Allt och lite till Av SArAh DeSSen
ÖverSättning Av JohAnnA linDbäck
I_Alltochlitetill1.indd 1
2014-04-22 16:36
läS mer om SArAh DeSSen på www.rabensjogren.se www.sarahdessen.com
Till Jay och Sacha, mitt allt
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Sarah Dessen, 2013 Omslag: Frida Axiö-Gelfgren Omslagsbild: Nicho Södling/Johnér Originalets titel: The Moon and More Översättning: Johanna Lindbäck First published by Viking, a member of Penguin Group (USA) Inc, 2013 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 ISBN 978-91-29-69140-5 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Alltochlitetill1.indd 2
2014-04-22 16:36
ETT Nu kommer de. ”… och jag lovar att vi vänder om och kör tillbaka till Paterson!” skrek kvinnan i den vinröda minibussen när hon stannade framför mig. Hon vände sig mot baksätet där det satt tre barn och tittade tillbaka på henne. Två pojkar och en flicka. En blodåder på kvinnans hals hade svällt upp av ilskan och den var lika svår att missa som motorvägarna på kartan som mannen bredvid henne höll i. ”Jag menar allvar. Nu räcker det.” Barnen sa ingenting. Efter att ha gett dem ännu en ilsken blick vände sig kvinnan mot mig. Hon hade på sig solglasögon med utsmyckade bågar. Mellan låren balanserade en stor läsk där sugröret var fläckat av hennes läppstift. ”Välkommen till havet”, sa jag med min bästa Colby Realtyröst. ”Får jag …” ”Vägbeskrivningen på er hemsida är skitdålig”, informerade hon mig. Bakom henne boxade en av ungarna till den 3
I_Alltochlitetill1.indd 3
2014-04-22 16:36
andra som gav ifrån sig ett dämpat tjut. ”Vi har kört vilse tre gånger sen vi svängde av motorvägen.” ”Åh nej, vad tråkigt att höra. Men om du säger vad ni heter så ska ni få nycklarna till huset, och så är ni snart framme.” ”Webster.” Jag letade igenom korgen som innehöll välkomstkuvert till dagens kunder. Miller, Tubnam, Simone, Wallace … Webster. ”Heron’s Call”, läste jag på kuvertet innan jag öppnade det för att kontrollera att båda nycklarna låg i. ”Det är ett jättefint hus.” Som svar sträckte hon bara ut handen. Jag gav henne kuvertet och korgen med lite gratis reklamgrejer: en Colby Realty-penna, ett vykort, en stadsguide och en billig kylväska för flaskor. Jag visste att städarna förmodligen skulle hitta korgen orörd i ett hörn om några dagar när familjen checkade ut. ”Ha en jättebra vecka, och ha så kul på stranden!” sa jag. Den här gången fick jag ett torrt leende fastän det var svårt att förstå om hon var tacksam eller bara tyckte synd om mig. Jag stod trots allt i en upphottad sandlåda på en parkeringsplats, och bakom henne köade tre bilar till. De var förmodligen fulla av människor som var på lika dåligt humör. Målet med ens resa må vara ett paradis, men det betyder inte att det näst sista stoppet är det. Inte för att jag hade så mycket tid att tänka på det just nu när kvinnan körde iväg och blinkade för att komma ut på huvudgatan. Klockan var tio över tre och nästa bil i kön, en blå sedan, väntade redan. Jag skakade sanden ur mina skor och tog ett djupt andetag. ”Välkommen till havet.Vilket namn har ni bokat i?” 4
I_Alltochlitetill1.indd 4
2014-04-22 16:36
