9789174994780

Tadeusz Borowski V채lkomna till gaskammaren, mina damer och herrar

Tadeusz Borowski

VÄ L K O M N A T I L L GASKAMMAREN, MINA DAMER O CH H E R R A R

Översättning av Catherine Berg

Modernista stockholm

Innehåll Förord

..............................................

Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar En dag i Harmenze

vii

......

17

....................................

37

Här hemma i Auschwitz

...............................

En sann berättelse ur livet

.............................

67 107

Schillingers död . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 111 Mannen med paketet

.................................

115

Folk gick förbi. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 119 Kvällsvarden

.........................................

133

Farväl till Maria . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 137 Stenvärlden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171 Språket i Auschwitz

...................................

177

Förord »Va r k e n prosa eller poesi«, skriver Tadeusz Borowski i en dikt strax efter kriget: bara en repstump bara lite våt jord – det är vägen hem.

Varken vodka eller bröd bara vredesutbrott bara nya gravar – det är ungdom och det är kärlek.

Varken sömn eller vaka varken glädje eller skratt bara tårar i natten – därför repet, pappret, kniven.

Trots tecknen på motsatsen hade författaren vid denna tidpunkt ännu det mesta framför sig – däribland ett kringflackande liv i det sena fyrtiotalets Europa, sjukdomar och sorger som framstod som rena semestern efter kriget. Eller för den delen politisk journalism i det ideologiskt hårdföra Polen, förmodad spionverksamhet och kärlek av århundradekaraktär. Samt en handfull böcker, till exempel den kalla men klartänkta novellsamlingen Pożegnanie z Marią [»Farväl till Maria«], med vilken han 1948 förändrade utseendet inte på bara den polska litteraturen. Ett par år senare, i juli 1951, öppnade han gaskranen på spisen och ändade sitt 28 år gamla liv.

Självmordet överraskade. Vid denna tidpunkt firades Borowvii

ski inte bara som den polska efterkrigslitteraturens främsta namn, utan även som partiets oförmodade hopp. Han hade blivit den reala sociallitteraturens »apostel och inkvisitor«, som en kritiker senare skulle påpeka, men även dess offer. Något år efter döden utkom de samlade verken i fem band, där litterärt guld glimmar bland allehanda journalistiskt avfall. Vilket skulle få en annan kritiker att tala om den »öppna räkning« som författarens smala verk hade med litteraturhistorien. Här fanns »berättelser som har chansen att leva så länge den polska litteraturen existerar, men också en hel kyrkogård med trasade hopp och illusioner«.

Paradoxen har föranlett kritikerna att undra hur en författare som listat ut ett sätt att skriva om de totalitära ideologiernas logik utan eftergifter åt vare sig besvikelsens cynismer eller rättfärdighetens patos på bara några år kan ställa sin prosa i partiets tjänst.

Det finns inget självklart svar. Och Borowski vore förmodligen den förste att betona att värdet av vad man åstadkommer inte påverkas av vem man är. Likväl är det svårt att inte läsa texterna mot bakgrund av hans långtifrån trygga existens. Borowskis korta men ledsamt innehållsrika CV samlar de värsta posterna i 1900-talet. Född 1922 som son till polska föräldrar i det sovjetiska Ukraina, lärde han sig omgående seklets bittra läxa: allt kan förgöras. Efter några års relativt lugn – tvångskollektivisering, hungersnöd – deporterades fadern till en gulag i Karelen. Året därpå, 1927, arresterades modern och skickades till läger i Sibirien. 1932 lyckades den tioårige Tadeusz och hans bror ta sig till föräldrarnas hemland med Röda korsets hjälp. Fadern hade just släppts fri i utbyte mot fängslade kommunister. Ett par år senare återvände även modern. Borowski senior fick jobb på lager, modern sydde klänningar, sönerna sattes i klosterskola. När tyskarna överföll landet på hösten 1939 gick Tadeusz under jorden. Han engagerade sig i motståndsrörelsen, studerade vid huvudstadens illegala universitet och arbetade nattetid på ett varulager där han skrev dikter. Annorlunda formulerat: han åtnjöt en klassisk éducation européenne. viii

1942 publicerades den första diktsamlingen, Gdziekolwiek Ziemia [»Varhelst jorden«], i en upplaga på 165 exemplar. Texterna spreds via munpropaganda och uppvisar flera av de egenskaper som prosan senare skall förvalta. Här finns lakonismen, de branta liknelserna och den underkylda sorgen, men även en ungdomlig Weltschmerz i skuggan av katastrofen. Borowski odlar ett nyktert och omtänksamt tilltal, en förkärlek för drastiska tillspetsningar och en motvilja mot förskönande omskrivningar. Ibland låter texterna som en korsning mellan Felix Hartlaub och Danilo Kiš, spetsade med Kafkas sinne för utvägslöshet. »Staszek, min gamle vän«, kan det heta i denna så säkert släntrande diktion, av alla jordens fängelser återvänder jag till dig i poesins hägn.

