9789197785907

ISBN: 978-91-977859-0-7 Š Daniel Edfeldt 2009 Omslag: Annie Rodrigue Utgiven av JBT Tryckt i Kina 8

Gruffarna och drak채gget

Daniel Edfeldt

7

Prolog Om man hittills av någon anledning aldrig haft nöjet att stöta på en gruff finns följande korta beskrivning att läsa ur "Stora Uppslagsverket om Vorkar, Simplar och annat knytt" tredje upplagan. ”Gruffen är en människoliknande varelse vars släkte för enkelhetens skull kan delas upp i två skilda raser; skogsgruffen som lever i små samhällen djupt inne i skogen samt den mer kultiverade och betydligt vanligare stadsgruffen.

Oavsett ras kännetecknas gruffen främst av sina spetsiga öron som slutar i långa, eleganta örontofsar. Hos skogsgruffen antar tofsarna oftast en neutral, dämpad nyans som gör det lätt för gruffen att smälta in i den grönskande omgivningen. Hos stadsgruffen däremot kan tofsarna anta de mest makalösa och färgsprakande kulörer som av ännu okänd anledning lämpar sig bra i stadsmiljö. Gruffen kan lätt förväxlas med människan men är kortare till växten och bär i regel kläder som matchar färgen på deras örontofsar.

Generellt är gruffen av god karaktär och kan ofta ses avnjuta en varm kopp rabarber-te framför brasan, då helst iklädd yllepyjamas.”

7

Kapitel 1 ”TROLL!” vrålade gruffen och störtade in genom ytterdörren. ”DRA MIG BAKLÄNGES PÅ EN LITEN KÄRRA JAG HAR ETT TROLL PÅ VINDEN!” Tavas tittade förvånat upp över kanten på morgontidningen.

Den stora gruffen som precis slängt upp hans ytterdörr stod nu och flåsade ansträngt i den lilla hallen. ”God morgon Falder”, sade han. ”Ska du inte sätta dig du verkar lite upprörd?”

Tavas vek ihop tidningen och nickade mot den tomma stolen på andra sidan köksbordet.

Den stora gruffen blängde på honom. ”Sätta mig hit och sätta mig dit! Jag har ett troll på vinden och du vill att jag ska sätta mig?” Falder drog sig desperat i sina båda illgröna örontofsar. ”Trollet förstör ju allting däruppe … det … det …” Med en tung duns satte han sig ned vid köksbordet och började stortjuta.

Tavas plockade raskt fram en näsduk ur bröstfickan och räckte den till sin förtvivlade vän.”Såja, det kommer att ordna 9

sig. Vi ska nog se till att få bort trollet, precis som vi lyckades jaga iväg kloakdvärgen under din diskbänk och den där helgalna trädgårdstomten som förstörde din blomrabatt förra våren.”

Ett ettrigt, visslande ljud hördes från den öppna spisen och Tavas gick dit och krokade av kannan med det kokande tevattnet. Han tog ned två koppar från spiselhällen och medan han hällde upp teet sneglade han bekymrat bort mot sin bäste vän.

Trots att Tavas själv var mycket lång var Falder mer än huvudet högre. Dessutom var han nästan dubbelt så bred som en vanlig gruff. Men trots sin uppseendeväckande storlek och sitt lite vilda utseende var han en mycket känslig gruff som kunde skifta från hjärtskärande gråt till gapskratt på ett ögonblick. För stunden var han dock helt otröstlig. De långa örontofsarna slokade över de breda axlarna och det mörka lockiga håret var rufsigare än vanligt.

Tavas ställde ner tekopparna på en frukostbricka och plockade fram bröd, smör och ost och bar bort alltsammans till köksbordet. Den varma, söta doften från rabarber-teet fick Falder att sluta gråta och när han såg den framdukade frukosten sken han upp för ett ögonblick. Tavas satte sig ned och blåste på det varma teet. ”Så där, berätta nu vad som har hänt så får vi se vad vi kan hitta på för något.”

