9789176452905

Victoria Aveyard Rรถd drottning

Victoria Aveyard

RÖD DROT T N I NG

Översättning av Katarina Falk

Modernista stockholm

KUNGARIKET NORTA & o m g i va n d e l채nder

N

E

A R N E D Ä N L Ö S J

D E L F I

ar

C en ntflod

R

ge Re

en

NA

AR

NÖ

Kr

gsväg en

DELFI

en

HAMNVIKEN

HR

en

nv

BA

od

am

en

sfl

on

flo

R A V I N E N

in Pr

O N A C E B

H

Ma rs f l od

P R I N S -

Kun

N O R T A

S T A T E N

Ravinväg

A

M

PÅLTRÄSK

n

de lo

Tr

sf

K

S

äg

n

et

S T A T UES N

vä

V Ä S T V A T T N E N

oh

N

T

den

n

Sn T A T E N ge

E

R E G E N T E-

K U N G S Jär

j ö s s r i

S T O R A

T a r i o n s j ö n

en

iotflo

S Drottningsjön

A D E R O N A C K

STRYPET

d

K

O

G

Halvblodssjön

H

a

v

TRÄSKLANDET

PIEDMONT

RÖD DROTTNING

e

t

K A PITEL ETT

J a g hatar Första fredagen. Byn svämmar över av folk och det är det sista någon kan önska i den tryckande högsommar­värmen.

Från min plats i skuggan är det kanske inte så illa, men stanken av kroppar, svettiga efter morgonarbetet, är nog för att mjölken ska surna. Luften dallrar av hetta och fukt och till och med pölarna efter gårdagens oväder är uppvärmda och virvlar av regnbågsskimrande stråk av olja och fett.

På marknadstorget har handlarna börjat stänga sina stånd för dagen. De är trötta och ouppmärksamma och det är en enkel sak för mig att sno åt mig vad jag vill ha ur deras sortiment. När jag är klar buktar mina fickor av nipper och jag har dessutom ett äpple att sätta tänderna i. Inte illa för ett par minuters arbete. Jag låter mig föras med av den mänskliga strömmen. Mina händer far fram och tillbaka med snabba rörelser och jag plockar till mig några sedlar här och ett armband där. Ingenting alltför stort.

Byborna har fullt upp med att trängas och märker inte ficktjuven ibland dem.

Husen som står på pålar, vilket också har gett byn dess namn (Pålträsk, mycket originellt), reser sig runt omkring oss drygt tre meter ovanför den leriga jorden. På våren står de lågt liggande strandsluttningarna under vatten, men nu är det augusti och byn är hemsökt av torka och solsting. De flesta ser fram emot Första fredagen eftersom arbetet och skolan slutar tidigt den dagen.

Men inte jag. Jag skulle mycket hellre vara i skolan och lära mig ingenting i ett klassrum fullt av ungar.

9

Inte för att jag kommer att gå i skolan särskilt mycket längre.

Min artonde födelsedag närmar sig och sedan väntar militär­ tjänsten. Jag har varken lärlingsplats eller arbete, så jag kommer att skickas ut i kriget, precis som alla andra sysslolösa. Inte under­ ligt att det inte finns några jobb när varenda man, kvinna och barn gör vad som helst för att slippa undan kriget.

Alla mina bröder drog till fronten när de fyllde arton. Alla tre skickades ut för att slåss mot sjöländarna. Bara Shade kan skriva hjälpligt och han skickar brev till oss när han kan. Mina andra bröder, Bree och Tramy, har vi inte hört någonting från på över ett år. Men så länge vi inte hör något utgår jag från att allt är bra. Det kan gå många år utan att en familj får minsta livstecken från sina söner eller döttrar, och sedan knackar de plötsligt och utan förvarning på dörren, hemma på permission eller ibland lyckligt befriade från militärtjänsten. Men det allra vanligaste är att familjerna får ett brev, skrivet på tungt papper och stämplat med kungens sigill, med ett kortfattat tack för deras barns liv. Kanske får de till och med några knappar från barnets sönderslitna uniform.

Jag var tretton år när Bree gav sig i väg. Han kysste mig på kinden och gav mig ett par örhängen som jag och min lillasyster Gisa fick dela på. De små glaspärlorna hade en mjölkrosa nyans som förde tankarna till en solnedgång. Den kvällen gjorde vi ­själva hål i våra örsnibbar. När det var dags för Tramy och Sha­ de att ge sig i väg, fortsatte de traditionen och nu har både jag och Gisa tre små stenar i ena örat som ett minne av våra bröder i ­kriget. Jag förstod nog inte att de verkligen skulle tvingas ut ­förrän en legionär i blank rustning en dag dök upp på vår tröskel och tog dem med sig, en efter en. Och i höst är det min tur.

Jag har redan börjat spara – och stjäla – för att kunna köpa ett örhänge att ge till Gisa innan jag far.

