9789164203946

Page 1


Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

Porträttbilden på omslaget är målad av Alexander Roslin () och föreställer markisinnan de Becdelièvre. Foto: Bukowski auktioner

ISBN ---- © Anna Laestadius Larsson  Utgiven av Piratförlaget Omslag: Eric Thunfors

Tryckt i Finland hos Bookwell 


1774 Första kapitlet    hängde med huvudet över spyhinken. Illamåendet for som stötar genom kroppen. Hytten stank av saltvatten, tjära och sura uppkastningar. Östersjön var på ett rasande humör och kastade runt det kungliga linjeskeppet Sofia Albertina i en vild dans på de höga vågorna. Ännu en våg skakade skeppet. Hennes magsäck vände sig ut och in men det fanns inte längre någon mat att spy upp. Det enda som hamnade på toppen av hinkens anskrämliga innehåll var lite seg galla. ”Mor”, gnydde hon men det var ett tröstlöst rop på hjälp. Chansen att hon någonsin skulle få se sin mor igen var mycket liten. ”Förlåt mor. Förlåt min vrede, förlåt mina tårar, förlåt mitt trots.” Nu när dödens fingrar sträckte sig efter henne ångrade hon alla arga ord vid deras avsked. Såg sin mors bistra ansikte framför sig. ”Charlotta, ni är en dotter av furstehuset Holstein-Gottorp. Skäm inte ut oss. Era släktingar härskar på Europas troner. Ni måste uppföra er därefter.” Frossan tog henne. I den febriga drömmen klev hon upp från sin bädd och tog sig vacklande ut på däck. Tyckte sig höra sjöjungfrurna locka. Kom, kom, hos oss behöver du aldrig mer vara rädd, nynnade de. Hon klättrade upp på relingen. Kände vindens kastbyar i håret och ––


suget från det svarta vattnet. Precis när hon skulle ta steget ut i det okända vaknade hon, blöt av svett i den stinkande hytten. Hon hade aldrig tidigare korsat ett hav och om hon överlevde den här färden lovade hon sig själv att aldrig någonsin utmana ödet igen. För hon skulle väl ändå få något att säga till om själv? Hon sträckte ut en darrande hand efter det lilla miniatyrporträttet som hon förvarade på sängbordet. Granskade sin blivande man, Karl, hertig av Södermanland och bror till svenske kungen Gustav III. En vacker man, tänkte hon. Men kommer han att bli en god man? Som om det hade någon betydelse. Hon skulle gifta sig med sin kusin och bli hertiginna av Södermanland. Prinsessa av Sverige. Det var inget hon hade drömt om, det fanns heller inte något hon kunde göra för att förhindra det. Varje våg som skeppet parerade slungade henne närmare sitt öde. Ändå var frossan en välsignelse, för det var något som hennes medresenärer kunde förstå och som tvingade dem att lämna henne ifred. Hon hade försökt vara tapper, vänlig mot den svenska uppvaktningen. Men hennes självbehärskning hade blott varit ett tunt, tunt skal som när som helst kunde brisera. Hon kände ingen på skeppet. Frieriet, de skyndsamma förberedelserna, avfärden från hemmet… allt hade gått så snabbt. Det kändes som om hon tappat bort sig själv på vägen. Så hon hade stängt in sig i hytten. Om hon ändå hade haft Vichy här, den lilla sammetslena kattungen hon fått i present på sin femtonårsdag tre månader tidigare. Han skulle ha förstått, lagt sig på hennes mage och kurrat henne till ro. Men allt hon älskat hade hon tvingats lämna: katten, föräldrarna, brodern, hemmet, fosterlandet. I utbyte mot vad? Hennes mage drog ihop sig i en ny kramp samtidigt som det knackade på dörren. ”Försvinn!” skrek hon. ”Jag behöver ingenting och vill inte träffa någon.” –  –


