Page 1

Elena forbes

Smärtans jungfru Översättning Moa-Lisa Björk

I_forbes_smärtans jungfru.indd 3

2012-06-28 09:15:07


Tidigare böcker om kriminalinspektör Mark Tartaglia

Dö med mig

Hela Fenix utgivning finns att köpa på fenixbok.se

Citaten på s. 28, 105, 202–203 och 305 är ur ”Smärtornas fru” av Charles Swinburne, översättning av C.A. Hagberg.

www.fenixbok.se Originalets titel Our Lady of Pain Copyright © Elena Forbes 2008 First published in Great Britain in 2008 by Quercus Books Omslagsfoto © Sanja Kulusic/Trevillion Images Omslagsdesign Åsa Hjertstrand Brensén Första svenska utgåva Forum Bokförlag 2009 Fenix 2012 Tryckt hos UAB PRINT IT, Litauen 2012 ISBN 978-91-7525-040-3

I_forbes_smärtans jungfru.indd 4

2012-06-28 09:15:07


Till George

I_forbes_sm채rtans jungfru.indd 5

2012-06-28 09:15:07


I_forbes_sm채rtans jungfru.indd 6

2012-06-28 09:15:07


Prolog

K

lockan var sju på morgonen, men det var så mörkt att det lika gärna kunde ha varit midnatt. Snöflingor virvlade som nattfjärilar i det brandgula skenet från gatlyktorna, suddade ut trädens skelettliknande konturer och landade på det tjocka täcke som redan låg på marken. Grindarna till Holland Park hade låsts upp bara några minuter tidigare och hon stannade till precis innanför dem, joggade på stället och sträckte på benen medan hon såg sig om, och andedräkten bildade ett blekt moln som skingrades i luften. Inga människor syntes till; det enda tecknet på liv var parkvaktens färska spår i snön som löpte från grinden i riktning mot hans kontor, vars upplysta fönster syntes som ett matt sken i fjärran. Kisande tyckte hon sig se silhuetten av honom avlägsna sig, men säker var hon inte. Framför henne låg parken, öppen och inbjudande. På ena sidan sträckte sig idrottsplaner ner längs kullen mot Kensington High Street. På den andra, strax bortom Holland House, skymtade de svarta trädtopparna i skogsbrynet. Landskapet stod nästan inte att känna igen, konturerna var utsuddade, särdragen utplånade under ett stort blåvitt hav, egendomligt självlysande under den mörka skyn. Förundrad över förvandlingen började hon långsamt jogga längs den långa breda gången med knastret från den 7

I_forbes_smärtans jungfru.indd 7

2012-06-28 09:15:07


djupa puderliknande snön under fötterna. Musiken i hörlurarna fyllde hennes huvud, basriffet pumpade och låten gick runt, runt. Nålar av is stack i ansiktet och kylan trängde igenom både träningsskor och kläder. Men hon brydde sig inte. Upprymd, fortfarande hög på vågen av alkohol från kvällen innan, kändes det som om hon kunde flyga. Hon hade tappat kontrollen men det hade varit värt det. Hon passerade de utsirade grindarna till Holland House och de taggiga ruinerna precis bakom, och svängde sedan in mot trädgårdsanläggningen och kryssade förbi de rimfrosttäckta låga häckar som ramade in de tomma rabatterna. Hon tog sig uppför trapporna till North Lawn och sprang mot skogen. En doft av bacon från vandrarhemmet i närheten nådde henne med en vindpust och hon kände plötsligt hur hungrig hon var. Om tio minuter eller så skulle hon vara klar och belöna sig själv med en riktigt rejäl frukost på något av kaféerna längs Holland Park Avenue. När hon nådde skogen blev stigen smalare, träden välvde sig högt ovanför henne och formade en tunnel. De få gatlyktorna stod glest och kastade fläckar av svagt ljus på stigen, vilket lyste upp de intillliggande trädstammarna och buskarna. Bortanför dem, i den tjocka undervegetationen, var allting svart. Hon ökade takten och tvingade sig själv att springa snabbare, nedför kullen. Den iskalla luften fick lungorna att värka och gjorde andetagen korta, ryckiga och nästan smärtsamma. Hon kände sig redan trött, och varje steg innebar en kraftansträngning. När hon var nästan ända nere snavade hon och föll tungt till marken. Andfådd, flämtande och skrattande åt sin egen klumpighet rullade hon över på rygg och låg där och tittade upp mot den molniga himlen medan hon lät de stora, fjäderlika flingorna smälta mot huden. Hörlurarna hade trillat av och hon noterade hur stilla allting var, hur snön tycktes kväva allt ljud. Utöver sina egna andetag hörde hon ingenting förutom det avlägsna ljudet från 8

I_forbes_smärtans jungfru.indd 8

2012-06-28 09:15:07


en fågel högt uppe bland träden och det dämpade surret från bilar utanför parken. Ett ögonblick senare tog hon sig upp till sittande och sträckte på vaderna medan hon böjde fötterna fram och tillbaka för att bli av med stelheten. Hon borstade bort ett tjockt lager snö från hår och kläder och fick tag på hörlurarna. Just när hon skulle resa sig märkte hon att ett av skosnörena gått upp. När hon böjde sig ner för att knyta det hörde hon bakom sig det skarpa ljudet av en gren som bröts. Sedan var det någon som lågmält uttalade hennes namn.

