Den osannolika
Mรถbelsnickarskolan
Foto: Linda Lundin
Den osannolika
Möbelsnickarskolan
En samling berättelser om GLÄDJEN i ATT GÅ TILL SKOLAN
Intervjuer och sammanställning av Ann-Sofie Hammarström Östergren
Foto: Linda Lundin
Utgiven av Lilla blå tornet 2012 www.lillablatornet.se Copyright © Ann-Sofie Hammarström Östergren 2012 Foto: Pärm och smutstitelsida: Linda Lundin 2010 Där inget annat angetts: Anders Östergrens och Hans-Olof Olssons privata Okända fotografer ur skolans album Ann-Sofie Hammarström Östergren Illustrationer: Anders Östergren på sidorna 65, 93, 111, 112, 146, 149, 164, 204-207 Formgivning: Ann-Sofie Hammarström Östergren Tryck: Bulls Graphics, Halmstad, 2012 Sponsorer: Upplands Väsby kommun Ernst P. AB, Göteborg ISBN 978-91-637-0847-3
förord Möblerna är medlet, inte målet*. Det har getts många liknelser för Möbelsnickarskolan; ett vattenhål, ett fritids, en trivsam plats att hitta sig själv på, en brytpunkt, en andningspaus. Den roligaste kom naturligtvis från Hans-Olof i samband med nån fundering: Skolan är en kreativ hållplats medan man väntar på bussen vidare i livet. Plötsligt kommer det en buss man inte väntat sig, och den kan man ta... Möbelsnickarskolan behöver dokumenteras! Insikten kom en höstdag 2009 då jag väntade på Anders utanför skolan. Att vara gift med honom har gett mig en inblick i hur han och Hans-Olof tänker. Jag har fått ta del av historier från skolan både till vardags och i samband med lärarmöten hemma hos oss. – Det måste finnas massor av berättelser, tänkte jag. Det får bli en berättelsebok. Och här är den. Mitt försök att hitta Möbelsnickarskolans själ. Elevlistor från senare år fanns att tillgå men de tidigaste fick återskapas ur Anders goda minne. Urvalet för intervjuerna gjorde jag lite på måfå men med ärlig avsikt att täcka så mycket som möjligt av en trettiosexårig verksamhet. En del intervjuer gjorde jag hmma hos oss i Ödsmarken*. Andra gånger åkte jag ut till snickeriföretag och ibland hälsade jag på hemma hos någon. Det har varit väldigt roligt att träffa alla och ta del av deras berättelser. Lärarnas berättelser ansåg jag avgörande för min avsikt med boken. Eftersom det är svårt att säga var deras utveckling till lurare* startade bad jag dem berätta från början. Och det blev mycket text, kan jag säga. Det förstår alla som känner dem. Under ett par år har jag samlat in och redigerat texter. Jag har sågat, hyvlat, kapat och sammanfogat igen. Ambitionen var att låta personligheter och uttryckssätt lysa igenom och därför har jag försökt låta bli att slipa alltför grundligt. Berättelsen om Möbelsnickarskolan är angelägen. Rent mänskligt med tanke på det hårda klimatet i skola och samhälle med stora skillnader i möjlighet till studier och arbete. För att belysa detta berättar Eva Johansson, tidigare ordförande i skolstyrelsen i Upplands Väsby, om varför hon drev på för att bygga ut KomVux på 80-talet. En angelägen pedagogisk aspekt finns också eftersom berättelsen påvisar att alla i Möbelsnickarskolan når framgång – fast på olika sätt. I motsats till dagens
likformiga skola där alla skall uppnå samma mål och de som inte når målen har misslyckats. Lena Sjömans rapport om Kunskap i hantverk är relevant i sammanhanget. Ett utdrag ur den kom med för att påvisa värdet i hantverksutbildning i en tid då akademisk utbildning får alltmer utrymme. Samtidigt som man lär sig hantverkets grepp och tekniker sker en inre förändring och en intellektuell utveckling. Det synsättet väger tungt på Möbelsnickarskolans våg. Ytterligare en orsak till angelägenhet var nedläggningshotet som kom hösten 2011. Kommunen planerade nedläggning av verksamheten som olönsam utan att beakta andra värden än de ekonomiska. Det uppstod en stillsam men omfattande protest. Lärarna sände ett upprop till tidigare elever och andra med anknytning till verksamheten och fick fin