»Häpnadsväckande genomförd, och upprörande med vad den har att säga om vår tid.« j.m. coetzee, nobelpristagare i litteratur
»En superb thriller som får knogarna att vitna. Extrema våldsamheter blandas med mångbottnade åsikter om terrorism, globalisering och internetvoyeurism.« doug johnstone, independent on sunday
de illasinnade
De illasinnade är en ovanligt otäck thriller, men med försonande drag och politisk udd. Dess skakande och tankeväckande innehåll påminner oss om att ondskan har många ansikten.
stona fitch
stona fitch kommer ursprungligen från Cincinnati i Ohio, USA. Vid Princetonuniversitetet studerade han litteratur för Joyce Carol Oates och Russell Banks och har även vunnit pris för kreativt skrivande. Fitch bor med sin familj i Concord, Massachusetts, där de driver ett ideellt lantbruk som varje år producerar runt femton ton ekologiska jordbruksprodukter som skänks till hemlösa och andra behövande. Stona Fitch har skrivit tre andra romaner: Strategies for Success (1992), Printer’s Devil (2009) och Give + Take (2010). De illasinnade är publicerad i Frankrike och Tyskland, och har även filmatiserats.
Amerikanen Eliott Gast är en man med sinne för livets extravaganser, och han glider fram i tillvaron utan vare sig barn eller fiender. Inom finansvärlden rör han sig som en skugga, en anonym äktenskapsmäklare för potentiella affärspartners. Ingen blir därför mer förvånad än Eliott själv när han tvingas in i en bil på öppen gata i Bryssel, efter ännu en exklusiv affärsmiddag. Brutalt inlåst i en fullständigt vitmålad lägenhet är han till en början övertygad om att kidnapparna tagit fel person. Men efterhand blir Eliott varse att han är en noga utvald marionett i en psykologiskt men även fysiskt våldsam live-show på nätet. En allt större publik får rösta om hans fortsatta öde. Med sinnrika tortyrmetoder vill de extremistiska gisslantagarna ställa honom, och allt han står för, till svars.
de illasinnade stona fitch
»Vid mina fötter satt Nin med den klingande skålen som en nattvardskalk i sina händer. Svartskäggs orubbliga famntag kändes nästan broderligt. Och den uttryckslöse Doktorn tycktes vara i färd med att försöka hitta ett lämpligt botemedel mot min blödning. Tillsammans utgjorde vi ett perverst medeltida stilleben: Botandet av den sargade. Doktorn förde strykjärnet tätt intill min mun och brände tungan, vilket fick smärtan att blossa upp igen. Rök ringlade sig upp framför mina ögon och jag kände lukten av grillat kött. Ett kort ögonblick tryckte han ned strykjärnet hårt, och mina ögon stängdes för allt som ägde rum denna långa hösteftermiddag i en främmande lägenhet någonstans i Belgien. Jag lämnade det vita rummet och reste hem till vår gård. Där vandrade jag genom djupa skogar, på stigar nedbäddade i drivor av lönnlöv, i en värld utan smärta.«
ORDFRONT www.ordfront.se gr afisk form: jens magnusson foton: gett y images författarfoto: laur a hynd
De illasinnade_ny.indd 1
2011-06-08 14.33
6721$ ),7&+
'( ,//$6,11$'( Översättning: Sofia Boda
ORDFRONT STOCKHOLM 2011
Stona Fitch: De illasinnade Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se © Stona Fitch 2008 översättning Sofia Boda originaltitel Senseless Först utgiven av Soho press, USA omslag Jens Magnusson grafisk form inlaga Lena Gustafsson tryck ScandBook, Falun 2011 isbn 978-91-7037-517-0
Till Ann
Han skall inte uppfatta ljud med sina öron, ej heller känna beröring med sin hud. Han skall inte uppfatta former med sina ögon eller smak med sin tunga, och inte insupa dofterna i vinden. Han skall tappert avvisa allt som får de fem sinnena att vakna. ur mahabharata
Makten bor i övergången från ett svunnet tillstånd till ett nytt. r. w. emerson
Föreställ dig rummet där du hålls fången. Du vet att det finns – alla bär vi det rummet med oss. Ett barndomsrum i en källare med hyllor fulla av bortglömda leksaker och gulnade pärmar. Ett klassrum från skoltiden med väggarna täckta av tomma svarta tavlor. En ljus lägenhet med utsikt över staden, regnvåta avenyer som glänser i natten. Hörnrummet på ett gammalt hotell, med det lilla fönstret ovanför dörren på glänt. Vilket rum som helst kan förvandlas till ett fängelse. Det enda som behövs är en nyckel och någon som vrider om den. Kanske gör du det själv. Min pappa framlevde sina dagar i en självvald cell – ett elegant kontor i en sandstensbyggnad i utkanten av Roanoke. Min mamma var nervöst lagd och hade svårt att stanna i huset några längre stunder. Det räckte med att hon upptäckte att en obetydlig artikel saknades i hushållet för att hon skulle ge sig ut i en rad sammankopplade ärenden som kunde ta hela dagen i anspråk. Som pojke var jag en svag elev och svårt blyg, en kombination som gjorde att jag höll mig undan, med krämpor som var inbillade snarare än kroniska. Jag var ofta hemma. Låg i sängen och läste, med en skål soppa som stod och svalnade på en träbricka 9
