvinnan och den naturliga familjen................... Apologetiskt ......................................................................................... Erik Persson: Några tankar om mirakler............................................ Från historiens skattkammare .............................................................. Jon Peter Wieselgren: Hur jag blev katolik ........................................ Paven Pius X’s kroning...................................................................... Sorgegudstjenesten for hs. hellighet pave Pius X ............................... Ur helgonens liv och kult ..................................................................... Karin Sparre: S:t Olofs kyrka ............................................................ P. Tarcisio da Cervinara: Djävulen biktar sig för Padre Pio ................ Johannes Olav Falllize: Mindetale over Pius X................................... Andlig läsning ...................................................................................... Litani for hele Nordens Gjenforening i den katholske Tro................. Litaniae pretiosissimi Sanguinis Domini Nostri Iesu Christi ............. Litania till vår Herres Jesu Kristi dyrbara blod................................... Bön för prästerna av S:ta Teresa av Jesusbarnet.................................. Pierre-Joseph de Clorivière: Tankar om yttre och inre bön ................

Fråga prästen ........................................................................................ P. Håkan Lindström: Noli me tangere ................................................ Recensioner och boktips....................................................................... Recensioner ...................................................................................... Boktips ............................................................................................. Tidskriftstips .................................................................................... Inaktuellt.............................................................................................. Jon Peter Wieselgren: Trons ABC - ett ABC mot tron?...................... Undervisning om liturgi....................................................................... Michael Davies: Den romerska mässan .............................................

Ledare: Pro fide et veritate! Varför skall man bli - eller förbli - katolik? Svaret på denna fråga har för generationer av katoliker, lekte som lärde, varit lika enkelt som självklart: Den katolska religionen är den enda sanna religionen, utan vilken människan inte kan nå sitt rätta mål i livet, vänskapen med Gud och själens frälsning. Alla andra religioner är i grund och botten falska och de kristna sekter som avskilt sig ifrån den heliga, katolska moderkyrkan genom schism eller heretiska trunkeringar - och ibland även tillägg - har därigenom svårt sargat Kyrkans kropp och i sina läror förvanskat den sanna katolska religionen. ”Heresi” (grek. ) betyder ju egentligen ”val” - heretikern är alltså en person som väljer att tro på det som passar honom i stället för att ödmjukt ansluta sig till den fulla sanningen som den på Jesu Kristi uppdrag förmedlas och lärs av vår moder den heliga katolska Kyrkan: ”Gån därför, lären alla folk och döpen dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn; och lären dem att hålla allt, hvad jag har befallt eder.” (Matt. :) Att det i den postmoderna världen, för vilken ingenting är sant och allt är tillåtet, så föraktade begreppet sanningen är den för den kristna religionen springande punkten, kan vi förvissa oss om genom att betänka vad Kristus själv lärde och sade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till fadern utom genom mig.” (Joh.:) Och på Pontius Pilatus’ fråga ”Så är du då en konung?” svarade Jesus: ”Du säger det; jag är en konung. Därtill är jag född och därtill har jag kommit i världen, att jag skall vittna för sanningen. Var och en som är av sanningen, hör min röst.” (Joh. :) --

Även för Svenska Katolska Akademien är sanningen, jämte tron på sanningen, det allt överskuggande målet, om vilket dess valspråk ”Pro fide et veritate”, d.v.s. ”För tron och sanningen”, vittnar. Detta valspråk sammanfattar också pregnant målet för denna tidskrift, vars första nummer Du, käre läsare, nu håller i Din hand. Tidskriften ifråga definierar sig som ”obundet traditionellt katolsk” och är framförallt avsedd att fungera som en röst för traditionell katolicism i det skandinaviska språkområdet. Varför då just ”traditionell” katolicism? För det första är all verklig katolicism traditionell, d.v.s. bygger på traderad gudomlig uppenbarelse: Den ”traditionella katolicismen” är därför helt enkelt katolicismen sådan den alltid varit och även borde vara idag. Endast det bedrövliga tillstånd som i vår tid råder inom Kyrkan gör det nödvändigt att tala om ”traditionell katolicism” i motsats till de olika avvikelser från den egentliga katolicismen som idag grasserar överallt inom Kyrkan. Ytterst är också detta en fråga om sanningen, då den traditionella katolicismens signum är att den ställer sig avvisande till det för dessa avvikelser typiska undergrävandet och ifrågasättandet av katolicismens absoluta anspråk på att vara den enda sanna religionen och säkra vägen till frälsning för människan. Därigenom kommer den traditionella katolicismen att stå i största möjliga motsatsställning till den irrlära som S:t Pius X, ett av de tre helgon som valts till denna tidskrifts särskilda beskyddare, fördömde som ”modernism”, ff.a. i sin encyklika Pascendi dominici gregis och sin syllabus Lamentabili sane, varav vi i detta nummer i dansk översättning publicerar den senare jämte kommentar; Pascendi avser vi att behandla närmare i ett kommande nummer. Modernismen är en tankeriktning eller mentalitet som sätter subjektiva upplevelser, känslor och personliga åsikter framför yttre objektiva uppenbarelsekällor. Den grundar sig på tvivlet på Kyrkans lära som den alltid och överallt, d.v.s. traditionellt, lärts och en därmed sammanhängande övertygelse om att katolicismen är i behov av omstöpning, reform, anpassning till modernt tänkande, ”aggiornamento”.

