9789163860508

Imörkrets rösterI • trilogin om de sista ättlingarna • andra boken

C at h e r i n e B a n n e r översättning Lottie Eriksson

MÖRKRETS RÖSTER Copyright © Cathrine Banner 2008 All rights reserved Originalets titel: Voices in the Dark The cover art is published by arrangement with Random House Children’s Books, a division of Random House, Inc., New York Översättning: Lottie Eriksson Omslagsillustration: Copyright © Cliff Nielsen 2008 Sättning: Martin Eriksson/Bonnier Carlsen Typsnitt: Adobe Caslon Pro & Albertus MT Std Tryckt i Sverige av Scandbook AB, Falun 2009 ISBN 978-91-638-6050-8 www.bonniercarlsen.se

Sextonårige Anselm Andros har klart definierade roller i sin familj, och det är roller han spelar väldigt väl. Han är sin mamma Marias förtrogna; efter att ha fött honom vid femton års ålder har hon i många avseenden vuxit upp jämsides med honom.

Han är biktfar för sin styvfar, Leo, en man som förföljs av sitt förflutnas hemligheter.

Anselm är dessutom en tålmodig, ömsint bror för sin brådmogna syster, Jasmine; han är särskilt beskyddande ifråga om hennes växande magiska förmågor.

Familjen, som handlar med begagnade varor, lever på många sätt ett helt vanligt liv.

Men när Malonias politiska landskap börjar förändras blir deras tillvaro tilltrasslad. De val som Leo och Maria gjorde som tonåringar går inte att bortse från. Och trots att de levt ett stillsamt liv de senaste femton åren är deras handlingar för alltid knutna till Malonias och dess parallellvärlds, dagens England, stormiga historia. Rösterna från det förflutna ekar ännu i nutiden och formar deras barns liv, i synnerhet Anselms, och han försöker förtvivlat genomtränga hemlighetsmakeriet kring sin födelse. Med så mycket osäkerhet både hemma och i världen är det viktigare än någonsin för Anselm att pussla ihop alla bitarna. Han måste lyssna till sin egen röst och erkänna sina rädslor och önskningar – vad det än må kosta honom.

5

Kvällningen den tjugonionde december 

J

ag vill så väldigt gärna berätta sanningen om mitt liv för dig. Jag är en brottsling och en lögnare. Men jag lovar och svär att detta ska bli en sann berättelse.

Det var så jag började när vagnen körde ut ur staden, mot sydväst och mörkret på hedarna. Kvinnan mittemot mig låtsades sova, med ena armen runt axlarna på sin lille son. Den gamle mannen bredvid mig suckade och skakade på huvudet gång på gång. Han bad och det dämpade klickandet från kulorna på radbandet var det enda som hördes. Vi undvek alla att se varandra i ögonen. Snön och lågorna bakom oss åstadkom vilt fladdrande mönster på glasrutorna. Den gamle mannen tittade ideligen bakåt och suckade, som om han hade lämnat ett gott liv bakom sig. På slottets murar flammade eldar vars svarta rök skymde stjärnorna. Jag föreställde mig att han hade haft en välordnad tillvaro i staden och att den här ritualen var det enda han kunde ta med sig därifrån ut i det okända.

Jag ägde ingenting annat än kläderna på kroppen och det jag hade i fickorna.

Gång på gång kände jag efter att allt fortfarande fanns kvar. Jag hade gett kusken femtio crowns och mitt doparmband som betalning; det var närmare midnatt när vi väl kom iväg, och köerna vid hamnen var mer än kilometerlånga. Men jag hade ännu kvar en blyertspenna, en bunt papper, en tändsticksask, ett stearinljus och medaljongen som Aldebaran hade gett mig.

7

Vi pratade inte med varandra. Det skulle bli en lång resa, kall och lång, men vi var fortfarande främlingar och hade inget att säga. Den gamle mannen bredvid mig hade sitt radband, men ända sedan jag var liten hade jag förlitat mig på berättelser; jag hade lättare för sådana än för böner. När vi inledde resan tänkte jag att jag kanske kunde skriva ner alltsammans och förklara det. Och ändå kom inte orden av sig själva den här gången. Det var nästan omöjligt att skriva eftersom vagnen gungade så, och mitt hjärta var tungt. Jag stoppade papperet i fickan igen och försökte sova. ”Kliv ut ur vagnen!” skrek någon när vi hade färdats någon mil. Det var bara kusken, som svor över ett trasigt hjul och såg sig om med geväret höjt. Framför oss syntes ljusen från en by. Vi blev tvungna att övernatta här, sa kusken åt oss. Om han lagade hjulet nu skulle hästarna bli för nedkylda för att kunna fortsätta, och dessutom var den här vägen farlig. Vi skulle gå till nästa värdshus och stanna där.

Kvinnan kom med invändningar. En kall vind svepte fram så att snön yrde upp mot vagnsfönstren. Vi klev ur, darrande av kölden. Den lille pojken klamrade sig fast vid moderns kappa. Jag erbjöd mig att bära en av hennes väskor, men hon skakade på huvudet. Kusken spände ifrån hästarna och ledde dem bredvid sig, och vi gick under tystnad mot ljusen.

Ingen av oss hade pengar till en säng, så vi blev alla kvar i skänkrummet på värdshuset. Platsen var en vindpinad by mitt ute i ingenstans. Den lille pojken och hans mamma sov i en vrå med huvudena vilande på bordet. Den gamle mannen tog fram sitt radband men stoppade undan det igen, beställde in en flaska brännvin och satt där och drack medan han betraktade den fallande snön. Jag lyssnade på vindens morrande och funderade på vad jag skulle skriva. Jag plockade fram papperet och pennan och började om. Men det gick inte. Jag suckade och strök över det jag skrivit.

Värdshusskylten gnisslade och skramlade i vinden utanför. Jag kunde inte skriva; så fort jag försökte blev det fel. Efter en stund steg den gamle mannen upp, gick fram till mitt bord och höll fram brännvinsflaskan. ”Här”, sa han. ”Det kanske kan bota skrivkrampen.” ”Så vänligt av er.”

Han hällde upp ett glas åt mig och väntade för att se om jag tänkte erbjuda honom att slå sig ner. Jag drog ut en stol. Han satte sig långsamt och böjde på fingrarna så att det knakade i lederna. Det syntes att han en gång i tiden hade haft 8

stiliga anletsdrag, och hans blick var vaken och vänlig. Jag smuttade på spriten och väntade på att han skulle säga något mer. ”Vart är du på väg?” frågade han till slut.

Jag ryckte på axlarna. ”Jag vet inte riktigt.” ”Inte jag heller. Jag försöker hitta min familj. Kanske har de rest till Helgaön.

Det är i varje fall vad jag tror. Men de kan lika gärna vara någon annanstans.” ”Det är meningen att jag också ska resa till Helgaön”, sa jag. ”Men …” ”Men du tror inte att du kommer att göra det”, sa han. ”Nu när du är på väg.” ”Hur kunde ni veta det?” ”Åh”, sa han. ”Jag har tillbringat hela livet med att studera människans natur.

Berätta för mig vad det är du försöker skriva.”

Jag funderade på saken en lång stund. ”Ett brev till min bror”, sa jag till slut. ”Jag har gjort något mycket illa, jag vet inte om han kommer att förlåta mig, men jag vill förklara. Och jag vill tala om för honom …”

Jag tvekade. ”Fortsätt”, sa den gamle mannen vänligt. ”Jag vill berätta sanningen för honom. Ännu är han bara ett spädbarn, men jag vill skriva ner den så han kan läsa den när han blir större. Jag fick aldrig veta sanningen, förstår ni? Och jag tror att om han får veta, så har han en chans.”

