9789113018393

Ett dödligt gift hamnar i orätta händer – och tiden rinner ut för Harry Bosch …

HOTET Michael Connelly var kriminalreporter på Los Angeles Times innan han blev författare. Han har utgivit sexton storsäljande kriminalromaner, varav flera har vunnit priser. www.michaelconnelly.com

”Dquat praestrud dolore do consectem dolor sis.”

”Endrerosto consed te etum in eumsandigna ad.”

Tribune

volenisse

”Detta är kriminalromankonst av högsta klass.”

The Guardian Finns som ljudbok! www.norstedts.se

Omslagsdesign: Norma Communication / www.norma.se Bilder: Norma / Sjöberg Bild Författarfoto: Wendy Werris

Harry Bosch möter Mickey Haller sommaren 2010 Läs ett utdrag här!

Michael Connelly Hotet Översättning Patrik Hammarsten

I_Connelly_Hotet.indd 3

09-03-17 18.40.13

Böckerna om Harry Bosch­på svenska: Svart eko 1999 (orig. 1992) Svart is 2000 (orig. 1993) Dockmakaren 2000 (orig. 1994) Den sista prärievargen 2001 (orig. 1995) Återkomsten 2001 (orig. 1997) Fallen ängel 2002 (orig. 1999) Mörkare än natten 2003 (orig. 2001) Dödens stad 2004 (orig. 2002) Skuggspel 2005 (orig. 2003) Fällan 2005 (orig. 2004) Fallet avslutat 2006 (orig. 2005) Räven 2008 (orig. 2006) Övriga böcker: Poeten 1998 (annat förlag, orig. 1996) Blodspår 1998 (orig. 1998) Månskugga 2003 (orig. 2000) Framgångens pris 2004 (orig. 2002) Lagens limo 2007 (orig. 2006) Brottets bana – kriminalreportage 2007 (orig. 2007)

isbn: 978-91-1-301839-3 © Hieronymus, Inc. 2009 This edition published by arrangement with Little, Brown and Company (Inc.) through Sane Töregård Agency. All rights reserved.

Norstedts, Stockholm 2009 Originalets titel: The Overlook Omslag: Norma Communication Översättning: Patrik Hammarsten Tryckt hos ScandBook, Falun 2009 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

I_Connelly_Hotet.indd 4

09-03-17 18.40.13

1 Samtalet kom vid midnatt. Harry Bosch var vaken och satt i mörkret i vardagsrummet. Han ansåg att han gjorde det för att han kunde höra saxofonen bättre då. Genom att ta bort ett sinne kunde han förstärka ett annat.

Men innerst inne visste han hur det låg till. Han väntade.

Det var Larry Gandle som ringde, hans chef på särskilda mordroteln. Det var Harry Boschs första larm på det nya jobbet. Och det var det han hade väntat på. ”Är du vaken, Harry?” ”Jag är vaken.” ”Vem är det som spelar?” ”Frank Morgan, live på Jazz Standards i New York. Nu hör du George Cables på piano.” ”Låter som ’All Blues.’” ”Helt rätt.” ”Riktigt bra. Tyvärr måste jag avbryta ditt lyssnande.”

Bosch stängde av musiken med fjärrkontrollen. ”Vad gäller det?” ”Hollywood vill att du och Iggy ska komma dit och ta över en utredning. De har redan åkt på tre stycken i dag och hinner inte med ett fjärde. Det här verkar också se ut att kunna bli en fritids7

I_Connelly_Hotet.indd 7

09-03-17 18.40.13

sysselsättning. Det verkar vara en avrättning.”

Los Angeles-polisen hade sjutton geografiskt uppdelade distrikt, vart och ett med en egen station och kriminalavdelning, inklusive mordrotel. Men de olika avdelningarna var frontlinjen och de fick inte köra fast i långvariga utredningar. När ett mord hade någon koppling till politik, kändisskap eller media skickades det vanligtvis vidare till särskilda mordroteln, vilken ingick i rånoch mordroteln i Parker Center. En utredning som såg ut att bli särskilt svår och tidskrävande – som alltid skulle finnas med som en fritidssysselsättning – skickades också direkt till särskilda mordroteln. Den här var en sådan. ”Var är det?” frågade Bosch. ”Uppe vid utsiktsplatsen ovanför Mulhollanddammen. Vet du var det är?” ”Ja, jag har varit där.”