--

Utmärkande för modernisterna är alltså att de på olika sätt har lidit skeppsbrott i tron och förnekar eller betvivlar viktiga delar av Kyrkans lära; därför slutar de ofta sin bana som apostater, ibland i kapprock (eller prästrock), ibland genom ett liv i öppet avfall och trots mot Kyrkan och dess lära. Efter andra vatikankonciliet, som allmänt uppfattades som en triumf för de modernistiska idéerna1 och därför förledde även många tidigare goda katoliker till att bli modernister eller åtminstone anstuckna av modernismen och många andra, förundrade över motsättningen mellan den antimodernistiska prekonciliära Kyrkan och den modernistiska konciliärkyrkan, att råka in i svåra troskriser, blev detta ytterst tydligt: Präster och ordensfolk övergav i stora mängder sina kallelser, de nya kallelsernas liksom konversionernas antal föll drastiskt, Kyrkan började förhärjas av allsköns om otro, vantro och moralisk upplösning vittnande strider och skandaler, och alltfler katoliker slutade att gå i mässan och praktisera tron.2 Vid betraktandet av konsekvenserna av konciliets nya läror och de nya vindarna inom Kyrkan kan man inte låta bli att erinra sig Jesu Kristi ord om ulvarna i fårakläder: ”Av deras frukter skolen i känna dem!” (Matt. :-) Verkningarna spred sig som ringar på vattnet också utanför Kyrkans hägn: Det ödesdigra revolutionsåret  med dess besinningslösa ungdomsrevolter och kulturradikala, luciferiska frigörelsemystik hade knappast varit tänkbart, om det inte för det allmänna medvetandet tyckts som om Kyrkan och dess högsta ledning nu hade övergivit tron och uppgiften som ”katAtt denna uppfattning inte saknar grund bekräftas av yttanden av många ledande, till konciliet sympatiskt inställda kyrkomän. T.ex. har kardinal Maradiaga, en av påven Franciskus’ progressiva favoriter, nyligen yttrat att konciliet innebar slutet på fientligheterna mellan Kyrkan och modernismen. En rad ledande progressiva konciliefäder har gjort liknande uttalanden: Kardinal Suenens betecknade t.ex. konciliet som ”franska revolutionen inom Kyrkan” och kardinal Congar det som Kyrkans ”oktoberrevolution”, medan kardinal König torrt konstaterat att Kyrkan genom konciliet erkänt det som fördömdes i Pius IX:s Syllabus och S:t Pius X:s Pascendi. Kardinal Ratzinger, sedermera Benedikt XVI, har, med hänvisning till den av Pius IX stadfästa Syllabus errorum, vari en rad modernistiska teser fördöms, kallat konciliedokumentet Gaudium et spes en ”mot-syllabus” och även hävdat att Kyrkans antimodernistiska beslut, ehuru ”pastoralt” giltiga för sin tid, senare har blivit obsoleta. 1

Se t.ex. Kenneth C. Jones: Index of Leading Catholic Indicators: The Church since Vatican II, Roman Catholic Books, . 2

