Barnet i mossen siobhan dowd
Barnet i mossen
SIOBHAN DOWD Atrium
SIOBHAN DOWD Barnet i mossen översättning Helena Ridelberg
Atrium
Citatet ur P. V. Globs Mossarnas folk: järnålderns människor bevarade i 2000 år, i svensk översättning av Seve Unger (Natur och Kultur, 1966). “School’s Out”, text och musik av Alice Cooper och Michael Bruce © 1972 Third Palm Music (BMI) och Ezra Music Corp - all rights administered by Third Palm Music, California, USA. All rights reserved. Reproduced by kind permission of Carlin Music Corporation London NW1 8BD. “Suspect Device”, text och musik av Jake Burns och Gordon Ogilvie. Published by Complete Music Ltd/Universal Music Publishing MGB Ltd. Used by permission. All rights reserved. “Oh Yoko!” och “I Don’t Wanna Be A Soldier”, text och musik av John Lennon © 1971 Lenono Music. Used by kind permission of Lenono Music.
www.atriumforlag.se
originalets titel Bog Child text © The Literary Estate of Siobhan Dowd, 2008 First published in Great Britain by David Fickling Books, when an imprint of Random House Children’s Publishers UK, a Penguin Random House Company. All rights reserved. översättning © Helena Ridelberg Första svenska utgåvan av Atrium Förlag, Umeå, 2017 omslagsfoto © trattieritratti, Shutterstock omslagsillustrationer © Jenny Berggren omslagsformgivning © Atrium Förlag Tryckt av Bulls Graphics AB, Halmstad, 2017 isbn 978-91-86095-67-3 Denna bok är tryckt på miljömärkt papper.
Till mina tre systrar Oona, Denise, Enda – kära hälsningar som alltid.
Mossen låg där i morgonsolens klara sken, som kom daggdropparna att glittra som miljoner diamanter. En stor skara av bygdens invånare hade redan samlats på platsen … Alla trängdes omkring ett människohuvud, mörkt i hyn och med kortklippt hårtofs som stack rätt upp ur den mörka torvmassan. En del av halsen och skuldran var också blottad. Det var tydligt att vi här återigen stod inför en av forntidens mossmänniskor. P. V. Glob, Mossarnas folk
Irland, nära gränsen mellan nord och syd 1981
Del I GRYNING
Ett
De hade överlistat dagen. Himlen liknade mörkt glas, ovillig att släppa igenom ljuset. Det enda ljud som hördes var skåpbilens skumpande när den körde längs sjön. Vattenytan var färglös. Bergen sluttade ner på andra sidan likt silhuetterna av sovande jättar. Fergus gäspade. Klockan var fortfarande före fem när de svängde av uppför bergsvägen. Hans farbror Tally tuggade i tomme medan däcken kämpade sig fram över hjulspåren. Fergus höll en termos med sött svart te i famnen. Det hade inte funnits någon mjölk i kylskåpet i morse. ”För tidigt för dig, va?” retades Tally och lade i en ny växel. ”Stämmer bra det”, sa Fergus. ”När jag ger mig ut och springer är det inte så här mörkt.” Han var alldeles luddig i halsen. Orden drogs ut av en gäspning. ”Det är inte naturligt att vara uppe före fåglarna.” De närmade sig gränskontrollen, och skåpbilen saktade in. Soldaten som stod vid kuren höll i ett gevär, men rörde sig inte. Han såg ung ut och var blek och fräknig. Han
13
vinkade fram dem genom att tippa gevärskolven, och de körde förbi utan att behöva stanna. Tally skrattade: ”Jag skulle kunna ha en hel last med Semtex utan att den där lille bassen brydde sig om det”, sa han. Fergus grymtade. ”Ja”, sa han. ”Deus skulle bli förtjust.” Deus, latin för ”Gud”, var traktens smeknamn på en påstådd bombmakare som sades verka i området. ”Det skulle han.” ”Bortsett från att vi åker åt fel håll. Vi lämnar ju konflikten nu, farbror Tally, vi ansluter oss inte till den.” Tally trummade på ratten. ”Stämmer. Nu är vi i det fria landet. Fritt som en jäkla träskgroda.” Båda skrattade som tokiga. Att passera gränsen hade alltid den effekten. Utan att veta om det spände man käkarna och adrenalinet pumpade i kroppen när gränskontrollen närmade sig. Sedan, när man var igenom, blev stämningen munter av lättnad. Skåpbilen svängde upp på en brant väg med en grässträng i mitten. Ärttörnet blev gulare ju högre upp de kom, himlen ljusare. ”Gränsen. Till och med en nunna skulle vara nervös när hon korsade den”, påpekade Fergus. ”Och vi korsar den igen uppe på toppen.” ”Gör vi?” ”Om du tittar på kartan. Då ser du.” Fergus vek upp kartan och såg den prickade, nästan osynliga grå linjen som slingrade sig kring Nordirland, men som lämnade ett smalt landområde i väster som var Donegal. ”Den nordligaste delen av Irland tillhör södra Irland”, citerade han.