Han nickade åt mig att fortsätta. ”Jag vill berätta för honom om vårt liv i staden”, sa jag. ”För det är helt borta nu. Han kommer aldrig att ha det så.” ”Beundransvärt”, sa den gamle mannen. ”Egentligen inte”, sa jag. ”Inte om ni visste.” ”Berätta då”, sa han. ”Det kanske blir lättare att skriva om du berättar för mig först.” ”Tror ni det?” sa jag.

Han skakade på huvudet. ”Jag vet inte. Det beror på.” ”Det är en lång historia”, sa jag. ”Det skulle ta ett tag att förklara.” ”Det här blir en lång resa”, sa den gamle mannen.

Jag vek ihop papperet och drack upp resten av spriten i glaset. Den brände som eld i bröstet och skänkte mig mod samtidigt som den gjorde mig vemodig. Den gamle presenterade sig som mr Hardy, och jag talade om att jag hette Anselm. Vi satt där och pratade om oväsentligheter en lång stund och vinden ropade likt röster 9

i dunklet utanför. När det blivit mörkare började jag berätta hela historien för honom. Det fanns inget annat att göra denna kulna natt. Jag berättade hur alltsammans började med vår butik och med kyrkogården och med den gamla tiden på Citadellgatan, och där blev jag förvirrad och tystnade, försökte komma på hur det egentligen hade börjat. ”Med Aldebarans begravning”, sa jag till slut. ”Är Aldebaran död?” sa han och spratt till som om han fått ett slag i bröstet. ”Ja”, sa jag. ”Han dog i juli. Visste ni inte det?”

Han skakade på huvudet. Varenda människa i landet kände till det, men den här mannen hade på något vis missat den nyheten. Han fortsatte skaka på huvudet och sa: ”Är Aldebaran död” igen, men den här gången var det inte någon fråga. ”Berätta din historia för mig”, sa han. ”Jag vill höra.”

10

• Juli •

F

olk reste mer än femton mil för att vara med på Aldebarans begravning.

Innan dagen ännu grytt stod de på led längs avspärrningarna och kastade blommor och sjöng patriotiska sånger. Men en egendomlig stillhet omslöt kistan när den gled ut ur katedralen. Vi följde efter den under tystnad. Leo gick först, med sitt alltför kortklippta hår och en cigarett inklämd i mungipan. Mamma och Jasmine gick tillsammans, och mamma släppte gång på gång Jasmines hand för att torka bort tårarna. Folkmassans blickar brände i nacken på mig.

Jasmine slet sig loss från mamma och försökte komma närmare kistan, men vakterna höll undan henne. Kungen gick strax framför oss. Han hade propsat på att följa sin främste rådgivare till graven. Alla hade avrått honom.

Ett lönnmord, ansåg de styrande, var alltid inledningen till någonting. Men kungen struntade i dem och gick med handen vilande mot kistan hela vägen längs huvudgatan.

På kistlocket låg vår lilla krans, men i övrigt fanns där ingenting som påminde om Aldebaran. Kistan stod på en kanonvagn, draperad med flaggor, och på var sida om den marscherade soldater med bajonetter. Då och då var det någon i folksamlingen som kastade en blomma över avspärrningarna.

Blommorna dunsade mot kistans trä innan vakternas stövlar malde ner dem i stoftet.

Jasmine grät. Alla ljuden och högtidligheten hade blivit för mycket för sexåringen. ”Såja, kom här”, sa Leo och försökte lyfta upp henne, men hon skakade på huvudet och drog upp axlarna så att bara ögonen syntes ovanför kappan. Leo sträckte hjälplöst ut armen och hans hand hittade min axel istället.

Någonstans spelade en orkester, och med jämna mellanrum fick kanon­ saluten i Kungsträdgården stadens grundvalar att skaka. Skyar av starar steg upp från den förstörda vapenfabriken. De kretsade ovanför oss och bildade märkliga mönster mot molnen så att man blev yr av att titta på dem.

Strax därpå började ett fint duggregn falla. ”Åh, skona oss!” sa mamma och kämpade med sitt nya svarta paraply samtidigt som hon torkade tårarna ur ansiktet. Det lät som en dum kommentar – som om molnen skulle höra henne och hindra regnet från att falla. Men den här morgonen hade allt låtit dumt. Floden väste och sjöd när regnet tilltog, och regndropparna smattrade 12

mot kistans trä. Vi stod bredvid den öppna graven medan prästen, en biskop söderifrån som ingen av oss kände igen, gick fram och öppnade sin bönbok. ”Jesus sade: ’Jag är uppståndelsen och livet’”, läste biskopen. ”’Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.’”

Jag visste inte om Aldebaran hade trott på Gud. Han hade aldrig talat om den saken. Biskopens röst var tunn och sprucken, och regnet gjorde den svagare. Han avbröt sig ideligen för att torka bort regnet från glasögonen.

Det vräkte ner som en störtskur av pilar. De utländska statsöverhuvudenas regementsuniformer var nerstänkta av lera upp till knäna. Jasmine slet sig loss och föll på knä invid graven. Hon betraktade kistan när den sänktes ner, utan att bry sig om att söndagskläderna fick fläckar av jorden och regnet. ”Jasmine, kom tillbaka hit”, mumlade mamma. ”Låt henne vara”, sa Leo. ”Det är ingen fara.” ”’Tomhänta kom vi till världen, och tomhänta skall vi gå ur den’”, sa biskopen. ”’Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn.’”

När kistan sänktes ner i jorden tystnade trummorna och kanonerna. Vi kastade ner var sin näve våt lera i graven, och de utländska dignitärerna och ministrarna från regeringen steg fram och gjorde detsamma. Den blöta leran lämnade fläckar på deras uniformsärmar. Kungen stod så nära den andra sidan av graven att jag kunde se tårarna blänka i hans ögon. Han nickade hastigt mot Leo. De hade träffats en gång förut, för många år sedan. Men nu hade kungen redan vänt sig bort, och vakterna ledsagade honom mot grinden ut från begravningsplatsen. Orkestern tog åter upp sin sorgesång.

Vi lyssnade medan processionen avlägsnade sig. Så småningom kunde vi bara höra trumman, och sedan inte ens den. Regnet droppade från spröten på mammas paraply och drev i byar över begravningsplatsen. Kråkor flaxade med vingarna när de kastades åt än det ena, än det andra hållet av vinden som ylade i trädens döda grenar. Någon hade klippt gräset runt Aldebarans grav, men i övrigt hade begravningsplatsen förlorat all prydlighet för åratal sedan. ”Kom så går vi”, sa mamma. ”Det är ingen mening med att stanna här.”

Leo skakade på huvudet. Ut ur regnet kom två figurer gående – mormor, i sina prydliga sorgkläder och med en svart sjalett på huvudet, med bister 13

min på grund av regnet – och efter henne fader Dunstan, vår egen präst. ”Kan ni läsa en bön till, fader?” frågade Jasmine snörvlande när han kom fram. ”Onkel kände inte den där gamle mannen.”

Fader Dunstan ställde sig vid kortändan av den nygrävda graven och gjorde korstecken. Hans bönbok var dränkt, sidorna bågnade av det anfallande regnet. ”’Men Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig’”, läste fader Dunstan. ”’Varje morgon är den ny.’” ”Amen”, sa Jasmine snörvlande. ”Läs en till.”

