Men allt förändras när Ottilias självcentrerade pojkvän dyker upp. Helt plötsligt står Doris ensam i en främmande stad. Drömresan ser ut att bli en mardrömsresa …
I S B N 978-91-29-68928-0
9
O_Välkommen_till_LA_baby 140326.indd 1,3
VÄLKOMMEN TILL LA, BABY
Hemma i Sverige finns Niklas, killen som Doris är i det närmaste besatt av. Han vill inte ha henne, vilket bara gör honom ännu mer intressant. Under resans gång tänker Doris förvandlas, bli någon annan. Någon som golvar Niklas, får honom att fatta!
Moa Eriksson Sandberg
DORIS OCH BÄSTA kompisen Ottilia har tagit paus från universitetsstudierna för att åka iväg på drömresan till amerikanska västkusten. Där ska de hänga på stimmiga barer och mysiga antikvariat, lära känna hundögda poeter och sångare i indieband.
Moa Eriksson Sandberg
VÄLKOMMEN TILL LA, BABY
789129 689280
2014-03-27 10:57
Moa Eriksson Sandberg
VĂ„LKOMMEN TILL LA, BABY
I_Valkommen till LA, baby.indd 3
2014-04-08 11:18
Till Erik – den du varit och den du är
Läs mer om Moa Eriksson Sandberg på rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Moa Eriksson Sandberg 2014 © Omslag och foto: Erik Sandberg Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2014 ISBN: 978-91-29-68928-0 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Valkommen till LA, baby.indd 4
2014-04-08 11:18
San Francisco Dreaming of the one I love, you know what I’m dreaming of. San Francisco days, San Francisco nights.
I_Valkommen till LA, baby.indd 5
2014-04-08 11:18
LUFTEN I FLYGPLANET ÄR torr och kylig. Det drar från
ventilen och Doris känner hur blodådrorna i tinningarna sväller. Lika bra att ta en tablett innan huvudvärken blir värre. Hon rotar i handväskan, hittar foliekartan och trycker ut den vita tabletten. Sväljer ner den med en klunk mineralvatten. Tusan också! Hon ger upp försöken att skriva, låter anteckningsboken sjunka ner i knäet och sluter ögonen. Ser framför sig hur hon kommer tillbaka hem till Sverige. Hur hon glider in på institutionen och alla ser Förändringen. Niklas och hon ska råka stöta på varandra vid kaffeautomaten (i hennes fantasi är det alltid där). Hon ska se hur han drar efter andan innan han nervöst rättar till glasögonen. Hon ska le nonchalant mot honom. Så som man ler mot främlingar som ännu inte har tagit sig innanför bröstbenet. Som om han aldrig hade kysst henne i den där fula, senapsgula soffan. Doris märker inte att Ottilia försöker säga något förrän hon lutar sig fram. ”Om du inte vill ha ditt bröd kanske jag kan ta det?” ”Ta det du, jag vill inte ha mer.” 6
I_Valkommen till LA, baby.indd 6
2014-04-08 11:18
Ottilia tar brödskivan och brer omständligt ett tjockt lager smör på. Sedan tar hon ett bett utan att släppa seriefigurerna på skärmen framför sig med blicken. Efter att ha ätit klart reser hon sig och går till toaletten. Doris iakttar hennes breda ryggtavla och det krusiga, mörkbruna håret uppsatt i en knut. Hon ser så stabil och självklar ut. Oruckbar. Doris och Ottilia blev kompisar första terminen på universitetet. Men inte direkt. I början retade sig Doris på henne – hon var för mycket av allt. Hon pratade och skrattade för högt, kedjerökte och hade på sig för små kläder. Hon brukade komma bakfull till föreläsningarna med otvättat hår och inrökta T-shirtar. Och hon hade skitstora bröst som hon framhävde (och som alla killar dreglade över). Men en kväll förändrades allting. Ottilia bjöd Doris på middag i sitt studentrum. Hon hällde upp rödvin i prickiga saftglas, gjorde i ordning pommes frites och kyckling i ugnen och vispade ihop bearnaisesås. ”Du måste äta mer, gumman, så du får lite kött på benen”, sa hon och blinkade medan hon lade upp en stor portion på Doris tallrik. Det behövdes inte mer än så. Lite ömhet och Doris var såld. Hon upptäckte att Ottilia var som den perfekta storasyster hon alltid hade drömt om att ha – någon som alltid fanns där. Stabil och självklar. Oruckbar. Under en intensiv period träffades de nästan varje dag. De satt uppe halva nätterna och såg dåliga åttiotalsfilmer, 7
