9789175770000

Veronicas Catering

Veronicas Catering Lilian Westlin Louise Bonta

Veronicas Catering Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Lilian Westlin och Louise Bonta © Omslagsillustration: Lilian Westlin och Magnus Rehn Grafisk form och sättning: Katrine Kolström, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2013 ISBN: 978-91-7577-000-0

Kapitel 1

M

itt första cateringuppdrag inleddes med en förrätt jag förgäves försökt avstyra, ett sillbord med fyra olika sorters sill – senapssill, inlagd sill, currysill och vitlökssill, nedsköljt med källarsvalt öl och iskall snaps med beska.

Inte för att sillbord i sig var fel, inte alls. Jag gillar sill. Och en snaps eller två till sillen säger jag inte heller nej till.

Men sedan tar smaklökarna semester – särskilt om de före måltiden svalkats med ett par glas bubblande champagne.

En mjuk Sjötunga Walevska serverad med Pommes Duchesse glider då lätt obemärkt förbi, trots vacker garnering med stora hummerbitar och krämig ostsås och en lyxigt elegant Chablis med sublim smak av frukt och en lätt smörton.

Efterrätten är det onödigt att jag beskriver, för så långt kom vi aldrig.

Faktum är att festsällskapet inte kom särskilt långt med Walevskan heller. Men det berodde inte på sillen. Nej, sillen må ha fungerat som en slägga på smaklökarna, men det var inte det som gjorde att de spritrosiga kinderna slutade röra sig rytmiskt.

Det var heller inte av artighet man slutade tugga, även om det hade varit på sin plats när nu det ena festföremålet, en ung man i sina bästa år hade rest sig för att hålla ett kärleksfullt tal till sin nyblivna fästmö.

5

Efter sina inledande ord, ”Min älskade Vilhelmina”, började den unge mannen nämligen plötsligt röra sig ryckigt som om han drabbades av upprepade elchocker. Hans atletiska kropp spändes som en slangbella och den ena konvulsionen avlöste den andra, lite som en hårdrocksstjärna i sitt esse på scenen.

Fast utan musik.

Utan några ljud över huvud taget.

I en evighet, kändes det som.

Och så skrammel, kras, buller och bång, när Johan Hultén, sagde talare och blivande svärson till min närmaste granne, med ett fåraktigt förvånat uttryck i sitt tilldragande anlete, stöp hopvikt som en fällkniv framåt för att sedan plöja med ansiktet i hummern och ostsåsen på sin tallrik medan akterkastellet landade med en dov duns på hans egen stol.

Hans fästmö försökte utan resultat räta upp honom.

Förstummade såg vi hur han långsamt gled ned på golvet och landade på den gamla nötta, men fortfarande vackra, rödoch blåmönstrade kelimmattan.

Lika död som den fisk han just svalt.

Fast det visste vi inte då.

Senare hittade man stryknin i magen.

Och jag blev en av de misstänkta, eftersom jag lagat maten.

6

Kapitel 2

E

fter femton år som skapligt framgångsrik däggdjursforskare och med lika många år utan lediga kvällar och helger, för att inte tala om semestrar och reglerad arbetstid, hade jag över en natt bestämt mig för att byta liv.

Totalt.

Jag hade alltid älskat god mat (vem gör inte det) och goda viner – särskilt det senare – och hade ofta överraskat mina kollegor och assistenter med diverse läckerheter, tillagade med omsorg trots frugala förhållanden ute i naturen efter en dags hårt arbete. Några exklusiva viner blev det aldrig då, men man kan åstadkomma underverk med lite utspädd laboratoriesprit kryddad med naturens egna brännvinskryddor, pors och malört i söder, kvanne i norr och johannesört överallt. Jag lärde mig mycket på kursen i botanik när det begav sig.

Ett cateringföretag, tänkte jag, blir ett lugnt, tryggt och ordnat liv, med normala arbetstider. Och semestrar. Trevligt umgänge med goda vänner som inte alltid pratade om sin forskning eller om vetenskap över huvud taget.

Vad skönt!

Som grädde på klichémoset kom min vuxna dotter Lizzie hem från sin fleråriga vistelse utomlands och eftersom hon inte hade någon bostad än bodde hon nu i sitt gamla rum.

7

Och som extra topping på lyckoglassen hade hon erbjudit sig att hjälpa mig igång med cateringverksamheten medan hon funderade på vad hon skulle göra med resten av sitt liv.

När jag blundade kunde jag se hur mitt nya liv rullade ut sig framför mig som en röd matta kantad av hurrande kunder efter lyckade uppdrag, ett svällande bankkonto och otaliga fester tillsammans med glada vänner och Lizzie någonstans i närheten, så vi kunde ses ofta.

Jag kunde till och med se – om jag ansträngde mig lite – en flirt med någon tjusig, reslig, mörk man med silvriga tinningar och god klädsmak, helt utan kalaskula.

Men man kan ju inte få allt här i livet.

Lizzies bästa vän sedan barndomen, Vilhelmina Björkman, bodde för tillfället med sin pojkvän Johan Hultén hos sin far Herman på Östanvägen 4 i Abborreberg, ett idylliskt område i den del av Norrköping som är belägen vid den södra stranden av Bråviken. Där bodde även hennes faster Charlotte sedan många år. Hon hade kommit hem från sin missionsuppgift i Afrika, för att ta hand om Vilhelmina och hennes lillebror Benjamin efter att deras mor blivit sjuk och behövde hjälp.

Mitt eget hus låg på samma gata, nummer 2. Vi hade genom åren inte bara varit grannar utan också goda vänner, även om vi inte umgåtts så ofta sedan barnen växt upp. Trevor och jag hade gått skilda vägar och Mimi, Hermans fru, dog endast trettiofyra år gammal.