9

I_forbes_smärtans jungfru.indd 9

2012-06-28 09:15:07


10

I_forbes_sm채rtans jungfru.indd 10

2012-06-28 09:15:08


1

”J

obbar du på en mordkommission?” frågade Sarah och lyfte sina mörka ögonbryn som om blotta tanken var besynnerlig. ”Hur är det? Jag menar … allt du blir tvungen att handskas med, allt du får se … Herregud, det måste vara fruktan­svärt.” Hon gjorde en vag gest med händerna medan orden hastigt trillade över hennes läppar. Mark Tartaglia lutade sig tungt tillbaka på stolen och valde sina ord med omsorg. ”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det är fruktansvärt, men någon måste ju göra det.” De satt bredvid varandra vid ena änden av matbordet i hans syster Nicolettas kök i Islington. Han tog en klunk vin och lät blicken svepa över rummet tills den fastnade vid skåpet i mörkt trä som stod längs ena väggen. Det gick ända upp till taket och fick allt annat i rummet att se smått ut i jämförelse. En gång tillhörde det hans farmor och hade för många år sedan räddats från familjens första speceriaffär i Edinburgh. Precis som resten av huset var hyllorna belamrade med porslin, småsaker och barnens keramik och konstverk. Fotografier på familjen stod placerade överallt, bland annat ett av honom själv taget i jultider, rödögd med ett vinglas i ena handen, en smällkaramell i den andra och en fånig rosa pappershatt på huvudet. 11

I_forbes_smärtans jungfru.indd 11

2012-06-28 09:15:08


I andra änden av rummet, i ett moln av ånga och skramlande med kastruller, stekpannor och tallrikar, var Nicoletta i full färd med att lägga sista handen vid maten. Hon hade på sig en enkel marinblå och vit omlottklänning som smet åt runt kroppen och framhävde hur senig och smal hon var, lite för mycket, tyckte han. Det långa, raka, svarta håret hade tvinnats ihop och fästs löst uppe på huvudet, och när hon gick omkring, pratade, nickade­och viftade med händerna i luften, såg hon ut som om hon dirigerade en orkester. Hennes make John stod bredvid henne och följde hennes order med det bleka huvudet blankt av svett, ärmarna uppkavlade och med ett ganska konstigt rosablommigt förkläde som skydd. I likhet med nästan varje söndag hade de varit i kyrkan på förmiddagen, tillsammans med kusinerna Gianni och Elisa som nu satt vid andra änden av bordet och försökte lära Nicolettas och Johns barn, Carlo och Anna, hur man lekte Ett skepp kommer lastat. Carlo, som var fyra, satt i Giannis knä medan denne hjälpte honom med orden, och Anna, snart sex år gammal, satt bredvid Elisa. Deras skratt och ljusa röster studsade mot det låga taket och skar in i Tartaglias värkande huvud. I vanliga fall älskade han deras sällskap, men han hade sovit dåligt och druckit för mycket kvällen innan i ett försök att bedöva sig till medvetslöshet. ”Utreder du bara mord?” frågade Sarah efter en stund. Tartaglia gjorde en kraftansträngning för att samla sig och såg på henne. ”Jag kan knappt höra mig själv tänka i det här oväsendet. Vad var det du sa?” Sarah rodnade. ”Förlåt. Jag frågade om du bara utreder mord. Det var inte meningen att låta så förvånad. Det är bara det att jag tillbringar mina dagar med läroböcker och elever och du … du …” ”Det är okej”, avbröt han henne innan hon hann säga något mer. ”Jag är van. Vanligtvis försöker jag att hålla tyst med vad jag 12

I_forbes_smärtans jungfru.indd 12

2012-06-28 09:15:08


jobbar med, åtminstone när jag träffar någon för första gången, men du överrumplade mig.” ”Förlåt igen.” Hon log lite trevande. ”Är det som på teve? Som i The Bill eller Ett fall för Frost?” ”Nej. Det är faktiskt helt annorlunda. Vi tillhör inte någon polisstation. Vi har inte ens några celler eller förhörsrum eller någon i uniform. Vi jobbar på ett vanligt kontor och, precis som du sa, vi utreder bara mord.” ”Okej. Ni är alltså någon sorts elitgrupp?” ”Vi är specialister, om det är det du menar.” ”Det låter faktiskt otroligt intressant.” Hon verkade fortfarande generad, som om hon hade sagt något oförskämt. Han ville inte att hon skulle känna sig illa till mods och skulle precis mumla något vagt och överskylande när Nicoletta skyndade fram till bordet med ett fat smörstekt spenat i handen. ”Mark är kriminalinspektör”, sa hon och satte ner fatet på ett underlägg framför dem. Hon skakade energiskt på händerna och blåste på fingertopparna i farten. ”Han har varit inblandad i några mycket intressanta fall. Du borde be honom berätta om dem.” Sarah log ett blekt leende. ”Är du säker på att jag inte kan hjälpa dig med något?” frågade Tartaglia och reste sig upp till hälften från stolen. ”Tack, men allt är under kontroll”, sa Nicoletta glatt innan hon snabbt vände tillbaka till spisen. I vanliga fall brukade alla dra sitt strå till stacken på luncherna hos Nicoletta och John. Det var det familjeluncher handlade om, brukade hon alltid säga, och han tog för det mesta hand om mer än sin beskärda del av disken. Men den här gången var det annorlunda. Hon hade praktiskt taget kedjat fast honom vid stolen­och placerat kusinerna utom räckhåll så att han tvingades ägna all sin uppmärksamhet åt Sarah. Med hans fyrtioårsdag hägrande om några få år lämnade Nicoletta inget åt slumpen, särskilt inte 13