respons. Dessa fantastiska skrifter har överlämnats till kommunledningen. Några få finns med under rubriken Uppropet. I samband med hotet satte jag deadline för boken. Den skulle bli klar följande vår och krisen skulle finnas med oavsett beslut i ärendet. Avgörande i frågan meddelades strax innan påsk 2012; Möbelsnickarskolan kommer att finnas kvar på samma adress men i Folkuniversitetets regi. I kapitlet Fortsättning följer svarar Folkuniversitetet och kommunledningen på frågor om detta. I de novellkorta berättelserna dyker det upp personer, händelser och företeelser som kan behöva en förklaring. De är märkta med en * och finns förklarade i avsnittet *Asterisker. Slutligen vill jag tacka alla som medverkar i boken. Tack för alla trevliga stunder och tack för era fina berättelser. Det har varit ett roligt arbete och det är med stor tillfredsställelse jag ser resultatet. Jag vill rikta ett stort tack till Johanna Backman för insiktsfulla och ärliga kommentarer. Du gav mig ny energi! Martin Östergren ska ha stort tack för sina åtgärder för flödet i texten. Du rätade ut många krokiga meningar. Ett tack också till Lena Sjöman för tillåtelsen att använda dina texter. De var viktiga för helheten. Tack till Hans-Olof och Anders för alla inspirerande möten kring boken samt för stöd och uppmuntran. Till slut ett litet extratack till Anders för markservicen. Du är min bästa! Ann-Sofie Hammarström Östergren Upplands Väsby, 30 april 2012
Foto: Linda Lundin
innehåll
EVALD Avkoppling från vardagsslitet
10
SIGRID & LARS Fortsatte i Hantverksföreningen
12
DOUGLAS Var kompis med Krenov
14
Gesällbrevet Bekräftad fackkunskap
48
TORBJÖRN En skönsjungande slöjdlärare
18
Gesäll & gesällbrev enligt Wikipedia
55
ÅKE Var nöjd med kursen
56
Eva Johansson Funderingar kring vuxenutbildning
22
GÖRAN & NICOLA Gick sina egna vägar
24
JOHAN & NICLAS Det här vill de hålla på med
58
Skolresa För gemensamma upplevelser
29
Möbelsnickarskolans broschyr
62
PER Det går ihop sig i Sigtuna
30
Varför ska man bli möbelsnickare?
65
JANNE & LARS-GÖRAN Det var då vi levde!
32
CONNY & LASSE Säljer produkter på Designtorget
66
YVONNE Fångar utmaningar
36
FRANK & SABINE Ifrågasatte tidigare inställning
70
Recept på en finfin möbelsnickarskola
39
Sture Evlinger En av cheferna
74
SIV Flickor fick inte ha träslöjd
40
LOTTA & NINNI Mådde väldigt bra på skolan
76
ROLF & STEFAN Kan välja sina jobb
42
Utställt Det är viktigt att få visa vad man kan
80 7
MARLENE & KARIN Vi vill ha fler terminer!
122
STEFAN J Farfar och farfarsfar var möbelsnickare
82
LENA Trivdes bäst med handverktyg
126
Möbelsnickarskolans Hästrast
85
KAMILLA Blev en bättre människa
128
CHRISTINA Byggde sig en egen båt
86
HELÉNE Gjorde massor av saker
130
ANDERS K Byggde sitt nya liv
88
ANNIKA & BENGT Har världens finaste verkstad
132
RICO & LARS-GÖRAN Blev vänner för livet
90
ROBIN & PEDER Det ska vara roligt, sa Anders
136
Byggbeskrivning: Byrå med två lock
93
Pippis hållning handlar om god form
138
LINDA & ROLLE Trivdes tillsammans
94
Varför Anders ringde Hans-Olof och ingen annan
144
LIS-BRITT Kan sånt som inte många kan
96
Superkort historik
149
IRA Bygger hus nummer två
98
HANS-OLOF OLSSON Det blev ungefär som vanligt
150
Dalaexpeditionen 1997
8
81
STEFAN A Ville jobba med gamla hus
100
Skoinspektion
165
ANNA & OLOV Målmedvetna och framgångsrika
102
ANDERS ÖSTERGREN Det blev mer och mer på riktigt
166
Lena Sjöman: Utdrag ur intervju med Anders
106
Pedagogiska klubben
193
Lena Sjöman: Kunskap i hantverk
108
Uppropet om stillsam protest mot nedläggning
194
THOMAS & LASSE Datakonsulter blev möbelsnickare
114
Fortsättning följer ... Möbelsnickarskolan går in i en ny era
200
OLA & YNGVE Tog paus för att bygga kulbana
118
*Asterisker
204
9
Foto: Linda Lundin
torbjörn
en skönsjungande slöjdlärare
Det finns en aura som är lite svår att ta på kring det, men det är inspirerande.