I_Valkommen till LA, baby.indd 7
2014-04-08 11:18
somnade bredvid varandra i Ottilias dubbelsäng, åt frukost tillsammans (om Ottilia hade tid slängde hon ihop amerikanska pannkakor) och släntrade iväg till föreläsningarna, stolta över bakfullheten, beviset på att de levde ett utsvävande liv. Efter föreläsningarna hade de picknickar i Stadsparken med baguetter, franska ostar och rosévin i bag-inbox. Även Doris gick till föreläsningarna med otvättat hår och inrökta T-shirtar. Och hon älskade det. Älskade känslan av att det var hon och Ottilia mot resten av världen. Det var i början av vårterminen som Ottilia och Doris började prata om att ta ett uppehåll från studierna och resa bort. Doris gamla gymnasiekompis Shirin bodde i Los Angeles. Hon hade sagt att Doris fick hälsa på anytime you want, baby. Men LA var så stort och läskigt. Dessutom var det fullt av motorvägar och botoxinjicerade skådespelare. San Francisco däremot … Doris hittade en artikel om staden i en resetidning: ”San Francisco har i årtionden dragit till sig fritänkare och bohemer. Allt från beatnikar och hippier till förespråkare för homosexuellas rättigheter.” San Francisco. Det lät som ett löfte. Doris och Ottilia började drömma om litterära kaféer, stimmiga barer och mysiga antikvariat. Under den kaliforniska solen skulle de bli bohemiskt avslappnade och lära känna hundögda poeter och sångare i indieband. För att få 8
I_Valkommen till LA, baby.indd 8
2014-04-08 11:18
ihop pengar till resan rensade Doris ogräs på en granplantering under hela sommaren. När dagarna var som längst föreställde hon sig just den här stunden: hur hon satt på flyget på väg bort. När Ottilia kommer tillbaka från toaletten har hon en bekymrad rynka mellan ögonbrynen. Hon klämmer in sig i det trånga flygsätet. De beigefärgade chinosen skär in i midjan och hon knäpper upp den översta knappen. ”Jag är orolig för Hampus”, säger hon. ”Det känns som om jag sviker honom.” ”Det gör du ju inte.” ”Det känns så …” ”Han förstår väl att du inte kan ställa in den här resan bara för att du har träffat en kille? Vi började ju planera den innan du träffade honom.” Ottilia rycker på axlarna. ”Jo, men ändå. Jag vet inte … Jag tänker sova en stund nu.” Ottilia sätter på sig sin sovmask och det dröjer inte länge förrän hon somnar med öppen mun och händerna vilande på magen. Doris lutar huvudet mot sätet och försöker stänga ute medresenärernas prat och den kvalmiga lukten av fotsvett och parfym. Hon är stel i ryggen och rumpan har somnat. Nu äntligen sitter hon här. På väg till San Francisco. 9
I_Valkommen till LA, baby.indd 9
2014-04-08 11:18
Och ändå är hon inte glad. Ibland önskar hon att hon hade någon sjukdom, en tydlig diagnos som förklarade varför hon inte kunde vara riktigt glad. Något som syntes utanpå, så att hon slapp försöka låtsas som om allt var bra. Men inget förfulande. Inget äckligt som spetälska eller bölder … Men kanske någon mystisk blodsjukdom? Hon skulle se blek och intressant ut, som en artonhundratalsdam. Hon skäms över sina barnsliga funderingar. Hon borde vara glad över att hon är frisk. Glad över att hon får leva. Hon, om någon, borde veta att det är något att vara tacksam över. Hon får gryniga bilder i huvudet. Pappa i sjukhussängen. Pappa blek och orkeslös. Nej, bort med alla jobbiga tankar! Istället försöker hon koncentrera sig på nuet: alla platser de flyger över. Okända städer, byar, åkrar, kyrkor och skogar. Alla människor hon aldrig kommer att träffa. Hur många av dem skulle hon kunna bli kär i? Hur många av dem skulle kunna bli kära i henne? Tänk om hon just den här sekunden flyger rakt ovanför sitt livs stora kärlek. Någon som hon aldrig kommer att träffa.
