9789146221159

1 Kweku dör barfota en söndag före soluppgången, tofflorna står vid dörren in till sovrummet som två små hundar. En stund ­innan står han på tröskeln mellan uterummet och trädgården och funderar på om han ska gå bort och hämta dem, men bestämmer sig för att låta bli. Hans andra fru, Ama, ligger och sover därinne med halvöppen mun och lätt rynkad panna medan hon förtvivlat försöker hitta en sval fläck på kudden och han vill inte väcka henne.

Men han hade inte kunnat även om han hade försökt.

Hon sover som en cocoyam. Ett ting utan sinnen. Hon sover precis som hans mamma, bortkopplad från omvärlden. Om det så blev inbrott i huset – av nigerianer i flip-flop-sandaler som kör ända fram till dörren i rostiga ryska stridsvagnar på samma fräcka vis som de har börjat göra i Victoria Island (det påstår i alla fall hans vänner), laglösa oljekungar och före detta soldater, den där underliga sortens rika, dödsföraktande afrikaner – s­ kul­le­ hon bara snusa vidare som ett eget litet musikstycke medan hon kanske drömde om sockerfeerna i Nötknäpparen.

Hon sover som ett barn.

Det här tänker han medan han går från sovrummet till uterummet så tyst han kan. Ända sedan han flyttade från byn har han spelat upp sådana här små föreställningar för en enda åskådare. Eller snarare två, för sig själv och för den tyste, osynlige filmfotografen som för väldigt länge sedan dök upp intill honom på stranden en morgon innan det hade börjat ljusna och som har 15

följt efter honom varje dag ända sedan dess. I tysthet filmat hans liv. Eller snarare det liv som tillhör Personen han vill vara och som han lämnade för att bli.

En sovrumsscen: Den omtänksamme maken.

Som försiktigt viker undan täcket och stiger upp utan att ge minsta ljud ifrån sig, som sätter ner en fot i taget för att inte väcka sin oväckbara fru, som reser sig upp så långsamt han kan för att sängen inte ska gunga till, som tassar genom rummet och stänger dörren försiktigt efter sig. På samma sätt fortsätter han bort genom korridoren och ut på gården där hon förstås inte kan höra honom, men ändå går han på tå. Över den korta gång­ vägen, från sovrumsdelen till vardagsrumsdelen där han stannar till för att beundra sitt hus.

Enplansvillan är mästerligt planerad och synnerligen funktionell, även om den inte är speciellt modern: en enkel gård i mitten med en dörr i varje hörn till vardagsrums-, matsals-, sovrumsoch gästrumsdelarna. Han skissade upp ritningen på en servett i en sjukhuskafeteria när han var trettioett och gjorde tredje året på sin specialisttjänstgöring. När han var fyrtioåtta köpte han marken av en patient från Neapel, en förmögen markexploatör med maffiakontakter och typ 2-diabetes som flyttade till ­Accra för att han tyckte staden påminde om Neapel på femtiotalet (överflöd och nöd, frisk havsluft och kloaker, nerlusade fattiga i slumområdena och folk som är nerlusade med pengar på stränderna). När han var fyrtionio hittade han en ghanansk snickare som åtog sig att bygga huset, den ende som inte ryggade för att bygga ett hus med ett hål mitt i. Snickaren var en sjuttioåring med grå starr och stenhårda magmuskler. Han arbetade noggrant, helt på egen hand och efter två år var han klar.

Vid femtiotvå flyttade Kweku in, men tyckte att det var för tyst.

16

Vid femtiotre tog han sig en andra fru.

Snyggt planerat.

Nu stannar han till ute på gården, mitt emellan dörrarna där planlösningen är som allra tydligast, där han kan se ritningen, och betraktar sitt verk på samma sätt som konstnären antagligen betraktar sin målning eller mamman sitt nyfödda barn – med häpnad och vördnad inför att detta, som blev till i ens tankar eller ens kropp, har lyckats ta sig ut och få eget liv. Lätt förbluffad.

Hur var det möjligt att det först fanns inuti honom och sedan låg framför hans ögon? (Det är klart att han förstår hur det gick till: med rätt verktyg som används på rätt sätt är det likadant för konstnären, mamman och amatörarkitekten, men det känns likväl som ett underverk.)

Hans hus.