I_forbes_smärtans jungfru.indd 13

2012-06-28 09:15:08


vad hon ansåg vara hans i största allmänhet ­nonchalanta inställning till relationer. Men han kunde knappast klandra Sarah för detta, omedveten som hon förhoppningsvis var om sin roll i dramat. Jämfört med den brokiga skara av Nicolettas kvinnliga vänner som paraderat framför honom genom åren så var hon faktiskt ganska attraktiv, med vackra nötbruna ögon och en fin figur. Om hon inte hade varit en vän till hans syster, om han hade träffat henne någon annanstans, kanske han skulle ha ansträngt sig lite mer. Men han var inte på humör och hade heller inte för avsikt att låta Nicoletta dirigera honom. Han såg att Sarahs vinglas var tomt och sträckte sig fram för att hälla upp den sista slatten vin i flaskan åt henne, men undvek omsorgsfullt den tjocka, bläckliknande bottensatsen. Hon log. ”Tack. Vinet är underbart. Är det italienskt?” Han rådfrågade etiketten och nickade. ”Från Sicilien. En merlot­är det visst. Det är nog bäst att jag hämtar lite mer.” Tacksam för en ursäkt att få sträcka på benen reste han sig från bordet med den tomma flaskan. Han kastade en hastig blick genom de immiga fönsterrutorna på den snötäckta trädgården utanför. Det var oerhört ovanligt att det var så mycket snö i februari, men det fanns knappast något som längre förvånade folk vad det gällde vädret. Trots att han befann sig inne i det kvalmigt varma köket fick blotta anblicken honom att huttra till. Han hatade vintern, och alldeles särskilt februari, den bistraste och mörkaste månaden av dem alla, när det kändes som om våren aldrig skulle komma igen. Han gick in i köksdelen där John var i full färd med att hälla vattnet av grönsakerna vid diskbänken medan Nicoletta förde över en stek från en ugnsform till en skärbräda. Tartaglia lutade sig över hennes axel och drog in den starka doften av tryffel, karljohanssvamp och vitlök. Lukten var välbekant då det som vanligt var ett av deras mors recept. 14

I_forbes_smärtans jungfru.indd 14

2012-06-28 09:15:08


”Kalvstek?” ”Kalvstek. Gå och sätt dig.” Utan att ge honom en blick schasade hon otåligt i väg honom med händerna, en gest som också förde tankarna till deras mor. ”Det är bäst att du tar med dig den här”, sa John med ett leende i samförstånd och bytte ut den tomma flaskan mot en ny som redan korkats upp. ”Vad tycker du om det?” ”Mycket gott.” ”Det kommer från en liten vinproducent strax utanför Palermo. Din pappa har just börjat importera det till Storbritannien och han skickade oss en låda till jul.” ”Jag önskar att han vore lika generös mot mig. Han tror att jag inte kan skilja billigt blask från årgångsviner.” ”Det kan du inte heller. Gå och sätt dig nu”, fnös Nicoletta och armbågade sig förbi brodern med en trave rena tallrikar. Tartaglia drog sig tillbaka till den bortre änden av bordet med en liten omväg förbi systerbarnen som av någon anledning hade börjat kivas. ”Var var vi någonstans?” frågade han när han satte sig ner mittemot Sarah igen och försökte att stänga ute oväsendet. Hon såg på när han fyllde på båda deras glas. ”Varför tror du att folk är så besatta av seriemördare? Det är så otroligt ohyggligt och förskräckligt, men fyller trots det teve och boklådor.” Tartaglia nickade eftertänksamt. Det var en fråga han många gånger ställt sig själv. ”Jag förmodar att folk tycker om att skrämma upp sig. Seriemördaren är dagens spöke, den högst verkliga mardrömmen. Det faktum att en del av dem aldrig grips spär bara på myten. Tack och lov är de sällsynta, åtminstone i det här landet. De flesta mord vi utreder är betydligt mer vardagliga.” ”Men det måste ändå vara speciellt. Mord är ju förhoppningsvis något de flesta av oss aldrig kommer att stöta på. Tycker inte du att det är märkligt?” 15

