9789173874342 by Smakprov Media AB

»Det här är den bästa självhjälpsbok jag läst – och jag har läst många. Klok och praktisk och rolig!« maggan hägglund, journalist oc h författare till bland annat Drunka inte i dina känslor

www.libris.se

Guy W inch, P h D , är psykolog med praktik i New York, USA, föreläsare och författare. Hittills har hans böcker översatts till 14 språk. Första hjälpen för känslor är hans första bok på svenska. Winch bloggar också för Psychology Today och The Huffington Post.

Första hjälpen för känslor

»Värdefulla råd för livets små och stora besvikelser … En smart bok som bidrar med något viktigt.« publishers weekly

gu y wi nch

DE F LESTA AV oss har en förbandslåda hemma så vi kan behandla oss själva när vi har ont. Men plåster och bandage kan behövas också för våra själsliga sår. Första hjälpen för känslor är till för dig som har lindrigt ont i själen. Psykologen Guy Winch har fyllt en praktisk förbandslåda för många av de själsblessyrer som du kan råka ut för till vardags. Du kanske har misslyckats, fått nej av någon du verkligen ville vara tillsammans med eller du känner dig bara utanför. Kanske kan du inte låta bli att älta. Winch berättar om situationer och lösningar och lär ut hur du på egen hand bäst behandlar små känsloskador och om bästa sätten att snabbt få dem att läka – utan onödiga komplikationer.

Första

hjälpen för

känslor

p r ak t iska r åd när livet gör ont

Guy Winch libris

Copyright © Guy Winch Originalförlag: Hudson Street Press Utgiven i samarbete med Andrew Nurnberg Agency Svensk copyright © 2014 Libris förlag, Örebro Översättning: Maria Store Omslag: Maria Mannberg Sättning: Aina Larsson/Sättaren Pocketutgåva Tryck: ScandBook, Falun 2015 ISBN: 978-91-7387-434-2 www.libris.se

Innehåll

Inledning

1. När vi blir avvisade Skrubbsår på själen

2. När vi känner oss ensamma Försvagade relationsmuskler

3. Förluster och trauman Som att gå på ett brutet ben

4. Skuldkänslor Ett gift i systemet

109

5. Ältande Sårskorporna som vi inte kan låta bli

145

6. När vi misslyckas Förkylningen som lätt blir till lunginﬂammation

173

7. Dålig självkänsla Svagheten i vårt själsliga immunförsvar

213

Sammanfattning Fyll på medicinskåpet med det som själen behöver

255

Författarens tack

259

Noter

261

Inledning

m du frågar en tioåring hur du ska göra när du blir förkyld får du genast rådet att bädda ner dig i sängen och dricka varmt. Om du frågar hur du ska göra om du har skrubbat upp knät föreslår barnet ifråga att du ska göra rent såret (helst med något bakteriedödande) och sätta på plåster. Barn vet även att man behöver gipsa ett brutet ben för att det ska kunna läka ordentligt. Om du sedan frågar varför man måste göra de här sakerna får du svaret att det är för att råda bot på åkommorna så att de inte övergår i någonting värre. En förkylning kan övergå i lunginﬂammation, ett sår kan bli infekterat, och om ett brutet ben läks på fel sätt kan det bli svårt att gå på det när vi tar av gipset. Redan när barnen är små börjar vi lära dem hur de ska sköta om kroppen, och de är ofta duktiga på att ta till sig sådana kunskaper. Om du däremot frågar en vuxen vad du ska göra för att lindra den uppslitande smärta som du känner när någon har stött bort dig, eller de värkande ensamhetskänslorna eller den bittra besvikelsen efter ett misslyckande, då visar det sig att personen ifråga inte vet särskilt mycket om hur man behandlar sådana vanliga psykiska skador. Om du frågar vad du ska göra för att stärka din dåliga självkänsla eller hämta dig efter en förlust eller ett trauma är också det något som personen har svårt att svara på. Om du frågar vad man kan göra för att sluta älta saker man inte vill tänka på eller för att få bukt med jobbiga skuldkänslor kommer personen

F Ö R STA HJÄ LP E N F Ö R K Ä N S LO R

förmodligen att stirra fåraktigt på dig, trampa lite med fötterna och göra en kraftansträngning för att byta samtalsämne. Någon kanske dristar sig att hävda att det bästa botemedlet är att prata med någon nära vän eller anhörig om känslorna, i tron att ingen vettig människa som arbetar med psykisk ohälsa skulle ha något att invända mot ett sådant förslag. Och visst kan det ibland vara till hjälp för oss att få prata om våra känslor, men det finns också situationer där det är direkt skadligt. Att påtala sådana risker brukar resultera i fler fåraktiga blickar, mer nervöst trampande och nya försök att byta samtalsämne. Skälet till att vi nästan inte gör någonting alls för att behandla de själsliga sår som vi får i vardagen är att vi inte har några verktyg för att hantera sådana upplevelser. Vi skulle förstås kunna vända oss till en psykolog, men det är ofta en opraktisk lösning eftersom de flesta skador vi drabbas av inte är så allvarliga att de kräver professionell behandling. Vi slår ju knappast läger utanför husläkarens väntrum så fort det börjar klia i halsen eller näsan, och vi kan inte heller rusa till en psykolog varje gång som chefen skäller ut oss eller vi får nobben av någon som vi har känslor för. Hos de flesta av oss finns det ett medicinskåp som vi fyller med plåster, salvor och värktabletter för att kunna behandla smärre fysiska skador och åkommor, men vi har inga medicinskåp för de lindrigare psykiska skador som vi råkar ut för i vardagen. Ändå drabbas vi av sådana skador, precis lika ofta som vi drabbas av fysiska åkommor. Alla de själsliga sår som tas upp i den här boken är oerhört vanliga, och alla orsakar känslomässigt lidande och kan ge psykiska men. Ändå har vi hittills inte haft något vedertaget sätt att lindra den sortens smärta och värk som vissa situationer för med sig, trots att de är så vanliga i livet. Om vi behandlar sådana skador med första hjälpen kan det hindra många av dem från att påverka vårt psykiska och känslomässiga välbefinnande på lång sikt. Faktum är att många av de psykiska sjukdomstillstånd som vi söker hjälp för och får en diagnos på hade kunnat förebyggas om vi hade behandlat skadorna med första hjälpen i ett första skede. Om

