Issuu on Google+

Fielding, J Forsvunnen.fm Page 5 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

Till Annie, mitt hj채rtegull


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 6 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 7 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

Författarens tack Återigen vill jag tacka Owen Laster, Larry Mirkin och Beverley Slopen för deras osvikliga vänskap och insiktsfullhet, deras goda råd och outtröttliga inspirationsförmåga. Ni ska veta att ert stöd betyder oerhört mycket för mig. Jag vill också tacka min fantastiska redaktör Emily Bestler och hennes assistent Sarah Brenham för deras skicklighet och det hårda, hängivna arbete de lägger ner. Tack också till Owens assistent Jonathan Pecarsky för att han alltid lyckas låta glad över att höra från mig. Jag tackar Judith Curr, Louise Burke, Laura Mullen, Estelle Laurence och de underbara personerna på Atria och Pocket för att de alltid anstränger sig för min skull – och för den jättegoda chokladen till jul. Ett speciellt tack till Michael Steeves från MacInfo, han som ryckte ut när jag hysteriskt skrek på hjälp eftersom min dator verkade ha slukat disketten. Han gjorde en heroisk insats. Tack till Maya Mavjee, John Neale, John Pearce, Stephanie Gowan och de anställda på Doubleday Canada, en underavdelning till Random House, eftersom de har gett mig ett aldrig sviktande stöd. Vi har samarbetat i många år nu och ibland har det skett förlagsomvälvningar. Jag är både stolt och lycklig över att vi fortfarande håller ihop. Försvunnen är den första av mina romaner där handlingen tilldrar sig i min hemstad Toronto, och medan jag skrev den här boken insåg jag hur mycket denna vackra stad betyder för mig. Jag står i särskilt stor tacksamhetsskuld till dr Jim Cairns, biträdande undersökningsdomare i Ontario-området och till Gord Walker på 7


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 8 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

den regionala expeditionen, eftersom de båda så vänligt tog sig tid att besvara mina frågor och dela med sig av sina kunskaper. Jag vill också framföra ett tack till Toronto International Film Festival – världens största filmfestival – både för att den gav bakgrund till den här boken och även står för några av mina finaste filmminnen. Mina läsare tackar jag än en gång för e-post, kommentarer och visad entusiasm. Ett speciellt tack till alla er som kommer när jag signerar böcker. Ni gör den sortens turnéer meningsfulla. Och till sist tackar jag min familj och mina vänner, i synnerhet Warren, min underbare make sedan trettio år tillbaka, och våra vackra och begåvade döttrar Shannon och Annie. Utan er skulle jag inte klara mig.


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 9 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

1 Morgonen började som så många andra av deras morgnar med ett gräl. Senare, när det var viktigt att komma ihåg händelsernas exakta ordningsföljd och beskriva hur lätt allting hade gått över styr, skulle Cindy anstränga sig för att försöka minnas vad hon och hennes äldsta dotter egentligen hade bråkat om. Hunden, duschen, hennes systerdotters kommande bröllop – allt skulle verka så trivialt, så betydelselöst, ingenting som var värt höjda röster och stigande blodtryck. Ett brus av ord som blåste förbi deras huvuden som en plötslig stormvind och spred bråte omkring sig men lämnade grunden orörd. Absolut ingenting onormalt. Början på en vanlig dag. Så hade det åtminstone verkat just då. (Minnesbilder: Cindy iförd den sjaskiga frottébadrocken i grönt och marinblått, som hon hade köpt strax efter det att Tom lämnat henne, på väg ut från sovrummet medan hon torkar sitt halvlånga, bruna hår med en handduk; Julia, insvept i ett vit- och gulrandigt badlakan, medan hon på andra sidan av den breda korridoren en trappa upp går fram och tillbaka utanför badrummet, med irritationen bubblande som lava från en vulkan inom hennes trådsmala, en och åttio långa gestalt; Elvis, den ständigt ovårdade, aprikosfärgade wheatenterriern som Julia tagit med sig när hon flyttade hem igen för knappt ett år sedan, skällande och nafsande i tomma luften medan han skuttar bredvid henne.) ”Herregud, Heather, vad sysslar du med därinne?” Julia bultade på badrumsdörren och dängde till den igen när hon inte fick något svar. ”Det låter som om hon duschar”, framkastade Cindy och ångrade i samma ögonblick att hon hade lagt sig i. 9


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 10 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

Julia blängde på henne under sin askblonda kalufs, som omsorgsfullt slätades till varje morgon för att utplåna minsta antydan till naturlig lockighet. ”Tydligen.” Cindy förundrade sig över att ett enda ord kunde låta så giftigt, uttrycka så stort förakt. ”Hon kommer säkert ut när som helst.” ”Hon har redan varit där en halvtimme. Det kommer inte att finnas något varmvatten kvar till mig.” ”Det kommer att finnas massor av varmvatten.” För tredje gången bultade Julia med knytnäven på dörren. ”Sluta, Julia. Akta så att du inte slår sönder den.” ”Jaha, ja. Som om jag skulle kunna slå sönder dörren.” För att poängtera detta bultade hon på den igen. ”Julia…” ”Mamma…” Dödläge, tänkte Cindy. Som vanligt. Som det alltid hade varit mellan dem, ända sedan Julia var två år gammal och absolut inte ville ha på sig den ryschiga vita klänningen som Cindy köpt till hennes födelsedag, den envisa lilla ungen som vägrade vara med på sitt eget kalas även efter det att Cindy hade erkänt sig besegrad och sagt att hon fick ha på sig vad hon ville. Nitton år hade gått. Julia var tjugoett. Ingenting hade förändrats. ”Har du varit ute med hunden?” frågade Cindy nu. ”När skulle jag ha gjort det, tycker du?” Cindy låtsades inte om det sarkastiska tonfallet. ”När du steg upp. Det är din uppgift.” Julia himlade med sina stora gröna ögon. ”Vi har en överenskommelse”, påminde Cindy henne. ”Jag går ut med honom senare.” ”Han har varit instängd hela natten. Han behöver säkert gå ut.” ”Han klarar sig.” ”Jag vill inte att det ska hända fler olyckor.” ”Gå ut med honom själv då!” fräste Julia. ”Jag är inte direkt klädd för att ta en promenad.” ”Du är fruktansvärt envis.” ”Du är skittaskig.” 10


