__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Den 1 september 1939 anföll tyska styrkor Polen på Hitlers order – och andra världskriget var ett faktum. Sverige klarade sig från att bli anfallet eller ockuperat under kriget, men våra nordiska grannar Danmark, Norge och Finland hade inte samma tur. Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland och vinterkriget inleddes; Sverige skickade en frivilligkår till vårt grannland, vilket är en nästan unik händelse i världshistorien. Den 9 april 1940 blev sedan Danmark och Norge invaderade av Nazityskland. Denna bok lyfter fram flera kända och okända aspekter av hur Norden drabbades under andra världskriget. Vem var det till exempel som kallades ”Vita döden” av sovjetiska soldater? Hur kommer det sig att en SS-bataljon var i Luleå? Tänkte Sverige invadera Danmark? Vilket var Nordens största fältslag genom tiderna? Var Norge en krigskyrkogård för tyska örlogsfartyg? Mattis Bergwalls dramatiska kapitel om finska vinterkrigets strider i Kollaa har en klar huvudperson: prickskytten Simo Häyhä, som av ryssarna kallades Vita döden. ”Han har alltid siktet inställt på 150 meters avstånd och siktar alltid mot fiendens torso – huvudet rör sig alldeles för mycket på en människa som springer genom snö för att det ska vara värt att sikta högre. På så vis dödar han flera gånger upp till 20 människor på en dag. Hur många han tar livet av med sin kpist är det ingen som håller räkning på, bara att de är många.”

Detta är några frågor som boken Norden under andra världskriget – hotet från Hitler och Stalin ger svar på. Flera av våra främsta militärhistoriska författare har skildrat vad som hände och vad resultatet blev. Boken omfattar tretton kapitel som lyfter fram olika intressanta och spännande perspektiv på det som ägde rum i Norden under de dramatiska åren 1939–1945, ett krig som kom att förändra hela världen och vårt sätt att se på den. Här erbjuds fascinerande läsning som kommer passa för såväl noviser som veteraner i studier av andra världskriget!

Det största slaget i Nordens historia – slaget vid Tali-Ihantala – ägde rum i Finland sommaren 1944. De dramatiska striderna skildras i kapitlet av Kent Zetterberg: ”De finska försvararna fick emot sig en stormeld av granater och flygattacker. Det var en intensitet i eldgivningen som man inte hade varit med om tidigare. Paniken var nära och förlusterna ökade snabbt. Även om de finska trupperna var experter på rörlig krigföring och på att söka skydd, räckte det inte till i detta stormregn på en liten yta. De massiva artilleri- och flygangreppen gjorde att förlusterna i döda, sårade och saknade steg alltmer. Det var inte längre möjligt att hålla en fast frontlinje för de finska trupperna.”

ISBN 978-91-552-6538-0

9 789155 265380

Norden under andra v oms m baksida_tb_k1ny2.indd 1

2018-04-11 09:05


Omslagsbilder: Krigsarkivet (soldater i Norge), Library of Congress (Josef Stalin), SZ-Photo/IBL Bildbyrå (Adolf Hitler), SA-Kuva (finska soldater) © Bokförlaget Semic och respektive författare 2018 www.semic.se Redaktörer: Anders Frankson och Andreas Nyberg Formgivning, omslag: Calle Ljungström Formgivning, inlaga: Lars Söderman Tryckt hos ScandBook, Falun 2018 ISBN 978-91-552-6538-0


Innehåll Förord – Anders Frankson

9

Tidsaxel 11 ”Kollaa håller!” – Vita döden i vinterkriget – Mattis Bergwall

23

Vingar för vinterkriget – den okända flygplanshjälpen till Finland – Per Iko

41

Norge i blickpunkten – Oslofjorden 9 april 1940 – Jan Forsberg

55

Narvik den 9 april 1940 – ut ur dimman kom tyska jagare! – Anders Frankson

71

En SS-bataljon transiteras genom Sverige – Per Iko

87

Hangö – fronten närmast Stockholm – Anders Ehrnborn

103

Motståndskampen i Norge och Danmark – Bo Knarrström

121

Det svenska luftförsvarets insatser 1939–1945 – Kent Zetterberg

137

Svensk handel och kullager – Anders Frankson

151

Sverige – fristaden i norr – Artur Szulc

161

Slaget vid Tali-Ihantala i finska Karelen – Kent Zetterberg

175

Tirpitz – det osänkbara skeppet som sänktes – Samuel Svärd

193

Operation rädda Danmark – planläggningen av en svensk militär insats i Danmark våren 1945 – Lars Ericson 207 Författarpresentationer 221 7


Norden under andra världskriget

De fyra nordiska länderna drabbades alla på olika sätt av andra världskriget. Sverige klarade sig utanför, Finland fick utkämpa tre krig, Norge utkämpade ett krig och blev sedan ockuperat medan Danmark började under tysk administration för att sedan gå över till tysk ockupation. Danmarks övriga landsdelar, Island och Färöarna, blev ockuperade av Storbritannien 1940 medan Danmarks koloni Grönland i april 1941 togs under beskydd av USA. Dessutom separerade Island från Danmark och utropade självständighet den 17 juni 1944. Denna bok, Norden under andra världskriget – hotet från Hitler och Stalin, för fram flera kända och okända aspekter av hur Norden drabbades under andra världskriget. Första världskriget drabbade de nordiska länderna på ett helt annat sätt än andra världskriget, för i det senare fallet kom kriget verkligen till Norden som de olika kapitlen kommer att visa. Som sagt: alla länder drabbades olika, och ser vi på hur de agerade efter andra världskrigets slut så märker vi också skillnader. Finland hade inte något val då deras fredsavtal med Sovjetunionen och Storbritannien samt deras VSB-avtal (vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd) med Sovjetunionen styrde många utrikes- och försvarsbeslut, men de övriga nordiska länderna hade det. Det finns mycket fascinerade läsning på de kommande sidorna som är intressant för såväl novis och veteran i studier av militär historia. Trevlig läsning! Anders Frankson Militärhistorisk författare

norden u nder andra vä rldskriget

9


Krig! Den 1 september 1939 anföll Tyskland Polen och ett nytt storkrig var ett faktum. Här studeras i Stockholm kungörelsen om förstärkt försvarsberedskap. Foto: Krigsarkivet