I N LE D N I N G

vi till exempel har en tendens att älta saker kan detta beteende snabbt utvecklas till ångest och depression, och om vi hamnar i situationer där vi misslyckas med något eller blir avvisade kan det lätt urholka självkänslan. När vi behandlar skadorna ser vi till att de läker snabbare, samtidigt som vi förebygger och lindrar eventuella komplikationer. Om vi drabbas av svåra psykiska skador kan första hjälpen-metoderna naturligtvis inte ersätta kontakten med exempelvis en psykolog, på samma sätt som ett välfyllt medicinskåp inte upphäver behovet av läkare och sjukhus. Skillnaden är att vi är medvetna om våra begränsningar när det gäller den fysiska hälsan men att vi inte är det på samma sätt när det gäller psyket. De flesta av oss förstår när ett sår är så djupt att det behöver sys eller när vi är så uttorkade att vi behöver få dropp, och vi kan oftast skilja på en svullnad och ett brutet ben. När det däremot gäller våra själsliga sår saknar vi inte bara kunskapen om hur vi ska ta hand om dem utan också förmågan att avgöra när de kräver sakkunnig vård. Följden blir att vi ofta försummar såren tills de blir så djupa att de hindrar oss från att fungera normalt. Vi skulle aldrig strunta i att behandla ett skärsår i knät så länge att vi till slut inte kunde gå, men själsliga sår struntar vi regelmässigt i ända tills de bokstavligt talat hindrar oss från att gå vidare i livet. Det finns alltså en stor och beklaglig skillnad mellan vår allmänna förmåga att bemöta hoten mot vår fysiska hälsa och vår totala oförmåga att göra något åt vår psykiska hälsa. Om det inte fanns några första hjälpen-metoder för känslor, om det var omöjligt att behandla den här sortens psykiska skador, då hade vi kanske kunnat stå ut med att skillnaden finns. Men så är det inte. Den senaste tidens framsteg inom psykologisk forskning har visat på många möjliga behandlingsalternativ för just de själsliga skador som vi oftast drabbas av. Varje kapitel i den här boken beskriver en vanligt förekommande psykisk skada och de olika första hjälpen-metoder som vi kan ta till för att lindra smärtan och förhindra att problemet förvärras. Metoderna bygger på vetenskapliga rön och kan tillämpas i form av egenvård, på samma sätt

F Ö R STA HJÄ LP E N F Ö R K Ä N S LO R

som när vi själva tar hand om våra fysiska åkommor, och vi kan också lära ut dem till våra barn. Det är med behandlingsalternativen i den här boken som vi ska fylla vårt medicinskåp, en sorts förbandslåda för ont i själen som vi kan bära med oss genom livet. När jag var doktorand i klinisk psykologi fick jag ofta kritik för att jag gav mina patienter konkreta förslag på vad de kunde göra för att lindra sina själsliga besvär. ”Vår uppgift är att göra psykologiskt djuparbete”, sa en av mina handledare i förmanande ton, ”inte att dela ut Alvedon för själen – det finns ingen sådan medicin!” Men tillfällig lindring och psykologiskt djuparbete behöver inte vara varandras motsatser. Jag anser att alla människor bör ha tillgång till första hjälpen-metoder för själen, precis som de bör ha tillgång till andra metoder för att plåstra om själsliga skador. Under årens lopp har jag tagit för vana att sammanfatta nyskapande forskningsrön i praktiska förslag, åtgärder som mina patienter kan tillämpa på sådant som gör ont i livet. Den främsta anledningen till att jag gör det är att de fungerar. De senaste åren har såväl mina patienter som mina vänner och anhöriga uppmanat mig att samla första hjälpen-metoderna i en bok, och jag har bestämt mig för att göra det, just eftersom det är på tiden att vi börjar ta vår psykiska hälsa på större allvar. Det är på tiden att vi börjar sköta om vår psykiska hälsa på samma sätt som vi sköter om kroppen och tänderna. Det är på tiden att vi skaffar varsin förbandslåda med den själsliga motsvarigheten till plåster, sårsprit, kompresser och febernedsättande. Om vi nu vet att det faktiskt finns Alvedon för själen vore det ju korkat att inte ta det.

I N LE D N I N G

Hur ska jag använda den här boken? Bokens kapitel täcker in sju vanligt förekommande psykiska skador som kan drabba oss i livet. De uppstår när vi blir avvisade, när vi känner oss ensamma, när vi drabbas av förluster, när vi känner skuld, när vi ältar saker, när vi misslyckas och när vi har dålig självkänsla. Kapitlen är fristående, men jag vill råda dig att läsa hela boken. Även om alla kapitlen inte har bäring på ditt liv just nu är det nyttigt att veta på vilket sätt själen kan ta skada i olika situationer. Då känner vi igen skadorna om vi själva eller någon i vår närhet drabbas av dem längre fram i livet. Varje kapitel består av två delar. Den första delen är en detaljerad beskrivning av de själsliga sår som skadorna ger upphov till, även sådana sår som vi kan ha svårt att se. Till exempel kan det låta som en självklarhet att det är jobbigt att känna sig ensam, men vi kanske inte vet att obehandlade ensamhetskänslor får så svåra konsekvenser för den psykiska hälsan att det kan förkorta en människas liv. En annan sak som kanske inte är helt självklar är att människor som känner sig ensamma omedvetet kan börja förstöra för sig själva genom att stöta bort just de personer som skulle kunna hjälpa dem med det svåra. Den andra delen av varje kapitel beskriver olika behandlingsalternativ som du kan använda dig av för att behandla de skador som beskrevs i den första delen. Du får allmänna riktlinjer för hur de föreslagna metoderna ska användas, och du får också detaljerade anvisningar om hur de ska ”doseras”. Eftersom boken utgör ett medicinskåp för känslor och inte på något sätt syftar till att ersätta terapi eller vård avslutar jag varje kapitel med riktlinjer för när det är läge att ta kontakt med en psykolog eller någon annan sakkunnig. Förslagen i den här boken bygger på högkvalitativa vetenskapliga undersökningar som har blivit föremål för opartisk granskning och publicerats i de bästa facktidskrifterna på området. Källhänvisningar till dessa undersökningar ﬁnner du i slutet av boken.

KAPITEL 1

När vi blir avvisade Skrubbsår på själen

v alla själsliga sår vi drabbas av i livet är de kanske allra vanligaste de som uppstår när vi blir avvisade eller bortstötta. Redan innan vi börjar i högstadiet har vi förmodligen hunnit med att bli ratade som lekkamrater, att bli valda sist i laget, att gå miste om kalasinbjudningar, att bli dumpade av gamla kompisar som har hittat nya gäng eller att bli mobbade och retade av våra klasskompisar. Till slut kan vi ta av oss den tvångströja som barndomens besvikelser har sytt in oss i – bara för att upptäcka att en lång rad liknande upplevelser väntar oss i vuxenlivet. Vi ratas av personer som vi skulle vilja dejta, av arbetsgivare som vi hade velat jobba för och av personer som vi hade velat bli vän med. Vår partner skyr våra sexuella inviter. Grannarna ger oss kalla handen. Nära familjemedlemmar stänger oss ute ur sina liv. Sådana här upplevelser är psykets skrubbsår och skråmor. De river hål på själens hud och tränger in i köttet. Vissa gånger när vi blir bortstötta är upplevelsen så elakartad att den sliter upp djupa psykiska köttsår som ”blöder” ymnigt och kräver omedelbara åtgärder. Andra gånger är det mer som att skära sig på ett papper – det svider, men det blöder inte särskilt mycket. Med tanke på hur ofta vi blir avvisade eller bortstötta skulle man kunna tro att vi har en tydlig uppfattning om hur det påverkar våra

F Ö R STA HJÄ LP E N F Ö R K Ä N S LO R

känslor och tankar och beteenden, men så är inte fallet. Vi underskattar grovt hur smärtsamma sådana upplevelser är och hur allvarliga sår de ger upphov till i vårt psyke.