Tänk inte på det. Det är vad mamma brukar säga om kriget och mina bröder. Ja, om allt egentligen. Bra råd, mamma.

I korsningen mellan Gräns- och Kvarngatan ansluter sig ännu fler bybor och folkmassan tätnar. Ett gäng ungar, småtjuvar under 10

utbildning, rör sig i trängseln med kladdiga och sökande fing­ rar. De är för små för att vara riktigt bra på det och det dröjer inte länge förrän säkerhetsvakterna ingriper. I vanliga fall skulle ­barnen ha skickats till stocken eller fängelset i utkanten av byn, men vakterna vill inte missa Första fredagen. Därför nöjer de sig med att ge gängledarna några hårda örfilar och låter dem sedan löpa. Man får vara tacksam för det lilla.

Jag känner ett lätt tryck mot midjan och vänder mig hastigt om. Det är ren instinkt. Jag hugger tag i handen som tillhör nå­ gon som är enfaldig nog att försöka vittja mina fickor, och griper hårt om den så att den lilla rackaren inte ska kunna slita sig. Men i stället för en liten trashank möts jag av ett leende ansikte.

Kilorn Warren. En fiskarlärling, ett föräldralöst krigsbarn som förmodligen är min enda riktiga vän. När vi var mindre brukade vi slåss, men nu när vi är äldre – och han är flera decimeter längre än jag – försöker jag undvika den sortens sammandrabbningar.

Men hans längd kommer ofta till nytta. Han kan till exempel nå upp till höga hyllor. »Du har blivit snabbare.« Han skrattar och vrider sig loss. »Det är kanske du som har blivit segare.« Han himlar med ögonen och nappar åt sig äpplet ur min hand. »Väntar vi på Gisa?« frågar han och tar ett bett. »Hon jobbar.« »Då tycker jag att vi sätter fart. Vi vill ju inte missa det roliga.« »Nej, det skulle verkligen vara en tragedi.« »Men Mare då«, säger han retsamt och viftar med fingret framför mig. »Det är menat att detta ska vara roligt.« »Det är menat som en varning, dumskalle.« Men han har redan börjat gå med långa kliv som tvingar mig att småspringa för att hänga med. Han har ett slags böljande gångstil. Havsben, brukar han säga, trots att han aldrig har varit på det riktiga havet. Men jag antar att alla timmar som han har tillbringat ombord på sin husbondes fiskebåt måste sätta sina spår, även om det bara har varit på floden.

Precis som min egen pappa skickades Kilorns far ut i kriget, 11

men medan min återvände, ett ben och en lunga fattigare, kom mr Warren tillbaka i en skokartong. Efter det gav sig Kilorns mor i väg och lät sin lille pojke klara sig själv. Han svalt nästan ihjäl, men trots det fortsatte han att mucka gräl med mig. Jag gav honom mat för att slippa slåss med ett benrangel, och nu, tio år senare, är han fortfarande här. Han har dessutom lyckats få en plats som lärling och slipper kriget.

Vi når fram till foten av en backe där folk trängs och knuffas.

Det är obligatorisk närvaro vid Första fredagen såvida man inte, som min syster, är en »oumbärlig arbetare«. Som om sidenbro­ derier skulle vara oumbärliga. Men silvrar älskar naturligtvis sitt siden. Till och med säkerhetsvakterna, åtminstone en del av dem, är möjliga att muta med min systers broderier. Inte för att jag egentligen vet någonting om den saken.

Skuggorna djupnar runt omkring oss när vi går uppför sten­ trappan mot backkrönet. Kilorn tar två trappsteg åt gången och jag hamnar på efterkälken, men när han upptäcker det stannar han och väntar in mig. Han ler retsamt ner mot mig och skakar bort en lock solblekt hår ur sina gröna ögon. »Ibland glömmer jag bort att du har barnben.« »Bättre det än att ha en barnhjärna«, fräser jag och ger honom en lätt smäll på kinden när jag tränger mig förbi. Hans skratt följer mig uppför trappan. »Du verkar grinigare än vanligt.« »Jag hatar bara den här dagen.« »Jag vet«, mumlar han, för en gångs skull allvarlig.

Några ögonblick senare är vi inne i arenan där solen gassar ner över oss. Byggnaden uppfördes för tio år sedan och är den största i Pålträsk. Den är naturligtvis ingenting i jämförelse med de kolossala arenor som finns i städerna, men ändå. De höga valvbågarna i stål och de kraftiga betongväggarna räcker för att ta andan ur en lantlolla som jag.

Det vimlar av säkerhetsvakter och deras svarta och silverfär­ gade uniformer sticker ut i trängseln. Det här är Första fredagen och de är förväntansfulla. De är beväpnade med gevär eller pisto­ 12

ler, trots att de inte behöver dem. Säkerhetsvakter är silvrar och de har ingenting att frukta från oss röda. Det vet alla. Vi är inte deras jämlikar, även om man kanske inte skulle kunna se det på utsidan. Det enda som skiljer oss åt, åtminstone på ytan, är att silvrar alltid står raka och stolta. Våra ryggar är böjda av hårt arbe­te och grusade förhoppningar och den oundvikliga bitter­ heten över vår lott i livet.