I_forbes_smärtans jungfru.indd 15

2012-06-28 09:15:08


Han ryckte på axlarna. ”Märkligt” var inte det ord han skulle ha valt. ”Jag tycker att det är illa nog att läsa om det i tidningen, särskilt när det handlar om barn. Men du står öga mot öga med det varje dag. Jag fattar inte att du kan sova om nätterna.” ”Ibland kan jag inte det.” Sarah såg frågande på honom över kanten på glaset, och han såg att hon hoppades på ett mer utförligt svar. Men vad kunde han egentligen säga? Ville hon verkligen höra att vissa fall tärde på honom så mycket att han inte kunde sova, eller att vissa synintryck var omöjliga att bli av med? Om han var helt ärlig hade han aldrig blivit luttrad vad gällde mord, aldrig lyckats bli helt immun mot det smutsiga och det mörka i det han såg, eller de personliga tragedier och efterdyningar som följde på varje mord. Men han hade ingen lust att börja analysera detta över lunchbordet med någon han knappt kände. ”Det är svårt att sätta ord på det”, sa han och hoppades kunna byta samtalsämne, även om han inte riktigt visste vad annat de kunde tala om. De hade redan betat av hennes jobb som lektor, i likhet med Nicoletta, på institutionen för moderna språk på University College London, och inga andra ämnen hade kommit upp på något naturligt sätt under samtalet. Hon såg frågande på honom. ”Med tanke på omständig­heterna verkar du vara ganska normal.” Han tog en klunk vin. ”Tack – om det nu var menat som en komplimang.” ”Det var det. Vet du, om någon bett mig gissa vad du jobbade med skulle jag aldrig ha gissat rätt.” ”Ser jag inte ut som en polis? Nu blir jag besviken. Det är det enda jobb jag haft, förutom att jag jobbade i mina föräldrars affär på skolloven.” Hon skakade leende på huvudet. ”Du är absolut inte som jag föreställer mig en polis, i alla fall inte en riktig. Du är för, tja …” 16

I_forbes_smärtans jungfru.indd 16

2012-06-28 09:15:08


Hon tvekade och såg lite generad ut. ”På teve är de lite för bra för att vara sanna, inte sant? Och de löser alltid brottet.” Han nickade. ”Så är det tyvärr inte i verkliga livet.” Det hördes ett gällt skrik från andra änden av bordet, och därpå ljudet av krossat glas. Han tittade dit och fick se att Gianni bokstavligen höll isär Carlo och Anna medan Elisa skyndade till diskbänken efter en trasa att torka upp röran med. ”Anna, Carlo, om ni inte uppför er får ni gå upp på era rum”, sa Nicoletta med en snabb blick åt deras håll medan hon skyndade fram till bordet bärande på stora vita fat med ångande polenta och skivat kalvkött täckt med ett lager av svamp. Hon ställde försiktigt ner dem för att inte spilla ut skyn och torkade hastigt av händerna på förklädet. ”Berätta för Sarah om några av dina fall”, sa hon till Mark och drog ett par hårslingor bakom öronen innan hon återgick till spisen. ”Berätta om det där med Brudgummen”, ropade hon från andra änden rummet. Han stirrade på henne, förbluffad över att hon nämnde fallet vid namn, men hon tittade bort, upptagen med annat. Fallet var alltför färskt, alltför känsligt att tala om, och det bidrog till hans nuvarande sömnsvårigheter, vilket hon förstås inte kunde veta. Han och kollegan Sam Donovan hade nästan mist livet när de försökte ta fast en seriemördare känd som ”Brudgummen”. Det var det närmaste han någonsin varit att dö. Fasan över vad som kunde ha hänt hemsökte honom fortfarande, när händelse­förloppet spelades upp i hans huvud framåt småtimmarna. ”Jag misstänker att jobbet är det sista Mark vill prata om på en söndag”, sa John och gick fram till bordet med en enorm kanna vatten och ett antal skedar. ”Rugbyn sänds i eftermiddag. Kan du stanna?” Tartaglia skulle just svara när han kände telefonen vibrera i fickan. Han tog fram den, såg kriminalkommissarie Carolyn 17

I_forbes_smärtans jungfru.indd 17

2012-06-28 09:15:08


Steeles namn blinka på skärmen och reste sig snabbt från bordet, närmast glad över avbrottet. ”Jag är rädd att det är jobbet”, sa han till Sarah med en ursäktande gest och skyndade sig förbi Nicoletta som var på väg tillbaka till bordet med mer mat. ”Hörru, Marco”, ropade hon efter honom. ”Du ska väl inte gå?” Han ignorerade henne och gick ut i hallen och stängde bestämt dörren med foten innan han fällde upp telefonen. ”Var är du?” frågade Steele med en röst som lät lugn och klar mot bakgrundsljudet av rösterna i köket på andra sidan dörren. ”Hos min syster i Islington. Vi ska precis äta lunch.” ”Bra”, sa Steele, som om hon inte hade hört den sista meningen. ”Det är inte så långt bort. Du måste genast åka till Holland Park. Vi har ett misstänkt mord där. Sam är redan där med en brottsplatsundersökare. Samlingsplats är parkeringen på Abbotsbury Road, mellan Kensington High Street och Holland Park Avenue.” Ducatin slirade på det isiga underlaget och stannade med framhjulet djupt inne i en upplogad snödriva. Tartaglia slog av ­motorn och strålkastarna, och när han tog av sig hjälmen och klev av noterade han hur mörkt det var trots att det ännu var tidig eftermiddag. Hela Holland Park hade spärrats av och ­parkeringsplatsen tömts; de enda fordon som stod kvar tillhörde antingen polisen eller kriminalteknikerna. Han fick syn på kriminalassistent Sam Donovan i det bortre hörnet av parkeringen. Hon stod och pratade i telefon vid sidan av en liten halvcirkel uniformerade poliser från de lokala polisstationerna som samlats runt den öppna bakluckan på en skåpbil. En av dem delade ut plastmuggar, och en termos med något varmt i skickades runt. Av färgen att döma var det tomatsoppa som hälldes upp. När han gick emot henne vinkade Donovan till honom, och efter ytterligare några ord slog hon igen telefonen. 18