Hans vackra, ändamålsenliga, stilfulla hus som uppenbarade sig för honom som ett helt världssystem, precis som när ett befruktat ägg helt oförklarligt dyker upp ur tomma intet med en komplett genetisk kod. En absolut logik. De fyra kvadranterna: en hälsning till åren då han utbildade sig, till rutpapper, till kompassen, till ständig resa/ständig återkomst, en grå gårdsplan – inte grön, blanka stenar, skifferplattor, cementplattor, ett slags motargument mot tropikerna, mot det som var hemma. Ett återskapat hemland med bara raka, rena linjer, inget som var ombonat, mjukt eller lummigt. På ett enda ögonblick. Allting där.

Nu här. Långt senare på en gata i Old Adabraka, en förort med stora kolonialbyggnader som höll på att vittra sönder, vitkalkad puts, herrelösa hundar. Det är det vackraste han har skapat …

Förutom Taiwo, tänker han plötsligt och rycker till. Varpå Taiwo själv (med tjocka svarta ögonfransar, skulpterade stenblock till kindben och ädelstenar till ögon, läppar i samma rosa nyans som insidan av en trumpetsnäcka, otroligt vacker, en otrolig flicka) liksom bara dyker upp framför honom och avbryter 17

­ onom i rollen som Den omtänksamme maken innan hon duns­ h tar bort. Huset är det vackraste han har skapat på egen hand, tänker han som avslutning på sin betraktelse.

Sedan fortsätter han utmed gången och in genom dörren till vardagsrumsdelen, genom matsalen, bort till uterummet, till tröskeln.

Där han stannar.

2 Framåt förmiddagen när det har börjat snöa, mannen har dött färdigt och en hund har känt vittringen av död går Olu utan någon större brådska ut från sjukhuset, ställer ifrån sig kaffekoppen, lägger ner telefonen i fickan och börjar gråta. Han har ingen aning om vad som hände i gryningen i Ghana, han är många mil och hav och tidszoner där­ifrån (och andra sorters klyftor som är svårare att överbrygga, såsom hjärtesorg, ilska, förkalkad smärta,­frågor som borde ha ställts och besvarats för alldeles för länge sedan, generationers tystnad, skam mellan fäder och söner). Han ser suddigt, skulle behöva sova. Han är här, inte där.

Men han försöker se det framför sig, hur hans far ligger död i en trädgård, en frisk och stark man på femtiosju år i ovanligt god form med små svällande muskler på överarmarna och en liten mage som får den finribbade undertröjan med texten Fruit of the Loom att sitta åt lite, kritvit på mörkbrun hud. Till den har han på sig de där fåniga vida byxorna som Olu hatar och som Kweku älskar och hur mycket Olu än försöker (han är läkare, han är expert, och han avskyr när patienter säger ”tänk om ni har fel?”) så kan han inte skaka av sig tanken.

Tänk om läkarna hade fel.

Att sådana här saker visst inte ”händer ibland.”

18

Att det var något som inträffade därute.

Ingen läkare som är så erfaren, för att inte säga ovanligt skicklig – säga vad man vill men nog var han en duktig yrkesman, det medger till och med belackarna, ”en mästare med kniven”, en allmänkirurg utan motstycke, Ghanas egen Ben Carson och så vidare – hade kunnat missa tecknen på vad som höll på att hända.

En helt vanlig enkel hjärtinfarkt. Rena barnleken. Agera snabbt.

Och tid fanns det, enligt mamma minst en halvtimme. Gott om tid att ”följa checklistan” som doktor Soto, Olus älsklingslärare, skulle ha sagt – gå igenom symptomen, spotta fram en diagnos, resa sig upp, gå in i huset, väcka frun och om frun inte hade körkort (en rimlig gissning eftersom hon inte kan läsa) själv köra till sjukhuset. Och för guds skull ta på sig tofflorna.

I stället gjorde han ingenting. Ingen checklista, ingen dia­ gnos. Han gick bara i sakta mak genom ett uterum och föll sedan ner på gräset där han, Kweku Sai, familjens och byns stora hopp, underbarnet och den förlorade sonen, till synes utan anledning – eller av någon okänd anledning som Olu inte ens kan ana sig till och aldrig kommer att få reda på – bara låg kvar i pyjamasen utan att göra någonting alls tills solen, ett brinnande klot, gick upp. Ja, det liknade mer ett uppror, död till gråblekt ljus ovanför ett gyllene svärd. Samtidigt slog frun upp ögonen därinne, såg tofflorna i dörröppningen, tyckte att det var konstigt, gick ut och hittade honom död.