Torbjörn tar emot mig efter avslutad lektion. Han är teknik- och slöjdlärare i Runbyskolan. Det är trivsam stämning i hans ljusa slöjdsal. Vi sitter vid en av snickarbänkarna och han berättar om tiden då kursen var ny.
En yngre Torbjörn vid rikthyveln.
Foto: Anders Östergren
18
De hade väl inte tillräckligt med folk så de ringde mig – fast jag hade en utbildning som instrumentmakare och var utbildad på metallsidan. De ansåg mig behörig att hoppa in fast de andra hade gått ett och ett halvt år redan. Jag var på skolan mycket, ibland jobbade jag där långt in på nätterna. På Bajers* var det fasta tider, men annars jobbade jag mycket själv. Det var en rolig tid, mmm. Vi fick börja med att göra fogar och tillverka enklare redskap, som ett ritbräde. Det var basövningar, sinkningar* och tappningar* och annat. Jag har kvar bitarna i en låda som jag visar ungarna ibland. Sen fick vi tillverka enklare möbler och skåp. Jag gjorde en karmstol som jag var lite nöjd med och föremålen kommer jag ihåg, allihop. Parallellt hade vi kurser i ritning och ämneskunskap. Vi var ute och tittade hos trappsnickare och lite olika hantverkare. Det var värdefullt att komma ut och se hur folk jobbade i sådana företag. Vi var mycket runt och kollade in allt möjligt. Vi hälsade på hos antroposoferna, det var roligt. På St Eriksgymnasiet tittade vi på möbeltapetsering. Jag är intresserad av allt hantverk och lärde mig oerhört mycket av att få titta på. Teorin runt tapetsering hade vi sen hemma på kursen. Kursen var nystartad så Anders letade sig fram, och en lärare som håller på och letar är ofta bra, va’. Det finns en aura som är lite svår att ta på kring det, men det är inspirerande. Jag menar att den lärare som försöker hitta sätt att locka andra till kunskap, han är sugen på det. Sen kanske han gör om det några gånger och då det inte är nytt är det inte lika inspirerande längre. Han söker inte utan han vet redan. Ja, det där tror jag gav en hel del, faktiskt. Anders var intresserad av bild också och han lät det lysa igenom. Alla var inte lika intresserade men jag tyckte det var trevligt. Mig har det alltid fänglsat och jag umgicks med många konstnärer då så det passade som hand i handske för mig. Form är nåt som jag jobbar med här också och jag försöker få eleverna inspirerade av att jobba med design.
För mig var det en toppentid, miljön passade mig utmärkt. Det var en väldigt lärorik och viktig tid. Jag var ung och ensam, jag spelade mycket på nätterna och snickrade och körde på bara, det fanns inget stopp. Jag hade lite olika band, ett hette De Rotlösa, det var reggae och afrikanskt, lite multikulturellt. Den tiden, 70-80-talet, var en tid av entreprenörskap. Folk bara gjorde saker. Man gick i skolan och man startade ett band och man gjorde vad som helst, det var inte så märkvärdigt. De frågade om jag ville börja på snickarkursen och jag var hemskt glad att få börja där. Det var en del i allt det andra, en ganska bekymmerslös tid. Man sökte ett jobb och fick det och man sökte en lägenhet och fick den ... haha! Det var en väldigt trevlig tid och det var mest på lust allting. Jag jobbade på lust också som slöjdlärare och var i slöjdsalen mycket mer än jag behövde. Bajers var en välskött fabrik, de hade ordning på allt vad gällde skydd och väl-
Torbjörn i sin välordnade slöjdsal i Runbyskolan.