I_forbes_smärtans jungfru.indd 18

2012-06-28 09:15:08


”Du kom hit snabbt”, sa hon och gick försiktigt emot honom genom snön. Hennes korta bruna hår stod rätt upp i spretiga testar i den kalla luften, hennes ögon tårades och under ett av dem hade det runnit lite mascara. Hon var klädd i en kort svart- och vitrutig kappa som inte alls var anpassad efter vädret och hade en sjal i knallorange och rött virad runt halsen. ”Det var nästan ingen trafik. Alla äter väl lunch nu.” Han följde henne uppför en smal, hal trappa in i parken, och lade märke till att hon för ovanlighetens skull hade kjol på sig, dessutom en ganska kort sådan, knappt längre än kappan, även om han inte kunde se mycket av hennes smala ben eftersom de var nedstoppade i ett par enorma gummistövlar. ”Jaha, vad har vi här, då?” frågade han när de kommit upp, och undrade samtidigt varför hon var uppklädd på en söndag. ”Offret är en kvinna i trettioårsåldern. Hon har klätts av naken. Hon är inte identifierad än och dödsorsaken är okänd. De letar igenom området på jakt efter kläder och personliga tillhörigheter men hittills har inget hittats. Krim går igenom personer som anmälts saknade.” ”Vem leder brottsplatsundersökningen?” ”Nina Turner. Jag har precis talat med henne.” ”Bra”, sa han. Nina Turner var gift med en av de andra inspektörerna på Barneskontoret där han jobbade och vanligtvis mycket grundlig. ”Var är hon?” Han hade inte sett till henne på parkeringen. ”Hon har gått för att få ordning på hundpatrullerna, men hon möter dig på brottsplatsen om tio minuter. Det är en bit, så det är bäst att vi sätter fart.” De gick förbi Belvedere Restaurant och genade över gräsmattan i riktning mot skogen. Senast han var i Holland Park var en sommar för några år sedan, då han och Nicoletta och John gått med några vänner på utomhusoperan. Det hade varit Verdi 19

I_forbes_smärtans jungfru.indd 19

2012-06-28 09:15:08


eller Donizetti, något högstämt och italienskt. Han mindes de gälla skriken från parkens påfåglar som då och då trängt genom musiken och hur varmt det hade varit, att han svettats i sin kavaj och slips under den kvava uppspända baldakinen. När han nu såg sig omkring var platsen oigenkännlig, och han önskade att han hade haft tid att stanna och njuta av skådespelet. Det hade vräkt ner snö i flera dagar, och marken och varje plan yta var täckt av en tjock vitt matta, på sina ställen nästan en halvmeter djup. Det mesta var orört men ett antal spår efter människor löpte genom snön längs ungefär samma stig som de själva gick, och här och där syntes vad som troligen var hundspår som försvann i fjärran. Även om det hade snöat kraftigt under natten hade parken varit öppen för allmänheten samma morgon, och han undrade hur mycket av marken som hade trampats upp och kontaminerats innan alltihop spärrades av. ”Gud, vad det är kallt”, sa Donovan och stack ner hakan ännu djupare i sjalens veck. ”Jag hatar vintern.” ”Jag med. Vem hittade kroppen?” ”Några ungar som lekte kurragömma i morse.” Hon lät andfådd och kämpade för att hålla jämna steg med honom. ”Jag kan tänka mig att det skrämde livet ur de små stackarna. Doktor Browne håller på att undersöka kroppen.” ”Arabella? Vad är hon på för humör?” Hon log. ”Det är söndag och hon har inte fått någon lunch.” ”Det är hon inte ensam om”, sa han med inlevelse. Hon såg frågande på honom. ”Jag var hemma hos Nicoletta”, sa han. Av någon anledning kände han sig tvungen att förklara. ”Vi hade knappt hunnit börja.” Hon gav honom en medkännande blick. ”Stackars dig. Jag vill minnas att hon är fantastisk i köket. Lekte hon äktenskapsmäklerska igen?” ”Naturligtvis.” 20

I_forbes_smärtans jungfru.indd 20

2012-06-28 09:15:08


”Och?” ”Ingenting”, sa han med eftertryck, vilket fick henne att le igen. ”Det var en av hennes kolleger. En kvinna som heter Sarah. Mycket trevlig …” ”Men inte din typ?” ”Nej. Jag blev faktiskt glad när Steele ringde.” De traskade genom den djupa snön under tystnad och kom in i skogen. Han undrade om hon tänkte på den gången han tagit med henne till Nicoletta på lunch för ett par månader sedan för att muntra upp henne efter det så kallade Brudgumsfallet. Kanske var associationen nog för att väcka otrevliga minnen till liv, men när han sneglade på henne avslöjade hennes ansikts­ uttryck ingenting. Skogspartierna var täta på båda sidor av gången, med en blandning av rhododendron, höga vintergröna järnekar och nakna lövträd som skapade ett valv av grenar ovanför huvudet på dem. Tartaglia tänkte på hur otroligt lantligt och tyst det var, utan en enda byggnad eller väg inom synhåll. Om det inte hade varit för trästaketet som löpte på ömse sidor om gången skulle de lika gärna ha kunnat befinna sig någonstans på landet i stället för i centrala London. Här och var låg nedfallna träd som blåst omkull i den senaste tidens stormar. En del av dem låg kvar där de fallit, andra hade redan blivit åtminstone delvis uppsågade till stockar. Ett, som såg ut att vara minst trettio meter högt, med en enormt tjock stam täckt av murgröna, hade brakat rakt igenom trästaketet som löpte på ena sidan gången, och dess väldiga rimfrosttäckta rötter hade lagts i dagen, som en enorm hand. Marken var ojämn och de hade inte gått många meter när Donovan snubblade och halkade så att foten for ur stöveln. Han sträckte sig fram exakt i tid för att förhindra att hon föll. ”Tack”, sa hon och skakade av snön från sin strumpklädda fot innan hon stoppade tillbaka den i gummistöveln och fortsatte gå. 21

