9789173434485

roman

l e o pa r d

foto: © Leopard Förlag

Berlin 1939 .

Esi Edugyan är 34 år och kommer från Kanada. Halvblodsblues har vunnit en rad priset och har översatts till tio språk.

Hot-Time Swingers, ett populärt tysk-amerikanskt jazzband, har förbjudits att göra spelningar eftersom nazisterna har bannlyst deras »degenererade« musik. Bandet flyr till Paris, där de får en tillfällig fristad och spelar med Louis Armstrong. Men strax efter att tyskarna ockuperat Paris grips bandets briljante unge trumpetare Hieronymus Falk av Gestapo och hörs aldrig av igen. Han är tjugo år gammal, han är tysk medborgare. Och han är svart.

Femtio år senare har Hieronymus Falk blivit en jazzlegend och det ordnas en festival i Berlin för att hedra hans minne.

Två av bandets originalmedlemmar, Sid Griffith och Chip Jones, bjuds in för att medverka. De återuppväcker sin vänskap, minnena av rivalitet, kärlek och svek. Sid – som är den enda som kan vittna om vad som hände när Falk försvann – vägrar fortfarande att prata om det. Men när Chip avslöjar att någon skickat honom ett brev som kan ge svar på vad som egentligen hände med Falk tvingas Sid att bryta sin tystnad.

»Detta är en underbar, vibrerande och spännande roman.« Susan Hill, ledamot av Man Bookerprisets jury »Med superb atmosfär rivstartar prologen en nervkittlande berättelse om sanning och svek […] en briljant och rafflande roman.« The Times

är en berättelse om mänsklig styrka och svaghet och om musikens frigörande kraft.

Boken nominerades till Man Bookerpriset 2011 och Orangepriset 2012.

Halvblodsblues

ISBN 978-91-7343-448-5

omslag: sara r. acedo foto: Jurgen Schadeberg/Getty Images

www.leopardforlag.se

Romanen är stark och drabbande, ett läsäventyr att låta sig uppslukas av. y u k i ko d u k e , v i l ä s e r

1

Half Blood Blues inlaga.indd 1

2013-09-04 07.47

2

Half Blood Blues inlaga.indd 2

2013-09-04 07.47

översättning ia lind

Leopard förlag stockholm 2013

3

Half Blood Blues inlaga.indd 3

2013-09-04 07.47

Esi Edugyan: Halvblodsblues Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se Copyright © by Esi Edugyan 2011 Originalets titel: Half Blood Blues Översättning: Ia Lind Omslag: Sara R. Acedo Omslagsfoto: Jurgen Schadeberg/Getty Images Sättning: Gunnar Palmgren Tryck och bind: ScandBook, Falun 2013 isbn 978-91-7343-448-5

4

Half Blood Blues inlaga.indd 4

2013-09-04 07.47

Till Steve

5

Half Blood Blues inlaga.indd 5

2013-09-04 07.47

6

Half Blood Blues inlaga.indd 6

2013-09-04 07.47

DEL ETT

Paris 1940

7

Half Blood Blues inlaga.indd 7

2013-09-04 07.47

8

Half Blood Blues inlaga.indd 8

2013-09-04 07.47

C

hip sa åt oss att inte gå ut. Utmana inte djävulen, pojkar, sa han. Men natten hade varit lång och våt, kan jag tala om, vi var fortfarande lummiga efter rödtjutet vi hällt i oss – rödtjut var ju billigt, det var sånt franska bönder drack, men det satte sig i kistan och skavde som småspik. Till och med såg farligt ut, grumligt och svart där i flaskan. Var som att dricka träskvatten.

Vi låg utslagna i våningen, med lakan uppspikade för fönstren.

Gryningssolen så stark att ljuset trängde in genom gliporna, la sig som en duk på huden. Ett par timmar innan stod vi i en ruffig inspelningsstudio och lirade, försökte spela in en platta. Lokalen var ett kyffe, mer som en skrubb där spöken höll till än ett ställe där man lirade musik. Spruckna element pyste ånga, tompavor rullade hit och dit på det buktiga golvet. Våra cigaretter glödde i mörkret, så jag vet att vi inte snackade. Hieros tagg rörde sig inte ens, hängde mellan läpparna bara, som att han var helt borta. Vi vankade av och an mellan tagningarna, lyssnade på råttorna som rotade runt i väggarna. Rastlösa som fan. Vi kanske inte var usla, men jag var i alla fall vissen. Nervös, stirrig, sneglade mot dörren hela tiden. Trots vinet. Trots att studion låg avsides. Kunde bara inte slappna av. Tagning efter tagning, jag lirade och svettade mig igenom dom bara för att sen se Hiero repa skivan, slänga den i papperskorgen. ”En enda jävla härva av tabbar”, mumlade Hiero gång på gång. ”En jävla härva av tabbar.” ”Vi låter som kungligheter – efter mobben har gjort sitt”, sa Chip.

