Av Kristina Ohlsson: Askungar 2009
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0316-8 © Kristina Ohlsson 2010 Utgiven av Piratförlaget Omslag: Nina Leino PdeR® Omslagsfoto: Getty Images Tryckt i Finland hos WS Bookwell 2010
O
han snart skulle dö höll han med stort engagemang den föreläsning som skulle bli hans sista. Fredagen hade varit lång, men timmarna hade gått fort. Åhörarna var engagerade, och det värmde Jakob Ahlbins hjärta att så många fler än han verkade intresserade av ämnet. När han några dagar senare skulle inse att allt var förlorat, skulle han som hastigast fundera över om det var just den där sista föreläsningen som blev den avgörande. Om han då varit för öppen under frågestunden, blottat att han besatt kunskaper som ingen önskade att han skulle ha. Men egentligen trodde han inte det. Han var ända in i dödsögonblicket övertygad om att katastrofen omöjligen kunnat undvikas. När han kände trycket av den hårda jaktpistolen mot tinningen var allt redan förbi. Men det hindrade honom inte från att känna stor sorg över att hans eget liv därmed måste avslutas. Han som fortfarande hade så oändligt mycket att ge. Jakob hade under åren hållit fler föreläsningar än han någonsin skulle kunna minnas och visste att han förvaltat den gåva som gjorde honom till en sådan god talare väl. Uppläggen var oftast desamma, frågorna som följde snarlika. Publiken varierade. Ibland var den ditkommenderad, ibland sökte den sig till honom spontant. Jakob kvittade det lika, han trivdes i talarstolen alldeles oavsett. Han brukade inleda med att visa bilderna från båtarna. Kanske var det ett simpelt trick, men han visste så väl att de var svåra att värja
sig mot. Ett dussintal personer i en alldeles för liten båt, drivande till havs dag efter dag, vecka efter vecka, allt tröttare och mer uppgivna. Och i horisonten hägrade Europa, som en dröm och fantasi som det aldrig var meningen att de skulle få uppleva i verkligheten. – Vi tror fenomenet är oss obekant, brukade han inleda. Vi tror att det hör en annan del av världen till, att det aldrig hänt oss och heller aldrig kommer att göra det. Diskret skiftades bilden bakom honom och en karta över Europa framträdde. – Ibland är minnet kort, suckade han. Vi väljer att inte minnas att det bara är årtionden sedan Europa stod i brand och människor flydde i panik från det ena landet till det andra. Och vi glömmer att mer än en miljon svenskar för drygt ett sekel sedan valde att lämna Sverige för en nystart i Amerika. Han drog med handen genom håret, hejdade sig för ett ögonblick, kontrollerade att publiken lyssnade. Bilden bakom honom skiftade återigen och nu visades Max von Sydow och Liv Ullmann från filmatiseringen av Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit. – En miljon människor, upprepade han med hög röst. Förleds inte att tro att Karl-Oskar och Kristina för en enda sekund såg resan till Amerika som någonting annat än en bestraffning. Tro inte att de inte skulle ha stannat i Sverige om de hade kunnat. Fundera över vad som skulle krävas för att du själv skulle bryta upp, lämna ditt gamla liv och starta ett nytt på en annan kontinent utan en krona på fickan och utan fler tillhörigheter än att de ryms i en ynka, jävla resväska. Svordomen var medveten. En präst som svor var tydligen någonting oerhört. Han visste så väl var han kunde förvänta sig motstånd. Ibland kom det redan när han visade bilden på Karl-Oskar och Kristina. Ibland kom det senare. Denna eftermiddag hände det precis efter att han svurit första gången. En ung kille som satt på en av de främre raderna såg märkbart provocerad ut och räckte upp handen just som Jakob skulle fortsätta.
– Ursäkta att jag avbryter, sa han med gäll röst, men hur fan kan du få den där liknelsen att hålla ihop? Jakob visste vad som skulle följa, men rynkade ändå pannan för den goda sakens skull. – Karl-Oskar och Kristina och alla andra svenskar som reste till Amerika slet ju som djur när de kom fram. De byggde det där förbannade landet. De lärde sig språket och anammade kulturen. Skaffade sig jobb på en gång och skötte sig. Människorna som kommer till Sverige idag gör fan ingenting av det. De bor i sina egna små förorter, skiter i att lära sig svenska, lever på bidrag och skaffar inget jobb. Det blev tyst i lokalen. Oron svepte över de församlade som en osalig ande. Oro för att det skulle bli bråk, men också oro för att bli avslöjad som någon som delade ynglingens åsikter. Ett tyst mumlande bredde ut sig i lokalen och Jakob avvaktade. Han hade länge försökt förklara för de politiker som fortfarande orkade lyssna på honom att man inte kunde tiga ihjäl den sortens tankar och frustration som den unge mannen just gett uttryck för. Killen vred på sig, lade armarna i kors över bröstet. Han sköt fram hakan och väntade på prästens svar. Jakob lät honom vänta, tog på sig en min som antydde att det som just sagts var nyheter för honom. Han såg på bilden bakom sig och sedan på åhörarna igen. – Tror ni att de tänkte så när de reste hit? Till exempel de som betalade så mycket som 15 000 dollar för att ta sig från ett brinnande Irak till Sverige? Drömde de om ett liv i gamla övergivna delar av miljonprogrammet, i isolerade förorter? Att de skulle sitta där tillsammans med tio andra vuxna personer i en trerummare, dag efter dag, utan sysselsättning och utan sin familj? Ensamma. För 15 000 dollar är nämligen vad det kostar för en person att resa hit. Han höll upp ett långt, stelt finger i luften. – Tror ni att de i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att de skulle mötas av ett sådant utanförskap som vi ger dem? Att någon som är utbildad läkare i bästa fall erbjuds jobb som taxichaufför och att någon som har en lägre utbildningsgrad inte ens får det.