I_forbes_smärtans jungfru.indd 21

2012-06-28 09:15:08


”Mina fötter har frusit till is. Jag har knappt någon känsel kvar i dem, och än mindre något grepp i de här stövlarna.” ”De är i stort sett det enda praktiska i din utstyrsel”, sa han och undrade än en gång var hon varit. Hon skrattade. ”Jag lånade dem från en av lokalpoliserna. Jag hade inte tid att åka hem och jag hade ingen lust att förstöra ett par splitter nya skor.” En vindil kastade en skur av ispartiklar mot Tartaglias ansikte från en av grenarna ovanför, och plötsligt kände han sig väldigt kall, trots skinnställ och stövlar. Han hörde det avlägsna surret från en helikopter någonstans högt där uppe, och både han och Donovan vände blicken mot skyn. Även om det hade slutat snöa var den olycksbådande mörk, och han drog sig till minnes att väderleksrapporten hade utlovat mer snö. ”Det är häpnadsväckande hur snabbt gamarna dyker upp”, sa hon när smattret från helikoptern blev högre. ”Som vanligt är det väl någon som genast ringt pressen. Jag hoppas att det inte finns något de kan se.” ”Enligt Nina är allt övertäckt. Oroa dig inte.” Ett ögonblick senare såg han flimret av elektriskt ljus genom det tjocka grenverket framför dem, och han hörde mumlet av röster. De följde gången till en stor öppen plats där flera olika gångar möttes, likt ekrar i ett hjul. Några träbänkar stod utspridda och antydde att det här var ett favoritställe att sitta på, även om han inte kunde föreställa sig varför eftersom det var dystert och helt utan utsikt över något annat än träd. Här var återigen mitten av gångarna upptrampade, även om snödrivorna vid sidorna var höga och orörda. Ett par uniformerade poliser från den lokala polisstationen stod hopträngda alldeles framför de inre avspärrningarna och stampade med fötterna för att hålla värmen. Bakom dem kröp ett antal blåklädda kriminaltekniker långsamt på alla fyra i snön och genomsökte marken. ”Kroppen är där inne”, sa Donovan och stannade precis utan22

I_forbes_smärtans jungfru.indd 22

2012-06-28 09:15:08


för avspärrningen som sträckte sig över gången och pekade mot ett stort, inhägnat skogsparti ungefär fem sex meter bort. Han kunde med nöd och näppe skymta toppen på kriminalteknikernas tält bakom det tjocka buskaget. ”Hur tusan kommer jag in?” ”Det finns en lucka lite längre ner till höger. Nina borde komma vilken minut som helst. Om du inte behöver mig går jag tillbaka till parkeringen för att se hur det går med identifieringen. Jag ringer om vi får veta något nytt.” Tartaglia skrev in sig hos den uniformerade vakten vid ingången och satte på sig skyddskläder, handskar och skoskydd innan han duckade in under bandet. Han gick längs staketet och följde spängerna som kriminalteknikerna lagt ut i snön för att skydda gången. Han stannade till ett ögonblick och tittade in i den tjocka skogen. Även vid den här tiden på dygnet var det mörkt där, och från gången utanför såg man praktiskt taget ingenting. Förutom att hoppa över staketet föreföll hålet vara det enda sättet att ta sig in på det inhägnade området. Hålet hade blivit amatörmässigt lagat med hönsnät, och flera avbrutna pinnar stack upp genom maskorna som benknotor. Att döma av hårtussarna som fastnat på några av spetsarna var det en öppning som flitigt användes av hundar och andra djur. Han klev försiktigt över det låga hindret och tog sig långsamt fram genom den djupa snön medan han fick anstränga sig för att inte förlora fotfästet på de dolda lagren av ormbunkar och nedfallna grenar. Kriminalteknikernas lilla tält låg dolt mitt i inhägnaden, bakom ett järnekssnår. Någon rörde sig där inne, och en silhuett avtecknade sig i det starka lampskenet. När han lyfte på tältfliken möttes han av en bred bakdel tillhörande Arabella Browne som stod böjd över något på marken, med en kameraförsedd man bredvid sig. ”Jag vill ha några sista närbilder ur den här vinkeln”, beordrade Browne fotografen och pekade med sin behandskade hand. 23