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 11 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

”Julia… ”Mamma…” Dödläge. Julia drämde handflatan i badrumsdörren. ”Okej, tiden är ute! Alla lämnar simbassängen – badet stänger nu!” Cindy tyckte att ekot av Julias slag mot dörren kändes som en örfil. Hon höjde fingrarna mot kinden, kände hur den sved. ”Nu räcker det, Julia. Hon kan inte höra dig.” ”Hon gör det med flit. Hon vet att jag har en viktig audition idag.” ”Har du en audition?” ”För Michael Kinsolvings nya film. Han är i stan under filmfestivalen och han har gått med på att låta en lokal talang provspela.” ”Fantastiskt.” ”Pappa har fixat det.” Cindy lyckades le trots att hon bet ihop tänderna mycket hårt. ”Nu gör du så där igen.” Julia härmade sin mors spända ansiktsuttryck. ”Om du ska bli stel som en staty varje gång jag nämner pappa…” ”Jag är inte stel som en staty.” ”Ni skildes för sju år sedan, mamma. Du måste komma över det.” ”Jag kan försäkra dig att jag verkligen har kommit över det här med din far.” Julia höjde på det ena tunna ögonbrynet, plockat efter alla konstens regler. ”Hur som helst letar de efter någon som inte är känd, vilket förmodligen innebär att varenda tjej i Nordamerika kommer att vara tänd på att få rollen. Men herregud, Heather!” skrek Julia när vattnet slutade rinna. ”Det är faktiskt fler än du som bor här!” Cindy stirrade ner på den krämfärgade heltäckningsmattan under fötterna. Det var mindre än ett år sedan Julia hade bestämt sig för att flytta hem igen till sin mor och syster efter att ha bott hos sin far i sju år, och orsaken till det var bara att hennes fars nya fru tyckte att deras lyxiga takvåning på 450 kvadratmeter med sjöutsikt var för liten för tre personer. Julia hade också klargjort för 11


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 12 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

sin mor att hon bara tillfälligt flyttade hem, i första hand av ekonomiska skäl, och att hon skulle skaffa sig en lägenhet så snart hennes nyss påbörjade karriär som skådespelerska tog fart. Cindy hade varit så angelägen om att få tillbaka sin dotter och ta igen den tid de missat, åren som gått förlorade, att inte ens åsynen av Julias ouppfostrade hund kissande på vardagsrumsmattan kunde dämpa den ursprungliga entusiasmen så värst mycket. Cindy hade med öppna armar och stor tacksamhet hälsat Julia välkommen hem igen. Dörren till Heathers sovrum öppnades och en sömndrucken tonårsflicka i en alldeles för stor mörklila nattskjorta, mönstrad med små rosa hjärtan, tittade ut i korridoren. Smala, långa fingrar sköt bort ett antal hängande, bruna lockar från det tunna, ovala Botticelli-ansiktet och gned sedan tippen på uppnäsan som var översållad av fräknar. ”Vad är det här för oväsen?” frågade hon medan Elvis hoppade upp för att slicka henne på hakan. ”Jamen, herregud”, muttrade Julia ilsket när hon fick syn på sin syster och sedan sparkade hon på badrumsdörren med de bara fötterna. ”Duncan, se till att få din magra ända ur vagnen nu!” ”Julia…” ”Mamma…” ”Duncans ända är inte mager”, sa Heather. ”Det är sanslöst att jag ska komma för sent till min audition därför att min systers korkade pojkvän använder min dusch.” ”Det är inte din dusch, han är inte korkad och han har bott här längre än du”, protesterade Heather. ”Ett oerhört misstag”, sa Julia och såg anklagande på sin mor. ”Vem har sagt det?” ”Pappa.” Cindys läppar formades till det automatiska leende som alltid blev följden varje gång hennes exman nämndes. ”Låt oss inte dra upp det där just nu.” ”Fiona tycker likadant”, envisades Julia. ”Hon säger att hon inte förstår vad som tog åt dig när du lät honom flytta in här.” ”Sa du till den ärthjärnan att det inte angår henne ett jävla 12


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 13 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

dugg?” De ilskna orden flög ur Cindy. Hon kunde inte ha hållit dem tillbaka även om hon hade försökt. ”Mamma!” Heather spärrade ängsligt upp de mörkblå ögonen. ”Nu får du ge dig”, sa Julia och tittade återigen upp i taket. Det var de orden som knäckte Cindy. De drabbade henne som en pil rakt in i hjärtat och hon måste luta sig mot väggen för att få stöd. Som om Elvis var angelägen om att bidra med sin åsikt, lyfte han på benet och kissade på badrumsdörren. ”Åh, nej!” Cindy blängde på sin äldsta dotter. ”Titta inte på mig. Det var du som svor och skärrade upp honom.” ”Nu torkar du upp det där.” ”Det hinner jag inte. Min audition är klockan elva.” ”Nu är klockan halv nio!” ”Ska du på audition?” frågade Heather sin syster. ”För vad då?” ”Michael Kinsolving är i stan under filmfestivalen och han har bestämt sig för att låta snygga tjejer provspela inför den nya filmen. Pappa fixade det.” ”Coolt”, sa Heather medan Cindys läppar återigen krusades av ett stelt leende. Badrumsdörren öppnades och ett moln av ånga vällde ut i korridoren, följt av den långe, magre Duncan Rossi, vars våta, svarta hår hängde ner över spelande, bruna ögon. Kroppen skyldes nödtorftigt av en liten gul och vit badhandduk och han log ett snett leende. Han dök hastigt in i sovrummet som han hade delat med Cindys yngsta dotter i nästan två år. Enligt den ursprungliga överenskommelsen skulle han naturligtvis bo i gästrummet i källarplanet, ett arrangemang som hade varat hela tre månader. Under ytterligare tre månader förnekades det uppenbara, nämligen att Duncan smög upp till Heathers sovrum när Cindy väl somnat och sedan smög tillbaka innan hon steg upp, ända tills alla slutade låtsas även om ingen någonsin sa ett ord om förflyttningen. Sanningen att säga var det inget problem för Cindy att Duncan och Heather låg i samma rum. Hon tyckte verkligen om Duncan, som var omtänksam och hjälpsam i hemmet och på något sätt 13