Fader Dunstan fortsatte läsa. Han läste alla begravningsböner som fanns i hans bok. Sedan blev det tyst på begravningsplatsen, och regnet avtog, och det fanns inget annat att göra än att gå hem.

På flera hus hängde fortfarande maloniska flaggor ut från fönstren eller klibbade sig våta fast vid tvättlinorna. I den håglösa folkmassan strök tiggare omkring med utsträckta händer. När vi gick förbi ropade två krigsveteraner i gathörnet: ”Skänk en slant, sir! I Herrens namn, ha misskund med en fattig människa!” Leo gav dem en shilling var. Vår egen gata, Köpmansgatan, var ett vimmel av flaggor som lyste brandgula nedanför vartenda fönster. ”Titta!” sa Jasmine, så häpen att hon slutade gråta. ”Alla tyckte om onkel”, sa jag. ”Ser du? Hela staden har gått man ur huse för att framföra en sista hälsning.” ”Varför har de då inte hittat den onde mannen som sköt honom?” ”Jag vet inte.” ”Men jag förstår inte …” ”Sch”, sa mamma och lade handen på Jasmines axel för att tysta henne.

Leo hade inte hört något. Han gick framför oss, med händerna i rockfickorna.

Våra närmaste grannar stod ute på trappan: apotekaren och hennes båda söner, mr Pascal som sålde begagnade kläder och familjen Barone i grannhuset. Michael fångade min blick när vi gick förbi. Han var min äldste vän, och det var en liten tröst att se honom där. Sedan gick vi in och mamma stängde dörren, och den tätbefolkade stadens ljud försvann. Leo satte sig vid bordet i det inre rummet. Mamma ställde vattenkitteln på spisen. Vi blev stående allesammans och kunde inte komma på någonting att säga.

14

”Det är så orättvist”, sa mamma till slut. ”Jag vet”, sa Leo. ”Han skulle aldrig ha velat dö på det viset.” ”Jag vet.”

Det blev tyst igen. Några regndroppar smattrade mot rutan. Jag lade in mer kol i spisen och försökte röra om i brasan utan att störa tystnaden som sänkt sig över oss. ”Jag måste säga”, sa mormor, ”att jag tyckte det var en mycket fin ceremoni. Och han var gammal, Maria. Han var åttiosex år. Jag vore glad om jag fick dö vid så hög ålder.” ”Han blev skjuten”, sa Leo. ”Ingen vore glad …” ”Varför har de inte tagit fast mannen …?” började Jasmine. ”Sch”, sa mamma. ”Jag vet inte. Det kommer de att göra.”

Hon gick till spisen, lyfte bort vattenkitteln och ställde tillbaka den igen.

Den ville ändå inte börja koka.

I en kartong på bordet låg allt som Aldebaran lämnat efter sig i arv till oss. Jag tog försiktigt upp sakerna och lade tillbaka dem igen, bara för att ha något att göra. Han hade inte lämnat mycket efter sig. Försterådgivarna svor en fattigdomsed när de svors in i ämbetet, och efter deras död brändes alla deras papper. Där fanns ett träskrin till Jasmine, hans dopmedaljong till mig och en ring till mamma. Till Leo hade han lämnat en bok inslagen i papper, som ännu inte öppnats. Där fanns också ett paket med texten ”Till barnet” skrivet med rött bläck. Mammas barn skulle inte födas än på flera månader, men det verkade som om Aldebaran hade tänkt på allt.

Jasmine lade sig under bordet och började gråta häftigt. Aldebaran hade varit hennes lärare, och hans död innebar att hon var den sista i släkten med krafter. Trots att de hade grälat bittert under alla sina lektioner var det egentligen henne han hade älskat allra mest. ”Såja”, sa mamma. Hon föll på knä invid bordet och strök Jasmine över håret. ”Såja, Jasmine. Han skulle inte vilja att du blev så olycklig. Och det är inte för alltid. Det vet du.” ”Döden är för alltid”, sa Jasmine. ”Död är död och man kan aldrig bli odöd igen.” ”Han kommer ändå att vaka över dig.”

15

”Kommer han inte alls det.”

Någon knackade på dörren. Grannarna stod ute på gatan och väntade på att få framföra sina kondoleanser. ”Anselm, gå och släpp in dem”, sa mamma.

Grannarnas prat dränkte tystnaden i huset, och när de gick hem hade det redan börjat skymma. Familjen Barone stannade lite längre än de andra.

Mormor var fortfarande kvar och likaså mr Pascal, som aldrig kunde förmås att lämna en begravning. Vi stod runt bordet i det inre rummet och lyssnade på kanonerna som sköt ännu en salut i Kungsträdgården. Leo och mr Pascal tände cigaretter, och röken steg och bildade egendomliga mönster under taket. ”Säg mig”, sa mr Pascal när tystnaden varat i flera minuter, ”vem efterträder Aldebaran som försterådgivare?” ”Jag tror det är Joseph Marcus Sawyer”, sa mormor. ”Sawyer?” sa mr Pascal.

Mr Barone skakade på huvudet och strök sig över sitt glesnande hår som om han ville hålla det på plats. ”Jag förstår inte varför kungen har valt en sådan man”, sa han. ”Så hemsk är han inte”, sa mr Pascal. ”Bättre än så här kan vi kanske inte hoppas på under rådande omständigheter. Han lär åtminstone ha krafter, och det måste vara någon med krafter. I dessa dagar är det rena miraklet att de hittade någon över huvud taget.” ”Såvitt jag har hört lämnade krafterna honom när han var barn”, sa mr Barone. ”Och hela världen vet att han var en förrädare.” ”Det finns sådant som är värre.” ”Gör det?” sa mr Barone, med en skärpa som jag aldrig förut hört i hans röst. ”Finns det verkligen sådant som är värre?”

Mr Pascal andades ut så att kinderna blåstes upp. Han var storvuxen, och minen fick hans ansikte att se lika runt och formlöst ut som ett spädbarns. ”Vad är en förrädare?” sa Jasmine. ”Kom, Jasmine”, sa Michael och rufsade om henne i håret. ”Jag ska lära dig ett kortspel.”

Jag uppfattade hans blick och gick efter honom ut ur rummet, och Jasmine 16

följde med oss. Vi satte oss på brädgolvet i butiken, mellan disken och en ställning med gamla kläder. Michael delade ut sina fläckade spelkort och distraherade Jasmine med att räkna upp alla regler. Hon var fortfarande gråtfärdig, men avledningsmanövern fungerade. I det inre rummet utbröt ett gräl mellan mr Pascal och mr Barone. Jag försökte lyssna, men regnet gjorde det svårt att uppfatta vad de sa. Regnet hade tilltagit igen. Köpmansgatan låg övergiven, med undantag för några gamla tidningar som virvlade omkring i den allt starkare blåsten. ”Din tur, Anselm”, sa Michael och fick mig att hoppa till. Jag hade suttit och tänkt på annat. Han gav mig två skrynkliga kort, och jag lade ut ett utan att veta vilken valör det hade. Stormen fick fönstren att skallra och det ven i skorstenen. Sidogrinden stod och slog mot väggen. ”Jag ska nog gå ut och stänga den där”, sa jag.

Jag reste mig och gick ut. Ute på gården blåste det våldsamt. Jag brottades med grinden och lyckades få den på plats. När jag vände mig om för att stänga den uppfattade jag en hastig rörelse i skuggorna på andra sidan gatan.