10
I_Valkommen till LA, baby.indd 10
2014-04-08 11:18
DORIS SMÅSPRINGER UT TILL toaletterna i ankomst-
hallen. Nu är jag i USA, tänker hon när hon sätter sig ner. Nu sitter jag på en amerikansk toalett och torkar mig med amerikanskt toapapper. Medan hon tvättar händerna kastar hon en blick i spegeln ovanför handfatet. Hon ser inte lika hemsk ut som hon har inbillat sig. Pannan är glansig och mascaran har smulat sig under ögonen. Men annars ser hon helt okej ut. Det korta, ljusbruna håret är tjockt och inte alltför otvättat. Hon är kanske inte klassiskt snygg, men definitivt inte ful heller … Kanske till och med intressant? Hon tänker på något hon läst om Lady Diana. Att hon hade något sårbart över sig som fick människor att dras till henne. Tänk om Doris kunde få människor att dras till sin sårbarhet? Fast hittills hade det inte lyckats så bra. ”Ingen blir glad av sura flickor”, brukar hennes mamma säga. ”Sudda, sudda, sudda, sudda bort din sura min.” Hon prövar ett trött leende. Det liknar en grimas.
11
I_Valkommen till LA, baby.indd 11
2014-04-08 11:18
Medan de väntar på väskorna går Ottilia iväg för att ringa till Hampus. När hon kommer tillbaka ser hon gråtfärdig ut. ”Hur gick det?” frågar Doris. Ottilia biter sig i underläppen. ”Han sa att han aldrig förr har mått så här dåligt. Jag borde inte ha åkt. Han grät i luren!” Doris tänker att hon borde tycka synd om Hampus. Men hon kan inte. Hon tycker inte ett dugg synd om Hampus för att han sitter där och gråter på andra sidan Atlanten. Tvärtom gör det henne bara arg. Ottilia och Hampus träffades en månad före resan. De hånglade på en konsert och sedan dess har de varit hopklistrade. Plötsligt förändrades allt. Filmkvällarna, utekvällarna och picknickarna med rosévin i parken – Hampus var med hela tiden. De långa pannkaksfrukostarna försvann. Ottilia hade knappt tid att prata i telefon längre eftersom hon var tvungen att hångla. Ottilias ögon är stora och våta. ”Han frågade om han kunde komma och hälsa på här. Lite senare alltså, när vi kommit till rätta. Är det okej med dig?” Tanken på Hampus gälla skratt och förmåga att sluka all luft får Doris att vilja skrika: Neeej! Men istället säger hon: ”Jag vet inte … Det skulle kännas konstigt. Vi har ju planerat den här resan tillsammans. Om han kommer hit blir det inte samma sak.” 12
I_Valkommen till LA, baby.indd 12
2014-04-08 11:18
”Jo, jag vet”, säger Ottilia. ”Men han skulle inte stanna länge. Bara någon vecka eller så. Och han skulle inte komma hit förrän om ett par veckor, när vi har kommit till rätta … Skulle inte det funka?” ”Det skulle det väl … Men jag förstår faktiskt inte varför han är så upprörd. Du kommer ju tillbaka till Lund om sex veckor. Kan han inte vänta på dig?” Ottilia rycker på axlarna. Sedan släpper hon ut sitt långa hår och snor ihop det till en fluffig knut. När det är färdigt ser det ut exakt likadant som tidigare. En ständig upprepning som precis allt annat i livet. Duscha, smörja in sig, klä på sig, äta, sova. Varför orka hålla på? Varför bry sig om någonting alls när man ändå kommer att dö? Ottilia puffar till henne. ”Vakna! Din ryggsäck kommer.” Doris tränger sig fram till rullbandet och häver upp väskan på ryggen. Hon försöker skaka av sig de obehagliga tankarna. Vad är det för fel på henne egentligen? Varför kan hon inte bara vara glad och normal som alla andra? I gymnasiet gick hon till en kurator men efter bara några veckor slutade hon att gå dit. Hon kunde inte komma ifrån känslan av att kuratorn såg henne som en stereotyp: en hämmad medelklassflicka med höga krav på sig hemifrån. Delvis var det sant. Doris hade alltid haft bra betyg i skolan. Och kanske hade hon aldrig varit särskilt rebellisk – hon hade inte rökt hasch, rakat av sig håret eller liftat till 13
