9789186183349

Page 1


”H

on har kollat in oss ett tag nu.” ”Du skojar, Tom.” ”Ibland är det som om hon alltid fanns där, bakom en hög med stenar, i skuggorna vid foten av tornet, under en av de gamla gravarna. Hon är bra på att gömma sig.” ”Det måste hon vara.” ”Ibland kommer hon väldigt nära innan man har minsta aning om det. Man sitter där och tänker på något annat, men så hör man plötsligt en av hennes röster, och ett ögonblick är man helt ställd. Hon får en verkligen att tro att det är ens bror, eller ens mamma, som gömmer sig om hörnet.” ”Men så fattar man att det inte är det?” ”Nej, det är det inte. Det är hon. Flickan med rösterna. Men i samma ögonblick som man vänder på huvudet är hon borta. Om man är riktigt snabb kan man hinna se en skymt av henne. Men oftast finns det ingenting där, allt är precis som det var, utom…” ”Utom vad då?” ”Utom det att nu är det som om världen hade en hemlighet. Och så är det den där känslan i maggropen, den som säger att nu är hon här igen. Hon kollar in en.”

9

Ont Blod.indd 9

2011-04-20 10.48


Ont Blod.indd 10

2011-04-20 10.48


Prolog 3 november

S

å hade det då hänt, det som Harry nu i efterhand förstod att han hade gått och fasat för. På sätt och vis var det nästan en lättnad att veta att det värsta var över, att han inte behövde låtsas längre. Kanske kunde han nu sluta uppföra sig som om det här var en vanlig stad, som om det här var normala människor. Harry drog ett djupt andetag och insåg att döden luktar avlopp, fuktig jord och slitstark plast. Skallen, som låg mindre än två meter bort, såg pytteliten ut. Som om hans fingrar nästan skulle ha kunnat sluta sig kring den om han hade hållit den i handflatan. Nästan värre än skallen var handen. Den låg halvt dold i gyttjan, som om den försökte krypa upp ur marken, och benen hölls nätt och jämnt ihop av bindväv. Det starka artificiella ljuset flimrade som ett stroboskop och för ett ögonblick verkade handen röra sig. Regnet dundrade som artillerield mot plastskynket ovanför hans huvud. Den kraftiga vinden så här högt uppe i hedlandet uppnådde nästan stormstyrka och det fanns föga hopp om att väggarna i de provisoriskt uppslagna polistälten skulle kunna hålla den borta helt. När Harry för knappt tre minuter sedan hade parkerat bilen var klockan 3.17. Natten blev inte mörkare än så här. Harry insåg att han hade slutit ögonen. Kriminalöverintendent Rushton höll fortfarande handen på hans arm, även om de båda var framme vid gränsen till den inre avspärrningen. De skulle inte släppas fram längre än så. Sex andra personer befann sig i tältet tillsammans med dem, alla iförda samma vita, kapuschongförsedda overaller och gummistövlar som Harry och Rushton just hade satt på sig. Harry kände hur han skakade. Han höll fortfarande ögonen slut11

