9789187435263

Faun Förlag

Faun Förlag

J. G. Laa

Annars kommer jag aldrig att älska dig Romanen om Krokus

Annars kommer jag aldrig att 채lska dig

Romanen om Krokus

© Författaren och Faun Förlag 2014 Grafisk form Siewert Carlsson Tryck Scandinavian Book ISBN 978-91-87435-26-3 w w w.faunforlag.se

J. G. Laa

Annars kommer jag aldrig att 채lska dig

Romanen om Krokus

Till min käre folkhögskolelärare Örjan Svedberg.

Och till Krokus – om du finns någonstans där ute.

Kapitel 1 Trots mitt rationella sinnelag fryser jag till is när ringsignalen skär genom kvällsfriden. Ingen ska ringa nu. Jag stirrar på mobilen. Ett okänt nummer. Inte dolt, bara okänt. Jag tror inte mina ögon när jag ser de tre första siffrorna. 047. Det är därifrån. Men ändå inte det nummer jag minns. Pappa ringer alltid från mobilen, det är en överenskommelse oss emellan. Det här är ett riktnummer och dessutom ett jämnare nummer, vilket borde indikera på någon form av större organisation.

Jag glömmer soffan jag sitter i. Jag svävar tyngdlöst. Eller sjunker, jag kan inte avgöra vilket. Tappar den fysiska kontakten med verkligheten. Jag visste att den här dagen skulle komma igen.

Tusen andra orosmoment ploppar upp medan ännu en signal går fram. Är dörren låst? Är brandvarnaren på? Spisen avstängd? Jag gör en ansats att resa mig för att kolla spisen, men benen lyder inte. Jag blir sittande i soffan. Det rycker mekaniskt i fingrarna som håller telefonen. Manicken vibrerar. Enträget.

Vad fånig jag är. Jag har ingen aning om vem som är på andra sidan luren. Den andra sidan. Än en gång förundras jag över teknologin. Att jag kan sitta i soffan och prata med någon som befinner sig på en helt annan plats. Min röst färdas genom luften med obegriplig hastighet från min telefon till den andras. Och bara till just den telefonen.

Den tredje signalen går fram. Eller är det den fjärde? Jag tittar frånvarande på den ilsket vibrerande saken i mina händer. ”Svara då”, verkar den säga. ”Svara, din fegis.” Eller är det egentligen en pervers liten manick jag håller i min hand? När jag tänker efter ligger den allt som oftast i fickan, precis granne med skrevet. Och nu vill den stryka sig mot min kind, känna mina läppar mot sitt munstycke, slicka mig i örat...

Den femte signalen avbryter mina tankar. Efter den sjätte signalen slår alltid telefonsvararen på. Det här är min sista chans att få reda på varför ett okänt nummer från mina barndomstrakter ringer. Jag struntar i vad den teknologiska uppfinningen har för 9

baktankar, lyfter den drömskt långsamt och trycker på svara. Vilket jag sedan också gör. ”Krokus.”

Jag håller luren en bit ifrån huden ifall den skulle få för sig något.

Svaret låter avlägset när det väl kommer. ”Hej, är detta Krokus?” frågar en vänlig men okänd kvinnoröst.

En kvinna som söker bekräftelse. En dum sådan. Berättade jag inte just att jag heter Krokus? ”Vad vill du?” ”Jag tror att det är bäst om du sätter dig ner.” Hon håller mig på halster på ett mycket obehagligt sätt. ”Jag sitter redan,” suckar jag irriterat. ”Vem är du och vad fan vill du?”

Det blir tyst i den andra änden av luren för en kort stund. Sedan frågar kvinnan tvekande: ”Är du säker på att du är Krokus?” ”Jag har aldrig haft anledning att tvivla på saken,” fräser jag. ”Du får en chans till.” ”Jo Krokus, det är så att din mamma...”