Mörkret stryper min flykt, betvingar och slår den till marken.

Var försiktig när du plockar upp den, Staszek, som en kropp kastad på trottoaren.

En februarinatt 1943 återvände inte fästmön Maria efter ett möte.

I stället för att stanna hemma gick Borowski till parets närmaste vänner – och rakt i en fälla gillrad av Gestapo. Under veckorna som följde satt han på Pawiak-fängelset, strax intill gettot. Där kunde han från första parkett – cellfönstret – bevittna hur området plundrades och stacks i brand. I april deporterades han till sitt första koncentrationsläger, Auschwitz, vilket åtminstone besparade honom vidare förhör. Det visade sig att den unge »miljonären« – numret som tatuerats på armen var ett lägre sjusiffrigt tal – hade tur: bara några veckor tidigare hade nazisterna förklarat att gaskamrarna endast räckte till judar.

Samtidigt deporterades Maria till Birkenau. Under första tiden hade paret ingen kontakt. Men efter att ha hjälpt till på lägrets ix

experimentella »sjukhus« anförtroddes Borowski andra uppgifter.

Som så kallad arier steg han i graderna och fick arbeta under en Kapo. Vid ett tillfälle skickades han till kvinnolägret för att samla döda barn. Där träffade han åter Maria. Med rakat huvud och kroppen täckt av sår var hon en skugga av sitt forna jag. Enligt vittnen skall han ha tröstat henne med orden: »Oroa dig inte: våra barn kommer inte att bli flintskalliga.« Sista sommaren i lägret tjärade Borowski taken i lägret och paret kunde umgås dagligen. Vyn uppifrån var »nästan pastoral – inte ett krematorium i sikte«. Senare skulle han skildra denna period i novellen »Auschwitz, vårt hem«, en samling kärleksbrev författade av en nittonhundratals-Tristan till sin skabbiga Isolde.

Texten anlägger det perspektiv som kännetecknar Borowskis mogna verk. Inget kan förvåna, allt är självklart. Det gäller att göra sig av med skräck, avsky och förakt, och i stället finna en »filosofisk formel« för tillvaron. Auschwitz är en dödens industri utan överraskningar. »Vanliga lastbilar kommer med människor, försvinner och återvänder med ytterligare människor. Inget hokus-pokus, ingen drog, ingen hypnos.« Den naive undrar möjligen: varför reagerar ingen? Hur kommer det sig att fångarna finner sig i »denna galna passivitet som inte kan övervinnas«?

Borowskis diagnos är lika kylig som enkel: därför att de ännu hoppas. »Det är hoppet som bryter ned familjebanden, får mödrar att förneka sina barn, hustrur att sälja sina kroppar för bröd, män att döda.« I och med koncentrationslägren uppträder något som inte förekommit tidigare i historien: en tillit starkare än människan själv. Det är denna förtröstan som låter henne klara sig, men bara på bekostnad av allt som borde utmärka hennes liv.

När sovjetiska trupper avancerade sista våren förflyttades Borowski till läger längre västerut – först till Natzweiler-Dautmergel, senare till Dachau. Som av en historiens ironi befriades han av amerikanska armén på den internationella socialismens årsdag 1945. Hur det kan ha gått till skildrar novellen »Tystnad«. Där vandrar en ung amerikansk officer i välpressade kläder från x

den ena baracken till den andra. Fångarna lyssnar tålmodigt på uppmaningarna att inte ge hämnden fritt utlopp. »Ni måste visa respekt för lagen.« Ingen säger något. Men när officern slutligen gått drar man fram tysken som hållits gömd under madrasserna och trampar honom till döds på cementgolvet. Om livet i lägret lärt fångarna något vid sidan om vad som krävs för att överleva, är det möjligen att tystnad inte betyder samtycke.

Under månaderna efter kriget skrev Borowski dikter i uppsamlingsläger. Kring jul fick han veta att Maria befann sig i Sverige. I maj året därpå återvände han till Polen, eftersom han inte ville »leva med lik«. Fästmön hade å sin sida ingen lust att leva bakom den järnridå som numera skilde den ena hälften av Europa från den andra. Likväl återvände hon efter fästmannens enträgna brev, och i december 1947 gifte sig paret. Med novellsamlingen som publicerades kort därpå kom Borowskis genombrott som författare. Trots anklagelser om nihilism firades berättelser i vilka inte ett ord var överflödigt. Tonen är lika saklig som laddad, lidelsefri som beklämd. Detta är litteratur som undersöker den »fasans teknik« som Imre Kertész skulle tillskriva Borowski i sin nobelföreläsning: en utforskning av vad som sker när »själva den mänskliga naturen [vänds] mot människans liv«.

Berättaren talar ur medhjälparens perspektiv. Som den företagsamme men ängslige hantlangaren till en fruktad Kapo befinner han sig någonstans mellan medlöpare och medfånge. Sakligt och deprimerande skildras kampen om överlevnad. Här har i sista hand bara de döda rätt. För överlevande återstår att vittna utan eftergifter åt den egna dödligheten.