Inne på arenan, som saknar tak, är det precis lika hett som utanför och Kilorn, som alltid är på hugget, hittar snabbt en skuggig plats som han drar med mig till. Här finns inga riktiga sittplatser, bara långa bänkar i sten. Det fåtal adliga silvrar som är här i dag kan emellertid avnjuta spektaklet på svala och bekväma balkonger där de serveras mat, dryck och is, trots att det är mitt i högsommaren. Där är sätena mjuka och det finns elektriskt ljus och andra bekvämligheter som jag knappt kan föreställa mig. Men det fina folket höjer inte på ögonbrynen åt detta, utan beklagar sig i stället över de »usla förhållandena«. Om jag bara fick chansen skulle jag gärna visa dem verkligt usla förhållanden.

Vi får hålla till godo med stenhårda bänkar och några alldeles för ljusstarka storbildsskärmar med skrällande ljud. »Jag kan sätta en dagslön på att vi kommer att få se en stålarm i dag igen«, säger Kilorn och slänger ifrån sig äppelskrutten. »Jag tänker inte slå vad«, svarar jag. Många röda spelar bort alla sina pengar på tvekamperna i hopp om att vinna lite extra för att kunna hanka sig fram ännu en vecka. Men inte jag. Jag skulle inte ens slå vad med Kilorn. Det är mycket lättare att knycka bookmakerns börs än att försöka vinna pengar ur den. »Du bor­ de inte slösa bort dina pengar på sådant.« »Jag slösar inte bort dem om jag har rätt. Det är alltid en stålarm som klår upp någon.« Minst hälften av deltagarna i tvekamperna brukar vara stål­ armar, eftersom deras skicklighet och förmågor passar bättre på arenorna än de flesta andra silvrars. De verkar njuta av att använda sin övermänskliga styrka för att kasta omkring sina motståndare som trasdockor.

13

»Vad tror du om motståndaren, då?« frågar jag och tänker på de olika silvrar som vi skulle kunna få se i dag. Fabulöser, lättfotingar, nymfer, gröningar, stenhudingar – allihop fasansfulla att skåda. »Det vet jag inte. Förhoppningsvis någonting coolt. Jag vill ha kul.« Kilorn och jag har inte riktigt samma uppfattning om under­ hållningen som bjuds på Första fredagen. För mig är det inte särskilt njutbart att sitta och titta på två slagskämpar som slår varandra sönder och samman, men Kilorn älskar det. Låt dem puckla på varandra, brukar han säga. Det är inte vårt folk.

Han verkar inte fatta syftet med tvekamperna. Det är ingen tanklös underhållning för att ge oss röda lite förströelse efter vårt hårda slit. Nej, alltsammans är ett iskallt och beräknande budskap. Bara silvrar kan slåss på arenorna eftersom de är de enda som kan överleva en tvekamp. De slåss för att demonstrera sin styrka och makt. Ni är ingen match för oss. Vi är er överlägsna.

Vi är gudar. Det är det budskapet som förmedlas av vartenda övermänskligt slag som kämparna utdelar.

Och de har helt rätt. Förra månaden såg jag en strid mellan en lättfoting och en fabulös, och trots att lättfotingen rörde sig snabbare än ögat, besegrade fabulösen honom. Bara genom vilje­ kraft lyfte han sin motståndare rakt upp i luften. Lättfotingen började flämta och hosta och jag gissar att fabulösen måste ha haft ett osynligt grepp om hans strupe. När lättfotingens ansikte började bli blått bröts matchen. Kilorn jublade. Han hade satsat sina pengar på fabulösen. »Mina damer och herrar, silvrar och röda, välkomna till Första fredagen och augustis tvekamp.« Speakerrösten ekar runt arenan, förstärkt av väggarna. Han låter lika uttråkad som vanligt och jag klandrar honom inte.

Förr var de här tillställningarna inte alls några tävlingar, utan avrättningar. Fångar och fiender till staten fördes till huvudsta­ den Archeon och dödades inför en silverpublik. Jag antar att 14

silvrarna gillade det, för man började snart arrangera tävlingar som inte handlade om att döda utan om att underhålla. Man kallade dem för tvekamper och företeelsen spred sig till andra städer, andra arenor och andra åskådare. Så småningom fick också de röda tillträde, även om vi var hänvisade till de billiga platserna. Sedan dröjde det inte länge förrän silvrarna byggde arenor överallt, till och med i byar som Pålträsk, och deltagandet, som tidigare hade varit en ynnest, blev ett obligatoriskt gissel.