Falder snöt sig ljudligt och suckade djupt. ”Jag vaknade nu på morgonen av några underliga, hasande ljud från vinden. Jag klev upp ur sängen och började försiktigt smyga uppför trappan. När jag hade kommit halvvägs kände jag en fruktansvärd stank av fotsvett och gamla otvättade kalsonger …”

10

Här var Falder tvungen att ta igen sig ett tag och han bredde sig raskt några ostsmörgåsar som han satte i sig. När han tuggat färdigt fortsatte han: ”Trots den hemska stanken smög jag vidare och var snart framme vid dörren till vinden. Jag kunde höra glas som krossades och hur någon grymtade och slamrade omkring där inne.” Falder lutade sig närmare Tavas och sänkte rösten till en viskning. ”Jag böjde mig fram och kikade in genom nyckelhålet och fick då se ett … ett …” ”Troll?” sade Tavas försiktigt. ”Ja precis!” tjöt Falder och flög upp från stolen. ”Ett stort läskigt, långhårigt troll som stod och tuggade på en av mina pinnstolar. Sedan snöt han sig i min farmors fina gamla linneduk och kliade sig i rumpan med min piassavakvast.” Falder började lufsa omkring i det lilla köket, frustande och grymtande för att demonstrera hur trollet gjort. När han var färdig satte han sig ned vid bordet och började uppgivet gråta igen.

Tavas funderade en stund och gick sedan bort till en av de många bokhyllor som stod uppradade längs väggen bredvid den öppna spisen. Han sökte bland hyllorna och tog fram burkar och flaskor som han synade och sedan missbelåtet ställde tillbaka. Så kom han plötsligt ihåg var han ställt det han sökte efter och han gick fram till den lilla dörren som ledde in till utrymmet under trappan. Han tvekade en kort sekund men öppnade sedan dörren och gick in.

En tung doft av instängda kläder och gamla saker strömmade emot honom. Han blev med ens vemodig och de eleganta, klarblåa örontofsarna slokade. Här hade han stoppat undan alla de konstiga föremål hans föräldrar haft med sig hem från sina expeditioner.

Där hängde ett rep som ändrade längd och färg när man 11

nös och på en hög med gamla tidningar stod ett fågelskelett med två huvuden. Bredvid några trälådor i ett av hörnen stod ett gigantiskt fickur med visare som gick baklänges och på en piedestal, under en ostkupa av glas, svävade ett par hornbågade glasögon stilla i luften. Tavas tog sig försiktigt förbi de svävande glasögonen och gick fram till en bokhylla som stod inklämd under trappan. Han började leta bland hyllorna och när han flyttade på några kittliga glasflaskor, som blygt fnissade åt honom, råkade han stöta till en mossig liten sten.

Stenen gav ifrån sig några ängsligt pipande ljud och med en hög knall försvann den för att sekunden senare dyka upp bakom ett par stora spiralformade horn på golvet. Stenen fortsatte med sitt ängsliga pipande och när Tavas vände sig om hördes en ny knall och den här gången dök stenen upp bredvid en trave med tjocka böcker. Där i skydd av mörkret tystnade den och lade sig till ro.

Tavas skakade på huvudet åt den underliga stenen och höjde sedan blicken mot klädstången som satt monterad i taket.

På de många galgarna hängde rockar och kappor i en prydlig rad. Han drog långsamt handen längs den blå höstrocken hans pappa brukat använda. Plötsligt kände han sig ensammast i världen och han ångrade att han gått in under trappan.

För några år sedan hade Tavas föräldrar gett sig iväg på en av sina expeditioner och aldrig synts till mer. Ingen visste vart de hade tagit vägen och när Tavas var yngre hade han ofta begett sig ut ur staden för att vänta vid skogsbrynet i hopp om att få se sina föräldrar komma gåendes längs den vindlande skogsstigen. I timmar kunde han sitta vid vägkanten och stirra in bland träden tills skymningen kom och han med gråten i halsen varit tvungen att gå hem igen. När han blev 12

äldre hade det gått allt längre mellan turerna till skogen och nu när han tänkte efter kom han faktiskt inte ihåg när han senast gett sig av för att vänta på dem.

