alfhild agrell Dramatiska arbeten
alfhild agrell Dramatiska arbeten inledning och efterskrift
Ingeborg Nordin Hennel
Atrium
Stavning och språk är varsamt moderniserat av förlaget. Bilden på omslaget föreställer Kungliga Dramatiska Teatern i Kungsträdgården (1842-1908).
www.atriumforlag.se © Atrium Förlag, Umeå, 2012 © Till läsaren & Efterskrift: Ingeborg Nordin Hennel Redaktion: Christo Burman, Jenny Berggren © Omslagsbilder och fotografi: Musik- och Teaterbiblioteket © Faksimil: Musik- och Teatermuseet Första svenska utgåvorna: Dramatiska arbeten I, Oscar L. Lamms förlag, Stockholm, 1883 (Räddad, Hvarför?, En hufvudsak) Dramatiska arbeten II, Oscar L. Lamms förlag, Stockholm, 1884 (Dömd, Småstadslif ) En lektion: Konversation i en akt, Jos. Seligmann & C:is förlag, Stockholm, 1884 Ensam: Skådespel i tre akter; Jos. Seligmann & C:is förlag, Stockholm, 1886 En bröllopsdag, Dramawebben (http://www.dramawebben.se), 1886 Vår! Skådespel i två afdelningar, Hugo Gebers förlag, Stockholm, 1889 Putte, i Norrlands Jultidning, Stockholm, 1898 Ingrid: En döds kärlekssaga: Skådespel i tre akter och epilog, Fr. Skoglunds förlag, Stockholm, 1990 Första utgåvan i denna version: Atrium Förlag, Umeå, 2012 Tryckt hos Bulls Graphics, Halmstad, 2012 ISBN: 978-91-86095-27-7 Denna bok är tryckt på FSC-märkt papper, för miljöns skull.
innehåll Till läsaren
7
varför?
13
en huvudsak
39
räddad
67
småstadsliv
129
dömd
209
en lektion
291
ensam
307
en bröllopsdag
367
vår!
397
putte
509
ingrid. en döds kärlekssaga
517
Efterskrift
593
Bibliografi
621
Räddad Interiör i två akter
Urpremiär på Kungliga Dramatiska Teatern, Stockholm, den 18 december 1882. Tryckår: 1883.
personer oscar hjerne, banktjänsteman viola, hans hustru rektorskan, hans mor milde, kamrer nils, barndomsvän till viola en läkare selma carin tjänarinnor hos hjerne ida en springpojke
}
68 | räddad
första akten En vacker salong med flera utgångar. En soffa med ett bord framför står bredvid kakelugnen, där en brasa brinner.
Första scenen viola, oscar viola sitter på en låg stol och blickar in i elden. oscar [i rummet till vänster 1]: Har Dagbladet kommit? viola [spritter till och stiger upp]: Nej, inte ännu. oscar [träder ut klädd i elegant morgonkostym]: Ett sådant fördömt slarv! – Godmorgon, min lilla vän – klockan är över nio. viola: Kanske att pressen är sönder. oscar: Pressen? Ja, den är alltid sönder, om du med sönder menar att den aldrig håller ihop. Fy tusan vad jag känner mig ruskig! viola: Du kom kanske sent hem? [Börjar brodera, vitt broderi.] oscar: Nej tvärtom – det var mycket tidigt. – Apropå, vill du vara snäll och säga åt portvakten, att han låter gasen brinna tills jag kommer hem om nätterna. Det känns så fördömt obehagligt att treva sig fram i mörkret. viola: Det blir dyrt. oscar [sätter sig i ett soffhörn. Gäspar]: Det är möjligt; men jag antar det blir dyrare om jag bryter armar och ben av mig. Men du har just aldrig varit så särdeles stark i beräkningskonsten, du lilla. [Visslar en känd melodi.] Fördömda champagne! Jag önskar champagne
första akten – första scenen | 69