I det döda utrymmet mellan de båda gaslyktorna stod någon och tittade på mig.

Mannens silhuett var egendomlig, hade något kusligt över sig. Jag tittade på honom och han stirrade tillbaka. Sedan vände han sig om och gick därifrån. Vinden fick lyktorna att fladdra, och i det ostadiga skenet kunde jag inte urskilja hans anletsdrag. Men när han försvann såg jag vad det var som gjorde att silhuetten såg konstig ut. Över ryggen hängde ett gevär. Det blänkte till när mörkret svalde honom. Regnet forsade ner från en mattgrå himmel. Jag rös, drog för regeln till grinden och gick in.

Först tänkte jag nämna vad jag sett för de andra. Men såväl Barones, som mr Pascal och mormor hade rest sig. När de hade gått spred sig en kall tystnad över huset, och jag vågade inte ta upp ämnet. Leo satte sig vid bordet och stödde huvudet mot armarna. ”Hur är det?” sa mamma. ”Imorgon blir det bra.” Hon lade handen på hans axel. ”Nu är han åtminstone begravd”, sa Leo. ”Det är det allra värsta, att inte veta. Alla de där ritualerna underlättar. Jag vet inte varför, men det gör de.”

Ingen av oss svarade. Han talade utifrån egen erfarenhet. Hans föräldrar, 17

de berömda Harold och Amelie North, hade varit försvunna i över tjugo år.

Jag visste att han fortfarande låg vaken på nätterna för att han inte visste var de fanns. Det verkade som om Leos familj var dömd att lida vid varje omvälvning i vårt land. ”Kom”, sa mamma och tog kartongen med Aldebarans saker. ”Nu går vi och lägger oss. Ikväll är inget som det ska.”

Vi följde efter henne upp till vardagsrummet på övervåningen. Hon tände lamporna och Leo rörde om i brasan. ”Här”, sa hon och ställde kartongen på spiselkransen. Hon tog på sig ringen, jag tog medaljongen och Jasmine skrinet. ”Ska du inte ens öppna paketet, Leo?” frågade mamma.

Leo skakade på huvudet. ”Vad skulle det tjäna till?” ”Vad det skulle tjäna till? Onkel måste ha menat någonting med boken.

Vill du inte veta vad?” Han skakade på huvudet igen och stängde sovrumsdörren bakom sig. Mamma lät boken ligga kvar på spiselkransen, och där låg den fortfarande när vi blåste ut lamporna.

Klockan var halv tolv, men tack vare den ljusa fyrkanten nedanför fönstret närmast mitt visste jag att Michael fortfarande var vaken i huset intill.

De nätter när ingen av oss kunde sova öppnade vi fönstren, lutade oss ut och pratade med varandra. Det hade vi gjort sedan vi var små och min familj flyttade in i huset på Köpmansgatan. ”Michael?” sa jag och sköt upp fönstret. Några sekunder senare hörde jag att han öppnade fönstret på sin sida. ”Hur är det med dig?” sa han. ”Det måste ha varit en lång dag.” ”Ja.” ”Här. Ta den här.”

Hans magra arm dök upp med en spritflaska. Jag tog den och drack lite, mest av artighet. En stormvind svepte genom rummet så att sidorna i böckerna på bordet fladdrade och den urblekta tavlan på väggen gungade vilt. ”Hur var begravningen?” frågade Michael. ”Storslagen. Som man kunnat vänta sig. Men det var bara vi, de utländska statsöverhuvudena och några kända personer. Han borde haft fler släktingar där; jag märkte att det störde Leo.” ”Och jag kan tala om vem som inte var där”, sa Michael. ”Den alcyriska presidenten.”

18

”Var han inte?”

Michael lutade sig ut genom fönstret på ett farligt sätt och gav mig en tidning. Det var morgondagens upplaga; Michaels pappa gick alltid bort till tryckeriet längst bort på gatan för att hämta den klockan tio. De första sju sidorna handlade om Aldebarans begravning. Michael hade strukit under ett stycke. ”Alcyrias nye president, den självutnämnde ledaren general Marlan från Nya kejsarorden, utmärkte sig genom sin frånvaro. Många uppfattade detta som ett tecken på den nya alcyriska regeringens växande fientlighet gentemot grannstaterna.” ”General Marlan?” sa jag. ”Aldebaran avskydde honom, han skulle inte ha velat ha honom där.” ”Men han borde ha varit där. Alla var där. Till och med några av presidenterna västerifrån och Marcoviets kronprins.” ”Jag vet.” ”Och nu när Aldebaran är borta, vad ska då hindra Marlan från att invadera vartenda land på kontinenten?” sa Michael. ”Det skulle jag vilja veta.” ”Det kommer inte att ske”, sa jag, för det hade alltid Aldebaran sagt. Men tidningen trodde annorlunda. Flera sidor ägnades åt att diskutera risken för krig med Alcyria och risken för inre oroligheter till följd av Nya kejsarorden.

De hade grupper i varenda nation på hela kontinenten. De tågade omkring i låtsasuniformer, höll massmöten och kandiderade i alla parlamentsval under parollen ”Frihet och rättvisa”. ”Jag tror att det var de”, sa jag. ”Jag tror att det var Kejsarorden som gjorde det.” ”Det var därför pappa blev så arg”, sa Michael. ”Eller åtminstone delvis därför. Joseph Marcus Sawyer har kopplats ihop med general Marlan. Alla vet att Sawyer ingick i Luciens regering. Han är inte något bra val som försterådgivare. Hur har kungen tänkt?” ”Jag har aldrig sett din pappa så där arg”, sa jag. ”Nej”, sa Michael. ”Ikväll pratade han om att lämna landet.” ”Menar han verkligen det?” ”Jag vet inte. Han vill inte vara med om ett nytt krig.” ”Men du då? Vad tycker du?” ”Det kanske inte är så tokigt att fundera på att ge sig av nu när Aldebaran 19

är borta. Pappa var med i motståndsrörelsen och det känner alla till. Och folk lämnar Alcyria.” ”Jag vet”, sa jag. Vi hade sett dem komma till staden, med sina tillhörigheter lastade på kärror och med förvirrade blickar, som om de hoppades att de var på väg att vakna ur en otäck dröm. ”Jag vet”, upprepade jag. ”Men vart skulle ni ta vägen, om ni gav er av? Michael, du menar väl inte allvar?”

Han svarade inte, suckade bara och bytte ämne. Nu blåste det så hårt att jag knappt kunde höra vad jag själv sa, och vi darrade båda två. ”Vi borde gå in”, sa han. ”Pappa är inte på humör för att komma på mig med att luta mig ut genom fönstret.” ”Du”, sa jag. ”Jag måste få veta – du menar väl inte allvar med att ge dig av?”

Han suckade och jag såg hur hans skugga på trottoaren ryckte på axlarna. ”Vi hörs imorgon”, sa jag. ”Godnatt, Anselm.” ”Godnatt.”

Jag hörde hur han drog igen fönstret. Det började regna igen, men jag blev stående. Lampan i butiken nedanför mig tändes plötsligt. Det måste vara Leo som var där; jag hade vetat att han inte skulle kunna sova inatt.

Ljusskenet fick bokstäverna på skyltfönstret att avteckna sig bakvända på trottoaren: ”L. North & Son, Begagnade varor”. Jag betraktade orden en stund och tänkte på Aldebaran på den mörka begravningsplatsen och på hans mördare som var vid liv någonstans, som var vaken eller sov eller drack på något värdshus. Sedan försökte jag låta bli att tänka mer på det. Det regn­ ade återigen kraftigt.