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 14 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

hade lyckats behålla jämvikt och gott humör även efter det att Julia som en malström dragit in på andra sidan av korridoren. Både Heather och Duncan var snälla, ansvarsfulla ungdomar som hade börjat träffas första året i high school och pratat om att gifta sig ända sedan dess. Vilket var det enda som oroade Cindy på allvar. Ibland kunde hon titta på sin dotter och Duncan medan de satt och läste tidningen vid frukostbordet – Honey Nut Cheerios för hans del, Cinnamon Toast Crunch för hennes – och tänka att de nästan hade det alldeles för lugnt och skönt tillsammans, alldeles för stadgat. Hon tyckte det var konstigt att Heather mer än gärna valt en så trygg, medelålders livsstil och undrade om det hade spelat en viss roll att hon var skilsmässobarn. ”Varför har hon så bråttom att binda sig? Hon är bara nitton. Hon går på college. Hon borde vara ute i livet och hoppa i säng med vem som helst”, hade Cindy nyligen sagt och chockerat sina vänner. ”När ska hon annars kunna göra det?” hade hon tillagt, plågsamt medveten om att hon själv motvilligt levde i celibat. Cindy kunde på ena handens fingrar räkna de förhållanden hon hade haft efter skilsmässan, två av dem omedelbart efter Toms plötsliga beslut att lämna henne för en annan kvinna, en kvinna som han sedan hade lämnat för ännu en annan kvinna så snart skilsmässan från Cindy var klar. Sju år med andra kvinnor, tänkte Cindy nu, varje kvinna yngre och fräckare än den föregående. Minst ett dussin. Kanske tretton, tänkte hon och bet ihop tänderna. Och sedan dök lilla Fiona upp, den fräschaste slampan av dem alla. Hon var ju för fan bara åtta år äldre än Julia. Ett riktigt kex! ”Mamma?” frågade Heather. ”Mmm?” ”Mår du inte bra?” ”Cindy?” Duncan kom tillbaka och ställde sig bredvid Heather. Handduken hade bytts ut mot ett par moderiktigt blekta jeans. Han drog ner en marinblå T-shirt över sitt fortfarande fuktiga, totalt hårlösa bröst. ”Hur är det? Du ser så konstig ut.” ”Hon tänker på min far”, meddelade Julia trött. 14


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 15 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

”Va? Det gör jag visst inte.” ”Varför ler du då som om du drabbats av likstelhet?” Cindy drog ett djupt andetag och försökte få munnen att slappna av, kände hur den osäkert rörde sig hit och dit. ”Jag trodde att du hade väldigt bråttom att komma in i duschen.” ”Klockan är bara halv nio”, sa Julia när Elvis började skälla. ”Är det någon som vill gå ut?” frågade Duncan hunden, som svarade genom att springa runt alltmer hysteriskt och skälla ännu högre. ”Kom, så går vi.” Duncan tog trappan i långa språng med Elvis rusande i förväg, medan telefonen i Cindys rum började ringa. ”Om det är Sean är jag inte här”, sa Julia till sin mor. ”Varför skulle Sean ringa mitt nummer?” ”Därför att jag inte kommer att tala med honom på min telefon.” ”Varför vill du inte tala med honom?” ”Därför att jag har gjort slut med honom och han vägrar att acceptera det. Jag är inte hemma”, envisades Julia medan telefonen fortsatte att ringa. ”Och du då?” frågade Cindy skämtsamt sin yngsta dotter. ”Är du hemma?” ”Varför skulle jag vilja tala med Sean?” ”Kommer tillbaka om tjugo minuter”, ropade Duncan från ytterdörren. Han är bäst av dem, tänkte Cindy, gick in i sitt rum och sträckte ut handen mot telefonen på nattduksbordet bredvid sängen. ”Jag är inte hemma”, upprepade Julia i dörröppningen. ”Hallå.” ”Det är jag”, meddelade rösten när Cindy satte sig på den obäddade sängen och kände hur värken började mola i nacken. ”Är det Sean?” viskade Julia. ”Det är Leigh”, viskade Cindy tillbaka medan Julia besviket himlade med ögonen och sedan tittade ut genom fönstret mot trädgården. Därute skapade den sena augustisolen en illusion av frid och ro. 15


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 16 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