intill ett högt glas avslagen Coca-Cola spetsad med konjak – mammas universalkur. Jag brukade stänga dörren till mitt rum och föreställa mig att det inte var sjukdom – verklig eller inbillad – som höll mig instängd, utan en annan människa. Bart, den blonde tyrannen på skolan, med sina jättehänder och döda grå ögon. Eller pappa, som var ständigt frustrerad över den slapphet han såg i mig och min bror Darby. Kanske var det han som stod bakom dörren, vred om nyckeln och höll mig inlåst i mitt rum tills jag lärde mig uppskatta allt som vi hade fått till skänks. Men frihetsberövaren var egentligen mindre viktig. Det var fången som intresserade mig. Jag hade läst berättelser om kolonisatörer som tagits tillfånga av indianstammar, soldater som satt inspärrade på Andersonville, förbrytare som var strandsatta på klippön Alcatraz. Deras mikroskopiska tillvaro hänförde mig på samma sätt som leksakssoldater hade gjort när jag var yngre och astronauter skulle göra när jag blev äldre. Det fascinerade mig att en hel värld kunde begränsas till ett litet utrymme, att slaget vid Culloden kunde återuppföras på vardagsrumsmattan, att tre människor kunde leva och arbeta i en kapsel som till och med var mindre än mitt rum. De här gränserna lärde mig återhållsamhetens dygd – den stillsamme pojkens ständiga ursäkt för att inte kasta sig ut i världen med huvudet före. När ljuset började försvinna och ge plats åt den långdragna, grå vintereftermiddagen lät jag lamporna vara släckta och låg och väntade i mörkret för att se vem som skulle komma hem först. Pappa, från kontoret. Mamma, tillbaka från sina ärenden. Min bror, efter avslutad träning. De skulle gå in i huset med steg av skiftande karaktär. Pappa klampade fram i sina kängor när han gick från rum 10
till rum och tände lamporna. Min brors dubbar blev kvar i köket, där han stod framför det öppna kylskåpet och studerade dess innehåll. Mammas klackar klapprade, taktfast som en metronom. Så småningom skulle någon av dem gå upp för trappan till mitt rum, försöka öppna dörren och konstatera att den var låst. Därinne i mitt rum skulle jag stirra, paralyserat, på dörrens mässingsvred. Den som höll mig fången hade kommit nu, med mat och vatten, en utskällning, presenter, löften om fortsatt inspärrning. Vilket skulle det bli den här gången? Sedan skulle jag bryta förtrollningen och gå långsamt mot dörren, sträcka ut handen för att låsa upp och släppa in dem, släppa ut mig själv. När dörren öppnades skulle fängelsemurarna försvinna lika snabbt som de hade rest sig och jag skulle bli fri. Men en annan dag, bakom en annan dörr, långt borta i den gyllene horisonten, väntade någon annan på att ta mig till fånga. För rädslan lockar till sig sitt objekt lika säkert som begäret. Med mitt inbillade fängelse stod scenen klar för en annan, betydligt mer egendomlig fångenskap.
DAG 1. Jag åt middag med en grupp mjukvaruchefer på Le
Nez Fin, en ny elegant restaurang strax intill Grand-Place, inte långt från mitt kontor i Bryssel. Hörnbordet där vi satt och trängdes dignade av mat och dryck – filet de boeuf med reduktion på svart tryffel, gåsfettsskimrande stoemp, potée bruxelloise och en rad olika vinflaskor. Jag kände igen Pommarden, Vosne-Romanéen och Chambolle-Musignyn, till och med när Monsieur Tas, chef för den internationella marknadsföringen, lät glasen byta plats. De blev imponerade av att en amerikan kunde uppfatta sådana nyanser. Det var alla år i Washington, London och Bryssel som hade förfinat mig. Jag tillbringade en stor del av mitt yrkesliv på fester, middagar, mottagningar. Mitt område var inte teoretiskt. Jag satt inte gömd i något elfenbenstorn. Jag var ute i världen, den förvisso ofullkomliga. Vid vårt bord flätades europeiska och amerikanska intressen omsorgsfullt samman. Vår konversation svängde då och då in på olika teknologier som skulle kunna överföras – med rätt villkor och andra incitament för handel. Jag tänkte aldrig i så grova termer som kontrakt och avtal. Jag var bara den som etablerade 12
kontakt. Jag sammanförde rätt människor, precis som en skicklig värd. Andra i min organisation fick genomlida ändlösa möten i Haag eller Genève. Jag befann mig oftast på restauranger eller hotell, miljöer där en nattblomma som jag i sanning frodades. Många timmar efter det att vår skara om sex personer hade stigit in på restaurangen kom vi ut igen, mättade som honungsbin i augusti. Jag måste ha druckit minst en flaska vin, plus en konjak till kaffet. Jag var inte berusad, men vibrerade inombords av den där förhöjda medvetenheten som jag så ofta kände när jag rörde mig på Bryssels gator i de blå timmarna strax före gryningen. Jag kände lukten av fuktig gatsten och sura avloppsrännor, av cigarettrök som dröjde sig kvar på de tomma kaféerna. Om någon såg mig gå mot min lägenhet på Avenue Louise den där morgonen – och jag antar att jag blev iakttagen – såg denna någon en man med ett sömnigt, belåtet litet leende på läpparna, en man i en blå överrock, tätt dragen runt midjan och med kragen uppvikt mot den tidiga höstkylan. Jag kan inte minnas när jag lade märke till däcken som gnisslade på gatan bakom mig. Ett kort ögonblick trodde jag att det var någon av cheferna jag just ätit middag med som kom körande för att erbjuda mig skjuts hem. När jag vände mig om kom någon rusande bakifrån och drog ett örngott över huvudet på mig. Det hände så snabbt att jag inte ens tänkte på att göra motstånd mot händerna som knuffade mig framåt. Ljudet av steg på gatstenarna. En nyckel som klickade till i ett lås. Inom loppet av några sekunder låg jag i bagageluckan. Bilen rivstartade och jag slog huvudet i ett reservdäck. Flämtande drog jag av mig huvan. Därinne i mörkret började tankarna skena och jag kämpade mot den tilltagande paniken. 13
