som Titos bergspartisaner. Man kan dock fråga sig om revolutionärerna verkligen insåg vilka kostnader detta skulle ha medfört för den norska civilbefolkningen. Det fanns till att börja med inget tydligt lagligt skydd för franktirörer (internationell term för irreguljära kombattanter) i Haagkonventionerna. Där förelåg heller inget folkligt stöd för ett fullskaligt inhemskt krig, och samarbetet med de allierade västmakterna var dessutom redan väl etablerat.
Anpassning och motstånd I Storbritannien bildades den ljusskygga organisationen SOE (Special Operations Executive) i juli 1940 med målet att infiltrera ockuperade områden och understödja nationella motståndsgrupper. Även om Norge låg perifert i förhållande till de centrala krigsskådeplatserna så visade britterna stort intresse för landets fortsatta kamp – eller var det kanske just därför? Man behövde dra isär de tyska stridskrafterna och tvinga Hitler att sprida ut förbanden över ett större geografiskt område. Ett konstant hot mot Norge och utskeppningshamnen för svensk järnmalm i Narvik skulle kunna ge en sådan effekt. Norrmännen tillhörde de första utländska kontingenterna som rekryterades av SOE och i mars 1941 organiserades Norwegian Independent Company 1 under ledning av kapten Martin Linge (förbandet var mer känt som Kompani Linge). Under den fem år långa ockupationen skulle SOE komma att skicka drygt 500 operatörer till Norge med uppdrag att utföra sabotage och likvideringar samt att bidra till uppbyggnaden av en underjordisk armé. Redan under hösten 1940 hade motståndceller börjat formerats runt om i landet och grupperna bildade snart ett landstäckande nätverk. På sommaren 1941 etablerades kontakt med britterna och i november samma år erkändes den hemliga militära motståndsorganisationen Milorg av den norska exilregeringen i London. Milorg hamnade under det norska arméhögkvarterets ledning och blev därmed en integrerad del av de allierade stridskrafterna. I Danmark bildades våren 1940 en koalitionsregering under ledning av socialdemokraten Thorvald Stauning. Man beslutade sig för att i görligaste mån samarbeta med tyskarna, och i realiteten var danskarna sedan tidigare helt beroende av importen från Tyskland, inte minst av kol och olja, för att värma upp bostäderna och driva den inhemska industrin. I Storbritan124
NORDEN U N DER AN DRA VÄ RLDSKRIGET