14
”En vacker dag, en vacker dag …” muttrade Tally som ett mantra. ”Vadå en vacker dag?” ”En vacker dag kommer den enda gränsen att vara havet, och det enda som vaktar den sanddynerna, och de enda människor som bor här republikaner. En vacker dag, Fergus.” ”Vart ska unionisterna ta vägen då?” ”De kommer att strålas ut i yttre rymden, warpfaktor fem.” Tally följde vägen som gick i en slinga så att de åkte tillbaka åt det håll där det blev allt ljusare vid horisonten. ”Tur för dem. Det är här vi ska parkera, Fergus. Sätt fart. Grävmaskinsgänget kommer att dyka upp innan du hinner blinka.” Han stannade bilen och de tog ut spadarna och säckarna därbak och gick hundra meter längs en stig. På båda sidor sköt det upp brunt gräs ur svart, våt jord, och klargrönt ogräs bredde ut sig likt mögel över de sumpigare områdena. Dagens första sånglärka for upp från sitt gömsle. Fergus närmade sig grävmaskinen som stod stilla, övergiven. Det låg uppgrävd jord överallt runtomkring den, resterna från gårdagens arbete. Men ”jord” var fel ord. Det var torv, fet, såpliknande torv, bildad av allt som hade levt där under tusentals år och tryckts ihop av tiden till en förtrollad fris över det förgångna. Man kunde gräva upp trä från urskogar, hitta kåda där insekter från en annan tidsålder fastnat för evigt. Och det man grävde upp kunde man använda som bränsle. Och, som hans pappa brukade säga: det fanns inget som kunde trösta i en mörk värld så som doften av torv i hemmets härd.
15
En rosa skiftning över horisonten växte sig större medan de grävde och fyllde säckarna med ojämna klumpar. Gryningsljuset tilltog. Himlen var klar och nära häruppe, sinnet rent. Tally grymtade medan han grävde och hans starka, vältränade gestalt njöt av arbetet. Fergus höll upp säckarna åt honom och sedan byttes de av. De skulle sälja säckarna för nittio cent och Fergus hade blivit lovad en trettioprocentig andel. Men grävmaskinsgänget skulle snart dyka upp och då måste de vara långt därifrån. Ett skrik fick Fergus att sno runt. Det var bara en vild killing med krämfärgad päls som bräkte efter sin mamma femtio meter bort eller mer. ”Hämta termosen, Fergus”, sa Tally. ”Jag är helt uttorkad. Det blev lite för mycket att dricka igår kväll.” ”Jaså?” ”Ja. Din pappa och Pad McGuire. De kom ner till Finicules för ett glas. Och du vet hur det är.” ”Sjöng ni?” ”Vi var så illa däran att vi sjöng Three Blind Mice. Vad sägs om det? Men din farsa stupade på See how they run. Och klockan var bara tio.” ”Jag tror dig inte.” ”Okej. Det kanske inte gick riktigt så vilt till.” Fergus gick till bilen och letade rätt på termosen med te. Han tog med den tillbaka och de promenerade bort till en utskjutande klipphäll och delade på en mugg. Solens överkant steg upp över berget. Det började blåsa. ”Jösses, det är tyst häruppe”, sa Tally. ”Det skulle vara ett konstigt ställe att bo på.”
16
”Då måste man vara eremit.” ”Det skulle inte finnas nåt annat att göra än att be”, sa Fergus. ”Stämmer. Man skulle ha fixat full förlåtelse för varenda syndare när det blev dags för en själv att dö. Och då skulle man fara direkt till himlen.” ”Du borde flytta hitupp.” ”Visst skulle jag vilja det. Fast det är lite långt bort.” ”Långt från vadå?” ”Närmaste bar.” ”Du skulle kunna bränna själv.” ”Men vad skulle man bränna?” ”Bönerna. Vad annars?” Tally gav honom en örfil. ”Du är alldeles för smart, Fergus McCann. Ge mig termosen.” Efter tepausen fyllde de tio säckar till. När det inte fanns någon uppgrävd torv kvar stack Tally spaden i marken och så började de lasta in säckarna i skåpbilen. ”Inget dåligt lass.” Fergus vandrade iväg till andra sidan grävmaskinen. Han såg på horisonten och lyssnade till morgonens uppvaknande. Nu hördes surret från insekter, fåglars små rörelser och, långt nere i dalen, ljudet av någon enstaka lastbil. Solen var uppe, vit och jämn bakom en molnslöja. Stigen ledde tillbaka till vägen, och vägen skar igenom mossmarken och ledde rakt mot horisonten. Häruppe var det också gränstrakter. Han tittade tillbaka hem mot Nordirland, men bakom honom låg republiken Irland. ”Sätt fart, Ferg”, ropade Tally.