Bilen skumpade fram genom natten, gatstenarna övergick i landsväg och det kändes som om vi befann oss på ringleden runt stadskärnan. Jag försökte räkna svängarna till höger och vänster, hur många gånger vi stannade. Men jag tappade räkningen. Det började bli varmt och instängt i bagageluckan. Jag drog mig till minnes att det fanns bagageluckor som kunde nödöppnas inifrån. Jag trevade runt men hittade ingen knapp eller hake. Och hur skulle det förresten ha hjälpt mig? Rakt under mig brummade däcken mot vägen. Efter ungefär en timme stannade bilen plötsligt. Jag hörde dörrarna öppnas. Nycklar skramlade och bagageluckan öppnades. Händer sträcktes snabbt in och drog ner örngottet över mitt ansikte igen. De lyfte ut mig och ställde mig upp. »Här, ta min plånbok.« Jag rotade i jackfickan. Ett hårt knytnävsslag i magen var deras enda svar. Jag vek mig dubbel. Om jag hade några illusioner om att alltsammans var ett skämt tog smärtan död på dem nu. Jag halades upp som en sandsäck och blev buren ett par meter. Det krävdes fyra personer för en sådan svårhanterlig last, och jag hörde att de fick anstränga sig. Efter ett par meter lät de mig utan vidare dunsa ned på ett grusigt metallgolv. Dörrarna till en lasthiss slog igen, sedan skakade hissen till. Kort därefter stannade den. Dörrarna öppnades och en spark i korsryggen tvingade mig framåt. Jag snubblade och ramlade omkull på betonggolvet. Dörrarna stängdes. Tryckt mot den kalla betongen lyssnade jag, och förstod att jag var ensam igen. Jag krånglade mig ur örngottet och vände mig om. Jag sprang fram till väggen. Avståndet mellan hissdörrarna var nästan obefintligt. Jag försökte bända isär dem, sedan slog jag på dem med handen. Ett svagt, metalliskt eko studsade ned genom hisschaktet. 14
»Stopp!« skrek jag. Sedan insåg jag att jag förmodligen skulle ha det bättre ensam. Jag gick tillbaka in i rummet. Jag befann mig i en ren och tom lägenhet. Väggarna var plågsamt vita och rummet såg halvfärdigt ut, med omålade dörrkarmar i metall och små rör som sköt ut från det höga taket. Fönsterrutorna i det första rummet, ett stort vardagsrum, var också vitmålade, med en dämpande effekt på det redan svaga morgonljuset. Jag skrapade på fönstret med nageln, men kunde inte få bort färgen. Jag gick genom den öppna dörren till rummet intill. Därinne såg jag en futon på golvet. Den var ny och luktade plastemballage. Bredvid futonen stod en låda med mineralvatten i literflaskor. Ingenting tydde på att den här lägenheten hade ställts i ordning just åt mig. Ingen hade tilltalat mig med mitt namn. Jag utgick ifrån att de hade tagit fel person. Jag såg välbärgad ut och hade befunnit mig på fel plats tidigt på morgonen. Jag hade läst reportage om pesca milagrosa i Colombia. Mirakelfiske. Alla bilar stoppades vid en vägspärr, varpå man gallrade ut de förmögna trafikanterna som feta fiskar ur en damm. Ett mirakel för fiskaren – men knappast för fisken. Men det här var Bryssel, Europas belevade hjärta. Hur som helst, vad skulle de säga när de fick reda på att deras fångst bara var en vanlig amerikansk ekonom med relativt lite pengar och ännu mindre makt? De båda fönstren i sovrummet var också vitmålade. Jag lyckades dra bort ett penselhår som hade fastnat i den tjocka färgen. Den lilla glipa som öppnade sig i färgen var inte mycket bredare än ett hårstrå. Jag tog fram ett euromynt ur fickan och skrapade med det längs glipan för att få den att bli lite bredare. Om jag kisade med ögat alldeles intill glipan kunde jag se att det här rummet vette mot en 15
annan sida av byggnaden som var formad som ett E utan mittstreck. Långt nedanför kunde jag urskilja ett otydligt, disigt landskap och fabriksskorstenar i tegel. Jag gissade att vi befann oss i utkanten av Antwerpen, men jag kunde inte vara säker. Jag gick tillbaka genom vardagsrummet, till lägenhetens tredje rum. Där skrapade jag upp en ytterst liten färgblåsa med mitt mynt och kikade ut, men det enda jag såg var de vitmålade fönstren i sovrummet där jag just hade varit. Det här rummet var tomt, så när som på två svarta fällstolar i metall placerade mittemot varandra. Det angränsande rummet var ett litet badrum med dusch, handfat och toalett. Kakling och rörarbeten såg ut att ha färdigställts bara några timmar innan jag kom hit. Alla rummen luktade starkt av puts och målarfärg. Jag gick fram och tillbaka i de tre rummen och försökte frammana lärdomarna från en kurs jag hade gått för över trettio år sedan, men de hade siktats genom tidens och försummelsens såll. När du blir tillfångatagen måste du behålla lugnet. För att garantera din säkerhet och slutliga frigivning måste du försöka få till stånd en dialog med dem som håller dig fången. Sedan var det någonting om att förhandlingarna måste föras från två håll, från ambassaden och från gisslan. Men jag kom inte ihåg någonting av värde. Gisslan. Så främmande ordet hade låtit då. Från kursen mindes jag svagt att nyckeln till att undvika rädsla – som gjorde även den starkaste sårbar – var att kringgå alla tankar på potentiell fara. Det var viktigt att koncentrera sig på nuet – inte på det man förvägrades, utan på det man hade. Jag befann mig i en ren lägenhet, stor nog för en hel familj. Jag hade vatten, luft och ljus. Jag hade en bekväm sovplats. Jag hade till och med ett badrum. För ögonblicket 16
måste jag nöja mig med det. Jag lade mig på futonen, blundade och gav efter för sömnen en liten stund. Klockan var fem på morgonen. Vilken annan dag som helst skulle jag ha legat och sovit i min lägenhet. Jag skulle ha haft det skönt och tryggt.