Bosch ställde sig upp och gick fram till matbordet. Han drog ut en besticklåda och tog fram en penna och ett litet anteckningsblock. På blockets förstasida skrev han tidpunkt och mordplats. ”Något annat som jag bör veta om?” frågade Bosch. ”Inte mycket”, sa Gandle. ”Som jag sa så beskrev man det som en avrättning. Två i nacken. Någon tog dit en kille och sköt skallen av honom vid den där fina utsikten.”

Bosch lät det sjunka in innan han ställde nästa fråga. ”Vet de vem den döde killen är?” ”De från distriktet jobbar på det. De kanske har hunnit få fram något när du kommer dit. Det är väl alldeles i närheten av där du bor?” ”Inte särskilt långt.”

Gandle gav en mera detaljerad vägbeskrivning till mordplatsen och frågade om Harry kunde ringa sin kollega. Bosch sa att han skulle ta hand om det.

8

I_Connelly_Hotet.indd 8

09-03-17 18.40.13

”Okej, Harry. Åk dit och ta reda på hur det ligger till och ring och berätta för mig sedan. Det är bara att väcka mig. Det gör alla andra.”

Bosch tyckte att det var så typiskt för en chef att klaga på att bli väckt av någon som han själv rutinmässigt skulle väcka så länge de arbetade tillsammans. ”Ska bli”, sa Bosch.

Bosch lade på och ringde genast Ignacio Ferras, hans nye kollega. De höll fortfarande på att lära känna varandra. Ferras var mer än tjugo år yngre och kom från en annan kultur. Bosch var säker på att de skulle komma varandra nära, men det skulle ta tid. Det gjorde det alltid.

Ferras vaknade när Bosch ringde men han blev snabbt pigg och verkade ivrig, vilket var bra. Problemet var att han bodde ända ute i Diamond Bar och inte skulle hinna fram till brottsplatsen förr­ än om minst en timme. Bosch hade diskuterat det med honom samma dag som det bestämdes att de skulle arbeta ihop, men Ferras hade ingen tanke på att flytta. Han fick hjälp av släktingar i Diamond Bar och det var han rädd om.

Bosch visste att han skulle hinna fram till brottsplatsen långt före Ferras och att det betydde att han skulle bli tvungen att hantera eventuella motsättningar på egen hand. Det var alltid känsligt att ta över en utredning från ett annat distrikt. Det var ett beslut som oftast fattades av överordnade, inte av mordutredarna på platsen.

Ingen bra mordutredare vill lämna ifrån sig en utredning. Det ingick helt enkelt inte i uppdraget. ”Vi ses där, Ignacio”, sa Bosch. ”Harry”, sa Ferras. ”Jag har ju sagt att du ska kalla mig Iggy. Det gör alla.”

Bosch svarade inte. Han ville inte säga Iggy. Han tyckte att namnet var alldeles för lättviktigt i jämförelse med uppgiften och upp9

I_Connelly_Hotet.indd 9

09-03-17 18.40.14

draget. Han hoppades att hans kollega skulle inse det och sedan sluta invända.

Bosch kom på en sak och bad Ferras att svänga förbi Parker Center och hämta deras bil. Det skulle innebära att Ferras kom några minuter senare, men Bosch tänkte ta sin egen bil till platsen och han visste att han hade lite bensin. ”Okej, då ses vi där”, sa Bosch, och undvek att nämna något namn.

Han lade på och tog fram överrocken ur garderoben vid ytterdörren. Medan han tog på sig den tog han en snabb titt på sig själv i spegeln på insidan av dörren. Han var femtiosex år, spänstig och vältränad och hade till och med råd att gå upp några kilo, medan andra utredare i hans ålder hade börjat bli runda. På särskilda mordroteln fanns det ett par utredare som kallades backen och fatet på grund av sina växande midjemått. Bosch behövde inte oroa sig för det.

Det grå hade ännu inte hunnit jaga bort det bruna ur hans hår men segern närmade sig. Hans mörka ögon var glänsande och klara och redo för den utmaning som väntade honom vid utsiktsplatsen. Bosch såg att hans egna ögon utstrålade en grundläggande förståelse för mordutredningsarbete, att han både kunde och ville löpa linan ut – vad det än innebar – och avsluta arbetet. Det fick honom att känna sig skottsäker.

Han sträckte sig över magen med vänsterhanden och tog upp pistolen som satt i hölstret på hans högra höft. Det var en Kimber Ultra Carry. Han kontrollerade snabbt magasinet och funktionen och satte tillbaka vapnet i hölstret.

Han var redo. Han öppnade dörren.