När hans föräldrar försvunnit hade han fått bo hos sin käre gamle morfar men när han gått bort två år senare hade Tavas fått klara sig själv. Men för att vara en gruff utan vare sig mamma eller pappa hade han klarat sig fint.

Plötsligt kände han något i en av ytterfickorna på rocken.

Förbryllad stoppade han ned handen och tog upp en liten bok, inbunden i brunt läder. Nyfiket bläddrade han upp första sidan och läste den korta rad som stod där: EXPEDITION DÖDSKLIPPAN. Han fortsatte bläddra men resten av sidorna var tomma.

Expedition Dödsklippan … kunde det ha varit den expedition hans föräldrar gav sig ut på och aldrig kom tillbaka från?

Tavas strök med fingrarna längs bokens framsida. Han kunde känna den fina läderstrukturen under fingertopparna.

Hans pappa måste ha glömt kvar boken i rockfickan och sedan av misstag tagit på sig en annan rock när de gett sig av.

Tavas stod ett tag och grubblade men så hörde han den dämpade gråten från Falder och han kom med ens ihåg varför han gått in under trappan. Även om upptäckten var nog så spännande fick han fundera på boken senare. Han stoppade tillbaka den i rockfickan och återgick till att leta bland sakerna i bokhyllan.

Snart hade han funnit det han sökte efter och han plockade ned en stor grön konservburk vars etikett visade ett fruktansvärt trollansikte täckt med ett stort rött kryss. Han vände på 13

konservburken och synade den lilla spretiga texten på undersidan. ”Hmm få se nu … bäst-före-datum är den andra tisdagen under den tredje månaden nästa år. Den här blir perfekt.”

Han gick ut ur den lilla skrubben och stängde dörren efter sig. Så gick han tillbaka till köksbordet och ställde burken framför Falder. ”Vad är det där för något?” Falder torkade bort tårarna med rockärmen och tittade nyfiket på burken. ”Det här min vän, är en konserverad trollskrämmare”, sade Tavas och log.

Falder tittade skeptiskt på den gröna konservburken och läste texten på etiketten; ”Fru Maples Prima Trollskrämmare. Tror du verkligen att den där burken kan hjälpa mig att bli kvitt trollet?”

Tavas ryckte på axlarna. ”Tja det är som sagt en trollskrämmare, så det borde fungera. Nu har jag ju aldrig använt någon förut men vad annars skulle den vara bra till än att skrämma bort troll.”

Tavas tog upp burken och gick bort till hatthyllan bredvid ytterdörren. Han drog på sig sin mörkblå rock, stoppade burken med trollskrämmaren i fickan och snörade på sig sina skor. Så vände han sig om mot Falder som fortfarande satt kvar vid bordet. ”Ja men kom nu då, vi har ett troll att skrämma iväg.” ”Visst”, sade Falder med munnen full av ostsmörgås. ”Jag ska bara skölja ned den här smörgåsen med lite mera te.”

14

Kapitel 2 De klev ut i den morgontysta gränden och började småspringa förbi de vita tvåvåningshusen, som med sina tegeltak och inbjudande farstukvistar stod uppradade längs med den kullerstensbelagda gatan. Nattens regnande hade gjort luften fräsch och trots att sommaren gick mot sitt slut och solen ännu inte stigit upp över hustaken var det behagligt varmt i luften.

De kom snart fram till slutet av gränden och skulle precis svänga in på en liten tvärgata när Falder halkade till och klev snett på den våta kullerstenen. Med ett förvånat tjut tappade han balansen och störtade rätt in genom en öppen stalldörr och försvann utom synhåll. Det blev ett fasligt liv därinne och när Falder linkade ut var han allt annat än glad. ”Den här kullerstenen gör mig galen.” Han spottade och fräste för att bli kvitt halmstråna som letat sig in i munnen. ”Det där var tredje vurpan i år. TREDJE VURPAN!” Högt och ljudligt började han förbanna den förrädiska kullerstenen och Tavas var tvungen att vända sig om för att inte börja gapskratta.