”Varför viskar du?” frågade Cindys syster. ”Är du sjuk?” ”Jag mår bara bra. Och du själv? Du ringer väldigt tidigt.” ”Tidigt för dig, kanske. Jag har varit uppe sedan klockan sex.” Nu var det Cindys tur att himla med ögonen. Leigh hade upphöjt syskonrivaliteten till en av de sköna konsterna. Om Cindy hade varit uppe sedan klockan sju, hade Leigh varit det sedan klockan fem; om Cindy hade ont i halsen, hade Leigh ont i halsen och feber; om Cindy hade en miljon saker att göra under dagen, hade Leigh en miljon plus en. ”Det här bröllopet blir min död”, sa Leigh. ”Du har ingen aning om vad det vill säga att planera ett bröllop i den här storleken. Ingen aning.” ”Jag trodde att allt var mer eller mindre klart.” Cindy visste att Leigh hade planerat dotterns bröllop ända sedan Bianca var fem år gammal. ”Vad är problemet?” ”Vår mor håller på att driva mig till vansinne.” Cindy kände hur värken hastigt spred sig från översta halskotan till näsryggen. Hon försökte mana fram en bild av systern, som var tre år yngre, fem centimeter kortare och sju kilo tyngre än hon själv, men hon kunde inte minnas hennes hårfärg. I förra veckan hade det varit mörkt kastanjebrunt och veckan före den skrikigt morotsrött. ”Vad har hon nu gjort?” frågade Cindy motvilligt. ”Hon gillar inte sin klänning.” ”Byt ut den då.” ”Det är för sent. Den förbannade klänningen är redan färdig. Vi ska prova i eftermiddag och du måste absolut vara med.” ”Jag?” ”Du måste övertyga henne om att klänningen är jättefin. Dig kommer hon att tro på. Och dessutom vill du väl se Heather och Julia i sina klänningar?” Cindy vände hastigt huvudet mot Julia som fortfarande stod i dörröppningen. ”Ska Heather och Julia prova i eftermiddag?” ”Aldrig i livet!” utbrast Julia. ”Jag kommer inte. Jag avskyr den där fåniga klänningen.” 16


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 17 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

”Klockan fyra. Och de får inte komma för sent”, fortsatte Leigh och struntade i Julias gormande. ”Jag tänker inte ha på mig den gräsliga, rödlila klänningen.” Julia började gå av och an i dörröppningen. ”Den får mig att se ut som en jättelik druva.” ”Flickorna kommer”, sa Cindy klart och koncist och såg sin dotters armar flyga upp i luften. ”Men jag börjar få väldigt ont i huvudet.” ”Ont i huvudet? Snälla du, jag har haft migrän i två dagar nu. Nej, hör du, jag har en förfärlig massa saker att göra. Vi ses klockan fyra.” ”Jag tänker inte vara med”, sa Julia när Cindy lade på luren. ”Det måste du. Du ska ju vara tärna.” ”Jag är upptagen.” ”Hon är min syster.” ”Då kan du själv ha den jävla klänningen.” ”Julia…” ”Mamma…” Julia snodde runt, försvann in i badrummet längst bort i korridoren och smällde igen dörren efter sig. (Tillbakablick – Julia, en knubbig liten tulta med smilgropar i de runda kinderna som inramas av Shirley Temple-lockar, borrar sig in mot sin gravida mors mage medan Cindy läser en godnattsaga för henne; Julia vid nio års ålder visar stolt upp glasfiberbandagen hon fick efter att ha brutit båda armarna när hon föll av cykeln; Julia vid tretton års ålder, redan nästan huvudet längre än sin mor, vägrar trotsigt att be om ursäkt för att hon svurit åt sin syster; Julia året därpå när hon packar ner sina kläder i den nya Louis Vuittonväskan hennes far har köpt till henne, bär ut den till hans väntande BMW och lämnar barndomen – och sin mor – bakom sig.) Senare skulle Cindy undra ifall dessa minnesbilder hade varit en föraning om en hotande katastrof, om en nära förestående olycka, ifall hon på något sätt hade anat att skymten hon fick av Julia när hon försvann in i badrummet var det sista hon skulle se av sin besvärliga dotter. 17


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 18 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

Antagligen inte. Hur skulle hon kunna misstänka något sådant? Varför skulle hon göra det? Det var alldeles för tidigt på dagen för att komma ihåg att en katastrof liksom mycket annat ont ofta föds ur det hopplöst vardagliga, att avgörande ögonblick sällan har den digniteten i nuet och bara kan ses klart och tydligt vid en tillbakablick. Och därför var det helt naturligt att Julias mor inte uppfattade morgonen den dag hennes dotter försvann som något annat än en i raden av liknande morgnar, och grälet bara som det senaste inlägget i deras pågående debatt. För Cindy hade detta ingen större betydelse än det som var uppenbart – hennes dotter gjorde livet surt för henne och det var väl ingenting nytt? Julia… Mamma… Schackmatt.


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 19 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

2 ”Jag har träffat en underbar karl.” Cindy stirrade på sin väninna tvärs över trädgårdsbordet. Trish Sinclair utstrålade ledig världsvana och tidlös charm. Hon borde inte ha varit vacker, men det var hon med ett ansikte där skarpa kantigheter tävlade om utrymmet, och de Modigliani-liknande dragen framhävdes ytterligare av det onaturligt svarta håret, ett hår som i dramatiska virvlar hängde ner över beniga axlar mot den djupa klyftan som exponerades vid de översta knapparna på den klargula blusen. ”Du är gift”, påminde Cindy henne. ”Ingen för mig, dumbom. Men för dig.” Cindy lutade nacken bakåt, lyfte upp ansiktet mot solen, drog ett djupt andetag och kände en smula höst i luften. Om en månad skulle det förmodligen vara för kallt att sitta på en bänk i en väninnas trädgård mitt på dagen och välja vilka filmer man skulle se under årets festival, medan man åt tonfisksmörgåsar och läppjade på Chardonnay. ”Inte intresserad.” ”Jag kan väl få berätta om honom innan du fattar några förhastade beslut.” ”Jag trodde vi var här för att diskutera filmer.” Cindy tittade på sin väninna Meg för att få hjälp. Meg Taylor, som snarare såg ut som femton än fyrtio, var lika blond och plattbröstad som Trish var mörk och kurvig. Hon satt längst ut på den långa trädgårdsbänken, hade på sig avklippta jeans och ett randigt linne i rött och vitt, och var tydligen djupt försjunken i den avskräckande tjocka festivalkatalogen. ”Patricia Rozemas nya film verkar bra”, påpekade hon och hennes tunna, raspiga röst lät som när man river av en bit aluminiumfolie. 19