Jag visste det! Jag är nära att stänga av direkt. Men någonting hindrar mig. Är det telefonens hemliga kraft, eller bara simpel nyfikenhet?

Undrar om telefonen är av hankön eller honkön. Skulle det påverka hur den uppfattar mig? Den kanske är bisexuell i vilket fall som helst. Hur förökar sig telefoner? Vem har någonsin sett... Men det förstås. Två telefoner ligger ju ytterst sällan bredvid varandra.

Hur skulle de då kunna para sig?

Nej, nu har jag gått för långt. Jag vet att mobiler blir skapade av människor, inte av sexuellt umgänge.

Men hur vet jag det? Visst, det är allmänt vedertaget i Sverige, men hur många svenskar har egentligen sett en mobil skapas? Jag har då inte sett det. Jag sluter mig till att den är asexuell. ”Är du kvar?” frågar kvinnan i andra änden.

Jag svarar dröjande. ”Jag sitter fortfarande i soffan hemma i mitt hus, ja.” ”Hörde du vad jag sa?” ”Kanske...” Gjorde jag det? Jag kan inte påminna mig vad i så fall. Någonting om mamma... ”Din mamma är sjuk, Krokus. Hon har...”

10

* Jag var också sjuk när jag var liten. Ganska ofta faktiskt. Det var aldrig en särskilt njutningsfull upplevelse för mig, men mina föräldrar verkade tycka ännu mer illa om det. En minnessekvens kommer farande över mig och jag förflyttas blixtsnabbt från soffan i vardagsrummet till mitt barndomshem i Småland.

Jag är öm överallt. Kroppen är svag och huvudet dimmigt.

Föräldrarna kallar det feber. De står någon meter ifrån mig men ingen av dem ser mig. De verkar bråka. En nyligen påfylld spann står bredvid sängen och väntar på mer av min uppätna mat. ”Du får köra in den själv!” säger pappa resolut. ”Jag? Det var ju du som köpte den!” svarar mamma gällt. Hon viftar med någonting i handen som ser otäckt ut. ”Ja! Jag köpte den. Jag åkte och handlade i min bil. Nu får du bidra genom att göra vad du ska.” ”Jag har ju varit hemma hela tiden och sett till så att Krokus inte drunknar i sina spyor! Det kan man göra, har jag hört. Om du köper en sån där äcklig sak så får du använda den själv.” ”Nej du, jag tänker inte köra upp någon termometer i häcken på en sjuk unge!” pappa gestikulerar yvigt och hans röst är otäckt nära ett vrål. Hans varje ord känns som en örfil mot mitt utmattade huvud. ”Det är en mammas uppgift.” ”En mammas uppgift?! Vad är det för patriarkalt skitsnack!

Varför köpte du en jävla rövtermometer då!?”

Pappa får ett farligt uttryck i ansiktet. Han kommer slå mamma, jag har sett det förut. Han brukar göra det. Jag kvider på min säng för att försöka dra till mig deras uppmärksamhet, försöker undanstyra det stundande bråket. ”För att du tjatade. Det var du som ville ha en termometer från första början! Vem som helst ser väl att Krokus är sjuk. Och känn på pannan. Man behöver ingen termometer för att konstatera att ungen har feber. Men vill du kontrollera saken närmare så har du verktyget för det i din hand.” ”Karlajävel,” muttrar mamma och ger till min lättnad upp. ”Krokus, lägg dig på mage.”

Jag ligger redan på mage. Hon har inte tittat på mig en enda gång.

Pappas blick är på mig nu. Den känns hotfull och intensiv, nästan anklagande. Inte alls så trygg som jag vill att min pappa ska vara.

11

Mamma är inte bättre. Varför är hon så hårdhänt mot mig? Jag mumlar i protest när hon omilt drar ner mina byxor. Men jag är för sjuk – för svag – för att kunna göra motstånd. Jag kan inte göra annat än att kvida.