I_Valkommen till LA, baby.indd 13
2014-04-08 11:18
Stockholm med lastbilschaufförer. Men hon var ingen duk tig flicka. En gång sa kuratorn: ”Du måste sluta att försöka utplåna dig själv, Doris.” Men Doris tycker inte att hon försöker utplåna sig själv. Hon vill bara inte vara till besvär. Den mexikanska chauffören betraktar dem trött när de hoppar på bussen från flygplatsen in till centrum. Bredvid honom står en plåtburk med dricks: flottiga, vältummade dollarsedlar. Doris säger hello, och ordet känns ovant i munnen. Hon skäms lite när hon hör sin röst: den livlösa skolengelskan. När de närmar sig staden lutar hon huvudet mot bussfönstret. San Francisco. Där utanför. Overkligt. De hoppar av på slutstationen i centrum. Människorna väller ut och försvinner in i väntande bilar. Ottilia halar fram den hopvikta kartan ur handväskan. Doris ser på alla tunna streck och gatunamn. Hon är så trött att ögonen känns grusiga och hon kan inte längre tänka klart. Vandrarhemmet kan ligga åt precis vilket håll som helst. ”Ska vi inte ta en taxi?” säger hon. Ottilia skakar på huvudet. ”Nej, det är inte långt att gå. Dessutom borde det vara svårt att missa. Det ska ligga nära Columbus Tower och den där kända pyramiden …” De promenerar tysta bredvid varandra. Det är någonting olustigt med att anlända till en ny stad mitt i natten. 14
I_Valkommen till LA, baby.indd 14
2014-04-08 11:18
Skuggorna leker i gränderna, och även mysiga kvarter kan se hotfulla ut. Doris längtar efter att få komma fram, ta av sig den tunga ryggsäcken och lämna den nyanländas identitet bakom sig. Men samtidigt rör det sig i magen av uppdämd förväntan. Herregud, hon är i USA! I Kalifornien! I San Francisco! Det de pratade och drömde om har blivit verklighet. Och plötsligt ser hon den. Bara en liten bit ifrån dem sträcker sig stadens högsta skyskrapa, Transamerica Pyramid, mot himlen. Den liknar en glittrande, spetsig rymdfarkost redo att lyfta när som helst.
15
I_Valkommen till LA, baby.indd 15
2014-04-08 11:18
Doris mamma står inne på Konsum i Lund och delar ut smakprover. När Doris kommer närmare ser hon att det är flådda möss. Deras ögon stirrar tomt framför sig och svan sarna hänger slött. Birgitta skär tunna bitar av mössen och sträcker fram dem mot kunderna. Till sin fasa ser Doris hur mössens hjärtan fortfarande slår i deras stympade kroppar. ”Ta nu en smakbit, tramsa inte”, säger hennes mamma och håller upp kniven framför en av mössen på skärbrädan. ”Om du rör den dödar jag dig”, hör Doris sig själv säga. Hon sträcker sig fram och tar tag i den döende musen och trycker den mot sitt bröst. Kramar det blodiga stycket. Hon ska skydda den. Krampaktigt springer hon ut ur butiken, vilt gråtande. Bakom sig hör hon sin mammas gälla röst: ”Jag hatar dig, Doris! Jag önskar att du aldrig hade blivit född!” NÄR DORIS VAKNAR ÄR lakanen skrynkliga och armarna och
benen tunga. Det är kvavt och luktar instängt. Ottilia ligger mittemot henne i en skranglig våningssäng. Ovanför Ottilia ligger en svart kvinna i sextioårsåldern och snarkar. Rullgardinen är nerdragen men längst ner sipprar det in dagsljus. 16
I_Valkommen till LA, baby.indd 16
2014-04-08 11:18