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 20 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

”Vilken sida?” frågade Cindy tacksamt, angelägen om att gå vidare. Förra gången Trish hade fixat en träff åt henne, strax innan Julia flyttade hem igen, hade det varit en ren katastrof. Mot slutet av kvällens oundvikliga konfrontation med den tre gånger frånskilde skilsmässoadvokaten hade han lutat sig fram för att ge Cindy vad hon trodde skulle vara en försoningspuss på kinden, men han hade kört tungan så långt ner i halsen på henne att hon fantiserade om att behöva tillkalla en rörmokare för att få ut honom. ”Specialpresentation”, sa Meg. ”Sidan 97.” Cindy bläddrade hastigt genom sidorna i sin festivalkatalog. ”Utsökt foto och utmärkta skådespelarprestationer”, läste Meg ur artikeln, ”och det som är definitivt imponerande i Rozemas nya film…” ”Är det inte hon som gör filmer om lesbiska kvinnor?” avbröt Trish. ”Gör hon?” frågade Meg. Cindy lät blicken vandra mellan sina båda närmaste vänner. Cindy och Meg hade varit oskiljaktiga sedan de gick i high school; Cindy och Trish hade hållit ihop efter att ha råkat träffas vid Cliniques disk på Holt’s för tio år sedan. ”Mansfield Park handlade inte om flator”, sa Cindy och tänkte att ingen av de båda kvinnorna hade förändrats särskilt mycket under årens lopp. ”Det fanns lesbiska undertoner”, sa Trish. ”Mansfield Park bygger på Jane Austens bok”, påminde Meg henne. ”Den hade tydliga undertoner.” ”Och med det vill du ha sagt…?” ”Jag är inte pigg på flator i år.” ”Är du inte pigg på flator?” ”Jag är trött på flator. Vi såg tillräckligt många filmer om flator i fjol.” Cindy skrattade. ”Du har fått ditt lystmäte av flator?” ”Gäller det för bögar också?” Meg tog ett grönt äpple ur en korg i närheten och tog ett ljudligt bett. ”Ja.” Trish föste den tjocka, lockiga luggen ur pannan och rät20


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 21 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

tade till det hjärtformade diamanthänget i halsgropen. ”Jag är trött på dem också.” ”Jaha, då kan vi räkna bort hälften av filmerna.” Cindy tog en klunk av vinet, höll kvar det i munnen och kände sensommarsolens värme mot kinderna. Under de senaste sex åren hade de tre kvinnorna varje år samlats i Megs trädgård för att äta och dricka och välja bland de hundratals filmer som förhandsvisades på den årliga internationella filmfestivalen i Toronto. Ännu ett år hade kommit och gått. Ännu en festival väntade dem. Inte mycket hade förändrats sedan sist, utom att Julia hade kommit hem. Vilket innebar att allting hade förändrats. ”Du skulle säkert gilla honom”, sa Trish och bytte helt plötsligt samtalsämne, även om hennes sätt att luta sig fram över bordet tydligt visade att hon bara hade bidat sin tid och väntat på nästa tillfälle att ta upp ämnet på nytt. ”Han är skärpt, rolig och snygg.” Cindy såg en parad av moln sväva förbi synfältet, flera strimmor skingrades och draperades över himlen som spindelväv. ”Inte intresserad”, sa hon igen. ”Han heter Neil Macfarlane och han är Bills nye revisor. Vi åt middag med honom i går kväll och han är oemotståndlig. Jag lovar dig. Du kommer att älska honom.” ”Hur ser han ut?” frågade Meg. ”Lång, smal, jättesnygg.” ”Vad säger ni om The Winds of Change?” föreslog Cindy och brydde sig inte om väninnorna. ”Sidan 257.” Trish suckade medan väninnorna bläddrade fram till rätt sida. ”Hjälp!” sa Meg och höll på att sätta en tugga av äpplet i halsen. ”Skämtar du? En iransk film? Kommer du inte ihåg Caravan to Heaven?” ”Var det den filmen där kamelen fastnade i sanden och det tog tre timmar att få loss honom?” Trish rös till vid minnet. ”Det var den.” ”Då är vi färdiga med Iran.” ”Frankrike då?” frågade Cindy. ”Det enda de gör i franska filmer är att äta och prata”, sa Meg. 21


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 22 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

”Ibland har de sex”, påpekade Trish för henne. ”De pratar medan de har sex”, sa Meg. ”Då kan vi alltså glömma Frankrike?” Cindy såg från Meg till Trish och återgick till katalogen. ”Men den här då? Night Crawlers. Sidan 316. Den är svensk. Har vi något problem med Sverige?” Meg höll den tjocka katalogen med bägge händerna och läste högt som om hon gick i skolan. ”’Filmen förmedlar ett ärligt budskap om förortslivets sjaskiga avigsidor. Kompromisslös och…” ”Vänta lite”, avbröt Trish henne. ”Vad kom vi fram till att ’kompromisslös’ står för?” ”Vi kan väl försöka komma ihåg koden”, sa Cindy. ”Lyrisk betyder…” ”Långsam”, svarade Meg. ”Bildmässigt fantastisk betyder…” ”Tråkig som fan”, sa Trish. ”Kompromisslös betyder…” Trish och Meg växlade menande blickar. ”Handkamera”, sa de unisont. ”Bra. Okej”, sa Cindy. ”Vi vill alltså inte se något lyriskt, bildmässigt fantastiskt eller kompromisslöst.” ”Och vi har uteslutit bögar, flator och Iran.” ”Glöm inte Frankrike.” ”Vi ska nog inte förhasta oss i fråga om Frankrike”, sa Cindy. ”Tyskland då?” ”Inget sinne för humor.” ”Hongkong?” ”För mycket våld”, sa Meg. ”Kanada?” Kvinnorna stirrade uttryckslöst på varandra. ”Vad sägs om den nya filmen av Michael Kinsolving?” frågade Cindy. ”Sidan 186.” ”Är han inte lite passé?” ”Han skulle behöva en succé, den saken är klar.” Återigen lyfte Meg upp den tunga katalogen och läste högt. ”Fräsch, elegant, 22