Coleman och jag sa inget, hängde trötta med huvudet.

9

Half Blood Blues inlaga.indd 9

2013-09-04 07.47

Men Hiero, som torkade luren med en skitig näsduk, han vände sig om och gav Chip en retsam blick. ”Visst, men fan. Till och med när vi är som sämst är vi jävligt vassa.”

Gissa om jag blev häpen, att han sa så. I veckor hade grabben tjatat om hur illa vi lät. Rafsat åt sig skivorna, repat lacken med en pennkniv, förstört dom. Gapat om att vi inget hade. Men vi hade nåt. Ett frö till nåt skruvat och skönt.

Det var inget jag tänkt göra. Men när grabben vände ryggen till snappade jag åt mig den sista skivan – ännu ömtålig, spåren ännu färska – drog av mig västen och svepte den om skivan. Jag såg mig nervöst omkring och stoppade ner den i mitt basfodral.

Dom andra packade ihop sina instrument. ”Vart blev den sista plattan av?” sa Hiero och blängde. Han stirrade på papperskorgen och dom sabbade skivorna som låg där. ”Du, den ligger där”, sa jag. ”Du ville väl inte ha den?”

Han såg surt på mig. ”Det är ingen idé. Vi kommer aldrig att få till det.” ”Vad säger du, grabben?” sluddrade Chip. ”Säger du att vi ska ge upp?”

Grabben ryckte på axlarna.

Vi radade upp tombuteljerna utmed väggen, låste och gick, tyst och stilla, tog olika vägar tillbaks till Delilahs våning. Det var utegångsförbud och Paris var kusligt, bara djupa skuggor och unken luft. Jag smög längs bakgatorna, livrädd för att höra ekot av fotsteg, sen sågs vi igen i våningen. Alla utom Coleman, förstås, Coleman bodde hos sin dam. Vi sjönk ner i varsin skitig fåtölj, drog mörkläggningsgardiner över oss.

Jag hade lutat basen mot väggen och det var som att jag kände den varma plattan därinne. Det var så påtagligt att det verkade konstigt att inte dom andra märkte det. Det kändes som den höll på att bränna ett hål i fodralet.

10

Half Blood Blues inlaga.indd 10

2013-09-04 07.47

• Vi var fyra som bodde där. Delilah, Hieronymus, Chip och jag.

En dag några månader tidigare hade vi spikat svarta lakan för fönstren, men solen var obeveklig, lyste ta mig fan igenom ändå.

Det var så kvavt i rummen att det inte gick att nyktra till. Vi behövde röra på oss, ut och få frisk luft för att piggna till. Inte en vindfläkt på flera veckor.

Hiero låg utfläkt i sin fåtölj, dom magra benen hängde över armstödet, när han helt plötsligt såg på mig. Ansiktet var mörkt och blankt som en äggplanta. ”Jisses, vad jag mår tjyvtjockt. Magen bubblar som sås.” ”Amen”, sa jag. ”Jag måste ha mjölk.” ”Amen”, sa jag igen.

Språket vi snackade var rena rotvälskan – en blandning av tyska och Baltimoreslang. Ingen av oss kunde mer än ett par ord franska. Enda riktiga språk jag pratade förutom engelska var hochdeutsch. Men sen jag väl börjat blanda dom var det ingen ordning på nåt längre. Och förresten visste jag att Hiero ville ha det så. Grabben var visserligen från Rhenlandet, men han hade Baltimore i blodet. Eller pratade som han hade det.

På det sättet var han fortfarande ung. Han apade efter.

Men på sista tiden hade han inte varit sig lik. Sen Stövlarna intog stan hade han knappt ätit, legat sjuk, varit febrig och matt i flera dar. Och när han repade sig upptäckte jag en svärta i honom som inte funnits där tidigare.

Jag kastade en blick på basen, tänkte på plattan som låg gömd i fodralet. Det var inte så att jag hade dåligt samvete. Inte direkt.

Hiero liksom rullade ner på den nötta mattan. ”Åh, Sid”, stönade han. ”Jag måste ha mjölk.” ”I skåpet, tror jag. Har vi nån mjölk? Chip?”