Hur som helst hade det börjat blåsa friskare vindar på Östanvägen på sistone. Åtminstone bildlikt talat. Bokstavligt talat var det hett som på annan underjordisk ort.

Vilhelmina och Johan skulle förlova sig och det skulle firas med en hejdundrande fest. Och jag, Veronica Collins, hade fått äran att sköta förplägnaden.

Mitt första uppdrag.

8

Nerverna hängde alltså utanpå kroppen som garnluggen på en ryamatta. Det måste bli perfekt helt enkelt. Jag tänkte använda råvaror av högsta kvalitet. Inte för att jag någonsin tänkte använda något annat, men det kändes extra viktigt den här första gången, min premiär.

Naturligtvis hade man valt att anordna festen i trädgårdens smycke, det viktorianska orangeriet. Förr i tiden kallades det för Mimis växthus. Det väl tilltagna orangeriet stod i skuggan av äppelträden och hade under alla år jag kunde minnas varit en samlingsplats för goda middagar och glada fester – en lyxig oas, en lust för kropp och själ, öga och näsa, stor och liten. Golvet bestod av ljusa kvadratiska kalkstensplattor, under bordet täckta med en vackert sliten röd och blå kelimmatta. Träiga långa vinrankor slingrade sig under den vackra takfoten och här och där tittade klasar med små rödlila vindruvor fram.

På ett runt bord i syrenbersån hade Lizzie och jag dukat upp champagneglas, fyllda med honungsgul champagne. Det fanns även en bricka med pyttesmå salta kex bredda med majonnäs och med en färsk räka toppad med finklippt dill ovanpå. Vi stod i närheten, klädda i likadana raka korta svala marinblå klänningar med ett litet vitt jungruförkläde runt midjan – vi hade inte gått så långt som till jungfruhättor på huvudet. Det fick räcka med varsin vit linneservett över armen. Jag observerade att Lizzie hade blodröda naglar dagen till ära och tänkte på vad min mamma skulle ha tyckt om det i sammanhanget. ”Det är verkligen inte passande med röda naglar när man…” Ännu mera opassande hade hon antagligen ansett det vara att Lizzie och jag, serveringspersonalen, hade försett oss med var sitt champagneglas. Doften från lavendeln som prunkade i stora koboltblå krukor alldeles intill var eggande.

Vi var beredda att komma till undsättning vid minsta tecken på önskemål om påfyllning av vått och torrt, (även våra egna).

9

Vilhelmina strålade i kapp med solitär-diamanten på förlovningsringen. Den blåklintsblå klänningen satt som ett andra skinn på henne. Det blonda halvlånga håret i pagefrisyr var lika blankt som en nylackad bil. Hennes ögonlock och fransar matchade klänningen. Hon log brett och sträckte fram den ringprydda handen till allmän beskådan för dem som stod omkring.

En rödlockig och grönögd ung kvinna tittade beundrande på ringen. ”Åhhh! Så fin!” sa hon. Jag kände igen henne; förmodligen var hon en av Vilhelminas och Lizzies klasskamrater och jag borde ha kommit ihåg hennes namn, men just nu det var borta.

Den andra unga kvinnan kände jag dock igen, Doris Andersson. Även hon tillhörde klasskamratsgänget och hade varit en kär gäst i det björkmanska hemmet; det kom till och med jag ihåg. Doris såg inte ut att leva upp till sitt förnamn. Det var Doris man kallade raggarbrudar för på femtiotalet, medan raggarkillarna kallades för något annat, var det inte Sune? Nej, Doris var av helylletyp, men hade klokt nog valt en klänning av linne.

De äkta pärlorna i öronen och en Cartierklocka signalerade god ekonomi.

Vilhelmina visade klart äganderätten till sin nyblivna fästman och slingrade kärleksfullt sin vänstra arm runt ryggen på honom medan hennes högra hand höll det halvfyllda champagneglaset och han svarade med att beskyddande lägga sin högra arm över hennes axlar. Eftersom han var högerhänt försökte han samtidigt hålla sitt champagneglas utanför den högra axeln. Hur skulle han bära sig åt för att dricka sin champagne?

Johan såg ut som en frisk asagud ur den nordiska mytologin, fast av modernare snitt. En krispigt vit t-tröja, definitivt en storlek för liten, framhävde hans vältränade torso. Lite champagne rann nu nedför hakan och droppade på hans skräddarsydda marinblå kavaj. Hans ljusa hår såg naturligt rufsigt ut.

Mina studier avbröts av en lätt knackning på min ena axel.

10

”Jag går in efter mera champagne, flaskorna töms fortare än vattnet rinner i Motala Ström.”

Lizzie försvann in i huset och jag vände mig om för att besvara en knackning på den andra axeln.

Mannen framför mig, en och åttiotre lång med en spegelblank flint mitt i det snaggade håret, var klädd i sin finaste linnekostym och till det en färgglad slips. ”Hur är det Herman?” log jag mot honom. (Är han redan hungrig? Vi har knappt börjat mingla). ”Är allt som det ska?”

(Det är väl bäst att kolla om jag glömt något.)

Bakom de stålbågade glasögonen skymtade Hermans ljusbruna vänliga ögon fram. ”Det är bara bra, Veronica. Bara bra. Bra, som sagt.” ”Det var bra”, härmade jag och tog en svälj champagne. ”När har du tänkt dig att förrätten ska serveras?” ”Nej, det där rör jag inte i, det får ungdomarna bestämma.

Eller Charlotte. Hon har bestämda uppfattningar om saker och ting. Fråga henne, mig spelar det ingen roll.” Han blinkade, visade sin raka vita tandrad och tittade bort mot ett par av gästerna som mumsade på några räkkex.

Det är lite Kronblom över Herman, tänkte jag, men istället för kruthustrun Malin hade han syster Charlotte, inte bara ett utan många strån vassare, särskilt runt hakan.

Jag tittade runt för att se var hon kunde befinna sig i minglet.