Enkel tidsaxel för Sverige och Norden under andra världskriget 1939 Tyskland anfaller Polen, varvid andra världskriget inleds. 3 SEPTEMBER: Storbritannien och Frankrike förklarar Tyskland krig. 17 SEPTEMBER: Sovjet invaderar Polen. 17 SEPTEMBER: Den första av tre polska ubåtar som tar sin tillflykt till Sverige anländer. Sammanlagt 169 mans besättning interneras i Sverige under kriget. 6 OKTOBER: Kriget i Polen är över. 30 NOVEMBER: Sovjet anfaller Finland, varvid vinterkriget startar. 30 NOVEMBER: Rekrytering för svensk frivilliginsats i Finland inleds. 1 SEPTEMBER:

11


Svenska frivilligkåren (SFK) bildades i början av december 1939 för att ingripa i finska vinterkriget som nyss brutit ut. Den kom i strid först i slutskedet av vinterkriget under februarimånad 1940. SFK:s totalstyrka uppgick som mest till omkring 8 700 man (inklusive 700 från Norge) och var det största i egentlig mening frivilliga förband som dittills någonsin ställts upp för ett annat land. Foto: Krigsarkivet

12

NORDEN U N DER AN DRA VÄ RLDSKRIGET


1940 Den svenska frivilligflottiljen, F19, i Finland tar sin första seger i luftstrid. Fänrik Ian Jacobi skjuter ner ett ryskt jaktplan. 21 FEBRUARI: Sovjetiska bombplan bombar Pajala kyrkby. 27 FEBRUARI: Den svenska frivilligkåren sätts in vid Märkäjärvi på Sallafronten. 13 MARS: Vinterkriget slutar, Finland överlever som självständig nation men förlorar landområden. 9 APRIL: Tyskland anfaller Norge och Danmark. 12 APRIL: Storbritannien ockuperar Färöarna. 10  MAJ: Tyskland invaderar Frankrike, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. 10 MAJ: Storbritannien ockuperar Island (som var i union med Danmark). 20 MAJ: Det svenska pansartåget ”Kiruna” på Vassijaure järnvägsstation beskjuts av ett tyskt flygplan. 8 JUNI. Kriget i Norge är över och samma dag sänks det brittiska hangarfartyget HMS Glorious. 10 JUNI: Italien förklarar Storbritannien och Frankrike krig. 21 JUNI: Sovjet ockuperar Baltstaterna. 25 JUNI: Frankrike ger upp – vapenstillestånd mellan Frankrike och Tyskland. 26 JUNI: Sverige tillåter att tysk trupp i Norge använder svensk järnväg för transport mellan Trondheim och Narvik, det så kallade hästskotrafiken. 8 JULI: Sverige tillåter tysk permittenttrafik till och från Norge via Sverige. 4 OKTOBER: En SS-bataljon anländer till Luleå för vidare transport till Norge. 30 DECEMBER: Den så kallade lejdtrafiken inleds på allvar då Transatlantics M/S Gullmaren når Göteborg med 6 500 ton livsmedel i lasten. 12 JANUARI:

enkel tidsax el för sverige och norden u nder andra vä rldskriget

13


Finsk segerparad i Petrozavodsk den 12 oktober 1941. Först den 28 juni 1944 återtar Röda armén staden. Foto: SA-kuva

14

NORDEN U N DER AN DRA VÄ RLDSKRIGET


1941 Britterna genomför en räd mot Lofoten och den norske kaptenen Martin Linge leder den norska kommandostyrkan. 6 APRIL: Tyskland invaderar Jugoslavien och Grekland. 9 APRIL: USA och Danmarks avhoppade ambassadör i USA tecknar avtal gällande den danska kolonin Grönland – att USA tar ansvar för försvaret av Grönland. USA etablerar baser på Grönland. 22 JUNI: Tyskland anfaller Sovjet och därmed inleds operation Barbarossa. 25 JUNI: Finland går i krig med Sovjet på tysk sida. 25 JUNI: Tyska 163. infanteridivisionen inleder sin transport från Norge via Sverige till Finland. 7 JULI: USA tar över försvaret av Island från Storbritannien. 9 JULI: Östbysänkningarna – en svensk minering vid sydöstra Öland sänker tre tyska fartyg som används som minfartyg. 19 JULI: Krylbosmällen, ett tyskt ammunitionståg med destination Finland exploderar. Ingen människa skadas. Utredningen pekar på olycka. 29 AUGUSTI: Finska trupper befriar Viborg, som Finland hade förlorat i samband med fredsavtalet för vinterkriget. 13 SEPTEMBER: Finska flottans flaggskepp, pansarskeppet Ilmarinen, sänks av en mina. 271 av 403 ombord omkommer. 17 SEPTEMBER: Horsfjärdskatastrofen, då en kraftig explosion äger rum på örlogsbasen Märsgärn, och tre förtöjda svenska jagare drabbas hårt. 33 omkomna. 1 OKTOBER: Finland erövrar Petrozavodsk och byter namn på staden till Äänislinna (Onegaborg). 6 DECEMBER: Storbritannien förklarar Finland krig. 7 DECEMBER: Japan gör ett överraskningsanfall på USA:s stora flottbas Pearl Harbor, varvid amerikanerna går med i kriget. 27 DECEMBER: Brittisk-norsk räd, operation Archery, mot Vågsøy i Norge. En av många brittiska kommandoräder mot mål i tyskockuperade Norge. Här stupar Martin Linge. 4 MARS:

enkel tidsax el för sverige och norden u nder andra vä rldskriget

15


1942 Italienska Capronibombare sänker det svenska Röda kors-fartyget S/S Stureborg sydväst om Cypern. 18 AUGUSTI: Det malmlastade handelsfartyget C F Liljevalch sänks av sovjetisk ubåt, öster om Västervik. 29 OKTOBER: Handelsfartyget Bengt Sture sänks av den sovjetiska ubåten SC 406 nordväst om Stilo fyr vid Polens kust. Överlevare plockas upp av ubåten men avrättas förmodligen senare av den sovjetiska säkerhetstjänsten. 19 NOVEMBER: Sovjetiska motoffensiven vid Stalingrad inleds. 9 JUNI:

Den 19 november inleds den sovjetiska motoffensiven mot tyska 6. armén i Stalingrad som slutar med ett stort tyskt nederlag. På bilden en tysk 8,8 cm luftvärnskanon som bekämpar markmål. Foto: Krigsarkivet