blev så billig, att ingen ville dricka den. [Lägger upp fötterna. Färdig att somna.] Men så säg då något, Viola! viola: Vad skall jag säga? oscar: Ja, visste jag det, kunde det gärna få vara osagt. På dig åtminstone har äktenskapet inverkat lugnande. Nå, så särdeles talträngd har du då aldrig varit, men jag vet inte hur det var – man tyckte att du talade, fast du teg, och dina utbrott av yster munterhet var verkligen förtjusande. Jag minns ännu den där lilla gropen, som bildade sig under högra ögat när du skrattade. Såvida det inte var på någon annan. viola: Det var troligen på – någon annan. oscar [gäspar]: Det är möjligt. Nå, jag beklagar mig visst inte – tvärtom. Det finns så många fjollor som pratar, att det är riktigt väl, att det åtminstone finns en som håller mun. Om ödet helt oförmodat skulle förvandla dig till en sådan där allt begripande, om allt talande dam, så skulle jag bli alldeles förtvivlad. viola : Skulle du? oscar: Ja, jag kan inte fördra kvinnor ”med huvud”, som det heter – min mor alltid undantagen. De har ett sätt att se på en, som är till den grad fatalt. Det är som om de såg nedåt, istället för uppåt. [Gäspar.] Nej, den kvinnliga älskvärdheten trivs bäst inom ett trångt omhölje. En hustru i sino prydno. – Aj, för tusan, jag tror jag bryter nacken av mig! Ge mig en kudde, är du snäll, och så någonting över fötterna. Ni måtte inte ha skött brasan här idag. Tack, tack! – [Smågnolar.] Vad var det jag sade? viola [återtar sin plats efter att ha gett oscar vad han begärt och lagt mera bränsle på elden]: Du talade om en hustru i sino prydno. oscar: Ja, alldeles så, ja. Nåja, det är ungefär, vad du är nuförtiden. viola: Du smickrar mig. oscar: Nej, verkligen! Du lägger inga band på min frihet, du ställer inte till några inkvisitoriska förhör varken när jag går eller kommer; du blir aldrig ond, du avgudar ditt hem och tillber ditt barn. – Apropå, hur mår pysen? viola: Tack, bra.
70 | räddad
oscar: Med ett ord, du skulle vara mönstergill, om du bara inte vore fullt så tyst och allvarsam. Men ingen kan vara fullkomlig här i världen. viola: Nej, det är sant. oscar: Brr! Jag kan ännu inte utan en viss rysning påminna mig det första året av vårt äktenskap. Det var trevligt, när man glad och toujour sådär vid tretiden på morgonen kom hem från en munter middag och fann unga frun utgråten och förstörd sittande vid fönstret insvept i en sjal, frysande och huttrande som en frosspatient. Jag hade naturligtvis blivit rånad, mördad, gått ned mig på isen, fallit nedför en trappa eller i allra lyckligaste fall hamnat i en rännsten med avbrutet ben. [Skrattar.] Att finna ut den helt enkla förklaringsgrunden: några hastigt förrunna timmar i ett glatt lag – det föll dig aldrig in. – viola: Nej, det föll mig aldrig in. oscar: Det vete tusan hur många sådana där mornar du avnarrade mig löftet att komma hem kvällen därpå. viola: Lika många, som löftet bröts. oscar: Ja, det blev naturligtvis följden. Det där är löften som man inte kan hålla, även om man vill. Mannens ställning förvandlas inte genom äktenskapet, endast kvinnans; men det där förstår du inte, du lilla. Men vi ska inte tala om de där barnsligheterna vidare. Du har tagit ditt förstånd till fånga – jag har fått frid i mitt hus och har ingenting vidare att beklaga mig över. Men det var väl också tusan till käring, som inte kommer! Dagbladets ”löpande ärenden” sköts åtminstone högst miserabelt. [Kastar sig gäspande tillbaka i soffan.] viola [gör min av att stiga upp]: Kanske att det är kommet, fast… oscar: Åh nej. I så fall hade nog Selma varit inne med det. [Visslar samma melodi som nyss.] Fördömda melodi att hänga efter! Jaså, det var sant! – Jag reser till landet om måndag. Det är en liten lustresa. viola [ser hastigt upp]: Om måndag! Då skulle ju Alf och jag resa hem till mammas grav.