Hur ser skadorna ut? Det ﬁnns fyra olika typer av skador som kan uppstå när vi blir avvisade eller bortstötta. Hur allvarliga de blir beror på omständigheterna och på vårt känsloläge när vi drabbas. Det speciella med sådana här upplevelser är att den psykiska smärtan blir så stark att den påverkar vårt sätt att tänka, fyller oss med ilska, urholkar självförtroendet och självkänslan och rubbar vår grundläggande känsla av tillhörighet. Många gånger när vi blir avvisade är det inte särskilt allvarligt, och skadorna läker med tiden. Men även mindre skador kan, om vi låter bli att behandla dem, bli ”infekterade” och orsaka komplikationer som inverkar mycket negativt på vår psykiska hälsa. När avspisningen är av det allvarligare slaget blir det desto mer angeläget att sätta in behandling med första hjälpen. Då minskar vi inte bara risken för ”infektioner” och komplikationer utan skyndar också på den psykiska läkningsprocessen. För att kunna tillämpa första hjälpen och lyckas behandla de olika skador som kan uppstå behöver vi lära oss mer om varje sort och bli helt på det klara över hur våra känslor, tankeprocesser och handlingar påverkas när vi blir avvisade.

1. Psykisk smärta: Det svider att bli avvisad, även om det gäller en struntsak

Tänk dig att du sitter i ett väntrum tillsammans med två personer som du inte känner. En av dem får syn på en boll, tar upp den och kastar den till den andra personen, som sedan ler, tittar på dig och kastar bollen till dig. Vi utgår ifrån att du är rätt så bra på att kasta boll. Du kastar tillbaka till

NÄ R V I B LI R AVV I SA D E

den första personen, som snabbt kastar till den andra. Men i stället för att kasta till dig kastar den personen tillbaka till den första personen så att du inte får vara med. Hur skulle du känna dig i en sådan situation? Skulle du bli sårad? Skulle det påverka ditt humör? Vad skulle hända med din självkänsla? De flesta av oss skulle nog fnysa åt tanken. Två personer som jag inte kände struntade i att kasta en fjantig boll till mig när vi satt i väntrummet – spelar roll! Vem bryr sig? Men när några psykologer undersökte precis en sådan situation gjorde de en oväntad upptäckt. Vi bryr oss visst om det, mycket mer än vi själva förstår. Scenariot med bollarna är ett experiment som det har forskats grundligt i, och de två ”okända personerna” ingår i själva verket i experimentet. ”Försökspersonen”, som tror att alla tre sitter och väntar på att medverka i ett helt annat experiment, blir alltid utesluten efter en runda eller två. Det finns dussintals undersökningar som visar att många människor känner sig djupt sårade när de blir uteslutna ur bolleken. Det anmärkningsvärda med de här resultaten är just att man inte kan tänka sig en mildare form av uteslutning än att bli avvisad av två personer som man inte känner när de kastar en boll mellan sig. Om en sådan banal situation kan ge upphov till stark psykisk smärta (och påverka såväl humöret som självkänslan negativt) ger det en fingervisning om hur smärtsamt det är att bli avvisad i en situation som faktiskt betyder något. Detta är förklaringen till att vårt psykiska välbefinnande kan påverkas så starkt när vi blir dumpade av någon som vi har dejtat, får sparken från jobbet eller upptäcker att våra kompisar har umgåtts utan att vi fick vara med. Det som skiljer känslan av att bli avvisad från nästan alla andra negativa känslor i livet är just att den gör så ont. Ofta jämförs den med att få ett slag i magen eller bli knivhuggen i bröstet. De flesta av oss har ju inte varit med om att bli knivhuggna, men när några psykologer bad människor att jämföra den psykiska smärtan efter att bli avvisad med olika sorters

F Ö R STA HJÄ LP E N F Ö R K Ä N S LO R

fysisk smärta som de hade upplevt hävdade många att den var likvärdig med att föda barn utan smärtlindring eller genomgå cancerbehandlingar! Andra upplevelser som ger upphov till psykisk smärta, exempelvis djup besvikelse, frustration eller rädsla, är visserligen mycket obehagliga, men de bleknar i jämförelse när det handlar om graden av påtaglig smärta.Vad beror det då på att det gör så mycket mer ont att bli avvisad än att drabbas av andra sorters sår i själen? Svaret döljer sig i människans utvecklingshistoria. Människor är sociala varelser. Om en människa långt tillbaka i historien hade blivit utstött ur sin stam eller krets skulle hon ha gått miste om mat och beskydd och möjligheten att para sig, och hon skulle ha fått mycket svårt att överleva. Att bli utstött skulle ha varit liktydigt med en dödsdom. Eftersom konsekvenserna av att bli utstött var så allvarliga utvecklade våra hjärnor ett varningssystem som slog larm på ett tidigt stadium om det fanns en risk att man skulle bli ”utröstad i örådet”. Minsta vink om att man höll på att bli utesluten ur gemenskapen gav upphov till en skarp smärta. När hjärnan röntgas visar det sig i själva verket att det är samma delar av hjärnan som aktiveras både när vi blir avvisade och när vi känner fysisk smärta. De två systemen hänger så nära samman att försökspersoner som ﬁck värktabletter innan de utsattes för det hemska bollexperimentet kände betydligt mindre psykisk smärta än sådana som inte hade fått något smärtstillande. Tråkigt nog fungerar det inte likadant med andra negativa känslor som exempelvis genans – det hjälper inte att ta en värktablett när man har uppfattat fel datum för kontorets maskerad och kommer till jobbet i Simpsons-kostym.

