9789175250076

Kit whitfield

Nattvakt Översättning Erik Andersson

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 3

2012-02-28 08.54

www.fenixbok.se Engelska originalets titel Bareback Copyright © Kit Whitfield 2006 Omslagsfoto Roy Bishop / Archangel Omslagsdesign Malin Westman Första svenska utgåva Albert Bonniers Förlag 2007 Fenix 2012 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-7525-007-6

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 4

2012-02-28 08.54

Utan Joel skulle denna bok inte ha nĂĽgon bĂśrjan, utan Peggy ingen mitt, utan Gareth inget slut.

Med kärlek och tacksamhet till er alla.

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 5

2012-02-28 08.54

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 6

2012-02-28 08.54

Från solnedgång till stjärnuppgång Sommarvänner, lös nu alla band, för jag är ingens vän, blott vintrigt kall, ett får i natten långt från betesvall, en slöfock med igenväxt trädgårdsland.

Dröj inte kvar, drag bort er väna hand, förskansa er och njut ert överflöd alltmedan jag går utan vin och bröd på öde hed, vid enslighetens rand.

Ty den som lever ensam, ensam dör, och ensam är jag i mitt törnesnår: men någon gång när vinden törnet rör kan svunna tider, glömda vänner ses.

Jag söker mig dit svalans skugga går och sommarprakten bleknad återges.

Christina Rossetti Fråga damen om hon kan säga varför odjuret hatar henne. Se till att hon talar om det, om hon vet!

Marie de France: Bisclavret

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 7

2012-02-28 08.54

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 8

2012-02-28 08.54

För att tillgodogöra sig denna historia krävs först och främst att man omprövar sina ståndpunkter. ”A True Discourse Declaring the Damnable Life of One Stubbe Peeter”, George Bores, London Chapbook från 1590

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 9

2012-02-28 08.54

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 10

2012-02-28 08.54

1.

Det är lätt att sammanfatta. Enligt Ellaway gick bilen sönder, han visste inte var han var och han försökte hitta ett skyddsrum när raggen reste sig. Egentligen borde han ha hittat ett – det ska alltid finnas statliga låshägn på gångavstånd: man ska kunna nå minst ett mellan mörkrets inbrott och månens uppgång. Åtminstone i teorin; liksom de flesta teorier håller den inte streck. Det största problemet är alkisarna eftersom de är för berusade för att kunna skynda sig, men den här karln kanske talar sanning, välmanikyrerad som han är. Liknande saker händer varje månad. Men å andra sidan kanske han inte gör det. Det är inte mycket till historia. Och faktum kvarstår att Ellaway bet av handen på Johnny när denne försökte fånga in honom. Så brukar inte måndårar göra. De går till attack, visst gör de det. Alla har vi våra sår. Jag har en djup skåra på insidan av vänster underarm efter min första jycke, ett stort märke i ena höften från när jag var tjugotvå, massor av rivsår runt vaderna – och jag är bra på att fånga jyckar, jag blir mindre misshandlad än de flesta. Men avbrutna benpipor är något annat. Måndårarna brukar inte vara så vilda att man blir så illa skadad innan man hinner söva dem. Alla går till attack, men inte på samma sätt. Det beror på vilken sorts person de är. Den här mannen måste ha något inom sig som fick honom att lemlästa min vän.

Han ser ut som en collegegrabb, men jag vet att han är några år äldre. Jobbar i City, vilket betyder att han har bra betalt, bättre än jag.

Han kommer att få betala för det här, och sedan kan jag betala mina räkningar. Jag betraktar honom med viss hoppfullhet, lägger märke till hur annorlunda han sitter jämfört med mina vanliga rättshjälpsfall. Han lutar sig framåt och iakttar mig. Kanske är han också lite mer väluppfost­rad. Jag tänder en cigarrett och sträcker fram paketet för att bjuda. Till min förvåning tar han en. Lykanter brukar inte röka. ”Okej”, säger jag, ”som ni förstår är detta en allvarlig anklagelse.