Ont Blod.indd 11

2011-04-20 10.48


na, men kunde höra regnets jämna, ihärdiga trummande mot tälttaket. Han kunde fortfarande se den där handen. När han kände att han svajade till öppnade han ögonen och tappade nästan balansen. ”Kan du backa lite, Harry”, sa Rushton. ”Var snäll och håll dig på mattan.” Harry gjorde som han var tillsagd. Det kändes som om hans kropp hade blivit för stor för sig själv, de lånta stövlarna var outhärdligt trånga, kläderna smet åt och benen i kraniet kändes för tunna. Ljudet av vinden och regnet fortsatte, som soundtracket i en usel film. För mycket ljus, för mycket buller, för att vara mitt i natten. Skallen hade rullat bort från bålen. Harry kunde se en bröstkorg, så liten, fortfarande med kläder på sig, med små knappar som glänste i ljuset från strålkastarna. ”Var är de andra?” undrade han. Rushton visade riktningen med en lätt huvudrörelse och vägledde honom sedan över det rutiga aluminiumunderlaget som hade lagts ut som klivstenar över leran. De följde kyrkogårdsmurens rand. ”Hördu, se dig för hur du går”, sa Rushton. ”Hela området är en enda djävla röra. Titta där, kan du se dem?” De hejdade sig vid den bortersta kanten av den inre avspärrningen. Det andra liket var fortfarande intakt, men det såg inte större ut än det första. Det låg framstupa i lervällingen. På vänsterfoten hade det en pytteliten gummistövel. ”Det tredje ligger borta vid muren”, sa Rushton. ”Svårt att se, nästan dolt av stenarna.” ”Ett barn till?” frågade Harry. Lösa flikar på plasttältet smattrade i vinden och han var tvungen att halvt om halvt skrika för att göra sig hörd. ”Ser så ut”, medgav Rushton. Hans glasögon var översållade med regnstänk. Han hade inte torkat av dem sedan han kom in i tältet. Han var kanske tacksam för att han inte såg så bra. ”Du kan väl se var muren rasade”, fortsatte han. Harry nickade. Ungefär fem meter av stenmuren, som markerade gränsen mellan familjen Fletchers tomt och kyrkogården, hade rasat samman och jorden som hade hållits tillbaka av den hade nu glidit som ett litet jordskred in i trädgården. En gammal idegran hade fallit omkull tillsammans med muren. I det brutala artificiella ljuset 12

Ont Blod.indd 12

2011-04-20 10.48


påminde den honom om en kvinnas utsläppta hår. ”När den rasade rubbades gravarna på kyrkogårdssidan”, sa Rushton. ”Framför allt en, en barngrav. En liten tös som hette Lucy Pickup. Vårt problem är att de ritningar vi har tyder på att barnet låg ensamt i graven. Den grävdes speciellt för henne för tio år sedan.” ”Jag är medveten om det”, sa Harry. ”Men då…” Han återgick till det han hade inför ögonen. ”Nå, nu förstår du vårt problem”, sa Rushton. ”Om lilla Lucy begravdes ensam, vilka är då de båda andra?” ”Kan jag få ett ögonblick med dem?” frågade Harry. Rushtons ögon smalnade. Hans blick vandrade mellan de små liken och Harry och tillbaka igen. ”Det här är helgad mark” sa Harry, nästan för sig själv. Rushton tog ett steg bort från honom. ”Mina damer och herrar”, ropade han. ”En tyst minut för kyrkoherden.” Poliserna kring fyndplatsen lyfte blicken. En av dem öppnade munnen för att protestera, men hejdade sig då han såg Rushtons ansiktsuttryck. Harry mumlade ett tack och tog ett steg närmare det avspärrade området, tills en hand på hans arm tvingade honom att stanna. Skallen på liket närmast honom var allvarligt skadad. Nästan en tredjedel av den verkade fattas. Han mindes att han hade hört hur Lucy Pickup hade dött. Han drog ett djupt andetag, medveten om att alla omkring honom stod orörliga. Flera tittade på honom, andra stod med böjda huvuden. Han lyfte högerhanden och började göra ett korstecken. Upp, ned, till vänster. Han hejdade sig. Så här närmare fyndplatsen, lite mer direkt under strålkastarna, såg han det tredje liket bättre. Den lilla kroppen var iförd något med ett broderat mönster runt halslinningen: en liten igelkott, en kanin, en anka i bahytt. Gestalter ur Beatrix Potters berättelser. Han började tala, men visste knappt vad han sa. En kort bön för de dödas själar, det kunde ha varit vad som helst. Han måste på något sätt ha avslutat det, för brottsplatsundersökarna återgick till sitt arbete. Rushton klappade honom på armen och ledde ut honom ur tältet. Harry följde med utan att protestera, och han insåg att han befann sig i ett chocktillstånd. 13

Ont Blod.indd 13

2011-04-20 10.48


Tre pyttesmå lik som hade rasat ur en grav som bara skulle ha innehållit ett. Två okända barn hade delat Lucy Pickups sista vilorum. Bortsett från att ett av dem inte var okänt, i alla fall inte för honom. Barnet i Beatrix Potter-pyjamasen. Han visste vem hon var.

