FILOSOFEN SOM INTE VILLE TALA
Man kan skymta förfallet redan hos Mahler, sade han. Egentligen hade han inget till övers för sin samtid, och han kände sig inte samtida. Men han hade likväl blicken riktad framåt, både i sin filosofi och i sitt personliga liv. Han ville rensa upp i all tidigare filosofi och skapa ett nytt sätt att filosofera, liksom han hela tiden ville få till en förändring i sitt eget liv, bli en annan än den han var och hade varit. Men eftersom han är lika motsägelsefull som alla andra människor, föredrog han deckare och västernfilmer framför filosofiböcker. Han var också en modern människa i den meningen att han skapade ett av de första modernistiska verken inom filosofin, Tractatus logico-philosophicus. Detta verk har inte bara inspirerat filosofer – ja, kanske inte ens i första hand filosofer – utan också författare och dramatiker, filmare och regissörer, konstnärer, tonsättare och intellektuella i allmänhet. Tractatus har tonsatts och blivit musikstycken, av vilka M. A. Numminens så kallade Tractatus-svit kanske är den mest välkända, åtminstone för oss här i Norden. Detta filosofiska verk har också blivit till teater, film och romaner – precis som författaren själv har blivit huvudperson i bland annat filmer och romaner, som i Thomas Bernhards halvdokumentära sati riska roman Wittgensteins brorson. På biografer runt om i världen visas än i dag Derek Jarmans film Wittgenstein, med manus av Terry Eagleton, som bygger på citat från Wittgensteins verk och med tablåer ur hans liv. Och det har gjorts konstutställningar om Wittgenstein och hans språkfilosofi. Gunnar Fredriksson inleder sin bok om Wittgenstein just med att beskriva en konstutställning som han besöker i Wien 1989 av den amerikanske konceptkonstnären Joseph Kosuth på temat det osägbara med undertiteln: ”Wittgenstein och det 20:e århundradet”. Kosuth har dessutom publicerat en rad essäer om konst som i hög grad bygger på Wittgensteins filosofi, och de har samlats och finns utgivna under titeln Art After Philosophy and After, med ett förord av ingen mindre än den franske filosofen François Lyotard, en av postmodernismens pionjärer. Så visst lever Wittgenstein i vår tid. Både inom och utanför filosofin. Wittgenstein är på filosofins område vad Pablo Picasso är inom måleriet, James Joyce och Franz Kafka inom litteraturen eller Arnold Schönberg inom musiken. Men Ludwig Wittgenstein själv skulle inte ha tyckt om denna jämförelse. Det är tveksamt om han någonsin hade sett en tavla ◆ 16 ◆