När jag skulle dra igen fönstret hajade jag till. För ett ögonblick tyckte jag mig se den där mannen i gränden mittemot igen. Men gatan låg öde. Jag måste ha inbillat mig. En tidning virvlade omkring under gatlyktan, det var allt. Jag drog för gardinerna och vred upp lampan. Rummet blev ombonat och tryggt i det gula skenet. Den smala sängen, det ranka skrivbordet och helgonbilden som hängde på väggen – alltihop var så välbekant att det jagade bort stadens mörker. Jag höll blicken fäst på den där tavlan medan jag klädde av mig. Helgonet stod i fören på ett skepp i mörkret och höll upp ett kruci20

fix. Vi hade aldrig kunnat lista ut vem han var; inte ens fader Dunstan visste riktigt säkert när vi frågade honom. Men när jag var liten kallade jag figuren för sankt Anselm och bad honom att skydda mig mot faror. Ända tills jag var en tio elva år var jag hopplöst mörkrädd. Det kanske var barnsligt, men när jag viskade: ”Beskydda oss från alla faror i denna natt”, den kvällen då Aldebaran hade begravts, var det fortfarande till helgonet jag riktade min bön.

Klockorna slog tolv. Den största klockan, den i nya katedralen, fortsatte slå med stadig klang. Kanonerna sköt en sista salut som ekade mellan husväggarna. Sedan hördes ingenting alls, förutom vinden som morrade i gränderna och fick regnet att piska mot fönsterrutan. Efter en stund dog också vinden bort, och det blev tyst i staden.

 Jag borde väl börja från början och berätta släktens historia. Jag berättade den för mig själv den där natten när jag låg i sängen och lyssnade på vinden som slogs på gatorna medan jag väntade på sömnen som tycktes befinna sig tusen mil bort.

Det började med två familjer. Familjen Andros var de rikaste bankirerna i Malonia. Familjen North var berömd eftersom Norths var ättlingar till Aldebaran. Efter revolutionen, när hälften av landets rojalister hade gått i landsflykt eller försvunnit, var de sista kvarvarande medlemmarna i dessa båda familjer strandsatta i staden. Mamma och mormor flyttade från plats till plats innan jag föddes. Ända sedan jag var liten har jag känt till namnen på gatorna där de hade bott: Slakthusgränd, Gråmunketorg, Paradisvägen.

Och den sista – platsen där de till slut slog sig ner – Citadellgatan. Det var där som mamma och Leo träffades.

Självklart hade jag en far. Jag hade frågat om honom ibland, när jag fortfarande var väldigt ung, men jag hade mamma och Leo, mina morföräldrar och under mina sex första levnadsår också Leos farmor Margaret, och att önska sig någon annan verkade liksom hjärtlöst. Till och med Aldebaran behandlade mig som en släkting ända från början. Efter söndagsmiddagen brukade han stå i brasskenet och visa mig magiska trick, och jag önskade så 21

intensivt att jag hade krafter att jag ibland grät åt det. Kan man bli en del av en familj genom att vilja det? Jag vet inte. Man kan komma så långt med att ljuga att man övertygar sig själv om att lögnen är sann och känner uppriktig ilska när någon ifrågasätter den. Det är det närmaste jag kan tänka mig. Och om det går att mäta så var Leo den som älskade mig mest ända från början.

Det är en natt jag minns mest av allt. Det var den vintern när jag var sex år, och under alla de mörka månaderna hade jag oroats av mardrömmar. Den här natten var det något som plötsligt väckte mig och jagade bort alla förhoppningar om att somna om. Klockan var över tre och det var tyst i huset. Den sista glöden från brasan kastade konstiga skuggor över väggarna. Jag darrade där jag låg och ritade upp bilder i takets ojämna murbruk.

Jag föreställde mig att det största partiet var England och att de mindre var fartyg som seglade runt landets kuster. Sömnen verkade lika fjärran som en annan värld. Och medan jag låg där började jag bli rädd och tro att det fanns andar i rummet runt omkring mig. Jag var säker på att om jag rörde mig eller gav något ljud ifrån mig skulle de vakna och ta min själ.

Jag slutade andas. Jag tänkte att om jag andades för ljudligt skulle de hitta mig. Jag skrämde upp mig själv och visste om det, men jag kunde inte låta bli. Jag räknade så långt jag kunde utan att andas in, och sedan andades jag ut försiktigt för att inte ge ifrån mig något ljud. Och så där fortsatte jag, minut efter minut. Jag bad om att Leo skulle vakna.

Minuterna gick, klockan slog fyra och sedan kvart över. Jag väntade och hörde den slå igen. ”Leo?” viskade jag.

Till slut vreds en oljelampa upp i rummet intill och jag hörde hans steg. Han dök upp ur mörkret och ställde sig bredvid sängen. ”Hur är det, Anselm?” frågade han. ”Jag kan inte sova.”

Han satte sig på sängkanten och lutade sig åt sidan och försökte få fart på brasan. Kolen flammade upp och började jaga bort kylan ur rummet. I det plötsliga ljusskenet från lampan kunde jag urskilja vartenda grått strå i hans hår. Leo var tjugotvå och hans hår hade redan börjat gråna, men då funderade jag inte närmare på den saken. ”Drömde du något otäckt?” frågade Leo. ”Jag tyckte att jag hörde dig ropa.” ”Jag vet inte”, sa jag. ”Pappa, gå inte härifrån.”

22

Han torkade bort tårarna ur mitt ansikte med ärmen. ”Nej då. Jag sitter hos dig en stund tills du somnar igen.”

Leo anade alltid vad jag tänkte utan att fråga, och jag kunde ofta ana vad han tänkte. Under mina första år hade han inte talat alls, och jag hade lärt mig att uppfatta vad han tänkte utifrån själva atmosfären runt honom. ”Läser du för mig?” sa jag.

Han gick bort till spiselkransen och tog ned Harold Norths näst sista bok, Judas synder. Den hade han läst för mig två gånger redan. Men den här natten slog han inte upp den. Han bara satt där med en rynka i pannan. ”När jag var pojke brukade jag också drömma”, sa han när det gått en stund. ”Det gör du fortfarande”, sa jag och tänkte på hur han ibland skrek högt på natten och väckte oss allihop. ”Inte mardrömmar”, sa han. ”Jag brukade resa bort härifrån. Långt bort.

De där drömmarna var som syner. Jag brukade drömma om England.” ”England?” sa jag. ”Ja. Hela tiden.” Han såg förvånad ut när han sa det, som om han pratade om någon annan. ”Berätta om det”, sa jag. ”Okej”, sa han. ”Okej, jag ska berätta det jag minns.”

Han började lågmält. Hans silhuett såg väldigt svart ut mot brasan. Han berättade historier om en annan plats – där det bodde en flicka som inget hellre ville än att dansa, och en pojke som skulle komma att bli kung Cassius. Och Aldebaran var där, bara en vandrare ute på resa, en man som förklädde sig till tjänare för att gömma sig undan lagen. ”Och vad hände sedan då?” frågade jag när Leo hejdade sig. ”Jag vet inte.”

Sömnen höll på att dra ner mig under ytan likt havets vågor. Historien hade lugnat mitt hjärta. ”Var det på riktigt?” viskade jag. ”Det kan man inte veta.” ”Men kan du inte fråga Aldebaran själv om det?” ”Han pratar inte om England. Inte nu längre. Ibland tror jag att han inte minns det. Eller ens tror att England finns.” ”Hur känner du då till den där historien?”