1949–50 tillbringade Borowski ett år på den polska informationsbyrån i Berlin. Han återvände som aktivist. Nu skulle litteraturen tjäna till socialistisk uppbyggelse. Logiskt nog kom journalistiken att erbjuda den snabbaste vägen. Men tiden ville honom inte väl. Efter hemkomsten hade han inlett ett förhållande med en ung kvinna. Ett par veckor före självmordet greps den vän i vars lägenhet Maria och han själv arresterats av Gestapo några år xi

tidigare. Denna gång stod den inhemska säkerhetspolisen för utrensningarna. Trots intervenering på hög nivå lyckades Borowski inte få vännen fri. Som om detta inte var nog födde hustrun en dotter tre dagar före självmordet. Till slut måste kraften, eller åtminstone hoppet, ha svikit honom.

Det finns en novell där en fotbollsmatch i Auschwitz skildras.

Det är söndag. Berättaren står i mål med ryggen mot ramperna.

Vid något tillfälle springer han efter en förlupen boll. När han plockar upp den ser han en transport anlända och människor välla ut ur boskapsvagnarna. De blinkar i solljuset, osäkra på vad som skall ske. Matchen fortsätter. Men en stund senare rullar bollen åter ut. När berättaren hämtar den upptäcker han att rampen är tom. »Mellan två inkast i en fotbollsmatch, bakom ryggen på mig, hade tretusen människor dödats.« Det är svårt att inte läsa episoden som en dödens cesur. Även om 22 män kan tillåta sig 90 minuters lek i Auschwitz råder förstås business as usual. Den som inte förmår vända ryggen åt detta faktum förlorar förr eller senare hoppet. Eller som Kafka insåg: »Det finns oändligt mycket hopp. Bara inte för oss.« – ARIS FIORETOS –

VÄ L K O M N A T I L L GASK AMMAR EN, M I NA DA M E R OCH HERRAR

Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar A l l a gick nakna i lägret. Vi hade visserligen redan fått tillbaka våra kläder från bassängen med utspädd cyklon, som så effektivt avlivade löss i plaggen och folk i gaskammaren, men det var så fasansfullt hett. Det var inte bara vi som gick nakna. Det gjorde även fångarna i de andra barackerna, som var skilda från vår genom taggtrådsklädda bockar; där hade de inte fått igen sina kläder än. Lägret var praktiskt taget hermetiskt tillslutet. Inte en enda fånge, inte ens minsta lilla lus kunde ta sig ut därifrån. De olika kommandonas arbeten var slut. Tusentals människor drev omkring på dagarna; de drog runt på vägarna, på appellplatserna.

De var alla nakna, satt lutade mot väggarna eller låg på taken.

Vi sov direkt på britsarnas träplankor för halmmadrasserna och filtarna var också bortförda till desinfektion. Från de sista barackerna kunde man se FKL – Frauen Konzentration Lager – de höll också på att avlusas. Tjugoåttatusen kvinnor, nakna och utkörda ur barackerna – irrade just nu på vägarna och de stora platserna bakom barackerna.

Vi hade väntat på mat ända sen morgonen, några åt ur sina gåvopaket, hälsade på vänner. Tiden släpade sig långsamt fram som den brukar göra under värmeböljor. Inte ens vårt vanliga nöje hade vi: de breda vägarna, som ledde till krematorierna stod helt tomma. Det hade inte varit några transporter på flera dagar.

En del av Kanada hade sorterats ut och hade – eftersom de var utvilade och välfödda – tilldelats ett av de tyngsta kommandon, som fanns i lägret, det i Harmęże. I lägret härskade djungelns lag: om någon visade sig svag, så övergavs han genast av alla sina vänner. Kanada, vårt Kanada luktade inte harts och kåda som 17

skogarna i det riktiga Kanada utan franska parfymer, och man hade nog roffat åt sig större rikedomar av briljanter och guld, som hade förts hit från alla Europas hörn, än vad som hade roffats i det riktiga Kanada.

En del av oss satt på våra britsar och dinglade sorglöst med benen över kanten. Vi dukade fram vitt, frasigt bröd, bakat med mycken omsorg. Det smulade sig visserligen och smakade kanske lite härsket men i gengäld hade det inte möglat på en hel vecka.

Det var bröd, som min mor hade skickat till mig från Warszawa.

För bara en vecka sedan hade hon hållit det i sina händer. Gode Gud… Vi halade fram rökt, randigt sidfläsk, lök, öppnade en burk kondenserad mjölk. Henri, en stor, svettig fransman, drömde högt om det franska vinet, som transporterna från Strasbourg, Paris och Marseille brukade ha med sig…

– Mon ami, nästa gång vi jobbar vid perrongen ska jag fixa riktig champagne åt dig. Det har du aldrig druckit, va?

– Skitprat, du klarar den aldrig genom porten. Fixa i stället ett par dojor, du vet sådana där perforerade, randsydda, för att inte snacka om den där skjortan som du lovade mig för länge sedan.