15

Just kullerstenen hade för några år sedan skapat en våldsam debatt när det lagom till Gruffköpings 500-års-jubileum beslutats att samtliga gator skulle beläggas med den stora, ojämna stenen. Staden hade sedan dess upplevt en lavinartad ökning av fotskador och skrubbsår och statistiken för lättare personskador lyste rött i protokollen. Men en stad med kullersten ansågs vara något alldeles speciellt och trots långa protestlistor från förnäma gruffdamer med klackskor, hade Stadsrådet med borgmästaren i spetsen enats om att några stukade fötter ändå var ett ganska överkomligt pris för den exklusiva kullerstenen.

Falder fortsatte att svära över kullerstenen tills en förbipasserande grufftant argt hyssjade åt honom. Han såg ursäktande på den gamla grufftanten och gned sig över ankeln, men foten hade klarat sig bra och snart kunde de båda gruffarna fortsätta.

De sprang vidare genom stadens labyrintliknande gränder.

Lyckligtvis var det nästan grufftomt på gatorna och när de passerat förbi den gamla kyrkoruinen och värdshuset Lilla Fågeln var de snart framme vid hamnkvarteren och Träskpaddsgatan där Falder bodde.

På den smala, lite ljusskygga hamngatan trängdes skumma butiker med små vingliga fiskebodar och lite här och var stod jättelika flervåningshus som hotfullt lutade sig över gatan och skymde solen. Här fanns hus med mystiska utbyggnader, rangliga torn och underliga dörrar och en bit längre ned på gatan stod ett hus byggt av gamla vrakdelar och drivved. I huset bodde en gammal pirat som slagit sig till ro i staden och som nu brukade sitta på verandan och roa små grufflingar med spännande historier om gömda skatter och stora 16

sjöslag. Men just den här speciella morgonen var det inte den gamle piraten och hans historier som var Träskpaddsgatans stora dragplåster.

Utanför Falders hus, som med sin skeva husfasad och olikfärgade takplattor hörde till de mer normala husen på gatan, hade en liten grupp morgonpigga gruffar samlats. Med stora ögon och munnarna på vid gavel stirrade de upp mot Falders vind och gav ifrån sig små hänförda utrop som ”oj” och ”jösses” när stolar, vaser och resväskor i en strid ström for ut genom vindsfönstren. ”Hallå där, schas, här finns inget att se”, hojtade Falder när de kom springande. Han viftade med armarna åt de nyfikna gruffarna och försökte mota bort dem därifrån. I samma stund landade en stor tung vas på gatan bredvid honom. Vasen exploderade i en skur av skärvor och samlingen av gruffar gav ifrån sig ett gemensamt rop av skräckblandad förtjusning och en gruff med långt rött hår och fräknar blev så till sig att han klappade händer av upphetsning.

Falder gav upp sina försök att få dem därifrån och tillsammans med Tavas sprang han in i huset och drog igen dörren efter dem med en smäll. ”Usch vad det stinker”, sade Tavas och höll för näsan. ”Nog har du fått besök av ett troll alltid.”

De stod stilla ett tag och hämtade andan samtidigt som de kunde höra hur trollet bökade omkring där uppe på vinden. ”Jag hoppas verkligen att den där trollskrämmaren fungerar”, mumlade Falder.

De smög igenom hallen, fortsatte vidare förbi det stora köket och började tassa uppför den vingliga trappan till vinden.

17

Några extra kraftfulla dunsar fick damm att singla ner på dem från plankorna i taket och de tittade oroligt på varandra. Snart var de framme vid dörren in till vinden. Tavas böjde sig fram och kikade in genom nyckelhålet.

Inne på vinden var allt i en enda röra och mitt bland sönderslagna möbler, upprivna kuddar och krossat glas stod trollet. Tavas stirrade fascinerat på den groteska varelsen.

