Fie Norsker MALERIER
Mattias Alkberg SKOGEN: ANTECKNINGAR
Pissa på den Skogen? Dra åt helvete. Jag pissar på skogen. Om jag tordes skulle jag det. Men så fort man stannar upp bara litegrann blir man väl ansatt av myror och fästingar. Eller värre, vargar, björnar. Vill bara hem Man stapplar fram nerför en bergskam, det är svårt att hålla balansen och man vill bara hem, så bara PANG slår blixten ned i en tall som knäcks på mitten och innan man kommer på om man borde ropa timmer eller eld i berget ligger man fastklämd under ekorrbon och pinnar. I fjärran kan man skåda en av de där sjöarna, fulla med fisk och skit, där man kunde dricka kallt vatten om man bara kom åt den. Men aldrig att man får det. Inte ett finger Naturen lyfter inte ett finger för en människa i nöd. Är du, säg, två meter från en tjärn, en inbjudande mörk och botten lös, fylld med friskt vatten så får du gå två meter till för att komma fram. För inte kommer tjärnen till dig. Samma sak gäller allt annat med, ett blåbär, en kantarell, vad som helst. Det är ditt problem. Naturen med alla sina resurser är så full av sig själv att kunde och ville den pissa på dig skulle den göra det utan att blinka. Men den bryr sig inte. Den skiter i dig, ändå ska du dit och uppleva den, i all sin otrevlighet. Inget stadsbarn Jag är inget stadsbarn. Tro inte det. Jag är uppväxt i en svensk småstad under någon slags förortsförhållanden med naturen runt knuten och en Konsumbutik på samma avstånd. Och de man var rädd för hängde sällan inne på Konsum. I
alla fall gjorde de inget med en inne på affärn. Däremot i skogarna nere vid älven och ovanför storvägen, där hängde de, sniffade lim och ville slåss. Ja, jag följer med och handlar. Fina skogsminnen I artonårsåldern när jag hyfsat regelbundet under en sommar tog med mig en kasse öl och en bergssprängare ner till en annan del av älvstranden och satt där själv och lyssnade på Slayer och blev full. En promenad med barnen långt senare, 20 år senare, när vi gick vilse i skogen. Det fina med det minnet är väl egentligen när vi till sist hittade ut. Så det kanske egentligen är en annan slags minne. Har jag bara ett enda fint skogsminne? Kan det verkligen stämma? Skogens konsensus Kring och i skogens och naturens totala mäktighet kan alla enas. Den är större än Gud och dess antikosmiska motsvarighet i andra ändan av det religiösa spektrat. Ut i skogen går man för att be. Ut i skogen går man för att praktisera magi: svart-, vit- och sexmagi. I gläntorna samlas man med likasinnade och bankar på stubbar och skriker varandra i ansiktet om man har problem med sin mansroll. I skogen träffas man och tränar feministiskt självförsvar. Man träffas och dansar och tar droger och bara älskar varandra i skogen. Man har paramilitära övningar i skogen tillsammans med sina nassepolare. En låt som inte är klar: Aldrig mera skog Skog, aldrig mer en skog/Jag har fått nog av fotriktiga skor/ av kojan där du bor, ditt golv av trampad jord/två stolar och ett bord/bara meningslösa ord Men jag kommer ändå/En dröm hälsar på/Jag är i den/kän-
ner du den/nåt ömsint som bultar i ett sår/Varmt eller kallt/ absolut inte allt/men en del av vad som en gång var två Gode Gud, ingen mer natur/Jag hatar djur, alla otäcka ljud, men du går igång på sånt där/Småvilt, en räv/ditt hagelgevär Men jag kommer ändå/En dröm hälsar på/Jag är i den/känner du den/nåt ömsint som bultar i ett sår/Varmt eller kallt/ absolut inte allt/men en del av vad som en gång var två ¾ (ballad) Vers: C/Am/Dm/G Brygga: G/C/Am/F Refr: Fm/Fm/Bb/Bb/C/G/Fmaj/Fmaj Djuren i skogen Myror, getingar, vargar, björnar, rävar, harar, älgar, flugor, mygg, ormar, fåglar, ekorrar och så vidare: möss, grävlingar, fästingar, troll, järvar och människor som bara vill göra sin grej utan inblandning av andra. Äckliga, irriterande, luktar illa och vill inget illa men gör illa. Inte helt olikt den tysta majoriteten i Tyskland under 30-talet. Gör man inte gott gör man per definition illa. Jag hoppar över några led här, det är en enkel, lätt naiv, men inte helt idiotiskt tanke, tänk den lite så får du se. Respekt Människan säger sig respektera skogen och naturen. Först och främst stämmer det inte. Vi försöker bemästra den. Vi bygger ut älvarna och skövlar skogen och dödar djuren. Vi kan inte låta den vara. För det andra, så har naturen ingen respekt för oss. Den bryr sig inte. Den bara är där och förr eller senare briserar dammarna och dränker våra synder. Att respektera något som inte respekterar tillbaka, man kan argumentera för att det är lite som att finna sig i Gud, den