– Ta det lugnt! Så fort det kommer någon transport ska du få dina grejor.

– Ja, men det blir kanske inga mer som ska in i kremat, sa jag surt. Du märker väl att det har lättat här, ingen paketbegränsning och förbjudet att puckla på oss. Vi får ju skriva hem också: brev, inte bara kort. Du snackar ju själv om alla nyordningar. Det fattas ju folk, för fan.

– Snacka inte skit. Henris stora tankfulla fläskiga ansikte rörde sig rytmiskt, han hade munnen full med sardinsmörgås. (Henri var min vän och ändå visste jag inte vad han hette i efternamn.)

– Snacka inte skit, upprepade han och svalde med ansträngning (»den jäveln gick ner i alla fall«) – snacka inte skit, sa jag, de kan inte sluta att skicka folk hit, för då svälter vi ju för helvete ihjäl hela bunten, vet jag. Vi lever ju allihop på det som de har med sig.

18

– Nåja, inte alla. En del har sina paket…

– Du och din kompis, ja. Och ett tjugotal till, ni polacker, men inte vi andra. Vi fransmän då, och judarna, ryssarna? Om vi inte fixade från transporterna, skulle ni då sitta och smörja kråset i lugn och ro? Nä, du, det skulle vi inte låta er göra.

– Aldrig, ni skulle svälta ihjäl precis som grekerna. Den som har krubb har makt.

– Nu har vi gott om det allihop, vad bråkar du om?

Nej, det var verkligen inget att gräla om. Nu hade vi mat allihop, vi som delade brits. Henri skar upp brödet, gjorde en tomatsallad.

Den smakade härligt, kryddad med senap från kantinen.

På golvet nedanför oss släpade sig människor omkring nakna, rinnande av svett. De strök runt britsarna i mittgången, kring den långa, sinnrika konstruerade ugnen i det ombyggda stallet (det fanns fortfarande kvar ett anslag på väggen som meddelade att »versuchte Pferde«, smittade hästar, skulle föras hit eller dit).

Stallet som byggts om till en »gemütlich«, trivsam barack för över ett halvt tusen människor. I de nedre britsarna bodde åtta, nio stycken. De låg nakna, beniga, med urgröpta kinder, stinkande av svett och exkrementer. Under mig på botten låg en rabbi. Han hade täckt sitt huvud med en ynklig liten bit av en trasig filt och läste ur en hebreisk bönbok (det fanns faktiskt sådana i lägret, ganska många till och med). Han jämrade sig högt och monotont.

– Kan ingen få honom att hålla käft? Han gnölar som om han vill hugga Gud i hälarna.

– Jag ids inte maka på mig. Låt honom gnöla på, desto fortare går han upp i rök.

– Religion är opium för folket. Jag gillar opium, sa fransmannen till vänster om mig sententiöst. Han var kommunist och rentier.

– Om de inte trodde på Gud och ett liv efter detta, skulle de för länge sedan ha sprängt alla krematorier i luften.

– Varför gör inte ni det, då?

Frågan var inte menad i bokstavlig bemärkelse, men frans19

mannen svarade: Idiot – han proppade munnen full med tomater och gjorde en gest som om han ville säga något men fortsatte att tugga i stället för att prata. Vi hade just slutat att käka när det började hända någonting vid barackdörren. Muselmanerna sprang därifrån och kastade sig flyende mellan britsarna. En ordonnans rusade in i blockäldstens kyffe. Efter en stund kom blockäldsten ut med majestätiska steg.

– Kanada! Antreten! Kvickt! Det har kommit en transport!

– Herre jösses! vrålade Henri och hoppade ner från britsen.

Han satte tomaterna i halsen, ryckte åt sig jackan, skrek »raus« till dem som satt nederst och de var raskt utanför dörren. Det blev liv även i folk på de andra britsarna. Kanada gick till perrongen.

– Henri, skorna! skrek jag efter honom.

– Keine Angst! vrålade han.

Jag packade in krubbet, slog ett snöre kring väskan, där det låg tomater och lök från min fars trädgård i Warszawa tillsammans med portugisiska sardiner, fläsk från Lublin (som min bror hade skickat) och sötsaker från Saloniki. Jag knöt snöret, drog på mig byxorna och slank ner från britsen.

– Platz! skrek jag och trängde mig fram mellan grekerna. De vek åt sidan. Vid dörren stötte jag på Henri.

– Allez, allez, vite, vite!

– Was ist los?

– Vill du följa med till perrongen?

– Det kan jag väl.

– Stick då, ta med dig jackan. Det fattas några killar, jag har snackat med kapon. Han knuffade i väg mig.

Vi ställde oss i rad, någon skrev upp våra nummer, någon i täten vrålade »marsch, marsch« och vi sprang mot porten, följda av skrik och rop på olika språk från folkhopen, som de hade föst in i barackerna med piskan. Det var inte alla förunnat att få ge sig av till perrongen…

Vi kom fram till porten. Links, zwei, drei, vier! Mützen ab!