I flera dygn hade sjögången pågått. Och hon hade sluppit alla nyfikna, forskande ögon. Hon kunde inte minnas när hon senast ätit. Det var timmar sedan hon hade givit upp försöken att dricka, allt hamnade ändå i hinken eller strax bredvid. Läpparna var torra och kroppen helt uttorkad men hon ville inte be om hjälp, ville inte att man skulle se henne i detta ömkliga tillstånd. En ny knackning hördes och Charlottas inre gjorde ånyo uppror. Grönt slem rann nerför hennes haka när dörren slogs upp och den hon minst av alla ville träffa fyllde dörröppningen med sin svala, självklara skönhet. Sophie von Fersen blev stående i dörren. Lukten av svett och sura uppkastningar slog emot henne. Kräkfläckade kläder var slängda över de sidenklädda möblerna. Tallrikar hade vält och matrester spillts ut på golvet. Hon förbannade tyst sin mor. Sophie hade inte velat följa med på den här resan. Än mindre ville hon agera passopp åt någon liten tysk barnrumpa som bara surade och inte hade vett att sköta sin personliga hygien. Det var en måttlig sjö, må vara att skeppet rullade lite i sidled men det var inte mycket att bry sig om. Kyligt betraktade hon flickan som tryckte sig mot väggen och stirrade tillbaka på Sophie, skräckslagen som om hon just sett döden i vitögat. Det var alltså till den här lilla varelsen som Sveriges hopp stod. Hon skulle föda landet den efterlängtade tronarvingen. Så var det tänkt, men Sophie tillät sig att tvivla. Den tyska prinsessan var två år yngre än hon själv. Hade hon ens fått sina månadsblödningar än? Sophies blick föll på en sko på golvet. Den liknade en docksko. Ett barn som detta skulle bli ett lätt byte för hyenorna vid det svenska hovet. Hon kände ett stick av medlidande samtidigt som flickan öppnade munnen och fräste: ”Hör ni inte vad jag säger människa, lämna mig ifred!” –  –


Lite äckligt klet hängde dallrande i hennes mungipa. Det var en sorglig syn. ”Jag hade ingen aning om att prinsessor luktade så illa”, sade Sophie, vände på klacken och lämnade hytten. Hon måste leta upp en piga som kunde städa upp och snygga till flickebarnet. Sophies mor hade krävt att få se henne i matsalen till supén. Som prinsessa stod Charlotta måhända högst i rang bland skeppets passagerare, men Sophie visste bättre än att trotsa sin mors befallning. Ute i skeppskorridoren tystnade den unga änkan Lewenstorm mitt i en mening och drog irriterat till sig sina kjolar för att göra plats när grevinnan von Fersens dotter svepte förbi utan att så mycket som bevärdiga henne med en blick. Matilda Lewenstorm slog upp sin solfjäder och lutade sig närmare sitt sällskap, den behagligt oansenliga fröken Ekenlöf, för att komma åt att viska i hennes öra. ”Hon tror att hon är någon bara för att prins Fredrik utsett henne till sin senaste leksak. Men så fort hon har särat på benen kommer han att glömma henne. Det har hänt förr med andra fröknar och det kommer att hända Sophie von Fersen. Innan vi vet ordet av är det er han uppvaktar istället.” ”Men Matilda, så ni säger!” sade fröken Ekenlöf förtjust. ”Varför skulle hon annars vara med i bröllopsdelegationen? Tro mig, hennes mor tog med henne på den här resan för att hålla henne borta från prinsens uppvaktning. Den flickans mödom är tänkt att säljas dyrt, gärna kungligt men inte utan försäkringar om giftermål.” De både adelsdamerna tystnade och tryckte sig närmare väggen för att släppa fram en skeppspiga som hukade under tyngden av två skvimpande hinkar, tätt följd av Sophie som fortfarande inte låtsades se dem. När de båda försvunnit in i skeppets paradhytt vände sig fröken Ekenlöf mot sin väninna. –  –