”Jaha?” sa min syster Margo när jag svettig och utpumpad var tillbaka på kontoret två timmar senare. ”Hur gick det?” ”Jag har sand i skorna”, sa jag och gick mot vattenautomaten. Jag fyllde en mugg, svepte den, och upprepade sen proceduren två gånger till. ”Du är på stranden, Emaline”, påpekade hon. ”Nej, jag är på kontoret”, rättade jag och torkade munnen med baksidan av handen. ”Stranden är tre kilometer bort. Där finns det hur mycket sand som helst, så jag fattar inte varför vi måste ta hit den till kontoret också.” ”Därför att”, började hon med den lugna rösten hos någon som suttit i en behaglig temperatur hela dagen, ”vi och kontoret är det första intrycket kunderna får av Colby. Och vi vill att de ska känna att de har börjat sin semester i samma stund som de svänger in på parkeringen.” ”Och därför måste jag stå i en sandlåda?” ”Det är inte en sandlåda”, sa hon och jag himlade med ögonen för vi visste båda att det var det visst. ”Det är en sandbank, och tanken är att den ska spegla den storslagna känslan av den här kusten.” Vad svarar man på något sånt? Ända sen Margo hade gått ut universitetet häromåret med en dubbel examen i turism och ekonomi hade hon varit outhärdlig. Eller mer outhärdlig, rättare sagt. Min familj ägde Colby Realty sen femtio år tillbaka och det var våra morföräldrar som hade startat företaget när de gifte sig. Allt hade flutit på finfint även innan Margo kom med sin examen, men hon var den första i familjen som hade gått ut college, så nu fick hon göra vad hon ville. 5
I_Alltochlitetill1.indd 5
2014-04-22 16:36
För ett par veckor sen hade hon fått idén om sandbanken/ Tiki-hyddan eller vad det nu var, och placerat den på parkeringen. Den var cirka en och en halv gånger två meter bred, och kanterna räckte mig upp till midjan. Det såg ut som en liten vägtullsstation i trä. I den dumpades en hög med sand, och så skvätte man lite sand runtom också. Och ingen ifrågasatte om den ens var nödvändig utom jag. Förmodligen för att det bara var jag som skulle jobba i den. Jag hörde ett litet fniss bakom mig, och mycket riktigt, när jag vände mig om satt min mormor där och pratade i telefon. Hon blinkade åt mig och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. ”Glöm inte att göra VIP-rundorna!” ropade Margo när jag gick bort till mormor. ”Du måste börja prick halv sex. Och dubbelkolla frukt- och osttallrikarna innan du ställer ut dem. Amber gjorde dem, och du vet hur hon är.” Amber var min andra syster. Hon gick på frisörskola och jobbade extra på Colby Realty under hot. För att uttrycka sitt missnöje riktigt tydligt gjorde hon alla arbetsuppgifter så hafsigt som möjligt. ”Okidoki”, sa jag och Margo fnös irriterat. Hon hade sagt åt mig tio gånger att det lät så slarvigt att prata så, oproffsigt. Det var just därför jag fortsatte. Mormors rum låg i främre delen av huset, med utsikt mot stora vägen som för tillfället var packad med bilar som skulle till stranden. Hon satt fortfarande i telefon men vinkade ändå in mig när hon såg mig i dörröppningen. ”Ja, Roger, jag förstår verkligen”, sa hon när jag flyttade på några broschyrer och satte mig i fåtöljen mittemot henne. 6
I_Alltochlitetill1.indd 6
2014-04-22 16:36
Hon hade alltid stökigt, papper och broschyrer och så hennes öppnade godisförpackningar med Rolos. Hon åt såna jämt och tappade alltid bort förpackningarna när hon hade öppnat dem, så de låg lite här och var. ”Men det är ju bara så att hus som man hyr ut får extra slitage på dörrhandtagen. Speciellt på dörrar mot stranden. Vi kan givetvis laga dem, men inte hur många gånger som helst. Till slut måste man sätta in nya.” Det hördes hur Roger svarade något och mormor sträckte sig efter en Rolo och höll fram rullen mot mig. Jag skakade på huvudet. ”Jag hörde att handtaget föll av på insidan när dörren var låst. Gästerna kunde inte komma in