jäveln, och hans överlägsenhet. Accepterar man att han finns accepterar man hans lagar. Men jag vägrar. Hur vägrar jag? Pissa på den igen/fint sommarminne Jag var kanske 14. Jag gick med en tjej genom skogen. Insmord i alla de rätta oljorna för att skrämma bort myggen, men ändå var de överallt. Och jag klagade både högljutt och för mig själv. Jag skämdes för jag kunde inget om skogen och jag var pissnödig men var för blyg. Solen sken liksom i lager, som genom persienner en söndagmorgon, ner på mig via tallkronorna och grantopparna. Fåglar sjöng och det krafsade, inte alls hotfullt, en bit in i snåren och jag stannade upp för att lyssna. Tjejen märkte inget utan fortsatte gå: vek undan ris och ormbunkar i sina fotriktiga skor. Jag tappade bort henne, eller om det var hon som tappade bort mig. Eller om hon bara tröttnade på mitt gnällande. Jag gick vidare, sprängfylld av piss. Jag kom till en glänta där solen sken som på ett altare. Och där satt en liten hare och stirrade på mig. Det var absurt och jag orkade inte längre. Haren stod där på bakbenen, som en konfirmationspräst, och fattade som en konfirmationspräst inget om hur det var egentligen. Helt trygg i sin förvissning om rätt och fel. Eller hur man nu ska formulera sig. Vem vet egentligen vad som rör sig i en prästs eller en hares huvud? Inför Gud och denna församling, sa jag och plockade fram min pojkkuk ur byxorna och pissade en djupt gul stråle på barr, bär och kottar. Och haren satt kvar och stirrade. Om den brydde sig kunde jag inte utläsa. Men det här var det fina, och kanske är det just det folk menar när de pratar i lyckliga tungor om skogens förträfflighet, nämligen att skogen inte dömde mig. Jag pissade på skogen och den lät mig hållas. Ingen annan gör så.
Christine Ödlund FREQUENCY MAGENTA
Elin Unnes Gylve Fenriz Nagell EN ULVS BEKÄNNELSER
När jag först började lyssna på black metal blev jag besatt av musiken delvis för att den beskrev en fysisk plats som jag kände igen (dock även för att banden var högljudda nog att dränka ljudet av en massa människor omkring mig som jag hatade). För mig lät inte texterna som metaforer, bara som beskrivningar av vad jag såg utanför fönstret. Det var en av de allra första gånger som jag upplevde att någon skrev om min omgivning på ett tilltalande sätt (den enda som gjort det tidigare var Edith Södergran). För på samma sätt som den importerade kristendomen så totalt misslyckas med att förklara det unikt nordiska mörkret och skogen så struntar mycket av vår konst också i att beskriva våra regionala förutsättningar. Vilket – okej det här är långsökt, men det är så jag känner – i förlängningen gör att det känns som att bo i en osynlig, overklig natur som mest bara är i vägen och absolut aldrig erbjuder njutning eller skönhet. Mystiken, kylan, ljuden, känslan av en kanske 900-årig individ, allt sånt får man lista ut själv. Så ju mer black metal jag lyssnade på, desto bättre blev jag på att leva i Norden. Och för mig kommer Darkthrone för alltid att vara det black metal-band som bäst förmedlar den nordiska berättelsen. Den där iskalla, avvaktande och förtätade platsen som är mörk som i graven och farlig för alla som inte fötts in i den. Skogen. Och vad den gör med en. Det var Darkthrone som första gången fick mig att se något mer än bara eländiga träd och ett arv jag aldrig önskade mig. Darkthrone består av två personer: Nocturno Culto, som bland annat gjort den ödsliga, vackra filmen The Misanthrope – full av skogsmontage, schäfrar i insnöade bilar och män som tröstlöst släpar enorma kistor längs snöklädda vägar – samt Fenriz. Fenriz är en av världens bästa trum