En extraordinär kirurg.

Av en helt vanlig hjärtattack.

I genomsnitt fyrtio minuter från det första tecknet till dödens inträde. Även om det stämmer att ”sådant händer” (det vill säga att friska människohjärtan ibland ”bara råkar” klappa ihop utan vidare, som när man sträcker en sena) så fanns det ju massor av tid, många minuter mellan det första stynget av smärta och det 19

sista andetaget. De enskilda ögonblicken var något som fascinerade Olu, ja, som han hade varit fixerad vid i hela sitt liv, när han höll på med idrott under barndomen och som läkare när han blev vuxen. Ögonblicken som skapar ett resultat.

Det dödstysta ögonblicket från startskott till rörelse, när all koncentration är riktad mot stundens utmaning och hela världen saktar ner för att se vad som ska hända. När man agerar eller låter bli att agera. Sedan är det för sent. Inte slutet, de där korta, förtvivlade, dånande sekunderna som föregår slutsignalen eller det utdragna pipet från EEG-maskinen, utan tystnaden före, när allt står stilla. Olu vet att det här ögonblicket alltid kommer, undan­tagslöst. Under några millisekunder efter det att skottet har gått av och innan löparen börjar springa framåtböjd eller reser på överkroppen för snabbt, eller skottoffret känner hur kulan tränger igenom huden och för handen mot såret eller låter bli – är världen blickstilla. Om löparen kommer att vinna eller patienten klara sig har till syvende och sist mindre att göra med hur han till slut tar sig över mållinjen än med vad han gjorde under de tysta ögonblicken före. Kweku gjorde ingenting och Olu vet inte varför.

Hur var det möjligt att hans pappa inte förstod vad som höll på att hända och om han gjorde det, hur kunde han då bara stanna kvar där och dö? Nej. Det måste ha hänt något som gjorde att han blev svag, förvirrad. En stark känslorörelse eller panikupplevelse, ja, vad som helst. Det Olu vet är att en aktiv person som inte ens hade fyllt sextio och aldrig varit sjuk, som var uppfödd på färsk fisk, sprang sju åtta kilometer om dagen, knullade en snygg men korkad brud (och vad man än tycker om den nya frun så är det meningslöst att ge henne skulden, hon är ingen sjuksköterska, fast hade hon bara vaknat hade det kanske funnits hopp, om hon hade lyckats ge honom hjärtmassage) inte dör av hjärtslag i en trädgård.

20

3 Daggdroppar på gräs.

Daggdroppar på grässtrån likt diamanter utströdda av en älva som med lätta, mjuka steg råkade gå genom Kweku Sais trädgård strax innan Kweku själv dök upp. Nu glittrar hela trädgården, det blinkas och fnissas likt skolflickor som tystnar och rodnar när deras hjärtevänner kommer gående mot dem. Ett glänsande mangoträd, majestätiskt, ett yppigt väsen mitt i trädgården med tjocka mörkgröna blad och mörkgula ägg. En glimmande fontän som numera är full av sprickor och vitblommande ogräs, men statyn står kvar, ”tvillingmor”, iya-ibeji. Den var en gång i tiden en present till hans före detta fru, Folasadé, och står nu över­given där i fontänen med sina stentvillingar tillsammans med alla blommorna i lysande färger som Folasadé genast skulle kunna säga namnen på, de engelska namnen, de latinska namnen. En miljon rosa nyanser, glödande himmel i Söderns mjukgråa ton utan solljus, i kanten glänsande moln.

Glänsande trädgård.

Glänsande våt.

Kweku stannar på tröskeln och tittar andlöst på allt detta med ena axeln lutad mot den halvöppna skjutdörren. Med ett tryck över bröstet tänker han att världen är alldeles för vacker ibland.

Att det inte finns någon tyngd i den, att man inte riktigt kan tro på den: daggen i gräset och ljuset på daggen och färgskiftningarna i det ljuset. Han som är läkare vet förstås att sådana ting sällan överlever en natt, att de finns men inte alls länge i den här världen som är en våldsam och okänslig och hård plats, att de antingen bryts sönder eller bryter sig loss och lämnar saknad efter sig. Att de visste vad de gjorde på Neo-IVA.