14

Ont Blod.indd 14

2011-04-20 10.48


Del Ett M책nen i nedan

Ont Blod.indd 15

2011-04-20 10.48


Ont Blod.indd 16

2011-04-20 10.48


1 4 september (nio veckor tidigare) Familjen Fletcher byggde sitt stora, skinande nya hus uppe på krönet av heden, i en stad som tiden verkade ha lämnat i fred att sköta sina egna angelägenheter. De byggde det på en liten tomt av anspråkslöst format som stiftet, i desperat behov av reda pengar, behövde bli av med. De byggde så nära de båda kyrkorna – den ena gammal, den andra mycket gammal – att de nästan kunde luta sig ut genom badrumsfönstret och röra vid skalet av det gamla tornet. Och på tre sidor av sin trädgård hade de de tystaste grannar de kunde hoppas på, vilket var tioårige Tom Fletchers favoritskämt vid den här tiden, eftersom Fletchers hade byggt sitt nya hus mitt bland gravarna på en kyrkogård. De borde faktiskt ha vetat bättre. Men Tom och hans yngre bror Joe var så upphetsade i början. I det nya hemmet hade de jättestora fantastiska sovrum, som fortfarande luktade nymålat. Utanför hade de kyrkans marker med risiga snår av björnbärsbuskar och söndervittrade stenar, där sagoboksäventyren bara verkade ligga och vänta på dem. Inomhus hade de ett vardagsrum som glänste i oändligt många nyanser av gult, beroende på var solen befann sig på himlen. Utomhus hade de de gamla valvbågarna som svingade sig upp mot himlen, de hade gömställen inne i murgrönan som var gammal och styv nog att stå för sig själv, och de hade gräs så högt att det såg ut som den sexårige Joe höll på att drunkna i det. Inomhus började huset absorbera egenskaperna hos pojkarnas föräldrar; friska färger, väggmålningar och snidade djur dök upp i varje rum. Utomhus gjorde Tom och Joe kyrkogården till sin egen. På sista dagen av sommarlovet låg Tom på Jackson Reynolds (18751945) grav och absorberade värmen från den gamla stenen. Himlen hade den blåklintsblå färg som var hans mors favorit, och solen hade 17

Ont Blod.indd 17

2011-04-20 10.48


varit uppe och gjort sitt jobb ända sedan tidiga morgonen. Det var en skinande dag som Joe brukade säga. Tom skulle inte ha kunnat säga vad det var som förändrades. Hur han övergick från att känna sig fullkomligt tillfreds med livet, ombonad och lycklig, där det enda han funderade på var hur gammal man måste vara för att provspela för Blackburn Rovers, till att – hur ska man säga – inte längre känna sig så väl till mods. Men plötsligt, på ett ögonblick, verkade inte fotboll vara riktigt lika viktigt. Det var ingenting som var fel, inte egentligen, det vara bara det att han ville sätta sig upp. Se vad som fanns omkring honom. Om någon … Dumt. Men han satte sig ändå upp, och såg sig omkring, medan han undrade över hur Joe hade lyckats försvinna igen. Längre ned på sluttningen bredde kyrkogården ut sig, stor som en fotbollsplan, allt brantare ju längre ned man kom. Nedanför den fanns ett par längor radhus och sedan ytterligare fält. Bortom dem, i botten av dalen, låg grannstaden Goodshaw Bridge, där han och Joe skulle börja skolan igen på måndag morgon. På andra sidan dalen och längre bort, på så gott som varje sluttning, låg hedarna. Hedar och åter hedar, massor av hedar. Toms pappa tyckte om att berätta hur mycket han älskade hedarna, det vilda, det storslagna och själva det oförutsägbara hos norra England. Tom höll med sin far, självklart gjorde han det, han var bara tio år, men han undrade ibland i sitt stilla sinne om det verkligen var så tokigt med en landsbygd som var förutsägbar (han hade slagit upp ordet, så han visste vad det betydde). Tom tänkte ibland, även om han aldrig tyckte om att säga det, att hedarna kring hans nya hem var en liten aning för oförutsägbara. Han var förstås en idiot, det behövde inte ens sägas. Men på något sätt verkade Tom alltid få syn på en ny klippa, en pytteliten dal som inte hade funnits där tidigare, en sluttning med ljung eller en skogsdunge som hade dykt upp under natten. Ibland, när molnen rörde sig snabbt över himlen och deras skuggor for i rasande fart över marken, tyckte Tom att det verkade som att hedarna krusade sig i vågrörelser på det sätt som vatten gör när det finns något under ytan, eller började röra på sig som ett sovande monster som 18