NÄ R V I B LI R AVV I SA D E

Förnuftet tar semester när vi blir avvisade

Martha och Angelo började i parterapi för att få bukt med sina återkommande gräl. Ett halvår tidigare hade Angelo blivit av med sitt jobb efter att ha drabbats av nedskärningar på sin arbetsplats, och grälen handlade om att han inte kunde förmå sig att börja leta efter ett nytt jobb. ”Jag hade arbetat på samma transportföretag i tjugo år”, sa Angelo, och det syntes fortfarande på honom hur sårad han var. ”De var mina vänner! Hur kunde de göra så här mot mig?” Till en början hade Martha känt med sin man, men nu blev hon alltmer frustrerad över att han inte lyckades få bukt med sina känslor och söka andra jobb. Jag märkte snart att Angelo var lika irriterad på sig själv som Martha var. Han försökte motivera sig till att försöka, men det gjorde helt enkelt för ont. Han försökte tala sig tillrätta och tvinga sig att ”komma över det”, men ingenting hjälpte. Det kan vara svårt att förmå sig till att sluta känna sig sårad när man har blivit avvisad. En anledning till att vi ofta känner oss så knäckta i sådana situationer är att det inte brukar räcka med vare sig förnuft eller logik för att lindra smärtan. Vi kan ta ett exempel: när forskarna berättade för försökspersoner som hade deltagit i en datorversion av bollexperimentet (”Cyberball”) att de inte hade blivit uteslutna på riktigt utan att det bara hade varit på låtsas tyckte försökspersonerna fortfarande att det kändes jobbigt. Eftersom forskare är envetna typer sa de till några andra försökspersoner att de två som inte hade låtit dem vara med och kasta boll var Ku Klux Klan-medlemmar. Det borde ju kännas mindre jobbigt om de som stängde oss ute var personer som vi såg ner på. Men icke – det var fortfarande lika jobbigt. Forskarna testade till och med att byta ut bollen i dataspelet mot en animerad bomb som var inställd på att explodera vid en slumpartad tidpunkt och ”döda” den som höll i den just då. Men försökspersonerna blev lika ledsna av att inte få en ”cyberbomb” kastade till sig som de hade blivit när de inte ﬁck ”cyberbollen”. Vår förmåga att använda sunda förnuftet och tänka klart påverkas på

F Ö R STA HJÄ LP E N F Ö R K Ä N S LO R

flera olika sätt när vi blir avvisade. Det har till exempel visat sig att det räcker med att människor ombes att tänka tillbaka på situationer där de har blivit avvisade för att de ska få betydligt sämre resultat på IQ-test, test som mäter korttidsminnet och sådana som mäter förmågan att föra resonemang och fatta beslut. Situationer där vi blir ratade i kärlekslivet har en särskild förmåga att röra till det i hjärnan och rubba vårt omdöme, även om det inträffar på ett mycket tidigt stadium i förhållandet eller rentav innan det egentligen finns något förhållande att tala om. (I kapitel 3 skriver jag mer om separationer efter långa och/eller seriösa förhållanden.) En ung man som gick i samtalsterapi hos mig flög till Europa för att ”överraska” en kvinna som han hade träffat på en veckolång semesterresa. Han gjorde det trots att hon uttryckligen hade sagt ifrån att hon inte var intresserad av att inleda ett förhållande. Mannen kände sig fortfarande sårad över att ha blivit avvisad, men han intalade sig att hans spontana romantiska gest skulle ”få henne att smälta så att hon ändrade sig”. Kvinnan blev så häpen när han dök upp utanför hennes bostad okristligt tidigt en morgon att det enda hon gjorde var att byta lås. Ibland känner vi oss så desperata efter att ha blivit avvisade att vi förväxlar ett romantiskt tilltag med ett som bara väcker olust.

2. Ilska och aggressioner: Därför gör vi åverkan på dörrar och väggar

När vi blir avvisade kan det utlösa ilska och aggressioner som väcker vår lust att fara ut mot dem som har sårat oss. Oskyldiga åskådare kan duga i brist på annat. Till den senare kategorin hör alla de dörrar och väggar som utsätts för knytnävsslag av nyligen ratade män och ibland även kvinnor (även om teglet och bjälkarna ofta får sista ordet). Att den risken ﬁnns bör vi även komma ihåg när det är vi själva som avvisar någon. Även

NÄ R V I B LI R AVV I SA D E

om den som vi har tänkt stöta bort verkar from som ett lamm kan vår porslinssamling sväva i fara. Innan vi uttalar några stränga domar över väggmisshandlare och porslinskrossare ska vi komma ihåg att de aggressiva tendenserna kan väckas till liv i vem som helst av oss när vi blir avvisade, till och med i situationer som egentligen inte betyder något. Försökspersonerna som hade fått spela Cyberball kunde till exempel välja att stråla så kallat vitt brus mot en oskyldig medspelare (någon som garanterat inte hade varit iblandad i situationen med bollen). De försökspersoner som hade blivit ratade strålade mycket mer brus på mycket högre volym än sådana som inte hade blivit ratade. Det har också gjorts experiment där försökspersoner har fått tvinga andra, oskyldiga försökspersoner att äta kryddstark sås, dricka äckliga drycker och lyssna på obehagliga inspelningar. De som kände sig ratade utsatte andra för mycket värre plågor än de som inte kände sig ratade. (Du kanske undrar hur vanligt det är att forskarna bakom sådana experiment värvas till olika dokusåpor i syfte att tänka ut motbjudande utmaningar för deltagarna i programmet. Det skulle jag också gärna vilja veta.) Tyvärr kan vår benägenhet att reagera med ilska när vi blir avvisade också ta sig betydligt mörkare och mer allvarliga uttryck. Om vi ofta utsätts för situationer där vi blir avvisade på ett plågsamt sätt kan det ge upphov till aggressioner som får oss att ta till mycket värre saker än starka såser och vitt brus. När den här sortens skador lämnas utan behandling blir de snabbt ”infekterade” och utgör ett allvarligt hot mot en persons psykiska hälsa. På nyheterna hör vi ofta talas om människor som har skadat sig själva eller andra som en följd av att de har blivit avvisade eller utstötta. Ratade kärlekspartner som hämnas, avskedade brevbärare som går bärsärkagång, och alla mobbade barn som tar sina liv – detta är bara några exempel på vad som händer när vi låter bli att behandla de psykiska skador som uppstår när vi gång efter annan blir bortstötta på ett plågsamt sätt.

F Ö R STA HJÄ LP E N F Ö R K Ä N S LO R

År 2001 släppte det amerikanska hälsovårdsdepartementet en rapport som slog fast att social utstötthet var en större riskfaktor för ungdomsvåld än andra faktorer som gänganknytning, fattigdom eller drogmissbruk. Känslan av att bli bortstött är också en mycket viktig faktor bakom våld i nära relationer. Många våldssituationer utlöses av svartsjuka eller misstankar om otrohet, som ligger nära känslan av att bli bortstött. När forskarna granskade 551 fall där en man hade dödat sin hustru kom de fram till att åtminstone hälften av morden hade begåtts som en reaktion på genomförda eller stundande separationer. Män som mördar sina fruar medger ofta i efterhand att de inte har kunnat hantera känslan av att bli avvisade. En undersökning om skolmassakrer, däribland tragedin på Columbine High School 1999, visade att det i tretton av de femton fallen rörde sig om gärningsmän som hade känt sig påtagligt utstötta och utfrusna i relation till sina skolkamrater. I många fall siktade gärningsmännen speciﬁkt in sig på elever som någon gång hade retat, mobbat eller avspisat dem. Det var ofta dem de letade upp först. Alla människor får ibland uppleva hur det känns att bli avvisad. Tack och lov är det bara ett litet fåtal som sedan dyker upp på nyheterna. Samtidigt ﬁnns det ett starkt samband mellan att bli avvisad och att känna ilska, och det är ytterst viktigt att vi är medvetna om att den smärta som uppstår när människor stöter bort oss kan få oss att göra saker som vi aldrig skulle ha gjort annars.