Ingen skymt av den lila och anständigt höghalsade klänningen och inte heller av den bruna, för henne så karakteristiska hårda fläta som snurrats ihop till en ”flamencoknut” långt ner i nacken. ”Charlotte har gått in för att pudra näsan.” Hermans champagneblanka ögon blinkade konspiratoriskt mot mig.

Jag tittade mot huset och där kom både Lizzie och Charlotte i riktning mot oss. Lizzie bar på två immiga champagneflaskor.

Charlottes händer var upptagna av varandra framför den väl 11

tilltagna barmen. På kinderna glödde hektiska rosor som två stoppljus i det osminkade ansiktet. Hon såg lika glad ut som en trafikpolis i rusningstid.

Jag gick dem till mötes och log älskvärt mot Charlotte. ”När tycker du att det är dags att servera förrätten?” (Vad såg hon så sur ut för? Det var ju fest.) ”Ja, jag hade då tyckt att det kunde räckt med alkohol före maten nu jag. Men helst vill folk dricka tills det tar slut.”

Lizzie hade diskret glidit bort mot bordet och raskt öppnat de båda champagneflaskorna. Folk stod redan i kö för påfyllning och faten med räkkexen var länsade. Det var tydligt att några av gästerna hade hoppat över lunchen, men vad gör man inte för gratis mat…

Jag vände mig mot Charlotte för att fråga när vi skulle börja servera maten, men hon hade vänt sig bort mot andra sidan och tittade mot orangeriets öppna dörr. I dörröppningen stod Vilhelminas lillebror, Benjamin, fast så liten var han inte längre.

Han var minst lika lång som sin far. Hur gammal var han nu egentligen? Få se. Sju år när Mimi dog, hon dog för tretton år sedan… Då måste Benjamin vara tjugo år alltså. Han studerade konst i Stockholm sedan något år tillbaka och som det såg ut tillbringade han all sin tid inomhus vid staffliet. Han var lika blek som skön i ansiktet trots den otroligt soliga och varma sommaren. Hans mörkbruna lugg ramlade envist ner över vänstra ögat, och när han föste undan håret med fingrarna visade de färgglada spår av hans konstnärsverksamhet.

Benjamin hade sin Grand Danois med sig i kort koppel, en harlekin. Man kan undra om det är svarta fläckar på vit botten eller om det är vita fält med svart bakgrund, men vem bryr sig när det är storleken som räknas.

Efter femton minuter prick, stoppade jag in tummen och pekfingret i munnen och blåste till. Jag har aldrig hört sådan tystnad!

12

”Var så goda. Välkomna in i orangeriet!”

Lizzie och jag ställde oss på var sida om dörröppningen medan gästerna flöt in i orangeriet.

För att markera kvällens festligheter hängde nu kulörta lyktor i takbjälkarna. Det långa bordet var täckt med vit linneduk och vackert dukat med finservisen och ett stort antal olikfärgade värmeljushållare av glas var utplacerade. Kristallglasen glittrade i skenet från eftermiddagssolen.

På den skamfilade gamla skänken vid dörren hade man placerat en kylbox med drycker och bredvid stod ett par termosar med nybryggt mörkrostat kaffe. Som ett vackert stilleben dignade ett generöst fruktfat av gyllengula, sammetslena persikor, passionsfrukt och djupröda körsbär bredvid två kristallskålar med nötter och chips.

I mitten på ena långsidan av bordet hade man framför glasen vid två av platserna lutat två placeringskort. På det ena stod det Vilhelmina och på det andra Johan. I övrigt hade man tydligen bestämt sig för fri bordsplacering. Det hade jag aldrig förväntat mig att den så rättfärdigt korrekta faster Charlotte skulle acceptera, det hade säkerligen inte skett helt utan strid. ”Vilhelmina och Johan, ni ser var ni ska sitta. Ni andra får sätta er var ni vill. Placeringskorten visar var ni inte får sitta. Det finns bara två. Johans och Vilhelminas.”

Tänk vad lätt det är att arrangera ett totalt kaos!

Det var en brokig skara som samlats för att fira Johan och Vilhelmina. Familjen Björkman hade jag som sagt känt i evighet, några presenterade sig som släktingar till Johan (vem tusan hinner med att memorera namn och släktskap på löpande band), men de flesta andra gäster var i Lizzies ålder tyckte jag. Det var Vilhelminas och Johans vänner. Och artiga så in i norden var de, nästan neg och bugade när jag nickade och log och sa Veronica Collins till några som kom fram och tog mig i hand.

13

”Mamma! Har du blivit senil?” ”Vad då senil? Vad pratar du om?” ”Du står och presenterar dig för mina gamla klasskamrater, som sprungit in och ut här när vi gick i skolan. Så mycket mellanmål som du stoppat i dem tycker man ju att du åtminstone vagt borde känna igen dem.” Hon räckte över ett papper. ”Det här är gästlistan. Du med din forskarskalle kan väl memorera den på ett nafs, eller?”

Till sist hade även den mest förvirrade hittat en plats och festmåltiden inletts. Förrätten var avklarad. Sillen hade intagits och snapsarna druckits. Jag kunde se på de rosenröda kinderna att de hade haft avsedd effekt. Gästerna var i full färd med att sätta tänderna i varmrätten. Stämningen var god. Konversationen hade kommit igång ordentligt.

Johan slog lätt med kniven i kristallglaset, reste sig från stolen och höjde sitt glas. Han log mot sin fästmö och hans kärlek var inte att ta miste på, den lyste ur hans ögon. Vi tittade alla förväntansfullt på honom. Nu skulle han säga något vackert till sin fästmö. Det var nästan så att det snörde ihop sig i bröstet på mig.