”Men ni är ju hovdam, borde inte ni ta hand om prinsessan? Vad har flickan von Fersen där att göra?” Matilda Lewenstorm ryckte på axlarna. ”Hon kan gärna få slava lite innan jag tar över. För tro mig, det kommer jag att göra. Prinsessan Charlotta behöver en erfaren kvinnas vägledning. Hon är inte betjänt av att hålla en liten snärta som fröken Sophie i handen.” Hon var egentligen mer oroad än hon ville ge sken av. Vad hon inte berättade för fröken Ekenlöf var att hon en stund tidigare blivit inkallad till Sophies mor, grevinnan von Fersen, och där fått sig en ordentlig avhyvling för att hon inte bättre sett efter skeppets högt ärade passagerare. ”En prinsessa, blivande gemål till kungens bror, ligger och vältrar sig i sina egna spyor, hur ska jag förklara det för kungen när vi kommer fram?” hade grevinnan väst och Matilda hade stått där skamsen och svarslös. Hon hyste stor respekt för grevinnan som var gift med den svenska adelns ledare, Axel von Fersen den äldre. Grevinnan von Fersen hade fått uppdraget att leda den svenska delegation som rest till Eutin, huvudstaden i hertigdömet Oldenburg, för att föra hem det senaste tillskottet till den svenska kungliga familjen, den lilla prinsessan Hedvig Elisabeth Charlotta. Matilda var, även om hon aldrig skulle tillstå det för fröken Ekenlöf eller någon annan hovfröken, i stort behov av den extra inkomst hennes nya tjänst som hovdam skulle inbringa och grevinnan var inte en kvinna Matilda hade råd att stöta sig med. Hon hade misslyckats med att ta hand om prinsessan och nu hade grevinnan skickat sin uppnästa dotter Sophie istället. Pigan stack ut huvudet ur hytten och slängde ut en hög smutstvätt som spred en otäck odör i skeppsgången. Fröken Ekenlöf tog upp en dosa luktsnus ur kjolfickan, drog med ett ljudligt snörvlande i sig en rejäl pris och bjöd generöst Matilda. –  –


”Så, vad tror ni. Är det sant att kungen tvingat hertig Karl att gifta sig för att han själv ska slippa dela säng med drottningen?” undrade hon och torkade sig under näsan. Matilda såg sig vaksamt omkring. Att drottning Sofia Magdalena var kall som is och hennes sköte torrt som fnöske var ingen hemlighet. Ryktet hade spridit sig från hovet ner till varenda gatumånglerska i Stockholm, och stadens pamflettmakare hade länge gjort sig lustiga över bristen på aktivitet i den kungliga sängkammaren. På krogarna sjöngs skadeglada visor om att drottningens lakan var lika kritvita och bädden lika slät som om kungen aldrig legat i den. Ändå var det bäst att passa sin tunga. Vad slödder och lösdrivare pratade om var en sak, men att en adelsdam förtalade kungen var ingenting som gick ostraffat förbi om fel person hörde det. ”Drottningen är i och för sig fortfarande förhållandevis ung och vacker”, sade hon och sänkte rösten innan hon fortsatte, ”men till sitt sätt alldeles frånstötande. Tvär och trist tackar hon nej till alla fester och stänger in sig i sin inre våning där hon kan sitta i timmar och betrakta sin egen spegelbild. Men vad kan man egentligen vänta sig av en medlem av den danska kungafamiljen? Titta bara på hennes bror kung Kristian! Så stollig att han blivit fråntagen makten. I den familjen har galenskap och högmod länge gått hand i hand.” ”Jag hörde att änkedrottningen har sagt att hon ser dum ut”, fnissade fröken Ekenlöf. ”Mer än så. Hon sade att hon tyckte att danskan skulle passa bättre åt Karl än älsklingssonen Gustav. De kanske kan byta gemål när vi kommer fram.” Matilda kunde inte hålla sig. ”Om jag har förstått det rätt tycker nog vår kung i vart fall att en brorson som tronföljare är att föredra framför att tvingas vara intim med isdrottningen i hennes kyliga säng. Vad värre är”, hon sänkte rösten till en knappt hörbar viskning, ”han vill nog helst undvika kvinnor överhuvudtaget.”