Hon lägger sin kalla hand på min skinka. Bara en lätt beröring, men det gör så ont att jag tror jag ska få blåmärken. Och hennes hand är som is! Jag kvider ännu högre och viskar ”Jag vill inte.” ”Nej, det vill inte jag heller!” väser mamma tyst i mitt öra. Jag tittar vädjande på pappa. Han verkar inte höra mig. Han ser på det som händer med ett skrämmande svårläst ansikte. Tänderna är sammanbitna under hans mörka skäggstubb. Han tittar inte på mig, han iakttar mamma. Jag vet att han älskar mig, han älskar mig mycket mer än mamma gör. Men skulle han låta henne skada mig?

Ansiktet röjer inga bevis åt någondera hållet.

Mammas andra kalla hand landar. Det känns som om hon slår mig. Hon drar skinkorna ifrån varandra, håller dem sedan isär med ena handens fingrar medan den andra handen försvinner för ett ögonblick.

Någonting metalliskt och iskallt trycks omilt in i min rumpa.

Jag skriker till. Mamma trycker in den längre och längre. Den kunde varit taggig och gjord av is, det hade inte gjort mera ont. Jag hör pappas röst genom mina skrik. Han är arg. ”För faan! Du ska inte köra in den hela vägen ditt pucko!” ”Var tyst och gör det själv nästa gång. Hur länge ska den här saken vara inne egentligen?” ”Inte vet jag.” ”Men läs på förpackningen då!” * ”... Hon har kanske inte så långt kvar att leva,” säger den milda kvinnorösten och jag är tillbaka i rummet och tiden där telefonsamtalet pågår.

Det låter slutgiltigt. Alla mina irrande tankar stannar av och suddas ut. Som omväxling blir det tyst i mitt huvud. Fantasin skenar inte, hjärnan skapar inte saker som inte finns. Den håller andan. ”Va? Var du klar där?” Jag har nog missat större delen av vad hon sagt.

12

”Krokus, jag förstår att det här kommer som en chock för dig, men...” ”Varför berättar du detta för mig?” andas jag.

Det uppstår en förvånad, kort tystnad i andra änden av luren.

Jag fokuserar stint min blick på en nattfjäril som försöker ta sig in genom ett stängt fönster på andra sidan rummet. Kvinnan i luren låter besvärad när hon fortsätter. ”Din mamma skulle gärna vilja träffa dig. Hon har frågat särskilt efter sin Krokus. Sin vildvuxna lilla blomma, var hennes egna ord.”

Hon pratar till mig som om jag vore ett barn. Tror hon att jag är imbecill? Det är säkert vad mamma försökt få henne att tro. ”Jaha... Men var är hon då?” ”På lasarettet förstås. Har du inte lyssnat alls? Krokus, hon är väldigt angelägen att få prata med dig. Jag tror att det är viktigt att du kommer hit.”

Jag är tyst en stund. Mamma vill att jag ska komma. Mamma vill träffa mig. Mamma vill prata med mig. Ska jag verkligen komma springande på hennes befallning? ”Hallå?” frågar telefonen med samma kvinnoröst. ”Ge mig besöksuppgifterna i sms-form så kanske jag kommer.”

Resten av avslutningsfrasen måste jag pressa fram. ”Tack för att du ringde.”

Jag avslutar samtalet innan hon kan säga något mer.

13

Kapitel 2 Vid någon tidpunkt registrerar en avlägsen del av min hjärna ett bekant ljud. I övrigt är den avstängd. Det känns som om jag irrat omkring i timmar – eller rentav hela livet. Själen blöder. Jag är vilse.

Jag vet att jag är hemma men vet inte var. Ögonen är öppna men ser ingenting. Jag kan inte röra en muskel. Vill inte. Att röra mig skulle vara att erkänna min existens.

Efter en liten stunds tystnad hörs steg i trappan. Hon är på väg upp. Hon. Min flickvän, min kärlek. Mitt motgift. Min Jacqueline.