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 23 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

modern, stram.” Hon lade tillbaka katalogen på bordet och tog en ny tugga av äpplet. ”’Stram’ låter lite jobbigt. Det skulle kunna vara ett kodord för ’torftig’.” ”Julia hade en audition för Michael Kinsolving i förmiddags”, sa Cindy. ”Jaså? Hur gick det?” ”Jag vet inte.” Cindy tog upp mobiltelefonen ur den leopardmönstrade handväskan, knappade in Julias nummer och lyssnade medan en, två, tre signaler gick fram. Hon skulle just ge upp när hon hörde Julias flåsiga, viskande röst i örat. ”Julia här”, började det bandade meddelandet, förföriskt och intagande. ”Tyvärr kan jag inte ta ditt samtal just nu, men jag vill inte missa något av det du har att säga, var snäll och lämna ett meddelande efter pipet, så ringer jag upp dig så fort jag kan. Eller också kan du nå mig på min mobil, 416-555-4332. Tack för att du ringde och ha en riktigt bra dag.” Cindy ringde snabbt till Julias mobil. ”Älskling, det är mamma”, sa hon när hon möttes av samma meddelande. ”Jag ringer bara för att höra hur det gick på din audition. Ring mig om du får tillfälle. Annars ses vi klockan fyra”, tillade hon utan att kunna hejda sig. ”Vad händer klockan fyra?” frågade Meg medan Cindy stoppade ner mobilen i väskan. ”Tärnklänningarna ska provas.” ”Usch”, sa Trish. ”Jag minns när jag var tärna på min systers bröllop. Hon hade låtit sy de fulaste klänningar man någonsin hade sett. Rosa taft, bara en sån sak. Kan ni tänka er mig i rosa?” ”Jag älskar rosa”, sa Meg. ”Jag var så generad att jag bara ville krypa ner i ett hål och dö. Och äktenskapet höll naturligtvis inte, vilket jag än i dag ger klänningarna skulden för. Hade du tärnor när du gifte dig med Gordon?” frågade hon Meg. ”Åtta”, sa Meg utan betänkande. ”I rosa taft.” Cindy skrattade åt både minnet och uttrycket i Trishs ansikte. ”Jag var en av dem.” 23


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 24 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

”Hon är jättefin i rosa taft”, sa Meg och skrattade hon också. Luften fylldes plötsligt av toner ur Beethovens nia. ”Min mobil”, meddelade Cindy och stack ner handen i väskan. ”Det är säkert Julia.” Hon satte mobilen mot örat. ”Jag gav honom ditt nummer”, sa Trish hastigt. ”Va?” ”Jag gav Neil Macfarlane ditt nummer.” ”Hallå?” En stark mansröst trängde ut ur den lilla mobilen i Cindys hand. ”Hallå? Är det någon där?” ”Jag fattar inte att du kunde ge någon mitt nummer utan att fråga mig först”, väste Cindy med telefonen tätt tryckt mot bröstet. ”Han är jättesnygg”, sa Trish som förklaring. ”Hallå?” sa rösten igen. ”Ursäkta. Hallå”, sa Cindy och kämpade mot lusten att kasta telefonen i huvudet på väninnan. ”Cindy?” ”Neil?” frågade Cindy i sin tur. Han skrattade. ”Trish har tydligen sagt till dig att jag skulle ringa.” Cindy blängde på Trish, som hällde upp ett nytt glas vin åt sig. ”Vad kan jag göra för dig, Neil? Tyvärr har jag redan en revisor.” ”Var lite trevlig”, viskade Trish. ”I så fall”, sa Neil lätt och naturligt, ”kanske jag får bjuda ut dig på middag en kväll.” ”Middag?” ”Bara för att du är arg på mig behöver det inte gå ut över honom”, sa Trish. ”Exakt när hade du tänkt dig?” hörde Cindy sig själv fråga. ”Vad sägs om i kväll?” ”I kväll?” ”Han är jättesnygg”, sa Trish och lät bönfallande. ”I kväll passar bra”, sa Cindy uppgivet, medan Trish skrek av förtjusning och Meg hoppade upp och ner av flickaktig upphetsning. ”När och var?” 24


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 25 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

”Pasta Bar? Klockan sju?” ”Då ses vi där.” Cindy slängde ner mobilen i väskan och såg ilsket på väninnan, vars ständigt lika breda leende nu gick från öra till öra. ”Jag kan inte fatta att du kunde göra så mot mig.” ”Äsch, spänn av nu. Du kommer att ha det alldeles underbart.” ”Jag har inte haft en dejt på över ett år.” ”Då är det på tiden, eller hur?” ”Jag vet inte vad jag ska prata om.” ”Oroa dig inte. Du kommer på någonting.” ”Jag har ingen aning om vad jag ska ha på mig.” ”Något elegant”, sa Trish. ”Något sexigt”, sa Meg. ”Visst, något elegant och sexigt. Jag har inte haft sex på… ja, vad då…?” ”Tre år”, sa Trish och Meg unisont. Cindy skrattade. ”Det har du väl talat om för honom?” ”Skämtar du? Jag berättar det för alla.” Trish hällde upp ett glas vin till Cindy och höjde sitt eget. ”Skål för härliga filmer, härligt vin och härligt sex.” Meg tog en ny tugga av äpplet. ”Så franskt detta är, tycker ni inte?” ”Jag kan inte fatta att hon gjorde så mot mig”, muttrade Cindy medan hon väntade på att ljuset skulle slå om i hörnet av Balmoral och Avenue Road. ”Jag kan inte fatta att hon gav honom mitt nummer.” Hon skakade på huvudet, blev allt otåligare och sprang över den trafikerade huvudgatan så fort det blev en lucka. ”Jag kan inte fatta att jag sa att jag skulle gå. Vad är det med mig?” Hon kunde höra Elvis skälla i samma ögonblick som hon satte foten på trottoaren, trots att huset låg längst bort på gatan. Det innebar att ingen var hemma och hunden hade förmodligen kissat på hallmattan, hans nya favoritställe för att protestera mot att bli lämnad ensam mer än en halvtimme. Hon försökte stänga in honom i köket, men han lyckades alltid hitta ett sätt att ta sig ut. Han hade till och med räknat ut hur han skulle få upp låset till den sto25