–  –


I tankarna var Sophie von Fersen i prins Fredriks armar på bal i Stockholm. Vaxljusen spred ett milt gult sken över salen och ryggen brände efter värmen från hans hand. ”Folk pratar om oss”, viskade hon. ”Låt dem!” skrattade han. Han gjorde ingen hemlighet av sin uppvaktning. Sken upp så fort hon steg in i ett rum. Höll sig i hennes närhet. Bad om dans efter dans, utan att bry sig om att han som prins borde vara lika uppmärksam mot hovets samtliga damer. Hon var van vid att män gjorde henne sin kur, men det här var annorlunda. Hon kunde inte sluta tänka på honom, längtade till nästa gång de kunde ses. Sparade alla små kärleksbiljetter han lyckades smyga till henne med hjälp av väl belönade lakejer. Det hade blivit en hel bunt det senaste året. Nu var det snart en månad sedan de senast sågs. Hon hade bönfallit sin mor att få slippa följa med på den här resan, utan framgång. ”Era känslor behöver kylas ner”, hade modern slagit fast och förbjudit henne att ta farväl. Sophie undrade vem han dansade med nu. Vems hand han höll i sin och vems ögon han vägrade släppa med den där blicken som fick det att kittla långt ner under midjan. Hon rycktes raskt tillbaka till verkligheten när pigan harklade sig. Sängen var nybäddad, kläderna låg prydligt vikta i sina koffertar, matresterna var undanplockade och golvet doftade nu friskt av tallsåpa. Det var en rask tös, måste hon tillstå. Hon nickade uppskattande och slog sig tacksamt ner på en stol. Återstod bara att få själva prinsessan i ordning och för det krävdes mer än en vanlig torrtvagning. Sophie iakttog fascinerad pigan när hon arbetade. Hennes armar skymtade under de uppkavlade ärmarna, hon hade muskler som en hel karl! Det kunde man däremot inte säga om prinsessan Charlotta som snällt och lydigt sträckte upp sina tunna armar så att pigan kunde dra av henne det solkiga linnet. Hon –  –


såg ut som en skeppsbruten jolle som höll på att gå i kvav i ett stort hav, så liten i den stora sängen, med blicken blygt bortvänd. Sophie böjde sig nyfiket fram när pigan vred ur en tvättlapp och varsamt började badda den nakna kroppen. Min blivande svägerska, tänkte hon. Hoppades hon. Så späd hon var. Hon hade knappt hår på musen! ”Jag har träffat honom en gång”, sade prinsessan plötsligt på välartikulerad franska och strök med fingret över ett porträtt av Karl. ”Men jag minns inte om det var så här han såg ut. Det var fyra år sedan, han var på sin bildningsresa och kom på visit till oss, släktingarna i Eutin.” Hon lade tillbaka porträttet på sängbordet och såg Sophie rakt i ögonen. ”Jag kände mig osynlig. Antar att jag ville imponera på honom. Vet ni vad jag gjorde? Jag smög in en padda under min mors gamla hovdams kjol! Det blev ett förskräckligt liv när djuret började hoppa runt, man behövde såväl fläktande solfjädrar som luktsalt för att väcka tanten till liv igen.” Sophie kände hur det ryckte i mungiporna när hon såg scenen framför sig. Hon hade kanske underskattat den lilla. Hon reste sig från stolen, gick fram till sängen och föll ner i en djup hovnigning. ”Ers höghet, det verkar – om ni tillåter mig att säga det – ha varit en särdeles framgångsrik taktik.” Utanför dörren nåddes den tjuvlyssnande Matilda Lewenstorm av ljudet från de unga flickornas skratt. Hon hade dröjt sig kvar, i hopp om att få bevittna fröken von Fersens misslyckande. Nu snörpte hon på munnen och vände på klacken. Det här var bara första versen på en lång visa. Hennes tid skulle komma, det skulle hon nog se till.