Det bästa är om vi kan visa att ni försökte ta er till ett låshägn men misslyckades.”

11

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 11

2012-02-28 08.54

”Det gjorde jag.” Han säger det som om det vore självklart. Mina förhoppningar om en hövlig klient får sig en törn.

Jag suckar. ”Och ni minns väl inte själva brottet?”

Han blänger på mig: jag har ställt en dum fråga och kallat det han gjort för ett brott. ”Naturligtvis inte. Jag skulle inte ens känna igen honom.”

Jag slänger fram en bild på bordet. ”Han heter Johnny Marcos. Han har hustru och tre barn, och sedan ni bet av honom handen har han fått gå ner i lön och oroar sig konstant för skolavgifterna. Det är en väldigt hygglig karl.” ”Känner du honom?” Min klient ser häpen ut. ”Jag trodde att juridiska ombud inte fick åta sig fall som de var personligt involverade i.”

Skärpt kille. ”Det här är Arla, mr Ellaway. Alla känner alla. Vi är bara ett par tusen, en liten värld. Och eftersom alla av och till jobbar med att …” – jag höll på att säga fånga jyckar – ”har fullmånetjänst så kunde det ha varit vem som helst av oss. Och eftersom domaren kommer att vara nolla så får ni anstränga er en smula för att övertyga oss om att det inte var ert fel.” Jag nämner inget om hur väl jag känner Johnny; det behöver han inte få veta. Tre dagar före jul, och så händer detta. ”Varför blir det inte en vanlig domstol? En barbackadomare har ju en förutfattad mening om mig.”

Barbackadomare. Där ser man. Han är inte mer väluppfostrad än de vanliga uteliggarna. Jag tar farväl av mina hastigt bortilande illu­sioner om de besuttna klassernas förfining. ”Som jag sa, mr Ellaway, så är detta Avdelningen för reglering av lykantropisk aktivitet, och vi sköter våra egna angelägenheter.” Jag tar fram en karta över området. ”Det var alltså här någonstans ni befann er när bilen gick sönder? Och ni började gå österut. Det finns två låshägn inom räckhåll.”

Han suger på cigarretten jag gav honom. ”Jag sa ju att jag inte känner till området.” ”Ni borde veta att ni ska hålla er till huvudvägarna. I så fall hade ni kunnat ta er till ett skyddsrum.”

Han rycker på axlarna och lutar sig tillbaka med benen brett isär. Jag tar fram en annan mapp. ”Här har jag era papper. Vårdslöshet i trafik två gånger, rattfylleri och innehav av narkotika. Det ser faktiskt inte så bra ut, mr Ellaway.” ”Narkotikaåtalet lades ner.” Han askar på mitt golv.

12

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 12

2012-02-28 08.54

”Hade ni tagit något den kvällen?” ”Det är förbjudet”, säger han med ett småleende. ”Nikotinabstinens, då? Var ni sur för att ni inte kunde få in en cigarrett mellan huggtänderna?” ”Hallå där.” Han sätter sig upp och viftar med handen. ”Jag kom inte hit för att bli anklagad. Jag är ju din klient.”

Jag för håret åt sidan. ”Mr Ellaway, jag försöker bara ta upp samma saker som de kommer att fråga er i rätten. Ni har gjort en annan människa till invalid. Om ni kan bevisa att det inte var ert fel att ni var ute, då klarar ni er. Och om ni inte kan det, då är det vårdslöshet, grov misshandel med mera, och då åker ni in på flera år. Flera år, mr Ellaway. Domarna är inte särskilt överseende med sådant.”

Han rycker på axlarna igen.

Det ringer. ”Ursäkta”, säger jag och lyfter på luren. ”Hallå?” ”Lola?” Det är Josie. Hon har jobbat i receptionen sedan två måndårar smet från henne under samma natt. ”Lo, din syster ringde. Hon sa att värkarna hade börjat och ville att du skulle komma till sjukhuset. Hon är på St Veronica.”