Knappt hade han hunnit vända sig mot Vilhelmina och säga ”Min älskade Vilhelmina!” när en gäll telefonsignal skrällde. Vi ryckte alla till. En av de unga kvinnorna (som jag absolut inte kände igen) rusade upp, drog fram sin telefon ur handväskan och stängde av den. Vi flinade lite generat mot varandra och vände oss mot Johan igen.

Något hade plötsligt blivit alldeles galet med honom.

Munnen var öppen på vid gavel och han kippade efter andan som en nyfångad gädda på land. Han tog sig för magen. Kristallglaset med Chablis flög ur handen på honom och det dyra innehållet skvimpade över Charlottes klänningsliv. Hon flämtade till av avsmak och höll sig för bröstet, för när Johans ansikte landade i maten på hans tallrik stänkte även ostsås upp på henne.

14

Festen kom av sig. Det blev alldeles tyst. Det tog en stund innan vi reagerade. Vilhelmina drog i hans kavaj och ropade: ”Johan, Johan, vad är det?”

Hon ruskade i honom, men han rörde sig inte. Han satt kvar med ansiktet i tallriken trots Vilhelminas desperata försök att räta upp honom och sedan, hemska elände, gled han ned på mattan och hamnade med en dov duns på rygg med öppet gap, stirrande ögon och armar och ben spretande ut från kroppen. I fallet drog han med sig duken. Kristallglas och några tallrikar av finporslinet och matrester följde med.

Charlotte slet åt sig en servett och försökte skydda sin klänning mot ytterligare demolering. (Snacka om prioritering!) Johan låg där som en frusen bild av en gitarrspelande rockstjärna som sjöng för full hals, en parodi lika skrämmande som döden själv.

Och det gick inte att räta ut honom. En av de unga männen, Markus Hjort (teaterviskning från Lizzie) rusade fram och tog pulsen på halsen på Johan. Hans mörka välfyllda, förut så eleganta kostym var nu skrynklig och håret stod på ända. ”Jag känner inget, jag känner inget!” skrek han. ”Ring efter en ambulans!”

Ingen rörde sig. Alla satt som fastfrusna i sina positioner. Jag rusade ut ur orangeriet och in i huset till köket och rev åt mig telefonen som jag visste hängde på väggen. Fingrarna knappade febrilt in 112 och efter en evighet svarade någon och jag förklarade situationen så klart, tydligt och snabbt som jag förmådde.

Hjärtat bultade av stress. ”Det är bråttom”, röt jag i luren. ”Ni måste skicka en ambulans meddetsamma! Känner ingen puls!” ”Ta det lugnt, lossa på kragen, vi är strax där.”

Jag tittade på klockan, den var 18.43.

Efter ungefär tio minuter, som kändes som tio timmar, kom ambulansen och två ambulansmän rusade in i orangeriet med 15

en bår. Den ene av dem gjorde upplivningsförsök, men kunde snart konstatera att det inte gav önskad effekt. Efter en stund vände han sig mot oss. ”Han är död, tyvärr. Jag beklagar. Jag har ringt efter en läkare som kommer att göra en yttre besiktning av kroppen och utfärda ett dödsbevis och sedan tar polisen vid.”

Under några oändliga minuter stod vi alla stilla, förstummade. Innan ambulansen kom hade vi inte riktigt trott att Johan verkligen var död. Han kunde ha tagit en snaps eller två för mycket och bara tvärslocknat. Men nu var han definitivt och oåterkalleligt död, stendöd. Och polisen? Varför skulle de komma? Jag gick fram till Lizzie som grät och höll om Vilhelmina.

Vilhelmina såg på mig med tom blick. Hon var vit i ansiktet. Jag sträckte fram armarna och ville säga några tröstande ord, men jag kom av mig. Vad skulle jag säga? Det finns ingenting man kan säga som hjälper när det ofattbara sker, inga ord alls.

Läkaren anlände i taxi efter tjugofem minuter. Jag gick fram till honom. ”Det var jag som ringde. Veronica Collins heter jag.” ”Ja hej. Jag heter Ossian Ohlsson och är jourhavande läkare.”

Jag ledde honom runt bordet och fram till Johan med sina groteskt uppspärrade ögon där han låg på mattan, fortfarande förstenad. Läkaren satte sig på huk bredvid honom. Jag hade svårt att se på. ”Vad hände?”

Jag berättade att Johan precis hade rest sig från stolen och skulle hålla ett tal till sin fästmö (här pekade jag på Vilhelmina som stod apatisk med uttryckslöst ansikte med Lizzies arm om sina axlar) när han bara så där plötsligt grimaserade kraftigt och föll ihop över bordet. ”Led han av någon sjukdom? Tog han någon sorts medicin?”

Läkaren vände sig om och tittade på oss som stod runt om.

16

Johans mamma, Lovisa, skakade på huvudet. Hennes ansikte var askgrått och hon såg plötsligt gammal ut. Hennes val av den lilla svarta var inte särskilt klokt så här på högsommaren. Hon såg bortkommen ut och på överläppen trängdes små pärlor av svett.

Mascaran hade runnit och skuggade underkanten av hennes ögon. ”Jag är hans mamma och han har aldrig varit sjuk i hela sitt liv. Han var hälsan själv. Ja, bara de vanligaste barnsjukdomarna förstås, men inget annat.” Hennes röst bar knappt. ”Jag förstår.” Blicken vandrade mellan Vilhelmina och Lovisa. ”Hur har Johan mått de senaste dagarna?” Han tittade forskande på dem. ”Har han klagat över smärtor i bröstet? Smärtor på något annat ställe? Illamående? Trötthet?”