3. Skador på självkänslan: Därför sparkar vi på den som redan ligger

Om vi ofta hamnar i situationer där vi blir avvisade på ett plågsamt sätt kan det ge extremt svåra skador på självkänslan. Det kan räcka med att bara tänka på en sådan situation för att självkänslan tillfälligt ska dala. Tyvärr får självkänslan ofta utstå betydligt mer än så – många gånger när

NÄ R V I B LI R AVV I SA D E

vi blir avvisade följer vi upp det med att bli extremt självkritiska. Det blir som att sparka på den som redan ligger. Sådana reaktioner är vanliga men kan lätt leda till att de lindriga skador som uppstod i ett första skede blir ”infekterade” och vår psykiska hälsa drabbas hårt. Anledningen till att Angelo blev av med sitt jobb på transportföretaget var att hela hans avdelning lades ner i samband med åtstramningar. Ändå tog han det mycket personligt. (”Det är ju mina vänner det handlar om! Hur kunde de göra så här mot mig?”) Angelo såg det som att hans vänner inte ville veta av honom och att personer som han hade arbetat med i många år hade övergett honom. Han undvek att ta kontakt med någon från sin gamla arbetsplats, för han kände sig säker på att det då skulle komma fram att de var besvikna och missnöjda och såg ner på honom – en rädsla som förstås var helt ogrundad. När hans vänner eller arbetskamrater tog initiativ till att höra av sig (vilket de givetvis gjorde) svarade han varken på mejl eller samtal, inte ens om det var sådana som hade kunnat leda till nya jobb. Efter några månader slutade hans vänner helt att höra av sig. Angelo tolkade deras tystnad som att han hade haft fog för sin rädsla att de egentligen aldrig hade brytt sig om honom. Angelo är inte ensam. Den här tendensen finns hos oss alla. Vi tar det överdrivet personligt när vi blir avvisade och drar slutsatsen att det beror på våra egna brister, även om det inte finns några direkt bevis för att det är så. Försök till exempel minnas något tillfälle när du blev avvisad av någon som du var kär i (även om det ligger långt tillbaka i tiden). Skrev du långa listor med allt som var fel hos dig? Tänkte du att det var ditt eget fel för att du inte var tillräckligt snygg eller fin eller smart eller rik eller ung, eller allt på en gång? Tänkte du ”Så här blir det alltid för mig”, eller ”Ingen kommer att kunna älska mig!”, eller ”Jag kommer aldrig att hitta någon!”? När vi blir avvisade handlar det sällan om oss i den utsträckning som vi tror, och även om det gör det är det oftast inte någon heltäckande dom över våra tillkortakommanden.

F Ö R STA HJÄ LP E N F Ö R K Ä N S LO R

Förutom att vi ofta tar det onödigt personligt när vi blir avvisade har vi en förmåga att generalisera fast det inte finns någon anledning att göra det (till exempel genom att tänka ”Så här blir det alltid för mig”, eller ”Jag kommer aldrig att hitta någon”). Vi kan också bli onödigt självkritiska och börja tänka att vi kanske hade kunnat slippa bli avvisade om vi hade gjort på något annat sätt. Den sortens självkritik är extra problematisk när vi blir ratade i kärlekslivet. Vi kan ägna timmar åt att analysera allt vi sa eller gjorde, i ett desperat försök att komma på exakt vad det var för ett avgörande misstag vi gjorde (”Varför väntade jag så länge med att ringa?”, eller ”Jag borde inte ha tagit den där sista drinken!”, eller ”Det kanske var för tidigt att visa henne min samling med Snurre Sprätt-kalsonger”). I levande livet är det ytterst ovanligt med den sortens avgörande misstag (däremot finns det nog aldrig något tillfälle när det passar att visa en kvinna Snurre Sprätt-kalsonger). De vanligaste skälen till att vi blir bortvalda när vi söker kärlek (eller söker ett jobb) är att det saknas personkemi, att vi inte riktigt har det som den här personen eller det här företaget behöver just nu, eller att det finns en snäv mall som vi inte passar in i – och det beror varken på att vi har gjort något avgörande misstag eller på att vi har fatala brister i vår personlighet. Tankefel som dessa är inte till någon större nytta. Snarast förvärrar de smärtan, just genom att lägga på onödiga och irrelevanta förebråelser som skadar vår illa tilltygade självkänsla ytterligare. Det gör redan tillräckligt ont att bli avvisad – vi behöver verkligen inte strö salt i såren eller sparka på den som redan ligger.

4. Ett hot mot tillhörigheten: Människor som behöver andra människor har det inte alltid så lätt

En av anledningarna till att vår självkänsla är så sårbar är att vi är förprogrammerade med ett grundläggande behov av att känna att andra människor accepterar oss. När det går långa perioder utan att vi lyckas

NÄ R V I B LI R AVV I SA D E

tillfredsställa vårt behov av att känna tillhörighet (för att vi blir avvisade, eller för att vi inte får möjlighet att bygga upp relationer som kan stötta oss) kan det få stora och skadliga effekter på vår fysiska och psykiska hälsa. Vissa av oss möter så stora svårigheter i livet att vi kan få mycket svårt att stilla begäret efter tillhörighet. David, en ung man som gick i terapi hos mig för några år sedan, hade stött på fler hinder än de flesta. Hans berättelse lärde mig att ett liv med många och djupa upplevelser av att bli bortstött kan göra kampen för att hitta en plats i världen och känna tillhörighet till det svåraste av allt. David föddes med en sällsynt genetisk sjukdom som normalt sett påverkar de flesta av kroppens funktioner och leder till avsevärt förkortad livslängd. (På den tiden när David föddes dog de flesta barn som hade fötts med samma sjukdom före tjugo års ålder.) David hade en relativt lindrig variant av sjukdomen, men han var ändå tvungen att genomgå flera operationer och tillbringa långa perioder på sjukhus. Sjukdomen påverkade inte bara hälsotillståndet utan även utseendet. Han fick svårt att gå till följd av olika problem med musklerna och skelettet, och anletsdragen blev förvridna, med platt överläpp, utskjutande underkäke och mycket oregelbundna tänder. Dessutom hade han problem med att reglera saliven och dreglade mycket. Barn som föds med en mer allvarlig form av samma sjukdom får ofta svåra fysiska funktionshinder och livshotande hälsoproblem som gör att de inte kan gå i vanliga skolor. Eftersom Davids sjukdom var lindrigare (och eftersom den inte påverkar intelligensen) var han ett av få barn med samma diagnos som klarade att gå i vanliga skolor. För David var det en ”gåva” som betingade ett mycket högt pris. På grund av sitt utseende, sin dåliga koordination och sin benägenhet att dregla när han koncentrerade sig blev han utfryst av de andra eleverna genom hela skoltiden. David blev aldrig bjuden på kalas. Han hade i stort sett inga kompisar, och han satt för sig själv på alla raster. Eftersom han var svag i krop-