Min bror Shade påstod att en orsak var att man märkte en tydlig nedgång i fråga om brottslighet och upprorstendenser bland de röda i arenastäderna. Nu behöver inte silvrarna avrättningarna, legionerna eller ens säkerhetsvakterna för att upprätthålla lugnet längre. Två slagskämpar på en arena är tydligen lika effektivt som skrämselmetod.

Dagens första kombattanter ser ut att vara taggade för uppgif­ ten. Den förste som kommer ut på den vita sanden presenteras som Cantos Carros, en silver från Hamnviken i öster. På stor­ bildsskärmen visas en tydlig bild av kämpen och jag ser direkt att det är en stålarm. Hans armar är som trädstammar med kraftiga blodådror som spänner ut huden. När han ler ser jag att tänderna är antingen trasiga eller saknas helt. Han gick kanske bärsärka­ gång med sin egen tandborste när han var liten.

Bredvid mig applåderar Kilorn och de andra byborna jublar med honom. En säkerhetsvakt kastar en brödlimpa till några av de mest högljudda för besväret. Till vänster om mig får ett skrikande barn ett klargult papper av en annan säkerhetsvakt.

Det är lec-papper – extra elransoner. Allt för att vi ska jubla och skrika och titta även om vi inte vill. »Så ska det låta. Se till att han hör er!« säger speakern med så mycket tillkämpad entusiasm han kan uppbåda. »Och här har vi nu hans motståndare. Direkt från huvudstaden kommer Samson Merandus.« Den andra kämpen ser blek och gänglig ut bredvid det mänsk­ liga muskelpaketet, men hans blå rustning glänser i solen. Han 15

är förmodligen andreson till en andreson, som på det här viset försöker vinna ryktbarhet och trots att han borde vara rädd ser han förvånansvärt lugn ut.

Hans efternamn låter bekant men det är inte så ovanligt.

Många silvrar tillhör berömda släkter, som kallas hus, med ota­ liga medlemmar. Den styrande familjen i vår region, Krondalen, är huset Welle, fast jag har aldrig sett guvernör Welle i hela mitt liv. Han besöker inte regionen mer än en eller två gånger om året och han skulle aldrig drömma om att besöka en röd by som vår. En gång såg jag hans flodbåt, en elegant sak med gröna och guldfärgade flaggor. Själv är han en gröning och jag minns att träden som kantade flodstranden slog ut i blom och att det sköt upp blommor ur marken när hans båt gled förbi. Jag tyckte att det var vackert tills en av de äldre pojkarna började kasta sten på båten. Stenarna plumsade i vattnet utan att göra någon skada men pojken hamnade ändå i stocken. »Ja, nog blir det stålarmen som vinner alltid.« Kilorn kisar mot kämparna. »Hur kan du veta det? Vad är Samsons förmåga?« »Vem bryr sig? Han kommer ändå att förlora«, fnyser jag och lutar mig tillbaka.

Den vanliga startsignalen ekar över arenan. Många reser sig upp för att se bättre men jag sitter kvar där jag sitter i en tyst protest. Trots att jag kanske ser lugn ut på ytan bubblar det i mig av ilska. Ilska och avund. Vi är gudar, ekar det i mitt huvud. »Kämpar, gör er redo.« De gör som han säger och borrar ner hälarna mitt emot var­ andra nere på arenan. Inga skjutvapen är tillåtna vid tvekamper men Cantos drar fram ett kort och brett svärd. Jag tvivlar på att han kommer att behöva det. Samson har inga vapen. Det rycker bara lite i fingrarna på honom.

Då hörs ett lågt elektroniskt ljud. Jag avskyr det här ögonblicket.

Ljudet vibrerar i mina tänder och ben, pulserar tills jag tror att någonting ska brista. Sedan slutar det tvärt. Nu börjar det. Jag andas ut.

16

Redan från början ser det ut att bli ett blodbad. Cantos dund­ rar fram som en tjur och får sanden att sprätta. Samson försöker parera genom att glida runt Cantos med axeln före, men stål­ armen är snabb. Han får tag i Samsons ben och kastar honom över arenan som om han var en påse fjädrar. Samsons skrik när han kolliderar med betongväggen drunknar i jublet, men smärtan avspeglas tydligt i hans ansikte. Innan han ens hinner börja resa sig upp är Cantos över honom igen och slungar honom genom luften. Han landar i sanden i en hög som inte borde kunna bestå av någonting annat än brutna ben, men på något otroligt sätt lyckas han ändå resa sig upp igen. »Är han en vandrande slagpåse, eller?« skrattar Kilorn. »Ge honom vad han tål, Cantos!« Kilorn bryr sig varken om den där brödlimpan eller några minuters extra elektricitet. Det är inte därför han jublar. Han vill se blod, silverblod, fläcka arenans sand. Det spelar ingen roll att det där blodet representerar allt vi inte är, allt vi inte kan bli, allt vi vill ha. Han behöver bara se det och lura sig själv att tro att de verkligen är mänskliga, att de kan bli sårade och besegrade. Men jag vet bättre. Deras blod är ett hot, en varning, ett löfte. Vi är inte likadana och kommer aldrig att bli det.