Lovisa blundade med rynkad panna och Vilhelmina verkade inte ha hört läkarens fråga. Lizzie knuffade henne i sidan och hon återfick fattningen. ”Nej, Johan har varit pigg och energisk som alltid. Jag har då inte märkt något konstigt med honom”, svarade hon tonlöst efter att ha funderat en kort stund. ”Han har sprungit på gymmet och tränat varenda dag hela tiden jag känt hon…” Här sprack hennes röst. ”Inget mer ni kan berätta? Hände det inget annat?” Läkaren vände sig till mig medan han klämde och kände på Johans stela armar som spretade ut från kroppen. ”Nja, vad skulle det vara i så fall? Vad menar du?” Jag skakade på huvudet. ”Här har det inte varit några konstigheter. Det har varit en stillsam och trevlig tillställning, inget bråk – ingenting. Gästerna satt och småpratade som man gör under en trevlig måltid. De njöt av maten – hoppas jag i alla fall – det är jag som har lagat den. Inget konstigt hände.” ”Polisen bör vara här vilken minut som helst nu.” Han kastade en snabb blick på klockan. ”Jag får be er alla att inte röra något härinne innan polisen 17

har varit här. Jag förstår att det här är mycket ledsamt och chockartat för er men tyvärr är det så.” Han tittade runt på oss alla. ”Som ni säkert förstår kan ni inte vara i vägen för polis och brottsplatsundersökare. Det är viktigt att inga spår blir förstörda. Jag föreslår därför att ni går in i huset och sätter er ner och försöker ta det lugnt tills polisen har varit här. Om det är någon som behöver något lugnande så har jag med mig i väskan.”

Stela stirrade vi på varandra. Brottsplatsundersökare! Spår!

Misstänkte man att ett brott hade begåtts? ”Kan du hämta lite vatten och några glas om det är någon som önskar en tablett”, bad han mig. Jag gick till köket med huvudet fullt av surrande frågor.

Två uniformerade poliser anlände tillsammans med en fotograf och en kvinna klädd i en tunn vit bomullsoverall. Samtliga legitimerade sig och kvinnan kom fram till oss. ”Hej, jag heter Kristina Skarv och är brottsplatsundersökare.

Jag måste be er alla att backa ordentligt så att vi kan spärra av området.” Hon vinkade till sig en av poliserna som höll i en rulle med blåvitrandigt plastband med ordet ”Polis” regelbundet återkommande. ”Vi måste säkra eventuella spår här, men först ska jag undersöka Johan.” Hon tittade uppfordrande på oss.

Vi backade några steg, men inte alltför långt bort från scenen som utspelades, nyfikna som vi var. Polismannen med plastrullen närmade sig med bestämd min och vi backade lite till. ”Ni måste backa mycket mer. Om ni trampar omkring här, riskerar ni att förstöra viktiga spår som kan hjälpa oss att förstå vad som hänt.”

Motvilligt lämnade de flesta orangeriet, medan några av oss, det vill säga jag och mina löss, stod kvar en bit innanför dörröppningen lutande inåt i en farlig vinkel, vilket ansträngde det uppspända plastbandet till bristningsgränsen.

Ambulansmännen upplyste poliserna om att enligt vad de 18

fått veta hade festen startat vid 17.30-tiden. Larmet togs emot klockan 18.43. De anlände tio minuter senare, alltså 18.53 och läkaren kom efter tjugofem minuter, klockan 19.17.

Fotografen tog kort på Johan ur alla vinklar där han låg på mattan, minst hundra stycken. De två poliserna satte vant i gång med att pensla och säkerställa fingeravtryck.

När fotografen var färdig med sina hundra kort gick Kristina Skarv fram till Johan och ställde sig på knä bredvid honom. Ur sin generösa väska tog hon fram en bandspelare som hon fäste runt midjan med ett bälte. Mikrofonen fäste hon med en klämma vid halslinningen på sin overall. Hon tog även på sig ett par plasthandskar och tog fram en liten ficklampa med vilken hon lyste i Johans ögon samt i mun- och näshålor. Sedan övergick hon till att undersöka kläderna från topp till tå, hon grävde fram några för mig osynliga småsaker ur hans fickor. Hon tog fram några små plastpåsar och en pincett och plockade minutiöst ned ett föremål per påse och förslöt dem. Hon skrev något med en svart tuschpenna på varje påse. Nöjd med detta tog hon av Johan hans kavaj, något som inte var helt lätt eftersom armarna spretade ut från kroppen. Hon blev tvungen att bända ihop dem med råstyrka. Jag tittade intresserat på. När hon till sist lyckats att få av kavajen undersökte hon Johans armar på in- och utsidan. Det såg ut som om hon letade efter något.

Jag harklade mig. ”Vad letar du efter?”

Kristina Skarv tittade upp på mig. ”Spår. Till exempel nålstick.” ”Nålstick?” Jag var tyst några sekunder innan jag fortsatte. ”Varför skulle han ha nålstick i armen, han är… jag menar var, frisk?”

Kristina Skarv betraktade mig en stund och bestämde sig till sist för att svara.

19

”Det är ren rutin”, sa hon, i mitt tycke ganska kyligt.

Jag kände mig lite avsnoppad, knep ihop munnen och backade en smula. ”Okej, jag ska inte störa dig i ditt arbete, man blir nyfiken.

Jag har aldrig varit med om sådant här förut”, förklarade jag halvhögt. (Jäkla subba.) ”Det ska du vara glad för”, svarade hon något vänligare. ”Förresten, det var väl du som skötte maten till festen, inte sant?” ”Ja, det var det.” (Hur fasen visste hon det?) ”Jag har precis startat ett cateringföretag och min dotter Lizzie, som står där borta (jag pekade mot Lizzie som fortfarande stod och höll om Vilhelmina en bit bort) hjälpte mig”, berättade jag stolt. ”Är detta ditt första uppdrag?” Kristina Skarv höjde ögonbrynen. ”Ja, det är det. Nu är det bara att hoppas att det blir fler”, log jag hoppfullt mot henne.