--

echon”3 för att istället anamma det mot Kyrkan själv ytterst riktade revolutionärt-progressiva tänkande som hon ju själv tidigare med all kraft bekämpat. Den ”nya vår” för Kyrkan som de progressiva kyrkomännen hade proklamerat vid konciliet visade sig alltså i själva verket snarare innebära en katastrof som naturligen för tankarna till det av aposteln Paulus omtalade ”stora avfallet” som skall föregå den yttersta tiden ( Tess. :). Ytterst tror modernisterna egentligen på något annat än Kyrkans och Kristi lära, på en avgud av något slag, som typiskt kan vara t.ex. den moderna vetenskapen, förnuftet, demokrati och mänskliga rättigheter, frihet, framåtskridandet, evolutionen, någon ideologisk ”ism” eller hart när vilken flugig idé som helst som trumpetats ut av någon av den moderna världens många falska profeter, må de heta Marx, Darwin, Freud, Nietzsche eller Teilhard de Chardin. På grundval av detta något vill de sedan omstöpa Kyrkan och dess lära efter sitt eget sinne. De vill som den från judendomen konverterade katolske filosofen Aurel Kolnai träffande uttryckte det med avseende på Jacques Maritains progressiva samhällsfilosofi, vilken sedermera kom att bli en av de viktigaste inspirationskällorna för det andra vatikankonciliet,4 skapa en syntes av Kristus och Antikrist.5

3 Begreppet ”katechon” härstammar från andra Thessalonikerbrevets andra kapitel och kan översättas som ”det” eller ”den som håller tillbaka”. Detta som hålls tillbaka är enligt aposteln Paulus ”syndens människa” och ”ondskans hemlighet”, kort sagt Antikrist och hans välde. Alltifrån kyrkofäderna har katechon-begreppet oftast ansetts avse det romerska riket och dess olika efterföljare i form av de stora kristna monarkierna (det tysk-romerska riket, Frankrike, Österrike-Ungern, Ryssland), som nu alla genom revolutioner och krig störtats och undanröjts av Kyrkans fiender, samt, på det än viktigare andliga planet, den Heliga Stolen, vilken som världens moraliska och teologiska kompass övar ett avgörande inflytande på det moraliska medvetandet även långt utanför Kyrkans egen domvärjo. Begreppet har på senare tid debatterats livligt i samband med diskussionerna kring den s.k. politiska teologien, i huvudsak som en följd av den tyske statsteoretikern Carl Schmitts inflytande.

Se Godeleine Dickès-Lafargue: Le dilemme de Jacques Maritain: L’évolution d’une pensée en philosophie politique, Éditions de Paris,  s.  ff. 4

Aurel Kolnai: The Synthesis of Chriﬆ and Anti-Chriﬆ, Integrity, Vol. V, No. , , ss. -, också publicerad som Between Chriﬆ and the Idols of Modernity: A Review of Jacques Maritain’s Man and the State i Aurel Kolnai (ed. Daniel J. Mahoney): Privilege and Liberty and Other Essays in Political Philosophy, Lexington Books, , ss. -. 5

-  -

Uppenbarligen finns hos modernisterna en stark önskan om vänskap med världen och deras egen tids ledande idéer - på Guds bekostnad. Som ofta påpekats blir dock den som gifter sig med tidsandan snart änkling, och när deras korta tid i solen är över tenderar dessa världsälskare att te sig som besynnerligt passé och överspelade. Ett av skälen härtill är att de tidstypiska floskler som de svänger sig med av det alltid lika nyckfulla modet snabbt byts ut mot andra - medan tankar och liv formade i enlighet med Kyrkans och Kristi eviga vishet bevarar sin giltighet i alla tider. Typiskt snärjer också modernisterna in sig i något som påminner om ”läran om den dubbla sanningen”, vilken tillskrivs vissa företrädare för den på -talet grasserande s.k. latinska averroismen, främst den av Thomas ab Aquino ivrigt bekämpade Siger av Brabant och Boëthius de Dacia. Dessa var anhängare till den berömde arabiske kommentatorn Averroës’ tolkning av Aristoteles, vari det bl.a. gjordes gällande att världen är evig, själen dödlig och det s.k. passiva intellektet gemensamt i alla människor (monopsykism). Dessa idéer står givetvis i strid med Kyrkans lära, enligt vilken ju världen skapades av Gud i tidernas begynnelse, själen är odödlig och panteismen falsk. Dessa filosofer erkände visserligen med läpparna Kyrkans lära, men då de samtidigt med stor iver intresserade sig för och skrev och föreläste om de däremot stridande, men då högmoderna averroistiska läromeningarna, beskylldes de för att omfatta åsikten att en sanning gällde i teologien, men en annan i filosofien, ”läran om den dubbla sanningen”.6 6 Enligt Fernand van Steenberghen: Maître Siger de Brabant, Philosophes médiévaux, Vol. , Louvain: Publications universitaires, , s.  härstammar ”legenden” om den dubbla sanningen från parisbiskopen Étienne Tempiers berömda edikt från , vari en rad förgripliga ståndpunkter inom den samtida filosofien fördömdes, däribland just denna lära. Jfr också Anders Piltz: Medeltidens lärda värld, Bokförlaget Carmina,  ss. -. Vad van Steenberghen och en del andra här synes vilja bortse från är att läran om den dubbla sanningen faktiskt har en konkret bakgrund i Averroës’ lärosystem - och förstås att Tempier i motsats till dessa moderna lärde var samtida med dem han fördömde. Därtill kommer att inom såväl judendomen som de islamska sekterna finns diverse läror och praktiker, genom vilka, under vissa omständigheter, förställning teoretiskt försvaras och motiveras. Att dessa under de intensiva kulturella interaktionerna vid denna tid skulle få vissa återverkningar också inom kristenheten är högst sannolikt. Ja, sådana fenomen kan ju observeras gång efter annan och i många olika sammanhang under historiens gång.