Hjärtat slår ett extra slag. ”Jag ska försöka. Tack, Josie.” Jag vänder mig till mr Ellaway, som fortfarande sitter och askar på mitt golv. ”Mr Ellaway, jag måste iväg. Vi ses igen i morgon, och jag vill att ni ska tänka på vad jag har sagt. Jag behöver så många detaljer som möjligt, så dra er till minnes allt ni kan. Tack ska ni ha.” ”Tack själv.” När vi skakar hand knakar det i mina knogar, och han sitter kvar på stolen. ”Mr Ellaway, ni kan gå nu.” ”Jaha. Okej. Vi ses i morgon.” Han reser sig och stolpar ut ur rummet. ”Och ni kan stänga …” Han är borta, och dörren står på vid gavel. Tyst för mig själv yttrar jag några välgrundade åsikter, går och stänger den själv och lovar mig att fakturera Ellaway för varenda utgift jag kan komma på. Jag ska fakturera varenda kopp kaffe jag dricker medan jag arbetar åt honom. Och det ska vara handmalet, och jag ska ha grädde till. Tanken muntrar upp mig en smula.

Jag ringer chefen och förklarar. ”Kan jag ta ledigt i dag? Så tar jag igen det nästa vecka.” ”Ett barn.” Han låter fundersam, vilket han för all del brukar göra. ”Iväg med dig då. Så får vi se om det blir en av oss.”

13

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 13

2012-02-28 08.54

Jag förstår inte om det är menat som ett skämt, så jag skrattar lite för säkerhets skull. Jag hämtar kappan och klämmer mig ut ur mitt lilla kontor. På vägen förbi receptionen känner jag en hand på min axel. ”Lola May, du har räddat mitt liv.” Det är Jerry, en av mina alkisar, som hämtats in av min vän Ally. Jerry luktar som en soptunna, vilket betyder att han har supit till igen. ”Ville ba tacka frall go hjälp, Lola May, du är första klassens avvokat.” ”Tjena, Jerry”, säger jag. ”Vad gör du här?” ”Blev kvar ute förra månnatten. Va inte mitt fel, försökte hitta skyddsrum, det försöker jag ju alltid. Har inget emot dom, dom är riktigt trevliga faktiskt. Hittar dom inte alltid, men det är inte mitt fel, Lola May, jag försöker ju. Å så säger dom att jag pissa på han som skulle fånga mig, men nåt sånt skulle jag allri göra. Allri. Jag är ju en hygglig kille, Lola May.” Han vajar fram och tillbaka, tittar storögt som ett barn. ”Dom säger att jag måste betala kemtvätten, du måste hjälpa mig, Lola May. Vill inte betala nån kemtvätt. Inte peng … inte gjord … gjord av pengar. Säg åt dom att jag allri skulle pissa på nån som ba gör sitt jobb.”

Jag har sett honom i sämre skick: han är illa däran, men sinnet för humor är inte helt borta. Han har lyckats komma ut och supa igen, så han kan inte ha suttit inlåst hela tiden. Det kanske inte blir så svårt. ”Varför är han här?” frågar jag Ally, som står en bit bakom honom. ”Måndrift. Det är tolfte gången, rätt hopplöst.” ”Ingen kemtvätt?” säger Jerry och vänder på huvudet. ”Jerry”, säger jag, ”vad hände med AA-programmet?” ”Frugan har lämnat mig”, säger han. ”Jaså? Före eller efter att du började supa igen?” ”Åh, Lola May, va du är hård mot mig, va ska jag ta mig till?”

Jag börjar bli otålig. ”Du, Ally, jag kan ta fallet om det kan vänta till i morgon, han är en av mina stammisar.” ”Vilken tur du har.” ”Han är harmlös.” ”Jag”, förkunnar Jerry, ”är en gentleman. Gör mitt bästa.” ”Det kan väl vänta en dag?” ”Då sätter jag honom i arresten så att han nyktrar till”, säger Ally med ett flin. ”Vill inte sova på halm. Lola May, säg åt han att jag inte vill sova 14

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 14

2012-02-28 08.54

på halm!” gnyr Jerry medan Ally föser iväg honom i korridoren.