21

På Neo-IVA uppmuntrar de inte namngivning, upptäckte han när han gjorde sin pediatrikpraktik under specialistutbildningen, den där förtvivlade vintern 1975 när hans mamma just hade dött och hans äldste son var nyfödd. Med tanke på att det stackars barnet kanske inte skulle överleva helgen avrådde man föräldrarna från att ge det ett namn och i stället rafsade man ner ”Barnet” följt av efternamnet på kuvösen (om det var tvillingar eller fler blev det A, B, C plus efternamn). Många av hans kurskamrater tyckte att det var ociviliserat att göra så och att det var att kapitulera i förväg. Detta var, framför allt, välnärda amerikaner med vita tänder som inte kunde fatta att det fanns något som hette barnadödlighet. Jo, de fattade det som begrepp, som statistik, det vill säga att x procent av alla nyfödda barn dör inom två veckor. Begripligt i pluralis, men oacceptabelt i singularis. Det gråblåa spädbarnet.

Det avlidna Barnet Efternamn.

För afrikanerna, däremot (och för indierna, västindierna och den ende lettiske flyktingen) var ett dött, för tidigt fött barn inte bara något högst begripligt utan även något helt normalt, i synnerhet när det inte gick att undvika och alltså var förklarligt. Det var livet. För dem var det logiskt, ja, till och med föredömligt, att man inte gav barnen något namn, det var ett sätt att skapa avstånd till livet och alltså även till döden. Det var just sådana saker man alltid tänkte på i Amerika, men som man inte brydde sig om i Riga eller Accra. Att sterilisera känslor. Att reducera ångest till en hurtig krya-på-dig-hälsning. Att som en plikttrogen tvagerska tvätta bort allt som var fult från sorgens många ansikten.

Ansikten som Kweku Sai var förtrogen med.

Han – som kunde namnge vart och ett av hennes ansikten, som kände igen logiken från en varmare tredje värld, där pojken följer efter sin mor, hon fortfarande blodig efter förlossnings­ 22

arbetet (ett fruktlöst arbete), till randen av ett hav i gryningen och ser henne lägga ner den lilla kroppen, som en mindre lyckosam Mose inlindad i ett palmblad, i det skummande vattnet, och sedan gå därifrån, som aldrig hör henne nämna det, aldrig någonsin, inte en enda gång – får lära sig att ”förlust” är ett begrepp. Inget mer än en tanke. Som man formulerar eller inte. I ord. Så att man inte kan förlora, och heller aldrig säga att man har förlorat, det man inte låter finnas ens i tankarna.

Det visste Kweku redan då när han var tjugofyra år, nybliven pappa men ännu ett barn, ett barn som just hade blivit moderlöst.

Nu tittar han på allt som glittrar, gripen av allt detta vackra, och förstår det han förstod redan för alla de där vintrarna sedan. När man står framför något skört och fulländat i en värld som är ful och tillintetgörande och grym så är detta rätt tillvägagångssätt: Ge det inte något namn. Låtsas som om det inte finns.

Men det fungerar inte.

Han känner ett nytt tryck över bröstet för att det fulländade existerar, för att det så envetet fortsätter att existera i de mest sårbara ting och trots att han vägrar – på ett så logiskt-beundransvärt sätt – att ta in det i sitt hjärta och sina tankar. För den tröstlösa logiken, klarsynthetens förbannelse, oavsett vilken tråd han drar i för att försöka lösa upp den förbannade knuten: (a) det meningslösa i att se när man inser skönhetens förgänglighet, men mycket mindre skönhet i skörheten på en plats som denna där en mor som fortfarande blöder måste begrava sitt nyfödda barn innan hon sköljer av sig och går hem och hackar cassava; (b) skönhetens framhärdande, i skörheten av alla ställen! – i en daggdroppe i gryningen, något som kommer att ta slut, och om ett ögonblick, och i en trädgård, och i Ghana, det frodiga Ghana, det mjuka Ghana, det grönskande Ghana, där sköra ting dör.