23

Leo svarade så lugnt att jag trodde att jag hade hört fel: ”För att jag hade krafter förut.”

Jag satte mig upp. Han vred på huvudet och gav mig ett hastigt, sorgset leende. ”Hade du krafter?” sa jag. ”Ja.” ”Riktiga krafter som Aldebaran? Så att du kunde få saker att röra sig, och sia om framtiden?” ”Ja. Lite grann i varje fall. Jag brydde mig aldrig särskilt mycket om dem.” ”Varför har jag aldrig fått veta det?”

Leo ryckte på axlarna. ”De är borta nu. Jag avstod från dem samma år som du föddes, och det verkade inte vara värt att berätta det för dig.” ”Varför avstod du från dem?” ”Alla dessa frågor …” Han skakade på huvudet och gav mig det där sorgsna leendet igen. ”Jag kom fram till att de inte var till någon nytta. För något som betydde något, menar jag.” ”Är det sant? Är inte krafter till någon nytta?” ”Det var vad jag trodde då. Jag skulle ändå aldrig ha blivit en framstående. Och allt det där är över nu.”

Jag låg stilla och försökte föreställa mig honom som en framstående, som en invigd i en rad av urgamla hjältar. Det gick inte. Han var bara Leo, min pappa som stod i ett marknadsstånd hela dagarna och ägnade kvällarna åt att sopa golvet och bära upp vatten och berätta historier för mig. ”Pappa?” viskade jag. ”Drömde du någonsin om England igen?” ”Nej”, sa han. ”Nej, det gjorde jag aldrig.” ”Men hur kunde du bara sluta ha krafter så där utan vidare?” ”Det gjorde jag inte. De håller kvar greppet om en, Anselm. Men jag drömde aldrig om England igen.” ”Är du säker?” ”Ja, jag är säker.”

Men det var något väldigt slutgiltigt över hans sätt att säga det, något som fick mig att komma ihåg det långt efter den där kvällen, långt efter det att han gått därifrån och släckt ljuset. Det fanns alltid ett slags mörker runt Leo, en kall sida av hans ande som ingen av oss kunde nå. På det viset var han precis som Aldebaran.

24

Jag hade aldrig några fler mardrömmar efter den där natten. Istället drömde jag alltid om England. Jag såg det som en grönskande och förtrollad plats, bebodd av trubadurer och poeter och kringströvande fredlösa. Och efter den där natten blev Leo ett slags hjälte för mig. Jag tänkte inte på det hela tiden, men ibland när jag såg honom vänta vid skolgrindarna i sin gamla skinnjacka eller trött böja sig ner för att sopa den kalla askan ur spisen, så tänkte jag: min pappa var en gång en rätt betydande man. På den tiden hade han ett marknadsstånd i torgets kallaste hörn, och varje vinternatt hostade han så häftigt att fönsterrutorna skallrade. Men i hemlighet visste jag att det inte skulle förbli så. Leo var ödesbestämd till att bli en stor man. Det stod skrivet i stjärnorna någonstans, vi behövde bara vänta. I drömmen såg jag en butik med vårt namn på skylten och Leo i en ny kostym bakom disken. Det gick flera år innan drömmen slog in, men jag förlorade aldrig hoppet. För det skulle det ha krävts mer än år.

Under vår sista vinter på Citadellgatan regnade det in genom fönstren, rören frös och Leo hostade värre än någonsin. Mamma ringade in en annons i tidningen om en butik till uthyrning. Sidan låg uppslagen på bordet i flera veckor och samlade på sig damm och tefläckar. Leo funderade under tystnad. Sedan kom jag hem en dag och fick se att de höll på att packa ihop våra saker. Det överraskade mig inte, jag hade vetat att han skulle säga ja. Det var hans öde.

Butiken var en mörk byggnad full av damm och glassplitter. Vi flyttade in vid jul, när det var bistert kallt, och hyresvärden gick därifrån innan vi hann fråga honom hur man tände lamporna. Det var bara Leos humör som var okuvligt. ”Vi ska fixa till det”, sa han när han bar våra lådor uppför trappan i lampskenet. ”Det ska bli den bästa begagnatbutiken i hela Malonia stad.” ”Den bästa på hela kontinenten”, sa mamma. Hon bar Jasmine uppför trappan och satte ner henne på en madrass. Jasmine var två år och vägrade sova. Hon kröp omkring på golvet och undersökte kartongerna. ”Vad tycker du, Anselm?” sa mamma. ”Det är okej”, sa jag tyst. ”Det är inte som jag trodde det skulle vara.” ”Vet du”, sa hon. ”I början ser varje steg framåt ut som ett steg bakåt. Det 25

är alltid en kamp att gå vidare till något bättre. Visste du det? Men det kommer absolut att bli bättre här. Du kan hjälpa pappa i butiken på kvällarna och få ett eget rum med ett skrivbord.”

Jag nickade och följde med Leo ner för att hämta de sista kartongerna. ”Vi målar vårt namn på fönstret”, sa han och tog mig i armen. ”Vad sägs om det, Anselm?”

Mot min vilja blev jag fascinerad av tanken. Det fanns en gammal stege i det inre rummet, och vi hade en burk svart färg. Jag höll i stegen och Leo skrev. ”Vad håller ni på med?” sa mamma och skrattade åt oss när hon kom ut med Jasmine i famnen. ”Leo, den där stegen ser inte pålitlig ut och klockan är över midnatt.” ”Det tar inte lång stund.” ”Ni två!” sa hon. Hon höll Jasmine hårt i famnen och skrattade så att hon grät. ”Det kommer att se förfärligt ut i dagsljus. Du borde rita upp bokstäverna först och måla ordentligt.” ”Det ska vi göra en vacker dag”, sa Leo. ”Vad ska jag skriva? Hjälp mig, Anselm. Det är du som är den klyftiga i familjen – ge mig inspiration.” ”Skriv ’L. North och M. Andros, Begagnade varor’.” ”Blanda inte in mig i det här”, sa mamma, som fortfarande skrattade. ”Jag vill inte ha något med affären att göra. Jag ska fortsätta med mitt eget vettiga jobb och så får ni två även i fortsättningen koka ihop era planer utan mig.” ”Mamma, vad skriver pappa?” mumlade Jasmine. Hon var på väg att somna i mammas famn. ”Jag vet”, sa Leo. Han klättrade högre upp på stegen. Där jag stod kunde jag inte se vad han skrev. Nu stod han på översta stegpinnen, i sin äldsta skjorta och sina urblekta soldatkängor, och han kisade uppmärksamt när mörkret tätnade alltmer. ”Det kanske är för sent”, sa jag. ”Vi kanske borde göra klart det imorgon.” ”Nej”, sa han. ”Nej, jag ser så det räcker.”

Han arbetade under tystnad, med en koncentrationsrynka mellan ögonbrynen, medan han fyllde i en bokstav i taget. ”Titta på stjärnorna”, viskade mamma. ”Man kan se hur kallt det är.”

Jag vände mig om, utan att släppa taget om stegen. Stjärnorna såg ut att 26

darra där de hängde mycket lågt ovanför husen. Från ett värdshus i närheten gnisslade musik igång, en fiol och ett dragspel. Det var en sång som kring­resande musiker brukade spela på det nya värdshuset i hörnet av Citadellgatan, och de välbekanta tonerna gjorde att det nya stället redan kändes lite som hemma. Sången var av Diamonn och hette ”Min käraste skulle jag följa”. Mamma sjöng den sista versen mycket tyst i Jasmines öra: ”Kärleken fäller mången fånge men upphöjer även mången furste.