Jag vänder mig om för att gå, och det är då jag ser att en karl som sitter på en av stolarna har bevittnat hela samtalet. Håret står upp i tottar och ögonbrynen är tuktade till ilskna vinklar. Han sitter med munnen halvöppen så att tänderna syns. Meningen är att han ska se ut som en räv, men det liknar mest ett smaklöst fotografi. ”Ursäkta mig”, säger jag.

Han ser oavvänt på mig. ”Väntar ni på någon?”

Han vrider sakta på huvudet och spottar mellan tänderna på golvet.

Sedan vänder han tillbaka blicken mot mig. ”Jävla reptiler”, säger han.

Jag tar bussen till sjukhuset. Längst bak i bussen märker jag plötsligt att jag sitter och viker en svala av biljetten; jag knölar ihop den och stoppar ner den i fickan. Inte så bra att återuppliva gamla ovanor.

Min syster Becca och jag står inte varandra så nära.

Barnet har två tänkbara fäder, tack vare ett misstag från Arlas sida: ytterligare en kil mellan oss. När Becca befann sig mitt emellan hemmet och jobbet en månnatt inställde hon sig som en god medborgare vid närmaste låshägn. Det råkade vara en fredag, och det var massor av folk där; fredagar och lördagar är alltid värst. Något geni satte henne i en cell med en man hon inte kände. Vilket förmodligen inte hade fått några allvarliga följder om inte Becca var en av de olyckliga kvinnor vars ägglossning följer månens faser. När raggen reser sig börjar hon löpa. Om jag hade vetat om det skulle jag ha rått henne att ta ett piller så att menstruationscykeln kom ur fas, men det dröjde innan jag fick kännedom om det.

Det var statens fel, inte hennes, så juridiskt sett är varken hon eller den anonyme mannen ansvariga. Men tyvärr såg hennes man inte saken på det sättet.

Som god syster följde jag med henne till kurserna på mödravården.

Jag hjälpte henne med andningsövningarna, höll henne i handen. Jag fick Arla att intyga att äktenskapsbrottet inte var hennes fel, vilket inte var så enkelt, men jag gjorde det; och därmed blev hon berättigad till så mycket av makens förmögenhet att hon klarar sig. Jag lovade rent av att vara med när värkarna satte igång. Men genom hela graviditeten 15

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 15

2012-02-28 08.54

fanns det en mur mellan oss, och jag anade vad det berodde på. Det var inte bara det att jag jobbade på den institution som bar ansvaret för att hon skulle bli ensam mamma, vilket var min konservativa systers värsta mardröm. Det var snarast att hon inte kunde säga att hon innerligt hoppades att barnet skulle vara normalt, för det skulle vara som att säga att hon hoppades att barnet inte skulle bli som jag.

Hon är mer rädd än de flesta för att få ett barn som inte är lykant, och det beror på mig. Det var bara när vi var väldigt små som hon inte märkte någon skillnad under månnätter. Hon satt inlåst hemma med föräldrarna och ägnade tiden åt att kamma sig eller vad hon kan ha gjort, medan jag hämtades och fördes till ett Arlahem. Hon blängde på mig som om jag hade en hemlis som jag inte ville berätta. Och senare kunde jag inte delta i de ivriga spekulationerna om vilken bana vi skulle slå in på, för alla vet ju vad som händer med barbackor: de rekryteras till Arla. Man kan välja på olika uppgifter inom organisationen, men det råder inget som helst tvivel om att man ska arbeta där. Därtill är uppgiften alltför viktig, och att vara nolla är en alltför sällsynt missbildning: alla måste redan nu göra sitt yttersta och sköta flera jobb på samma gång. Det står klart vid födseln. Becca säger aldrig att jag inte har den rätta känslan för familjen, att jag saknar inlevelseförmåga, men jag vet att det är så hon tänker. I hennes ögon stal Avdelningen för regleringen av lykantropisk aktivitet hennes lillasyster. Om den stjäl hennes barn vet jag inte vad hon tar sig till.