igen, och det var då de ringde oss.” En paus innan hon fortsatte: ”Visst, de hade kunnat klättra in genom något fönster, men när man betalar femtusen dollar per vecka så vill man nog ha vissa förmåner.” Medan Roger svarade tuggade hon på sin Rolo. Att äta godis konstant var väl inte den bästa vanan, men det var bättre än att röka som hon hade gjort till för sex år sen. Mamma sa att när hon var liten hade mormors rum alltid varit fullt av rök. Till och med nu kände man en svag rökdoft, trots att det städats och putsats och målats om flera gånger. Den var svag, men den fanns där. ”Självklart. Det är alltid saker att ta hand om när man är hyresvärd”, sa hon och lutade sig bakåt i fåtöljen, masserade sig i nacken. ”Vi fixar det och skickar räkningen. Okej?” Roger började prata igen. ”Toppen! Tack för att du ringde.” Hon la på och skakade på huvudet. Genom fönstret bakom 7
I_Alltochlitetill1.indd 7
2014-04-22 16:36
henne såg jag en till minibuss köra in på vår parkering. ”Folk”, sa hon och stoppade i sig en till Rolo. ”De borde inte äga hus vid stranden.” Det här var en av hennes favoritmeningar. En annan var: ”En del människor borde inte hyra hus vid stranden”. Jag hade sagt flera gånger att vi borde brodera och rama in det, och sätta upp det på väggen någonstans här på kontoret. ”Ett till trasigt handtag?” ”Det tredje den här veckan. Du vet hur det är. Det är början av säsongen, och det betyder att allt används och slits.” Hon grävde runt på sitt bord och några papper föll ner på golvet. ”Hur gick det med incheckningarna?” ”Bra. Bara två early birds och deras hus var redan färdigstädade ändå.” ”Och så gör du vipparna sen idag?” Jag log till svar. VIP-paketen var ännu ett av Margos nya påhitt. För en extra summa fick de som hyrde vad vi kallade Strandpalatsen – de bästa husen med hissar och pooler och allt – en välkomsttallrik med ost, frukt och en flaska vin. Margo hade pitchat den här idén på ett fredagsmöte (en till sak hon kommit på; vi tvingades alla samlas i konferensrummet en viss tid varje vecka för att prata om sånt vi vanligtvis pratade om i farten medan vi jobbade). Den där fredagen hade hon delat ut ett papper med flera punkter och en av dem var VIP-paketen. Mormor hade kisat utan sina glasögon och frågat: ”Vad är en vipp?” Trots Margos irritation hade det uttrycket satt sig och nu använde vi alla ”vipparna”. ”Jag ska börja nu”, sa jag. ”Några särskilda instruktioner?” 8
I_Alltochlitetill1.indd 8
2014-04-22 16:36
Hon hittade till slut papperet hon letat efter och läste det snabbt. ”Dune’s Dream är en bra kund som har varit här flera gånger. Bon Voyage är ny, Casa Blu också. Och den som är i Sand Dollars ska stanna i två månader.” ”Månader?” frågade jag. ”På riktigt? Sand Dollars var ett av våra dyraste hus, och det låg långt ut på väg mot the Tip i utkanten av stan. En vecka i det huset skulle vara för dyrt för de flesta. ”Jajamensan, så var noga med att de får en riktigt fin tallrik, okej?” Jag nickade och reste mig. Precis när jag var på väg ut sa hon: ”Och Emaline?” ”Ja?” ”Du såg så gullig ut i den där sandlådan idag. Det fick mig att tänka på förr i tiden.” Jag log samtidigt som Margo vrålade: ”Det är en sandbank, mormor!” Från förrådet nere i hallen plockade jag med mig fyra VIPtallrikar. Som väntat låg osten och frukten huller om buller. Det såg ut som om Amber stått på några meters håll och slängt dem på tallrikarna. Det tog mig en kvart att fixa till alla innan jag kunde ta med mig dem till bilen som var supervarm trots att jag parkerat i skuggan. Jag ställde tallrikarna i skuggan på sätet och riktade alla fläktar mot dem, och sen var det bara att hoppas att osten inte skulle hinna smälta. Ingen öppnade när jag ringde på i det första huset, Dune’s Dream. Jag gick runt till baksidan och tittade. Det var lite folk 9