17
”Hinner vi med några säckar till?” ”Vad är klockan?” Fergus såg på armbandsuret som han tog hand om åt sin storebror Joe. ”Inte sju än.” ”Okej. Men då måste vi gräva lite nytt.” Med en spade var klättrade de ner i gropen som grävmaskinen hade gjort allra sist dagen före. ”Du tar den änden så tar jag den här. Kör den vassa sidan rakt ner och vinklat längs en linje.” Tally visade hur han skulle göra. ”Sen fortsätter man längs med.” ”Som ett rutnät?” ”Just det. När du väl är klar med första raden blir det lättare.” Det gick långsammare än när de tog vara på det som grävmaskinen hade lämnat efter sig. Men den färska torven doftade rent och den fjädrande konsistensen kändes märkligt tillfredsställande att sätta spaden i. Fergus blev klar med ett ganska stort rutnät och arbetade sig ner längs gropen, bort från sin farbror. ”Åhej!” ropade han när han var på väg att köra ner spaden hårt i en ny vinkel. Sedan stelnade han till, ett par centimeter från väggen av brun torv. En färg som inte hörde dit stoppade honom, en matt, gulbrun glimt. Han släppte spaden och ögonen blinkade. Sedan sträckte han ut en hand för att röra vid ytan. Kanske spelade ljuset honom ett spratt. Eller så var det en sten. Eller … Vad det än var så var det hårt. Han spottade på pekfingret och gnodde rent det. Det glimmade lite, som ett leende.
18
Kanten på ett mynt. Det var det. Han spottade ivrigt på fingertopparna och gnuggade på det igen. Nej. Det var större. En metallspiral, formad som en fläta, snodde sig runt. Och medan han tittade dök fingrar, fyra stycken, upp under den. De var bruna och rynkiga och små. Huden var för stor för benen inuti och hängde en aning. De påminde om hans mammas när hon hade på sig de extrastora diskhandskarna. De var vackra, vilade som fingrarna hos en pianist som gjorde sig red0 att börja spela, fast de var bara hälften så stora som hans egna. ”Herregud.” Tally, som arbetade hårt i sin ände av gropen, hörde inte. ”Farbror Tally. Herregud. Kom hit.” ”Vad är det?” ”Det är nåt här. I marken. En hand.” ”Vad menar du med en hand?” ”En liten hand. Med en armring. Och nåt slags tyg.” Tally gnäggade. ”Men hallå, Ferg. Det är juni. Inte första april, för tusan.” Men han kom och tittade på det som Fergus pekade på. De stod där tysta och stirrade på torvväggen. ”Jävlar”, sa farbor Tally. Det var som en väggmålning. Benen saknades.
19
Ovanför handen syntes ena sidan av en vriden överkropp täckt av brunfläckigt tyg. Axlarna, halsen och huvudet försvann in i marken bakom. ”Det är ett lik”, sa Tally. ”Förbaskat likt ett lik”, sa Fergus. ”Lika lik leka bäst.” ”Är det Provos?” ”Provos?” ”Är det nån de har dödat?” ”Varför skulle de bry sig om att begrava ett barn på det där viset?” Då förstod Fergus. Så klart. Den lilla handen: ett barnlik. ”Det kanske var en avrättning. Ett barn till en förrädare. Nån som hade skadat kampen på nåt vis.” ”Nä. Det är inte Provos stil.” Tally höll upp spaden och jämförde med kroppens längd. ”Det är en flicka”, flämtade Fergus. ”En stackars liten flicka. Titta på armbandet och klänningen hon har på sig.” ”Herregud. Kom så sticker vi.” ”Men farbror Tally …” ”Hör på nu. Hon är död, eller hur?” ”Jag vet att hon är död, men …” ”Ja, och förmodligen mördad, eller hur?” ”Mördad?” ”Så om vi rapporterar det åker vi dit för torvgrävningen.” ”Men, farbror Tally, om grävarna kommer hackar de ju bara sönder henne. I remsor. Det är ett under att de slutade när de gjorde. Och att jag fick syn på henne.” ”Ingen kommer att ge det där barnet livet åter, Fergus.”