I_forbes_smärtans jungfru.indd 23

2012-06-28 09:15:08


”Och den andra sidan också, innan vi vänder henne. Sedan vill jag ha några fler bilder på hennes händer och fötter innan jag packar in dem.” Fotografen gick närmare och började knäppa. Varenda gång en blixt lyste upp området gick den rakt in i Tartaglias huvud som ett rakblad och efterlämnade ett flimmer som dansade framför ögonen på honom. ”God dag, doktor Browne”, sa han och blinkade åtskilliga gånger i ett försök att fokusera, men eftersom både Browne och fotografen stod i vägen fanns det inte mycket att se. Browne snodde runt och plirade på Tartaglia genom läsglas­ ögonen som var nätt och jämnt synliga mellan huvan på dräkten och masken. ”Trevligt att du kunde komma till sist”, sa hon syrligt. ”Dröjde jag så länge?” ”När man är fast i den här förbannade kylan känns varje minut som en timme.” Fotografen höll fortfarande på att ta bilder och hon vände sig mot honom. ”Kan vi få vara ensamma några minuter, John? Inspektör Tartaglia vill ta en titt på vårt lilla skogsrå och här inne är det minst sagt trångt om saligheten.” ”Visst”, sa John vänskapligt och sänkte kameran. ”Ropa när ni är klara.” Han klev ut ur tältet. ”Här har ni sannerligen ett intressant fall”, sa Browne och pustade lite när hon ansträngde sig för att komma på fötter. ”Vilket är en liten, om än klen, tröst för att min söndagslunch blev saboterad. Titta själv.” Hon steg åt sidan. I det bländande ljuset från den elektriska lampan såg Tartaglia en ung kvinnas nakna kropp. Hon låg på knä i snön med huvudet framåtböjt så att det rörde vid marken, och med ansiktet nästan helt dolt under det rufsiga ljusblonda håret som spred ut sig framför henne som fruset sjögräs. Han följde axlarnas fina konturer, ryggens, höfternas och skinkornas mjuka linjer som glittrade och såg nästan självlysande ut 24

I_forbes_smärtans jungfru.indd 24

2012-06-28 09:15:08


under lampan. Armarna och benen låg vikta under henne och försvann i snön. Hon liknade en halvfärdig staty som växte fram ur ett marmorblock framför sig, så ljus att det var svårt att se var snön slutade och huden började. Han frös bara av att titta på henne. När hans ögon hade vant sig vid ljuset kunde han se svagt rosaröda likfläckar längs hennes hals, axlar och rygg skymta under det gnistrande ishöljet. ”Hon har blivit flyttad”, mumlade han och tittade på Browne. ”Hittade ni henne så här?” ”Mer eller mindre. Såvida jag har kunnat se finns det områden med likfläckar även på baksidan av ben och armar, så hon bör ha legat på rygg i flera timmar sedan hon dött, men hon placerades i den nuvarande ställningen innan likfläckarna hunnit sätta sig ordentligt.” ”Har du någon aning om när hon flyttades?” ”Sådant är svårt att fastställa när det är så här kallt. Att döma av färgen på hypostasen har hon förvarats i låg temperatur, antingen här eller någon annanstans. Som du vet är det omöjligt att vara exakt, men jag skulle våga mig på att gissa att hon flyttades någonstans mellan tolv och trettiosex timmar efter sin död. Och om du tittar närmare ska du se att det bara blir konstigare och konstigare.” Hon lyfte de markerade ögonbrynen för att ge eftertryck åt sina ord. Han böjde sig intresserat fram och ställde sig på knä intill den okända kvinnan, strök försiktigt bort en del av hennes hår och undersökte det som syntes av ansiktet. Hennes panna vilade mot händerna och de öppna ögonen stirrade tomt ner i marken, med ögonfransar och ögonbryn vita av rimfrost. Hon såg ut att vara i trettioårsåldern, men sådant var alltid svårt att avgöra. ”Herregud”, mumlade han när han förde undan lite mer av håret. Hennes handleder var hårt sammanbundna med silvertejp och händerna knäppta som i bön. 25

I_forbes_smärtans jungfru.indd 25

2012-06-28 09:15:08


”Knän och fotleder är också hopbundna”, sa Browne. ”Men det kommer du inte att kunna se ordentligt förrän vi får bort henne här­ifrån.” Han nickade automatiskt, fortfarande koncentrerad på kvinnans händer. Naglarna var välskötta men omålade, och hon bar inga ringar eller några andra smycken, även om det inte betydde något. ”Har du någon aning om vad dödsorsaken är?” frågade han och reste sig utan att ta blicken från kvinnan. Det var något med hennes ställning som genast förefallit honom symbolisk, men han kunde inte komma på vad den påminde honom om. Bilden brände sig in på näthinnan och han undrade vem hon var, om hon hade make eller familj eller vänner som saknade henne. Browne grymtade till och lade armarna i kors över sin omfångsrika kroppshydda. ”Inget är klarlagt än, förutom att det är uppenbart att hon inte gjorde det här själv.” ”Du förvånar mig. Finns det inga tydliga skador?” ”Det finns några mindre blåmärken på ansiktet och ett par djupa rivmärken runt munnen. Att döma av vad jag hittills sett är det möjligt att hon blev våldtagen. När vi vänder på henne ska jag ta prover. Men en grundlig undersökning får vänta tills jag får henne till bårhuset. Det är också mer logiskt att vänta till dess med att kolla efter finger­avtryck på tejpen runt armar och ben, och jag kan inte undersöka henne ordentligt förrän den tas bort. Vi lär frysa ihjäl om vi stannar här länge till.” ”Kommer du att leta efter spår av saliv på tejpen?” ”Naturligtvis”, sa Browne med eftertryck. ”Jag kan inte tänka mig att någon brydde sig om att ta med en sax hit. För säkerhets skull kommer vi också att kolla efter tandmärken på tejpen.” ”Om vi ponerar att hon har varit utomhus hela tiden så förmodar jag att det är omöjligt att avgöra om hon dog här eller om kroppen dumpades här.” Browne skakade på huvudet. ”Snön under henne är ungefär 26