Torbjörn möller 1978–1981
19
Det har nog påverkat mitt sätt att jobba med slöjd, det tror jag.
digt fin ordning i snickeriet. Alla maskiner fick vi rulla fram och göra i ordning och sen fick vi städa minutiöst efter oss. Jag gjorde en serie om sex stolar. Eftersom det var fabrik kunde man göra serier. Det var en bra del i undervisningen. Idag görs en del gesällprov på Möbelsnickarskolan. Jag är inte så intresserad åt det hållet, utan mer åt industrihållet. Att som snickare kunna göra stora upplagor är också viktigt. Hur man ska tänka med form och funktion. Den aspekten är viktig för mig för att det ska vara intressant. Jag var den enda som kom in på slöjdlärarutbildningen från den kullen eftersom jag hade så stark metalldel. Utbildningen gjorde jag på ett år eftersom man skulle ha all ämneskompetens vad gällde snickeri och metall redan då man sökte in. Det kanske inte är det optimala, men jag saknar det när jag träffar studenter som kommer direkt ur gymnasieskolan idag. Vi hade en mycket större kunskapsbank att ösa ur, eftersom vi var utbildade hantverkare allihop. Förutom att jag fick ett bra betyg från snickarkursen fick jag utvidga mitt musiska skapande. Inte bara poäng i snickeriskicklighet utan snickeriet och snickerikonsten i ett bredare sammanhang. Samtidigt har jag hållit på med en del annat också så det är svårt att säga vad man fick med sig varifrån. Jag tecknade kroki och höll på med musik och byggde instrument och fixade och donade med lite av varje. Det finns en helhet det som jag är väldigt glad över och en stor del i det är snickarkursen. Nu sjunger jag opera som solist i ett gäng i Stockholm. Inte professionellt, vi tjänar inga pengar, det kostar oss pengar. På YouTube sjunger jag Boheme, sök på Svanö Boheme. Sök på Städa bort en spik också, då gjorde vi slöjdmusik. Jag vet inte hur länge jag håller på med opera, det är så mycket annan musik som också vill vara med. Som slöjdlärare var det alldeles utmärkt att få den estetiska delen, att måla och jobba med form och fundera kring det. Idéer om att sälja in slöjd hos barnen. Det har nog påverket mitt sätt att jobba med slöjd, det tror jag. Annars har jag inga idéer om att göra nåt annat i yrkeslivet än att jobba som slöjdlärare. Möjligtvis om jag hittar nån folkhögskola att jobba på. Jag vet inte om det skulle vara trevligare än här, men det skulle vara nåt annat. Lådan med sammanfogningar gjorde Torbjörn på kursen. Den har han användning för som slöjdlärare idag.
20
Foto: Anders Östergren
Anders fotograferade mycket på den tiden. Här är en stilstudie på Torbjörn.
21
funderingar kring vuxenutbildning – Det fanns de som tyckte att en chans i livet räcker. Har man inte tagit den så finns ingen möjlighet till utbildning, och det kunde jag aldrig nånsin ställa upp på.
22
Eva Johansson, ordförande i skolstyrelsen i Upplands Väsby kommun 1980–1985
Jag hade vad man kallade för läshuvud, inget var svårt för mig över huvudtaget och det var självklart att jag skulle ta realen och studenten. Men jag bangade ur och gick på folkhögskola istället. Det kändes bättre, jag vet inte varför. Det handlade nog mycket om att ingen annan i min bak grund hade utbildat sig. Det här med utbildning är himla viktigt, det insåg jag och att man behöver fler chanser. Många har inte valt själ va och andra kom helt enkelt inte in på utbildningar. Det var fler än jag och jag var tämligen ung då jag började i skolstyrelsen, jag var bara några och trettio. Så jag kunde inte ställa upp på resonemanget om en enda chans. Sen fanns det andra som menade att det inte skulle fin nas så många kvar utan utbildning för man började bygga ut gymnasieskolan så att fler och fler gick gymnasiet. Det kommer inte att finnas folk som vill gå vuxenutbildning, fick jag höra. Det var nog den fråga som väckte mest känslor i politi ken. Det var så uttalat olika syn man hade på vuxnas möj ligheter att studera. Den första varianten, att en chans räcker, var en politisk fråga som de borgerliga partierna och framför allt mode raterna drev som linje helt enkelt,. Medan det internt hos oss på Socialdemokraterna dök upp en och annan som inte trodde att KomVux skulle be hövas i framtiden, att det var nånting övergående. Och jag såg helt enkelt hur tossigt det där var. Jag ha de pratat med folk som gick på KomVux, GrundVux och på gymnasiesidan och på andra utbildningar också. Framför allt brann jag för de här som, precis som jag, av en eller annan anledning inte hade gått vidare och utbildat sig. En del hade bara fått jobb. Jag kommer väl ihåg en lastbilschaufför som jag träffa de på nån utbildning. Han var dyslektiker så han gick och lärde sig läsa. Jag frågade: – Hur i hela friden? För han kör de order på nåt företag och körde ut varor. – Hur visste du vart du skulle? – Jo, sa han, jag lurade dem varje morgon. Jag fick dem att läsa upp lapparna för mig. Jag sa att jag