Och han blir inte besviken. Till och med de som sitter på balkong­platserna kan se den metalliska, regnbågsskimrande väts­ kan som rinner ur Samsons mun. Den reflekterar sommarsolen som en vattenspegel och målar en flod som rinner längs hans hals och in under hans rustning.

Det här är den verkliga skillnaden mellan silvrar och röda – färgen på vårt blod. Det är den skillnaden som på något vis gör dem starkare, smartare och bättre än oss.

Samson spottar och skickar en glittrande fontän av silverblod över arenan. Tio meter ifrån honom griper Cantos hårdare om sitt svärd, redo att sätta Samson ur stridbart skick och avsluta det här. »Stackars idiot«, mumlar jag. Det verkar som om Kilorn hade rätt. Inget annat än en slagpåse.

17

Cantos trampar tungt genom sanden med svärdet höjt och brinnande blick. Då stannar han plötsligt mitt i ett steg. Tvär­ stoppet får hans rustning att skramla. Mitt på arenan står den blödande Samson och pekar mot Cantos med en blick som ser ut att kunna knäcka ben.

Samson gör en svepande gest med handen och Cantos börjar gå i takt med Samsons rörelser. Han gapar, som om han plötsligt blivit trög eller dum. Som om hans förstånd är borta.

Jag kan inte tro mina ögon.

En dödstystnad lägrar sig över arenan och alla följer scenen nedanför utan att riktigt förstå vad det är som händer. Inte ens Kilorn säger någonting. »En viskare«, flämtar jag.

Aldrig förr har jag sett en viskare på en arena. Jag tvivlar på att någon har det. Viskare är sällsynta, farliga och mäktiga, även bland silvrar, också i huvudstaden. Ryktena om dem skiftar, men i stort sett brukar de gå ut på att viskare kan ta sig in i män­ niskors huvuden, läsa deras tankar och kontrollera deras medvetande. Och det är exakt vad Samson gör i det här ögonblicket.

Han viskar sig förbi Cantos rustning och muskler och vidare in i hans hjärna där det inte finns några försvar.

Cantos höjer sitt svärd med darrande händer. Han försöker kämpa emot Samsons inflytande men trots sin styrka kan han inte bekämpa fienden i sitt eget huvud.

Samson gör ännu en rörelse med handen och i nästa ögon­ blick forsar silverblod ner i sanden runt Cantos. Han har huggit sitt svärd genom sin rustning, rakt in i sin egen kropp. Till och med på det här avståndet kan jag höra det avskyvärda ljudet av metall genom kött.

Medan blodet forsar ur Cantos drar hela arenan efter andan.

Så mycket blod har vi aldrig sett här förut.

Blå lampor tänds och plötsligt badar arenan i ett spöklikt ljus som talar om för oss att kampen är över. Silverhelare kommer springande mot den fallne Cantos. Det är inte meningen att silv­ rar ska dö här. Det förväntas av dem att de ska kämpa tappert 18

och briljera med sina förmågor, men de ska inte dö. De är trots allt inte röda.

Vakterna rör sig snabbt. Några av dem är lättfotingar som springer fram och tillbaka i ett enda virrvarr medan de motar ut oss. De vill inte att vi ska vara kvar och se Cantos dö i sanden.

Samtidigt stegar Samson ut från arenan som en titan. Hans blick faller på Cantos kropp och jag förväntar mig att han åtmins­ tone ska se lite urskuldande ut, men hans ansikte är kyligt och uttryckslöst. Matchen var ingenting för honom. Vi är ingenting för honom.

I skolan fick vi lära oss om världen före vår egen, om änglarna och gudarna som levde i himlen och styrde över livet på jorden med goda och kärleksfulla händer. En del säger att det där bara är sagor, men det tror inte jag.

Gudarna styr fortfarande över oss, men de har kommit ner från stjärnorna och de är inte längre goda.

19

K A P I T E L T VÅ

Vå r t hus är litet, även i Pålträsk, men vi har åtminstone fin ut­ sikt. Innan pappa skadades byggde han under en av sina permis­ sioner ett extra högt hus för att vi skulle kunna se ut över floden.

Men också mitt i sommargrönskan kan man se områden som en gång var skog men som numera är sumpmarker. Det ser ut som om de härjats av en sjukdom, men norr- och västerut ligger de orörda bergen som en lugnande påminnelse. Det finns så mycket annat där ute. Bortom oss, bortom silvrar och allt annat som jag känner till.