F Ö R STA HJÄ LP E N F Ö R K Ä N S LO R

pen och inte kunde samordna sina rörelser kunde han inte delta i någon idrottsaktivitet efter skolan som de andra barnen. Några gånger prövade han på aktiviteter för funktionshindrade barn, men det blev inte så lyckat. Jämfört med de andra barnen var han så ”frisk” att han stack ut och inte passade in i sådana sammanhang heller. Allt detta gjorde att Davids grundläggande behov av att få känna tillhörighet inte blev tillgodosett alls under barndomen och tonåren, och det ledde även till att han ofta blev avvisad på ett bryskt sätt som plågade honom svårt. Jag lärde känna David när han hade gått ut high school, några månader innan han skulle börja studera på ett lokalt college. David såg fram emot att börja på college men var rädd för att bli utstött på nytt av ett nytt gäng skolkamrater. Davids föräldrar försökte i all välmening övertyga honom om att collegestudenter var ”mognare” och mer tillåtande än skolbarn och att det skulle bli lättare för honom att passa in den här gången. Men David hade blivit avvisad gång på gång hela sitt liv och hade så dålig självkänsla att han inte kunde tro på det. ”De kommer att kasta en enda blick på mig och sedan vända sig bort”, sa han när vi hade vårt första samtal. ”Och då pratar jag om den snälla sorten. De som är elaka kommer att vända sig bort och skratta åt mig bakom min rygg.” Jag gav David rätt i att det där med första intrycket var ett problem i hans fall (eftersom jag inte tyckte att det var någon idé att förneka något som hela hans livserfarenhet hade visat prov på), och så frågade jag hur han tänkte göra för att rätta till det där första intrycket när han väl ﬁck chansen. Vi började prata om hur han skulle kunna agera i olika sociala situationer. Det framkom snart att Davids sociala kompetens var direkt underutvecklad. Många års isolering och brist på social träning hade fått till följd att han ofta hade svårt att komma på vad han skulle säga eller göra i vissa vanliga situationer, något som han erkände utan omsvep. Vi bestämde oss för att ägna sommaren åt att arbeta med hans sociala förmåga. Vi tänkte ut vilka situationer som skulle kunna uppstå och

NÄ R V I B LI R AVV I SA D E

gjorde rollspel som illustrerade olika sätt att hantera dem. David kunde också gå med på att bryska eller avvisande reaktioner i ett första skede förmodligen inte var personligt menade utan snarare en följd av att hans blivande studiekamrater inte kände till den sjukdom han hade och att de inte visste hur de skulle bete sig inför någon som hade en funktionsnedsättning. Vi försökte därför komma på olika sätt för honom att lätta upp stämningen i situationer där hans haltande gång eller dreglande skulle kunna göra andra illa tills mods (till exempel att skämta när det var läge att göra det). När det väl blev september kände sig David mogen för att påbörja sin collegebana. Han var fortfarande orolig för att bli bortstött, men han tyckte sig samtidigt ha mycket bättre redskap att ta till i sociala situationer. Vi gjorde upp om att han skulle komma på ett nytt samtal efter den första undervisningsveckan. Så fort David kom in på mitt rum den dagen såg jag att han inte mådde bra. Han sjönk ner i soﬀan och suckade djupt. ”Första lektionen kom jag tidigt och satte mig längst fram”, berättade han. ”Det var ingen annan som satte sig där. Så när jag kom dit i god tid till andra lektionen satte jag mig i mitten. Det blev fullt både på raden framför mig och på raden bakom, men ingen satte sig på min rad. Till tredje lektionen kom jag också i god tid, men den här gången väntade jag tills vi skulle börja och satte mig mellan två andra. Jag sa hej och de nickade. Efter ett par minuter ﬂyttade sig den ena och satte sig två stolar längre bort. Den andra tittade inte på mig en enda gång utan skyndade sig därifrån så fort lektionen var slut. Samma sak med alla andra. Antingen stirrade de, som om de trodde att jag inte skulle märka det, eller så tittade de bort. Ingen pratade med mig. Ingen såg mig i ögonen, inte ens lärarna.” Jag blev så besviken när jag hörde det som David berättade. Han hade tvingats stå ut med så mycket fysiskt och psykiskt lidande och levt med en sådan extrem social isolering, och jag önskade honom verkligen en positiv upplevelse. Jag hade inte haft några överdrivet höga förhoppningar, för

F Ö R STA HJÄ LP E N F Ö R K Ä N S LO R

jag trodde att det skulle räcka med en liten försmak av social gemenskap för att förbättra hans självkänsla och allmänna livskvalitet. I ﬂera månader hade vi arbetat med hur David skulle göra för att rätta till eventuella negativa reaktioner, men om klasskamraterna fortsatte att undvika honom, om ingen ville sitta bredvid honom eller möta hans blick eller ens prata med honom, då skulle det bli mycket svårt för honom att lyckas med det. Davids sinnesstämning var dystrare än någonsin, och jag var rädd att han skulle ge upp helt. Han hade blivit bortstött gång på gång genom hela livet och fått djupa sår i själen. Han hade redan utstått mer psykiskt lidande än de ﬂesta får göra under en hel livstid. Jag var fast besluten att hjälpa honom att vända det. Trots att hans första vecka hade blivit en besvikelse tyckte jag att det var för tidigt att ge upp hoppet. Men om han skulle ha någon chans att lyckas måste han först behandla de nya sår som han hade fått.

Hur ska jag behandla skadorna? Många situationer där vi blir avvisade är allvarliga (som i Angelos fall), återkommande (som när vi blir mobbade i skolan eller på arbetsplatsen) eller bådadera (som i Davids fall). Det kan finnas stora risker med att låta bli att behandla såren. Men det är inte alla sår som behöver behandlas med första hjälpen. De som ”överlevde” experimentet med bollen i väntrummet, till exempel, skulle säkert ha kommit över upplevelsen även om de inte hade fått veta vad experimentet egentligen hade gått ut på (vilket de fick). Nu ska vi öppna medicinskåpet och se vilka behandlingsalternativ som finns.