I_Alltochlitetill1.indd 9
2014-04-22 16:36
som låg vid poolen och ett par gick ner mot stranden. När jag tog i dörren var den olåst. ”Hallå?” ropade jag högt med min vänligaste röst. ”Colby Realty VIP-leverans!” Jag hade snabbt lärt mig att om man skulle gå in i folks hus, även om de bara hyrde huset, så gällde det att hojta högt och flera gånger berätta att man var där, och vem man var. Det räckte med att råka stöta ihop med en halvnaken kund för att lära sig det. Alla hade såklart rätt att slappna av på sin semester, men det betydde ju inte att jag hade lust att se dem så avslappnade. ”Colby Realty! VIP-leverans!” Fortfarande tyst. Jag gick snabbt upp till köket på tredje våningen. Utsikten därifrån var helt magnifik. På köksbänken i granit ställde jag tallriken, vinflaskan och ett handskrivet kort som önskade dem välkomna till Colby och att det bara var att höra av sig om de behövde hjälp med något. Sen fortsatte jag till nästa hus. På Bon Voyage var dörren låst och gästerna var förmodligen ute och åt en tidig middag. Jag fixade i ordning grejerna på köksbänken bredvid en odiskad mixer. Det luktade sött och tropiskt från den. Det kändes alltid så konstigt att komma in i husen när gästerna hade flyttat in. Och extra konstigt om jag nyss kontrollerat husen efter att städarna var färdiga. Hela energin var förändrad med gästerna på plats, som skillnaden mellan att slå på och slå av något. På Casa Blu öppnades dörren av en kvinna med djup solbränna och rosa bikini som ärligt talat inte kändes helt rätt för hennes ålder. Inte för att jag visste hur gammal hon var, men 10
I_Alltochlitetill1.indd 10
2014-04-22 16:36
jag var arton och inte ens jag skulle ha passat i den där lilla miniatyrsaken. Hon hade ett vitt lager med solskyddskräm i ansiktet och en öl i handen. ”Colby Realty VIP-leverans”, sa jag. ”Det här är er välkomstgåva.” Hon tog en klunk av ölen. ”Okej. Kom in.” Jag följde med henne upp till andra våningen och försökte att inte titta på bikiniunderdelen. ”Är det strippan?” ropade någon när vi kom uppför trappan. Det var en till kvinna i ungefär samma ålder, kring fyrtiofem kanske, som hade på sig en bikinitopp och en liten kjol, och ett tjockt guldhalsband. När hon såg mig skrattade hon till. ”Antagligen inte, va?” ”Det är något från uthyrarna”, sa den rosa bikini-kvinnan till henne och en tredje kvinna i en kort badrock och med ett vinglas i handen. Hon stod ute på trädäcket och tittade ner på något. ”En välkomstgåva.” ”Åh”, sa kvinnan i badrock. ”Jag trodde ju det här var välkomstgåvan.” Kvinnorna brast ut i skratt och hon som släppt in mig gick också ut på däcket för att se. Jag ställde ner allt på köksbänken, lutade kortet mot vinflaskan och skulle precis gå när jag hörde en av kvinnorna lågt säga: ”Det där skulle man vilja smaka på, eller hur, Elinor?” ”Mmmm”, svarade den andra. ”Jag tycker vi slänger lite skräp i poolen så han måste komma tillbaka imorgon.” ”Och dagen efter!” sa hon med kjolen. Sen skrattade de allihop och skålade. 11
I_Alltochlitetill.indd 11
2014-04-23 10:15