–  –


Andra kapitlet    än grevinnan von Fersen fanns inte, det hade kung Gustav försäkrat i det introduktionsbrev som grevinnan själv överlämnat till Charlottas far vid den svenska delegationens ankomst till Eutin. Att kungen skickat just henne var ett uttryck för hans varma vänskapskänslor för sin blivande svägerska, grevinnan var nämligen en av de älskvärdaste och mest aktningsvärda personerna vid hans hov, skrev kungen. Och tråkig, tänkte Charlotta och dolde en gäspning där hon satt i grevinnans salong och lyssnade på en av hennes högtravande föreläsningar om den svenska konstitutionen och den invecklade hovetikettens alla regler. Så kungen hade den verkställande makten men delade den lagstiftande med ständerna och ville han beskatta befolkningen mer var han tvungen att ha ständernas stöd. Jaha. Men kunde Charlotta få en egen kattunge i sitt nya land? Hon saknade sin lilla Vichy så! Alla kvinnor av bättre börd som presenterades för Charlotta skulle kyssa henne på handen medan hon å sin sida endast skulle kyssa råds- och statsfruarna, och då på kinden. Visst, det kunde hon väl göra. Men hur skulle det kännas när Karl kysste henne, skulle det pirra i hela kroppen eller skulle hans mun smaka surt av tobak? Hon hade hört att han var storrökare, stämde det? Varje tisdag hölls –  –


det cour med offentlig spisning. Vid sådana tillfällen måste Charlotta klä sig i galadräkt, för då tog kungen och resten av kungafamiljen emot diplomatkåren och andra höga tjänstemän och intog sin måltid inför deras ögon. Det lät överdrivet, men självklart, hon lovade att tugga fint och le vänligt åt alla och envar. Men om fru grevinnan ursäktade, visst var de färdiga för idag? Så fort lektionen var över sprang hon till Sophie. Det dåliga vädret hade försvunnit lika snabbt som det kommit. Nu låg havet som en mörkgrön matta framför dem så långt hon kunde se. Vad liten människan är, tänkte hon och tog ett fast tag i sin nya vän, vilken tur att jag har någon att hålla i. Arm i arm vandrade de upp och ner längs skeppets däck och lät sig obekymrat smekas av såväl solens strålar som de förtjusta matrosernas närgångna blickar. Samtidigt som de, i ärlighetens namn, i sin tur smög sig till en och annan glimt av sjömännens nakna och muskulösa bringor. ”Tänk att famnas av en sådan jätte. Jag skulle försvinna och aldrig hitta ut igen”, skrattade Charlotta. ”Så ser en man ut som slipper snörning”, deklarerade Sophie. ”Under ytan är vi alla nobla vildar. Det menar i alla fall Rousseau. Har ni läst honom?” Charlotta skakade på huvudet. ”Det måste ni. Hela Europa pratar om hans galna idéer. Om jag har förstått det hela rätt har prinsessan dessutom blivit uppfostrad efter hans lära, lite vind för våg. Aj!” Charlotta drog spelat förnärmad tillbaka sin arm efter att ha givit Sophie ett välriktat tjuvnyp i det lilla glappet mellan klänningslivet och kjolen. Men hon förmådde inte låtsas vara sur länge. Snart log hon igen och tog några steg nästan som i en dans och lät kjoltyget svepa över däcket. Hon ville stanna i den här lätta lyckan! Hon lade huvudet på sned och kisade mot sin nyfunna väninna. I det starka –  –