11

Half Blood Blues inlaga.indd 11

2013-09-04 07.47

Men Chip, han bara öppnade ett brunt öga som en halvdrunknad. Ansiktet var grått som aska i det där ljuset.

Hiero hostade. ”Jag försöker lugna magen, inte misshandla den.” Det ryckte i hans vänstra öga, uppe på ögonlocket, så där som när man ser en smal kvinnas hjärta bulta under blusen. ”Det är mjölk jag behöver, gosse. Grädde. Sånt där mjölkpulver rinner rakt igenom. Som att skita sand. Jag är väl inget jävla timglas heller.” ”Äh, så illa kan det inte vara”, sa jag. ”Det är inget öppet så här dags, grabben. Det vet du. Utom Le Coup möjligen. Och dit är det för långt.” Vi låg tysta ett tag till. Jag la armen över ansiktet och det stank fan i mig sur vinäger om huden – det var rödtjutet, man blev sån av det.

I det taskiga ljuset kunde jag nätt och jämt urskilja dom enstaka stolar som fanns kvar och som kurade kring den öppna spisen.

Dom såg löjliga ut, som en gåsflock som gömde sig för yxan.

För det var dom sista, nämligen. En gång var det här en pampig våning, i alla fall om man skulle tro Lilah. Full med barockstolar, Muranoljuskronor, Abussontapeter, högt i tak som på en jävla järnvägsstation. Men greven som lånat ut den till Delilah hade sagt åt henne att sälja vad hon kunde innan tyskarna kom. Var bättre så tyckte han. Och nu, när det var så tomt, rummen så öde, kändes det som att man låg och drev ute på havet. Bara mörker överallt.

I andra änden av rummet började Chip snarka svagt.

Jag såg på Hiero, som nu vecklat ihop sig i stolen. ”Grabben”, sa jag med grötig röst. ”Du, grabben.” Jag tog mig åt huvudet. ”Du kan inte mena allvar med att ge upp plattan. Vi är nästan där. Det vet du.”

Hiero öppnade munnen, rapade. ”Gomorron på dig själv”, sa jag.

Han verkade inte ha hört. Jag såg honom krångla sig upp, med12

Half Blood Blues inlaga.indd 12

2013-09-04 07.47

an fåtöljen klagade, skriade som en gammal mulåsna. Sen liksom vacklade han iväg mot dörren. Åtminstone tror jag att det var dit han tänkte sig. Men som han snubblade runt såg det mer ut som att han var på väg till öppna spisen. Ena axeln stötte i väggen.

Sen hamna han på golvet, på alla fyra. ”Vad håller du på med?” sa jag. ”Hiero, vad håller du på med?” ”Vadå, vad håller jag på med? Har du aldrig sett nån sätta på sig skorna förut? Sitt kvar bara, för nu blir det riktigt spännande.

Nu ska jag ta på mig rocken.”

Hiero brottades med sin gamla hundtandsmönstrade rock. Ärmarna hade snott sig. Han satt kvar där han satt. ”Just nu skulle jag behöva lite dagsljus.”

Jag drog i klockkedjan, glodde på urtavlan tills jag fick rätsida på visarna. ”Det är mitt i natten, grabben. Du är inte dig själv.”

Han sa inget. ”Vänta tills Lilah vaknar. Hon följer med dig.” ”Jag väntar inte ens tills min fot vaknar, strunt i Lilah.” ”Du måste åtminstone tala om för henne vad du tänker göra.” ”Jag måste inget alls.”

Ett djupt stön hördes bortifrån fönstret och sen hävde sig Chip upp på en mörk armbåge, såg ut som om han satt modell för en skulptur. Blicken var glasartad, ögonlocken fladdrade som nattflyn. Sen föll huvudet bakåt, halsen blottades och han såg ut som att han pratade med taket. ”Gå för fan inte ut”, sa han till taket. ”Lägg dig och sov. Och hör sen.” ”Säg åt det, du bara”, sa Hiero och flinade. ”Ge taket vad det tål.” ”Sätt den spruckna gipsen på plats”, sa jag.

Men Chip, han hade sjunkit ihop och redan börjat snarka igen. ”Gå in och väck Lilah”, sa jag till Hiero.