Kärleken är ett grymt kallt hav men också seglarens sanna stjärna.

Och kärleken är både giftet i blodet och pilen i hjärtat.

Mitt hjärtas sanna själ skulle jag följa utan att fråga efter avståndet.” ”Så där”, sa Leo och hoppade ner från stegen. ”Titta, Anselm, och säg vad du tycker.”

Jag tog ett par steg bakåt och kisade i mörkret. ”Det är inte rakt, eller hur?” sa han. ”Men vad tror du om texten?” ”Jag ser inte.” ”Vänta lite”, sa Leo. Han gick in och tände en oljelampa och höll upp den innanför fönstret. Hans ansikte var spöklikt genom det dammiga glaset, men de svarta bokstäverna syntes tydligt. De skimrade när ljusskenet fladdrade. ”L. North & Son.”

 Nästan fem år hade gått sedan den kvällen. Då var jag elva och drömde fortfarande om England; Jasmine var en tvååring som ännu inte visat några tecken på att besitta krafter. Från den dagen och fram till Aldebarans död blev våra liv sådana som vi ville ha dem. Men jag tror inte vi insåg det då. Jag förstod det först efteråt, när ingenting längre var som det skulle.

Efter Aldebarans begravning kom gatsoparna ut i det drivande regnet och städade bort alla spår efter folksamlingen. Och jag väntade hela tiden på att livet skulle återgå till det normala. Men dagarna gick utan att det gjorde det. Både mamma och Jasmine brast emellanåt ut i arg gråt, och Leo gick tyst omkring med blicken i marken. Jag började längta efter att skolan 27

skulle börja igen, för att få en anledning att lämna butiken. Varenda dag var morgontidningen fylld av rapporter om jakten på mördaren.

En kväll satt Leo och jag uppe och räknade dagskassan, och efteråt hade ingen av oss lust att gå och lägga oss. Istället blev vi sittande och lyssnade på regnet som smattrade mot rutorna. Varenda gång jag tittade upp tyckte jag att jag såg någon i gränden tvärsöver gatan. Fjärde eller femte gången klev jag upp och gick fram till skyltfönstret. Men gatan låg öde. Ingen gick förbi i det regnsköljda mörkret, bara ett par lösspringande hundar som jagade en tidning. På förstasidan syntes ansiktet på den senast misstänkte – en mager man i Leos ålder som var med i Nya kejsarorden. ”Tror du att det var han som gjorde det?” ”Vem då?” undrade Leo. ”Den där mannen från Nya kejsarorden.”

Leo funderade på saken, med cigaretten halvvägs till munnen, men skakade sedan på huvudet. ”Varför inte?” sa jag.

Han suckade. I dunklet såg han väldigt gammal ut; de gråa hårstråna vid tinningarna syntes obarmhärtigt. ”Varför inte?” upprepade jag. ”För att jag inte tror att Aldebaran är död.”

Han talade så lågt att jag trodde att jag hade hört fel. ”Va?” sa jag, men han reste sig och började flytta om kartonger, utan att möta min blick. En trave böcker gled åt sidan och föll med ett brak i golvet. Vi böjde oss ner båda två för att plocka upp dem. ”Den här butiken!” sa han. ”Den börjar bli helt oöverskådlig.” ”Pappa, säg om det du nyss sa.”

Han drog handen över ansiktet. ”Jag kan bara inte föreställa mig honom som död. Jag vet inte hur det kommer sig, men jag kan inte föreställa mig det. Efter begravningen gjorde jag det, men nu har jag tappat all visshet. Anselm …” Han ryckte på axlarna, och den nonchalanta gesten fick mig att förstå att han var på väg att komma till den viktigaste punkten. ”Jag drömmer.”

Jag försökte se honom i ansiktet, men han höll blicken sänkt. ”Om vad då?” frågade jag. ”Om det förflutna, eller framtiden – jag kan inte avgöra vilket. Aldebaran är med i en del av drömmarna.”

28

”Men kanske …” Jag tvekade. ”Kanske lever han fortfarande. Någon annanstans, menar jag, men där han fortfarande vakar över dig.”

Leo rös och strök händerna över armarna som för att värma sig. ”Det är bäst att vi gör klart det här och går och lägger oss”, sa han.

Vi började flytta om i högarna med gamla saker, trots att det var söndag nästa dag och vi inte skulle ha öppet. På övervåningen hörde jag min mamma och Jasmine prata. ”Hur gick försäljningen ikväll?” sa jag för att jaga bort tystnaden emellan oss. ”Inga kunder alls”, sa Leo. ”Du såg ju själv.” ”Vad fick vi in idag?” ”Ungefär fyra hundra.” ”Det är inte så illa.” ”Det är inte bra heller”, sa Leo. ”Inte egentligen. Och doktor Keller var här igen när du var ute och pratade med Michael.”

Doktorn var vår hyresvärd, och han kom gärna på oväntade besök. ”Vad ville han?” sa jag. ”Se sig om. Vad brukar han vilja?” ”Jasmine underhöll honom säkert.”

Han log. Leos leenden var matta och svåra att locka fram, än mer nu sedan Aldebaran var borta. Han lyfte upp en låda böcker och ställde den på disken. ”Jag fick de här av mr Pascal”, sa han. ”De kanske inte är värda någonting. Kika och säg vad du tror.”

Jag bläddrade i den översta boken. Det var en äventyrshistoria av en viss John Sebastian Urquhart, tryckt med ett utsirat typsnitt. ”Jasmine kanske skulle gilla den”, sa jag. ”Ja. Om den innehåller pirater, ond bråd död och en skurk med ett öga av glas.” Leo log och rös sedan till igen, som om det drog kallt i rummet. Han böjde sig över lådan och började undersöka de andra böckerna. ”Pappa”, sa jag, ”öppnade du någonsin paketet med boken som Aldebaran lät dig ärva?”

Han skakade på huvudet. ”Du kanske borde göra det”, sa jag. ”Det kanske skulle ge något. Om Aldebaran försökte säga dig någonting skulle det väl finnas i den boken, eller hur?”

29

”Varför tror du det?” ”Jag har bara en känsla av att det är så han tänker.”

Jag hade väntat mig att Leo skulle säga emot. Men han nickade bara och gick upp på övervåningen. Efter en liten stund kom han ner igen. ”Det kanske finns någon ledtråd i den”, sa han. ”Du kanske har rätt. Den kanske åtminstone kan få mig att sluta grubbla.” ”Öppna paketet då.”

Hans händer skakade. Jag tittade över hans axel när han tog av papperet.

Ner på disken damp en illa medfaren inbunden bok. Guldbokstäverna på omslaget var nästan helt bortnötta. Han vred upp lampan och jag kunde urskilja titeln: Mörket har tusende röster, och under den ”Harlan Smith”. ”Vem är Harlan Smith?” sa jag. ”Vet inte. Jag har aldrig hört talas om honom.” ”Har onkel skrivit något i den?”

Leo bläddrade varsamt igenom sidorna och skakade på huvudet. ”Ingenting.”