16

NORDEN U N DER AN DRA VÄ RLDSKRIGET


1943 Tyska 6. armén vid Stalingrad kapitulerar. 28 FEBRUARI: Sabotage mot Hitlers kärnvapenprogram, den så kallade tungvattenaktionen, då Norsk Hydros elektrolysanläggning för tungt vatten vid Rjukan i Telemark sprängs. 15 APRIL: Den svenska ubåten HMS Ulven minsprängs under övning utanför Göteborgs norra skärgård. 5 AUGUSTI: Sverige stoppar den tyska permittenttrafiken genom Sverige. 29 AUGUSTI: Tyskland förklarar undantagstillstånd i Danmark och avväpnar danska krigsmakten. 27 SEPTEMBER: Räddningen av de danska judarna – flykten över Öresund till Sverige (pågår fram till 16 oktober). 22 OKTOBER: Ett tyskt nattjaktplan, förmodligen en Junkers Ju 88, skjuter ner en av svenska ABA:s Douglas DC-3, som används för kurirflygning. Den andra på kort tid. Nedskjutningen gör att ABA tillfälligt avbryter kurirflygningarna. 28 NOVEMBER: Ett brittiskt bombplan, förmodligen en Avro Lancaster, släpper sin bomblast över Lund. 2 FEBRUARI:

Den svenska ubåten Ulven sprängdes av en tysk mina den 15 april 1943 under en övning på den svenska västkusten. Hela besättningen på 33 man omkom. Foto: Krigsarkivet enkel tidsax el för sverige och norden u nder andra vä rldskriget

17


Den 16 juni 1944 började det tyska flygförbandet Kuhlmey anlända till Finland för att hjälpa finska styrkor. Förbandet kom att totalt sätta in drygt etthundra stridsflygplan – en blandning av jakt-, attack- och Stukaflygplan med understöd av egna spaningsplan och transportplan. På bilden Ju 87 Stuka. Foto: SA-kuva

18

NORDEN U N DER AN DRA VÄ RLDSKRIGET


1944 6 FEBRUARI:

Den misslyckade sovjetiska bombkampanjen mot Helsingfors

inleds. 22 FEBRUARI: Sovjetisk bombflyg släpper bomber över Mälardalen, förmodligen på grund av en felnavigering. 18 MAJ: Oslogängets sabotage och sprängning riktad mot inkallning av norska unga män till Arbetstjänsten (AT). Ett av flera sabotage genomförs av Oslogänget (med Gunnar Sønsteby). 6 JUNI: D-dagen, då de allierade invaderar det naziockuperade Europa. 9 JUNI: Den sovjetiska storoffensiven mot Finland och Karelska näset inleds. 13 JUNI: En tysk V2-raket slår ner vid Bäckebo utanför Nybro. 16 JUNI: Det tyska flygförbandet Kuhlmey anländer till Finland och hjälper Finland mot den sovjetiska storoffensiven. 17 JUNI: Island utropar sin självständighet från Danmark. 20 JUNI: Sovjetiska trupper återtar Viborg. 25 JUNI: Nordens största fältslag, Tali-Ihantala, mellan sovjetiska och finska trupper inleds. 28 JUNI: Sovjetiska trupper återtar Petrozavodsk. 2 SEPTEMBER: Eldupphör mellan Finland och Sovjet. Finland ber tyskarna att lämna Finland. 15 SEPTEMBER: Lapplandskriget startar, Finland mot Tyskland, dock inga strider. 19 SEPTEMBER: Finland tecknar fredsavtal med Sovjet. 28 SEPTEMBER: De första stridsaktionerna i Lapplandskriget mellan finska och tyska förband. 1 OKTOBER: Den finska landstigningen i Torneå. 7 OKTOBER: Den sovjetiska anfallsoperationen Petsamo-Kirkenes inleds. 25 OKTOBER: Kirkenes befrias av sovjetiska trupper. 12 NOVEMBER: Det tyska slagskeppet Tirpitz sänks i närheten av Tromsö av brittiska bombplan. 24 NOVEMBER: Den gotländska passagerarbåten S/S Hansa mellan Nynäshamn och Visby sänks av en sovjetisk ubåt. 84 av 86 ombord omkommer.

enkel tidsax el för sverige och norden u nder andra vä rldskriget

19


Den 27 april 1945 tar Lapplandskriget slut och finska soldater hissar den finska flaggan vid Treriksrรถset. Foto: Krigsmuseet, Helsingfors

20

NORDEN U N DER AN DRA Vร„ RLDSKRIGET


1945 Röda armén når det tyska förintelselägret Auschwitz. 15 MARS: De vita bussarna påbörjar sina första transporter i Tyskland. 27 APRIL: Lapplandskriget är över, de sista tyska förbanden är ute ur Finland. 7 MAJ: Sovjetiska bombningar mot tyskockuperade Bornholm inleds. 8 MAJ: Andra världskriget i Europa är slut, Tyskland kapitulerar (9 maj enligt Moskva-tid). 9 MAJ: Sovjetiska förband landstiger på Bornholm (och stannar till 5 april 1946). 6 AUGUSTI: USA släpper atombomb över Hiroshima. 9 AUGUSTI: USA släpper atombomb över Nagasaki. 2 SEPTEMBER: Andra världskriget i Asien är slut, Japan kapitulerar. 27 JANUARI:

enkel tidsax el för sverige och norden u nder andra vä rldskriget

21


Motståndskampen i Norge och Danmark Bo Knarrström

Norge och Danmark drogs samtidigt in i kriget den 9 april 1940 och premisserna för de tyska anfallen hade en gemensam bakgrund, men där slutade också likheterna länderna emellan. Medan danska armén fick se sig överkörd av Hitlers legioner efter ett par timmars strid, fortsatte norrmännen att slåss mot de tyska invasionsstyrkorna fram till den 10 juni 1940. Norges kungahus och regering flydde till Storbritannien och det var en officiell policy att kriget skulle fortsättas med de resurser som stod till buds. Det rådde stor politisk enighet om att kampen inte kunde anses slut förrän ockupanterna kastats ut. I stark kontrast till brödrafolket i norr hade både den danske kungen och regeringsföreträdarna redan under morgontimmarna den 9 april ­istället förordat en total kapitulation. Beslutet fick utstå mycket kritik såväl inhemskt såväl som i utlandet, och bland amerikanska sportkommentatorer blev begreppet ”han lade sig som en dansk” ett uttryck som kom att användas vid uppenbara läggmatcher. Men vad hade danskarna egentligen kunnat göra? Den lilla nationen med en lång landsgräns mot Tyskland hade vare sig stridsvagnar, pansarvärn, artilleri eller ett flygvapen för att kunna göra ett effektivt motstånd. De hade heller inget hopp om att britter och fransmän skulle komma till deras hjälp.