Trollet var mycket större än Falder och hade långt stripigt hår som hängde ned över de enorma axlarna. Det var klätt i ett grått höftskynke men måste även ha hittat Falders gamla farmors finkläder, för på det stora knotiga huvudet satt en blommig sommarhatt på sned och runt den grova halsen hängde en broderad sjal. Med överkroppen svagt framåtlutad lufsade trollet snörvlande omkring på vinden och förstörde allt den kom i närheten av.

Tavas hade sett tillräckligt. Han tog fram konservburken med trollskrämmaren ur rockfickan och började lirka av locket. Under språngmarschen hade han läst instruktionerna på baksidan av burken och visste nu ungefär hur trollskrämmaren fungerade. Med ett skarpt pysande gick locket upp och ut på golvet gled en grön maskliknande varelse. ”Men fy vad den ser äcklig ut”, viskade Falder och tog ofrivilligt ett kliv bakåt.

Tavas tog försiktigt tag i ena änden på trollskrämmaren och lyfte upp den. Väsande slingrade den sig fram och tillbaka i skenet från fotogenlampan i taket och Tavas tog ett stadigare tag om den slemmiga kroppen. Han knäppte till trollskrämmaren med pekfingret och ett litet svart huvud blev synligt på den nedre änden. Med långsamma rörelser började han vrida runt huvudet och ju fler varv han vred desto större och tjockare blev den maskliknande trollskrämmaren.

18

Tavas fortsatte vrida och nu ändrade den färg. Den gick från grön till röd och sedan till mörklila. När så trollskrämmaren började ge ifrån sig några konstiga hickande ljud och blivit så stor att den nästan var klotrund lade Tavas ned den på golvet. Trollskrämmaren började vibrera och med ett högt smackande ljud dök plötsligt åtta ben och en stor putande mun fram. Den gav ifrån sig ett högt tjutande och Tavas böjde sig snabbt ner och knep ihop de flottiga läpparna. ”Är du beredd?” Han kämpade för att hålla fast trollskrämmaren som vilt sprattlade omkring med de många benen. ”Jag räknar till tre, sedan öppnar du dörren så jag kan slänga in den på vinden. Okej?”

Falder nickade till svar och lade handen på dörrhandtaget. ”Ett … två … TRE!” Falder slet upp dörren och i samma ögonblick slängde Tavas snabbt in den tjutande trollskrämmaren. ”Fort stäng dörren och håll för öronen!”

Falder slängde igen dörren och satte kvickt händerna för öronen.

Genom den stängda dörren kunde de höra hur trollet vrålade av skräck. Falder kikade in genom nyckelhålet och såg hur det vettskrämda trollet förtvivlat backade bort från trollskrämmaren som med hiskeliga tjut skuttade runt på vinden.

Trollet hade snart fått nog. Med två klumpiga steg vände det sig om och kastade sig ut genom ett fönster tätt följt av den tjutande trollskrämmaren.

På gatan utanför blev det ett förfärligt oljud. Skriken från de överraskade gruffarna blandades med trollets brölande och trollskrämmarens genomträngande tjut. Tavas och Falder tittade på varandra. Sedan sprang de kvickt ner för trappan och ut genom dörren där de precis hann se hur trollet och 19

trollskrämmaren försvann nedåt gatan.

Utanför Falders hus rådde kaos. Några av gruffarna som nyfiket stått och tittat på vaggade nu ojandes omkring och höll sig för sina arma huvuden. Gruffen med fräknarna och det långa röda håret hade i vild förtvivlan hoppat ner med huvudet före i en tunna och lite varstans låg små förnäma gruffdamer och tog sig för anklarna.

Lyckligtvis hade någon kallat på polis för på en tvärgata en bit därifrån kom en polishästskjuts i rasande fart tätt följt av två ambulanskärror.

Läkarna tog hand om de chockade gruffarna som snabbt lades på bår och plåstrades om. Samtidigt gick poliserna runt och försökte ta reda på vad som hade hänt. Efter mycket pekande och gestikulerande kom en av poliserna fram till Tavas och Falder.