Ont Blod.indd 18

2011-04-20 10.48


höll på att vakna; och någon gång, då solen gick ned över dalen och mörkret började falla, kunde Tom inte undgå att tycka att hedarna runt omkring dem hade kommit lite närmare. ”Tom”, hojtade Joe från andra sidan kyrkogården och för en gångs skull blev Tom faktiskt inte ledsen över att höra av honom. Stenen under hans huvud hade kallnat och molnen ovanför honom hade tätnat. ”Tom”, ropade Joe igen, rätt i örat på Tom. Hoppsan Joe, det gick fort. Tom flög upp och vände sig om. Det fanns ingen Joe där. Runt omkring kanten på kyrkogården började träden skälva. Vinden hade tagit fart igen och när vinden på heden verkligen menade allvar kunde den ta sig fram överallt, även till områden som låg i lä. I buskaget närmast Tom rörde sig något. ”Joe”, sa han, lite tystare än han hade tänkt sig, eftersom han verkligen inte tyckte om tanken på att någon, inte ens Joe, satt gömd i de där buskarna och tittade på honom. Han satt där och stirrade på de stora grönglänsande bladen och väntade på att de skulle röra sig igen. Det var lagerbuskar: högresta, gamla och täta. Vinden hade definitivt tagit fart, han kunde nu höra den i trädtopparna. Lagerbuskarna framför honom var fortfarande stilla. Det hade antagligen bara varit ett konstigt eko som fått honom att tro att Joe varit i närheten. Men Tom hade den där känslan, den där konstiga känslan han fick om någon råkade få syn på honom när han gjorde något som han inte borde göra. Och hade han förresten inte känt Joes andedräkt bak i nacken? ”Joe?” försökte han igen. ”Joe?” ekade hans röst. Tom tog två steg bakåt och törnade abrupt mot en gravsten. Han kastade en blick omkring sig för att dubbelkolla att ingen var i närheten och hukade sig sedan ned på marken. På den här nivån var bladverket på lagerbuskarna glesare. Tom kunde se flera kala buskgrenar bland nässlorna. Han kunde se något annat också, en skepnad som han knappt förmådde urskilja, bortsett från att han visste att det inte var vegetation. Den såg lite grand ut som en - om den rörde på sig skulle han kunna se den bättre – stor och mycket smutsig mänsklig fot. 19