Olika förutsättningar Norge, Danmark och Sverige hade under mellankrigstiden aningslöst försummat sina väpnade styrkor, men även vid en upprustning hade det blivit svårt för de små alliansfria länderna att åstadkomma ett försvar som kunnat mäta sig med de större militärmakterna. Den snabba tekniska utvecklingen och nya taktiska doktriner kunde resultera i att dyra vapensystem blev föråldrade redan efter ett par år. Alla nationer satsade på konventionella stridskrafter, och det var inledningsvis bara i Sovjetunionen som partisan121


Det norska nazistparitets ledare Vidkun Quisling (längst till vänster) tillsammans med Heinrich Himmler, Josef Terboven, Nikolaus von Falkenhorst och Wilhem Rediess. Foto: Riksarkivet, Oslo

verksamhet utgjorde en integrerad del i krigsplanläggningen. Att fortsätta strida inom landsgränserna efter det att de egna reguljära stridskrafterna besegrats var ingen självklarhet. De första månaderna av ockupation av de skandinaviska länderna präglades därför av stor förvirring – skulle man göra motstånd eller sitta still i båten? Det var två helt olika verkligheter som mötte allmänheten under försommaren 1940 i Norge och Danmark. I Danmark patrullerade dansk polis på gatorna och i kasernerna fanns fortfarande danska rekryter med vapen i hand, låt vara i begränsad numerär. Dansk lagstiftning fortsatte gälla och domstolarna fungerade för det mesta utan tysk inblandning. Danmark skulle enligt tysk policy inte betraktas som fientligt område (landet fick beteckningen riksprotektorat), och det danska parlamentet och de politiska partierna tilläts fortsätta i stort sett som vanligt. Men det mest häpnadsväckande i sammanhanget var kanske att de danska politikerna närmast mangrant hade tillräckligt stora samveten att sitta kvar på sina poster. I Norge var situationen diametralt annorlunda. Redan i april tog tys122

NORDEN U N DER AN DRA VÄ RLDSKRIGET


karna ett fast grepp om landet genom det så kallade Administrationsrådet. Organisationen övergick så småningom till Reichskommisariat Norwegen under ledning av Josef Terboven – en veteran inom det tyska nazistpartiet. Ockupanterna hade därigenom tillskansat sig fullständig kontroll över den civila statsförvaltningen och införde direktstyre, drakoniska straffsatser och undantagstillstånd. Ett mörkt kapitel i den norska historien var den tidigare försvarsministern Vidkun Quislings svek. Hans nazianstrukna parti Nasjonal Samling (NS) erhöll med Hitlers bistånd den politiska makten i Norge, och hans namn är för alltid förknippat med den lägsta formen av landsförräderi. Den norska polisen fanns visserligen organisationsmässigt kvar, men i värvningskampanjer lyckades man få omkring 40 procent av konstaplarna att bli medlemmar i Quislings NS-parti. Det drogs på så sätt en tydlig gräns mellan de tyska ockupanterna, Quislings NS och det norska folket. Situationen blev inte bättre av att några av de första stora brittiska kommandoräderna drabbade de norska öarna Lofoten och Vågsøy. De naturmässiga förutsättningarna kunde knappast ha varit mer olika än mellan Danmark och Norge. Reguljär partisanverksamhet och gerillakrigföring, med inverkan på en numerärt eller tekniskt överlägsen motståndare, kräver antingen stora sammanhängande skogsområden och/ eller svårforcerade bergsmassiv. Ingen irreguljär styrka kan på sikt agera framgångsrikt utan säkra basområden för återhämtning, materialvård och påfyllnad av förråd. En ytterligare förutsättning är att staten i fråga, eller folket i en ockuperad zon, är villigt att betala det blodiga pris som nästan alltid följer på ett gerillakrig. Motmedlen – vilka för övrigt så gott som alltid visat sig kontraproduktiva – har historiskt varit att bränna samhällen och gårdar som kunde misstänkas stödja rebeller och tvångsförflytta befolkningar i gerillaområden. Ofta drabbades civilbefolkningen av ren terror, bland annat avrättades gisslan regelmässigt för varje dåd utfört av motståndsrörelsen. Av de två ockuperade skandinaviska länderna var det endast i Norge som en reguljär gerillarörelse skulle kunna komma ifråga. Den oländiga landmassan med fjäll och glesbefolkade skogsområden var ett skolboks­ exempel på lämplig terräng för asymmetrisk krigföring. De norska kommunisterna propagerade efter Tysklands anfall mot Sovjetunionen sommaren 1941 för att få till stånd ”en jugoslavisk situation”. Målsättningen var att få hela landet att resa sig för att slåss mot ockupanterna på samma sätt motståndskampen i norge och danmark

123


som Titos bergspartisaner. Man kan dock fråga sig om revolutionärerna verkligen insåg vilka kostnader detta skulle ha medfört för den norska civilbefolkningen. Det fanns till att börja med inget tydligt lagligt skydd för franktirörer (internationell term för irreguljära kombattanter) i Haagkonventionerna. Där förelåg heller inget folkligt stöd för ett fullskaligt inhemskt krig, och samarbetet med de allierade västmakterna var dessutom redan väl etablerat.

Anpassning och motstånd I Storbritannien bildades den ljusskygga organisationen SOE (Special Operations Executive) i juli 1940 med målet att infiltrera ockuperade områden och understödja nationella motståndsgrupper. Även om Norge låg perifert i förhållande till de centrala krigsskådeplatserna så visade britterna stort intresse för landets fortsatta kamp – eller var det kanske just därför? Man behövde dra isär de tyska stridskrafterna och tvinga Hitler att sprida ut förbanden över ett större geografiskt område. Ett konstant hot mot Norge och utskeppningshamnen för svensk järnmalm i Narvik skulle kunna ge en sådan effekt. Norrmännen tillhörde de första utländska kontingenterna som rekryterades av SOE och i mars 1941 organiserades Norwegian Independent Company 1 under ledning av kapten Martin Linge (förbandet var mer känt som Kompani Linge). Under den fem år långa ockupationen skulle SOE komma att skicka drygt 500 operatörer till Norge med uppdrag att utföra sabotage och likvideringar samt att bidra till uppbyggnaden av en underjordisk armé. Redan under hösten 1940 hade motståndceller börjat formerats runt om i landet och grupperna bildade snart ett landstäckande nätverk. På sommaren 1941 etablerades kontakt med britterna och i november samma år erkändes den hemliga militära motståndsorganisationen Milorg av den norska exilregeringen i London. Milorg hamnade under det norska arméhögkvarterets ledning och blev därmed en integrerad del av de allierade stridskrafterna. I Danmark bildades våren 1940 en koalitionsregering under ledning av socialdemokraten Thorvald Stauning. Man beslutade sig för att i görligaste mån samarbeta med tyskarna, och i realiteten var danskarna sedan tidigare helt beroende av importen från Tyskland, inte minst av kol och olja, för att värma upp bostäderna och driva den inhemska industrin. I Storbritan124