Uppsträckta med armarna stelt utmed sidorna begav vi oss kvickt, 20

spänstigt, nästan hurtigt genom porten. En sömnig SS-man med en stor skrivtavla i händerna delade slött in oss med ett finger i luften i grupper på fem man.

– Hundert! skrek han när den siste av oss hade passerat.

– Stimmt! skrek någon hest i täten.

Vi marscherade snabbt, nästan i språngmarsch. Det var flera vakter, unga grabbar med k-pistar. Vi passerade läger 11 B, det obebodda läger C, den tjeckiska karantänen. Vi dök in mellan päronträden och äppelträden utanför lägrets Truppenlazarett, genom den främmande grönskan, som tycks lika overklig som ett månlandskap; det var äppelträd och päronträd, som blommat upp under hettan. Kring barackerna i lägret fanns det däremot inte ett strå, allt var torkad sprucken gyttja. Vi gick i en vid båge runt några baracker, passerade ett vakttorn, halvspringande nådde vi motorvägen – vi var på plats. Ett tiotal meter framför oss: perrongen.

Det var en idyllisk liten järnvägsstation med en perrong som en järnvägsstation brukar se ut i en liten gudsförgäten håla. En liten grusplan omringad av de resliga kastanjernas grönska.

Vid sidan om, intill vägen, stod en träbarack, anskrämligare och mer förfallen än någonsin en anskrämlig och förfallen träbarack kunde se ut. Längre bort stora högar med järnräls, syllar, plankhögar, delar av baracker, tegel, sten och betongrör. Där lastades Birkenaus varor: byggnadsvaror till att bygga ut med och människor till att gasas. En vanlig arbetsdag: lastbilarna körde fram, hämtade plankor, cement och mänskliga varelser…

Vaktposterna ställde sig utmed rälsen på bjälkarna under de schlesiska kastanjernas skugga, de omringade perrongen i en tät ring. De torkade svetten ur pannan och drack vatten ur sina fältflaskor. Det var en fruktansvärd värmebölja, solen stod snart i zenit.

– Lediga! Vi slog oss ner i den låga skuggan från rälsen. De utsvultna grekerna (några av dem lyckades trassla sig med, det vete fan på vilket sätt) krafsade under rälsen, någon av dem hittade 21

en konservburk, en bit mögligt bröd, några ruttna sardiner. De åt glupskt.

– Schweinedreck – en ung, gänglig vaktpost spottade på dem. Han hade tjockt, cendréfärgat hår och blå, drömmande ögon – Snart får ni så mycket käk att ni storknar. Det kommer att räcka länge.

Han rättade till k-pisten och torkade sig i ansiktet med en näsduk.

– Ja, det är ett jävla sätt, instämde vi.

– Du tjockis där – han puffade Henri lätt i nacken med skospetsen. Pass mal auf ! Vill du ha något att dricka?

– Det är klart, men jag har inga mark, svarade Henri rutinmässigt.

– Schade, det var synd.

– Men, Herr Posten, tror ni mig inte på mitt ord? Har inte Herr Posten gjort affärer med mig tidigare? Wieviel?

– Hundra. Gemacht?

– Gemacht.

Vi drack jolmigt vatten. Det skulle betalas av människor, som ännu inte anlänt.

– Se dig för nu, sa Henri och kastade ifrån sig den tomma flaskan, som slogs i kras mot spåret – sno inga stålar, det kan hända att de visiterar oss. Och förresten: vad ska du med stålar till, du har ju käk i alla fall. Sno ingen svid heller, för då tror de att du tänker smita.

Ta bara en skjorta, men den ska ha krage och vara av siden, för då trivs inte lössen. Och en undertröja. Hittar du något drickbart, så gapa inte på mig. Jag fixar åt mig själv. Var försiktig som fan.

– Får man mycket spö?

– Om! Det är klart! Det gäller att ha ögon i arslet. Arschaugen.

Bredvid oss satt grekerna. Deras käkar malde girigt, de såg ut som gigantiska människoinsekter. De glupade i sig de mögliga brödkanterna. De var förvirrade, visste inte vad som skulle hända.

De var skrämda av bjälkarna och skenorna. De fruktade mest av allt att behöva bära tungt.

– Was wir arbeiten? frågade de.

– Nix. Transport kommen. Alles Krematorium, compris?

22

– Alles verstehen, svarade de på krematorie-esperanto. De blev lugna: de skulle inte behöva lasta räls på bilflak eller bära syllar.

