Konsten var hans sätt att förhålla sig till den omvärld han alltid var så nyfiken på. Till människor eller landskap, vardagsstök eller stora frågor. Skildringar som tillåter sig ett inre svängrum för att fånga sin egen sanning – i måleri, teckning eller grafik, eller med metoder han själv utvecklat. Vi ser en kunskap och en hållning som känns angelägen idag. Tore Ahnoff (1917-2016) var verksam framför allt i det göteborgska konstlivet. Han brann också för att sprida kunskap, som före ståndare och lärare på Valands konstskola på 1960-talet, som föreläsare, debattör, och som sakkunnig i konstsammanhang. Boken belyser Tore Ahnoffs konstnärskap ur olika synvinklar genom ett rikt bildmaterial och med personliga texter av Lisbet Ahnoff, Bodil Ahnoff, Ragnar Schmid, Lennart Sjögren och Håkan Wettre.
Tore Ahnoff ett konstnärsliv
Tore Ahnoffs konstnärskap sträcker sig över mer än sjuttio år.
Tore Ahnoff ett konstnärsliv red. Lisbet Ahnoff
ett konstnärsliv
redaktör: Lisbet Ahnoff
Omslag framsida: Tore Ahnoff »Vasken«, 1971. Omslag baksida: Tore Ahnoff »Räv«, linoleumsnitt julen 1987. Copyright © respektive författare och fotograf 2016 Redaktör: Lisbet Ahnoff Grafisk form och omslag: Siri Ahnoff Layout och produktion: Morten Kjærgaard och Eva Ahnoff Papper inlaga: Arctic Volume White 150 g Boken är tillkommen och tryckt med stöd av Stiftelsen Anna Ahrenbergs fond, Stiftelsen Fru Mary von Sydows född Wijk Donationsfond, Överskottsfonden Kungliga och Hvitfeldtska stiftelsen samt Stiftelsen Längmanska kulturfonden. Tryck: Print in Baltic, Litauen Utgivare / Distribution: B4 press, www.b4press.com ISBN-nummer: 978-91-87481-55-0 2
foto: © Lina Ahnoff
INNEHÅLL Förord 5 Lisbet Ahnoff Dubbelfönster - ut mot en värld och in mot en människa 9 Ragnar Schmid Non Nocere - ett ovanligt golv
53
Håkan Wettre En livsberättelse
63
Lennart Sjögren Att se sitt Öland
117
Bodil Ahnoff Hur går det med Skirafferna?
127
Fakta om Tore Ahnoff
137 3
4
FÖRORD
Jag har recenserat utställningar, föreläst och skrivit om konstnärer men att sammanställa en bok om min egen pappa, Tore Ahnoff, har varit att ge sig ut på ny mark. Att få perspektiv på det näraliggande är en fortgående process. Och egentligen är det förstås omöjligt att belysa ett nästintill hundraårigt liv. Att spegla ett drygt sjuttioårigt konstnärskap med stor variation och bredd är inte heller så lätt. Särskilt som det ensartade sällan har lockat Tore, snarare då det sammansatta. Teckning och måleri är grunden, men dessa två kan ofta synas sammanflätade i hans verk. Och, som ett annat exempel på sammanflätning; den egenfunna teknik han valde att använda i ett stort betonggolv kan rentav framstå som en syntes av storskalig teckning, linoleumsnitt, torrnål och murala tekniker. Utgångspunkt och kärna i hans konstnärskap är den direkta iakttagelsen. Dels omedelbart uppfattad, men också gärna lagrad över tid och återskapad utifrån ett uppövat bildminne. Han har odlat en stor lyhördhet för stunden och för det specifika – platsen, ljuset, luften eller människan. Tore Ahnoff föddes under första världskriget, hans målarstudier korsades av andra världskriget. Att komma ut och se världen men också att förhålla sig till det omgivande samhället har varit viktigt för honom. Han har varit lågmält men dynamiskt verksam framför allt i det göteborgska konstlivet, angelägen om konstnärers delaktighet och förbättrade villkor. Under det turbulenta och experimentella 1960-talet var han föreståndare för Valands Konstskola i Göteborg och lärare i måleri. Som pedagog har han förmedlat både en traditionstillhörighet och en nyfikenhet öppen för nya impulser och rörelser. Tores omfattande skaparflöde har kommit till uttryck i teckningar, målningar, grafik och olika utsmyckningar såväl som i brev, resedagböcker och fotoalbum. Det vittnar om ett encyklopediskt förhållningssätt: läsande, kunskapssamlande, förkovrande – med en ovanlig kapacitet. Men lika viktig för helhetsbilden av Tore är den lekfulla människan, han som skapar sig frihetliga utrymmen på allehanda vis; 5