Det var inte vad jag hade väntat mig, och nu förstod jag varför Leo hade valt att inte öppna paketet. Boken var en besvikelse. Den förändrade inte det faktum att Aldebaran var borta, och nu hade vi inte längre något kvar att hoppas på. Leo undersökte halvhjärtat boken. En gul fuktfläck kröp halvvägs upp längs ryggen, och smutsfläckar gjorde texten svårläst. Han slog upp titelsidan. ”Den är bara två år gammal, och utgiven här i staden. Titta på siffrorna här – det är en förstautgåva. Den första och den sista, antar jag.” ”Jag har aldrig hört talas om Harlan Smith”, sa jag.

Leo skakade på huvudet. ”Det syns att upplagan var väldigt liten. Titta på bindningen. Det skulle inte förvåna mig om den trycktes privat. Förlaget Sju systrar. John Worthys tryckeri och bokbinderi. Har du hört talas om något av dem?” ”Nej.” Jag fortsatte att iaktta honom. Han verkade ha fastnat för något på första sidan och lutade sig närmare ljuset från lampan. Jag sopade klart golvet och diskade tallrikarna som stod i det inre rummet. När jag kom tillbaka ut i butiken satt Leo fortfarande försjunken i boken. ”Anselm”, sa han och rörde vid min arm. ”Hör på det här.”

30

”Vad?” sa jag.

Han läste så tyst att jag var tvungen att stå väldigt still för att uppfatta orden. ”’Midnatt’”, började han, ”’och fortfarande hade ingen kommit. Och utanför cellfönstret, i det rastlösa mörkret, höjdes röster som talade till JeanMichel. Rösterna från alla han någonsin hade förlorat, och alla han älskade.

Dessa röster hemsökte honom. Det är ett faktum som är föga välkänt bland världens härskare, att mörkret talar till de ensamma.’”

Tystnaden brusade. ”Va?” sa jag. ”Visst låter det som någonting?” ”Som vad då?” ”Jag vet inte.”

Leo studerade fortfarande bokens första sida. På torget slog kyrkklockan tolv. ”Gå och lägg dig, Anselm”, sa han och lade handen på min axel. ”Det är sent. Jag kommer upp alldeles strax.”

Jag gick upp, men jag satt vaken i över en timme utan att höra honom komma upp efter mig. Till slut blåste jag ut lampan och somnade.

När jag gick ner till badrummet, någon gång i gryningen, satt Leo fortfarande kvar vid disken. Ansiktet var grått av sömnbrist och han hade nästan läst ut boken. ”Anselm”, sa han hest. ”Ja”, sa jag. ”Jag är här.” ”Jag tror det betyder någonting”, sa han. ”Jag vet inte vad, men något är det.” ”Vad för slags innebörd?” ”Jag vet inte.” Han hostade och vilade huvudet i handen. ”Det är första gången”, sa han. ”Det är första gången på åratal som jag har läst en bok som har sagt mig något – här inne, menar jag.” Han satte sin knutna näve mot hjärtat. ”Förstår du?” ”Ja”, sa jag. ”Jag tror inte att Aldebaran är borta”, sa Leo. ”Jag tror att det är det han försöker säga. Antingen det eller …” ”Eller vad då?”

Han slog igen boken och slog upp den igen, och sedan drog han handen genom håret så att det spretade åt alla håll. ”Eller så kommer du att tro att jag är galen”, sa han. ”Om jag berättar kommer du inte att veta vad du ska säga.”

31

”Tala om det ändå.” ”Det låter som Harold North”, sa han. ”Det är som om han kunde ha skrivit det.”

Det blev tyst en lång stund. Det enda som hördes var hur de antika klockorna på butiksväggarna tickade i otakt. Sedan sköt han fram boken över disken mot mig. ”Ska jag läsa?” sa jag. ”Bara några sidor.”

Jag bläddrade tillbaka till början. Leo lutade sig över disken, och jag såg hur hans händer darrade. Hela tiden medan jag läste fortsatte de att darra.

Till slut sträckte han fram handen och rörde vid min arm, och jag tittade upp. ”Nå?” sa han. ”Ja”, sa jag. ”Det är hans stil.” ”En ensam man”, sa Leo. ”En resa. Politik. Det finns till och med en raserad kyrka, precis som i Judas synder.” ”Eller Det krossade hjulet. Du vet, när de går vilse ute på heden och hamnar vid eremithyddan. Det är vad den här boken påminner mig om.” ”Det är något med hans sätt att berätta.”

Våra blickar möttes i det svaga ljuset. Leo hade tillbringat halva min barndom med att leta efter Harold Norths böcker, sökt igenom staden efter exemplar som inte hade förstörts under den gamla regimen, och jag kände till dem nästan lika bra som han. ”Det är konstigt”, sa han. ”Det var därför jag började handla med begagnade varor, på grund av de där böckerna. Alltså framför allt av det skälet. Jag kom in på den banan av en slump. Jag vet att han är borta, och ändå har jag tillbringat hela mitt liv i tron …” Han ryckte på axlarna. ”Jag har tillbringat hela mitt liv med att låtsas att han fortfarande lotsar mig. Är det korkat?” ”Nej.” ”Det här låter som honom”, sa Leo och skakade på huvudet. ”Det kan jag svära på.” ”Tror du att det var därför Aldebaran gav den till dig?” sa jag. ”Jag vet inte.”

Leo tände omsorgsfullt en cigarett och slöt ögonen. Jag iakttog honom. ”Kanske är det bara för att de liknar varandra”, sa han. ”Kanske trodde han 32

att den skulle säga mig något för att den påminner om sådant som Harold North skrev. Eller kanske …” Han skakade på huvudet igen. ”Kanske menade han något helt annat.” ”Harold North kan inte fortfarande …”, sa jag utan att avsluta meningen. ”Jag vet”, sa han. ”Jag vet.” Vinden avtog och tystnaden lade sig tyngre än förut. Jag kunde höra minsta rörelse bland de döende kolen i öppna spisen.

Om det inte hade varit så tyst hade vi kanske aldrig hört skotten.

 De måste ha avlossats någonstans inne i staden och de fick Leo att haja till och lyfta huvudet. ”Vad var det där?” sa han med blicken mot fönstret. Lampan hade slocknat. Jag trevade efter Leos tändstickor och försökte tända den igen, men han hejdade mig med handen på min arm. ”Lyssna”, viskade han. ”Det lät som … herregud, Anselm …”

Ljudet hördes igen, två skarpa knallar, närmare den här gången. ”Vad är det? Leo, du skräms.” ”Det är gevärsskott. Jag vet att det är det.”

Jag hade hört gevärsskott förut. Men aldrig på så här nära håll, och aldrig fyra eller fem stycken inom loppet av en minut. Vi stod och lyssnade båda två, åtskilda av mörkret. En tunn strimma månljus föll in genom fönstret och förvandlade Leos hår till silver. ”Det är antagligen bara någon handlare med hagelbössa”, sa jag. ”Någon som dödar råttor …” ”Det låter inte så.”

I samma ögonblick kom ännu en skottsalva. ”Anselm, lyssna!” sa Leo. Vi stod där utan att tala och lyssnade på tystnaden. Den varade så länge att mitt hjärta saktade takten. Leo rörde sig inte. Till slut vågade jag tända lampan. Jag gick in i det inre rummet och rörde om i den kallnade askan i spisen. Det behövdes inte, men jag ville åstadkomma något ljud eftersom jag visste att Leo ville ha det tyst. Jag kan inte förklara det. Han var långt borta och jag ville föra honom tillbaka. ”Anselm, sch”, sa han. ”Lyssna igen.”

Jag lyssnade. Någonstans dunkade en trumma. Ljudet kom närmare men blev svagare när vinden dog bort. ”Vad är det för något?” sa jag.

33