Ont Blod.indd 19

2011-04-20 10.48


”Tom, Tom, kom och titta på det här!” ropade hans bror och den här gången lät det som om han var flera kilometer bort. Tom väntade inte på att bli kallad en gång till, utan for upp på fötter och sprang i riktning mot broderns röst. Joe satt hopkrupen nära foten av muren som skilde kyrkogården från familjens trädgård. Han stirrade på en grav som verkade nyare än många av dem som omgav den. Vid foten på den, vänd mot gravstenen, fanns en stenstaty. ”Titta, Tom!” sa Joe, innan hans storebror ens hade hunnit stanna. ”Det är en liten flicka. Med en docka.” Tom böjde sig ned. Statyn var ungefär tre decimeter hög och föreställde en liten knubbig flicka med lockigt hår, klädd i en finklänning. Tom sträckte ut handen och krafsade bort lite av mossan som vuxit över den. Skulptören hade försett henne med perfekt snidade skor och en liten docka som hon höll i famnen. ”Småflickor”, sa Joe. ”Det är en grav för småflickor. ” Tom lyfte blicken och insåg att Joe hade rätt – nästan. Ett enda ord var inhugget på gravstenen. Lucy. Det kunde ha stått mer där, men alla andra inhuggna ord under det hade täckts av murgrönan. ”Bara en enda liten flicka”, sa han. ”Lucy.” Tom sträckte sig upp och drog undan murgrönan som växte över gravstenen tills han kunde läsa datumen. Lucy hade dött för tio år sedan. Hon hade bara varit två år gammal. Älskad dotter till Jennifer och Michael Pickup sade inskriptionen. Inget annat. ”Bara Lucy”, upprepade Tom. ”Kom nu, vi går härifrån.” Tom gav sig av hemöver, och tog sig försiktigt genom det höga gräset, och såg till att undvika nässlorna och fösa undan björnbärssnåren. Bakom sig kunde han höra hur det prasslade i gräset och visste att det var Joe som gick där bakom honom. När han klättrade uppför kullen dök murarna från klosterruinen upp inom synhåll. ”Tom”, sa Joe med en röst som bara inte lät som vanligt. Tom stannade upp. Han kunde höra rörelser i gräset omedelbart bakom sig, men han vände sig inte om. Han blev bara stående där och stirrade på det förfallna kyrktornet, men utan att egentligen se det, och funderade istället över varför han så plötsligt hade blivit rädd för 20

Ont Blod.indd 20

2011-04-20 10.48


att vända sig om mot sin bror. Han vände sig om. Han var omgiven av högresta stenar. Ingenting annat. Tom märkte att han höll händerna hårt knutna. Det här var verkligen inte roligt. Sedan började buskaget lite längre bort röra sig igen och där kom Joe småspringande genom gräset, röd i ansiktet och flämtande som om han hade kämpat för att hänga med. Han kom närmare och när han var framme vid brodern stannade han. ”Vad är det?” sa Joe. ”Jag tror att det är någon som följer efter oss”, viskade Tom. Joe frågade inte vem, eller var, eller hur Tom kunde veta det, utan stirrade bara på honom. Tom sträckte ut handen och grep tag i broderns arm. De skulle gå hem, och skulle göra det nu. Bortsett från att de kanske ändå inte skulle göra det. På muren, som skilde den äldre delen av kyrkans område från begravningsplatsen som sträckte sig nedför kullen, stod sex pojkar på rad som käglor och betraktade dem. Tom kände hur hjärtat började dunka allt snabbare. Sex pojkar på muren, och kanske en till alldeles i närheten. Den största pojken höll i en tjock, kluven gren. Tom såg inte projektilen som kom susande mot honom, men han kände luften vissla förbi ansiktet på sig. En annan pojke, som var iförd en iögonfallande vinröd och blå fotbollströja, tog sikte på honom. Joe, som hade snabbare reflexer än sin äldre bror, kastade sig ned bakom en stor gravsten. Tom följde efter, just som den andra stenen missade målet. ”Vilka är det där?” viskade Joe, när ytterligare en sten flög förbi ovanför deras huvuden. ”De är grabbar från min skola”, svarade Tom. ”Två av dem går i min klass.” ”Vad vill de?” Joe bleka ansikte hade blivit vitare än vanligt. ”Jag vet inte”, svarade Tom, fast han visste det. En av dem ville ge igen. De andra hjälpte bara till. En sten träffade kanten på gravstenen och Tom såg hur dammet rykte om den. ”Den i Burnleytröjan är Jack Knowles”, medgav han. ”Han som du slogs med?” sa Jack. ”När du blev skickad till rektorn? Han som hade en pappa som ville att du skulle bli utsparkad från skolan?” 21