”Ha det så bra!” ropade jag när jag gick men de hörde mig inte. Halvvägs nerför trapporna till ytterdörren slängde jag en blick ut genom de stora fönstren och såg vad de tittat på. En lång, väldigt brun kille med lockigt blont hår som – utan tshirt – jobbade med att rensa poolen. Jag kunde fortfarande höra deras röster när jag drog igen dörren efter mig. Tillbaka i bilen satte jag upp håret i en hästsvans och sen satt jag bara stilla några sekunder och tittade ut på havet. Jag hade gott om tid och bara en leverans kvar, så det var ingen brådska. Poolkillen var visst färdig med sitt jobb för han kom ut genom en grind i staketet. ”Hej!” ropade jag när han klättrade upp på flaket till sin bil för att hiva upp några slangar. ”Du skulle kunna tjäna rätt bra den här veckan om du inte har något emot äldre kvinnor.” Han flinade mot mig och avslöjade en rad vita tänder. ”Jaså?” ”De skulle äta upp dig om de bara fick.” Ett till leende innan han hoppade ner, fällde upp bakrampen och kom bort till min bil. ”Inte mina typer”, sa han och böjde sig in genom den öppna rutan. ”Och så är jag redan upptagen.” ”Vilken lycklig tjej.” ”Du borde säga det till henne, för det känns som att hon tar mig för givet.” Jag gjorde en grimas. ”Jag tror det är ömsesidigt.” Han lutade sig närmare och kysste mig. Det smakade både lite sött och svett från överläppen. När han drog sig tillbaka sa 12
I_Alltochlitetill1.indd 12
2014-04-22 16:36
jag: ”Men du skulle mycket väl kunna ha på dig en t-shirt när du jobbar.” ”Det är ju så varmt!” sa han men jag himlade med ögonen åt det och vred om bilnyckeln. Sen han börjat springa och blivit vältränad hade det varit en kamp att få på honom kläder. Det här var inte de första gästerna som lagt märke till det. ”Vi ses väl ikväll?” ”Vad händer ikväll?” ”Emaline.” Han skakade på huvudet. ”Försök inte låtsas som att du har glömt.” Jag tänkte igenom allt noga. Inget. Då hummade han de första takterna på Here comes the bride och jag stönade. ”Just det! Barbecuen.” ”Barbecuen slash shower”, rättade han. ”Eller min mammas besatthet de senaste två månaderna.” Hoppsan. Men till mitt försvar så var det här den tredje av fyra showers som hölls som förberedelse för Brookes bröllop. Hon var Lukes syrra. Ända sen hon förlovat sig förra hösten hade det varit bröllopsyra hemma hos Luke. Och eftersom jag var hos honom ganska mycket kändes det ungefär som att delta i en kurs i ett språk jag inte hade lust att lära mig. Dessutom var det så att jag och Luke hade varit tillsammans sen nian, och vi fick utstå rätt många hintar och frågor om det inte kanske var dags för oss också snart. Borde inte hans föräldrar ha fixat en ”ta två betala för en”-deal? Ha ha. ”Klockan sju”, sa Luke och kysste mig i pannan. ”Vi ses då. Och jag kommer att vara killen med skjorta.” Jag log och la i backen. Sen körde jag ut på stora vägen 13
I_Alltochlitetill1.indd 13
2014-04-22 16:36
igen och bort mot the Tip där sista huset på rundan låg. Sand Dollars. Det var ett av de nyaste husen som vi hade hand om, och förmodligen det trevligaste. Åtta sovrum, tio och ett halvt badrum, pool, jacuzzi, egen väg ner till stranden, filmrum med riktiga biosäten och surroundljud i källaren. Huset var så nybyggt att det tills alldeles nyligen hade stått en bajamaja utanför och byggarna hade skyndat sig för att bli klara tills säsongen inleddes. Medan de betade av sin egen att göra-lista, hade Margo och jag fixat köksutrustningen och resten av inredningen som inredningsarkitekten hade inhandlat. Det var så märkligt att möblera ett helt, stort hus på en enda gång. Inga saker eller möbler hade någon historia. Alla