i språkligheter, bildklipp, linjeutfärder och dubbelbottnade stolar. Framskrivandet av Tore Ahnoffs livsberättelse har byggt på en dialog mellan Håkan Wettre, tidigare förste intendent vid Göteborgs konstmuseum, och mig. Håkan har dykt ner bland album, resedagböcker och klippsamlingar men också utgått från egna samtal och erfarenheter av samarbeten med Tore. Vi har diskuterat och bollat både bilder och fakta. Till den text Håkan format har jag fört ytterligare informationer. Mitt inledande kapitel vilar också mot livsberättelsen. Jag följer några tematiska linjer i konstnärskapet; såsom människor, rum, fönster och mönster. Några ingångar bland många möjliga. Tre personer punktbelyser var sina områden: Ragnar Schmid, konstnär, skriver om sin glada förvåning inför det stora betongristade golvet på Medicinareberget i Göteborg. Lennart Sjögren, författare och konstnär, karakteriserar Tores djupa relation till det öländska landskapet. Min syster Bodil Ahnoff, bildpedagog, ger glimtar av den ordfinurlige, påhittige vardagspappan som ständigt fångar tillfälligheternas möjligheter. »Ordet har nog varit lika viktigt för Tore som bilden« påpekar Bodil. De vackraste textstyckena i denna bok kommer ur hans penna, i form av utdrag ur publicerade texter eller vänbrev och resedagböcker. Bläckpennan har använts till skrift lika villigt som till teckningar. Och för honom har det varit väsentligt att verkligen ta vara på intryck och upplevelser, som dyrbarheter att förvalta och förvandla. Resedagböckerna är för honom fortfarande en källa till glädje och igenkänning. Det kunde bli många böcker. Nu blev det denna. För detta finns många att tacka. Den är tillkommen och tryckt med generöst stöd av Stiftelsen Anna Ahrenbergs fond och Stiftelsen Längmanska kulturfonden. Varmt tack även till Stiftelsen Fru Mary von Sydows född Wijk donationsfond samt Överskottsfonden Kungliga och Hvitfeldtska stiftelsen som bidragit. Stort tack också till alla som bidragit praktiskt; Siri Ahnoff som lade grunden till layouten, Claes Jansson som fotograferat, Joakim Svensson som scannat samt Rita Riestola på B4press som hållit i tryckerikontakter med mera. Martin 6
Ahnoffs sakliga stöd i ordnandet av Faktakapitlet har varit värdefullt liksom Lena Olssons vakna korrekturturblick genom hela processen. Ett särskilt tack till Morten Kjærgaard som tillsammans med sin maka Eva Ahnoff gjort förnämliga insatser för att under tuff press föra formgivningen av detta synnerligen bildrika projekt i hamn på ett mycket vackert sätt. Morten har också fotograferat och scannat rikligt, samt färdigbehandlat allt bildmaterial. Liksom dottern Lina Ahnoff har han även delat med sig av fina foton av Tore. Även medförfattarna måste självklart ha stort tack, annars hade boken inte blivit till! Uppmuntran och konstruktiva tillrop från vänner har varit betydelsefulla. Slutligen ett stort varmt familjetack till mina tålmodigt stöttande syskon Eva, Martin och Bodil – och till pappa själv som gjort allt detta möjligt och gett oss tillgång till allt material. Det har varit en glädje att umgås med det. I familjens fotoalbum anges sällan fotograf, därför finns risken att vi missat någon bild vi inte vet fotografen bakom, den som vet får gärna höra av sig. Som framgår av en gedigen utställningslista, i slutet av boken, har Tore Ahnoff under åtskilliga decennier ställt ut runt om i landet. Det finns ett val också i detta; att skapa bilder som människor har möjligheter att köpa till sina hem. Han har varit verksam under en period när tavlans position var stark i de svenska vardagsrummen, där det funnits en längtan efter bilder av natur och landskap, vilket lär vara speciellt för Sverige och Norden. Det var också friluftsmålarnas epok. I den här boken har vi dock kommit att särskilt betona Tores blick för det sevärda som finns precis intill, och runtomkring. Nyligen påpekade jag för pappa att han gärna tecknat och målat av stolar. »Ja, det är väl för att där är en del att lösa« svarade han eftertänksamt. Det berättar en del om en konstnärlig utgångspunkt och vardagliga lockelser. Göteborg, januari 2016
När detta skrevs levde pappa. Han gick ur tiden den 4 februari 2016, precis innan boken gick till tryck. 7
Dubbelfönster
ut mot en värld och in mot en människa Lisbet Ahnoff Konstnärskapet betraktat från några tematiska synvinklar
MÄNNISKOR
Tore tecknar på Sicilien 1978.