misar, han är en levande legend och jag visste att han gillade skog, jag hade bara ingen aning om hur mycket. Under alla år som jag mailat dig om olika saker – intervjuer, spelningar, filmvisningar – så har du gång på gång tackat nej eftersom du varit ute och campat. Hur många veckor om året tillbringar du i skogen? Fenriz: Det beror på, men Marka – en 1 600 kvadratkilometer stor skog som omger Oslo – är precis runt knuten, så oftast åker jag bara över dagen. Ibland är jag inte ute mer än en timme, ibland åker jag längre ut. Jag använder också Marka för att tälta. Det tar ungefär 24 timmar plus planeringen. Vad gör du därute i ensamheten? – Går på tur, till fots eller på skidor. Jag använder aldrig snöskor eller skridskor, men många andra gör det. Jag och Vallhall-bröderna [Ronny och Kenneth Sorkness från Fenriz sidoband Valhall] brukade cykla där också, men det var när Kenneth hade en Van. Nu för tiden måste vi ta med cyklarna på tåget eller tunnelbanan, och det är inte så lätt som det låter. Tågen har regler om såna grejer, det är komplicerat och gör att tältlivet går åt helvete. Jag hatar de där reglerna. En gång var jag tvungen att leda en trasig cykel genom tre Stockholmsförorter för att jag inte fick ta den på tåget. – Redaktören för en av Oslos kvällstidningar, Aftenposten, känner likadant. Hon skrev om det, och jag skickade en insändare till henne och sa att jag höll med. Hon bad mig skriva om det i tidningen, men just då hade jag inte tid. Fast jag har skrivit flera tältningsartiklar till Aftenposten, jag har skrivit en hel del Marka-relaterade insändare men också en krönika, tillsammans med professor Mikael Ohlson på UMB
[Norges Universitet för Miljö- och Biovetenskap], om bevarandet av urskogen. Jagar du? – Nä, men det är många i Marka som gör det. Och så finns det orienterare, både proffs och amatörer. Och hundslädesfolket, forskare, folk som jobbar i skogsbranschen och de som lagar spåren, broarna, stugorna… Folk som sköter stugorna där de säljer mat och stugorna som du kan hyra för övernattning. Det finns dessutom stughotell där du kan ha möten eller till och med gifta dig. ”Dra till Marka” är en väldigt vanlig mening här i Oslo. De flesta vet vad det betyder. Det är klart att det finns de som aldrig använder Marka – synd för dem! Dessutom är det fullkomligt normalt för föräldrar att släppa ut sina barn i Marka. Det finns hundratals naturdagis där och en hel del skolresor. Det finns små kyrkokapell också. Så precis lagom till när kidsen fått nog av Marka och tröttnat på skogen, precis som jag själv gjorde när jag var liten, så har de liksom redan installerat skogsprogrammet på sin livsdator. När de sen söker rekreation senare i livet är det mer sannolikt att de väljer Marka framför valium. OK… – Om du tror att jag överdriver nu så ska du veta att jag säkert inte ens nämnt hälften av allt som pågår i Marka. Som badutflykter, backhoppning, scouter, vindsurfing och off road-cykeltävlingar. Marka är för ALLA åldrar. Bokstavligt talat. Alltså, när vi blir så gamla att vi inte kan gå längre så tar ålderdomshemmet, eller var du nu hamnat, och kör ut dig till någon stuga så att du kan fortsätta njuta av skogen. Det finns däremot absolut noll rullskridskoaction i Marka. Asfalt saknas helt. Men några galningar vill bygga det också. Jag
är medlem i Naturvernforbundet och vi fick precis igenom en stor lagändring för att förhindra just såna saker − Markalagen. Lagen förhindrar också att man hugger ner den sista delen, cirka 10%, ”naturlig” skog i Marka. Jag hade ingen aning om hur engagerad i skogen du faktiskt är. Jag började engagera mig – samtidigt som jag började gå det blå spåret i Marka med kartor och allt sånt – kring 1997. Gradvis har jag blivit väldigt involverad. Jag skulle gissa att jag är en av de 100 mest involverade i Marka. Jag är ett av frontlinjens ansikten, så att säga. Jag har blivit intervjuad i Snø og Ski, skidföreningens tidning, och så har jag varit med i Ut i Naturen, NRK:s naturprogram, som representant för Marka. Är du hardcore och kör med tält och lägereld eller bor du i stuga? – Jag föredrar att tälta. När man tältar blir det som att man äger den platsen, om än bara för en kväll och en morgon. Sen drar man vidare och lämnar platsen i samma skick – eller BÄTTRE – som innan man kom dit. Jag har en loggbok (ha ha ha, LOG! Fattaru!?) och där står det att jag i skrivande stund tältat på 101 olika platser i Marka. Jag tror också att jag innehar något sorts rekord i flest campingturer under en säsong: 40 stycken mellan mars och oktober. Jag tältar inte från mitten på oktober till mars eftersom vi skandinaver är så långt norrut. I och med vintertiden innebär det typ tio timmar av att stirra rakt in i en lägereld följt av läggdags. Fuck that. Då är det bättre att åka skidor istället, det funkar dessutom på kvällarna eftersom det finns elljusspår. Och så har vi pannlampor. Jag använde en sån på min senaste tur med min tjej. Har du några campingregler?