hus som hyrs ut känns anonyma, men det här kändes extra anonymt. Trots den vackra utsikten tyckte jag det var lite obehagligt. Jag gillade saker med ett förflutet. Det pågick febril aktivitet när jag svängde in på uppfarten. En vit van med tonade rutor stod parkerad bredvid en suv, och bakdörren på vanen var öppen. Inne i den såg jag flera påsar och kartonger som verkade vara på väg att bäras in. Jag klev ur bilen och samlade ihop mina VIP-grejer. Ytterdörren på huset öppnades innan jag hunnit fram och två killar i min ålder kom ut.Vi kände igen varandra direkt. ”Emaline”, sa Rick Mason, som varit elevrådsordförande på vår skola. Bakom honom kom Trent Dobash som spelade fotboll.Vi tre var inte kompisar, men min skola var så liten att man kände alla ändå. ”Tänk att vi träffas här.” ”Hyr ni det här stället?” frågade jag förvånat. ”Ja, det vore ju coolt”, sa han. ”Nej, vi var där nere och 14
I_Alltochlitetill1.indd 14
2014-04-22 16:36
surfade när de erbjöd oss hundra dollar för att hjälpa till att bära in grejerna.” ”Aha”, sa jag och de gick mot bilen för att hämta fler kartonger och säckar. ”Jag förstår.Vad är det i lådorna?” ”Ingen aning”, sa Rick och lyfte ut en till Trent. ”Det skulle kunna vara vapen eller droger, men jag bryr mig inte så länge jag får mina pengar.” Det var just den inställningen som hade gjort Rick till en så dålig ordförande. Fast den enda som ställt upp mot honom var en tjej från Kalifornien som nyss flyttat hit och som alla hatade.Vi hade inte haft så mycket val. Inne i huset såg jag en annan kille gå omkring och organisera lådorna som stod i det stora vardagsrummet. Han var inte härifrån, det såg jag direkt. För det första hade han Oyster jeans i mörk tvätt med det välkända o:et på bakfickan. Jag hade inte vetat att Oyster gjorde jeans för killar också. För det andra hade han en stickad mössa nerdragen i pannan, trots att det var början av juni. Varken Luke eller hans kompisar hade något annat än shorts på sig, knappt ens under vintern. Jag knackade men han hörde mig inte utan var för upptagen av att riva upp kartonger. Jag prövade en gång till, lite högre. ”Colby Realty! VIP-leverans!” Han vände sig om och såg vinet och osten. ”Bra”, sa han kort. ”Ställ det varsomhelst.” Jag ställde det på köksbänken. Några veckor tidigare hade jag stått här och rivit bort prislappar från stekspadar och pannor. Jag skulle just gå när jag såg någon i ögonvrån och sen hörde en hög och ilsken röst. 15
I_Alltochlitetill1.indd 15
2014-04-22 16:36
”Jag skiter i vad klockan är! Jag behövde den där leveransen idag! Det var det jag beställde och därför förväntade jag mig det. Jag kommer inte att acceptera något annat!” Först såg jag inte riktigt vem det var som skrek, men sen blev hon mer tydlig. En kvinna i svarta jeans, en kortärmad svart tröja och svarta ballerinaskor. Hennes hår var så blont att det nästan var vitt, och hon tryckte en mobil mot örat. ”Jag beställde fyra bord och jag vill ha fyra bord. De ska vara här inom en timme och så ska priset justeras ner för att ni är försenade. Jag har betalat alldeles för mycket för att stå ut med sån här skit!” Jag såg bort mot Oyster-killen som fortfarande höll på med kartongerna. Han verkade knappt märka henne. Jag däremot, jag kunde inte sluta se på henne. Det var som när man möter en riktigt galen människa. Man kan bara inte titta bort, fastän man vet att man borde. ”Nej, det funkar inte för mig. Nej. Nej. Idag, eller glöm hela ordern.” Nu när hon stod stilla märkte jag att