Kristina Skarv tittade länge på mig och gjorde en grimas. ”Tja, vi får hoppas det går bättre nästa gång. Men den här gången är det väl tveksamt. Vi kommer att ta med oss vad som är kvar av maten och om några flaskor är öppnade så ska de med också. Labbet får undersöka innehållet. Var har ni placerat allt?

Vi måste skärma av.” Hon vinkade till sig en av poliserna som stod och höll i en rulle med blåvita plastband. ”Vi kunde inte ha maten utomhus i den här värmen, så den finns i huset, men vad menar du? Ska ni ha matresterna? Vad ska ni med dem till?” Jag kände hur nerverna knöt sig i magen. ”Tror ni att det var något fel med maten? Ingen annan har blivit sjuk.” ”Jag tror ingenting än så länge, men vid dödsfall som inte kan förklaras som naturliga, och vi kan väl vara överens om att Johan Hultén varken var gammal eller svårt sjuk, så har vi vissa rutiner. I det här fallet hände dödsfallet i samband med förtäring, så vi kommer att analysera maten som är kvar och om något 20

är fel med någon del av den så är det väl bara bra att ingen mer kommer till skada.”

Jag kände modet ta hissen ner till källarvåningen.

I bakgrunden kunde jag höra hur läkaren tyst och snabbt informerade poliserna om vad han hade observerat innan de anlände, medan Johan fortfarande låg kvar på mattan. ”Inget uppenbart våld. Inga synliga sår eller blåmärken. Inga yttre skador alls vad jag har kunnat se. Med utgångspunkt från den information jag fått från de närvarande bör döden ha inträffat ungefär klockan 18.40, strax innan larmet togs emot på larmcentralen.”

Läkaren fortsatte: ”Man har berättat för mig att Hultén verkade ha svårt med andningen och fick väldiga kramper innan han föll ihop och sedan ramlade av stolen ner på mattan. Likstelheten satte in snabbt. Enligt Hulténs mor har han varit hälsan själv hela sitt liv och inte brukat mediciner. Fästmön kan inte erinra sig att Hultén haft några smärtor eller varit deprimerad senaste tiden.”

Ambulansmännen täckte över Johan, lade honom i en svart liksäck, drog igen blixtlåset och åkte därefter iväg med honom.

Jag vände mig om och lutade mig åter in mot brottsplatsundersökerskan. ”Kan vi ta drickat och frukterna och det andra medan vi väntar? Flaskorna är inte öppnade och vi hade inte kommit så långt som till frukt och nötter, så varken Johan eller någon annan av oss har ätit av det.” ”Eftersom flaskorna är oöppnade kan du ta dem, men resten får du låta vara. Du hade väl inte ögonen på Johan precis hela tiden. Det finns alltid en möjlighet att han smakat något utan att du sett det.” ”Tänk om han var nötallergiker då? Det kanske var det! Han fick kanske en anafylaktisk chock?”

21

Kristina Skarvs ögonbryn hade inte bara höjts utan även skrynklats. ”Hoppas kan du alltid.”

En smula skamsen gick jag med famnen full av flaskor in i husets vardagsrum där alla hade samlats nu. På bordet, som redan hade avskärmats av den flinke polisen, stod matresterna i sina serveringsfat och bunkar. Förbjudet område nu alltså. Jag ställde ifrån mig flaskorna på skänken.

En av poliserna kom in i vardagsrummet. ”Vi har inte lyckats fastställa Hulténs dödsorsak och därför måste en rättsmedicinsk undersökning göras”, sa polisdamen.

Hon svepte med blicken över oss och fastnade på Lovisa, som bleknat ytterligare några nyanser. ”Aldrig!” ropade Lovisa, ”ingen ska skära i min son!”

Hon fick en häftig gråtattack. Charlotte gick fram och lade armarna om henne, höll hennes huvud mot sitt bröst och strök henne sakta över håret. Lovisa fortsatte att snyfta högljutt och snörvla mot hennes barm men såg efter en stund ut att lugna sig lite. Poliserna gick runt och noterade gästernas namn, personnummer, adresser och telefonnummer, vilka som var släkt med Johan och vilken relation de hade till honom. Man ville ha så fullständiga uppgifter som möjligt om var och en. En av poliserna skrev ned allt i en svart anteckningsbok och gjorde en preliminär förhörslista. ”Vi måste naturligtvis tala med alla som har varit med på festen”, sa de. ”Det blir redan i morgon. Bäst vore förstås att göra det meddetsamma, men några av er verkar må dåligt och behöver en natts vila. Vi tar det i morgon istället.”

De följande timmarna var lika verklighetsfrämmande som en Fellini-film.

Johans yngre bror Erik och hans flickvän Sandra Rodriguez, båda punkiga med svart hår, nitar, ett otal piercingar och höga 22

Doc Martenkängor, hade tydligen ingen större respekt för polisbanden runt bordet. De hade hittat tallrikar och bestick i köket och böjde sig nu fram över det avskärmade bordet i vardagsrummet för att ta för sig av maten som var kvar. Polisen hade inte hunnit plocka bort den därifrån, så jag gjorde en snabbutryckning för att stoppa dem. ”Hallå! Ni får inte röra maten!” vrålade jag rakt ut. Det blev knäpptyst och alla tittade förundrat på mig. ”Det kan vara något fel på maten. Det är därför de har satt polisavspärrningsplastband runt bordet. Fast det tror jag förstås absolut inte!”

Hur skulle jag göra, vad skulle jag säga för att lugna ner dem?

De såg skräckslagna ut, med ögon och munnar vidöppna och var förmodligen rädda att de också skulle falla pladask ner och tvärdö. Efter några sekunders paus fortsatte jag. ”Jag har bara använt råvaror av högsta kvalitet, det försäkrar jag. Men polisen tror att det är något fel. Fast det har de inte precis sagt, men de vill undersöka maten ändå. Ifall, ifall…”

Min röst tacklade av och jag svalde hårt och fortsatte mitt verbala självmord. ”Men brottsplatsundersökningsdamen lät mig ta dryckerna, så ta för er bara.”