DAG 2. Jag vaknade på förmiddagen, helt säker på att jag
befann mig hemma på gården i Virginia. När jag öppnade ögonen såg jag en svart kabel med en pytteliten glödlampa längst ut. Lampan var inte större än en salladslök. Den vajade lätt, precis ovanför mitt ansikte, och lyste svagt rött. Jag försökte gripa tag i kabeln, men då försvann den snabbt upp i ett av rören i taket, som en elektrisk orm. Jag ställde mig på lådan med vattenflaskor och stack in handen i röret men hittade ingenting. Jag gick in i badrummet, stänkte vatten i ansiktet och drog händerna genom håret. Jag undrade om någon iakttog mig från andra sidan badrumsspegeln. Med tumnageln gjorde jag två snabba månskäreformade märken i fogmassan vid handfatet för att markera hur länge jag hade varit här. Hela tiden stirrade jag in i spegeln. Mina ögonvitor var dimmiga efter den sena kvällen, och huden under dem grå som ett ostron. Härvan av ytliga rynkor sträckte sig runt mina ögon som fina sprickor på en gammal vas. Men jag såg ingenting nytt i den välbekanta konstellationen av linjer, födelsemärken och fläckar, inget tecken på att jag inte var samma person som igår, fast jag inte längre var fri. Ofriheten visar sig inte på ytan, som oro eller utmattning eller vrede gör. Den bor någon annanstans än i ansiktet. Jag blötte händerna och körde dem återigen genom mitt ganska kortklippta, grånande men fortfarande tjocka hår. 17
När vi bodde i London hände det att folk förväxlade mig med den brittiske skådespelaren John Hurt. Jag tog det som en komplimang, men ogillade när folk lade märke till mig. Att bli utpekad – det var en av de saker som hade skrämt mig som barn. Att pappa skulle uppmana mig att säga något när vi satt och åt middag, att en lärare på Groton skulle be mig diskutera cetologikapitlet i Moby Dick. Då som nu strävade jag efter att vara obemärkt, osynlig. När jag gick tillbaka in i sovrummet fick jag syn på en papperspåse bredvid lådan med vattenflaskor. Hade den varit här hela tiden? Eller hade någon kommit in medan jag sov, och lämnat den här? Jag var inte säker. Jag öppnade den. Det enda den innehöll var ett äpple. Jag undersökte det för att se om jag kunde hitta några nålstick eller andra tecken på att det var manipulerat eller förgiftat, men fann ingenting. Jag var väldigt hungrig. Om jag hade varit på kontoret skulle jag redan ha varit ute och köpt smörgås och kaffe. Jag bet i det friska äpplet och kände dess sötma. Det var nästan för sött. Jag åt upp hela äpplet i några tuggor och gjorde sedan som när jag var liten – åt kärnhuset också, tuggade sönder kärnorna till en träaktig massa och lämnade bara kvar skaftet. Min mamma brukade alltid skoja och säga att det skulle sluta med att jag fick en skog i magen. Jag skrattade. Sedan funderade jag på om jag fortfarande blev iakttagen, hur de skulle tolka att deras gisslan satt på golvet i ett tomt rum och skrattade åt ingenting. Jag fördrev förmiddagen med att gå av och an i de tre rummen, för att slutligen slå mig ned i det som låg längst bort från sovplatsen. Jag placerade ut innehållet i min ficka på golvet. En plånbok. En silverpenna som jag hade fått efter tjugofem år i IBIS tjänst. Åtskilliga kvitton, däri18
bland den astronomiska notan för gårdagens middag. Min klocka. Tre euromynt. Mobiltelefonen var borta. Jag stirrade på detta stilleben en stund, som om jag genom en viljeansträngning skulle kunna få det att bli någonting annat. En pistol. En kniv. Någonting som jag kunde ha större nytta av under rådande omständigheter. Jag tog fram ett American Express-kort, lät det dimpa ned på golvet och sköt sedan försiktigt in det under elementet nedanför fönstret. Om jag flyttades idag skulle kortet bevisa att jag hade varit här. Jag stoppade tillbaka plånboken och pennan i fickan och lämnade bara kvar ett euromynt, som jag lade på fönsterbrädan. Med detta mynt i ett fast grepp satte jag igång med att skrapa på den hårfina glipan i den vita färgen. Jag skrapade och skrapade. Byggnaden vette åt öster, så mycket visste jag. Solen låg på med full kraft mot de målade fönstren och gjorde rummet varmt. Efter en timme hade jag skrapat upp en öppning som var ungefär lika stor som myntet. Svetten rann nedför nacken på mig. Dammkorn svävade omkring i strålen av solljus som kom in genom den lilla öppningen – min värdelösa arbetsinsats denna förmiddag. Jag kanske kunde få bort mer färg, men vad skulle jag göra sen? Jag hade funderat på att skriva ett meddelande och hålla upp det mot öppningen. Men vem skulle se det? När jag kikade ut genom cirkeln fick jag bekräftat att alla de andra fönstren på byggnaden också var vitmålade. Betongtorget bakom byggnaden såg övergivet ut, och här fanns varken cyklar, skräp eller något annat tecken på att någon bodde här. Fabriker och andra byggnader kunde anas i diset i fjärran, flera kilometer bort. Jag gav upp mitt skrapande och gömde noggrant euromyntet ovanför fönstret. Jag gick tillbaka genom det större rummet och in i sov19
rummet. Ovanpå lådan väntade två cylinderformade pappförpackningar som inte hade stått där förut. Jag öppnade dem försiktigt. Den första innehöll varmt råris. I den mindre låg en ångkokt grönsak. Jag gissade att det var grönkål. Min vanliga tur, tänkte jag. Jag har tagits som gisslan av vegetarianer. Jag undrade hur den här sortens mat bara kunde dyka upp här helt plötsligt. I den bortre väggen i sovrummet fanns en smal dörrskiva utan handtag eller synliga gångjärn. Om jag satte örat mot dörren kunde jag höra telefonsignaler och folk som pratade. Det lät mer som ett kontor än en annan lägenhet. Med knuten näve bankade jag på dörren så hårt jag kunde tills det gjorde ont, men det enda jag lyckades åstadkomma var ett dämpat bultande. När jag ropade lät min röst bara löjlig, så jag gav upp. Jag satte mig på futonen igen, stack ned fingrarna i den ena cylindern och åt lite av grönsakerna. De var beska men fortfarande varma. Lite vitlök. Möjligen frästa i sesamolja. Jag stack ned handen i den andra cylindern och tog en näve råris, smaklöst men mättande för en som inte hade ätit mer än ett äpple på hela dagen. Eftersom jag inte hade några redskap åt jag med fingrarna, som snabbt blev kladdiga av riset. När jag var klar satte jag på locken igen och gick in i badrummet för att tvätta händerna. Vattnet var kallt och jag höll händerna under kranen i flera minuter, blundade och föreställde mig att jag kunde simma in i vattenledningen och ned genom byggnaden för att sedan komma ut i vattenverket i Antwerpen eller Bryssel. Som pojke brukade jag låtsas att jag kunde krympa och färdas obemärkt genom avloppsrör och telefonledningar. När jag kom tillbaka in i sovrummet såg jag en vit plastgaffel ligga på den högre cylindern. Jag tog upp den och 20