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 26 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

ra ståltrådsburen som Cindy hade köpt och som nu stod tom i garaget. Cindy småskrattade. Typiskt för Julias hund. En svag bris susade genom de frodiga, gröna bladen som fyllde grenarna på de stora lönnarna längs den vackra, breda gatan i hjärtat av stan. Cindy och Tom hade köpt sitt gamla hus i brunt tegel nära hörnet av Balmoral och Poplar Plains bara månader innan Tom flyttade ut, och hon hade behållit det som en del av skilsmässoavtalet. I gengäld skulle Tom ha kvar bostadsrättslägenheten med havsutsikt i Florida och stugan vid sjön i Muskoka, vilket Cindy inte hade något emot eftersom hon alltid betraktat sig själv som storstadsflicka i själ och hjärta. Det var ett av skälen till att hon älskade Toronto och hade gjort det från första ögonblicket, när hennes far flyttat familjen hit från Detroits förorter strax efter hennes trettonde födelsedag. I början hade hon varit rädd för att flytta till en ny stad, ett nytt land – Däruppe snöar det alltid, folk talar bara franska, stå alldeles stilla om du får syn på en björn! – men efter bara några dagar hade alla sådana farhågor skingrats tack vare den behagliga verklighet som var Toronto. Det Cindy älskade mest, mer än den intressanta arkitekturen, de skiftande områdena, överflödet av konstgallerier, trendiga butiker och teatrar, var att det faktiskt bodde människor där, att de inte bara arbetade där under dagen för att sedan försvinna till avlägsna förorter på kvällen. I den inre delen av centrum fanns det gator med bostadshus. Ståtliga gamla villor med swimmingpool i trädgården delade gator med höga, nya kontorsbyggnader, och allt låg bara ett par minuter från en tunnelbanelinje. Det var rent i tunnelbanan, tryggt på gatorna och människor var artiga, även om de onekligen var mer reserverade än sina grannar söderut. En stad med mer än tre miljoner invånare – fem miljoner om man räknade med de närmaste omgivningarna – och mycket sällan förekom det mer än femtio mord om året. Fantastiskt, tänkte Cindy nu, sträckte upp armarna i luften, slöt staden till sitt bröst och förlät till och med den sommarfuktighet som gjorde hennes redan lockiga hår nästan oregerligt. När Cindys far hade dött hade modern ett tag funderat på att 26


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 27 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

flytta tillbaka till Detroit där hennes bror och syster fortfarande bodde, men döttrarna, som vid det laget båda två var gifta och hade egna familjer, hade lyckats få henne på andra tankar. Sanningen att säga hade Norma Appleton inte behövt så mycket övertalning. Efter några månader sålde hon familjens gamla hem på Wembley Avenue och flyttade in i en splitter ny bostadsrätt vid Prince Arthur, bara ett kvarter norr om Bloor Street, ett mecka om man ville shoppa, och mindre än fem minuters bilfärd från vart och ett av barnen. (”Vi skulle ha låtit henne flytta tillbaka till Detroit”, hade Leigh jämrat sig vid mer än ett tillfälle. ”Hon gör mig galen.” ”Ta det inte så allvarligt. Låt henne inte gå dig på nerverna.” ”Lätt för dig att säga. Du är ju den som aldrig kan göra fel.” ”Jag gör ofta fel.” ”Det behöver du inte tala om för mig.”) Cindy kunde inte hålla tillbaka ett skratt som ekade längs den tomma gatan. Det förvånade henne alltid att hennes mor och syster så ofta var på kant med varandra när de faktiskt var så lika – det behövdes inte mycket för att märka det. Cindy tittade på klockan. Nästan tre. Hon skulle precis hinna gå ut med hunden och byta från shorts innan hon begav sig till Marcel’s för att prova. Sedan måste hon störta hem igen och byta om inför den fåniga dejten med Neil Macfarlane. Och hon hade fortfarande ingen aning om vad hon skulle ha på sig. Hon hade inga kläder som var både eleganta och sexiga. Vad hade fått henne att tacka ja? Behövde hon den här sortens stress i sitt liv? Hon höll tummarna och bad en stilla bön att Julia skulle komma till provningen prick fyra. Det var häpnadsväckande, tänkte hon, att hon ödslade så mycket tid och energi på att vara bekymrad över sin äldsta dotter. När Julia bodde hos sin far hade Cindy varit orolig för henne varenda minut varenda dag. Åt hon ordentligt, gick hon och lade sig i rimlig tid, gjorde hon sina läxor? Kände hon sig trygg? Var hon lycklig? Grät hon sig till sömns om kvällarna precis som Cindy ofta gjorde, och ångrade valet hon hade gjort? Önskade hon att hon 27