Han ser detta så tydligt att han måste sluta ögonen. Det börjar 23

dunka i huvudet. Han öppnar ögonen. Han försöker men förmår inte röra sig. Han är fastklistrad där, övermannad.

Senaste gången det kändes så var med Sadie.

4 Vinter igen, 1989.

Förlossningsavdelningen på Brigham and Women’s Hospital.

Fola satt uppallad i sjukhussängen, hon blödde fortfarande efter förlossningen och höll hårt om hans arm.

Tvillingarna, nio år gamla, sov djupt i dagrummet i de där fula blåa stolarna som var stoppade med gult skum. De satt ihop som de alltid gjorde, som någon sorts lustigt mekaniskt pussel: Taiwos huvud på Kehindes axel och Kehindes kind på Taiwos huvud, en flicka och en pojke med likadana bärnstensfärgade ögon som gnistrade i de i övrigt blida unga ansiktena.

Olu åt äppelskivor, så sund redan vid fjorton års ålder, och läste Allt går sönder. Det enda synliga tecknet på att han var orolig var att det ena benet studsade upp och ner.

Och den nyfödda, som ännu inte hade fått något namn, kämpade för sitt liv i kuvösen. Höll på att förlora.

Barnet Sai. I det stinkande förlossningsrummet. ”Vad är det för fel på Idowu? Vart tänker de ta henne?”

Hon höll hårt om hans arm. Han hade fortfarande sjukhuskläderna på sig och underarmarna var bara. Han höll på att sy ihop en patient när hon började få värkar (för tidigt). En god vän på sjukhuset hade kallat på honom i personsökaren och han hade sprungit hit från Beth Israel genom snön som yrde så mycket att han knappt kunde se, och de båda orden gjorde att han inte kunde tänka klart. För tidigt.

24

”Det var för tidigt.” ”NEJ.” Inget mänskligt ljud. Djuriskt. Ett rytande ljud som kom från den nyligen tömda magen. Ett stridstjut. Men vem var fienden?

Han. Förlossningsläkaren. Att det hade hänt nu. Livmodern. ”Folasadé”, mumlade han. ”Nej, Kweku”, väste hon sammanbitet och körde in naglarna i hans knottriga hud så att det började blöda. ”Nej, Kweku.” Nu grät hon. ”Snälla, gråt inte”, viskade han. Plågat. ”Gråt inte.”

Hon skakade på huvudet och grät medan hon fortsatte att borra sig in i hans arm (och i andra delar av honom som det gick att borra sig in i, men det märkte ingen av dem). ”Nej, Kweku.”

Som om hon i tankarna hade ändrat hans namn från Kweku, bara Kweku, till Nej-Kweku.

Han tryckte försiktigt munnen mot hennes hjässa. Hennes hår, hennes praktfulla hår, var bara hälften så stort för att hon hade svettats så mycket. En sky av pyttesmå korkskruvar som luktade indisk hampa och som var och en solidariskt klamrade sig fast vid den bredvid. ”Vi har tre friska barn”, sade han försiktigt. ”Vi är lyckligt lottade.” ”Nej-Kweku, Nej-Kweku, Nej-Kweku.”

Sista gången var det genomträngande, nästan ursinnigt, anklagande. Han hade aldrig sett Fola så uppriven. Hennes båda andra graviditeter hade rent medicinskt förlöpt helt perfekt och förlossningarna hade gått som på räls, lugnt och stilla som på en instruktionsfilm. Första gången hon födde var i Baltimore, när de inte var stort mer än barn själva, och andra var i Boston, det var tvillingarna, som förlöstes med kejsarsnitt. Och så nu, tio år senare och tredje gången, en ren olyckshändelse (fast allihop var på sätt och vis rena olyckshändelser). Den här gången var hon annorlunda nästan ända från början. Hon envisades med att 25

g­ enast vilja få reda på vad det var för kön. Sedan ville hon absolut inte att han skulle berätta för någon, inte ens för barnen (a) att hon var gravid och (b) vad det var för kön. Båda sakerna blev solklara den där sommarkvällen när hon kom hem med femton liter knallrosa färg. Hon valde namn utan att rådgöra med honom, ”barnet som kommer efter tvillingar”. Detta förvånade honom inte särskilt mycket. När hon hade blivit iya-ibeji, tvillingmamma, blev det plötsligt viktigt för henne att hon tillhörde yorubafolket. Han tyckte inte om namnet, Idowu, gillade inte hur det lät och ännu mindre vad det betydde, det var något med konflikt och smärta. Men han var ändå lättad över att hon inte hade valt något ännu mer dramatiskt, som Yemanja, med tanke på hur hon hade betett sig. Byggt helgonaltare.