tittade på den stängda dörren. Jag blev iakttagen, noga iakttagen. Någon ombesörjde mina behov, men jag visste inte vem. »Ett glas vin, kanske?« hojtade jag. »Det vore gott med ett glas vitt.« Jag föreställde mig ett glas kallt Graves, så snustorrt att det bröt igenom det klistriga riset. Eller en manzanilla, serverad iskall. Men jag fick ingen respons. Dörren förblev stängd. Jag lade mig ned på futonen och stirrade upp i taket. Rör av aluminium löpte över hela lägenheten, med gallerförsedda öppningar var och varannan meter. Genom öppningarna kom luft och – antog jag – kameror, mikrofoner och andra saker som användes för att övervaka mig. »Jaha. Och nu då?« frågade jag gallret. Inget svar. »Ni har alltså kidnappat en amerikan. Ni kunde ha kommit på något bättre. Ingen kommer att betala en cent för att få mig fri. Jag är obetydlig.« Jag talade med bestämd röst. Med övertygelse. »Det är ingen som bryr sig om mig.« Jag undrade om någon ens hade märkt att jag var borta än. Jag hade mina egna arbetstider, och det var ytterst sällan jag var på huvudkontoret. Jag hade redan missat två möten nu på förmiddagen och hoppades att någon hade ringt och undrat var jag var någonstans. Då kanske man skulle upptäcka att jag var försvunnen. Jag tänkte på IBIS unge ledare Alec Moore, så upptagen med sina möten och sina tråkiga presentationer i Haag, med noggrant kontrollerade uttalanden understödda av belägg i form av punktlistor. För honom var jag bara en diffus gamling, en föga aktad man från en annan generation. Maura, min fru, skulle inte märka att jag var försvunnen förrän i slutet av veckan, när det var dags för vårt telefon21
samtal. Hon var hemma på gården och höll ställningarna, som hon brukade säga. De senaste åren hade jag jobbat varannan månad i Bryssel, varannan i Washington, med följden att vi hade glidit ifrån varandra. Den tid vi hade tillsammans var mer behaglig än passionerad – efter trettio års äktenskap hade vår passion flyttat någon annanstans. Vi ringde inte till varandra en gång i timmen, som när vi var nygifta, och vissa dagar var det faktiskt knappt att jag tänkte på henne. Fast nu ville jag att hon skulle ringa, och upptäcka att jag var försvunnen. Men Maura var pålitlig. Jag visste att hon inte skulle ringa förrän på fredag kväll som vi hade bestämt, och det var fortfarande flera dagar dit. Jag gick av och an i lägenheten. Mina tankar vandrade inåt, sökte efter en anledning till att jag var här. Var det slumpen som hade fört mig hit? Eller hade jag blivit utvald? Middagen hade kanske varit en fälla för att hålla mig ute sent, göra mig avtrubbad så att tillfångatagandet kunde ske utan motstånd. Jag avfärdade tanken. Jag hade jobbat med de andra i middagssällskapet i åratal, och de hade allesammans gjort fina vinster på vårt samarbete – precis som jag själv. Jag betvivlade starkt att de var delaktiga i detta. IBIS . Namnet lät så vackert. Det frammanade bilden av en elegant vit fågel, stående någonstans i Everglades träskmarker. I själva verket var vårt arbete varken elegant eller vackert. Från att ha varit en obemärkt strategigrupp under handelsdepartementet hade International Business Interest Sector med tiden förvandlats till en självständig agentur, en äktenskapsmäklare för amerikanska och europeiska företag. Det var verkligen inte den här sortens arbete jag föreställde mig att jag skulle ägna resten av livet åt 22
när jag avslutade mina studier. Men vad var livet, om inte ett antal väl övervägda kompromisser? Och kompromissat hade jag sannerligen gjort. Min livsgärning var anmärkningsvärt oviktig, och jag gjorde aldrig något för att provocera. Vårt uppdrag var trots allt inte politiskt, utan helt och hållet kommersiellt. USA:s svindlande handelsunderskott var vår enda uttalade fiende. Nu inser jag att den är oövervinnlig – en glaciär mot våra små ishackor. Själva roten till mitt arbete var det enkla faktum att alltför många inkommande utländska varor och en otillräcklig export omöjliggör en hållbar ekonomi. Under mina tidiga år på IBIS hade jag en brinnande vilja att motverka denna växande orättvisa. Jag var en ekonomisk pionjär som skyddade den amerikanska arbetaren. Kontakterna jag förmedlade ledde till exportkontrakt värda flera miljoner dollar. Jag gjorde tabeller över mina resultat, övertygad om att jag hade åstadkommit något. Men jag var bara en fotsoldat i en europeisk ekonomisk skärmytsling. De stora drabbningarna rasade i Fjärran Östern. Som vanligt blev jag nedstämd av denna återblick på min karriär. Jag gick fram och tillbaka i sovrummet, längsmed futonen, sparkade prövande på väggen och kunde konstatera att det var en solid belgisk konstruktion – inga amerikanska gipsskivor här inte. Jag satte örat mot dörren och hörde de avlägsna rösterna igen, några elektroniska pip, kanske från telefoner. Vilka var de? Bland de amerikanska och europeiska bolagen som var medlemmar i IBIS fanns det definitivt inga som hyste något agg till oss. Vi spelade ett spel där alla vann. Och i vilket fall som helst var det bara affärer. Mitt arbete förargade varken mjukvaruutvecklare i Amsterdam eller tryckplåtstillverkare i Leverkusen. Några obetydliga intrång på deras marknads23
andelar räckte knappast för att de skulle sätta igång och ta folk som gisslan. Händelsen kunde förstås ha med mig som privatperson att göra. Men på det området hade jag ännu mindre att frukta. Jag var – som min yrkesroll antydde – sällskaplig, gästfri och visste att övertyga även den trögaste, mest småstadsaktige mellanchef om att vi var bästisar. Jag var Maura trogen. Aldrig några felsteg, inte ens en kyss. Mitt privatliv var påfallande fritt från intriger och dubbelspel. Jag gav upp jakten på någon att klandra för min nuvarande belägenhet. Med all sannolikhet skulle de snart träda fram. Allt skulle uppdagas. Jag lade mig ned för att sova, men inte den oskyldiges djupa, fridfulla sömn, utan den oroliga sömnen hos den utvalde, den skyldige som sitter fången utan åtal.