Jag klättrar uppför stegen till huset, känner med fingrarna över det slitna träet som har polerats av alla händer som varje dag griper om stegpinnarna för att ta sig upp och ner. Härifrån kan jag se några båtar som är på väg uppför floden med de färgglada flaggorna stolt fladdrande i vinden. Silvrar. De är de enda som är tillräckligt rika för att resa med privata transportmedel. Medan de tar sig fram i bilar, lustjakter och till och med jetplan, har vi bara våra två ben att tillgå eller möjligen en sparkcykel om vi är lyckligt lottade.

Båtarna måste vara på väg mot Summerton, den lilla staden som varje år vaknar till liv när kungen kommer till sitt sommar­ residens. Gisa var där i dag och hjälpte den sömmerska som hon går i lära hos. De står ofta på marknaden när kungen är på besök och säljer sina varor till de köpmän och högt uppsatta silvrar som följer de kungliga som en flock ankungar. Slottet kallas för Solpalatset och lär vara ett rent underverk att skåda, men jag har 20

aldrig sett det. Jag vet inte varför de kungliga har ett andra hem, med tanke på att Eldpalatset i huvudstaden är så vackert. Men för silvrar är det inte alltid behoven som styr. De drivs av begär.

Och de brukar få vad de vill ha.

Innan jag öppnar dörren till det vanliga kaoset stryker jag med handen över flaggan som vajar på verandan. Tre röda stjär­ nor på ett gulnat tyg. En stjärna för varje bror, och det finns rum för fler. För mig. Sådana flaggor hänger utanför de flesta husen i byn och en del har svarta ränder i stället för stjärnor, som en tyst påminnelse om stupade barn.

Inne i huset står mamma vid spisen och rör i en gryta medan pappa sitter i sin rullstol och tittar på. Gisa sitter vid bordet och broderar någonting vackert och utsökt och fullständigt bortom min fattningsförmåga. »Jag är hemma«, säger jag rakt ut i luften. Pappa svarar med en vinkning och mamma nickar men Gisa tittar inte ens upp från sitt handarbete.

Jag ställer ner min påse med stöldgods bredvid henne och ser med avsikt till så att småpengarna skramlar ordentligt. »Jag tror att det ska vara tillräckligt för att köpa en tårta till pappas födelsedag. Och batterier så att det räcker månaden ut.« Gisa ser på påsen med avsmak. Hon är bara fjorton år, men skärpt för sin ålder. »En vacker dag kommer folk att ta ifrån dig allt du har.« »Avundsjuka klär dig inte, Gisa«, säger jag retsamt och klap­ par henne på huvudet. Hennes ena hand flyger genast upp till det blanka, röda håret för att kontrollera att inga hårslingor har glidit ur den perfekta knuten.

Jag har alltid varit avundsjuk på hennes hår, men det skulle jag aldrig säga till henne. Hennes hår är rött medan mitt eget är vad vi brukar kalla flodbrunt. Mörkt vid rötterna och blekt i topparna, eftersom det hårda livet i Pålträsk har en tendens att vattna ur all färg. De flesta klipper håret kort för att dölja sina urblekta toppar. Men inte jag. Jag tycker om att bli påmind om att till och med mitt hår vet att livet inte borde vara så här. »Jag 21

är inte avundsjuk«, muttrar hon och återgår till sitt arbe­te. Hon broderar eldsblommor som är som strålande vackra flammor mot det korpsvarta sidentyget. »Så vackert, Gee.« Jag följer en av blommornas konturer med fingret och förundras över den sidenmjuka känslan. Hon tittar upp, ler mjukt och visar till och med lite tänder. Även om vi bråkar mycket så vet hon att hon är min lilla stjärna.

Och alla vet att det är jag som är den avundsjuka, Gisa. Själv kan jag inte göra någonting annat än att stjäla från människor som faktiskt kan göra saker.

När hon är klar med sin lärlingstid kan hon öppna eget. Silvrar kommer att betala bra för hennes näsdukar, flaggor och kläder.

Gisa kommer att göra något som få röda har möjlighet till. Hon kommer att lyckas och hon kommer att leva gott på sitt hantverk.

Hon kommer att kunna försörja våra föräldrar och förse mig och mina bröder med enklare jobb för att vi ska slippa kriget.

En dag kommer Gisa att rädda oss alla med ingenting annat än nål och tråd. »Som natt och dag, mina flickor«, mumlar mamma och drar fingrarna genom sitt gråsprängda hår. Hon menar det inte som en förolämpning, bara som ett irriterande konstaterande. Gisa är begåvad, söt och behaglig. Jag är lite kargare, som mamma skulle uttrycka saken. Jag är mörkret mot Gisas ljus. Jag antar att det enda vi egentligen har gemensamt är örhängena som vi delar till minne av våra bröder.

Pappa rosslar i sitt hörn och dunkar knytnäven mot bröstet.