Hon. I ett enda pronomen dömd att definieras av sitt kön. Hon. Dörren öppnas.

Steg närmar sig.

Jag hör hennes röst. Inte hennes ord.

Hon sätter sig ner bredvid mig.

Jag sitter alltså tydligen.

Hon tar mitt huvud i sina händer, lutar det mot sitt bröst, stryker mitt hår. Och sedan mumlar hon ett ord som jag kan registrera. ”Krokus.”

Det enda ordet. Så ömt, så oroligt, så omtänksamt. Mitt namn.

Det namn mamma och pappa gav mig för många år sedan och som är en så väsentlig del av min identitet.

Jag skakar. Det är inte första gången hon hittat mig så här, men för första gången på många år känner jag tårarna komma rinnande.

Förlösta av min älskades enda ord. Mitt namn. Hon börjar sjunga för mig. Lågmält och enkelt, en melodi utan ord, en melodi som bäddar in mig i den trygghet hon vill skänka mig. Det är ljudet av ömhet och kärlek, så svallande att jag gråter som ett barn. Med örat mot hennes bröst känner jag tonerna vibrera där inne, sprida sig till mig rent fysiskt. När jag var barn fick jag alltid höra att tårar är ett tecken på svaghet, men nu vet jag bättre. Jacqueline vet bättre. Hon stryker min panna och låter mig gråta ut. ”Jag hörde ditt gnyende när jag kom innanför dörren,” säger hon stillsamt när jag är färdig.

14

Med de orden visar hon just den taktfullhet jag älskar henne för. Hon visar sitt genuina intresse och ger mig möjlighet att berätta, men hon gör det väldigt lätt för mig att inte säga något alls. Det är helt upp till mig. ”Jag vet inte,” svarar jag, syftande på att jag inte själv vet om jag gjort det eller inte. Hon har säkert rätt.

Hon kysser mig på hjässan och låter tystnaden råda en stund till.

Sedan börjar hon sjunga för mig igen. Fortfarande bara ljud, ändå så mycket mer. Jag känner det mentala blodflödet avstanna. Sakta börjar jag återvända till min kropp, till vårt vardagsrum. Till det liv jag blivit placerad i. Med en skakning är jag tillbaka. ”Mamman.”

Jag känner hur hon stelnar till. ”Din mamma?”

Jag nickar. ”Har hon försökt igen?” Den så välbekanta beskyddarinstinkten gör hennes röst hård och hennes kropp spänner sig runt mig. ”Jag tror inte det. En sjuksköterska ringde.”

Jag stirrar ner på min hand. Jag håller fortfarande telefonen i ett krampaktigt grepp. Orörlig, livlös. Avvaktande. Den ser så harmlös ut, i skarp kontrast till vad den utsatt mig för. Jag lägger den ifrån mig och skjuter iväg den över golvet. ”När?”

Jag rycker på axlarna.

Jacqueline suger på tystnaden en stund. Funderar över vad det kan innebära. För mig. För oss. ”Vad... vad sa hon?” ”Att mamma är dödligt sjuk...” jag tvekar ett ögonblick. Drar en djup suck för att samla mod. Mod nog att erkänna för mig själv att det är sant. ”Att hon kanske inte har lång tid kvar. Och att hon vill träffa mig,” viskar jag. ”Tänker du åka?” frågar hon långsamt och dämpat.

Jag böjer på nacken för att se henne i ansiktet. Sneda bruna ögon fulla av kärlek möter mina, hennes aningen kantiga käke är spänd när hon väntar på svar. De vanligtvis fylliga läpparna är åtstramade i tunna streck, så hårt att de vitnar. ”Vad tycker du?” ”Älskade Krokus... Det är inte min sak att avgöra. Det är din mamma. Dina minnen. Ditt val.”

15

”Tänker du inte vara mer hjälpsam än så?” fräser jag innan jag hinner hejda mig.