I_forbes_smärtans jungfru.indd 26

2012-06-28 09:15:08


trettio centimeter djup och när vi kom hit låg det ytterligare femton centimeter ovanpå henne, nyfallen och orörd. Jag skulle säga att det mesta av nysnön kan räknas till det som föll under kvällen.” ”Så hon har legat här i åtminstone tjugofyra timmar?” ”Allra minst. Hon har också spår av lövjord i håret. Den enda barmarken är under några av de tjocka järneksbuskarna utanför. Kanske var det där hon först låg. Jag har skickat ut någon för att ta prover.” ”Det är inte lätt att komma in på det här området, inte ens i dagsljus. Och det finns ingenting att se här inne. Tyder något alls på att hon skulle ha släpats eller dragits hit?” ”Utöver det jag redan nämnt finns inga märken på kroppen. An­tingen kom hon hit för egen maskin, vilket jag håller med om låter otroligt, eller så bars hon, död eller levande.” Tartaglia nickade. ”Vilket betyder att vi letar efter någon stark nog att bära en vuxen kvinna av …” Han tittade ner på kroppen i snön och försökte att uppskatta hennes längd. ”Medellängd, smal. Förmodligen cirka femtio till femtiofem kilo.” Browne nickade instämmande. ”Ingen enkel uppgift”, fortsatte Tartaglia, ”med tanke på staketet och det ojämna underlaget. Har du en aning om när hon dog?” Browne rynkade pannan. ”Du vet vad jag brukar säga …” ”Ja, jag vet. När sågs hon sist till? När hittades kroppen?” Precis som de flesta andra rättsläkare han stött på var Browne mycket ovillig att uppskatta tiden för dödsfall. ”Går det inte att vara lite mer exakt än så?” Browne tog ett djupt rosslande andetag och satte händerna på sina fylliga höfter. ”Tja, eftersom jag råkar vara på gott humör … Det började snöa i torsdags, så det handlar definitivt om någon gång under de senaste tre dagarna.” ”Det är till stor hjälp.” ”Avbryt mig inte. Jag tänkte säga att enligt min åsikt hände det 27

I_forbes_smärtans jungfru.indd 27

2012-06-28 09:15:08


senare än så. Hon har samma temperatur som omgivningen och likstelheten har precis börjar sätta sig, även om den är ganska svag på grund av kylan. Såvida hon inte har förvarats i en frys, vilket labbet i så fall kommer att upptäcka, så skulle jag gissa att hon inte har varit död i mer än ett par dagar. Det är den gamla vanliga versen, jag kan inte vara mer precis än så förrän efter obduktionen i kväll, och det kan hända att den inte avslöjar något mer.” ”Tack”, sa han med ett uppskattande leende, vilket Browne besvarade med en kort nick. ”Ring när du vill att jag ska komma till obduktionen. Var det något mer?” ”Ja. På tal om vers så kommer det här nog att intressera dig.” Med ännu en harkling böjde hon sig ner och tog upp en bevispåse som låg på marken bredvid hennes väska ihop med ett antal andra påsar och medicinska attiraljer. Hon sträckte fram den mot Tartaglia. ”Någon har livlig fantasi.” Genom den genomskinliga plasten såg han ett skrynkligt vitt pappersark med några textrader på mitten: Två ögon, juveler som glimma, fastän kallt, med ett ögonblicks glöd, och lemmar af marmor, en strimma till mun, som är giftigt röd. Hvad blir kvar af de pärlor som glittra, hvad består af ditt strålande nu, o Dolores, du mystiska bittra, vår Smärtornas fru. ”Det ramlade ur hennes mun när jag undersökte kroppen”, sa Browne. ”Visst är det ett märkligt ställe att hitta dålig poesi på?” ”Ja. Det är onekligen mycket teatraliskt.” ”Om du vill veta vad jag tycker så har CSI ställt till med en hel del.” 28

I_forbes_smärtans jungfru.indd 28

2012-06-28 09:15:08


Tartaglia nickade med blicken fäst vid pappret medan han försökte få rätsida på de märkliga bilder som dikten framkallade. Var det något slags skämt eller hade det faktiskt något med den döda kvinnan framför honom att göra? Hans tankegång avbröts av telefonen. Det var Donovan. ”Vi har fått en träff i registret över saknade”, sa hon. ”Det verkar som om vi vet vem offret är. Hon heter Rachel Tenison. Hon var konsthandlare och sågs senast på jobbet i West End i torsdags eftermiddag. Hennes kompanjon anmälde henne som saknad i fredags när hon inte dök upp på ett viktigt lunchmöte. Ålder och signalement stämmer perfekt, och hon bor bara några minuter från parken.”

29

I_forbes_smärtans jungfru.indd 29

2012-06-28 09:15:08

9789175250403  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you