Hieros smala, lejonaktiga ansikte stirrade på mig från dörren tills jag fick vända bort blicken. ”Vad lever du för liv som inte ens 13

Half Blood Blues inlaga.indd 13

2013-09-04 07.47

kan gå ut och ta ett glas mjölk utan barnvakt?” Han stod under hatthyllan, krängde så att man kunde tro att det börjat blåsa. ”Fan, Sid, vad tror du Lilah kan göra om du råkar illa ut? Har hon nåt specialläppstift som jag inte vet nåt om, som är skarpladdat?” ”Du beter dig som en idiot.” Jag tystnade och tittade bort. ”Du har ju inte fått ditt nya pass än. Vad gör du om du blir stoppad?”

Han smilade. ”Jag ska bara ner till Flugan. Det är inte långt.”

Han slet upp dörren och försvann ut på trappavsatsen, stod och svajade i halvdunklet.

Jag kände mig liksom illa till mods när jag stirrade ut i skuggorna. Vet inte varför. Nåja. Flugan var vad vi kallade hon som hade tobaksaffären ett par kvarter bort. Det var inte långt. ”All right, all right”, mumlade jag. ”Vänta, jag kommer.”

Han la en smal hand på dörrhandtaget, verkade tro att det var allt stöd han behövde. Den grabben blir din död, Sid, tänkte jag.

Grabben grimaserade. ”Väntar du på en skriftlig inbjudan?

Kom, nu går vi.”

Jag reste mig ostadigt, trevade efter min andra sko. ”Det händer ändå inget”, fortsatte han. ”Det går bra. Så här dags är det tomt hos Flugan.” ”Säker han är”, sa jag. ”Hör så säker han är.”

Hiero log. ”Åh, jag klarar mig i alla väder, Sid. Håll dig till mig du bara.”

Vid det laget var vi på väg nerför den breda marmortrappan i mörkret, snart ute på den grå gatan. Grejen var nämligen att grabben var så imponerande benig och så jäkla högtidlig att det närapå inte gick att neka honom nåt nu när han såg ut som ett svältande barn. Ta Chip. I början retade han sig nåt förbannat på grabben. Nu var han så beskyddande att han var som en extramorsa. Så när jag såg grabben ta på sin slitna gamla keps och gå ut, tänkte jag: Vad har jag gett mig in i. Jag skulle föreställa äldre 14

Half Blood Blues inlaga.indd 14

2013-09-04 07.47

och ansvarsfull. Men här tassade jag efter grabben som en liten knähund. Fan. Delilah skulle döda mig.

• Vi gick sällan nånstans på dagarna. Och aldrig utan Delilah, tog aldrig samma väg två gånger och aldrig nånsin rue des Saussaies eller avenue Foch. Men Hiero, han blev oförsiktigare när ockupationen skärptes. Han var mischling, halvblod, men så mörk att ingen levande själ kunde tro att morsan hans var vit och från Rhenlandet. Fan, hans hud glänste som råolja. Men nog var han tyskfödd alltid. Och fast hans utseende inte var typiskt för das Vaterland, så var det ingen tvekan om att det var där resten av honom hade sin rot. Till råga på allt hade han inga identitetshandlingar – så det är klart, lätt hade han det inte.

Jag själv? Jag var amerikan och så ljushyllt att folk ofta tog mig för vit. Jag var son till två kvarteroner från Baltimore och blev rakhårig och grönögd, en riktig liten spanjor. Därför hade jag det lättare än många andra i Baltimore. Det vore lögn att påstå att det inte varit likadant i Berlin. När vi gick ut tillsammans i den stan vände sig dom tyskar som tilltalade oss direkt till mig. Då Hiero la sig i på sitt tyska modersmål, ja, då närapå dog dom av förvåning. Fast dom flesta gillade det inte. En vilde som talade som att han var civiliserad. Man såg blänket i deras ögon, som ett knivblad som skymtade fram.

Vi flydde till Paris för att komma bort från allt det där. Men vi visste att Lilahs länsade våning inte kunde skydda oss i evighet.

Ingen undkommer sitt öde. Ibland när jag kikade ut mellan gardinerna, stirrade ner på den öde rue Véron, såg jag vårt gamla Berlin, såg natten då rutorna på vår gata krossades. Vi var i Ernsts våning på Fasanenstrasse och stökade, och när vi masade oss bort till gardinerna var det som att titta ner på ett tivoli. Fullt med folk, 15

Half Blood Blues inlaga.indd 15

2013-09-04 07.47

eldsken, trasiga flaskor. Efter ett tag gick vi ut, glassplittret krasade under fötterna, det var som att gå på en grusgång. Synagogan i kvarteret brann. Vi såg att brandmännen stod med ryggen åt elden, sprutade vatten på alla andra byggnader. För att elden inte skulle sprida sig, alltså.