hade glömt glasögonen och sånt. Så de läste vart jag skulle och så memorerade jag. Småningom lärde jag mig rutten. Det var många såna här berättelser och det fanns inte en chans att problemet skulle växa bort. Det visste jag. Det andra som övertygade mig om att vuxenutbildning var nödvändig var när jag träffade en grupp invandrarkvin nor, de flesta var från forna Jugoslavien. Några kunde lä sa och några kunde inte alls. De gick i en grupp för sig och lärde sig läsa och läste svenska och kanske nåt annat. Det kom upp en diskussion om att de skulle ingå i en grundsko legrupp tillsammans med andra. Men då kom deras gub bar och sa att det får de inte, de får inte träffa män. Vi satt några stycken och förhandlade med dem om att deras fruar skulle få fortsätta läsa. Kvinnorna ville inget hellre. De ville lära sig saker och förstå samhället runt om kring sig. De fick fortsätta i en egen grupp ett tag och vi förhandlade vidare. Till slut lyckades vi. Många av dem fick verkligen komma vidare i sitt lärande. De här människorna finns än i dag. Vi har en kille som jobbar här på gården. Han är arton år och kom som ensam stående flykting från Afganistan. Han har aldrig kunna läsa på sitt eget språk, nu lär han sig läsa på svenska. Jag kän de, när jag fick kontakt med honom, att jag hade rätt. Det finns fortfarande ett behov. Nu ser utbildningen ut på ett vis för hans del, men det kommer folk i vuxen ålder också som aldrig har lärt sig lä sa. Och ska de ha en chans i det här samhället är de tvung na att lära sig läsa, det finns ingen annan möjlighet. De måste lära sig svenska och lära sig läsa och lära sig hur samhället fungerar. Det där gjorde att jag drev på ganska ordentligt för att vi skulle bygga ut KomVux som då var inhyrt i Vilunda gym nasium. Och det kan man väl säga utan att överdriva, att man på gymnasiet tyckte KomVux snarast var nåt som kat ten hade släpat in. De behövde dessutom lokalerna, det såg jag också. Man pratade om KomVux i väldigt förkle nande ordalag. Vilket gjorde mig vansinnig. Men det var svårt med lokaler. I början hyste gymnasiet många av Sigtunas elever också, innan de byggde sitt eget gymnasium. Vi behövde akut nya lokaler till KomVux. Man
tyckte att KomVux skulle flytta till Smedbyskolan, där det fanns lite utrymmen kvar i en källarvåning. Men det var li tet och trångt och låg ju inte särskilt centralt, folk kom än då resande från hela kommunen. – Näe, vi ska bygga nere vid centrum, sa jag och så gav vi VäsbyHem i uppdrag att bygga lokaler åt oss. Det retade en del. De tyckte att det var helgalet. Som grädde på moset lät vi dem bygga en bro över till gymnasieskolan, till Vilundaskolan, för att underlätta kom munikationerna. De skulle ju samsas om bibliotek och allt det andra. Jag är ganska stolt över det idag. Fast det är sorgligt hur de har monterat ner alltihop igen. Men – det är politik, inget annat. Karlskoga, där jag är föddd, var en utpräglad bruksort med väldigt skarpa gränser mellan folk på olika nivåer. När jag var tolv-tretton år flyttade vi till Stockholm och då man kom hem till Karlskoga fick man höra att man blivit hög färdig stockholmare. Skulle man därtill ha studerat ... Jag kände starkt att hade jag gått vidare från grundskolan så hade jag fått lov att försvara det beslutet, beslutet att bli ”mallig och översittare”. Jag tror att sådana stämningar spelar in. Det är massor av folk som har växt upp på det viset och framför allt en massa killar som tror att deras liv är på bruket i Degerfors. Även om de skulle kunna få jobb på bruket i Degerfors så krävs det utbildning, det är ju så. Men det har inte gått upp för dem. För där har pappa gått och där har farfar gått ... i generationer tillbaka och de behövde aldrig utbil da sig. Det här lever så himla starkt kvar. Tjejerna har kommit till insikt en generation tidigare. De förstod att det inte fanns mycket plats för dem och de till hörde inte den här bruksmentaliteten* utan de drog iväg och fick jobb på annat håll – eller utbildade sig. De har varit mer flexibla i hur de ser sin framtid. Men vi har ett gäng lågutbildade unga män kvar – och det gäller fler gam la bruksorter – som kommer att behöva en utbildning som vuxna.