Kommissarien hade inte vetat så mycket om utredningen men han hade rätt gällande en sak. Brottsplatsen låg inte långt ifrån ­Boschs bostad. Han körde ned på Cahuenga och tog sedan Bar10

I_Connelly_Hotet.indd 10

09-03-17 18.40.14

ham över 101 Freeway. Sedan var det en kort bit uppför Lake Hollywood Drive fram till ett antal hus som låg samlade på sluttningarna kring sjön och Mulholland Dam. De var dyra hus.

Han körde runt den inhägnade sjön och stannade till när en prärievarg stod på vägen. Strålkastarljuset träffade djurets ögon som blänkte till. Sedan vände den om, släntrade långsamt över vägen och försvann in i buskagen. Den hade ingen brådska att hinna undan, det var nästan som om den utmanade Bosch. Den påminde honom om tiden då han var patrullerande polis och såg samma utmanande blick hos de flesta unga män han mötte på gatorna.

När han hade kört förbi sjön följde han Tahoe Drive längre upp i bergen och kom sedan ut på den östra änden av Mulholland Drive. Där fanns en utsiktsplats där man kunde se ut över staden.

På skyltarna stod det PARKERING FÖRBJUDEN och UTSIKTSPLATSEN STÄNGD NATTETID. Men detta struntade folk rutinmässigt i alla tider på dygnet.

Bosch svängde in bakom samlingen av fordon – rättsteknikerns skåpbil och coronerns herrgårdsvagn samt flera målade och civila polisbilar. Man hade spärrat av ett större område runt brottsplatsen med gula band och innanför stod en silverfärgad Porsche Carrera med öppen huv. Den hade i sin tur avspärrats med fler gula band vilket upplyste Bosch om att det förmodligen var mordoffrets bil. Bosch parkerade och klev ur. En uniformerad polis som bevakade avspärrningen skrev upp hans namn och nummer på polisbrickan – 2297 – och lät honom gå in under de gula banden. Han gick fram mot brottsplatsen. Man hade ställt upp två strålkastare på var sida om kroppen, vilken låg i en glänta där man kunde se ut över staden. När Bosch närmade sig såg han hur rättstekniker och coronerns folk arbetade på och kring kroppen. Där fanns även en tekniker som dokumenterade allt med en videokamera.

11

I_Connelly_Hotet.indd 11

09-03-17 18.40.14

”Här borta, Harry.”

Bosch vände sig om och fick syn på inspektör Jerry Edgar som lutade sig mot huven på en civil polisbil. Han hade en kopp kaffe i handen och såg ut att vänta. Han tog sig upp från bilen när Bosch närmade sig.

Edgar hade arbetat tillsammans med Bosch förr, när han jobbade på avdelningen i Hollywood. På den tiden ledde Bosch mordroteln. Nu var det Edgar som hade det jobbet. ”Jag väntade mig någon från RHD”, sa Edgar. ”Visste inte att det skulle vara du, grabben.” ”Det är jag.” ”Tänker du jobba ensam?” ”Nej, min partner är på väg.” ”Din nye partner, eller hur? Jag har inte hört något från dig sedan den där röran i Echo Park förra året.” ”Stämmer. Vad har du här, då?”

Bosch ville inte prata om Echo Park med Edgar. Faktiskt inte med någon. Han ville koncentrera sig på den här utredningen. Det här var hans första utredning sedan han hade överförts till särskilda mordroteln. Han visste att det fanns folk som skulle hålla koll på det han gjorde. Vissa av dem hoppades att han skulle misslyckas.

Edgar vände sig om så att Bosch kunde se vad det var som låg utspritt i bakluckan. Bosch tog upp glasögonen och satte på sig dem medan han lutade sig fram för att ta en närmare titt. Det var ganska mörkt, men han kunde se en rad bevispåsar. Var och en av påsarna innehöll föremål som man hade funnit på den döde. Det var en plånbok, en nyckelring och en id-bricka som kunde klämmas fast. Det fanns även en klämma med en tjock bunt sedlar och en BlackBerry som fortfarande var påslagen. Den gröna lampan blinkade, och den var redo att överföra samtal som dess ägare varken skulle ringa eller ta emot.

12

I_Connelly_Hotet.indd 12

09-03-17 18.40.14

”Coronerns kille gav mig det här alldeles nyss”, sa Edgar. ”De borde vara klara med kroppen om ungefär tio minuter.”

Bosch tog upp påsen med id-brickan och vinklade den mot ljuset. Det stod Saint Agatha’s Kvinnoklinik på den. Det fanns även ett fotografi som föreställde en man med mörkt hår och mörka ögon.