Ont Blod.indd 21

2011-04-20 10.48


Tom kröp ihop och lutade sig framåt och hoppades att det höga gräset skulle dölja hans huvud när han tittade fram. En annan pojke från Toms klass, Billy Aspin, pekade på ett bestånd med björnbär i närheten av den lilla flickans grav som Joe just hade hittat. Tom vände sig om mot Joe. ”De tittar inte hit”, sa han. ”Nu måste vi röra oss kvickt. Häng på här.” Joe var precis bakom honom när Tom kastade sig fram i riktning mot en stor, högrest gravvård, en av de största på kullen. De klarade det. Stenar kom visslande genom luften, men Tom och Joe befann sig i säkerhet bakom den enorma stenbyggnaden som var försedd med räcken runt om. Där fanns en järngrind också och bakom den en trädörr som ledde in. Ett familjemausoleum, hade deras far sagt, antagligen ganska stort på insidan och utgrävt i sluttningen, med massor av hyllor där generationer av kistor kunde placeras. ”De har delat på sig”, hördes ett rop från muren. ”Ni båda, häng med mig!” Tom och Joe tittade på varandra. Om de hade delat på sig, hur kom det sig att de då fortfarande var så nära varandra att Tom kunde känna Joes andedräkt mot sitt ansikte? ”De är dumhuven”, sa Joe. Tom lutade sig fram bakom kryptan. Tre av pojkarna gick längs muren i riktning mot Lucy Pickups grav. De andra tre stirrade fortfarande åt deras håll. ”Vad är det där för ljud?” sa Joe. ”Vinden?” föreslog Tom, utan att bry sig om att lyssna. Det var ju en ganska säker gissning. ”Det är inte vinden. Det är musik.” Joe hade rätt. Det var definitivt musik, låg, med en stadig rytm, en man med djup röst sjöng. Dumhuvena hade också hört det. En av dem hoppade ned och sprang ut mot vägen. Sedan följde resten efter. Musiken blev starkare och Tom kunde höra en bilmotor. Det var John Lee Hooker. Hans far hade flera av hans CD och spelade dem – väldigt högt – när deras mor var ute. Någon körde uppför backen och spelade John Lee Hooker på bilstereon och nu var det dags att röra på sig. Tom tog ett steg åt sidan, bort från mausoleets skydd. 22