Polisen var en myndig gruff med nykammad slokmustasch och örontofsarna prydligt instoppade under den svarta polishjälmen. Han tog fram penna och anteckningsblock och spände sedan ögonen i de båda gruffarna. ”Jaha ni har tydligen haft trollbesök, stämmer det?” ”Jo, det är sant, men trollet är borta nu”, sade Falder och nickade mot Tavas. ”Tavas här skrämde bort det med en konserverad trollskrämmare.”

Den myndiga polisen med slokmustaschen nickade kort till svar samtidigt som han flitigt noterade i anteckningsblocket. ”Ja det var då verkligen tur för er att ni hade tillgång till en trollskrämmare. Troll som smyger sig in i gruffhus är verkligen inte att leka med, speciellt inte vid den här tiden på året när de nyss har vaknat och är på jakt efter mat.”

Polisen fortsatte att anteckna och tittade sig sedan strängt 20

omkring på sakerna som låg slängda på gatan. ”Jag förmodar att det här är era saker?” ”Ja konstapeln”, svarade Falder och drog sig nervöst i ena örontofsen. ”Se då till att de försvinner härifrån omedelbart. Här får inte ligga saker och skräpa hur som helst och när du är klar kan du fylla i den här.” Polisen tog fram ett tjockt block ur innerfickan på uniformen och rev av en blankett som han gav till Falder.

Falder tog emot blanketten och läste högt: ”Ersättningsansökan vid förstörelse av inventarier i hus/gryt/grotta och/eller andra former av boende.” ”Det stämmer”, sade polisen barskt och hötte med pennan. ”Fyll i den och lämna den till Ersättningsenheten vid Rådhuset så hjälper de till när de har tid. Observera att ej korrekt ifylld ersättningsblankett kan medföra mindre skadebelopp.” ”Ja konstapeln, det är uppfattat”, sade Falder och var på vippen att ställa sig i givakt och salutera den barske gruffen.

Polisen med slokmustaschen öppnade munnen för att fortsätta sin predikan när en annan polis kom fram och viskade något i hans öra. ”Vad är det du säger gruff!” utbrast han upprört. ”Kvickt in i hästskjutsen så åker vi iväg på en gång.” Han vände sig om mot Tavas och Falder. ”Plikten kallar mina herrar. Trollskrämmaren har tydligen slutat verka och trollet har nu jagat upp herr och fru Balterbäng med tillhörande hund i ett träd på Havrevägen. Adjö!”

Han hoppade spänstigt upp i polishästskjutsen som med påslagna sirener snabbt begav sig av därifrån.

21

”Vilken typ va”, muttrade Falder och synade en gammal koffert som trollet slängt ut. ”Ja troll kan verkligen ställa till oreda, det är ett som är säkert.”

Falder såg frågande ut. ”Jag pratade inte om trollet. Jag menade den där peka-med-hela-handen polisen med den stora slokmustaschen.” Falder skakade på huvudet. ”Det var väl ändå inte jag som gjorde fel, eller hur? Jag menar hur ska jag kunna hjälpa att ett stort troll slängde ut mina saker på gatan?”

Han tittade sig omkring och plockade upp en kastrull som han satte på huvudet. Sedan spände han ögonen i en intet ont anande gruff som precis gick förbi dem. ”Hallå där medborgare! Fyll i den här blanketten och plocka sedan upp det här skräpet och det fort för jag ska hem och olja in min enorma slokmustasch.”

Den stackars gruffen såg förskräckt på Falder och snabbade sedan på sina steg för att kvickt försvinna runt ett hörn.

Falder vände sig om mot Tavas och log brett. Sedan började de gapskratta och var tvungna att sätta sig ned en stund, mitt bland alla trasiga stolar och sönderslagna serviser.

När de skrattat färdigt och torkat tårarna hade all frustration runnit av dem. De bar in sakerna och lade dem vid trappan upp till vinden. ”Fy, den här stanken kommer aldrig att försvinna, den sticker i näsan.” Falder nös. ”Det ordnar sig nog”, sade Tavas och klappade honom tröstande på ryggen. ”Kom nu så hjälper jag dig att städa upp på vinden.”

22