Enligt id-brickan var det Dr. Stanley Kent. Han log mot kameran.

Bosch såg att brickan även var ett inpasseringskort som man kunde öppna låsta dörrar med. ”Pratar du ofta med Kiz?” frågade Edgar.

Han syftade på Boschs före detta partner som hade fått ett chefsjobb på OCP – polischefens stab – efter Echo Park. ”Inte ofta. Men hon mår bra.”

Bosch fortsatte med de andra bevispåsarna och ville prata mind­ re om Kiz Rider och mera om utredningen. ”Du kan väl berätta vad du fått reda på, Jerry?” sa han. ”Så gärna”, sa Edgar. ”Liket hittades för ungefär en timme sedan. Du såg ju skyltarna så det är förbjudet att parkera och att vistas här efter mörkrets inbrott. Hollywoodpolisen kör alltid förbi här några gånger på natten för att jaga bort smygtittare. Det håller de rika ortsborna på gott humör. Jag har hört att det där huset är Madonnas. Eller rättare sagt var.”

Han pekade på en stor lyxvilla som låg några hundra meter från gläntan. I månljuset syntes en silhuett av ett torn. Lyxvillans fasad var randig och skiftade i rostbrunt och gult som en kyrka i Toscana.

Villan låg på en avsats och den som tittade ut genom dess fönster bjöds på en fantastisk vy över staden nedanför. Bosch föreställde sig hur popstjärnan stod i tornet och tittade ner på den stad hon härskade över.

Bosch vände sig mot sin gamle partner och inväntade resten av rapporten. ”Polisbilen kör förbi kring elvasnåret och ser Porschen med hu13

I_Connelly_Hotet.indd 13

09-03-17 18.40.14

ven öppen. Motorn sitter bak på de där modellerna, Harry. Det betyder att bagageutrymmet var öppet.” ”Jag fattar.” ”Du visste alltså redan det. Hur som helst, polisbilen kör fram, det sitter ingen i Porschen och de ser ingen i närheten så poliserna kliver ur bilen. En av dem går fram till gläntan och hittar vår kille.

Han ligger med ansiktet nedåt och har fått två i nacken. En avrättning helt enkelt.”

Bosch nickade mot id-brickan i bevispåsen. ”Är det här han, Stanley Kent?” ”Det ser så ut. Enligt brickan och plånboken är han Stanley Kent, en fyrtiotvååring som bor alldeles i närheten på Arrowhead Drive. Vi kollade Porschens registreringsnummer och den ägs av ett företag som heter K & K Medical Physicists. Jag kollade precis upp Kent och han visade sig vara rätt fläckfri. Några fortkörningar med Porschen men det är allt. En laglydig person.”

Bosch nickade medan han tog in all information. ”Jag är inte ett dugg ledsen för att du tar över den här utredningen, Harry”, sa Edgar. ”Min ena partner har en rättegång den här månaden och min andra lämnade jag kvar vid dagens första brottsplats – tre skjutna till döds och en fjärde ligger på intensiven på Queen of Angels.”

Bosch kom ihåg att Hollywoodpolisens mordrotel körde med tremannalag i stället för vanliga partnersamarbeten. ”Kan de tre skjutna ha någon koppling till det här?”

Han pekade mot rättsteknikerna som arbetade kring kroppen vid utsiktsplatsen. ”Nej, det var vanlig gängrelaterad skottlossning”, sa Edgar. ”Jag tror att det här handlar om något helt annat och jag är glad att du tar över.” ”Bra”, sa Bosch. ”Jag ska släppa i väg dig så fort jag kan. Har 14

I_Connelly_Hotet.indd 14

09-03-17 18.40.14

någon kollat upp bilen ännu?” ”Egentligen inte. Väntade på dig.” ”Okej. Har någon åkt till offrets bostad på Arrow­head?” ”Det blir nej på den frågan också.” ”Har någon knackat dörr?” ”Inte ännu. Vi började med brottsplatsen.”

Det var uppenbart att Edgar tidigt hade insett att utredningen skulle skickas vidare till RHD. Bosch irriterades av att man inte hade gjort något, men samtidigt betydde det att han och Ferras skulle få ta hand om allt från början, vilket inte alls var negativt.

Inom polismyndigheten var det inte alls ovanligt att utredningar skadades eller schabblades bort i och med att de lämnades över från distrikten till utredare nere i centrum.