Samtidigt började det röra sig på perrongen. Den fylldes av folk, de blev högljudda. De delades in i grupper med var sin Vorarbeiter: en grupp till att öppna vagnarna och lasta ur de ankommande och en annan till att stå nedanför trätrappan vid lastbilarna. Det var flyttbara, breda trästegar som trappor upp till en tribun. Hotfullt morrande motorcyklar dök upp, förda av SS-män, underofficerare, överhöljda av glittrande silveremblem: män breda som oxar med välputsade stövlar och skinande, brutala ansikten. En del med portföljer, en del med smidiga, snärtiga bambuspön. Det gav dem en air av att vara spänstiga och militärt effektiva. De gick till den fallfärdiga baracken, det var deras kantin. Där drack de sodavatten på sommaren – Sudetenquelle – och på vintern värmde de sig med vintoddy. De hälsade varann med uppsträckt arm på föreskrivet romerskt sätt. Därefter skakade de hjärtligt hand, samspråkade om brev och nyheter hemifrån, om barnen, visade fotografier. Några spankulerade majestätiskt av och an på perrongen, gruset knastrade och stövlarna knarrade, silvret glittrade på kragarna och bambuspöna ven ståtligt genom luften.

Vi låg vid rälsen i den låga skuggan, andades tungt och oroligt, pratade slött och såg likgiltigt på de pompösa gestalterna i sina gröna uniformer, på trädens grönska, som var så nära och ändå så onåbar, på tornet till kyrkan längre bort, där klockorna just ringde angelus.

– Nu kommer det, sa någon och alla flög förväntansfullt upp.

I kurvan syntes godståget, det backade in. En järnvägstjänsteman lutade sig ut, viftade med armen och visslade. Lokomotivet svarade genomträngande och gällt. Det stånkade och pustade, tåget rullade sakta in på stationen. I de små, gallerförsedda rutorna kunde man skönja ansikten, människoansikten, bleka, vissnade, glåmiga, orakade män, skräckslagna kvinnor med rufsigt hår – det var så exotiskt: de hade hår. De passerade sakta, betraktade tigande stationen. Plötsligt började det sjuda inuti vagnarna, de bultade mot träväggarna.

23

– Vatten! Luft! hördes desperata rop.

Ansikten lutade sig ut genom öppningarna, munnar gapade flämtande, snappade efter luft, försvann och ersattes av nya, som också försvann. Deras skrik och rosslingar blev allt dovare och högljuddare.

Mannen i den gröna uniformen – han som var mer överhöljd med glitter än de andra – grinade illa av avsmak. Han drog ett häftigt bloss på cigaretten, slängde den ifrån sig, flyttade portföljen från vänster arm, stack den under den högra och nickade åt en av vaktposterna. Vakten lyfte k-pisten från axeln, lade an och sköt en salva mot vagnarna. Det blev tyst. Vagnarna körde ända fram, trätrapporna ställdes upp och vi ställde oss på våra platser.

Den väldige med portföljen lyfte armen.

– Den som tar guld eller vad det vara må, som inte är ätbart, kommer att skjutas som en hund. Han stjäl Tyska Rikets tillhörigheter. Begrips? Verstanden?

– Jawohl! svarade vi rappt om inte i korus så dock servilt.

– Also, lo-os! Sätt i gång!

Reglarna gnisslade, vagnarna öppnades. En våg av frisk luft drog in i vagnarna, bedövade dem som kolos. Människorna… omänskligt packade, hopklämda under den väldiga mängden av bagage, väskor, bylten, ryggsäckar, knyten, korgar, paket, begravda under tyngden av sina ägodelar (de tog ju med sig allt de hade kvar från sitt föregående liv för att här – som de trodde – börja ett nybyggarliv). De var groteskt hoppackade, medvetslösa av hettan, hade trampat ner varandra i en instinktiv drift att överleva.

De trängde sig igenom dörrarna, hulkande i den friska luften, flåsande, flämtande som fiskar nyss uppsköljda på en strand.

– Hör på här! Ut ur vagnarna! Ta bagaget med er. Allting. Era tillhörigheter lägger ni i en hög utanför vagnen, ytterkläderna också, det är ju sommar. Vänster om, marsch! Uppfattat?

– Vad händer med oss nu? De hade redan hamnat på grusplanen, ångestfyllda, oförmögna att ta sig samman.

– Varifrån kommer ni?

24

– Sosnowiec-Będzin. Vad kommer att hända nu? Snälla ni! De upprepade frågan envist, ivrigt forskande med glödande blickar i våra trötta ögon.

– Ingen aning, jag snackar inte polska.

Det fanns ett hemligt rättesnöre i lägret, och det var att de som skulle dö skulle föras bakom ljuset in i det sista: den enda tillåtna gnuttan av barmhärtighet.

Det var en ohygglig värmebölja. Solen stod orörlig i zenit, himlen darrade, luften gick i böljor, vinden, som ibland drev genom oss, var en brännande våg. Läpparna var spruckna, det kändes en salt blodsmak i munnen. Kroppen gjorde intensivt motstånd i solen, den var trög, svag. Att få dricka, å, att få dricka.

Från godsvagnen vällde fram en mångfärgad våg av människor, överlastad med bagage, lik en blind flod, som vindlande söker ett nytt lopp. Men innan de väcktes av sina djupa andetag i den friska luften och den doftande grönskan, hade man redan slitit ifrån dem deras packning, rivit av deras ytterkläder, kvinnornas handväskor, ryckt paraplyerna ur händerna.