första akten – första scenen | 71
oscar: Det gör mig verkligen ledsen, min lilla vän, men det hade jag alldeles glömt av. viola: Såå. oscar: Nå, det kan nu inte hjälpas. Du får vara så snäll och skjuta upp din resa. [Stiger upp, sträcker på sig.] viola: Den har blivit uppskjuten nu ett år. oscar: Ja, det kan falla sig sådär förargligt ibland. Men vi kan naturligtvis inte fara från mamma båda två. viola: Nej, naturligtvis inte. [Stiger upp.] Är det något mer du befaller, Oscar? oscar: Befaller, jag? Jag som i hela mitt liv aldrig befallt något. [Skämtande:] Men eftersom du väcker björnen, som sover, så befaller jag dig att inte tillåta din herre och son att hålla serenad varenda morgon, som han gör. Det är han, som narrat upp mig i en sådan här otta idag. viola: Alf skriker ovanligt lite. oscar: Mjuka tjenare! Då måste de, som skriker ovanligt mycket, vara trevliga. Men eftersom vi talar om Alf, så har jag någonting att säga dig, som jag redan tänkt säga länge. viola: Och det skulle vara? oscar: Att du i grund pjåskar bort pojken. viola [liksom omedvetet]: Han är min! oscar: Förlåt, jag antar, att han är vår. Igår, när jag lyfte upp honom framför mig i sadeln, skrek han som en gast, och bössan och sabeln, som han fick, gömde han under sängen. viola: Än sedan? oscar: Än sedan? Jo, jag vill verkligen inte att min son ska bli en sådan där jungfru-Jonas. När jag var så gammal som han kujonerade jag redan pigorna, körde med bandhunden och befallde min fyra år äldre syster ge vika därför att hon var flicka. Men så fick jag också en helt och hållet annan uppfostran. viola: Det är antagligt. oscar: Ja, jag känner ingen kvinna med sådan takt och urskiljning som min mor. Och så har jag tänkt föreslå…
72 | räddad
viola: Vadå? oscar: Jo, att när vi nu är nog lyckliga att för alltid ha henne i vårt hus, ska vi överlämna Alfs uppfostran i hennes händer. viola: Aldrig! oscar: Aldrig är ett ord, som hittills inte förekommit i din äktenskapliga ordbok, Viola, och som inte heller får förekomma. Alfs säng flyttas in till farmor ikväll. Ser du, min lilla hustru, det är lika mycket för din som för barnets skull. Du är för ung, för enfald –, för outvecklad, vill jag säga, för att handha en gosses uppfostran. En gosse kan inte nog tidigt vänjas vid att bära aktning för sig själv och för den plats han är ämnad att fylla i samhället. Av ondska blir kraft, av – Men vart ska du gå? viola: In till Alf. oscar: Men så stanna då! Vad kommer åt dig? Du ser ut… ja, jag vet inte hur. viola: Ska hans säng flyttas ikväll? oscar: Nå, tar du det så hårt, så kan det ju uppskjutas tills vidare. Sätt dig in i saken, ta tid på dig, bara jag slipper se några mulna miner. Ett mulet ansikte förskaffar mig frossbrytningar. viola: Jag har ett annat förslag att göra dig, Oscar: låt din mor överta husets styrelse, hon passar till det bättre än jag; men låt mig få behålla mitt barn! Det är möjligt att jag är enfaldig, men för honom har jag alltid förstånd nog. oscar: Seså, snarstucken till på köpet! viola: Nej, Oscar, jag är inte – – snarstucken. Det ska inte såra mig om din mor öppet lägger sin makt i dagen; jag ska tvärtom ta det som en befrielse. oscar: Befrielse? viola: Den som talar sällan, talar illa. – Jag menar – – – oscar: Ja, ja, ja, jag vet. Befrielse från hushållsbekymren, fast de måtte inte tynga så särdeles mycket, tycker jag. Nej, min lilla vän, därav blir inget. Jag har inte lust låta världen säga, att jag tillbakasätter min hustru för min mor, och jag vet ingenting osmakligare än det där utnötta talet om osämja mellan svärmor och sonhustru. Min