– När man eldar i skogen finns det ju så klart en massa lagar, men i Marka finns det ytterligare regler: både skrivna och oskrivna. Jag har vuxit upp med dem, så jag vet hur man ska bete sig. Men ju mer du är därute desto mer kultiverad blir du, det gör dig till en bättre användare och det skapar förståelse för vad som är god skogsetikett och vad som inte är det. Att pissa på lägerelden som jag gjorde i Nocturno Cultos film The Misanthrope var till exempel kanske inte helt estetiskt. Men så var vi inte i Marka heller, utan vid Ulvsjøberget i Trysil. Jag var mycket i skogen med mina föräldrar när jag var liten och känner mig fortfarande helt mätt på skog och camping. Det enda jag kan tänka på är blöta yllelångkallingar som kliar så mycket att de skulle kunna användas under Abu Ghraib-förhör. Har du några tips på hur man får en bra skogstur? – Det finns MÅNGA som vill haka på mig på campingtur, de vet att jag kan de bra spåren och för många har jag blivit någon sorts Mr Forest. Jag har till och med blivit tillfrågad om jag vill bli turledare för ungdomar, men det är inte riktigt min grej. Dessutom frågar ungar alldeles för många komplicerade frågor, typ ”Varför finns det stigar i skogen?” Jag har lett turer för såååå många kompisar, för internationell press och för vänner från utlandet. Till och med australiensare, ha ha. (Grym idé att ha flipflops på turen till toppen av Spålsberget, Andrew!) Det jag alltid säger till alla som frågar är att de bara borde skaffa sig en karta och börja på egen hand, men väldigt få gör det. De flesta åker bara till samma plats gång på gång, och det är ju så klart helt upp till dem. Fast jag vinner. Jag kan inte lära ut äventyrslusta, det är något som kommer över dig och jag är glad att det hände
mig 1997. Det hjälpte förmodligen att mina föräldrar tog med mig till Marka när jag var liten, och att en vän gav mig en karta. Men VILJAN, att verkligen VILJA DET… det kan bara komma från dig själv. Hur kom det sig att du började hänga i Marka? – Jag hade festat för hårt under en period, så jag behövde det. Och så fick jag min 1998-depression, som jag tack och lov – bokstavligen – promenerade ifrån. Fast jag var tvungen att gå i tre år. Och apropå de där kliande kläderna… Nu för tiden finns det super-underkläder, som du har UNDER yllen. Jag blir aldrig kliig nu för tiden. Jag vill inte ha mer strul än vad det redan är att bära 22 kilo utrustning genom skogen. Vad får du ut av att vara i skogen? – Respekt för mig själv och en känsla för naturen. Många motionerar i Marka, men jag är bara där för naturen. Känslan av att komma hem, svettig och ensam, från en campingtur är njutning på en helt ny nivå… Att åka hem kommunalt, med folk som stirrar som om du är ett troll. Samtidigt är man själv helt sjukt uppspelt och uppfriskad. Min pappa är skogshuggare. När han är borta kommer hans skog att gå i arv till mig. Då och då kommer jag att tänka på det och får panik eftersom jag inte har den blekfetaste aning om vad jag ska göra med alla de där träden. Vad skulle du göra med omkring 300 hektar välskött pinus contorta? – Försiktig, selektiv avverkning − plukkhogst på norska, blädning på svenska. Det är det enda alternativet. Sen säger du åt dem som i sin tur tar över skogen efter dig att de ska göra samma sak. Du behöver inte sätta gran, den kommer av sig själv och blandar sig med dina selektivt avverkade tallar. Till slut kommer skogen att vara helt back to nature. Innan jag började lyssna på black metal hade jag svårt
att förstå Norden. Tror du att det är viktigt att vår lokala natur beskrivs inom konsten? – Jag tror faktiskt att det spelar störst roll för utlänningar. Nu finns black metal på museum och i många andra olika sammanhang. Allt tack vare att vi förklarade naturen som finns här i våra texter. Och för att vi bara var ärligt stolta över den. Vissa på ett vykortsaktigt sätt, men andra på ett djupare, mer metaforiskt sätt. Hur som helst, det blev ju bra till slut, men ändå… Jag tycker att norsk natur ÄR metal. Skulle du kunna bo någon annanstans? – Kanske i Sverige, Finland… Nya Zeeland… Kanada… Men här i Oslo, med Marka, är allt perfekt. Det är svårt att leva i ett land där man inte växt upp, det är svårt att känna den där naturliga kopplingen till platsen. Så jag är nöjd precis där jag är, och hoppas att jag aldrig kommer bli tvungen att flytta mot min vilja. Bara så du vet så har du instiftat en helt ny tradition här. Numera står det i lagen att alla eldar måste släckas ”Toxic piss!”-style, som du gör i The Misanthrope. – Också i eldstäder inomhus hoppas jag. Det är allt något för barnbarnen att se farfar göra med julbrasan.