20
En jordklump föll ner från torvväggen när han sa det och en armbåge dök upp, liten och läderartad. ”Herrejösses.” ”Å, farbror Tally. Snälla.” ”Vad vill du att jag ska göra, Fergus?” ”Vet inte.” De stod stilla i gropen. Killingen bräkte långt bortifrån som om den hade tappat bort sig. Fergus kände hur en tår formades. Han bet sig rasande i underläppen. ”Det är en flicka som vår Theresa eller Cath. Vi kan inte bara låta henne bli mosad av grävmaskinen. Det är lätt att missa henne. Hon har blivit alldeles brun av att ligga i mossen.” Tally suckade. ”Vi är i republiken Irland nu, förstås. Då är det irländska Gardai jag ska berätta det för. Inte Nordirlands RUC.” Han tog upp Fergus spade. ”Jag sticker tillbaka längs vägen och bort till Inchquin. Om grävarna kommer har du varit häruppe och kollat på fåglar.” ”Kollat på fåglar?” ”Och du tog skydd här i gropen och råkade bara få syn på henne. Fattar du?” ”Ja, farbror Tally.” ”Jag har åkt för att hämta polisen.” ”Okej.” De lastade in spadarna och de sista två säckarna med torv baktill i skåpbilen. Tally steg in och satte sig och vevade ner rutan. ”Och Fergus?” sa han. ”Vadå?”
21
”Rör henne inte. Försök inte att gräva fram henne mer.” ”Varför inte?” ”Fingeravtryck. De kommer att tro att det är du som är mördaren, klantskalle.” ”Ha ha.” ”Jag menar allvar.” ”Okej då.” ”Och ta den här.” ”Vadå?” Tally letade i handskfacket och räckte Fergus en kikare. ”Fågelskådning. Visst?” ”Visst.” ”Håll dig borta från det där liket.” Skåpbilen körde iväg. Fergus återvände till gropen, väntade ovanför den och testade vad han kunde se i kikaren. Halva tiden stirrade han på den uppförstorade kroppen i mossen. Han kunde se linjer på fingertopparna, som om den lilla flickan hade levt igår. De slingrade och virvlade likt flodvatten. Någon egenskap hos mossen hade förtydligat dem. Sedan lade han märke till ett gråvitt ben som stack ut en aning. Det var där grävmaskinen hade skurit av hennes underben. Det krängde till i hans mage. Han snodde runt och granskade utsikten över slätten nedanför, en stor bit av grevskapet Fermanagh. Men hur mycket han än tittade kunde han ha svurit på att barnet bakom honom stirrade på hans rygg med en blick som stack i skulderbladen. Han ruskade på sig och nöp sig i armen och vände kikaren mot den fjärran horisonten.
22
Häruppifrån, på det fridsamma berget, var det svårt att förstå att det var så oroligt bland människorna som bodde på slätten nedanför. Rökgirlanger, svajande träd, bilar som glimmade rött och blått längs asfaltsvägarna – allt rörde sig under tystnad. En sparvhök gled genom synfältet, svävade på en luftström, for av och an. Sedan dök den mot marken och försvann ur hans åsyn. Han kröp framåt på den fjädrande marken och lade sig platt på magen och spanade ner över världen. Bakom honom suckade gräset i väntan.
Tidigt en morgon hittar Fergus ett dött barn, troligen mördat, på gränsen mellan Irland och Nordirland. Fergus har mycket annat att tänka på – hans storebror Joe har gripits för sitt samröre med IRA, oroligheterna i landet gör att allt Två närsomhelst kan explodera och själv måste han klara examensproven för att kunna ta sig därifrån – men ändå dras han in i mysteriet med det döda barnet i mossen, som snart tar en ny oväntad Mor kammade mitt hår varje kväll och sa hur fin och prydlig jag vändning. var. Så jag växte, lite i taget likt istapparna av sten i grottorna. Hon gav mig arbetsuppgifter. Jag malde sädeskornen till brödet så som hon visade att jag skulle göra, och jag sopade golvet i huset nästan från det jag lärde mig gå. Dammet från dagen före flög ut genom den östra dörren varje morgon, och de döda i skuggorna vid husets bakre båge andades ut. På eftermiddagarna plockade Hennes språk sjunger – varje ton genljuder av en jag bär och torrved och andra saker utomhus, och det var min enträgen mänsklighet som inte kan förfalskas. Barnet i del av arbetet, och jag tog dessutom hand om babyn som sov i mossen glittrar av optimism och en djup passion för livet. sjalen jag hade fastknuten om ryggen. Hon följde med mig vart jag gick.– Meg Rosoff i The Guardian Jag minns att far en vinterdag tittade på mig när jag sopade runt hans stol. Han skrattade och fångade kvasten mellan sina fötter och klappade mig på huvudet. Han kallade mig för barnet Siobhan Dowd var en av Storbritanniens mest hyllade som tiden glömde. bet sig fast. författare dåOch honskämtet hastigt gick bort, kort efter att Barnet i mossen var klar. Dowd lämnade efter sig både färdiga
Röstenoch i drömmen tystnadebland tvärt.annat Fergus vaknade ofärdiga manuskript, till Jag är Solace med Sjumarken minuter över midnatt. ett ryckoch och skälvde under honom. Han måste ha nickat till. Kikaren hade fallit ner på ena sidan och solen
24