DAG 3. Dagens insikt: det är väldigt långtråkigt att vara
fånge. Dagen släpade sig fram. Jag jobbade med euromyntet på fönstret i flera timmar, pressade dagens tumnagel i fogmassan, skrev meddelanden och petade in dem i olika hörn i lägenheten. Matlådorna fortsatte omärkligt att komma. De här händelserna bidrog inte nämnvärt till att få dagen att gå snabbare. Om jag kände någon rädsla försvann den under den långa, enformiga eftermiddagen. Om de hade tänkt kedja fast mig i väggen och slå mig skulle de redan ha satt igång. De skulle inte utfodra mig med lagad mat och hålla mig inlåst under de här relativt bekväma förhållandena. Jag lyckades övertyga mig själv om att på andra sidan den där dolda dörren hade de som tagit mig till fånga nu insett att jag var fel man. Inte ens med vår försagde ledare Alec Moore som gisslan skulle de få särskilt mycket uppmärksamhet eller pengar. Jag stannade kvar i sovrummet större delen av förmiddagen, i hopp om att få se den osynliga personalen som levererade min mat och trollade bort den efter varje måltid. Om jag lämnade rummet gillrade jag en i mitt tycke listig fälla i form av tre tomma literflaskor som stod staplade 25
mot dörren och skulle ramla vid minsta rörelse. På eftermiddagen gick jag in i det större rummet för att motionera. Jag utgick ifrån att motion var en viktig del av tillvaron som gisslan, ett sätt att hålla sig frisk både kroppsligen och själsligen. Jag tog av mig allt utom mina boxershorts och sprang i cirklar tills hjärtat bultade och rummet snurrade. Svetten rann nedför ansiktet på mig och den dammiga luften smakade unket. Jag drack lite vatten avec gaz – lådan innehöll både kolsyrat och icke kolsyrat, ännu ett tecken på att gisslantagarna var civiliserade personer. Jag gjorde några halvhjärtade armhävningar. Om de tittade på mig nu skulle de utan tvivel hysa medlidande. Livet i Washington och Bryssel var inte hälsofrämjande. En joggingtur i veckan, enstaka spa-helger i Maryland med Maura, helgsysslorna på gården, som innebar en del lyft – det var mina sporadiska försvarsåtgärder mot tjock grädde, Bordeaux och Dunhills. Jag vände mig över på rygg och gjorde några sit-ups. Varje gång jag drog mig upp blottades min mjuka mage, som i vanliga fall gömde sig under en kostym. Jag undrade när åsynen av min egen kropp hade blivit så obehaglig för mig. Tanken på att jag blev iakttagen fick mig att avsluta motionspasset omgående. Jag sträckte ut mig på rygg på golvet, stirrade upp på aluminiumrören och undrade vem som iakttog mig nu. »En bok!« skrek jag. »Och nya kläder – jag har ju för guds skull haft på mig den här kostymen i tre dagar! Och en limpa cigaretter. Dunhills, de röda. Det är mina krav. För ögonblicket.« Jag skrattade till, nervöst. Jag hoppades att de som iakttog mig hade humor. Sedan slöt jag ögonen och väntade på att hjärtat skulle sluta banka efter löpningen. När jag vaknade hade ljuset som filtrerades genom de 26
målade fönstren blivit svagare. Från min uppskrapade cirkel projicerades en liten orange sol på väggen i det tomma sovrummet. Jag hade sovit i flera timmar. Jag gick tillbaka in i sovrummet för att tvätta mig. Intill futonen stod matkartonger som vanligt och väntade. I en hög bredvid dem låg ett par tunna beiga byxor, tre par kalsonger och tre vita undertröjor. Jag tog upp kläderna. Alla var i min storlek och tillverkade i Tyskland. På andra sidan futonen låg en limpa röda Dunhills och en trave böcker. Jag plockade upp böckerna en och en och konstaterade att de var begagnade och pärmarna en smula nötta. Priserna, som stod skrivna med blyertspenna på insidan, var i belgiska franc. Alla böckerna var relativt billiga. De var på engelska och såg ut att ha valts på måfå – en illustrerad bok med titeln Världens fartyg, en blekt resehandbok om Kongofloden med tonvikt på marknader där man kunde fynda, en del av Cosima Wagners dagbok, och en bok om metallurgi. »Tack«, sade jag till gallret ovanför sängen. Som barn brukade jag ge vissa platser i mitt rum liv – stolen vid fönstret var min mamma, i det bortre hörnet höll några kompisar från skolan till. Jag var aldrig ensam, inte ens på natten. Tills vidare var det gallret i taket som var min övervakare, min publik, min domare.