Jag minns att folkhopen var alldeles tyst. Dom våta gatorna glänste i eldskenet, vattnet från slangarna rann i rännstenarna.

Här och där såg jag tänder ligga och skimra som opaler på dom svarta gatstenarna.

Hiero och jag slingrade oss fram längs Montmartres grå gator utan att prata. En gång hemvist för jazz så uppstudsig att den trotsade allt och alla, nu var det Stövlarna som tagit över på klubbarna. Nästan över en natt fylldes dom med välgödda brudar i trasiga strumpor som sjöng sentimental smörja för Gestapo. Vi tog smågator för att undvika dom ställena, olåten hördes till och med så här dags. Luften var kylig och Hiero, han gömde händerna så långt in i armhålorna att det såg ut som att han hade vingar.

Det var en underlig gryning, himlen läderartad och brun. Allt stank mög. Jag sackade efter, gick och tittade på klockan stup i ett, fan vet om den inte saktade sig. ”Du, lyssna. Tror du att den går för sakta?” Jag drog upp kedjan och tryckte klockan mot grabbens öra.

Han bara ryggade och såg på mig, trodde väl att jag hade en skruv lös.

Höga mörka hyreskåkar reste sig på båda sidor om gatan där vi gick. Skuggorna var långa i rännstenarna. Jag kände ett allt starkare obehag. ”Du, inget är öppet så här dags. Vad skulle vi ut och göra, Hiero? Vad skulle vi ut och göra?” ”Flugan har öppet”, sa grabben. ”Flugan har jämt öppet.”

Jag lyssnade inte. Jag tittade mig omkring, undrade vad vi skulle ta oss till om det kom en Stövel runt hörnet. ”Du – minns 16

Half Blood Blues inlaga.indd 16

2013-09-04 07.47

du den skarpa bönan den där kvällen på Noiseuse? Donnan i herrkostym?” ”Drar du upp den fikusen nu igen?” Hiero pinnade på bra på sina magra ben. ”Så fort du dricker rödtjut börjar du tjata om den kisen.” ”Det var ingen fikus – det var en kvinna. Garanterat.” ”Du menar den där i grön kostym? Närmast estraden?” ”Hon var en Venus, grabben, en riktig goding.”

Hiero skrockade. ”Jag har ju talat om för dig att det var en fikus.

En man. Det syntes, tydligt och klart, på hans håriga bak.” ”Ja, det vet väl du. Du som vet allt om håriga bakar.” ”Om du inte lär dig att se skillnad, Sid, så vet du vad som händer. Det slutar med att du hoppar i säng med en Stövel.”

När vi rundade hörnet och kom ut på det stora torget, vände det sig plötsligt i magen på mig. Jag hade bara väntat på det – man måste ha stålmage för att klara det vi hade hällt i oss kvällen innan. Och stålmage har jag inte, men tro inte att det säger nåt om mina andra kroppsdelar. Min styrka är av ett annat slag. Jag snubblade bort till en lind, stödde mig mot den och spydde. ”Känn dig som hemma”, sa Hiero och hånflinade. ”Jag är strax tillbaks.” Han stapplade ut i gatan och bort till Flugan som låg på andra sidan. ”Akta så du inte får fel tillbaks!” ropade jag efter honom. ”Så dåligt som du ser kan Flugan lura skjortan av dig.” En vit sol, späd som tidig frukt, blänkte i fönstren på de mörka husen. Men luften, den var fortfarande unken, full med sot som stack i näsan.

Jag stampade i marken, sen vek jag mig dubbel igen och spydde.

Satans rödtjut.

Det hördes ett förbannat oväsen från andra sidan gatan. När jag tittade upp såg jag Hieronymus rycka och slita i Flugans dörr, som att han tänkte bryta sig in. Verkade tro att han var så stark att han kunde få upp vartenda lås i stan. När dörren inte öppnades, 17

Half Blood Blues inlaga.indd 17

2013-09-04 07.47

vad gjorde han då om inte tryckte sin fåniga nia mot rutan som ett barn. Men, fan, han var ett barn. Löjligt ung, fast han kunde trolla fram så mycket ur en lur. Fånga ett helt liv i en enda rå ton.