NÄ R V I B LI R AVV I SA D E

Allmänna riktlinjer När vi blir avvisade kan det ge upphov till fyra olika sorters själsliga skador som kan behöva behandlas med första hjälpen. Det som kan hända är att vi fortsätter att plågas av smärta, att vi känner ilska eller aggressioner, att självkänslan tar skada eller att vår känsla av tillhörighet tar skada. Det är med de här skadorna som med alla sorters skador: det är bäst att behandla dem så fort som möjligt för att undvika risken för ”infektioner” och psykologiska komplikationer. Kom ihåg att det här bara är första hjälpen-metoder. De kanske inte lämpar sig för situationer där vi känner oss avvisade på djupet, eller för upplevelser som har fått betydande inverkan på vår psykiska hälsa. I slutet av kapitlet får du riktlinjer för när det är läge att vända sig till en psykolog eller någon annan sakkunnig. Vissa behandlingsmetoder hjälper mot ﬂera sorters sår, medan andra är mer specialiserade. De bör användas i den ordning som de beskrivs i. Alternativ A (gå emot självförebråelserna) och B (upprätta självkänslan) riktar framför allt in sig på psykisk smärta och skadad självkänsla, medan alternativ C (fyll på med sociala kontakter) riktar in sig på omständigheter som hotar vår känsla av att höra till. Alla dessa tre alternativ bidrar också till att dämpa vrede och aggressioner. Alternativ D (minska känsligheten) är överkurs eftersom det är en behandling som kan leda till olämpliga biverkningar.

Behandlingsalternativ A: Gå emot självförebråelserna Det är i och för sig viktigt att vi granskar vår egen roll i en situation där vi blir avvisade, så att vi kan rätta till eventuella misstag och slippa hamna i liknande situationer framöver, men det gäller att gå varsamt fram. Våra försök att förstå ”vad som gick fel” leder alldeles för ofta till att vi tar saker för personligt, generaliserar eller blir överdrivet självkritiska. Om vi letar

F Ö R STA HJÄ LP E N F Ö R K Ä N S LO R

fel hos oss själva i onödan, fel med hur vi ser ut eller hur vi beter oss, blir smärtan bara ännu jobbigare. Vi blöder ännu mer och tar längre tid på oss att läka. Därför är det betydligt nyttigare att vara för snäll när man utvärderar sin egen roll än att racka ner på sina egna misstag eller brister. Samtidigt kan vi i sådana här lägen bli mycket självkritiska. För att vi ska kunna låta bli att sparka på oss själva när vi redan ligger måste vi lära oss att gå emot den självkritiska rösten och bli lite snällare. Om vi ska kunna vinna debatten mot oss själva måste vi formulera argument som vi kan använda för att bilda oss en mer balanserad uppfattning om varför vi blev avvisade. en övning i att gå emot självförebråelserna 1. Skriv en lista med alla negativa eller självkritiska tankar du har om det som hände när du blev avvisad. 2. Använd dig av de alternativa förklaringar som kommer längre ner i texten. De är hämtade från ett antal olika scenarier. Utgå från dem och formulera egna motargument till alla självförebråelserna på din lista. Ta gärna med mer än en invändning för varje tanke om det verkar befogat. 3. Se till att du formulerar rätt motargument i huvudet varje gång de självkritiska tankarna dyker upp.

Alternativa förklaringar till att vi blir bortvalda i kärlekslivet

Under mina tjugo år som psykolog har jag hört otaliga historier om hur det är att dumpa eller bli dumpad i kärlekslivet. Det kan ﬁnnas många olika anledningar till att man väljer bort en kärlekspartner eller ett potentiellt förhållande, och oftast har det ingenting med någons brister att göra. Det vanligaste är att det helt enkelt handlar om personkemi – antingen klickar det, eller så gör det inte det.

NÄ R V I B LI R AVV I SA D E

I stället för att dra onödiga och ogrundade slutsatser om dina egna brister kan du överväga följande alternativa förklaringar: Personen ifråga kanske gillar en viss typ som du inte stämmer in på (hon gillar ljushåriga män, och du är brunhårig, eller så kanske hon har en förkärlek för killar med rakat huvud, och du har en ostyrig kalufs). Det kan också vara så att personen går igenom någon sorts kris, eller att hennes före detta har dykt upp på scenen igen. Eller så kanske ni helt enkelt har väldigt olika livsstilar som inte passar ihop (till exempel att hon är en bekväm livsnjutare medan du älskar att sova i tält och kissa i skogen). Det kan också vara så att du är ”för bra” för den andra personen på något sätt. Du tolererar inga laster, och du vet inte att han ibland festar så hårt att han får minnesluckor. Eller så kanske det går så bra för dig på jobbet att det påminner honom om att hans egen karriär har gått i stå, eller så är du polis och hans bästa kompis langar droger till hela kvarteret, eller så är du en duktig konditor och han kämpar för att gå ner i vikt och sluta frossa i äppelpaj. Han kanske är rädd för känslor och är en sådan som lägger benen på ryggen så fort någon kommer för nära, eller så har han dålig självkänsla och är rädd att det är något fel på dig för att du är intresserad av honom, eller så är han bara ingen särskilt snäll eller trevlig eller känslig person. Tidpunkten kan också vara avgörande. Du kanske är ute efter att stadga dig samtidigt som den andre inte är det, eller tvärtom, eller så gillar den ena av er att gå långsamt fram medan den andra gillar att skynda på dejtandet och bli ihop direkt, eller så kanske du just har brutit upp från ett långt förhållande och den du är intresserad av har dåliga erfarenheter av att bli ihop med någon som just har brutit upp. Gemensamt för alla dessa situationer är att den som blev avvisad inte hade gjort något fel och inte blev avvisad som en följd av sina egna tillkortakommanden. Poängen är att när någon säger det där klassiska om att ”det beror inte på dig, det beror på mig” – då ska du tro på det! Och om personen ifråga inte säger det, då ska du ändå utgå ifrån att det

F Ö R STA HJÄ LP E N F Ö R K Ä N S LO R

beror på honom eller henne. Det gör fortfarande ont att bli avvisad, men det gör mycket mindre ont om du låter bli att strö självkritiskt salt i ett sår som redan svider.