Utan att se anklagande ut fäste Jakob blicken på den yngling som nyss yttrat sig. – Jag tror att de tänkte som Karl-Oskar och Kristina. Jag tror att de väntade sig att det skulle vara som att komma till Amerika för hundra år sedan. Att möjligheterna var obegränsade för den som ville slita ont och att hårt arbete lönade sig. En ung kvinna fångade Jakobs blick. Hennes ögon var blanka och ena handen knuten kring en pappersnäsduk. – Jag tror, fortsatte han sakta, att det finns väldigt få personer som väljer att sitta och glo i en lägenhet i en förort om de känner att de har några alternativ. Det är åtminstone vad jag kommit fram till genom mitt arbete, lade han till. Och där någonstans vände det. Precis som det brukade. Publiken satt tyst och lyssnade med allt större intresse. Bilderna fortsatte att växla i takt med att hans berättelse om de invandrare som kommit till Sverige de senaste decennierna tog form. Smärtsamt skarpa fotografier dokumenterade män och kvinnor instängda i en lastbil som reste genom Turkiet och vidare in i Europa. – För 15 000 dollar får en irakier idag pass, resa och legend. Nätverken, människosmugglarna, finns över hela Europa och med förgreningar långt ner i alla de konflikthärdar som tvingar folk att fly. – Vad menas med legend? frågade en av kvinnorna i publiken. – En asylberättelse, förklarade Jakob. Smugglaren talar om för den som flyr vad han eller hon måste säga för att ha chans att få uppehållstillstånd i Sverige. – Men 15 000 dollar? frågade en man tveksamt. Det är ju enormt mycket pengar, kostar det verkligen så mycket? – Självklart inte, svarade Jakob tålmodigt. De som står bakom de här nätverken tjänar otroliga summor. Det är en grym marknad, och fruktansvärt orättvis. Samtidigt är den – sin brutalitet till trots – ganska begriplig. Europa är stängt för människor i nöd. De enda vägarna in är de illegala. Och de kontrolleras av kriminella. Fler händer viftade och Jakob svarade på fråga efter fråga. Till sist
var det bara en ung tjejs hand kvar. Hon med pappersnäsduken i den knutna näven. En alldeles för lång lugg i det röda håret hängde som en gardin över hennes ögon och fick henne att se anonym ut. En sådan person som man i efterhand inte kunde beskriva. – Finns det ingen som ägnar sig åt det här av ren solidaritet? sa hon. Frågan var ny, hade aldrig tidigare uttalats under Jakobs föreläsningar. – Det finns ju massor med organisationer i Sverige och Europa som jobbar med flyktingar, finns det ingen bland dem som har hjälpt asylsökande att ta sig till Sverige? fortsatte hon. På ett bättre och mer humant sätt än smugglarna? Frågan sjönk in och fick fäste. Han tvekade ganska länge innan han svarade. Visste inte riktigt hur mycket han borde säga. – Att hjälpa människor att ta sig in i Europa illegalt är kriminellt. Oavsett vad vi tycker om den saken så är det så. Och det innebär också att det skulle vara straffbart att ge sig in i en sådan verksamhet, vilket avskräcker även den mest nobla av välgörare. Så tvekade han igen. – Men jag har hört att detta möjligen skulle kunna vara på väg att förändras. Att det finns människor som känner tillräckligt starkt med flyktingarna för att vilja ge dem en möjlighet att komma till Europa för avsevärt mindre belopp. Men det är som sagt hörsägen, ingenting jag vet säkert. Han pausade, kände hur pulsen ökade något när han bad en tyst bön om att det var som han sa. Han avslutade som han alltid brukade göra. – Jag tror som sagt inte att vi behöver vara rädda för att det finns en massa människor i världen som önskar att de bodde i en förort till Stockholm utan arbete och fast bostad. Vad vi däremot behöver fundera ordentligt över är följande: Vad gör inte en far för att trygga sina barns framtid? Vilka handlingar är inte en människa som förlorat allt beredd att begå för att förbättra sitt liv?