NORDEN U N DER AN DRA VÄ RLDSKRIGET


Milorg var organisatoriskt uppdelat i regionala distrikt vilka i sin tur var uppdelade i avsnitt–områden–kompanier. Från 1944 organiserades partisanbaser i avlägsna fjäll- och skogsområden. Foto: SMB arkiv

nien var man smått förbluffad över utvecklingen och det fanns en utbredd osäkerhet kring hur Danmark skulle betraktas. Var det en allierad nation eller hade landet förvandlats till en nazistisk vasallstat? SOE hade inledningsvis även stora problem med att starta upp en Danmarkssektion. Dels var det som nämnts inte helt uppenbart vilken status landet skulle tillmätas, och dels saknades lämpliga rekryter. Genom att hämta hem danskar från olika hörn i världen kunde SOE dock så småningom utbilda en liten pool agenter för insatser i hemlandet. Natten till den 28 december 1941 släpptes de två första SOE-agenterna – chefen Carl Johan Bruhn och signalist Mogens Hammer – ned över Danmark i fallskärm. Det fanns ingen mottagningskommitté eftersom britterna helt enkelt inte hade kontakt med några eventuella motståndsceller. Tanken var att agenterna skulle utröna om det fanns grogrund för en rebellrörelse, och detta var ett första steg i en storstilad plan att starta sabotageverksamheter och bygga upp en underjordisk armé. Planläggningen var knappast lysande och hela operationen slutade i ett fiasko redan motståndskampen i norge och danmark

125


i­ nnan den påbörjats. Bruhns fallskärm löste aldrig ut och han slog ihjäl sig. Kommunikationsradion hade försvunnit och signalisten Hammer fick fly för sitt liv. Till slut lyckades han få hjälp att illegalt ta sig över till Sverige. Det andra försöket (den 17 april 1942) var mer framgångsrikt och man infiltrerade fler SOE-operatörer under sommaren. Emellertid drabbades organisationen av flera bakslag där bland annat ett par av agenterna spårades upp och dödades. Britterna var oerhört frustrerade över trögheten i att få till stånd ett väpnat motstånd i Danmark, och de inhemska politikernas fortsatta samarbete med tyskarna underlättade knappast verksamheten. I ett häpnadsväckande radiotal i september 1942 hotade den nytillträdde socialdemokratiske statsministern Vilhelm Buhl till och med sina egna landsmän med dödsstraff för den som dristade sig att utföra sabotage mot ockupationsmakten. Det var emellertid för sent att vända den danska allmänhetens opinion, och under sommaren 1943 spred sig protester och demonstrationer i de danska städerna. De två tongivande sabotageorganisationerna BOPA (Borgerlige Partisaner) och Holger Danske genomförde alltfler spektakulära attacker mot industrimål och angivare som gick nazisternas ärenden. Charaden med ett danskt parlament kunde inte längre fortsätta. Danmark var på väg att störtas in i kaos och den 29 augusti 1943 tog tyskarna kontrollen över ”detta löjliga lilla land”. Maktövertagandet innebar att motståndsmän och oppositionella skulle dömas i ståndrätter med skyldighet att utdela dödstraff. Undantagslagar och total censur infördes samtidigt som polisväsendet upplöstes. Civila togs som gisslan och riskerade att avrättas som hämnd för sabotage och likvideringar av danska nazister. I och med detta rådde samma spelregler i Danmark som i resten av det ockuperade Europa.

Vapen från England Motståndsgrupperna i Norge och Danmark förfogade inledningsvis över en ytterst begränsad vapenarsenal. I Norge fanns en del jaktbössor och de vapen som militären gömt undan vid kapitulationen 1940, men det var långt ifrån tillräckligt för att utrusta en slagkraftig underjordisk armé. Situationen var likartad i Danmark där motståndsmän ibland deltog i livsfarliga aktioner med uppborrade startrevolvrar och hemmabyggda kul­ sprutepistoler av typen ”BOPA-guns”. Den främsta allierade målsättning126

NORDEN U N DER AN DRA VÄ RLDSKRIGET


en var att sakta men säkert bygga upp hemliga nationella styrkor som skulle kunna understödja framtida offensiva operationer i Skandinavien. Dessa delar av motståndsrörelserna – militärgrupperna – särskildes från sabotagecellerna i så måtto att medlemmarna förväntades ligga lågt fram till befrielsen. De fick på inga villkors vis användas för angrepp mot tyskarna utan särskilt tillstånd från London. Milorgs militärgrupper i Norge erhöll följande strikta order: ”Kamp mellom Hjemmestyrker og fiendlige forma­ sjoner må undgås for envher pris.” De första större vapensändningarna till den danska och norska motståndsrörelsen började dala ned i fallskärmar under 1942. Fram till våren 1945 utfördes 717 framgångsrika fallskärmsläpp av vapen och utrustning till de norska hemmastyrkorna. Det rörde sig om totalt 12 500 containrar och balar, och i Danmark var motsvarande siffra 6 423 containrar om sammanlagt 675 ton krigsmateriel. Mottagargrupper hade den slitsamma och otacksamma uppgiften att nattetid samla in fallskärmscontainrarna och transportera vapnen till säkra lagringsplatser. Detta farliga arbete hade inte samma stjärnglans som de spektakulära sabotagen, men utan dessa personers insats – som för övrigt kostade många av dem livet – hade motståndsrörelserna inte kunnat verka överhuvudtaget. Fallskärmsfällningarna utfördes till en början av äldre Whitley-bombare, men när behoven ökade satte de allierade även in Halifax, Stirling och amerikanska B24 Liberators. De vanligaste brittiska stålcontainrarna var omkring 2 meter långa och kunde lastas med upp till 200 kilo. Containrarna passade i flygplanens bombfästen och kunde fällas som reguljära bomblaster. Den vanligt förekommande containern ”type H” innehöll drygt 30 kilo plastiska sprängämnen, tändhattar, detonatorer, stubiner, fördröjningsnipplar och annan kringutrustning som underlättade färdigställandet av effektiva bomber. De största C-containrarna kunde innehålla elva brittiska 9 mm Stengun-kulsprutepistoler eller 15 amerikanska M1-karbiner med 4 000 patroner. Vissa behållare kunde rymma tyngre eller mer specialiserade vapen såsom kulsprutegevär, prickskyttegevär, raketgevär, granatkastare, ljuddämpade pistoler och olika slags minor. En standardlast för en Stirling-bombare om tolv containrar innehöll tillräckligt med vapen och ammunition för att kunna utrusta ett halvt kompani. Mot slutet av 1944, då de allierade kunde lösgöra resurser som tidigare gått till franska motståndsrörelsen, sågs en kraftig ökning av leveranserna.

motståndskampen i norge och danmark

127


Målet var inget mindre än att kunna mönstra en dansk och en norsk armé på 40 000 man vardera!