-  -

Sådant ”doublespeak” var och är också utmärkande för de modernistiska riktningar som S:t Pius X med sådan kraft fördömde och som i sin s.k. neomodernistiska form alltmer kommit att göra sig gällande inom Kyrkan från och med det andra vatikankonciliet: Man erkänner visserligen med läpparna Kyrkans traditionella lära, men visar i praktisk handling att man inte bryr sig om denna. Ett aktuellt exempel utgör de förslag ämnade att undergräva äktenskapets helgd och oupplöslighet som basuneras ut av kardinal Kasper och den progressiva flygeln inom Kyrkan: Kasper hävdar visserligen sig inte vilja ändra Jesu Kristi lära om äktenskapets oupplöslighet, men menar samtidigt att i dagens tanke- och samhällsklimat krävs nya ”pastorala” grepp, som i praktiken innebär att Kristi lära åsidosätts av förmenta ”pastorala” barmhärtighetsskäl. Se där en effektiv strategi för att upplösa kristendomen och den kristna moralläran steg för steg inifrån! Centrala i de modernistiska strävandena är de genom andra vatikankonciliet särskilt promoverade begreppen ekumenik, religionsfrihet och kollegialitet, alla företeelser, som bidrar till att undergräva den katolska religionens anspråk på att vara just den enda sanna religionen och som tycks avspegla sina anhängares fundamentala tvivel på dessa anspråk - och som därför fram till konciliet med all kraft bekämpats av Kyrkan och påvarna. Ekumenik innebär ju något förenklat att den katolska Kyrkan skall föra ändlösa ”dialoger”, först och främst med de olika sekter som avskilt sig från moderkyrkan, som om sanningen skulle kunna vinna något på att kompromissa med osanningen. Än värre blir det när i de ekumeniska strävandena innefattas även icke-kristna religioner, vilka enligt katolsk lära helt enkelt är falska religioner som merendels har sin kärna i tillbedjan av och slaveri under den fallna ängla- och andevärlden och dess furste, från vars välde Kristus ju en gång för alla har befriat oss. Men vad har då Kristus med Belial att skaffa, kan man fråga sig! Och hur kan multireligiösa bönemöten i Assisi och annorstädes förenas med skriftställen som dessa: ”Tvärtom, hvad hedningarne offra, det offra de åt onda andar och icke åt Gud. Men jag vill icke, att I skolen hafva någon gemenskap med de onda andarne. I kunnen icke dricka Herrens kalk och de onda andarnes kalk.” ( Kor :) ”Den, som hatar mig, han hatar äfven min Fader.” (Joh. :) -  -