Han kom springande tillbaks. ”Stängt”, flämtade han. ”Tror du alla affärer är stängda? Vad är klockan?” ”Sådär halv tio.” ”Titta på klockan.” ”Halv tio.” ”Jag fattar inte.” Han trumpnade till och såg sig omkring. En vit bil rullade förbi på den skuggiga gatan, som ett isflak som gled nerför en flod, och den bleka chauffören tittade på oss och vi tittade på honom. Jag ryste, kände mig jäkligt utsatt. I sin svarta och vita mundering såg mannen ut att vara klädd för begravning. ”Fan, det är söndag, din dummer”, sa jag och boxade till Hiero på armen. ”Inget är öppet. Vill du ha mjölk får du gå till Café Coup.” På söndagarna var det Stövlarna som ägde gatorna.

Hiero tog sig åt magen, såg olyckligt på mig. ”Men, du, det är långt till Le Coup.” ”Just det”, sa jag. ”Vi får gå hem.”

Han började knota. ”Du talar för döva öron”, sa jag. ”Hör du det. Åh, vart ska du nu ta vägen? Hiero?”

Jag fick en klump i halsen när jag såg grabben försvinna iväg.

Jag blev stående där på gatan. Sen svor jag och följde efter. ”Vill du att dom kniper oss”, väste jag när jag kom ifatt. Jag kände ansiktet hetta, skorna glida på dom hala svarta kullerstenarna. ”Grabben?”

Han smilade. ”Nu går vi till Le Coup.” ”Det är in i helvete långt dit. Menar du allvar?”

Han la upp ett sjukt flin, och plötsligt kom jag att tänka på skivan jag hade gömt i basfodralet. Jag fick nära på dåligt samvete 18

Half Blood Blues inlaga.indd 18

2013-09-04 07.47

när jag tänkte på det. Men ändå inte. Jag kastade en snabb blick på honom. ”Svara på en sak”, sa jag. ”Menar du allvar med att ge upp plattan?”

Han sa inget. Men nu verkade han i alla fall lyssna, blicken var torr, hård och eftertänksam, ögonen som två svarta stenar.

Vi hade tur, Café Coup de Foudre hade precis öppnat. Grabben slank in med händerna om magen, som om skulle han spy vilket ögonblick helst. Själv stannade jag till på tröskeln, kikade in.

Jag anade oråd, mådde inte illa längre, men känslan var snarlik.

Nästan alla dom låga träborden var lediga. Men dom killar och bönor som satt där bolmade och röken låg så tät att det var som att gå genom spindelväv. Det stank frän tobak och gårdagssprit.

En radio hördes i bakgrunden. Framme vid disken doftade det underbart av mjölk, café au lait och varm choklad. Grabben, han flög upp på en flagig röd pall och stödde huvudet i händerna.

Kyparen kom fram. ”Ett glas mjölk”, sa jag på engelska och nickade åt Hiero. ”Mjölk”, mumlade Hiero utan att lyfta huvudet.

Kyparen la sina kraftiga underarmar på disken, böjde sig fram.

Men vi kände honom, det var inte hotfullt. På knagglig tyska viskade han i grabbens öra: ”Bara mjölk? Va? Är du katt?”

Hiero pratade så tyst att det knappt hördes. Han hade fortfarande inte lyft huvudet. ”Skämt på löpande band. Nästan lika rolig som Sid här. Ni två borde slå er ihop. Sticka ut och turnera.”

Kyparen flinade, mumlade nåt mer i örat på Hiero. Nåt jag inte uppfattade. Sen såg jag grabben stelna till, han tystnade, lyfte huvudet och knep ihop läpparna. ”Hiero”, sa jag. ”Kom igen, han skojar.”

På sin väg till kylskåpet stirrade kyparen på mig ett ögonblick och kastade sen ett öga på klockan. Jag tittade på min egen klocka. Fem i tio. Han kom tillbaks med ett glas mjölk, och i 19

Half Blood Blues inlaga.indd 19

2013-09-04 07.47

tystnaden ekade hans ord som krockande biljardbollar. ”Men det ska du veta”, sa han. ”Du blir inte vit, om du så dricker all mjölk i Frankrike.” Han skrattade sitt märkliga, höga, lätta skratt.

Hiero förde glaset till läpparna, blundade med vänster öga medan han drack. Sorg och värme fyllde mig. Jag harklade mig.

Grabben, han sträckte ut armen och klappade mig på axeln. ”Vi kan lika gärna göra ett försök till”, sa han. ”Plattan är inte så dålig. Och mina jävla visum har inte kommit än. Jag har ju inget annat för mig.”

Jag svalde nervöst.

Sen såg han på mig, länge och med en klar, öppen blick. ”Vi ska nog få till det. Håll ut bara.” ”Visst”, sa jag. ”Visst får vi det. Men du, grabben, var inte den sista bra? Riktigt bra? Skulle den kunna göra oss stora?”