Doris känner ett tvingande behov att komma ut och andas frisk luft. Men först av allt måste hon gå på toaletten. Hon är kissnödig och magen värker efter den långa flygresan. I det gemensamma badrummet står en finnig tjej i ljusblå pyjamas. Hon borstar tänderna och ser knappt upp när Doris kommer in. ”Hej”, säger Doris. ”Hej”, säger tjejen slött och spottar tandkrämsskum i handfatet. Doris stänger dörren till toabåset. Dörren går inte ända upp till taket och har en stor glipa längst ner. Tanken på att andra ska höra henne kissa, eller ännu värre fisa, får henne att rodna. Hon sitter alldeles stilla och väntar på att tjejen i pyjamas ska försvinna därifrån. Magen värker, det gör riktigt ont nu, och hon hatar nästan den okända tjejen. Hur lång tid tar det att borsta tänderna egentligen? Men hur mycket hon än vill och försöker, så kan hon inte slappna av förrän hon hör stegen avlägsna sig. När hon kommer tillbaka in i sovsalen ligger Ottilia fortfarande och sover, hopkurad under täcket som en stor snigel. Doris går fram och skakar hennes axlar. Ottilia vänder sig om och gnyr. ”Lugna dig … Jag vill sova lite till.” Men Doris kan inte ta det lugnt. Det är första dagen i en ny stad, i ett nytt land, och hon vill inte slösa bort en endaste timme. 17
I_Valkommen till LA, baby.indd 17
2014-04-08 11:18
AFFÄRSDISTRIKTET I CHINA TOWN är fullt av butiker
som skyltar med sina varor utanför: solfjädrar, kinaskor, rökelsekar, hattar, leksaker som piper och rör sig, exotiska frukter och påsar med torkade kryddor – men också plåtbaljor med levande grodor som kravlar på varandra och kväker i dödsångest. På gatorna strömmar människor i olika åldrar förbi. Skolflickor med svarta ryggsäckar, hemmafruar med fullastade matkassar, jäktade affärsmän och turister med färgade extensions. Och överallt ljud. Bilar som tutar, hundar som skäller och cykelklockor som plingar. ”Ska vi gå in här och käka något? Jag är ashungrig”, säger Ottilia och pekar på ett litet kafé med kinesiska prydnadskatter av guld i skyltfönstret. Doris nickar, de borde verkligen äta något. När Ottilia äntligen hade hasat sig upp ur sängen var frukosten på vandrarhemmet slut sedan länge. Inne på kaféet är det förvånande stillsamt trots att de flesta borden är upptagna. Doris ser sig omkring på de tystlåtna gästerna och drar in doften av ångande nudlar. De beställer cola och dumplings och slår sig ner vid fönstret. 18
I_Valkommen till LA, baby.indd 18
2014-04-08 11:18
”Vilka gulliga katter”, säger Ottilia och nickar mot prydnadskatterna. ”Jag skulle vilja ha en sån.” ”Mm”, nickar Doris. ”Jag tror att dom betyder tur i Kina.” Ottilia ler. ”Vad fint. Jag kanske ska köpa en åt Hampus.” Maten kommer in fort och Ottilia greppar en dumpling som hon doppar i blandningen av soja och vinäger. Lite av den mörka vätskan rinner nerför hennes haka när hon stoppar den i munnen. Doris borde vara hungrig, men konstigt nog har hon ingen aptit. Kanske beror det på tidsskillnaden? Hemma i Sverige är det redan kväll. Men det är något annat också. Den dova känslan i magen och den obehagliga mardrömmen. Varför drömde hon att hennes mamma hatar henne? Skuldkänslor? Men varför skulle hon känna skuld? Hon kan ju knappast rå för att hon är född. Nej, hon orkar inte analysera sig själv. Kan det vara något med hormonerna? Hon ska inte ha mens nu, det har hon nyss haft. Men tänk om …? Hon lägger ifrån sig de lackröda ätpinnarna på servetten och lutar huvudet i händerna. ”Jag mår inte riktigt bra. Tänk om jag är gravid eller något?” Ottilia ser oförstående ut. ”Gravid? Med vem då?” 19
I_Valkommen till LA, baby.indd 19
2014-04-08 11:18
