9789176458532

och jag över gränsen och tog en öl. Elva kilometer dit och lika många tillbaka. Tjeckiskt öl är billigare än vårt och brudarna tjockare. En tid spelade jag fiol och hade en vit mus.« Låt oss nu kasta en blick från sidan, men bara i förbigående, utan att gå in på fysionomin; träd inte alltför nära, mina herrar, annars får ni ert livs chock. Eller kanske inte. Ack, efter allt som hänt är jag väl förtrogen med hur partiskt och opålitligt en männi­ skas öga kan vara. Hur som helst, här är scenen: Två män vilar på en sjuklig gräsfläck; den ene, en välsvidad typ, slår med en gul handske mot ena knät; den andre, en vagabond med tom blick, ligger utsträckt och luftar sitt missnöje med livet. Det prasslar friskt från en närliggande törnbuske. Molnen vandrar. En blåsig majdag med små skälvningar som liknar dem som l­öper utmed pälsen på en häst. Skrammel från en lastbil på vägen. En lärkas spröda stämma i skyn.

Luffaren tystnade, sedan började han tala igen, men gjorde uppehåll för att loska. Det ena och det andra. Utan avbrott.

Sucka­de sorgset. Sträckte på sig, vinklade benen tills hälarna vidrörde baken och sträckte åter ut dem. »Hör på«, for det ur mig. »Ser du verkligen inget?« Han rullade runt och satte sig upp. »Vad är det?« frågade han, och en misstänksam rynka för­ dystrade ansiktet.

Jag sade: »Du måste vara blind.« Under cirka tio sekunder stirrade vi varandra stint i ögonen.

Sakta lyfte jag min högra arm, men hans vänstra lyftes inte som jag nästan hade förväntat mig att den skulle göra. Jag räckte ut tungan. Han muttrade åter: »Vad är det? Vad är det?« Jag tog fram en fickspegel. Medan han sträckte sig efter den kände han på sitt ansikte, sedan tittade han på handen, men upptäckte varken blod eller fågelskit. Han såg på sig själv i det himmels­blå glaset. Så gav han tillbaka spegeln med en axelryck­ ning. »Du dåre«, utbrast jag. »Ser du inte att vi båda – ser du inte, din dåre, att vi två… Hör på… Ta dig en god titt…« 14