Samtidigt som Jakob Ahlbin avslutade sin sista föreläsning och tog emot publikens applåder, landade en Boeing 737 som lämnat Istanbul några timmar tidigare på Arlanda. Kaptenen som fört planet till huvudstaden rapporterade att det var tre minusgrader utomhus och att snö förväntades falla under kvällen. Han hälsade alla passagerare välkomna tillbaka och därefter bad en flygvärdinna att samtliga resenärer skulle förbli sittande tills lampan med säkerhetsbältet släckts. Ali lyssnade spänt men förstod varken när rösterna i högtalarna pratade engelska eller det där andra språket som han antog var svenska. Svetten rann över ryggen, fick skjortan som han köpt alldeles innan han reste att klistra mot huden. Han försökte att inte luta sig tillbaka mot ryggstödet, samtidigt ville han inte dra blickarna till sig genom att sitta framåtlutad som han gjort på resan från Bagdad i Irak till Istanbul i Turkiet. Ett par gånger hade olika flygvärdinnor undrat hur det stod till och frågat om han behövde någonting att dricka eller äta. Han hade skakat på huvudet, torkat bort svett från överläppen med handryggen och slutit ögonen. Önskat att han snart skulle vara framme, att allt skulle vara över och att han skulle kunna känna sig trygg. Oron kröp i kroppen. Han kramade armstöden med båda händerna, pressade samman käkarna. För säkert hundrade gången såg han sig om i planet, försökte räkna ut vem som var hans eskort. Vem var den hemliga person som skulle sitta bland de andra passagerarna bara för att se till att han skötte sig, att han följde instruktionerna? En skugga utsänd av hans befriare. För hans egen skull. För alla andras skull. Så att det inte blev några problem för andra som liksom han själv skulle ges möjligheten att resa till Sverige på så generösa villkor. Det falska passet vilade i skjortans bröstficka. Han hade först haft det i sitt handbagage men sedan fått ta ut det när flygvärdinnan kom och pekade på skylten som indikerade att han satt vid en nödutgång. Då fick man inte ha bagaget vid fötterna utan skulle lägga det uppe i bagagehyllan. Ali hade nästan fått panik, vägrat skiljas från passet.
Med darrande händer hade han öppnat väskans blixtlås och försökt hitta passet som glidit allra längst ner. Greppat om de hårda pärmarna och tryckt ner det i skjortfickan och sedan gett väskan till den väntande flygvärdinnan. Instruktionerna avseende ankomsten till Sverige hade varit solklara. Han fick inte på några villkor försöka söka asyl redan på flygplatsen. Inte heller skulle han göra sig av med passhandlingen eller ge den till eskorten på planet innan han steg av. Passet innehöll en visering som berättade att han var affärsresenär från en av gulfstaterna och att han hade rätt att resa in i landet. Att han inte kunde prata engelska skulle inte vara några problem. Planet taxade in, smög förvånansvärt mjukt över den hårda asfalten där frosten bitit sig fast. Närmade sig gate trettiosju där passagerarna skulle släppas av. – Vad händer om jag misslyckas? hade Ali frågat sin kontakt i Damaskus som först presenterat möjligheten för honom. – Bekymra dig inte så mycket, hade kontakten svarat med ett smalt leende. – Jag måste få veta, sa Ali. Vad händer om jag misslyckas med något av allt det jag måste göra? Jag har pratat med andra som ska resa till samma ställe. Det är inte så här det brukar gå till. Kontakten hade mörknat. – Jag trodde du var tacksam, Ali. – Det är jag, skyndade han sig att säga. Men jag undrar bara… – Du ska inte undra så mycket, avbröt kontakten med plötslig skärpa. Och du ska inte på några villkor prata om det här med andra. Någonsin. Du ska bara fokusera på en enda sak, och det är att ta dig in i landet på det sätt som vi har bestämt, och sedan genomföra det uppdrag som vi kommer att ge dig. Så att du kan återförenas med din familj. För det är väl det du vill? – Mer än någonting annat. – Bra, bekymra dig då mindre och ansträng dig mer. Annars riskerar du att bli olyckligare än du någonsin varit.
– Jag kan inte bli olyckligare än jag är nu, viskade Ali med sänkt huvud. – Jo, visst kan du det, svarade kontakten med en röst som lät så kall att Ali slutade andas av ren rädsla. Tänk om du förlorade hela din familj, Ali. Eller om de förlorade dig. Ensamhet är den enda sanna olyckan. Lägg det på minnet, för din familjs skull. Ali slöt ögonen och visste att han aldrig skulle glömma. Han kände igen ett hot när det uttalades. När han knappt tio minuter senare passerade passkontrollen och visste att han tagit sig in i landet, tänkte han det igen. Efter detta fanns ingen annan väg än den som tog honom bort från det liv som han nu var alltmer säker på att han lämnat bakom sig.
Onsdag 27 februari, 2008