Men är det då inte barmhärtigt och behjärtansvärt att föra en dialog med de vilsegångna eller vilseförda? Det kan det visst vara, men en ekumenisk dialog, där man förtiger för frälsningen nödvändiga sanningar och genom en på en åtminstone praktisk indifferentism baserad respekt för irrläran, osanningen och alla de villor som själarnas fiende försöker snärja människorna i invaggar sina interlokutörer i en falsk trygghet, innebär i själva verket en falsk barmhärtighet som inte syftar till det som en verkligt barmhärtig dialog måste ha som sitt syfte, nämligen de vilsegångna själarnas omvändelse och återförande till den sanna katolska religionen. Detta senare är förstås det allt överskuggande målet för den traditionellt evangeliserande katolska mission som ekumeniken med sitt dialogiserande alltmer kommit att undergräva och undantränga.7 Också den i våra dagar så hyllade religionsfriheten innebär ofta ett åtminstone implicit uppgivande av den kristna katolska religionens anspråk på att vara den sanna religionen. Om man tror att den katolska religionen är vad den utger sig för att vara, nämligen Sanningen, vill man givetvis att den skall genomsyra samhället på alla plan, att Kristus skall vara ländernas konung och att barnen skall fostras till goda katoliker. Det ter sig då också självklart att otron, sekterna och de falska religionerna endast kan skapa sår och förödelse i samhällskroppen och att de därför bör undertryckas, så långt som detta står i vår makt och är praktiskt möjligt och rådligt. Endast om man betvivlar eller inte alls tror på den katolska trons sanning eller har en felaktig uppfattning om vad sanning och människans värdighet är, kan det vara rimligt att försvara otrons, hedendomens och sekternas, d.v.s. osanningens, anspråk som något som principiellt har hemul för sig. Idag ser vi alla omkring oss hur ett samhälle byggt på den sekularistiska religionsfrihetens slippriga grundvalar gestaltar sig - de kristna länderna har sjunkit ned i ett moras av total och kaotisk normlöshet med en visserligen Dessa frågor behandlas utförligt i Johannes Dörmann: Pope John Paul’s Theological Journey to the Prayer Meeting of Religions in Assisi, Part I, Part II (Vol. -), Angelus Press, , översatt från det tyska originalet Der theologische Weg Johannes Pauls II zum Weltgebetﬆag der Religionen in Assisi, Sitta, -. Jfr också Mark Michael Zima: Mother Teresa: The Case for the Cause. Is Mother Teresa of Calcutta A Saint?, Cold Tree Press, . 7

-  -

ytligt moralistisk, men till sin essens helt amoralisk eller rentav antimoralisk ”politisk korrekthet” som fernissa, där det onda överallt vinner terräng på det godas bekostnad. När den kristna sanningen och moralläran inte längre får läras ut till de uppväxande släktena och styra tänkandet och rättsuppfattningen i samhället, blir resultatet en ”religionsfrihet” bestående i en totalitär, tyrannisk antikristen ordning, kort sagt Antikrists rike. Kollegialitet är ett begrepp som i katolska sammanhang nyttjas för att beteckna en tendens att låta biskoparna och deras konferenser, snarare än den Helige Fadern, ha det sista och avgörande ordet inom Kyrkan, d.v.s. ett slags oligarkisk-demokratisk princip som ersatz för den traditionella hierarkiskt-monarkiska ordningen inom Kyrkan. Även här kan man skymta ett bakomliggande tvivel på Kyrkan som en av Kristus genom den med särskild ämbetsnåd utrustade Helige Fadern ledd organisation eller ”kropp” Kristi kropp - och ett omfamnande av det liberalt-revolutionära idégods som gjort individen och folksuveräniteten i form av s.k. ”demokrati” till två av vår tids stora, men ack så falska, avgudar. Det kan också noteras att denna nya ordning i Kyrkan allt som oftast missbrukas för att via biskopskonferenserna flytta fram positionerna för de radikala krafterna, som först lokalt genomför någon ”reform”, t.ex. handkommunion eller kvinnliga ministranter, som sedan snabbt via den progressiva propagandan sprider sig inom hela Kyrkan, utan att påven eller de ansvariga romerska myndigheterna ens behöver ge sitt medgivande. Kan man då vara säker på att den katolska Kyrkan verkligen är den sanna religionen? Detta är en helt annan fråga, men en som uppenbart inte kan nonchaleras i dessa förvirringens tider och som också Kyrkan traditionellt vårdat sig om att kunna svara på med all intellektuell stringens och skärpa genom en kraftfull apologetik - det sentimentala känslopjunk som man ibland möter inom liberalt och liberalteologiskt präglade protestantiska miljöer är främmande för traditionell katolicism. För den traditionella katolicismen finns därför inte heller någon motsats mellan tro och vetande den sanna vetenskapen och den katolska tron kan inte stå i motsats till varandra. En annan sak är att mycket som idag utges för att vara vetenskap,