Jag ser att mina ord sårar henne. Ser smärta blixtra till. Jag ville inte göra henne illa, men... det gör så ont i mig själv. Och jag har alltid varit skicklig att trampa på andras tår, en förmåga jag ärvt av mina föräldrar och förädlat under barndomsåren. Så min nu hastigt urhasplade fras kan ses som... gammal rutin. Jag vet ju att hon älskar mig. Jag vet att hon mer än någonting vill hjälpa mig tillrätta. Det har hon redan gjort – hon har gjort så otroligt mycket – men hon vill göra mer. Hela tiden vill hon göra mer. ”Vad jag är otacksam,” mumlar jag innan hon hinner svara på min bitska fråga. ”Jag älskar dig, Jacqueline.”

Hon ler, men det är ett leende färgat av sorg och medlidande.

Anletsdragen mjuknar något men mattas inte i kraftfullhet. ”Jag kan inte fatta ett sådant beslut åt dig. Jag kan inte ens ge dig råd åt någotdera hållet. Du måste bestämma helt och hållet själv.” ”Men du kan väl försöka argumentera för och emot? Det brukar du vara bra på.”

Hon skakar på huvudet. ”Om jag säger åt dig att inte besöka henne, att strunta i avsked, och hon sedan går och dör och du ångrar dig – skulle du förlåta mig då? Skulle du förlåta dig själv? Jag vet att du inte tycker om henne, men hon är din mamma. Sånt spelar mer roll än man tror.” ”Är det där ett argument för att jag ska åka?” ”Okej då. Men begrunda då också det här. Om du åker kommer allting att slitas upp. Minnen som du gömt djupt inne i dina mörkaste mentala rum kommer att tvinga sig tillbaka i ditt medvetande, hon kommer att försöka tränga sig in i din själ och krama ur dig ett sista uns av omtanke. Om jag uppfattat henne rätt så finns risken att hon försöker få dig att känna skuld och skam igen, rasera alla dina murar, för att sedan i döden lämna dig med en känsla av att det på något sätt ändå är du som är skyldig till hennes bortgång och alla hennes olyckor. Att du varit en dålig människa.” ”Jag känner henne inte nu. Hon kanske har förändrats.” ”Jag tror du känner henne bättre än så. Hon ringde dig ju så sent som för fyra år sedan. Tror du innerst inne att hon skulle ändra på sig själv? Efter alla dessa år? Kom ihåg att du tillbringade arton år med henne. Du vet hur hon fungerar.”

16

”Hur skulle jag kunna glömma?” fnyser jag. ”Jag vill... Jag vill tro att hon har insett. Jag vill tro att hon kan älska mig. Jag vill tro att hon mot slutet trots allt skulle vilja vara en bra mamma... mot mig också.”

Jacqueline suckar. ”Har du pratat om detta med din pappa?”

Jag skakar på huvudet. ”Med din bror?” ”Jag fick reda på det för... ja, tidigare ikväll. Sedan dess har jag varit som du fann mig. Varken pappa eller Sten har ringt mig om det här.” ”Jag menar angående din mammas person. Om hon har förändrats, kanske de vet.”

Jag skakar på huvudet igen. ”Pappa har ju flyttat ifrån henne för länge sedan och försöker undvika kontakt. Han är inte direkt sugen på att prata om henne. Mot Sten är hon som hon alltid har varit.” ”Men ändå. Hon är din mamma.” ”Hon tryckte ut mig i den här världen för att hon var tvungen.

Redan då gjorde jag henne illa. Hon förknippar mig bara med lidande och ilska.”

Det är ett obehagligt ämne för oss båda. Hon stryker mig över pannan, en handling med vilken hon vill förmedla hur innerligt mycket hon bryr sig om mig. Det behövs inte. Jag vet det redan. ”Men det här handlar inte om henne. Ditt liv handlar inte om henne. Det handlar om dig. Vad du mår bra av.”