– Men snälla, jag måste, mot solen…

– Verboten, fräste man åt dem. Bakom ryggen stod en SS-officer, lugn, behärskad, effektiv.

– Meine Herrschaften – mina damer och herrar, släng inte era saker så där, ni måste vara lite samarbetsvilliga. Han talade i älskvärd ton, men han böjde irriterat bambuspöet.

– Naturligtvis, naturligtvis – svarade de förbipasserande i munnen på varandra och de skyndade ivrigare fram utmed vagnarna. En kvinna böjde sig snabbt ner för att ta sin handväska.

Bambuspöet ven genom luften, kvinnan skrek, snubblade och föll under folkmassan. Ett barn, som sprang efter henne, ropade gällt: »Mamele« – en liten flicka med tovigt svart hår.

Högen växte: väskor, bylten, filtar, knyten, ytterplagg, handväskor och portföljer, som öppnade sig när de föll till marken och ut vällde sedlar i alla regnbågens färger, guld, klockor; vid vagnsdörrarna staplades högar med limpor, marmeladburkar, hopade 25

sig syltburkar, på gruset ströddes ut skinkburkar, socker, korvar.

Lastbilarna, som var fullastade med människor, brummade. Ångestskrin hördes, kvinnor som begrät sina barn. Tafatta män hade plötsligt i sin ensamhet blivit klumpigt förstummade. De som gick till höger – unga, friska – skulle till lägret. De skulle inte alls slippa undan gasen, men först skulle de arbeta tills de stupade.

Lastbilarna for av och an som ett ohyggligt transportband.

Röda Kors-ambulansen gick i skytteltrafik. Det väldiga blodröda korset, som var målat på motorhuven, tycktes smälta ner i solen.

Röda Korsets ambulans for oupphörligt av och an: den var lastad med cyklon-B, gasen som skulle mörda alla dessa människor.

De från Kanada, som stod vid de andra trapporna, hade inte ett ögonblicks vila, de sorterade ut dem som skulle gasas omedelbart från dem som skulle till lägret. De knuffade de första mot trappan upp på lastflaket, packade ihop dem, sextio per lastflak så där på ett ungefär.

Vid sidan om stod en välrakad SS-man med en anteckningsbok i handen. Han prickade av varje bil. Varje bil ett streck, sexton bilar lika med ettusen, så där på ett ungefär. Den här mannen var lugn och pedantisk. Ingen bil fick åka utan hans medgivande och hans streck. Ordnung muss sein. Strecken gick över i tusental, tusentalen i transporter, om vilka man sedan skulle säga »den från Saloniki«, »den från Strasbourg«, »den från Rotterdam«.

Den som kom just den här dagen skulle man redan samma dag kalla »den från Sosnowiec-Będzin«. De som hamnade i lägret från den här transporten fick nummer mellan 131 och 132. Det betydde alltså 131 tusen till 132 tusen, men för enkelhetens skull, sa man kort och gott: 131 och 132.

Transporterna svällde ut under veckor, månader, år. När kriget tog slut räknades strecken i anteckningsboken: de innebar fyra och en halv miljon människor. Krigets blodigaste slagfält, det mäktiga och det fast sammanhållna Tysklands mäktigaste seger.

Ein Reich, ein Volk, ein Führer – och fyra krematorier.

Tåget var utrymt. En spinkig, koppärrig SS-man kastade en 26

blick in i en av vagnarna, vände bort huvudet med en grimas av vämjelse, viftade åt oss och pekade in i vagnen.

– Rein! Gör rent här!

Vi hoppade in. Utspridda i hörnen bland exkrementer och tappade klockor låg nertrampade, kvävda spädbarn, små nakna monster med enorma huvuden och uppsvällda bukar. Vi bar ut dem som man bär kycklingar: i fötterna, ett par i varje näve.

– De där ska inte till bilarna. Låt fruntimren ta dem med sig, sa SS-mannen medan han tände en cigarett. Det var något fel på tändaren, han undersökte den noga.

– Ta dem, då! Ta dem, för Guds skull! utbrast jag när kvinnorna skräckslagna sprang bort från mig och slog händerna för ögonen.

Guds namn lät så meningslöst, kvinnorna och barnen klättrade ju upp på lastflaken, alla, utan undantag. Vi visste alla mycket väl vad det betydde och såg på varandra med avsky och förundran.

– Vad nu då, vill ni inte? Den koppärrige var förvånat indignerad. Han grep efter pistolens hölster.

– Skjut inte. Jag tar dem.

En vithårig, lång, äldre kvinna tog de små kropparna från mig.

Hon såg mig rakt i ögonen.

– Arma barn, sa hon lågt och log stilla mot mig. Hon gick därifrån, snubblade lätt i gruset.

Jag stödde mig mot godsvagnen, jag var mycket trött. Någon slog mig lätt på armen.

– Kom ska du få något att dricka. Du ser spyfärdig ut. En avant, bakom rälsen, sno dig på.