-  -

t.ex. den darwinistiska evolutionsbiologien, i själva verket inte alls är detta, utan har sin kärna i en till vetenskap förklädd antikristen ideologi. Redan i detta nummer publicerar vi en del apologetiskt material, bl.a. den första av John Jensens filosofiska dialoger, vari några av de premisser som det moderna tänkandet bygger på demaskeras i all sin absurditet. En av tidskriftens tre särskilda skyddspatroner är S:t Thomas ab Aquino, varav man gärna får dra slutsatsen att vi inom detta område, stödda på Leo XIII:s berömda bulla Aeterni patris, vill verka i denne vår skyddspatrons anda och försöka bidra till att sprida hans ”philosophia perennis” med dess enastående analytiska metod för att bena upp och besvara knepiga problem och frågor. Vi publicerar också i detta nummer ett kort utdrag ur hans kommentar till Johannes-evangeliet. Det finns även en form av lärd esoterisk-gnostisk ”traditionalism” och förment ”philosophia perennis” som inte alls är katolsk, även om det funnits enstaka figurer som, dock med föga framgång, försökt förena denna med katolsk traditionalism. Denna är till sin karaktär i grund och botten en form av indifferentism, såtillvida att den i princip bejakar alla religiösa traditioner, vilka då betraktas som olika, mer eller mindre, legitima frälsningsvägar, något som förstås tilltalar en postmodern publik med dess fäbless för det allinkluderande dogm-, moral- och formlösa. Denna synkretistiska ”traditionalism” förekommer dels i en mer religionsvetenskapligt, dels i en mer öppet religiöst inriktad form, varav den senare i själva verket är intimt förbunden med en initiatorisk muslimsk-sufisk sekt känd som shadhiliyya, även om dess företrädare tycks hämta en hel del tankegods från hinduismen.8 I Sverige var bl.a. den konservative filosofen Tage Lindbom9, författaren Kurt Almqvist och konstnären Ivan Aguéli anLedande namn i den förra varianten är religionshistorikerna Mircea Eliade, Gershom Scholem och Henri Corbin samt den omstridde psykoanalytiske skolbildaren Carl Gustav Jung, medan René Guénon, Frithjof Schuon och Ananda Coomarswamy är några av de mest kända representanterna för den senare.

9 Vi avser inte här att ifrågasätta värdet av hela Tage Lindboms omfattande författarskap med dess snillrika och tänkvärda kritiska analyser av det moderna Sverige och även av ut-

-  -

hängare av den senare varianten. Gemensamt för bägge riktningarna är ett stort intresse för mystik, meditation och hemliga esoteriska läror av olika slag. I mer populistisk-vulgär form, oftast med starka ockultistiska inslag, förekommer liknande indifferentistiska idéer inom den s.k. New Age-rörelsen, för att nu inte tala om den katolska Kyrkans gamla arvfiende frimureriet och den vaga folkliga privatreligiositetens sfär. Liksom för den katolska modernismen, med vilken den har mycket gemensamt, även om dess faktiska historiska förbindelser med denna ännu inte kan sägas ha nöjaktigt utforskats, blir för denna skola sanningen den stora stötestenen: Alla religioner gör ju motstridiga, ofta exklusiva sanningsanspråk som inte alla samtidigt kan vara riktiga, ens i någon högre destillerad mening. Avskaffar man distinktionen mellan sann och falsk religion, torde man i själva verket riskera att hamna i irrationalism, nihilism eller någon annan intellektuell oredlighet eller i alla fall oreda. Att som den helige Thomas försvara katolicismens sanning mot såväl otron som andra religioners anspråk genom grundlig rationell argumentation är inget som faller vare sig de inomkyrkliga modernisterna eller anhängarna av de ovannämnda icke-kristna rörelserna i smaken. Den gnostisk-esoteriska traditionalismen har en utpräglad karaktär av elitär Gelehrten-religion och framstår som sådan som något ganska artificiellt och utspekulerat, en ”ism” bland andra, inte som något av Gud uppenbarat och med den Helige Andes hjälp traderat. Vi ser här samma tendens till abstrakta lärda konstruktioner som de katolska modernisterna visar en sådan förkärlek för, t.ex. i den av en liturgisk kommitté enligt vissa lärda teorier konstruerade nya mässriten. Ytterligare en parallell till modernismen, vari bockfoten i dimmorna kring dessa läror tydligt kan skönjas, utgörs av en ofta högst löslig moraluppfattning, ja, inte sällan ett ointresse för

vecklingen i stort i det moderna Västerlandet, vilka utan tvekan kan studeras med utbyte av alla katoliker med intresse för dessa frågor, om än en viss kritisk distans under läsningen är att rekommendera. Det är främst i ett fåtal av Lindboms sista böcker som hans esoteriska religiösa idéer blir mer påträngande.