första akten – första scenen | 73
mor är min ärade gäst och kommer så att förbli. Däremot är det både min önskan och min vilja att du som hittills i tysthet rättar dig efter hennes anvisningar. Hennes inflytande har redan på ett lyckligt sätt gjort sig gällande. Men efter vi talar om hushåll så ska jag i övermorgon ha middag för en sju åtta herrar; Björnklo, Typen och några till. Farbror Milde bjuder jag väl också fast han är elak som själva hin. Men han sätter åtminstone piff på anrättningarna. viola [trött]: Hushållspengarna är slut. oscar: Nu igen? [viola framlägger en hushållsbok, vilken han skjuter från sig.] oscar [skrattande]: Nej, förskona mig! Jag känner till det där: 10 öre grädde, 25 öre bröd, 12 öre blanksmörja… men de egentliga posterna uteglöms alltid. violar: Du har aldrig sett igenom mina räkenskaper. oscar: Nej, det aktar jag mig för; men pengarna kan inte vara slut. viola: Jo. oscar: Ja, det är sant – Alf har fått ny sammetsrock och broderade stövletter den här veckan. Unga herrn går klädd som en prins och prinsens apanage kostar pengar. viola: Alfs toalett! – [Hejdar sig plötsligt.] oscar: Vad ville du säga? viola: Ingenting. oscar: Kom emellertid fördömt olägligt, det här; jag har nyss gett ut 300 kronor för cigarrer. Nå, det kan inte hjälpas. [Ger viola pengar.] Men du måste verkligen försöka att hushålla, Viola. Pengar försvinner som…
Andra scenen de förra, selma selma [från fonden]: Här är bladet. oscar: Äntligen! [viola går till vänster 2.]
74 | räddad
selma: Gumman har varit sjuk. oscar: Åtminstone måste hennes åkomma inte vara någon ”gångbar” sjuka. Lyckligtvis känner jag botemedlet. Se här! [Kastar en slant åt selma.] Be henne ”stiga upp” i ordentlig tid imorgon, eljest ska hon få med mig att skaffa. [selma går i fonden. oscar sätter sig och läser tidningen.] Brr! En ledare på tre spalter! Nej, tacka vet jag då Nyheterna; den ger en vad man tål. [Mumlar:] Födda… döda… Teatrarna… Storan: Faust – Nya: Othello. Bara skräp! Mindre: inget spektakel. – Ryske kejsarens kröning. – Ingen människa på jorden har väl haft så svårt att bli smord som den mannen. – Här har vi det. Stockholm den 12 mars. Är det den tolfte idag? Fördömda champagne! Viola! – Viola! – [viola kommer från vänster 2.] Det är den tolfte idag. viola: Ja, jag vet det. oscar: Du vet det och har naturligtvis inte kunnat påminna mig. Mammas födelsedag och ingenting gjort för att fira den! Vad ska hon tänka? viola: Troligtvis ingenting. oscar: Det är inte alla som har den utvägen att tillgå. Och att det skulle hända i år, när hon för första gången vistas under mitt tak och tanken på vad hon förlorat borde ha gjort mig dubbelt öm, dubbelt uppmärksam. Åh, det är oförlåtligt! Men kanske det ännu inte är för sent! Med sin vanliga takt stannar nog mamma längre än vanligt på sina rum idag, i tanke att vi har några anordningar att göra. Se här är 10 kronor. Skicka genast till Faxén efter två buketter. viola: Två, Oscar! oscar: Ja, naturligtvis. En från mig och en från dig, du lilla enfald! Själv ska jag springa in till Lejas och försöka att få tag i några småsaker. Duka under tiden kaffebord härinne så prydligt du kan och… [Går till vänster 1. viola står orörlig med tian i hand till dess oscar strax därpå kommer tillbaka, klädd i promenaddräkt.] Vad, har du inte gått ännu? Nå, då är det så gott att jag uträttar kommissionen själv. [Tar upp ett par handskar ur fickan, varvid ett
första akten – andra scenen | 75