Och så hände detta. Tio veckor för tidigt. Inget att göra. ”Du måste göra något.”

Han tittade på sköterskan.

Av bukomfånget och det rödbrusiga ansiktet att döma gissade han att hon drack en del. Irländska, förstod han på a:na, hon lät som de gjorde i södra Boston. Men någon inskränkthet märkte han inte av, det brukade annars ingå, och hon hade vänliga ögon, gråblå och glittrande. Hon lyckades rynka pannan och le på samma gång. Medkännande. Medan Fola fortsatte att borra in naglarna i hans arm så att det blödde. ”Vart har de tagit henne?” frågade han trots att han visste.

Sköterskan rynkade pannan och log. ”Till neo-intensiven.”

Han gick bort till dagrummet.

Olu tittade upp.

Han satte sig hos honom, lade handen på hans knä. Olu lade ifrån sig Achebe och tittade ner på sitt knä som om han inte märkte förrän nu att det skakade. ”Håll ett öga på din bror och din syster. Jag kommer strax.”

26

”Vart ska du?” ”Titta till minstingen.” ”Får jag följa med?”

Kweku tittade på tvillingarna.

Ett lustigt mekaniskt pussel. De sov precis som hans mamma brukade göra. Olu tittade på dem, han också. Sedan bedjande på Kweku. ”Följ med då.”

De var tysta medan de gick genom korridoren. Hans filmfotograf gick baklänges framför dem. I den här scenen: Väl ansedd läkare går med långa steg genom korridoren för att rädda sin dotter som inte går att rädda. En västerlänning. Han önskade­ att han hade haft ett vapen. En liten sexpipig silverrevolver.

Två stycken. Som blänkte mer än en läkarexamen från Hopkins University. Var en tydligare motståndare. Eller en mindre skräckinjagande motståndare än grunderna i medicinsk vetenskap. Chanserna.

Strax därefter, Olu. ”Vad är det?”

Slut på scenen. ”Ingenting.” Kweku småskrattade. ”Trött bara.” Han klappade sin son på huvudet. Eller snarare på pannan, eftersom huvudet inte längre var där han mindes det. Han tittade lite närmare på Olu nu och blev förvånad över längden (och över det andra som han hade sett men aldrig egentligen lagt märke till förut: den starka ryggen, det kantiga hakpartiet, den breda, raka yoruba­ näsan, Folas näsa, spänd hud i samma färg som hans egen och så slät, som en småbarnsrumpa fastän han var tonåring). Han var inte söt som Kehinde – som såg ut som en flicka, en otrolig och otroligt vacker flicka – men verkade på ett enda veckoslut ha blivit en riktigt stilig ung man. Han kramade Olus ena axel och sade för att lugna honom: ”Det är ingen fara med mig.”

27

Olu stelnade till. ”Jag undrade vad det är för kön.” ”Jaha.” Kweku log. ”Det var en flicka”, och sedan: ”Det är en flicka”, men det kom lite för sent. Olu hörde imperfektformen och tittade misstänksamt på honom. ”Vad är det för fel på henne?” frågade han sammanbitet. ”Det kvinnliga könets förbannelse. Otålighet.” Kweku blinkade åt honom. ”Hon orkade inte vänta.” ”Kan de rädda henne?” ”Antagligen inte.” ”Kan du det?”

Kweku skrattade så högt att det ekade i tystnaden. Han klap­ pade Olu på huvudet, den här gången träffade han rätt. Han blev alltid lika förvånad, och glad – och lugn – när han förstod vilken stor tilltro hans äldste son satte till hans duglighet som läkare.

Hans andre son struntade blankt i vad hans far sysslade med, trots att det var det familjen levde av. Men han tog det inte personligt.