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 28 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

hade varit hos sin mor och syster där hon innerst inne visste att hon hörde hemma? Var det missriktad stolthet som hade fått henne att stanna kvar hos sin far det ena envisa året efter det andra? Det verkade som om Julia även i sin frånvaro hade tagit oproportionerligt stor plats i huset på Balmoral Avenue. Att sakna Julia hade blivit ett ständigt inslag i Cindys liv, en ihållande värk i maggropen, ett sår som vägrade läka även efter det att Julia bestämt sig för att flytta hem igen. En liten rörelse fångade Cindys blick och hon vände huvudet mot grannens hus. Faith Sellick, nybliven mamma vid trettioett års ålder, satt längst upp på yttertrappan och gungade fram och tillbaka. Det långa, bruna håret var rufsigt och dolde nästan hennes ansikte. ”Faith?” Cindy närmade sig försiktigt grannens trädgårdsgång och såg den i vanliga fall vänliga och utåtriktade unga kvinnan långsamt höja huvudet från knäna. Tårar hade gjort strimmor i ett ansikte som var runt och sött och totalt uttryckslöst. ”Faith, vad är det? Mår du inte bra?” Faith kastade en blick över axeln mot huset och såg sedan på Cindy igen. Cindy upptäckte att framsidan på den unga kvinnans blus var fläckig av mjölk, som läckte ut ur hennes svullna bröst och gjorde stora cirklar i det tunna tyget. ”Vad är det, Faith? Var är babyn?” Faith stirrade på Cindy med sorgsna, matta ögon. Cindy tittade förbi den unga kvinnan och ansträngde sig för att uppfatta tecken till liv inne i huset, men det enda hon hörde var att Elvis skällde hemma hos henne själv. Tusen tankar for genom Cindys huvud: att Faith och hennes man hade haft ett fruktansvärt gräl; att han hade lämnat henne och babyn; att något förfärligt hade hänt Kyle, parets två månader gamle son; att Faith hade gått ut för att få en nypa frisk luft och råkat låsa sig ute. Men inget av detta förklarade den tomma blicken i Faiths ögon och varför hon stirrade på Cindy som om hon aldrig hade sett henne förr i hela sitt liv. ”Faith, vad är det? Tala till mig.” Faith sa ingenting. 28


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 29 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

”Faih, var är Kyle? Har det hänt Kyle någonting?” Faith stirrade på huset och nya tårar rann nerför kinderna. I nästa ögonblick tog Cindy ett språng förbi den unga kvinnan och rusade in i huset. Hon tog två steg i taget uppför trappan till andra våningen, sprang till barnkammaren och sköt upp dörren, medan andetagen kändes som knivhugg i bröstet. Ögonen sved av tårar när hon kastade sig fram mot barnsängen, skräckslagen vid tanken på vad hon kanske skulle få se. Babyn låg på rygg mellan fräscha, blå- och vitrandiga lakan. Han hade på sig en gul sparkdräkt med matchande gul mössa, det vackra ansiktet var lika slätt och rundkindat som moderns, de perfekta läpparna trutade lika perfekt, de röda små händerna var så hårt slutna att de pyttesmå knogarna var vita. Andades han? Cindy makade sig närmare sängen och lutade sig fram över ena spjälsidan, tryckte kinden mot barnets mun och andades in den förunderliga babydoften. Försiktigt förde hon sina kalla läppar till hans varma bröst och höll andan tills hon kände hur hans kropp skälvde till när han drog ett djupt andetag. ”Tack gode Gud”, viskade Cindy, kände med läpparna på barnets panna för att försäkra sig om att han inte hade feber, rätade sedan på sig och backade långsamt ut ur rummet. Benen darrade på henne när hon stängde dörren efter sig och hon fick påminna sig själv om att andas. ”Tack gode Gud, det är inget fel på dig.” Faith satt kvar ute på trappan och svajade rytmiskt från sida till sida, som om hon härmade grenarna på lönnen mitt på gräsmattan, när Cindy kom tillbaka och satte sig bredvid henne. ”Faith?” Faith sa ingenting utan fortsatte gunga av och an. ”Faith, vad är det som är på tok?” ”Jag är ledsen”, sa Faith, så tyst att Cindy inte var säker på att hon hade hört något. ”Varför är du ledsen? Har det hänt någonting?” Faith såg frågande ut. ”Nej.” ”Men vad är det då? Vad gör du härute?” ”Gråter babyn?” ”Nej. Han sover gott.” 29


Fielding, J Forsvunnen.fm Page 30 Thursday, February 3, 2005 3:37 PM

Faith strök med ostadiga händer över brösten. ”Han är säkert hungrig.” ”Han sover”, upprepade Cindy. ”Jag är en usel mor.” ”Nej, det är du inte. Du är en underbar mor”, försäkrade Cindy henne helt uppriktigt och kom ihåg hur upphetsad Faith hade varit när hon hade knackat på Cindys dörr för att meddela att hon var gravid, hur rart hon hade bett om goda råd som Cindy kunde ge henne, hur fantastiskt mild och tålmodig hon var mot babyn. ”Jag tror att vi ska gå in nu.” Faith gjorde inte motstånd när Cindy hjälpte henne upp och då nådde hon Cindy till hakan. Cindy ledde henne genom den stora hallen till det rektangulära vardagsrummet på baksidan av huset. En duvblå tröja låg på trägolvet bredvid miniflygeln, och Faith böjde sig ner och tog upp den, trädde vårdslöst in händerna i ärmarna och knäppte hastigt de tre vita knapparna. Sedan sjönk hon ner i den gröna plyschsoffan och lutade huvudet mot kuddarna. ”Vad har Ryan för telefonnummer till jobbet?” ”Ryan är på jobbet”, sa Faith. ”Ja, det vet jag. Jag skulle behöva hans telefonnummer.” Faith stirrade tomt på den blekgröna väggen framför sig. ”Det spelar ingen roll. Jag tar reda på det. Stanna här. Lägg dig ner.” Faith log, lyfte lydigt fötterna från golvet och drog upp knäna mot bröstet. Cindy hittade snabbt Ryans jobbnummer på anslagstavlan vid telefonen i köket och knappade in de rätta siffrorna. Efter bara en signal fick hon svar. ”Ryan Sellick” sa mannen i stället för hallå. ”Ryan”, sa Cindy och talade mycket tydligt, ”detta är Cindy Carver. Jag tror att du måste komma hem.”


9789175250410