solljuset lyste det blonda håret som en gloria. Godheten personifierad, tänkte Charlotta. Det hade hon aldrig kunnat tro när de sågs för några dagar sedan i Wismar. Som en straffdömd hade hon stigit ur vagnen med familjevapnet och överlämnat sig till den svenska delegationen. Sophie hade verkat så stram och kylig. Charlotta hade blivit granskad och bedömd, mätt och prövad och varit tämligen säker på att hon befunnits för lätt. Hon hade känt sig som en barnunge och rymt till ensamheten i sin hytt. Men allt det där var glömt nu. Äntligen, äntligen hade hon en alldeles egen vän. Sophie von Fersen med den stolta hållningen, höga bysten och den tjocka, glänsande, höga håruppsättningen från vilken alltid några slingor verkade vara på rymmen för att smickrande rama in de fina ansiktsdragen. Sophie som ibland, som nu när hon stod lutad mot relingen med blicken långt, långt borta, kunde förlora sig i en annan värld. Hon bar på ett svårmod som Charlotta först tagit för högfärd. Nu visste hon bättre. ”Kom, vi springer ikapp!” ropade hon för att återkalla väninnans uppmärksamhet. ”Sisten ner i hytten får brodera hertigens vapen!” Sophie bet av tråden och slickade bort en droppe blod från fingret där hon stuckit sig när hon fäste stygnen. Hon hade förlorat så klart och tappert axlat straffet att sy färdigt börsen som var tänkt att vara Charlottas egentillverkade brudgåva åt sin make. Hon gjorde henne gärna den tjänsten, för Charlottas sömnad var verkligen inget att skryta med. Hennes stygn såg snarare ut som en fumlig kökspigas än en förnäm furstedotters. Sophie strök sig försiktigt i pannan, hon var fortfarande varm. Hon hade sprungit! När hade hon gjort det senast? ”Tänk om mor hade sett mig”, sade hon där hon satt på yttersta kanten till schäslongen, som alltid mån om sin hållning. ”Då hade hon skämts över hur ni stapplade fram som en gammal halt höna.” –  –


Sophie låtsades inte höra skämtet. ”Ni förstår inte. Så länge jag kan minnas har jag varit snörd. När skulle jag ha lärt mig att springa?” ”Men ni måste ju ha snott runt som liten”, invände Charlotta. ”Knappast. Ett av mina första minnen är att min mor trycker sin fot mot min rygg. Jag är tre år, kanske fyra… Ligger på mage. Mor står över mig och tar spjärn med foten för att hämta kraft. Sedan tar hon i allt vad hon orkar. Jag ber henne sluta men hon drar och drar i korsettens snoddar. Mina lungor töms på luft, jag tror att jag ska dö…” Hon bet sig i läppen, kämpade för att hålla tillbaka tårarna. ”Vet ni hur många timmar jag har gått fram och tillbaka i salongen med en tung bok på huvudet? Rak i ryggen med huvudet högt och överarmarna en aning bakåt och utåt från kroppen och underarmarna böjda i en mjuk kurva, som jag blivit befalld.” Hon reste sig häftigt upp för att visa och tillade med vass röst i ett försök att härma grevinnans. ”Avslappnade, sade jag! Inte slappt hängande som på simpelt tjänstefolk.” Hon sjönk ner på schäslongen igen. ”Att springa, det var… det var frihet.” Charlotta satte sig bredvid henne, tog hennes händer i sina och strök dem mot sina kinder. ”Så lena de är. Och liljevita. Inte nariga som mina”, sade hon. Sophie kunde inte låta bli att le genom tårarna. Tack vare handskar tvättade i regnvatten, blötlagda i rosenvatten, torkade i skuggan, ingnidna med äggulor, torkade igen och slutligen ingnidna med en blandning av en del lavendelolja och sex delar färsk mandelolja som jag sovit med varje natt, tänkte hon. ”Å prinsessan, var inte avundsjuk. Det är det redan tillräckligt många som är. Jag är en vacker tavla, men den är målad av min mor”, sade hon. ”Ni är något tusenfalt finare, ni är er själv.” –  –