Han tittade bort mot den upplysta gläntan och såg att rättstekniska och coronern hade fem män som arbetade vid eller i närheten av kroppen. ”Jaha”, sa han, ”ni kollar alltså brottsplatsen först. Letade ni efter fotavtryck innan ni lät teknikerna börja arbeta?”

Bosch kunde inte dölja sin irritation. ”Harry”, sa Edgar, med en ton som visade hur irriterad han var över Boschs irritation, ”det kommer flera hundra människor till den här utsiktsplatsen varje dag. Vi hade kunnat leta efter fotavtryck ända fram till jul om vi hade velat lägga tid på det. Jag ansåg att vi inte ville det. Det fanns en kropp på en allmän plats och vi behövde sätta i gång. Dessutom ser det ut att vara ett proffsjobb.

Det betyder att skorna, vapnet, bilen och allt annat redan är borta för länge sedan.”

Bosch nickade. Han ville avsluta det här och gå vidare. ”Okej”, sa han lugnt, ”då antar jag att du kan åka.”

Edgar nickade och Bosch trodde att han kanske var generad. ”Som jag sa, Harry. Jag visste inte att det skulle vara du.”

15

I_Connelly_Hotet.indd 15

09-03-17 18.40.14

Vilket betydde att han inte skulle ha gjort ett slappt jobb åt Harry, bara om det var någon annan från RHD. ”Visst”, sa Bosch. ”Jag förstår.”

När Edgar hade gått gick Bosch tillbaka till sin bil och tog fram sin Maglite ur bakluckan. Han gick tillbaka till Porschen, tog på sig handskar och öppnade förardörren. Han lutade sig in i bilen och såg sig omkring. Det låg en portfölj på passagerarsätet. Den var olåst och när han knäppte upp spännena såg han flera mappar, en miniräknare och flera anteckningsblock, pennor och papper.

Eftersom portföljen låg som den låg på sätet, trodde Bosch att offret förmodligen hade kommit ensam till utsiktsplatsen. Han hade mött mördaren där. Han hade inte haft mördaren med sig. Det, tänkte Bosch, kunde vara betydelsefullt.

Han fortsatte med att öppna handskfacket och då rasade flera id-brickor liknande den man hade hittat på kroppen ned på golvet. Han tog upp en i taget och såg att inpasseringskorten hade utfärdats av olika sjukhus. Men det var samma fotografi och namn på dem, Stanley Kent, den som (antog Bosch) var död i gläntan.

Han lade märke till att det fanns handskrivna anteckningar på baksidan av flera av brickorna. Han tittade på dem en lång stund.

Det var oftast ett antal siffror som avslutades med bokstäverna L eller R och han antog att det var låskombinationer.

Bosch letade ännu längre in i handskfacket och hittade ännu fler id-brickor och inpasseringskort. Såvitt han kunde se hade den döde – om det var Stanley Kent – tillträde till nästan vartenda sjukhus i Los Angeles County. Han hade även låskombinationer till nästan vart och ett av de sjukhusen. Bosch funderade en kort stund på om id- och inpasseringskorten kunde vara förfalskningar som offret hade använt i samband med något slags sjukhusbedrägeri.

Bosch lade tillbaka allting i handskfacket och stängde det. Han tittade sedan under sätena men hittade inget intressant. Han back16

I_Connelly_Hotet.indd 16

09-03-17 18.40.14

ade ut ur bilen och gick till det öppna bagageutrymmet.

Bagageutrymmet var litet och tomt. Men i ljuset från ficklampan lade han märke till att det fanns fyra märken i mattan. Det var uppenbart att det hade stått något fyrkantigt och tungt med fyra hjul eller ben där. Eftersom luckan var öppen var det sannolikt att föremålet – vad det nu var – hade tagits därifrån i samband med mordet. ”Inspektören?”

Bosch vände sig om och lyste i ansiktet på en uniformerad polis.

Det var samme polis som hade antecknat hans namn och nummer vid avspärrningen. Han sänkte ficklampan. ”Vad är det?” ”Det är en FBI-agent här. Hon ber att få tillträde till brottsplatsen.” ”Var är hon?”

Polisen gick före till de gula banden. När Bosch närmade sig fick han syn på en kvinna som stod vid en öppen bildörr. Hon var ensam och hon log inte. Bosch fick en obehaglig känsla i bröstet när han kände igen henne. ”Hej, Harry”, sa hon när hon såg honom. ”Hej, Rachel”, sa han.

17

I_Connelly_Hotet.indd 17

09-03-17 18.40.14