Alternativa förklaringar till att vi blir bortvalda i arbetslivet

Det är med jobb som med dejting – när vi ratas av en möjlig arbetsgivare handlar det oftast mycket mindre om våra egna misstag eller brister och mycket mer om huruvida vi passar in på arbetsplatsen eller passar för den utlysta tjänsten. Ibland finns det krav på att en viss tjänst ska utannonseras offentligt trots att tanken är att tillsätta den internt. Andra gånger är arbetsgivaren ute efter en viss kompetens eller erfarenhet. Vissa arbetsgivare har krav på sig att hitta flera kandidater även om de redan har bestämt vem de tänker anställa. Jag har också hört arbetsgivare tillstå att de har ratat vissa arbetssökande enbart för att de har dåliga erfarenheter av att anställa personer som har gått på vissa universitet, eller jobbat på vissa företag eller kommer från en viss del av landet. Ett annat fenomen som forskarna har börjat intressera sig mer för är hur vi påverkas av att känna oss avvisade på jobbet – av våra kolleger, våra chefer eller båda delarna (att till exempel inte bli informerad om gruppluncher eller after work, att inte få mejl om vissa möten, att regelbundet kritiseras eller lyftas fram på ett negativt sätt av kollegerna och/eller chefen). De flesta sådana situationer har att göra med organisationskulturen och inte med hur du är eller hur du sköter ditt jobb. Ett exempel är så kallade visselblåsare, alltså personer som påtalar missförhållanden. De råkar ofta ut för att kollegerna slutar prata med dem eller undviker dem (en mycket plågsam form av social uteslutning), även om dessa kolleger själva har gynnats av att missförhållandena har lyfts fram. En ung man som gick i samtalsterapi hos mig var mycket frimodig med att påtala hur dålig arbetsmiljön och lönenivån var på hans arbetsplats

NÄ R V I B LI R AVV I SA D E

(vilket den också var). Det dröjde inte länge innan han blev en måltavla för trakasserier från chefens sida. Hans kolleger uppmuntrade honom till en början, men den mobbningskultur som fanns på arbetsplatsen ledde snart till att de också började behandla honom illa, i förhoppning om att kunna ställa sig in hos sin chef. Lyckligtvis kunde han själv se att det inte var hans egen personlighet eller arbetsinsats som ledde till att han blev utstött på sin arbetsplats (han gjorde ett sällsynt bra jobb). Faktum är att hans mod och handlingskraft är värda all beundran. När vi blir avvisade eller utstötta på jobbet ska vi komma ihåg att det till stor del handlar om att människor anpassar sig till en negativ eller mobbningsinriktad kultur, att de drivs av äregirighet eller konkurrenstänkande eller att de försöker ställa sig in hos sina överordnade. Om vi tänker så kan vi klara oss från att dra ogrundade slutsatser om vår egen kompetens eller personlighet och förhindra att händelsen får ännu mer plågsamma och skadliga konsekvenser.

Alternativa förklaringar till att vi blir bortvalda i sociala sammanhang

I vanliga fall är våra vänskapsrelationer och umgängeskretsar sammanhang som tillgodoser vårt behov av att känna tillhörighet, men de kan också bli en grogrund för situationer där vi blir avvisade på ett mycket smärtsamt sätt. En av de vanligaste situationer som jag brukar få höra talas om är den där vi upptäcker att våra vänner har träﬀats utan att säga till oss. Det kan verka omöjligt att inte ta det personligt när man blir utesluten på det sättet, men faktum är att det ofta ﬁnns andra orsaker bakom. Ett etablerat kompisgäng kan till exempel ha outtalade krav på exklusivitet, krav som du inte är beredd att ställa upp på. Du umgås med de personerna, men du vill också kunna umgås med andra, och det vill inte de som hör till det

F Ö R STA HJÄ LP E N F Ö R K Ä N S LO R

här gänget. (Detta är ett mycket vanligt fenomen bland tonåringar, men det förekommer också bland vuxna.) Samma läge kan uppstå mellan enskilda personer. En person kanske är på jakt efter en bästa vän och kräver mer av din tid och ditt känslomässiga engagemang än du är beredd att ge (på grund av din familjesituation eller ditt jobb eller något annat hinder, eller för att det skulle stänga dig ute från andra relationer som du sätter värde på). Vännen ifråga fördjupar då sin relation till någon annan vän, någon som kan ge honom den tid och uppmärksamhet som du inte kunde erbjuda, vilket leder till att din vänskap blir mindre viktig för dem båda två. Hur ont det än kan göra när du upptäcker att två av dina vänner umgås mer med varandra än med dig är det oftast inte ditt fel, och egentligen inte deras fel heller. Det säger verkligen inget om hur eftertraktad du är som vän. Andra gånger blir du kanske utesluten ur en grupp vars medlemmar har ett gemensamt intresse som du inte brinner lika mycket för. Vissa gäng älskar att samlas och prata om samma saker om och om igen, vare sig det handlar om sport, politik, föräldraskap eller kändisar. En småbarnsmamma blev ”dumpad” av sin mammagrupp för att hon vid ett ﬂertal tillfällen hade försökt börja prata om andra saker än blöjbyten, amning och utvecklingsstadier. Genom sitt beteende hotade hon gruppens integritet, vilket ledde till utfrysning. När hon väl förstod varför det hade blivit som det blev kände hon sig faktiskt lättad. ”Om jag hade varit tvungen att lyssna på en enda person till som pratade om hur man gör rent bilstolar som barnet har kräkts på hade jag skrikit högt”, sa hon. Ibland märker umgängeskretsen att vi har vuxit ifrån den innan vi märker det själva.

NÄ R V I B LI R AVV I SA D E

sammanfattning: gå emot självförebråelserna Dosering: Använd behandlingen varje gång som du blir avvisad och upprepa vid behov om du börjar förebrå dig själv för det som hände. Verkar genom att: Lindra känslan av att ha blivit sårad och minimera risken för skador på självkänslan. Positiva biverkningar: Dämpar vrede och aggressioner.

Alternativ B: Påminn dig själv om att du är värdefull Något av det bästa som vi kan göra när vi har blivit avvisade, för att lindra smärtan och fylla på självförtroendet och självkänslan, är att påminna oss om viktiga sidor av vår personlighet som andra människor sätter värde på (även om de som avvisade oss inte gör det). En vacker ung kvinna som gick i terapi hos mig brukade till exempel hantera situationer där hon hade blivit ratad av en man genom att ställa sig framför en helfigursspegel och säga högt för sig själv: ”Nix, det handlar inte om dig. Du är jättesnygg!” En liknande men mer komplicerad bekräftelseprocess spelade en viktig roll för David när han skulle försöka hämta sig efter alla situationer där han hade känt sig avvisad av de andra studenterna under sin första vecka på college. Det verkade som om de andra studenterna avfärdade David automatiskt, ungefär som de andra eleverna på high school hade gjort, och det fick förstås negativa konsekvenser för Davids självkänsla. Jag förstod att det var nödvändigt för David att få tillbaka känslan av att ha ett värde, om än i aldrig så liten skala. Annars skulle han inte orka göra några fler försök att ta kontakt med de andra studenterna och korrigera det första intrycket som de hade fått av honom. Som tur var fanns det ett område

www.libris.se

Första hjälpen för känslor

»Värdefulla råd för livets små och stora besvikelser … En smart bok som bidrar med något viktigt.« publishers weekly

gu y wi nch

Första

hjälpen för

känslor

p r ak t iska r åd när livet gör ont

Guy Winch libris