Grabben ställde ner glaset på disken, pekade på det och ropade: ”Encore!”

Det vände sig i magen på mig, men jag lyckades få fram: ”Jag är strax tillbaks. Du sticker väl inte utan mig?”

På muggen nere i källaren gjorde jag det jag behövde. Jag mådde tjyvtjockt, spydde galla. Jag stod där en stund, höll mig i det skitiga handfatet, med gult kladd på porslinet. Hängde med huvudet, bara andades. Jag öppnade kranen och stänkte kallt vatten i ansiktet. Det luktade varmt järn, fick ansiktet att kännas främmande, som att det inte var mitt.

Då hörde jag nåt genom taket, ett jävla buller. Jag tvekade, höll andan. Fan. Lät som Hiero och kyparen. Ett tag nu hade jag bara väntat på det, att grabben skulle explodera. Jag tog ett djupt andetag, gick fram till den buckliga dörren.

Men jag gick inte ut. Jag stod kvar, spetsade öronen som en jakthund. Efter en stund la jag handen på handtaget.

Rösterna dämpades. Sen hördes ett brak och hela stället liksom skakade till. Fan. Jag hörde inte kyparens röst. Handen, den 20

Half Blood Blues inlaga.indd 20

2013-09-04 07.47

darrade så att handtaget skramlade. Jag tvingade mig att trycka ner det, stiga ut i den kvalmiga gången. Jag tog tre trappsteg, sen blev jag stående och där i skuggan av tegelväggen som skärmade av trappan kunde jag se glimtar av caféet utan att själv bli sedd.

Alla lampor lyste. Att alla lampor på Le Coup lyste hade jag aldrig varit med om, aldrig. Inte förrän då förstod jag hur mardrömslikt ljus kan vara.

Det blev dödstyst. Allt, alla, framträdde tydligt, som på en kudde av tystnad. En herre vände sig långsamt åt mitt håll. Han hade rynkor djupa som skärsår i ansiktet. Jag kastade en blick under hans bord – enbent. Händerna knotiga som nåt från en sjöbotten, och båda skakade som bara den. Han höll i några smutsiga papper. Jag såg askan från cigaretten falla ner på hans byxor.

Jag tittade mig hastigt omkring. På alla upptagna bord låg det identitetshandlingar. Några prassliga som höstlöv, andra nästan tummade till stoft. En ung brunett var så nervös att när hon slängde fram sina så la hon dom i en pöl med utspillt kaffe. Jag stirrade på papperet som svällde. Hon tuggade på en lös tråd i kragen på sin tjocka tweedkappa, käken malde tyst. Jag minns att jag tänkte: Hon måste vara varm i den där.

Kyparen började städa lugnt och stilla, torkade bardisken med en rutig handduk.

Men det var en annan kille där. Han satt i det hårda ljuset vid fönstret, och såg lite för glad ut. Jag blev iskall.

Sen hördes röster igen och jag tittade upp.

Två Stövlar i ljusa uniformer. Dom brukade vara helsvarta, och på nätterna var allt man såg ett spöklikt vitt ansikte och en blodröd armbindel som kom emot en på kullerstenarna. Men Stövlar var Stövlar.

Den ena var lång och smal, en stör till karl. Den andra, han var kort och kraftig. Han stod med ryggen åt mig och jag såg en tjock valk i hans nacke.

21

Half Blood Blues inlaga.indd 21

2013-09-04 07.47

Jag sänkte blicken och sen, som att jag först nu tillät mig att tänka på honom, spanade jag efter Hiero. Han stod borta vid dörren och stirrade på Stövlarna. Bredvid honom stod en annan grabb, judisk tror jag, och han såg trotsig och skräckslagen ut. Den längre Stöveln bläddrade långsamt igenom hans papper, gjorde ett stort nummer av det, men sa inte ett ord. Bara slickade tummen och vände blad, slickade tummen och vände blad. Som att han njöt av det. Jag betraktade hans fridsamma grå ansikte.

Ett ansikte vilket som helst. Han gjorde bara sitt jobb. ”Utlänning”, sa den kortare Stöveln med så lugn och låg röst att jag knappt hörde. ”Statslös individ av negerhärkomst.”

Hiero och den judiska grabben, dom stod där med armarna hängande utmed sidorna, trotsiga skolpojkar. Det gjorde ont att se, båda var så hjälplösa, deras hjärtan bultade. När det blänkte till i den stora fönsterrutan bakom dom hade jag svårt att urskilja deras ansikten. Men jag hörde dom, ända från trappan. Deras andhämtning.