Vi är vana vid det, eftersom han bara har en lunga. Lyckligtvis räddades han av en röd läkare som ersatte den punkterade lungan med en apparat som andas i dess ställe. Det var ingen silveruppfinning, eftersom silvrar inte har något behov av sådana hjälpmedel. De har helare i stället. Men helare ödslar inte tid på att rädda livet på röda. De finns inte ens på plats vid fronten för att hålla liv i soldaterna. De flesta av dem bor i städerna där de förlänger livet på urgamla silvrar, lagar alkoholskadade levrar och annat i samma stil. Vi är hänvisade till svarta börsen om 22

vi vill ha tillgång till uppfinningar och teknik för att bli friskare.

Mycket av det som man kan köpa där är bara bluff, men pappa hade tur och räddades av en liten, klickande metallbit. Jag hör ofta hur den tickar, som en svag puls som hjälper honom att andas. »Jag vill inte ha tårta«, muttrar han och kastar en blick ner mot sin svällande mage. »Men tala då om för mig vad du vill ha, pappa. En ny klocka eller…« »Mare, jag skulle inte kalla något som du har stulit från någon annans handled för nytt.« Innan en ny storm hinner blåsa upp hos familjen Barrow, drar mamma grytan från spisen. »Maten är klar«, säger hon och sätter ner grytan på bordet, tar av locket och låter matoset fylla rummet. »Det doftar härligt, mamma«, ljuger Gisa. Pappa är inte lika taktfull och gör en grimas mot maten.

Eftersom jag inte vill såra mamma tvingar jag ner lite av rö­ ran, men till min förvåning smakar den inte alls så illa som den brukar. »Du måste ha använt pepparn som jag gav dig?« I stället för att nicka och tacka mig för att jag märkte det, rodnar hon och svarar inte. Hon vet att den var stulen, som alla mina gåvor.

Gisa himlar med ögonen över tallriken och anar vart samtalet är på väg. Man tycker att jag skulle vara van vid det här laget, men deras ogillande plågar mig verkligen.

Mamma suckar och begraver ansiktet i händerna. »Mare, du vet att jag uppskattar… Jag önskar bara…« Jag avslutar meningen åt henne. »Att jag var som Gisa?« Mamma skakar på huvudet. Ännu en lögn. »Nej, naturligtvis inte. Det var inte det jag menade.« »Nej, nej«, säger jag bittert och jag måste anstränga mig till det yttersta för att hålla rösten stadig. »Men det är det enda sättet som jag kan bidra till familjen innan… innan jag ger mig i väg.« Att nämna kriget är ett effektivt sätt att ta död på alla samtal i vårt hus. Till och med pappas rosslande tystnar. Mamma vänder 23

bort ansiktet och hennes kinder är heta av vrede. Gisa tar min hand under bordet. »Jag vet att du gör precis allt du kan och av rätt anledning«, viskar mamma. Det kostar på för henne att säga det, men det skänker mig ändå tröst.

Jag kniper ihop munnen och nickar.

Då reser sig Gisa häftigt upp, som om hon blivit stungen av en geting. »Åh, det höll jag nästan på att glömma. Jag gick förbi posten på väg tillbaka från Summerton. Där fanns ett brev från Shade.« Det är som att släppa en bomb. Både mamma och pappa är framme vid Gisa på några sekunder och sträcker sig efter det smutsiga kuvertet som hon har tagit upp ur fickan. Jag låter dem ta det, vända och vrida på det och undersöka papperet. Ingen av dem kan läsa, så de försöker få ut så mycket de kan av utseendet.

Pappa sniffar på kuvertet, försöker identifiera lukten. »Furu.

Inte rök. Det är bra. Han är inte vid Strypet.« Alla andas ut när han säger det. Strypet är den utbombade landremsa som förbinder Norta med Sjöländerna och det om­ råde där det mesta av kriget utkämpas. Det är där soldaterna tillbringar större delen av tiden och kurar i skyttegravar, som förr eller senare kommer att sprängas i luften, eller gör våghal­ siga framryckningar som vanligtvis slutar i massakrer. Resten av gränsområdet består mest av vatten som långt norrut övergår i tundra som är för kall och karg för att kriga om. Pappa sårades vid Strypet av en bomb för många år sedan. Efter ändlösa år av krig är Strypet nu så förstört att ingenting kan växa där och röken ligger som en ständig dimma över området. Det är dött och grått, precis som kriget.

Till slut ger pappa brevet till mig för att jag ska läsa det. Jag öppnar det förväntansfullt, både ivrig och rädd för vad Shade har att säga.

Kära familj. Jag lever, som ni kanske förstår.

24

Det lockar fram ett skratt från både pappa och mig. Till och med Gisa ler men mamma ser inte lika road ut trots att Shade alltid inleder sina brev på det viset.

Vi har kallats bort från fronten, som min blodhund till far förmodligen redan har listat ut. Det är skönt att vara tillbaka på förläggningen.