-  -

eller förakt för moraliska frågor och allt som rör den enskildes dagliga helgelse och kamp mot synden, köttet, världen och djävulen.10 En märklig egenskap hos Sanningen är att den ofta särskilt väl uppenbaras genom enkla, men pregnanta och otvetydiga formuleringar som så att säga slår läsaren med sin ovedersägliga sanningsenlighet eller evidens. Den katolska Kyrkans äldre, oförtydbart traditionella skrifter ger oss många lysande exempel på denna slående och sanningsuppenbarande formuleringskonst, t.ex. nedanstående stycke hämtat ur Katolsk katekes för det apoﬆoliska vikariatet i Sverige, Katolska bokförlaget, Stockholm, , s. , där under katekesens två allra första punkter människolivets mening och rätta ”orientering” sammanfattas med några få ord: ”. Varför äro vi på jorden? Vi äro på jorden för att lära känna Gud, älska och tjäna honom och därigenom komma till himmelen. »Vad gagnar det människan om hon vinner hela världen men tager skada till sin själ?» (Matt. :.) . Vad vill därför Gud att vi skola göra? Gud vill, att vi skola . tro hans lära, . hålla hans bud, . begagna hans nådemedel. Vår religionslära är det viktigaste vi hava att lära känna och förstå. »Saliga äro de, som höra Guds ord och bevara det!» (Luk. : .) a. Kunna vi detta av egen kraft? Nej, vi behöva därtill Guds nåd.”

Den judisk-amerikanske forskaren Steven M. Wasserstrom framför liknande invändningar mot denna skola i Religion After Religion: Gershom Scholem, Mircea Eliade, and Henry Corbin at Eranos, Princeton University Press, . 10

-  -

Att åter göra ett urval av dessa så ytterligt värdefulla äldre katolska texter tillgängliga är en viktig målsättning för Svenska Katolska Akademien, och denna tidskrift kommer att utgöra en av kanalerna för att förverkliga denna strävan. Olyckligtvis har i många senare kyrkliga dokument och publikationer denna genom sin tydlighet och otvetydighet beundransvärda stil kommit att få ge vika för en inte sällan med en myckenhet av tidsenliga floskler pyntad rotvälska, som endast är ägnad att förvirra och trötta ut läsaren. Denna sövande ordrika och nebulösa stil möter oss ofta i progressiva teologers skrifter, bl.a. hos vissa av de s.k. personalisterna, och genom dess flitiga bruk i dokumenten från andra vatikankonciliet, på vilket dessa övade ett så betydande och olyckligt inflytande, vann den en oförtjänt legitimitet och popularitet och har på sätt och vis blivit ett signum för hela den postkonciliära förödelsen. Men ”in multiloquio non deerit peccatum”, ”där många ord äro bliver överträdelse icke borta” (Ords. :) - och därtill icke heller en stor myckenhet av andlig förvirring, skulle man vara benägen att tillägga. Det som den traditionella katolicismen kanske mer än något annat kommit att förknippas med är kampen för den ”traditionella” tridentiska mässan, S:t Pius V:s mässa, eller mer populärt, men något oegentligt uttryckt ”mässan på latin”. I denna tidskrift kommer vi att göra vad vi kan för att på olika sätt befrämja den traditionella mässan och dess firande i Skandinavien, bl.a. genom att försöka förmedla kunskap om den tridentinska riten och de många idag alltför välkända problemen med Paul VI:s liturgireform. Den tredje skyddspatronen för vår tidskrift är ju också S:t Pius V, helgonpåven som gav den traditionella mässan dess fasta och slutgiltiga form. I detta nummer inleder vi vår upplysningsverksamhet i denna angelägna sak genom att publicera en svensk översättning av den kände katolske författaren Michael Davies’ skrift om den traditionella mässans historia. Vi hoppas även kunna behandla många andra aktuella och inaktuella ämnen ur en klar och tydlig traditionell katolsk synvinkel, men med ”en betydande spännvidd, där lärt och folkligt, intellektuellt och andligt, polemiskt och kontemplativt, stringent analytiskt och fromt innerligt samsas -  -