Och vad mår jag bra av? Efter drygt trettio år vet jag fortfarande inte vad som får mig att må bra. Förutom Jacqueline förstås. Jag vet bara vad som får mig att må riktigt dåligt. Ändå... ”Tror du jag skulle må bra av att träffa henne?” ”Nej,” svarar Jacqueline genast. ”Men ibland måste man välja mellan två onda ting. Jag kan inte säga hur du kommer att reagera när du möter henne. Det kan inte du heller. Enda sättet att ta reda på om ett besök är rätt är att göra det.”

En bil kör förbi utanför och lyser in genom fönstret med sina strålkastare. Den kör fort, fortare än bilar bör köra här ute på landet.

Motorn dånar som om ljuddämparen lagt av. Ljudet och ljuset drar min blick mot fönstret och där fastnar den på något annat.

Blommorna. Jacquelines vita lilja och min lila krokus. Trollkarlens krokus...

17

* ”Hokus Pokus Filiokus!” ropar den spännande mannen i lång slängkappa med hatten i handen men meningen avslutas med en våldsam hostattack. Publiken drar efter andan. Det låter som att han ska kräkas. Jag tittar på med stigande upphetsning och fascination.

Det här är första gången jag får uppleva magi på riktigt och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att en trollformel kunde låta som ett kräkljud.

Han går ner på alla fyra. Fyra blir tre när han tar sig åt halsen och sedan för handen mot munnen. ”Filiokus,” upprepar han med ett plågat stön. Ingen i publiken rör sig. Alla verkar fundera på om trollkarlen mår dåligt på riktigt och om man borde springa fram och hjälpa honom, eller om det bara är en del av föreställningen.

Utom mamma. Hon fnyser och rycker mig i armen. Men jag vill inte gå hem nu, jag vill titta. Jag ser hur någonting kommer ut ur hans mun. Han drar och drar, och kräkljudet kulminerar i ett utdraget wwööööhhh! som får hela publiken att skruva på sig av obehag. Det rycker i hans kropp men han kämpar mot det och ställer sig upp på knä. Det som sitter i hans hals verkar lossna och han drar ut det.

Vi drar alla hänfört efter andan. Ett svärd! Applåderna haglar och lättnaden lägrar sig över skaran. Solen skiner på hans scenvagn medan han själv till största delen är i skugga. ”Aah,” utbrister han lättat, ”det var skönt att få den ur sig. Och till nästa nummer,” säger han och svingar käckt sitt svärd, ”vill jag ha en medhjälpare som kommer upp hit på scenen. Har jag några frivilliga?”

Jag – en sjuåring med glittrande ögon och förhoppning om livet – räcker genast upp handen, innan mamma hinner hejda mig.

Trollkarlen ser mig och pekar glatt på mig med svärdet. ”Kom upp,” säger han, och jag vet att det är till mig han säger det. Jag känner mig utvald, speciell. Av alla andra barn i publiken kunde han ha tagit vem som helst, nästan alla räckte upp handen.

Men han valde mig. Jag skakar av mig mammas hand och går med stolta steg fram mot den väntande trollkarlen. Han står lång och elegant och väntar på mig med sin stora slängkappa välkomnande öppen. Vita tänder blottade i ett varmt leende i ett slätt ansikte möter mig, och det glimmar till av solljus i ett guldsmycke som han har hängande i ena örat.

18

”Vad heter du, mitt barn?” frågar han och lägger en hand på min rygg när jag kommer upp på scenen. Hans röst är märkligt len. Jag har aldrig hört någon prata på det sättet tidigare och det står i skarp kontrast till hur groteskt det lät nyss när han drog fram svärdet. Men då hade han förstås ett svärd i halsen. ”Det är inte ditt barn!” skriker mamma från publiken. Vi båda ignorerar henne. Jag är glad att vara ifrån henne och glad att få uppmärksamhet från någon som verkar vilja väl. Jag tittar in i hans vänliga ansikte. Känner mig underligt trygg. Jag ser på honom att han tycker om mig, lite som farmor fast på ett annat sätt. Farmor är mycket äldre än han. ”Krokus.” ”Krokus. Det är ett vackert namn. Ett magiskt namn.” Han fortsätter lite högre. Du ska få hjälpa mig med ett trolleritrick. Vill du det?”