Ont Blod.indd 22

2011-04-20 10.48


Det var bara Jake Knowles som fortfarande var inom synhåll. Han såg sig om och fick syn på Tom som inte gömde sig den här gången. Båda pojkarna insåg att spelet var över. Bortsett från … ”Han har ditt basebollträ”, sa Joe, som följt Tom ut i det fria. ”Vad gör han?” Jake hade fått tag i Toms slagträ och hans boll också, en stor, väldigt tung röd boll som Tom, vid risk att drabbas av en lång och plågsam död (vilket var hans mammas sätt att uttrycka sig när hon var allvarlig), varnats för att spela med någonstans ens i närheten av några byggnader, i synnerhet byggnader med fönster, och hade hon varit tillräckligt tydlig? Tom och Joe hade tränat lyror tidigare vid kyrkan. De hade lämnat både slagträet och bollen i närheten av muren och nu hade Knowles dem. ”Han snor dem”, sa Joe. ”Vi kan ringa polisen.” ”Jag skulle inte tro det”, sa Tom, när Jake vände sig om och tittade på kyrkan. Tom iakttog hur Jake försiktigt kastade upp bollen i luften. Sedan klippte han till ett hårt slag med basebollträet. Bollen seglade upp i luften och in genom det väldiga målade glasfönstret på sidan av kyrkan. En ruta i blått splittrades just som motorn slogs av, musiken dog bort och Jake flydde efter sina vänner. ”Varför gjorde han så där?” sa Joe. ”Han slog sönder ett fönster. Man kommer att mörda honom.” ”Nej, det kommer man inte”, sa Tom. ”Det är oss man kommer att mörda.” Joe stirrade ett ögonblick på sin bror, sedan fattade han. Han var kanske bara sex år och vansinnigt enerverande, men han var inget dumhuvud. ”Det är inte rätt.” Ilskan förvred Joes lilla ansikte. ”Vi skvallrar.” ”De kommer inte att tro oss”, sa Tom. Sex veckor i den nya skolan: tre kvarsittningar, två besök hos rektorn, ett oändligt antal utskällningar från klassläraren och inte en enda en som någonsin trodde på honom. Varför skulle de göra det när Jack Knowles hade halva klassen på sin sida, som hoppade upp och ned i bänkarna, så ivriga var de att hålla sig väl med honom. Till och med de som inte verkade vara Jacks kompisar var alldeles för rädda för honom och hans gäng för att 23

Ont Blod.indd 23

2011-04-20 10.48


säga något. Sex veckor då han fått skulden för allt som Jake Knowles satt igång. Kanske var det han som var dumhuvudet. Han tog Joe vid handen och pojkarna sprang så fort de kunde genom det höga gräset. Tom klättrade upp på muren, lät blicken svepa över kyrkogården och böjde sig sedan ned och drog upp Joe. Jake och de andra pojkarna syntes inte till någonstans, men det fanns ju hundratals gömställen kring ruinerna av den gamla kyrkan. En gammal sportbil stod parkerad precis vid grinden till kyrkogården, ljusblå med massor av utsmyckningar i silver. Suffletten hade vikits tillbaka över bakluckan. En man lutade sig över passagerarsätet och trevade i handskfacket. Han hittade vad han hade letat efter och rätade på sig. Han såg ut att vara i Toms pappas ålder, trettiofyra eller trettiofem, längre än Toms pappa men smalare. Tom gjorde ett tecken åt Joe att följa efter honom och tog upp basebollträet (ingen vits med att lämna bevis liggande framme) och sprang tills de kunde kravla in i sitt favoritgömställe. De hade upptäckt det kort efter att de hade flyttat in: ett väldigt rektangulärt stenbord till grav, som stöttades av fyra stenpelare. Gräset omkring det växte högt och så fort pojkarna hade krupit under det var de fullständigt dolda från insyn. Sportbilens förare öppnade bildörren och klev ut. När han vände sig om mot kyrkan kunde pojkarna se att hans hår hade samma färg som deras mors (rödblont, inte riktigt rött) och lockigt som hennes, fast hans var kortklippt. Han hade på sig ett par knälånga shorts, en vit t-shirt och röda crocs. Han gick över vägen och in på kyrkogården. Så fort han kommit in där, stannade han på gången och såg sig om, och sedan vände han sig långsamt om där han stod och lät blicken vandra över kullerstensgatorna, radhusen, de båda kyrkorna, hedarna därbakom och bortanför. ”Han har inte varit här tidigare”, viskade Joe. Tom nickade. Främlingen gick förbi pojkarna och fram till kyrkans huvudingång. Han tog upp en nyckel ur fickan. En sekund senare svängde dörren upp och han gick in. Precis när Jake Knowles dök upp i ingången till kyrkogården. Tom reste sig och såg sig omkring. Billy Aspin var bakom dem. Medan de stod och tittade dök andra 24

Ont Blod.indd 24

2011-04-20 10.48


från gänget upp bakom gravstenarna och klättrade över muren. Bröderna var omringade.

25

Ont Blod.indd 25

2011-04-20 10.48


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.