Jag pekade på skänken där jag ställt flaskorna från orangeriet. ”Det finns massor att dricka: vin, Calvados, Amarula gräddlikör och… Allt står på skänken där.” Det lät som en reklamfilm. ”Jag ska bara hämta mineralvattnet också. Och så glas förstås, det behövs naturligtvis.”

Lizzie stirrade ogillande på mig och himlade med ögonen, så jag smet kvickt ut i köket och hämtade en radda glas. Det klibbade på ryggen och handflatorna kändes hala. Det blev fuktiga fingeravtryck på glasen och jag försökte blåsa bort dem.

Lennart Danielsson, Lovisas sambo, och Markus tog efter en stunds tvekan med sig var sitt stort glas Calvados och gick 23

ut i trädgården. Lennart tog fram en fet gördlad cigarr ur bröstfickan, snoppade av den med tänderna och satte fyr på den. Han var den ende som inte tycktes påverkad av sommarhettan. Hans ansikte var torrt och märkligt avslappnat. Han räckte fram en cigarr till Markus som avböjde. Markus kraftiga anletsdrag såg spända ut och med ett sorgset uttryck i ansiktet sneglade han hela tiden förstulet på Vilhelmina.

Efter någon timme kom polisen in till oss igen och jag höll andan. Tänk om de misstänkte mig så starkt att de tänkte ta med mig direkt! ”Innan vi går vill vi påminna er om att växthuset nu betraktas som en brottsplats och ingen får på inga villkor beträda området och föra bort något innan vi ger tillstånd till det.” (Jag andades ut och blev genast lite sturskare. Vilket jädra språkmissbruk, det heter på några villkor.)

De undrade vilka som hade tänkt åka hem på kvällen efter festen och fick beskedet av Charlotte att det var tänkt att alla skulle stanna över natten. Hon såg sig omkring och fortsatte: ”Det är bäst att de stannar här så jag kan kolla hur de mår. Jag är utbildad sjuksköterska.”

Charlotte var verkligen en klippa mitt i allt elände och tog lugnt och metodiskt kommandot. Hon gick runt och såg till att alla hade vad de behövde, frågade om de ville ha något mot chocken, lade armen om någon, kramade en annan och sa dessutom några tröstens ord – bibelcitat lät det som – till var och en.

Benjamin hade satt sig vid bordet. Han satt hopkrupen med armarna hårt korsade framför bröstet. Jag kunde se hur han bet ihop käkarna som om han ville säga något men inte kom sig för.

Han lyfte blicken och tittade på Charlotte som stod mitt emot och bekymrat iakttog honom. Hans i vanliga fall ljusbruna ögon var outgrundligt svarta, nästan som två hål rakt in i huvudet.

Benjamins svartvita kalv Ville (enligt Lizzie internationell 24

champion och döpt till Rubinens Kejsar Vilhelm), hade smugit sig in och slickade och slurpade sin husse i hela ansiktet. Jag kunde se att dreglet hängde i trådar från båda mungiporna. Han kände säkert att husse var olycklig och gjorde så gott han kunde för att visa sin trohet och kärlek. Nu lyfte han huvudet och tittade på Charlotte, som ogillande betraktade slemtrådarna. Hon visste vad som komma skulle och precis som hon hade väntat sig ruskade Kejsar Wilhelm på huvudet varvid dreglet elegant landade på hennes klänning. ”Ta med dig hunden till ditt rum och försök vila min vän”, viskade hon behärskat till honom, medan hon med illa dold ilska torkade bort dreglet från klänningen. Den hade nu nått nya höjder i fräschhet. ”Tack jag sitter bra här!” Han bytte provocerande ställning och lutade sig framåt med armarna på bordet. Ville mullrade hotfullt och lade sig vid Benjamins fötter.

Lovisa hade satt sig ensam på en stol vid kortändan av bordet och stirrade slött framför sig med ögonen fixerade på duken.

Hon visade inte med en min vad hon kände – om hon nu kände något. Ingenting tydde på det. Nu hade uppenbarligen pillret läkaren gett henne tidigare kickat in.

Charlotte hjälpte Lovisa upp från stolen, tog henne varligt under armen och ledde henne fram till trappan. ”Gå upp och lägg dig och vila du så länge.”

Herman stapplade på krumma ben ut till de calvadosdrickande herrarna i trädgården, också med ett glas i handen. Jag såg bara ryggtavlan på honom när han med nedböjt huvud tog emot en cigarr av Lennart. De tre männen pratade inte med varandra.

Inte mycket tröst Vilhelmina fick av sin far kan man tycka, men han kanske helt enkelt inte klarade av att vara stark, inte ens för sin dotter. Uttrycket ”att åldras över en natt” var i hans fall ingen kliché.

25

”Alla stannar väl kvar över natten som bestämt? Det är vad polisen vill, så att de har oss samlade imorgon när de vill prata med oss”, sa Charlotte lite vagt till ingen särskild. ”Ja, det vore bra om de gjorde det”, instämde jag.

Lizzie satt tillsammans med Vilhelmina i soffan. Jag viftade med handen för att få hennes uppmärksamhet. ”Lizzie, kan du säga till alla, var de nu är, att polisen vill att de ska stanna över natten som bestämt?” ”Okej, strax”, muttrade Lizzie. Hon satt med armen om Vilhelmina, som blek hulkade med ansiktet mot Lizzies ena axel.

Man kunde tydligt höra hur hon kved och jag insåg att det var bäst att jag gjorde det själv. ”Om du säger till dem, så kan Lizzie stanna hos Vilhelmina istället”, sa Charlotte som om hon läst mina tankar.