Den långa Stöveln sänkte rösten han med. Det var verkligen underligt: dom här Stövlarna var så hövliga, så hovsamma i sitt sätt att uppträda, dom hade kunnat diskutera vädret. Inte alls som dom hade uppträtt i Berlin. Det fanns till och med nåt lite urskuldande i deras gester, som att dom var gentlemän innerst inne, och det var dom hårda tiderna som tvingade dom att göra det dom gjorde. Och artigheten, den lågmälda anständigheten, skrämde mig mer än öppet våld. Det var som en ny form av brutalitet. ”Utlänningar”, sa den korta Stöveln lugnt. ”Hottentott.” ”Statslös”, sa den andra. ”Utlänning”, sa han. Jude, sa han. Neger, sa han.

Jag ville blunda. Mina ben darrade, jag hade tappat känseln i fötterna. Ramla inte, gosse, sa jag till mig själv, ramla nu inte för helvete. Samla ihop dig, för guds skull, och kliv fram.

22

Half Blood Blues inlaga.indd 22

2013-09-04 07.47

Jag stod kvar, som fastnaglad.

Hieronymus, han stirrade på Stövlarna. När deras hårda blickar tvingade honom att titta bort, då såg han ner i golvet. Inte en enda gång sneglade han mot toaletterna, och jag förstod. Fan. Han av alla människor skyddade mig. Det kunde jag inte tillåta.

Men just då slet Stövlarna upp dörren, och det sjöng till i kedjan. Dom tog tag i Hieros arm och ledde ut honom och den andra killen på gatan. Jag stod där. Stod där med händerna hängande som konstiga vikter mot låren, med bröstet fullt av nåt som liknade vatten. Stod där och såg Hiero gå.

Det rasslade till när dörren slog igen. Lamporna lyste fortfarande. Det var tyst, ingen sa ett ord.

Sen reste sig han den där karln, som jag sett nästan småle. Han gick fram till baren och räknade upp sina franc, la dom i en hög på mahognydisken. Han sa nåt till kyparen på franska.

Kyparen krafsade åt sig dom fuktiga sedlarna, vände sig om och la ner dom i kassalådan. När mannen rundade borden skrapade hans klackar mot det slitna golvet. Ingen sa nåt, alla tittade på honom. Sen hördes ett muntert skrammel och dörren slog igen efter honom.

23

Half Blood Blues inlaga.indd 23

2013-09-04 07.47

roman

l e o pa r d

foto: © Leopard Förlag

Berlin 1939 .

Esi Edugyan är 34 år och kommer från Kanada. Halvblodsblues har vunnit en rad priset och har översatts till tio språk.

Hot-Time Swingers, ett populärt tysk-amerikanskt jazzband, har förbjudits att göra spelningar eftersom nazisterna har bannlyst deras »degenererade« musik. Bandet flyr till Paris, där de får en tillfällig fristad och spelar med Louis Armstrong. Men strax efter att tyskarna ockuperat Paris grips bandets briljante unge trumpetare Hieronymus Falk av Gestapo och hörs aldrig av igen. Han är tjugo år gammal, han är tysk medborgare. Och han är svart.

Femtio år senare har Hieronymus Falk blivit en jazzlegend och det ordnas en festival i Berlin för att hedra hans minne.

Två av bandets originalmedlemmar, Sid Griffith och Chip Jones, bjuds in för att medverka. De återuppväcker sin vänskap, minnena av rivalitet, kärlek och svek. Sid – som är den enda som kan vittna om vad som hände när Falk försvann – vägrar fortfarande att prata om det. Men när Chip avslöjar att någon skickat honom ett brev som kan ge svar på vad som egentligen hände med Falk tvingas Sid att bryta sin tystnad.

»Detta är en underbar, vibrerande och spännande roman.« Susan Hill, ledamot av Man Bookerprisets jury »Med superb atmosfär rivstartar prologen en nervkittlande berättelse om sanning och svek […] en briljant och rafflande roman.« The Times

är en berättelse om mänsklig styrka och svaghet och om musikens frigörande kraft.

Boken nominerades till Man Bookerpriset 2011 och Orangepriset 2012.

Halvblodsblues

ISBN 978-91-7343-448-5

omslag: sara r. acedo foto: Jurgen Schadeberg/Getty Images

www.leopardforlag.se

Romanen är stark och drabbande, ett läsäventyr att låta sig uppslukas av. y u k i ko d u k e , v i l ä s e r