Jag såg upp, ett ansikte dallrade framför ögonen på mig, flöt ut, väldigt och genomskinligt, smälte in i de orörliga träden – varför svartnar det? – blandade sig med folkmassan… Jag blinkade häftigt: Henri.

– Du, Henri, är vi egentligen goda människor?

– Vilken jävla dum fråga.

– Du förstår: jag känner ett alldeles obegripligt hat mot de här 27

människorna, det är för deras skull jag måste vara här. Jag känner inte ett dyft medlidande med dem för att de ska gasas. De kan dra åt helvete! Jag skulle bara vilja rusa på dem och spöa dem ordentligt. Det måste vara sjukligt, jag fattar ingenting.

– Din dumma jävel. Det är helt normalt. Det är så slugt uträknat: du blir trött av jobbet på perrongen, blir förbannad, vill revoltera, och då är det lättast att ladda ur sig ilskan på någon som är svagare. Det säger vanligt sunt bondförnuft, compris? sa Henri med lätt ironi och satte sig bekvämt tillrätta intill rälsen.

– Titta på grekerna, de käkar allt de får tag på. Det var en som proppade i sig en hel burk marmelad.

– Ett sånt svin. Hälften av dem går åt i morgon i rännskita.

– Vad då, svin? Du har väl också varit utsvulten någon gång?

– De är svin, upprepade jag envist. Jag slöt ögonen, hörde alla skriken, kände hur jorden darrade och hettan sved över ögonlocken. Halsen var torr som fnöske.

Folkmassan flöt förbi, oupphörligt, bilarna morrade som ilskna hundar. Jag blundade men såg ändå framför mig liken som slängdes på flaken, nertrampade barn, krymplingar som lastades tillsammans med liken, och folkmassan, folkmassan…

Nya vagnar rullade fram, högarna av kläder, väskor, ryggsäckar växte, folk strömmade ut, bländades av solen, andades djupt, tiggde om vatten, klev upp på bilflaken… Nya godsvagnar kom in på stationen, en ny last med människor. Bilderna blandades ihop för min inre syn, jag visste inte om detta verkligen hände eller om det var en mardröm. Det susade i huvudet, jag kände mig spyfärdig.

Henri tog mig i armen.

– Somna inte, vi går och lastar grejorna.

Just då fanns det inga människor kvar. Den sista bilen försvann i vägkurvan och lämnade efter sig ett stinkande moln av avgas och damm. Tåget hade åkt sin väg, på den smala perrongen spankulerade några ståtliga SS -män, silvret glittrade på deras uniformer. Stövlarna sken i kapp med deras röda fläskiga nyllen.

28

Bland dem gick en kvinna – först nu begrep jag att hon hade varit där hela tiden – torr, plattbröstad, benig. Det tunna håret var hårt åtstramat i en knut i nacken, händerna var nerstuckna i den vida byxkjolens fickor. Hon travade på perrongen från kant till kant med ett råttliknande leende klistrat på de tunna läpparna. Hon hatade kvinnors skönhet som bara den kvinna kan göra som är medveten om sin egen fulhet. Jag hade sett henne flera gånger och jag kände mycket väl igen henne: det var kommendanten i FKL: Frauen Konzentration Lager, hon hade kommit för att syna sitt byte. En del av kvinnorna hade man sorterat ut från bilflaken.

De skulle gå till fots till lägret. Våra grabbar, som var frisörer i saunan, skulle raka av dem allt hår på huvudet och kroppen och ha mycket roligt åt kvinnornas förlägenhet.

Vi började packa grejorna. Vi lyfte tunga fullpackade väskor och hävde upp dem på truckarna, stuvade in dem. Där växte de på hög, någon skar upp dem med en kniv för nöjet att rota efter parfym och vodka att hälla i sig. En väska gick upp och innehållet vällde ut, kläder, skjortor, böcker… Jag lyfte upp ett knyte, det var tungt. Jag öppnade det: två stora nävar med guld, guldrovor, armband, ringar, halsband, briljanter…

– Gib hier, sa en SS -man lugnt och räckte fram en öppen portfölj, som var späckad med mångfärgade, utländska sedlar.

Han stängde portföljen och gav den till en officer, tog en ny, tom, och vandrade vidare till de andra vagnarna. Guldet var Tredje Rikets »egendom«.

Det var en ohygglig värmebölja. Luften stod orörlig som en vitglödgad pelare, halsen var snustorr, varje ord orsakade en våldsam smärta. Å, att få dricka! Vi arbetade febrilt, snabbare, snabbare så att man äntligen skulle bli klar och få gömma sig inne i skuggan. Vi avslutade vårt jobb. De sista lastbilarna åkte i väg, vi städade noggrant bort allt pappersskräp och krafsade upp den smuts som hade kommit utifrån »så att det inte skulle synas ett spår av dessa svinaktiga beteenden«. I samma stund som den sista bilen hade försvunnit bakom träden, gick vi till29