Det är rött som gryningen här och vi ser knappt röken av silverofficerarna. Nu när vi inte längre är omgivna av rök kan vi faktiskt se solen resa sig, starkare och klarare för varje dag. Men jag blir inte kvar här länge till. Vår befälhavare tänker omskola enheten för krigföring till sjöss och vi kommer att stationeras på ett av de nya krigsfartygen. För en tid sedan träffade jag en läkare som hade skilts från sin enhet. Hon hade träffat Tramy och berättade att han mådde bra. Han hade fått i sig granatsplitter under reträtten från Strypet, men han återhämtade sig bra. Inga infektioner, inga bestående skador.

Mamma suckar högt och skakar sedan på huvudet. »Inga beståen­ de skador«, fnyser hon.

Jag har fortfarande inte hört något om Bree, men jag är inte orolig.

Han är den bäste av oss och snart har han gjort sina fem år. Det dröjer inte länge förrän han är hemma igen, mamma, så du kan sluta oroa dig. Annars har jag väl inte så mycket mer att berätta, åtminstone ingenting som jag kan skriva om i ett brev. Gisa, var inte alltid en sådan besserwisser, även om du ofta vet bäst. Mare, var inte så himla odräglig hela tiden och sluta klå upp den där stackars Warren-­grabben.

Pappa, jag är stolt över dig. Alltid. Jag älskar er alla.

Er favoritson och älsklingsbror, Shade.

Som alltid går Shades ord rakt in i oss och om jag koncentrerar mig kan jag nästan höra hans röst. Då börjar det plötsligt pipa och vina från lamporna ovanför oss. »Har ingen satt i ransonpapperna som jag hade med hem i går?« frågar jag ögonblicket innan lamporna slocknar och det 25

blir mörkt. När mina ögon har vant sig ser jag att mamma skakar på huvudet.

Gisa stönar. »Snälla, kan vi inte slippa den här diskussionen i kväll?« Hennes stol skrapar mot golvet när hon reser sig upp. »Jag går och lägger mig. Försök låta bli att skrika.« Men vi skriker inte. Så är det ofta. För trötta för att bråka.

Mamma och pappa går till sitt sovrum och lämnar mig ensam kvar vid bordet. I vanliga fall skulle jag gå ut, men i kväll orkar jag inget annat än att gå och lägga mig.

Jag klättrar uppför stegen till sovloftet där Gisa redan ligger och snusar. Ingen kan sova som hon. Hon slocknar på mindre än en minut, medan det kan ta mig timmar att somna. Jag kryper ner i min säng och njuter av att bara ligga där med Shades brev i handen. Det doftar av furu, precis som pappa sa.

Jag hör floden brusa utanför. Det låter så trevligt och jag kän­ ner hur jag vaggas till sömns av ljudet av vatten som tumlar över stenar i flodfåran. Inte ens vår gamla rostiga och batteridrivna frys, som vanligtvis brummar så högt att jag får ont i huvudet, stör mig i kväll. Men då tränger plötsligt ett fågelskrik in i mina sömniga tankar. Kilorn.

Nej. Ge dig i väg. Ännu ett skrik, högre den här gången. Gisa rör sig oroligt under täcket och drar kudden över huvudet.

Jag rullar ur min säng och muttrar irriterat över Kilorn ­medan jag klättrar tillbaka nerför stegen. De flesta skulle säkert ha snubblat över all bråte i stora rummet, men jag är smidig och flink på foten tack vare alla år som jag har ägnat åt att springa ifrån säkerhetsvakter. Det tar mig bara några sekunder att kom­ ma nerför ytterstegen och i nästa ögonblick står jag med lera upp till anklarna. Kilorn kommer fram ur skuggorna under huset. »Jag hoppas du gillar en lysande blåtira för jag har inga pro­ blem med att ge dig en för det här…« Jag tystnar tvärt när jag ser hans ansiktsuttryck.

Han har gråtit. Kilorn gråter inte. Hans knogar blöder och jag kan slå vad om att det finns en vägg i närheten som är lika illa 26

tilltygad. Jag blir orolig trots min trötthet och den sena timmen.

Rädd till och med. »Vad är det?« Utan att tänka tar jag hans hand och känner blodet under mina fingrar. »Vad har hänt?« Han måste samla sig och det tar honom några sekunder att svara. Vid det här laget är jag fullkomligt vettskrämd. »Min husbonde… Han föll. Han dog. Jag är inte lärling läng­ re.« Jag försöker kväva en flämtning, men det går inte och ljudet av den känns som ett hån. Och trots att han egentligen inte behöver säga mer, trots att jag redan vet vad han ska säga, fortsätter han. »Jag är inte färdiglärd än och nu…« Han snubblar över orden. »Jag är arton år. De andra fiskarna har redan lärlingar. Jag har inget jobb längre och jag kan inte skaffa något heller.« Det han säger sedan känns som en kniv rakt in i hjärtat. ­Kilorn drar ett skälvande andetag och jag önskar att jag slapp höra. »De skickar ut mig i kriget.«

27