Kroki, 1940-tal. Kolpenna.
10
I ett brev till en god vän i april 2003 konstaterar Tore att han aldrig blev någon porträttmålare: »Ändå var det med möjligheten att studera och återge människor som mitt målande började.« Människor har han alltid intresserat sig för. Och flera fina porträttmålningar blev det också. Men framför allt är det i teckningar människorna dyker upp, rör sig eller sitter still. När han inbjöds att göra en liten utställning i januari 2001 på Göteborgs Konstmuseum valde han att enbart visa krokier, med ett urval som spände över närmare sextio år, från 1949 och framåt. Han hör till dem som ser detta att teckna människokroppen, framför allt krokiteckningen, som bildkonstnärens motsvarighet till instrumentalistens skalövningar. En ständigt pågående övning som i sig rymmer många dimensioner. Jag kan associera till kinesisk kalligrafi eller japansk kultur, där en långvarig, ständig upprepning lägger grunden till en handens och sinnets frihet. »Modellstudier tränar upp iakttagelseförmågan, jag ser former, rytmer, rörelser och det ger utdelning även när jag målar landskap och figurer«, säger han till GöteborgsPostens utsända. Det är tänkvärt. När man på 40-talet talade om croquis menades en spontan direktstudie av en människa, det kunde vara någon som arbetade ute likaväl som en nakenmodell. Det lustiga ordet kroki, eller croquis – ett hastigt utkast – kommer ur franskans croquer som betyder krasa och knastra och antagligen syftar på ljudet från pennans fart över papperet. Det var just i stundens direkta noteringar Tore fann stimulerande möjligheter. Ett exempel är teckningen från Granada på föregående sida. Att teckna och att resa hör ihop. Pennans och blockets behändighet, de snabba dagsanteckningarna och hopsamlandet på kvällen blir ett sätt att tillägna sig resans upplevelser. Att resa, att teckna och att minnas. »Blyertsen är anspråkslösast och mångsidigast, den lånar sig villigt till de snabbaste anteckningar såväl som en omständlig pedants inträngande mödor … Det enkla materialet, den föga tidsödande tekniken gör att konstnären kan skriva ner sitt sinnes finaste skiftningar, ögonblickliga
iakttagelser kan fångas och får behålla en doft som ofelbart skulle dö under en längre arbetsprocess«, skriver Tore i den lilla skriften Om teckning och aktuella göteborgsecknare.
Bärare, 1975. Blyerts.
Den 9 januari 1973 befinner sig Brita och Tore med några vänner i Lalibela i norra Etiopien. På åsneryggar tar de sig äventyrligt upp för »stengrusiga, rasande eller helt klippbranta« stigar för att komma till den äldsta av de säregna klippkyrkorna i området, helgad åt Maria. Tore antecknar vidare: »Muldrivarna sjöng om ’Mama’ och utsikten var vidunderlig. ... Vi kom upp under den tudelade platåkasernen, kunde se den i klippan uthuggna fasaden på kyrkan G.M. och åt andra hållet, långt bortöver bergen – flygplatsen. Vid ingången satt en präst och krävde inträde, 11
18
STILLEBEN SOM VÄXER VIDARE Även den konstskolevårdade kategorin »stilleben« kan kvickna till bland vardagliga bord och stolar. I teckningar från det enkla ölandsköket, eller i Verkstadsgatans ateljéfönster nära Stenpiren, träder den påtagliga tillvaron fram i flertonig kraft, med både iver, allvar och varsamhet. Tecknaren beskriver det som är både nytt och bekant. I en inkännande text om den italienske målaren Morandi som skapade stor poesi i sina stilleben skriver Tore: »Enkelt uttryckt: Han målar ständigt samma burk, övertygad om att det inte är samma burk.« Tore har en rörlighet och motivvariation långt från Morandi, men delar < Eva i köket i Linalund, 1949.
Ölandskök, 1949. Kol och blyerts.