DAG 4. Jag inrättade en dagsrutin som gjorde att jag kun-
de intala mig att jag hade kontroll, en trösterik tanke. På sätt och vis kunde jag göra vad jag ville, så länge det var inom den tomma lägenhetens gränser. På förmiddagarna läste jag Världens fartyg. Jag hade aldrig varit särskilt intresserad av segling, men nu framstod det som oerhört fascinerande. Jag läste vartenda stycke med stor koncen27
tration. Köllängden på skonaren Alban. Rutten New York– London som gick utmed Grand Banks. Jag insåg hur lite jag visste om fartyg. Jag bestämde mig för att Maura och jag skulle åka på kryssning när jag blev frigiven. För tillfället gjorde jag mitt bästa för att glömma att den här lägenheten inte var min egen, att all maten, alla kläderna och till och med böckerna kom från någon på andra sidan dörren. Mina tankar flydde mitt fängelse, även om jag själv inte kunde göra det. På helgerna brukade Maura och jag köra västerut från Washington genom östra Virginia. Vi såg staden övergå i mindre samhällen, som sedan övergick i små landsvägar. Någonstans i närheten av Tynsdale stannade vi bilen och fortsatte till fots. Vi hade bara med oss en liten ryggsäck med lunch och några böcker att läsa. Så enkel och fri den tiden tedde sig nu. Den dök ofta upp i mina tankar under de första dagarna – som ett motgift mot nuet. Det var på en helgutflykt som Maura och jag hittade den långa smala vägen som passerade två ladugårdar och flera hagar där gräset hade växt sig högt och stenmurarna rasat. Där vägen tog slut såg vi det höga tvåvåningshuset. Stilen var närmast nygrekisk, men det var byggt i ljus, omsorgsfullt sammanfogad sten och kröntes av ett brutet skiffertak. Ogräs stack fram ur murbruket, och taket saknade skifferplattor på många ställen. Ovanför huvudingången stod det, inhugget i stenen: Triangle Farm, 1819. Det besynnerliga huset ingav oss djup respekt så fort vi såg det. Vad var det som hade fått någon att bygga ett sådant bastant och ståtligt hus så långt ut på landet? För min inre syn såg jag en Jefferson-anhängare i exil, kanske en mindre inflytelserik politiker som ville bygga ett imperium. Hur det än förhöll sig låg drivkraften bakom husets tillblivelse nu 28
höljd i historiens dunkel, och det enda som fanns kvar var ruinerna, som vi utforskade i flera timmar. Långsamt tog idén form hos oss båda. Vi skulle kunna köpa gården och restaurera den. Vi insåg att vi ville bo på landet, inte bara vara där på helgerna. Det var 1980, alldeles i början av den förskräckliga Reagan-eran – en bra tid att flytta från Washington. Vi var i trettiofemårsåldern och vår idealism hade börjat ge vika för en mindre tilltalande verklighet. Mitt arbete bestod i att skriva ekonomiska policydokument som sällan hittade fram till mer än ett dussintal läsare, och av dem var det ingen som hade någon som helst möjlighet att följa mina rekommendationer. Dessutom hade ekonomin, denna förgyllda motor med sönderfrätta mekanismer, börjat hacka betänkligt. Maura jobbade på en liten ideell organisation som finansierade naturvård. I början hade arbetet intresserat henne, men nu var nyhetens behag borta och hon längtade efter förströelse. Vårt äktenskap hade också gått in i en stillsammare fas. När begäret svalnar uppstår ett tomrum. En del skaffar barn. Andra skaffar älskare. I vårt fall blev gården det stora intresset, fyrtio tunnland för oss att pyssla om. Lyckoruset efter att ha köpt den ersattes gradvis av insikten om hur omfattande arbetet vi hade framför oss var, ett arbete som skulle äta upp resten av våra besparingar och mer än så. Medan alla andra i Washington sprang på flotta arbetsluncher och susade omkring i limousiner levde vi som ett par dåligt förberedda nybyggare. Efter flera månaders hårt arbete framträdde gårdens ursprungliga skönhet likt en landskapsmålning befriad från gulnad fernissa. Helgbesökarna förbluffades över förvandlingen och skrattade åt vårt album med bilder tagna »före«. Med viss tillfreds29
ställelse noterade jag hur taxeringsvärdet två- och tredubblades för att sedan öka ytterligare. Mauras behållning var mindre penningrelaterad. Triangle Farm gav henne ett mål, en medelpunkt i livet som hon inte hade hittat tidigare. Gården blev hennes trygga punkt när jag började resa mer, försåg henne med en ändlös rad meningsfulla förpliktelser och uppvägde bristerna i vårt äktenskap. Triangle Farm. Namnet lät som en förutsägelse: gården, Maura och jag utgjorde en triangel som var lika stabil och osannolik som husets stenväggar. Vid middagstid började jag känna mig allt mindre övertygad om att jag snart skulle befinna mig på gården igen. Lägenheten andades effektivitet, vilket tydde på att det rörde sig om en permanent situation. Den verkade ha ställts i ordning för att hålla någon inlåst en längre tid, kanske i flera månader. Jag tänkte på den iranska gisslan i slutet av Carter-eran. De satt fängslade i över fyrahundra dagar. Och jag kom ihåg hur Libanon-gisslan Terry Andersons avtärda, skäggiga ansikte då och då stirrade på mig från Washington Posts förstasida. Med åren började han nästan framstå som en belastning, bortglömd och försvunnen någonstans i en källare i Beirut. Tanken på flera veckor eller – ännu värre – år i fångenskap fyllde mig med fasa. Jag ville att min tid som gisslan skulle bli kortvarig, en fotnot, en historia jag kunde berätta på mina möten eller efter en sen middag. Mitt liv som det såg ut för några dagar sedan var anmärkningsvärt förutsägbart. Kanske skulle jag behöva åka till Berlin på möte med kort varsel. Då och då florerade rykten om att IBIS skulle läggas ned eller gå ihop med någon annan byrå. Vänner fick hjärtattacker eller genomgick operationer, och Maura och jag hälsade på dem på sjuk30
huset. Jag fick telefonsamtal från Roanoke, om någon gammal faster eller morbror som hade dött på vårdhemmet. Kollegor meddelade att de skulle skilja sig. Folk krockade med bilen, blev skadade och återhämtade sig. De mjuka kurvorna på min jämna livsväg hade invaggat mig i tron att det aldrig skulle hända mig något.