Becca ligger mitt på en vit säng, det mörka håret är trassligt på ett sätt som hon under andra omständigheter skulle skämmas för. När jag kommer in får jag ett vänligt leende som nätt och jämnt döljer besvikelsen över att jag inte är hennes man. ”Hur går det, syrran?” säger jag.

Hon pratar annorlunda än jag, beroende på lykantskolorna: till och med när hon är så här trött och pressad låter hon mer förnäm. ”Läkaren säger att allt kommer att gå bra, det är bara ett par timmar kvar.”

Ett par timmar låter ganska länge i mina öron, men Becca brukar alltid säga att jag saknar tålamod. Jag slår mig ner på stolen bredvid sängen. Becca verkar få en sammandragning, och jag låter henne hålla mig i handen. Hon kramar hårdare än Ellaway. ”Andas”, påminner jag henne.

Jag vill ha en cigarett, men om jag tänder en här inne kommer 16

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 16

2012-02-28 08.54

polisen, vare sig jag är Arlaagent eller ej. Becca flämtar i sängen, och jag drar in den sterila luften och försöker inbilla mig att den är askgrå.

Den smakar desinfektionsmedel.

En man med grön pappersmössa kommer in med bestämda steg och undersöker min syster utan att säga något. Efter ett par minuter släpper Becca min hand och jag rör på den, försöker få musklerna att återvända till sina ursprungliga platser. Mannen med den gröna mössan nickar för sig själv och säger något om öppningsstadier till sköterskan. Han vänder sig mot dörren. ”Hej”, säger jag innan han når den. ”Hej. Jag är dr Parkinson, överläkare – och ni är en vän till henne?” ”Jag är hennes syster.” Becca låter huvudet falla ner på kudden och säger ingenting. ”Ja, det går ju bra för henne”, säger han med lugnande röst. ”Jag har några andra patienter att se till, men det borde inte bli några problem.”

Oron skymtar till i Beccas ansikte, och sedan vänder hon sig bort från mig. Uppenbarligen har hon inte ställt den fråga som är viktigast för henne. Det hade varit bättre för henne att fråga innan jag kom hit.

Och eftersom hon inte hann det tänker hon inte fråga alls. Mig lurar hon inte, men det är snällt av henne. Fast det hade varit ännu snällare om hon inte hade känt ett sådant starkt behov av att ställa frågan. ”Kommer allt att gå enligt planerna?” säger jag. ”Hursa?” ”Kommer barnet ut med fötterna först som planerat?”

Jag hör början på ett ogillande läte, så jag avbryter honom. ”Jag föddes nämligen med huvudbjudning, och min syster och jag tycker det räcker med en nolla i familjen.” ”Åhå. Så ni är från Arla?” ”Japp.” Becca ligger tyst, ser inte på mig. ”Det finns ingenting att oroa sig för. Jag ska se till att allt går som det ska.” Varpå han gör sin sorti. Det var ju inte mycket till svar. Ultraljuden har gång på gång visat att barnet ligger med fötterna ihop, redo att bege sig ut, och med tanke på det borde det inte bli några problem.

Fast allt kan gå fel i sista minuten. Barnet fastnar, halsen böjer sig eller så kommer inte tillräckligt mycket syre till hjärnan vid fel tidpunkt, eller så händer det för mycket på för kort tid. Att barnet ligger fel är en indikation, inte orsaken. Jag föddes med huvudet först liksom alla 17

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 17

2012-02-28 08.54

andra nollor jag känner, men trots att Becca har ett ultraljudsfotografi i plånboken lär hon inte sluta våndas förrän hennes lilla lykant har visat sig i kött och blod. Läkaren har inte lugnat henne. ”Där hör du.” Jag klappar Becca på handen. ”Inget att oroa sig för.”

Hon pratar utan att se på mig. ”Det var inte juste, May. Du vet mycket väl att jag aldrig sagt något om att jag inte vill att barnet … ska vara …”

Det är sant. Det har hon inte.