19
RUM Människor, ting och rum. Kring detta har många bilder kommit att kretsa. Det är kanske naturligt för en figurativt orienterad konstnär med en väsentlig startpunkt i cézannesk perspektivfrihet och stor förtjusning i Pierre Bonnards färglyriska måleri, som man även skulle kunna kalla rumspoetiskt. Bonnard var också inriktad på det näraliggande. Hans måleri väckte en särskild anklang bland flera göteborgska målare, inte minst Ragnar Sandberg. Valandseleverna gick gärna över till Konstmuseet strax intill och begrundade den franska samlingen. Om detta har generationskamraten och museiintendenten Nils Ryndel berättat, han var också en Bonnardentusiast. För Tores del djupnar nog känslan av både beundran och frändskap senare i livet. På våren 1984 far han och Brita till en stor Bonnardutställning på Centre Pompidou i Paris, då förnyades kärleken till detta konstnärskap. »En stor, lycklig upplevelse« noterar Tore i almanackan. Några dagar senare: »allt stod sig vid tredje besöket«.
I spegel, 1987. Olja. 73,5 x 63,5 cm. Målaren möter sig själv med ett lite prövande ögonkast. Längre ner besvarar tvättstället blicken med ett rött och ett blått kranöga, och handfatsmun. Den gula handduken fångar in solljuset, liksom den påklistrade äppledekalen. > Höstdis, 1992. Olja, 140 x 101 cm Badrummet har husets bästa utsikt, här blir den nästan som en tavla i tavlan. Målningen är också en hälsning till Bonnard.
24
25
FÖNSTER
Ateljén renoveras. Här målas verkligen fönster! Britas fotografi av den koncentrerat fönstermålande Tore, prickstänkt av vitt färgdropp, fick en undertext i albumet: Göteborgsvår 1945. Det är alltså taget i kombinerad freds- och bröllopstid.
Anteckning i i dagboken 1959
32
»Jag målar fönster, den här gången bara en ruta av solljus flimrande över en torr ogrästrädgård. Varför alla dessa utsikter och fönster? Egentligen är väl alla målningar, även non-figurativa, fönster för mig – dubbelfönster – ut mot en värld och in mot en människa.« (Ur familjens gäst- och dagbok 1959). Fönstret är både en tanke och ett motiv. Noteringen från den 22 juli den varma sommaren 1959 ger en bild av hur Tore ser på det egna konstnärskapet, vittnar om en medvetenhet om att det yttre också kan spegla det inre. Hur den inre speglingen ser ut är väl en öppen fråga, men det är väsentligt att påminnas om att den dimensionen också finns. Måleriet blir till utifrån en inre resonans. Den nämnda solljusflimrande målningen är nästan abstrakt och med tydliga penseldrag som förmedlar känslan av penselborst. Målningen visar nedre delen av ett fönster i den enkla lilla ateljén i Ölandsstugan och ljusets rörelse över utsikten, som när man kisar. Målningen är i samklang med tidens informella måleri. Och den hänger ännu kvar i huset på Öland. Ett annat exempel är teckningen Engelskt fönster från en vistelse i London med omnejd i april 1954 (se bild sid 69). Den är inte abstraherande utan berättar livfullt om ett engelskt kök, med varmvattenberedare och kolassociationer. Man anar att fönstret inte håller stånd mot kylan alla dagar. Det finns också en sorts iver från allt härinne att blicka ut, mot våren. Tore besöker några av Britas engelska vänner, tecknar flitigt – spår efter kriget, bombade kyrkor, brandruiner, vyer över Themsen, parker med mera – och ser på aktuell konst (Ben Nicholson, Graham Sutherland, Lucian Freud med flera). I den rika teckningsskörden från denna engelska resa finns också en teckning i svartkrita med ett framfarande tåg i landskap, där papperets struktur bidrar till en lustfylld fartupplevelse. En krokitecknares skildring och en spegling av efterkrigstidens optimism. Just tågutblickar berikar fönstermålandet. Tåg var nog bästa färdmedlet på 50-talet. Det gavs säkert anledning till många tågresor såväl till Danmark och Öland som för att ordna utställningar runtom i Sverige och till KRO-möten i Stockholm. Tågfönstermotivet tillkommer mot slutet av decenniet.
Tågfönsterutsikt, 1987. Olja, 110 x 150 cm. Fönster västerut, Linalund, 1940-tal.
33
Beduiner, cirka1999. Olja, 25 x 35 cm. Tecknandet finns alltid med i målningarna. Uppskissade linjer i mjuk blyerts kan skymta fram och spela med.