”Niklas, såklart …” ”Använde ni inte kondom?” ”Alla gånger utom en.” Doris viskar, trots att ingen annan än Ottilia förmodligen förstår vad hon säger. ”Fast den gången … kom han utanför.” Ottilia stoppar oberört in en dumpling i munnen. ”Gud, vilka goda dumplings! Hur längesen var det ni låg?” ”Minns inte, några månader sen.” ”Har du inte haft mens sen dess då?” Doris suckar. ”Jo … Men jag har hört att man kan ha det ändå. Jag läste någon blogg där en tjej skrev om att hon haft mens i sex månader. Trots att hon var gravid.” Ottilia ler lite mellan tuggorna. ”Slappna av. Du är inte gravid, du bara tänker för mycket. Och du läser för mycket skit. Och du …” Hon sväljer och torkar sig kring munnen med servetten. ”Du måste faktiskt släppa Niklas nu.” ”Jag har släppt honom”, säger Doris snabbt. ”Det verkar inte så, precis.” Doris känner hur hon rodnar. ”Jo, det har jag … men det är väl inte så konstigt att jag tänker på honom ibland?” Hon sväljer och tittar ner i tallriken. Varför har just Niklas borrat sig in i hennes hjärna? De var aldrig tillsammans, har aldrig lovat varandra något. Hon 20
I_Valkommen till LA, baby.indd 20
2014-04-08 11:18
borde ha varit beredd på att det inte skulle funka. Och ändå kom det som en liten chock när han inte ville ses längre. Hon tänker på raderna i hans sista mejl: ”Jag vill egentligen inte diskutera Karins och mitt förhållande med dig, dels vill jag hålla det mellan henne och mig, och dels tror jag inte att du mår bra av att få veta. Men för att vara ärlig så har vi nu sagt att vi ska göra ett nytt försök. Jag hoppas att du inte blir ledsen.” Ottilia hade försökt trösta henne genom att säga att världen var full av andra killar. Snyggare, roligare och smartare. Och hon hade förstås rätt. Men vad spelar det för roll när man känner att hjärtat håller på att sprängas av längtan? Första gången Doris träffade Niklas var på universitetet. Bea, hennes sex år äldre syster, hade redan flyttat hemifrån och huset kändes tomt och sterilt. I väntan på att hitta en egen lägenhet brukade Doris gå till skolans bibliotek eller datorsal efter föreläsningarna, bara för att komma bort. Kulturanatomen, som institutionen kallades, hade tidigare tillhört den medicinska fakulteten och liken som dissekerats under föreläsningarna hade förvarats i källaren. Ovanför ingången till den stora salen på övervåningen stod det på latin: ”Här är platsen där de döda gläder sig åt att hjälpa de levande.” Precis som om någon skulle kunna veta vad de döda tyckte, brukade Doris tänka. På dagarna hoppades hon nästan att det skulle hända 21
I_Valkommen till LA, baby.indd 21
2014-04-08 11:18
något spöklikt, att ett föremål skulle falla ner med en duns eller att laptoppen skulle slockna oförklarligt under professorns föreläsning. När det var mörkt ute var det en annan sak … En kväll var hon ensam kvar i biblioteket. Efter några timmars läsande tog hon en paus för att gå ner till kaffeautomaten. Fikarummet var tomt och det enda som hördes var ljudet från surrande lysrör. Bilderna av dissekerade lik och formalinindränkta hjärnor forsade mot henne. Snabbt gick hon in i köket och stoppade två enkronor i kaffeautomaten. Hon hade precis tagit muggen när hon överraskades av att någon stod bakom henne. Chocken fick henne att rycka till och tappa muggen. ”Förlåt! Det var inte meningen att skrämma dig!” Mannen som stod där sträckte upp handflatorna framför sig, som för att visa att han inte höll i något vapen. Hon kände vagt igen honom. Han var något äldre än de andra studenterna och klädd i mörkblå manchesterkavaj och smårutig skjorta. ”Jag såg inte att du stod där. Eller jag såg att du stod där, men förstod inte att du var en människa, eller jag menar …” Hon tystnade när hon såg kaffet som bildade en växande pöl på golvet. ”Du brände dig väl inte?” ”Nej, men du fick visst lite på dig …” Han nickade mot hennes ben. De vita strumpbyxorna hade fått ett brunprickigt mönster. 22