Här har jag ett val. Jag kan ljuga och säga: det var bara jag som oroade mig, enda skälet till att jag nämnde dig var för att säkert få honom att svara; eller så kan jag tala sanning och säga: ja, men jag vet att det var det du tänkte på. Till min lättnad kommer en ny värk, och jag behöver inte svara.

Min syster kämpar på sängen. Jag sitter och tittar på. Visst har hon oerhört ont, men hon hade nog rätt. Jag saknar den rätta inlevelseförmågan. Överläkaren kommer tillbaka med jämna mellanrum. Jag undrar hur hon har råd med honom: han dryper av pengar, inte svett. Jag sitter på min plaststol och låter honom ignorera mig.

Becca ligger på sängen och tilltalar mig en eller två gånger i timman.

Till sist är det dags. Jag vänder på huvudet och märker att det efterlängtade slutet nalkas. Pyttesmå fötter tittar ut och sedan små knän, och då står det fullständigt klart att barnet kommer att bli lykant.

Läkaren drar fram honom med återhållen triumf, och där är han: en liten pojke, insmetad i kroppsvätskor, fåfängt fäktande med sina nya små lemmar i det bländande ljuset. Ansiktet ser lustigt ut, hoptryckt och alldeles rött: han ser ut som en flådd kanin. Han är skräckslagen.

Parkinson lyfter upp honom, granskar honom, utsätter honom för några korta tester. Det rycker i händerna på Becca; jag sitter alldeles still. ”Fullständigt frisk på alla sätt”, kungör Parkinson till sist, och han räcker över den lilla palten till sköterskorna så att de kan hudflänga honom. Pojken skrynklar ihop ansiktet när de sätter igång att torka honom.

Svetten rinner över Beccas ansikte; hon gråter nästan. ”Tack, gode Gud. O tack, gode Gud, o tack …”

Då erinrar hon sig att hennes barbackasyster lyssnar.

18

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 18

2012-02-28 08.54

”Det gör ingenting”, säger jag och rycker på axlarna. ”Nu får du i alla fall behålla honom.”

Det kommer en ny värk, den här gången gäller det efterbörden. Jag räcker henne handen och kramar tillbaka så hårt jag kan. För att hon inte ska krossa den helt och hållet. Kanske känns det som ett band med världen där ute.

När jag väl kommer hem har jag tre olika huvudvärkar. Jag drar kortet, går in genom dörren och tar hissen upp till sjunde våningen. Huset är lite sjabbigt. Det ligger dammråttor under elementen och färgen flagnar från fönstren; när jag badar har det hänt att jag fått gipsbitar i håret. Detta innebär att det är billigt, vilket i sin tur innebär att jag kan bo här. Och så finns här inga lykanter, inga vuxna i alla fall. Det började med att nollorna flyttade in på grund av den låga hyran. Dessutom är lägenheterna för små; lykanterna vill gärna ha ett ganska stort rum som låshägn. Efter ett tag flyttade de ut för att det började krylla av barbackor, och nu är det tämligen lykantfritt. Vi får oftast lykantbarn eftersom tillståndet inte är ärftligt, och vissa av oss, mycket få, gifter sig med lykanter, men det finns en nolla i varje lägenhet. Det har sina fördelar, varav den största är att ingen tror att jag tänker gripa dem.

Jag kommer in i lägenheten. Jag har målat rummen i rött och blått och försökt göra dem mysiga, men i själva verket är de bara små. Sovrummet innehåller en dubbelsäng där jag sover ensam, och på ömse sidor finns det ett par tre centimeter ledigt utrymme. Köket är trångt, och där finns en del mat, tillräckligt för att laga middag. Jag har inte tänkt på mat de senaste timmarna, så jag är inte hungrig än, men snart blir jag det: jag måste bara ställa in mig på det. Vad jag har sett fram emot är ett varmt bad, kvällens första stora hugsvalelse.

Jag har ont i fötterna. Jag sparkar av mig mina Magica de Hex-skor och linkar fram mot mitt mål. När jag öppnar dörren ser jag en stor våt fläck i taket, varifrån grått vatten sakta strilar ner mot golvet och bildar en mindre sjö.