42
dessbättre så småningom kom att läka ut. Så flätades en brutalt påkommen upplevelse av åldrande samman med ett sökande efter färg som kunde skildra ljuset i öknen. »Sakta men osäkert växer antalet Egyptenutkast och är nog uppe i 40 nu.« I ett brev från augusti 1998 blickar Tore bakåt över det ovanligt tuffa år som gått och en redogörelse för det egyptiska projektet varvas med reflektioner över den aktuella geografiska befintligheten: »Försöken fortsatte på Öland i juni (1997). Med en annan ödslighet, ett annat ljus och en annan torka utanför fönstren. Sommaren var ytterst ovanlig med ständigt soligt väder, ingen nederbörd men gyllene toner över alvaret.« »Det målades också utvändigt, sjutton fönster och två dagar vid staffli i Lunda. Hela tiden blev det nya bitar
Liten by, Egypten, 1997. Olja, 29 x 33 cm.
i Egyptenpusslet. Vad var det jag sett och känt i öknens randområden?« »Årstidens tilltagande mörker och sjukdomens hinder och kraftnedsättning stoppade helt målandet. Egyptenrapporteringen inställdes men återupptogs våren -98 trots utställningar i Örnsköldsvik och Lilla Uppåkra och en fjortondagars Londonresa. Vi kom åter till Öland men nu till en sommar utan solsken, värme och torka. Lika ovanlig på sitt sätt som föregående men på motsatt vis.« »Hur ser egyptiska landskap ut målade av egyptier? Existerar något sådant av egenintresse eller bara som turistvara? Klart någonting finns men jag vet inte om sådant, har 43
Landskap för tidningsläsare, 1966. Bläck och gouache Hur läser man ett landskap? Påverkar tidningsläsande och TV-tittande vårt omvärldsseende? 60-talets intresse för både strukturer och framströmmande dagshändelser kunde ta sig detta uttryck i en serie bilder.
Bagagevagnar, 1984. Blyerts. I väntan på flygplatsen blir härvan av bagagevagnar en lockande utmaning. Själva resan gick till Paris, för att se en Pierre Bonnard-utställning
48
stimulerad och ganska experimenterande period. Naturligtvis har kontakten med elevernas arbeten och samtidskonsten sin betydelse. Under de följande åren kommer han att släppa en del av intresset för strukturer och ägna sig mer åt ett flödigt landskapsmåleri, åt stillebensamtal, interiörer och växlingar däremellan. Jag uppfattar det som en djupare återknytning till de egna rötterna. Längs hela vägen finns ett starkt intresse för det specifika. Att återge platsen, stunden på dagen, människan, trädet, stolen, marken – i sin karaktär. Någon gång har Tore kommenterat att om han istället för på Valand gått på Konstakademien i Stockholm, i ett annat konstnärligt klimat och med «1947 års män« som kamrater, så kunde hans konstnärskap ha utvecklats annorlunda, troligen mot ett mer abstrakt bildspråk. Nu kunde en sinnlig naturupplevelse förbli en bärande del i konstnärskapet. »Man utgår alltid från former och färger som finns i naturen, i allt – även en textad rad«, förklarar han sin estetiska uppfattning vid ett tillfälle 1944. I ett brev 1994 noteras: »Då sysslar jag med målande naturlyrik eller naturupplevelsens överföring till bildens natur (-lighet) och struktur.« Men ett fotografiskt återgivande har inte lockat. Det ska finnas svängrum för färgers och linjers egna äventyr. Den som träder in på Arbets- och miljömedicin på Medicinaregatan i Göteborg möter snart bilden av en ung man med en fågel i famnen, tecknad i golvet i vitt mot den grå, blankslipade betongen. Den ingår i ett stort arbete Tore utförde 1969-70. Det finns en ömsinthet mellan de två som är så vacker, en samhörighet mellan människa och natur. Därtill en gestaltning av människans ansvar att skydda naturen mot oljespill och annan miljöförstöring. Denna fågelmänniska uttrycker en hållning som jag tror är central för Tore. I närheten syns en dansande figur. Hen håller en blixt i ena handen och i den andra något som kan vara ett rutat och vikt papper för diagramrapporter. Tore har själv talat om den som en skapargud. Figuren verkar både glad och kraftfull, men också ansatt. Den är delad på mitten och hotad av en framfarande trattbil medan magen sammanfogas av en röntgenbild. Kanske är det ett foster i magen? Motivet anknyter till miljömedicinska realiteter i samhället
Venetianska hustak, 1973. Blyerts.
49