hennes käkben, precis som hennes kindben, stack ut. Hon var smal och senig, såg ut som en liten köttätande växt som finns i öknen. ”Bra. Och då förväntar jag mig att min deposition finns på kontot direkt imorgon bitti. Annars kommer min advokat att höra av sig. God kväll.” Hon slog av telefonen, och sen kastade hon den tvärs över rummet där den kraschade in i väggen. Den vägg som nyss blivit målad, och som nu hade ett svart märke. Fan. ”Idioter!” utbrast hon högt. ”Prestige Party Rental är idioter. Jag visste att så fort vi kom ner hit skulle allt kännas som tredje världen!” 16
I_Alltochlitetill1.indd 16
2014-04-22 16:36
Nu såg killen från henne till mig, och först då upptäckte hon mig. ”Vem är det här?” fräste hon. ”Från uthyrarna”, upplyste han. ”VIP någonting.” Hon såg inte ut att fatta så jag pekade på köksbänken. ”En välkomstgåva. Från Colby Realty.” ”Det skulle ha varit bättre om du hade haft med dig bord”, mumlade hon och gick bort till bänken och lyfte upp tallriken. Efter att ha lyft på plasten och inspekterat innehållet tog hon en druva och sen ställde hon ner tallriken på bänken igen. ”Ärligt talat, Theo, tänk om allt det här är ett stort misstag? Hur tänkte jag?” ”Vi hittar något annat ställe där vi kan hyra bord”, sa han med en röst som visade att han var väldigt van vid såna här utläggningar. Han hade redan plockat upp hennes mobil och kontrollerade nu om den fått några skador. Väggen struntade han i, och mig också. ”Var då? Det här är ju vischan. Det finns säkert inte någon annan inom tio mil. Gud, vad jag behöver en drink.” Hon såg på vinflaskan som jag haft med. ”Billigt och australiensiskt. Såklart.” Jag såg på när hon började slita upp kökslådorna för att hitta en korkskruv. Jag lät henne leta igenom alla på pin kiv innan jag öppnade rätt låda och plockade fram en. ”Här.” Jag sträckte den mot henne, och sen tog jag pennan och blocket som vi alltid lämnade på bänken. ”Prestige har rykte om sig att alltid strula till beställningar. Du borde ringa Everything Island istället. De har öppet till åtta på kvällarna.” 17
I_Alltochlitetill1.indd 17
2014-04-22 16:36
Jag skrev ner numret och sköt över lappen mot henne. Hon såg på den och sen på mig utan att plocka upp den. Ingen sa något och när jag gick nerför trappan mötte jag Rick och Trent som var på väg uppför med varsin kartong. Jag var van vid tystnaden. Det här var gästernas ställe nu. Jag ingick i det på samma sätt som den vackra utsikten och havet. Men när jag såg en prislapp som fortfarande satt kvar på en korg vid dörren böjde jag mig ner och rev bort den.
18
I_Alltochlitetill1.indd 18
2014-04-22 16:36
Snäll, snygg och pålitlig. Emaline och han har varit tillsammans i flera år och deras förhållande är helt perfekt. Eller? Sommaren efter high school börjar Emaline ifrågasätta allting. Räcker livet i den trygga småstaden Colby och en framtid med Luke, eller vill hon ha mer? Borde hon satsa på en riktigt bra utbildning och en lysande karriär, som hennes pappa vill? Och när den spännande New Yorkkillen Theo dyker upp i Colby för att arbeta med en dokumentärfilm ställs allting på sin spets … Det här är verkligen sommaren när allt förändras.
malins bokblogg om Blunda och hoppa
Allt och lite till
”Hon har ännu en gång skrivit en smått briljant bok.”
Sarah Dessen
Luke är verkligen en fantastisk pojkvän.
Sarah Dessen Allt och lite till
I S B N 978-91-29-69140-5
9
789129 691405
OMSLAG: FRIDA AXIÖ / FRIDA STHLM AB
Norstedts_Allt och lite till.indd 1
2014-04-14 12:55