Matilda Lewenstorm rättade till klänningslivet när hon reste sig efter att något överdrivet och inställsamt nigit inför grevinnan von Fersen. Nåja, det var ett litet pris att betala för att försöka vinna riksrådinnans gillande. ”Sååå, vad har ni på hjärtat?” undrade grevinnan och sköt undan några papper från skrivbordet. Matilda harklade sig. ”I egenskap av tillförordnad hovdam i prinsessan Charlottas stab vill jag ställa mina tjänster till förfogande. Jag känner att man som det är nu inte till fullo drar nytta av mina färdigheter.” ”Och de är?” undrade grevinnan och avbröt henne innan hon hann svara. ”Låt se, att utan att lyfta ett finger tyst se på när en kunglighet ligger hjälplös och näst intill förgås av sjösjuka?” ”Jag ber om ursäkt för det, grevinnan, men prinsessan ville faktiskt inte ta emot min hjälp.” Grevinnan hyschade åt henne. ”Hon tog tacksamt emot min dotters.” ”Jo, hon hade turen att dyka upp när prinsessans motstånd hade avtrubbats”, svarade Matilda surt men mildrade efter en blick från grevinnan sitt svar. ”Och i grevens tid, om fru grevinnan ursäktar uttrycket. Ett mycket klokt beslut av Ers nåd, sanna mina ord och driftigt av er kära dotter…” Hon tog ett djupt andetag och fortsatte. ”Men jag tror att mitt inflytande under rådande omständigheter skulle kunna vara… låt oss säga… lugnande.” Hon hoppades att grevinnan skulle svälja betet. ”Under rådande omständigheter…”, sade grevinnan. ”Exakt vad insinuerar ni?” Matilda bekämpade ett leende. ”Jag måste till min sorg meddela att prinsessan och er dotter har setts springa på däck, på ett ytterst opassande sätt rakt framför sjömännens ögon.” –  –


Charlotta snörde upp Sophies korsett och släppte ut hennes långa hår. ”Känns det bättre nu?” viskade hon. ”Kom och lägg er här i bädden och vila en stund.” Sophie sträckte ut sig i den mjuka sängen och Charlotta kröp intill henne. Tysta låg de sedan tätt tillsammans och njöt av värmen från varandras kroppar. Vaggades av mjuka vågor till det dova ljudet av båtsman som ovanför dem, uppe på däck, domderade med sina underställda sjömän. Just när Charlotta höll på att slumra in började Sophie tala om prins Fredrik, kung Gustav och hertig Karls yngre bror. Sophie hade mött honom helt kort på en av kungens baler efter sin debut vid hovet och sedan dess hade han varit hennes ständige följeslagare. I början hade deras möten skett mest av en slump, men efterhand blev han djärvare och brydde sig inte längre om att dölja sina känslor. Själv var hon försiktigare, ville inte ge hovets onda tungor någon ammunition, men i brev hade hon i hemlighet skänkt honom sitt hjärta. Ur minnet läste hon rodnande några rader av en dikt han i sin tur skrivit till henne. ”Men det är ju fantastiskt”, sade Charlotta. ”Då blir vi mer än vänner, vi blir svägerskor.” ”Det är vad jag vill. Jag hoppas bara att kungen accepterar mig.” ”Varför skulle han inte göra det?” invände Charlotta. ”Bara en dåre skulle tacka nej till att få välkomna en sådan ljuvlig varelse i sin familj och vad jag har förstått är kung Gustav en ovanligt begåvad man. Som ett första led tycker jag att vi, du och jag, lägger bort titlarna.” Sophie log. ”Berätta”, bad hon efter en stund. ”Berätta för mig hur du blev du.” Hur skulle hon svara? Charlotta var inte ens säker på att hon var samma person som hon varit för bara några dagar sedan. Hon hade –  –