Jag nickar ivrigt.

Han ger mig ett ägg och ber mig knäcka det mot hans huvud.

Jag skruvar på mig, plötsligt osäker. Det lockiga bruna håret är tillrättalagt i en oklanderlig mittbena och i hårbottnen lyser en skalle som av den rödaktiga färgen att döma fått mer än sin beskärda del av solljus. Jag vill egentligen inte förstöra det med ett ägg. Han är för snäll för att jag ska vilja se honom utstå något sådant. ”Är du säker...” frågar jag tveksamt och väger ägget han givit mig i handen. ”Tvärsäker. Knäck ägget på mitt huvud Krokus, så ska du och all vår publik få sig en överraskning. Men glöm inte att säga de magiska orden!” ”Hokus Pokus Filiokus!”

Jag slår ägget i huvudet på honom, inte särskilt hårt men inte löst heller. Det spricker, men istället för äggvita och äggula flyger en duva ut ur ägget. Jag hoppar och skrattar av förtjusning. Trollkarlen rätar på sig och börjar applådera. Alla applåderar. Alla utom mamma. Det gör mig faktiskt ingenting. Jag räcker ut tungan åt henne. ”Du ska ha tack för hjälpen,” säger trollkarlen leende, lägger en hand på min axel och sänker rösten. Han håller en bit av sin slängkappa i handen och jag kan känna lukten av den. Den doftar som våren – som födelsedagskalas och som vinden som blåser över en grusplan där vi skrikande och skrattande spelar brännboll. Som min kompis halsduk när vi lekte blindbock eller som hängmattan 19

hemma hos farmor och farfar. Tyg, frihet, skönhet, kraft och styrka.

Och omtanke, allt invävt i ett enda plagg som nu är svept över min ena axel. ”Men vi är inte klara här än.” Han fortsätter med högre röst så att publiken kan höra. ”Krokus. Om jag kunde trolla fram en bra framtid åt dig skulle jag göra det, men det står tyvärr bortom min förmåga. Jag vill ge dig en annan gåva innan vi skiljs åt. Jag vill knäcka ett nytt ägg, fast på ditt huvud.”

Orden går rakt in i mig. Hur kan han veta hur jag haft det?

Syns det? Men det förstås, han är ju trollkarl. ”Det får du,” viskar jag andäktigt, full av beundran.

Det känns som om tiden saktar ner när han återigen sträcker sig mot äggpaketet. Ägget han tar upp ligger perfekt i hans smäckra hand. Vårsolen är alldeles bakom hans huvud och ger honom en gloria. Han ser ut som en ängel. ”Är du redo?”

Jag nickar och tittar ut över publiken som roat ser tillbaka på mig. Trollkarlens röst är som musik i mina öron: ”Hokus Pokus FiliKrokus!”

Jag känner ett lätt slag och hör ett krasande mot mitt huvud.

Men inga vätskor rinner ner på mig. Han lägger milt det krasade ägget i handen på mig. Det har inte gått helt sönder än, det är bara en spricka precis på mitten. ”En gåva till dig, du ännu ej utslagna blomma,” säger han och blinkar med ena ögat. ”Öppna ägget och vårda dess innehåll ömt.

Den skall inte dö i första taget.”

Jag sliter bort äggskalet och lägger det i fickan. Inuti, nu ensamt i mina händer, ligger en lila vårkrokus med brandgula pistiller. Han ler så jag tror att jag ska brista av lycka och tackar mig för min hjälp.