Sabotage och partisankrig Efter en långsam start utkristalliserade sig den danska motståndsrörelsen som en av de mest effektiva sabotagemaskinerna i hela det ockuperade Europa. Det var framförallt BOPA som lyckades med konststycket att skjuta sig in i välbevakade fabrikskomplex och ödelägga krigsviktiga industrier. Attacken mot radiofabriken Always i Köpenhamn i mars 1945 kan tjäna som exempel på hur hårdföra de danska sabotörerna blivit. Britterna var ytterst angelägna om att få stopp på produktionen, som man misstänkte bidrog med komponenter till de V2-raketer som höll London i ett järngrepp. Fabrikskomplexet var dock inhägnat av murar, taggtråd och strömförande stängsel. Dessutom fanns 20 SS-vakter samt ytterligare 20 reguljära soldater med vakthundar stationerade inom området. Denna försvarsbarriär kunde endast penetreras genom regelrätt stormning, och planeringsteamet avsåg att bland annat sätta in en 20 mm automatkanon som erövrats vid en tidigare räd. Angreppet kom att involvera 75 sabotörer och anfallet skulle inledas med ett skott från en prickskytt. På utsatt tid segnade en av vakterna ned med ett skott i huvudet, men knallen uppfattades vare sig av understödsgrupperna eller stormpatrullen. Det hann bli 8 minuter över klockan K innan stormpatrullen beslutade sig för att agera på egen hand. De rusade fram mot huvudporten och mejade ned vakterna med sina kulsprutepistoler. Skottlossningen fick fart på automatkanonen och besättningen hamrade iväg granat efter granat mot vakttorn och eldställningar. De explosiva projektilerna trasade sönder försvaret och efter 200 avfyrade skott fanns knappt några vakter kvar. Tyvärr hade sprängpatrullen redan hunnit avlägsna sig och tyska larmstyrkor – som inte kunnat undgå att höra dånet från automatkanonen och detonerande handgranater – skyndade till platsen. De rände rakt in BOPA:s säkringsstyrkor som skyddade huvudstyrkans återtåg. Fienden åsamkades avsevärda förluster, men fabriken stod kvar och kunde fortsätta sin tillverkning. BOPA återkom till Always senare samma månad. En skärm av frihetskämpar bekämpade vakterna medan en buntladdning placerades vid huvudporten. I en våldsam explosion slets den igenbommade ingången i 128

NORDEN U N DER AN DRA VÄ RLDSKRIGET


bitar och dammet hade knappt hunnit lägga sig innan sprängpatrullen jagade fram genom bräschen. Skottlossningen dog ut och 75 kg sprängmedel fördelades ut på tre platser inne i fabriken. Hela operationen hade bara pågått några minuter då alla BOPA-enheter började dra sig tillbaka. En stund senare flög hela industrikomplexet i luften. Medan BOPA under 1944 utförde en mängd fabrikssabotage, så fokuserade Holger Danske på att likvidera angivare och danska nazister. Det lågintensiva kriget blev allt brutalare och tyskarna hämnades varje skjuten samarbetsman med mord på läkare, jurister eller folkkära personer. Man lät även regelmässigt avrätta tillfångatagna frihetskämpar – ofta efter svåra tortyrsessioner. Personal ur SS, SD och Gestapo organiserade tillsammans med danska nazister flera självständiga terrorgrupper vars uppgift var att jaga motståndsmän och skrämma civilbefolkningen till underkastelse. Under det sista krigsåret kom Köpenhamn att bli en av de mest terrordrabbade städerna i det ockuperade Europa. Ett av Holger Danskes större angrepp skedde den 25 november 1944

De norska motståndsmännen släpptes i regel ned i Norge med fallskärm i öde fjällområden långt från större samhällen och tyska förband. Foto: SMB arkiv motståndskampen i norge och danmark

129


mot Lundtofte flygbas på Nordsjälland. Den nazistiska danska vaktkåren ”Sommer-korpset” hade satts att bevaka området och de förfogade över en ansenlig vapenarsenal som Holger Danske gärna ville komma över. Förutom att slå tillbaka mot de inhemska nazisterna, såg man också en möjlighet att träna folket i regelrätt strid i större formationer. Trettio motståndsmän anlände i all hemlighet till platsen i tre olika grupper. De leddes av den förutvarande kaptenen Otto Christian Brøndum, som inför operationen handplockat alla medlemmar i plutonen. När ringen slöt sig runt vaktlogementet upptäcktes angriparna av en vakt, som genast sköts ihjäl. Detta inledde en våldsam strid med knattrande automatvapen och explosioner. En av grupperna hölls tillbaka av kulspruteeld från ett fönster, men en välriktad handgranat tystade detta vapen. Brøndum vrålade ”Gå på dem, drenge!” Vaktmanskapet gav sig inte och frihetskämparna kastade in flera handgranater i logementsbyggnaden. De dova explosionerna följdes av skrik från sårade och chockade vaktsoldater. Väggar och dörrar flisades sönder av automatvapensalvor och efter tio minuters strid gav nazisterna upp. De överlevande fördes ut och en del av de sårade stöddes av sina kamrater. Antagonisterna stirrade på varandra under några sekunders tystnad, sedan mejades vakterna ned av motståndsmännens kulsprutepistoler. De som fortfarande visade livstecken dödades med pistolskott från nära håll. När attackstyrkan drog sig tillbaka med de erövrade vapnen lämnade de efter sig liken av elva danska nazister. Massavrättningen saknade motstycke i den danska motståndskampen och visade med all önskvärd tydlighet den oresonliga förbittring som präglade det underjordiska kriget. I Norge stod det väpnade motståndet mer tydligt under direkt ledning av de allierade och det var i första hand kommandoutbildade SOE-operatörer ur kompani Linge som ledde arbetet på plats. Tyskarna var uppenbart besvikna på det envetna norska motståndet, och propagandaminister Joseph Goebbels deklarerade redan våren 1942 att ”om de inte kan tycka om oss, så skall vi i alla fall lära dem att frukta oss”. På vårvintern samma år uppbringades en båt på väg till Shetland och flera av passagerarna avrättades direkt av tyskarna medan resterande sattes i fängsligt förvar. När två framträdande Gestapo-män dödades av SOE-agenter i Televåg strax utanför Bergen ett par månader senare, avrättades 18 unga män ur den grupp som tillfångatagits på Shetlandsbåten. Repressalierna som följde liknade det som annars bara sågs i mer avlägsna delar av östra Europa. Samhället Televåg tömdes på människor och alla män mellan 16 och 60 år arrestera130