Trodde han. Han visade det i alla fall inte när hans filmfotograf var i närheten. Han var en klok förälder, förnuftig nog att inte ­favorisera någon. En föredömlig person som visste hur man skulle bete sig. Dessutom en Ansedd läkare, en av de skickligaste inom sitt område, för tusan, oavsett om Kehinde brydde sig eller­ inte. Förresten gick det inte att imponera på den pojken. Han var helt likgiltig inför det mesta. Alla hans lärare sade samma sak varje år. Enastående duktig, exemplariskt uppträdande, men verkar totalt ointresserad av skolan. Vad skulle man göra?

Kehinde struntar i det mesta, sade Kweku till dem. Förutom Taiwo. (Alltid förutom Taiwo.) ”Nej”, svarade han Olu och skrattet dröjde sig kvar i ett l­ eende.

Olus blick på honom från sidan dröjde sig kvar en stund. Sedan vek den undan. De fortsatte bort genom korridoren utan att säga något. Plötsligt tittade Olu upp. ”Jo, det kan du.”

28

* När Kweku tänker på det ögonblicket så här många år senare kan han fortfarande se sin fjortonårige sons ansiktsuttryck framför sig. På en sekund förvandlades Olu till ett barn igen, ett barn med fullständig, gränslös tillit. Hela han förvandlades, ansiktet blev vidöppet och blicken så förtröstansfull att Kweku var tvungen att titta bort. Hans äldste son skattade hans förmåga som läkare så högt att det högg till i hjärtat (en andra gång, han hade inte känt när det hände första gången). Han skakade kraftlöst på huvudet och tittade ner på sina händer. De var fortfarande röda efter språngmarschen ute i snön. Han balanserade på en kant, men visste inte vilken, och en märklig styrka höll på att byggas upp inom honom och mot honom. ”Hennes hjärta klarar det inte …”, började han, men tystnade. De var framme vid glasdörren in till barnsalen.

Kweku kikade in.

Där låg det.

Till vänster.

Ett och ett halvt kilo som knappt andades, knappt levde.

Med alla möjliga sorters slangar som stack ut överallt liknade det en utomjording som snart skulle lyfta.

Olu tryckte båda händerna mot plexiglasrutan. ”Vilken av dem är det?” frågade han och kupade händerna runt ögonen. Kweku skrattade lite tyst. Olu sade inte hon. Bara den, en, ­bebisen. En liten kirurg i vardande. Han pekade på kuvösen och på den handskrivna lappen. ”Det därborta”, sade han. ”Barnet Sai.” Bara en liten fånig sak, egentligen, han råkade undslippa sig det ordet (Sai) samtidigt som han knackade på glasrutan, men han 29

balanserade redan på kanten när han pekade på kuvösen och sade sitt eget namn. Och när de båda sakerna lades samman, en lättantändlig blandning – ljudet av hans namn som uttalades tyst och åsynen av den nyfödda som kippade efter andan – blev ”Barnet Sai” plötsligt hans. Det blev hans barn.

Och hon var välskapt.

Och hon var väldigt liten.

Och hon var på väg att dö. Han kände det, mitt i bröstet kände han att det var på väg att ske. Han samlade ihop alla sina krafter, naken skräck översvämmade hans lungor, fyllde hans bröst med ett ringande ljud: stickande, tungt, vasst. Han hörde sig själv viska: ”Där är hon”, eller något liknande, men kände inte igen sin röst eftersom strupen hade snörts åt.

Det gjorde inte Olu heller som förskräckt tittade upp. ”Pappa”, viskade han bedrövat. ”Gråt inte.”

Men Kweku kunde inte behärska sig. Han var knappt medveten om det ens. Tårarna bara kom, föll så tyst. Hon var hans.

Den underbara lilla flickan som låg där med tånaglar som daggdroppar, med de små händerna med sina tio fingrar hoppfullt knutna, små beslutsamma nävar, och huden var tunn som ett kronblad. Hon var som en blomma som Fola visste namnet på så fort hon såg den. Hon var redan Folas älsklingsbarn. Och så hon, som väntade hoppfullt, fortfarande uppallad i sängen, svettades, blödde. Hon var också hans.

Du måste göra något.

Han måste göra något. Han torkade sig i ansiktet med bak­ sidan av armen. Det sved i såret där av saltet. Han kramade Olus axlar. Försökte lugna sig själv. ”Kom så går vi in.”

De följande nittiosex timmarna bodde han i personalrummet och blev vän med trötta läkarkandidater som också sov där. Han 30