DAG 5. Jag plockade omsorgsfullt isär mina runda mat-
lådor och rengjorde och torkade dem i badrummet, det rum där det var minst troligt att jag bevakades. Sedan krafsade jag ned ett meddelande: Jag heter Eliott Gast. Jag är amerikan och har tagits som gisslan. Jag befinner mig på översta våningen i byggnaden med vita fönster. Snälla hjälp mig. Jag skrev ned telefonnumret till IBIS kontor och mitt hemnummer i Virginia. Jag upprepade samma meddelande på tre kartongbitar, som jag därefter gömde i bakfickan. Tillbaka i det stora rummet tog jag en av metallstolarna och gick snabbt fram till de målade fönstren. Sedan lyfte jag stolen över huvudet och drämde den så hårt jag kunde in i glaset. Den studsade tillbaka, med ett pyttelitet märke i färgen som enda resultat. Jag lyfte den högt över huvudet och slog den mot fönstret om och om igen. De metalliska skrällarna ekade genom lägenheten och svetten strömmade nedför mitt ansikte. Jag drog mig tillbaka till andra änden av lägenheten, sprang mot fönstret och kastade stolen så hårt jag kunde. Med ett ljudligt slammer störtade den i golvet. Min plan – att släppa ned meddelandena från det trasiga fönstret – framstod som dåraktig. Med frustrationen glödande i sinnet böjde jag mig framåt och flämtade i den tunga, stickande luften. När jag rätade på mig såg jag att mängder av svarta kablar 31
hade slingrat sig ned från rören. Utsträckta och spejande väntade de på att jag skulle fortsätta. »Ni kan dra åt helvete!« Jag hoppade upp för att ta tag i en av kablarna, men den drog sig upp i taket igen. »Jag råder dig att sluta omedelbart.« En kvinnoröst hördes någonstans ifrån. »Va?« Min röst lät konstig efter att ha varit tyst så länge. »Glaset kommer inte att gå sönder. Det är ingen mening att du försöker.« »Var är du?« sade jag uppfordrande och tittade upp mot taket. »Du behöver inte skrika«, sade rösten på bruten engelska. »Jag är i rummet intill.« Jag gick genom lägenheten och stannade vid dörren till sovrummet. På den ensamma stolen satt en liten kvinna i jeans, vit blus och en svartvit huvudsjal som dolde allt utom hennes ögon. Tankarna rusade runt i mitt huvud. Hizbollah. Algeriska separatister. Fanatiska muslimer. Jag var i händerna på riktiga terrorister, inte bara kidnappare. Jag försökte dra mig till minnes någon, vem som helst, som kunde tänkas ha inflytande. Jag hade träffat drottning Noor en gång vid en mottagning. Jag kände några iranska affärsmän i London. »Det är en kostym, en förklädnad.« Kvinnan såg min oroliga blick och gissade sig till vad jag tänkte. Hon pekade mot taket. »Är vi övervakade?« »Naturligtvis.« Hon nickade mot fönsterbrädan och jag satte mig. Jag noterade att någon hade målat över den lilla öppningen jag hade skrapat upp. Lukten av harts dröjde sig kvar. Hon sade ingenting på en stund och jag väntade, för32
modligen på att en fullständig förklaring skulle komma forsande ur henne. Jag tittade närmare på den smala öppningen i sjalen. Mörkbruna ögon och svagt framträdande, omsorgsfullt formade ögonbryn. Smal näsrygg. De glittrande ögonen ägde en bekant glöd, som jag snabbt återkallade i minnet. Maura brukade läsa dagböcker och memoarer som avkoppling från tyngre litteratur, och min tillfångatagares blick påminde mig om Anaïs Nins dito på framsidan av hennes dagböcker – en dagg våt blick på jakt efter Henry Miller i ett myller av fransmän. Och från denna långväga association kom namnet jag gav henne. »Varför är jag här?« frågade jag Nin. Hon ryckte på axlarna. »Jag är inte här för att prata ideologi. Jag är din förbindelselänk. Ingenting annat.« »Förbindelselänk till …« »Till de andra. Det är de som gör upp planerna.« Jag lade uppdelningen mellan Nin och de andra på minnet, i förhoppning om att det betydde att man kunde resonera med henne. »Och vad är det för planer?« Återigen ryckte hon på axlarna. »Tids nog kommer de att förverkligas. För tillfället är det min uppgift att se till att dina behov är tillfredsställda och att du har det bra. Jag antar att du är nöjd med ditt boende?« Jag nickade. »Jo, för att vara ett fängelse är det väl bra. Men att bli illegalt tillfångatagen på det här sättet. Jag kräver att ni släpper mig omedelbart.« Hon skakade på huvudet. »Det här är bara början. Utan tvivel är du rädd. Det är normalt.« »Min familj är säkert väldigt orolig. Min fru har helt säkert larmat myndigheterna i USA , och mina barn …« »Du har inga barn«, konstaterade Nin abrupt. Jag tystnade häpet. »Vem är det som bestämmer här? 33
Vad vill de ha?« »Än en gång ställer du frågor som jag inte kan besvara.« Hennes röst var lågmäld och sympatisk, som om vi satt och utbytte artigheter på ett kafé. »Kanske behöver du bli lugnad. Då ska du veta detta. Vi håller fast vid våra ideal, men vi är inga extremister.« »Och vad är skillnaden?« »Extremister bär bomber.« Definitionen fick henne att skina upp, som om hon just sagt något fyndigt. »Vi har inte ens någon bomb. Det enda vi har är dig.« »Jag känner mig hedrad.« »Det kanske du borde.« Nin flyttade sig lite längre fram på metallstolen, som gnisslade till. »Din roll är viktig. Viktigast av alla.« »Du får det att låta som om jag är en del av era planer.« »Är du inte det?« »Nej. Jag blev tillfångatagen på Rue du Marché för fyra dagar sedan.« Nin lutade sig framåt. »Det är ingen slump att du har kommit hit.« Jag sade ingenting. »Vi har observerat dig en längre tid.« »Hur länge?« »Sedan tiden i London.« IBIS verksamhet flyttade från London till Bryssel för snart tio år sedan. Jag skruvade nervöst på mig där jag satt. Nin reste sig och gick fram till mig. Hon var bara lite över en och femtio lång. Under ett kort ögonblick övervägde jag att gripa tag i henne för att få övertaget. Men det var bara en tanke. Jag förmådde inte spela hjälte. »Vi kommer att pratas vid igen, monsieur Gast. Det enda jag kan säga just nu är att de flesta som tas som gisslan 34
överlever.« Hon lät anmärkningsvärt svävande när hon sade det. Sedan slog hon an en mer kryptisk ton: »Såvida de inte bestämmer sig för att låta bli.« Jag skrattade besvärat. Hon kom närmare och viskade. »Det är inte tid för humor nu. Någonting kommer att hända dig, monsieur Gast. Någonting som kommer att förändra dig för alltid. Mitt råd är att du förbereder dig.« Hon vände sig om och lämnade rummet. Jag satt kvar på fönsterbrädan en liten stund och gick sedan tillbaka genom lägenheten i det allt svagare ljuset. Det fanns inga spår efter Nin. Hon hade försvunnit till sina osynliga kumpaner på andra sidan väggen.