NORDEN U N DER AN DRA VÄ RLDSKRIGET


des och skickades till koncentrationslägret Sachsenhausen i Tyskland. Alla byggnader sprängdes, fiskebåtarna sänktes och all boskap slaktades – kort sagt utraderades samhället från kartan. Dessa terrorhandlingar följdes av upprullningar av motståndsgrupper, och flera SOE-agenter togs av Gestapo. Detta ledde i sin tur till att ­Milorg lamslogs i östra Norge, och det krävdes stora ansträngningar för att återupprätta nätverken. Liksom i Danmark kom det största hotet från landsmän som gick nazisternas ärenden. Den mest fruktade förrädaren var Henry Oliver Rinnan, som ledde en infiltrations- och terrorgrupp i den tyska underrättelsetjänstens Sonderabteilung Lola. Rinnans grupp orsakade stor förödelse och var ansvarig för att tusentals norrmän torterades, deporterades till Tyskland eller avrättades. En av de mest aktiva motståndsenheterna var SOE:s Osloavdelning under ledning av Gunnar Sønsteby. I denna grupp ingick bland annat Max Manus och Gregers Gram, som båda genomgått kommandoutbildning i Storbritannien. Man sysslade med propaganda, underrättelseinhämtning, likvideringar av norska nazister och storskaliga sabotage. Bland annat lyc­ kades man i djärva aktioner spränga ett antal tyska transportfartyg i Oslos inre hamn. Den 18 september 1944 trängde en liten grupp under Sønstebys ledning in på Kongsbergs vapenfabrik, som levererade boforskanoner och infanterivapen till den tyska armén. En hall med fräsar och borrar sprängdes till grus och aska vilket lamslog stora delar av produktionen. I den kanske mest omskrivna och dramatiska kommandoaktionen under hela kriget lyckades ett sabotageteam ur kompani Linge i februari 1943 förstöra tungvattenanläggningen Vemork i Rjukan. De slank in och ut från det välbevakade fabriksområdet utan att avlossa ett skott. Ett par månader senare sänktes även en färja lastad med tungvatten på väg till Tyskland. Oaktat i vilken grad detta förhindrade de tyska experimenten att framställa en atombomb, så kunde de framgångsrika sabotagen ha varit direkt avgörande för utgången av andra världskriget. En mindre uppmärksammad sida av den norska motståndskampen var de sovjettränade partisanerna som opererade i Finnmarken längst upp i norr. Omkring 45 personer tjänstgjorde som underrättelseagenter under kriget och deras insatser resulterade i att minst 80 tyska fartyg kunde sänkas av sovjetiska stridskrafter. De jagades ständigt av tyska säkerhetsstyrkor och vid krigsslutet fanns endast 18 man kvar. Sovjetpartisanerna sågs på med stor misstänksamhet och övervakades noggrant under efterkrigs­ motståndskampen i norge och danmark

131


tiden, och det dröjde ända fram till 1990-talet innan deras uppoffringar erkändes av den norska staten. Det bör i sammanhanget nämnas att kommunistiska motståndsceller som exempelvis Osvaldgruppen och Pellegruppen, räknat över hela ocku­ pationstiden, utförde fler sabotage än SOE:s operatörer. De kommunistiska kämparnas idé om att skapa partisanläger i bergen var 1944 också på väg att förverkligas, men inte på det sätt de tänkt sig. Istället var det SOE och Milorg som började bygga upp ett halvt dussin baser i avlägsna skogs- och fjällområden. Tanken var att de skulle tjäna som träningsläger för Milorg-rekryter och underbefäl, och instruktörerna var veteraner från kompani Linge. Lägren skulle också utgöra samlingspunkter vid en eventuell mobilisering av den underjordiska armén. I anslutning till baserna förvarades även en stor del av de vapen som nattetid levererades av allierade flygplan. Det var en framgångsrik verksamhet, men den byggde på att lokalbefolkningen var lojal och höll mun om det de visste. Milorg hade som nämnts strikta order om att avhålla sig från öppen strid, men i april 1945 gick det inte att undvika en direkt konfrontation. Ockupanternas säkerhetstjänst hade fått nys om en bas med kodnamnet ”Älgen” vid Haglebu på norska Östlandet. Tillsammans med norska SS-frivilliga och hirdmän från NS – inalles en styrka om 130 man – började tyskarna finkamma området där man misstänkte att motståndsmännen höll till. Just vid detta tillfälle genomfördes en befälsutbildning för Milorg-gruppchefer under ledning av löjtnant Peter Fredrik Holst och han beslutade att de skulle försvara basen och de stora vapenlagren. Nazisterna gick rakt in i ett förberett bakhåll och frihetskämparna öppnade en mördande eld med engelska och amerikanska automatvapen. Flera av angriparna stupade och en av tyskarna berättade senare att man fullständigt tagits på sängen av det starka motståndet. Efter fem timmars strid hade tre tyskar, fyra norska nazister och en österrikare dödats medan sju man sårats. Milorg-gruppen vidkändes sex döda och två sårade. Även om motståndsrörelsen vann drabbningen vid Haglebu så blev man tvungen att snabbt avveckla ”Älgen” och flytta de omfattande militära förråden. Å andra sidan avhöll denna näsbränna troligen de norska SS-veteranerna från att fortsätta kämpa till sista blodsdroppen. Den brittiska planen att dra isär de tyska styrkorna genom att ha ett konstant hot hängande över Norge hade lyckats över all förväntan. Om132