I_Valkommen till LA, baby.indd 22
2014-04-08 11:18
”Det gör inget”, sa hon snabbt. Hon gick bort till diskbänken, men hushållspappret i behållaren var slut. Hon tog disktrasan, men kom på att det skulle verka ofräscht att torka golvet med den. Det räckte med att hon slängt kaffe över hela golvet, hon ville inte få honom att tycka att hon var ännu konstigare. Hon lade tillbaka trasan och såg sig desperat omkring, som om en gigantisk pappersrulle skulle trollas fram ur luften. ”Jag går och hämtar papper på toaletten”, sa killen. ”Men det var ju jag som …” Han avbröt henne. ”Det var helt och hållet mitt fel.” Han gick iväg och efter en liten stund kom han tillbaka. Hon stammade. ”Jag brukar inte vara så här. Jag menar, jag trodde inte att du var en mördare eller så …” Han såg ut som om han försökte hålla sig för skratt. ”Vet du en sak? Det är lite Annie Hall över dig.” Doris skrattade. ”Hur ska jag tolka det?” Han log mot henne. ”Kanske som om jag har sett för många Woody Allen-filmer? Får jag bjuda på en kopp för att gottgöra att jag höll på att skrämma livet ur dig? Förlåt, förresten. Jag har ju inte presenterat mig. Jag heter Niklas.” De satte sig ner och Niklas berättade att han doktorerade i etnologi. 23
I_Valkommen till LA, baby.indd 23
2014-04-08 11:18
”Det verkar jätteintressant”, sa Doris som knappt visste vad etnologi var för något. ”Så du är insatt i ämnet?” ”Inte direkt … Men jag vet ju ungefär vad det rör sig om.” Han såg på henne med retsam min, och hon förstod att han hade genomskådat henne. ”Du då?” sa han. ”Jag pluggar kulturvetenskap, intermediala studier.” Kaffet tog slut men de satt kvar länge och pratade. Om att de hatade housemusik och lillgamla barn i amerikanska filmer. Om att de tyckte om begagnade vinylskivor, Woody Allen och film noir. Han verkade intresserad av allt hon sa, skrattade åt hennes skämt och glittrade med ögonen. När de skildes åt kramade de om varandra. ”Vet du en sak?” sa han och log. ”Jag är riktigt glad att jag råkade skrämma dig.” ”Nästa gång är det min tur att skrämma dig”, svarade hon. Den kvällen lade hon sig med ett småleende på läpparna och innan hon slöt ögonen såg hon ut i det täta, mjuka mörkret och föreställde sig hur han omfamnade henne. Tyngden från hans kropp, hans andedräkt. Hon var redan förlorad.
24
I_Valkommen till LA, baby.indd 24
2014-04-08 11:18
Men allt förändras när Ottilias självcentrerade pojkvän dyker upp. Helt plötsligt står Doris ensam i en främmande stad. Drömresan ser ut att bli en mardrömsresa …
I S B N 978-91-29-68928-0
9
O_Välkommen_till_LA_baby 140326.indd 1,3
VÄLKOMMEN TILL LA, BABY
Hemma i Sverige finns Niklas, killen som Doris är i det närmaste besatt av. Han vill inte ha henne, vilket bara gör honom ännu mer intressant. Under resans gång tänker Doris förvandlas, bli någon annan. Någon som golvar Niklas, får honom att fatta!
Moa Eriksson Sandberg
DORIS OCH BÄSTA kompisen Ottilia har tagit paus från universitetsstudierna för att åka iväg på drömresan till amerikanska västkusten. Där ska de hänga på stimmiga barer och mysiga antikvariat, lära känna hundögda poeter och sångare i indieband.
Moa Eriksson Sandberg
VÄLKOMMEN TILL LA, BABY
789129 689280
2014-03-27 10:57