Jag orkar egentligen inte med några fler bakslag, men jag kan inte bada med rummet i ett sådant skick. Jag tar mig uppför trapporna, utan skor, och knackar på hos familjen Cherry, de som bär skulden för förödelsen. Jag upptäcker att barnen – båda är lykanter – barnvaktar sig själva i kväll och har glömt att skruva av kranen.

19

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 19

2012-02-28 08.54

”Ni kanske kan skruva av den nu?” säger jag. ”Det är fullt av vatten i mitt badrum.”

Pojken fnissar; flickan säger: ”Förlåt, miss Galley, vi är hemskt ledsna.” Hon ser så orolig ut att jag nästan säger att det inte gör något – fast hon har en fnissande bror som vållat översvämning hos mig, så jag låter bli. De springer in för att ta hand om vattnet, och jag beger mig nedför trappan och funderar på om taket kommer att torka av sig självt.

Jag står vid min dörr när jag infångas av grannen mitt emot, mrs ­Kitney. Mrs Kitney är en gammal sladdertacka från personalavdelningen som lyckas få allt hon säger att låta som om hon ömkar någon som klagar över sjukdomar i de inre organen. ”Du är sen, Lola”, säger hon. ”Nej, det är ingen fara”, säger jag. Svaret är kanske inte så välfunnet, men som hon talar är det svårt att låta bli. ”Du har inga skor på dig”, anförtror hon mig. ”Jag var tvungen att rusa upp en våning. Cherrys ungar hade glömt en kran.” ”Åhå, men det var hemskt det som hände med stackars Johnny Marcos, inte sant?” säger hon och skakar på huvudet.

Jag trodde inte att hon kände honom särskilt väl, men hon har förstås fått höra det. ”Ett rötägg. Jag företräder honom, men han har ingen större chans. Domaren lär inte lägga fingrarna emellan.”

Hon sänker ögonbrynen. Det är tänkbart att hon blir förvånad över att jag åsidosätter tystnadsplikten på det här sättet, men bara på samma vis som det är tänkbart att jag vinner på lotteri och blir miljonär. ”Företräder du honom?” ”Ja, han som bet av handen på honom. Någon måste göra det. Jag får alltid de hopplösa fallen.” ”Men då har du inte hört!” Hon slår ihop händerna framför munnen och böjer sig fram mot mig. ”Det är inte handen, Lola. Det är hela han.

Någon sköt honom i kväll.” Åter inne i lägenheten låser jag dörren och haspar den. Jag vet inte om jag är rädd eller om jag vill vara i fred. Jag vet ingenting. Jag blundar och försöker se Johnny Marcos ansikte framför mig, men det enda jag ser är de bruna ögonen.

En smäll får mig att fara upp. Jag är väl spänd. Jag går och ser efter 20

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 20

2012-02-28 08.54

vad som är på tok, och genom badrumsfönstret får jag syn på en massa vatten som är på väg ner genom luften. Det daskar ner på gatan sju våningar ner, och ytterligare vatten följer strax efter. Det tar en minut innan jag fattar att det är ungarna Cherry som slänger ut vatten från badrumsfönstret.

Jag står inte ut. Johnny Marcos är borta, kommer aldrig tillbaka, och jag klarar inte av några skarpa ljud. Jag går in i vardagsrummet.

Det känns som om väggarna är på väg mot mig, och jag sätter på teven för att hålla dem borta med oväsen.

Nyhetsrubrikerna fyller lägenheten. Det är krig i Afrika. Varning för jordbävning i San Francisco. Inflationen tycks vara på väg att sjunka. En sjukvårdsutredning har tillsatts. En ny leksak har sålt slut bara några timmar efter att affärerna öppnade.

Somligt är lokala nyheter, men ingenting handlar om oss. Johnny kom inte med i nyheterna.

21

I_Whitfield_Nattvakt_75250076_v2.indd 21

2012-02-28 08.54