NORDEN U N DER AN DRA VÄ RLDSKRIGET


kring 400 000 tyskar fanns i landet när de allierade landsteg i Normandie i juni 1944. Det tyska arméhögkvarteret hade ont om trupper och påbörjade därför en förflyttning av förband från Norge ned till kontinenten. För att försvåra och försena överföringen av trupper beordrade det allierade högkvarteret motståndsrörelserna i Norge och Danmark att slå mot sjö- och järnvägstransporterna. Även underjordiska grupper i Belgien och Nederländerna fick besked att sabotage mot trupptransporttåg måste prioriteras. Norrmännens mest spektakulära framgång var sprängningen av järnvägsbron vid Jørstad, strax norr om Trondheim, som stoppade all sydgående trafik i nästan två veckor. En kommandoinsats av SOE-operatörer i Oslo hamn resulterade i januari 1945 i sänkningen av det stora tyska trupptransportfartyget Donau. Två månader senare gick dessutom omkring 1 000 frihetskämpar till koordinerad attack mot tågbanor, växlar och elcentraler. Det började gå grus i det tyska transportmaskineriet redan innan förstärkningarna hunnit lämna norskt territorium, och det blev inte bättre när skeppen och färjorna lade till för fortsatt landtransport genom Danmark. De flesta danska järnvägssabotagen skedde på Jylland, och fram till krigsslutet hade man sprängt 7 682 skenor, 408 växlar, 239 järnvägskorsningar, 25 järnvägsbroar, 12 kulvertar, 19 vattentorn och 23 elcentraler. Aktiviteten i Danmark tvingade tyskarna att avdela oproportionerligt stora truppstyrkor för att bevaka järnvägsnätet – vaktmanskapets numerär och vapen hade räckt för att utrusta en hel fältdivision. Det allierade högkvarteret öste efter krigsslutet beröm över motståndrörelserna i Skandinavien när det gällde deras avgörande insatser för att störa de tyska truppförflyttningarna.

Krigsslutet Nazisternas kapitulation i början av maj 1945 satte lyckligtvis stopp för en ragnarökliknande slutkamp när det gällde de tyska styrkorna i Skandinavien. Nu fick en förbluffad civilbefolkning i Norge och Danmark under ordnade former se frukten av det strävsamma och farliga arbete som kostat motståndsgrupperna så många döda. I de respektive länderna materialiserade sig brokiga arméer på omkring 40 000 man vardera. Det enda

motståndskampen i norge och danmark

133


frihetskämparna hade gemensamt i uniformsväg var armbindlar samt mössor och hjälmar med påförda emblem som visade deras tillhörighet. Beväpningen utgjordes av gamla armégevär, brittiska och amerikanska kulsprutepistoler, erövrade tyska vapen samt en del svenska Husqvarna-kulsprutepistoler. Frihetskämparna övervakade tyska truppers kapitulation, besatte snabbt betydelsefulla institutioner och samhällsviktiga knutpunkter och förhindrade att maktvakuumet utnyttjades av desperata nazistgrupper, revolutionära Moskvatrogna kommunister eller kriminella element. Man ringade också in tiotusentals misstänkta landsförrädare vilka sattes i fängsligt förvar i avvaktan på utredning och rättegång. I Danmark utbröt skottlossning på en del platser, men efter endast ett par dagar lugnade situationen ned sig. Motståndsrörelsens medlemmar var under dessa kritiska majdagar de enda garanterna för att samhällena på fredlig väg skulle kunna gå tillbaka den demokratiska ordningen.

134

NORDEN U N DER AN DRA VÄ RLDSKRIGET


Den 1 september 1939 anföll tyska styrkor Polen på Hitlers order – och andra världskriget var ett faktum. Sverige klarade sig från att bli anfallet eller ockuperat under kriget, men våra nordiska grannar Danmark, Norge och Finland hade inte samma tur. Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen Finland och vinterkriget inleddes; Sverige skickade en frivilligkår till vårt grannland, vilket är en nästan unik händelse i världshistorien. Den 9 april 1940 blev sedan Danmark och Norge invaderade av Nazityskland. Denna bok lyfter fram flera kända och okända aspekter av hur Norden drabbades under andra världskriget. Vem var det till exempel som kallades ”Vita döden” av sovjetiska soldater? Hur kommer det sig att en SS-bataljon var i Luleå? Tänkte Sverige invadera Danmark? Vilket var Nordens största fältslag genom tiderna? Var Norge en krigskyrkogård för tyska örlogsfartyg? Mattis Bergwalls dramatiska kapitel om finska vinterkrigets strider i Kollaa har en klar huvudperson: prickskytten Simo Häyhä, som av ryssarna kallades Vita döden. ”Han har alltid siktet inställt på 150 meters avstånd och siktar alltid mot fiendens torso – huvudet rör sig alldeles för mycket på en människa som springer genom snö för att det ska vara värt att sikta högre. På så vis dödar han flera gånger upp till 20 människor på en dag. Hur många han tar livet av med sin kpist är det ingen som håller räkning på, bara att de är många.”

Detta är några frågor som boken Norden under andra världskriget – hotet från Hitler och Stalin ger svar på. Flera av våra främsta militärhistoriska författare har skildrat vad som hände och vad resultatet blev. Boken omfattar tretton kapitel som lyfter fram olika intressanta och spännande perspektiv på det som ägde rum i Norden under de dramatiska åren 1939–1945, ett krig som kom att förändra hela världen och vårt sätt att se på den. Här erbjuds fascinerande läsning som kommer passa för såväl noviser som veteraner i studier av andra världskriget!

Det största slaget i Nordens historia – slaget vid Tali-Ihantala – ägde rum i Finland sommaren 1944. De dramatiska striderna skildras i kapitlet av Kent Zetterberg: ”De finska försvararna fick emot sig en stormeld av granater och flygattacker. Det var en intensitet i eldgivningen som man inte hade varit med om tidigare. Paniken var nära och förlusterna ökade snabbt. Även om de finska trupperna var experter på rörlig krigföring och på att söka skydd, räckte det inte till i detta stormregn på en liten yta. De massiva artilleri- och flygangreppen gjorde att förlusterna i döda, sårade och saknade steg alltmer. Det var inte längre möjligt att hålla en fast frontlinje för de finska trupperna.”

ISBN 978-91-552-6538-0

9 789155 265380

Norden under andra v oms m baksida_tb_k1ny2.indd 1

2018-04-11 09:05

Profile for Smakprov Media AB

9789155265380  

9789155265380  

Profile for smakprov