fotografiporträtt osett faller till golvet.] Hatten – jaså, den har jag därute. [Går i fonden.] viola [går fram till spegeln och stryker med handen över högra kinden]: Kanske att det var någon annan. [Får se porträttet och läser på baksidan:] ”Till Murre från Mirra!” [Står länge försjunken i tankar. Spritter till när klockan slår tio, stoppar porträttet i fickan och ringer först en, så flera gånger. Slutligen sticker selma in huvudet genom fonddörren.] selma [snäsigt]: Vad är det om? viola: Selma ska ta fram bättre kaffeservisen och… selma: Jag har inte tid; jag ska borsta gamla fruns klänning. [Stänger igen dörren.] [viola trycker händerna mot tinningarna och ringer ännu en gång, nu två gånger strax efter varandra. Slutligen sticker carin in huvudet genom dörren till höger.] carin: Det är ett förfärligt väsen frun håller. viola: Alf ska ha sin mjölk genast. carin: Jag ska koka rektorskans hälsote först. viola: Det är min svärmors födelsedag idag, kaffet kommer att drickas härinne och då får barnet vänta för länge. carin [uppklarnande]: Hå, jag måtte säga! viola: Skicka in Selma med mjölken genast! [viola går till vänster 2.] carin: Rektorskans födelsedag! Då kommer det att vankas något. [Går.] [Scenen står tom några ögonblick, sedan kommer selma, bärande en kopp mjölk på en bricka samt diverse för dukandet av ett bord.] selma: Här är mjölken, frun. Jaså, hon är inne hos pojken. Idag är det bäst att vara slät, ty känner jag herrn rätt, så kommer det allt att dansa slantar. [Går mot vänster, men möter i dörren viola.] Här är mjölken, frun. viola [tar mjölken]: Ta fram bästa kaffeservisen och duka kaffebord härinne! Sätt även blomvaserna på bordet! [Går till vänster 2.] selma [dukar]: Också ett påhitt att duka kaffebordet härinne. Herregud, ett sådant våp frun är! Nej, tacka vet jag då gamla frun! Hon
76 | räddad
kan då både tala och svara och frikostig är hon med. Och herrn? Ja, han är då så söt att man kan äta upp honom. Så vaserna – jaså det var sant! Bästa kopparna också gudbevars. Nå, det gör ingenting när det är åt rektorskan. [Öppnar ett elegant skåp och tar fram dyrbara kaffekoppar.] Sådär ja, nu fattas bara småbrödet och grädden. [Går i fonden, men kommer strax tillbaka med det omtalade. Ropar:] Nu, frun, är det färdigt. [viola kommer in.] Är det bra såhär? viola [utan att se på bordet]: Mycket bra. selma [inställsamt]: Hur gammal blir rektorskan? [När inte viola svarar:] Lönar visst att kosta krut på den kråkan! [Går i fonden.] [viola tar fram porträttet, betraktar det ännu en gång och lägger det sedan på golvet, så att det inte alltför mycket faller i ögonen.]
Tredje scenen viola, oscar
oscar [hastigt från fonden med två blombuketter, ett paket m.m.]: Puh, så varm jag är! Mamma är inte vaken, gudskelov! Är inte blommorna charmanta? Rosor ä’ rara ännu. Och se här har jag köpt ett dussin handskar, en ask parfymer och se här – [Tar fram en stickad sjal.] Är den inte präktig? Jag fick se den i bikupans fönster och tänkte genast, att den kunde vara en passande present från dig. Du har naturligtvis arbetat den själv. Det är en uppmärksamhet, som mamma haft rätt att fordra. [Får se porträttet och stoppar det hastigt på sig. Förvirrad:] Men jag begriper inte vad det är som fattas det här bordet; det ser så kallt och stelt ut… jag…
Fjärde scenen
de förra, rektorskan rektorskan [från höger]: Godmorgon, mina barn. Jag fruktar att jag försovit mig. Men det är Violas fel, som gjort min säng alltför mjuk och inbjudande. Men vad vill all denna prakt säga?
första akten – fjärde scenen | 77
alfhild agrell Dramatiska arbeten