Tackar till och med för att han fick nöjet att träffa mig. Jag ler så stort jag någonsin lett och kramar om honom. ”Det är jag som ska tacka,” viskar jag in i den stora, trygga kappan som han sveper om mig. Han klappar mig på huvudet. ”Du kommer växa dig ännu vackrare en dag. Och stark,” viskar han och jag hör övertygelse i hans röst. Övertygelse nog för oss båda. ”Kom ihåg mig.” ”Jag kommer aldrig att glömma dig,” mumlar jag. I några sekunder till står jag kvar på scenen och strålar ikapp med solen,

20

känner mig vacker, stark och sedd. Ett ögonblick i solen innan jag måste sänka blicken.

När jag sedan återvänder till mamma förkunnar han att föreställningen nu är slut. Mamma är ilsken, det ser jag på långt håll.

Jag funderar på att inte gå fram till henne alls, men jag tror inte det skulle göra saken bättre. Därför går jag mot henne skinande som en sol i hopp om att min glädje ska smitta av sig. Sten ser ut att kunna dö av avund. ”Sten, gå och ställ dig borta vid kastanjen där,” säger mamma och pekar. Sten springer lydigt dit, med en sur blick på mig. Mammas gullegris som alltid.

Hon tar tag i min hand och drar mig omilt fram mot scenen, mot trollkarlen som sitter med korslagda ben och räknar hur mycket pengar han fått i hatten. Han ser fridfull och nöjd ut. Beundrarskaran har börjat dra sig därifrån och det är tack och lov ingen som hör vad mamma säger när hon stannar framför mannen på det översta av scenvagnens höga trappsteg. ”Du gör inte så mot Krokus, fattar du det!?”

Trollkarlen vänder långsamt upp huvudet och tittar oskuldsfullt på henne. ”Jag förstår inte vad madam pratar om.”

Mamma fortsätter i en ilsken viskning. ”Ungen ska inte få några konstiga idéer. Du får inte inbilla min Krokus att det finns magi. Det är bara bluff alltihop. Krokus är skör nog i huvudet ändå, eller hur Krokus?”

Ilska blixtrar till i trollkarlens ansikte och han skärper tonläget. ”Krokus är inte skör! Det är ett redigt barn det där, ett som du måste ta mycket mer väl hand om. Alla mår bra av lite spänning och häftiga upplevelser.” ”Tala inte om för mig hur jag ska uppfostra mina barn!”

Antingen är han blind för att mamma är på väg att brusa upp eller så tar han medvetet striden. ”Det är ett barn för tusan! Jag såg att du hade ett till vid din sida. Var är han nu?” ”Du!” fräser hon och griper hans arm. ”Jag har hört talas om sådana som du. Du håller dig borta från mina barn, är det förstått! Du ska inte närma dig Sten också. Krokus är bara med här för att förstå felet och att du bluffade. Du bryr dig inte om Krokus, eller hur?”

Mannen ser ut att behöva behärska sig för att inte själv bli arg, och två ilskna rynkor dyker upp i hans annars släta panna. Han är på väg att resa sig men förblir sittande.

21

Krokus får ett samtal som väcker minnen från det förflutna. Riktnummer 047. Småland. Ett ödesmättat samtal i en harmlös mobiltelefon påbörjar en skakig resa in i Krokus förflutna och in i den framtid som hittills bara varit en dröm. Ska den bli mer än en hägring? För Krokus finns inga alternativ. Om framtiden ska kunna inträffa måste det förflutna få ett slut.

Telefonsamtalet övertygar Krokus om att nu – innan allt är oåterkalleligt – är tid för handling.

J.G.Laa gör med Romanen om Krokus sin debut som författare. Två år på Brunnsvik folkhögskolas skrivarlinje gav den nu 24 år gamla debutanten tid och utrymme att utveckla sin förmåga att väva berättelser. Författaren är uppvuxen och baserad i det sagoinspirerande Blekinge och upplärd i Sveriges hjärta, Dalarna.

www.faunforlag.se