tagit sig själv och sitt liv för givna. Varit den självklara solen i sitt eget universum. Nu kände hon sig som en ensam och vilsen himlasten som kastats ur sin bana. Ändå började hon berätta om sin älskade hemstad Eutin som låg så fridfull och undanskymd i skuggan av den gamla Hansastaden Lübeck och den bullrande hamnstaden Kiel, omgiven av hundratals små glittrande sjöar, av grönskande ängar och skogsklädda kullar. Om den vackra slottsparken där hon kände varje träd, varje buske. I Sophies famn kunde hon släppa fram all sin längtan efter hemmet. Fritt ur hjärtat pratade hon om hur familjerna i de kringliggande furstendömena sett ner på hennes far som föredrog ett enkelt familjeliv och inte gärna satte sig i skuld för att leva upp till tidens penningkrävande smak. Och om de återkommande grälen mellan honom och hennes mor, eftersom modern aldrig ville ge upp hoppet om den stora slottsrestaureringen. Faderns ointresse för förfining gjorde å andra sidan att han alltid tycktes ha tid för sin dotter. Tillsammans hade de suttit djupt försjunkna i historie- och vetenskapsböcker och ingen nyfiken fråga från dottern hade varit för banal. Hon såg Sophie grimasera när hon berättade om hur hon och fadern skurit upp näbbmöss som slottskatterna fångat för att närmare undersöka hur de såg ut inuti och konstaterade med ett skratt att det var exakt samma ansiktsuttryck som hennes mor haft när hon en gång kom på dem mitt i det blodiga arbetet. ”Jag förstår inte”, sade Sophie. ”Varför förbjöd hon dig inte? Något sådant skulle min mor aldrig ha tillåtit.” ”Kanske för att jag, trots att jag är flicka, fick duga som den son de aldrig fick.” ”Men du har ju en bror.” Jo, Charlotta hade en bror, Wilhelm, som redan tidigt visat oroväckande tecken på sinnessvaghet och som vuxen tveklöst måste anses som spritt språngande galen. Han tillbringade dagarna med att –  –


leta skatter i parken som han sedan generöst skänkte till sina föräldrar och systern. De hade alla vid det här laget en imponerande samling vanliga gråa stenar i sina rum. Charlotta förstod att stenarna i broderns ögon var något helt annat men hon hade givit upp hoppet om att någonsin få veta vad. ”Wilhelm är något av en olycka”, sade hon och fick genast dåligt samvete. ”Men en rar sådan, som har behållit barnets sinnelag trots att han detta år fyllde tjugo.” Hennes far hade länge haft en förhoppning om att göra henne till sin arvinge. Som han såg det var det inte alls omöjligt. Den tyskromerske kejsaren som saknade söner hade sextio år tidigare utfärdat vad som kallades den pragmatiska sanktionen som gjorde hans dotter Maria Theresia till regent vid hans död. Det fanns egentligen ingen anledning att hertigdömet Oldenburg inte skulle kunna styras av en kvinna. Sophie såg skeptisk ut och Charlotta blev ivrig. ”Min egen kusin, Katarina av Ryssland, är ett levande bevis på det. Hon, en ung tysk prinsessa precis som jag själv, tog helt skamlöst och med hela världen som publik makten från och livet av sin man, tsar Peter.” ”Jag hörde att han gick bort av en blödning i hemorrojderna”, protesterade Sophie. ”Han blödde nog precis överallt förutom i baken. Strunt samma, poängen är att ingen invänder mot att Katarina nu är regent.” Hon hade fått lära sig att en kvinna kan göra allt. Bli naturvetare, historiker, härskarinna. Men när frieriet från Sverige kom hade hennes far ändå tyckt att det blev en enklare lösning. Den svenske kungens bror var ett mycket gott parti och själv skulle han slippa allt trassel med bittra manliga släktingar som knappast stillatigande skulle acceptera att han utnämnde en kvinna till arvtagare istället för dem. Det var, medgav hon motvilligt eftersom hon älskade sin far, grymt –  –


att intala en flicka att det inte finns några begränsningar och sedan slå igen dörren rakt framför ansiktet på henne. ”Min far är ovanlig på många sätt, men som de flesta andra bygger han sin lycka på en enkel regel. Minsta motståndets lag.”

–  –