Jag strosade iväg och såg mig sökande omkring. Vart hade alla tagit vägen? Efter en rundvandring genom vardagsrummet, köket och hallen, ja till och med toaletten, gick jag tillbaka genom vardagsrummet och vidare ut genom fönsterdörrarna. En bit in i trädgården, under ett av de många äppelträden skymtade jag några figurer, så jag stapplade över till dem. Mina fötter hade svullnat i pumpsen och såg ut som muffins som inte får plats i formen. ”Hej! Polisen vill ha er kvar här över natten, som det var bestämt, efters…” ”VA! Vi har väl inte gjort något! Katja Jacobsson (som jag nu visste att den rödkrulliga gästen hette) protesterade ljudligt med rodnande ansikte. De röda läpparna, naglarna och stilettklacksskorna matchade varandra, men skar sig mot det morotsröda håret. ”Men det var inte så jag men…” ”Det kan de väl inte tvinga oss till i alla fall, det är väl ingen jäkla tv-deckare à la Morden i Midsomer det här!”

Dennis Starck, Katjas blondlockiga fästman och även han en 26

av Vilhelminas och Lizzies klasskamrater, klev fram och lade armen om sin fästmö. Han hade kavlat upp ärmarna på sin skjorta, men inte knäppt upp någon knapp i halsen så när han böjde sig fram för att lugna Katja hängde den rödbrokiga slipsen som en extra tunga under hakan på honom.

Jag drog ett djupt andetag för att få extra syre och därmed kraft att med raketfart få ut en hel mening den här gången. ”Polisen-måste-förhöra-oss-alla-och-tänker-göra-det-merdetaljerat-imorgon-eftersom-alla-är-så-bedövade-av-det-somhänt-och-kanske-behöver-hämta-sig-från-chocken-så-att-mankan-tänka-klart-och-minnas-exakt-vad-som-hänt-och-för-attvi-ska-slippa-ta-oss-fram-och-tillbaka-tyckte-de-att-vi-skullestanna-här-eftersom-det-faktiskt-var-så-det-var-bestämt-frånbörjan-eftersom-troligtvis-alla-drack-alkohol-under-festensgång-och-inte-kunde-köra-hem-och-det-är-så-dyrt-med-taxidet-var-alltså-av-ren-hänsyn…” Här hade jag förbrukat allt syre och fick ge upp.

Det blev så tyst att man hade kunnat höra ett äpple falla. ”Jaha, ja då så.”

Fredrik Åhman, ytterligare en av Vilhelminas och Lizzies klasskamrater och en glad lax med stubbåker på huvudet, nickade acceptans.

Fredrik var på ”rebound” (hade Lizzie skvallrat för mig under champagnesippandet). Hans före detta flickvän hade dumpat honom någon vecka tidigare och därför ansåg han sig tydligen fri att likt en jakthund sniffa runt kring Doris. Nu hade hon ett irritationsveck i pannan och jag såg hur hon slingrade sig bort från den sniffande jakthunden. Hon gick snabbt över till mig och tog skydd. ”Men det är jättesnällt. Det gör vi så gärna, eller hur?” Hon vände sig mot de andra som nickade bifall, även om jag förvisso kunde höra lite mutter från någon.

27

Vi utbytte hövliga leenden med varandra och jag stapplade tillbaka till huset, medan jag längtande tänkte på mina bekväma floppisar som låg och väntade på mig i hallen därhemma.

Det kändes som om det var evigheter sedan jag var hemma i min egen mysigt bekväma ”stuga” bara ett stenkast från denna morddrabbade plats. ”Det är klart. De stannar.” Jag log vänligt mot Charlotte och strök henne lite tafatt över armen. ”Bra, då går jag och ser till att allt är klart i rummen.”

Hon såg plötsligt trött ut. Lite hår hade lossnat ur flamencoknuten och föll ner i hennes ansikte och hon strök det bakåt bakom örat.

Poliserna lastade in de förseglade matbackarna i polisbilens bagageutrymme och for iväg. Själv lastade jag in backarna med disken i min orangea skåpbil och åkte sedan till min hyrda lokal på Fleminggatan 14 för att packa in det i diskmaskinen. Lizzie följde inte med. Hon hade snabbt bestämt sig för att stanna kvar över natten hos Vilhelmina och stötta henne i det stora huset i Abborreberg. Jag fick minsann ta hand om skiten själv, typiskt!

Mitt första uppdrag hade vänts till en mardröm.

28

Kapitel 3

B

eslutsamt stängde jag fönstret om den varma sommarnatten och de morbida tankarna på dagens katastrofala händelser och gick ut i köket för att brygga mig en kopp te, men ångrade mig och hällde upp ett glas vin. Medvetslöshet är i alla fall inget vaket stadium. Jag hade precis bullat upp kuddarna mot sänggaveln, redo för en stunds bläddrande i en gammal trädgårdsblaska så att tankarna skulle bli upptagna av något annat än död och elände, när min mobiltelefon ringde någonstans.

Frågan var bara, var? I vanlig ordning slog jag tån i när jag rusade upp och dök i den alltför stora handväskan med tusen fack i det svarta innanmätet. Vad är det som driver en väskdesigner till att klä insidan av damers handväskor med svart tyg? Till sist vände jag väskan upp och ner och tömde ut allt på golvet och se, där var den. Den sista ringsignalen klingade av när jag febrilt slet upp den och för sent tryckte på svara-knappen. Det var Lizzie som ringt och jag ringde upp henne. Hon behövde kanske tröst.

Jag gillade inte riktigt tanken på att hon var där över natten även om jag förstod att hon ville finnas till hands för Vilhelmina. ”Mamma, du kan väl komma hit i morgon förmiddag, så där någon gång klockan tio, så har vi hunnit äta frukost. Det är ingen här som klarar av eller orkar sköta mathållningen under dagen. Du behöver inte ta med någonting, de har redan handlat 29