KomVux bygge i Upplands Väsby Centrum. Gångbron över till Vilunda gymnasium är riven och snart är hela gymnasiebyggnaden också borta.
23
rolf & stefan kan välja sina jobb
Heltidsjobb, småbarn, vaknätter och extrajobb, det orkar man bara när man är trettifem.
Rolf Isaksson 1990–1993 Stefan grahn 1993–1996
42
Hos Rolf Isaksson på RMI-produktion har jag lyckats boka in Stefan Grahn. Hans företag, Ekskogens Snickeri AB, ligger precis som Rolfs i Vallentuna. Det här är två framgångsrika hantverkare från den företagarproduktiva perioden på skolan. De berättar om början av 90-talet då skolan fick egna lokaler och energin var påtaglig. Rolf: Det finns ingenting så hjälplöst som en lärare som råkat ut för leda. Jag är lärarutbildad och jobbade först som obehörig lärare några år innan jag gick lärarhögskolan. Men jag började tycka att det inte var så kul i förlängningen, så det gällde att hitta på nåt i tid. Stefan: Jag är utbildad byggnadsarbetare och svetsare så jag gick på byggen. Men jag gillade inte tempot och i tre år sökte jag till Möbelsnickarskolan innan jag kom in 1993. Då jobbade jag ute på byggen parallellt med skolan. Det var en dröm i många år att få gå en sån utbildning. Jag ville kunna livnära mig som möbelsnickare. Rolf: Det var lågkonjunktur då vi var klara med utbildningen, den första riktiga lågkonjunkturen. Jag jobbade fortfarande som lärare men hade inga planer för övrigt. Plötsligt var vi några stycken som trivdes bra ihop och många snickerier gick på näsan. Vi köpte maskiner billigt och hyrde en enkel lokal och på den bogen är det. Ett år jobbade jag som slöjdlärare en dag i veckan för att ha användning av min lärarutbildning, men jag fick inte mersmak. Stefan: Förväntningarna var att lära mig möbelsnickaryrket, men jag blev både besviken och överväldigad. Jag tyckte att jag fick för lite, jag var så jävla hungrig, jag ville ha mera. – Ge mig mera! Man fick skapa sin egen utbildning rätt mycket. Men det är klart, de här tre åren i Upplands Väsby ligger på topp fem i ens fyrtioåriga liv. Tre jävligt bra år, så att ... det var en skitbra utbildning. Rolf: Vi hade kanske olika förutsättningar. Jag jobbade heltid i skolan fyra dagar i veckan för att få fredagen ledig. Jag hade en två- och en treåring hemma, min fru fick ta hand om mycket där. Det var vad jag orkade med, jag orkade inte ha krav. Jag sög i mig bäst jag kunde, om man säger. Stefan: Jag fick två barn i samband med utbildningen och visst, det var ju att
Stefan t.v. och Rolf blev intervjuade i Rolfs snickeriverkstad i Vallentuna.
43
Det var Anders sätt, att inte peka med hela handen och säga att det finns fel sätt och mitt sätt.
44
göra. Vi har pratat om det där. Från att vi var i byggsvängen bägge två till att Eva blev mammaledig och jag blev student – lönen alltså, vilken jävla dipp vi hade på inkomst, helt otroligt! Eva var gravid under hela min utbildning. Rolf: Jag var hemma ett år med ungen innan jag startade snickeri. Sextio spänn om dan på slutet, så jag jobbade på Fasching på nätterna för att få in lite pengar. Och på helgerna jobbade jag på visningar på Auktionshuset. Så, komma där och ställa krav på snickarutbildningen, det fanns inte i sinnevärlden. Heltidsjobb, småbarn, vaknätter och extrajobb, det orkar man bara när man är trettifem. Stefan: Roffe slutade när jag började men vi har gemensamma vänner. Vi hade så jäkla bra stämning. Vi umgås fortfarande, vi åker och fiskar och vi har fester och otroligt många av oss blev möbelsnickare. Det är tio-femton stycken från den perioden som håller på. Jag har vickat för Anders ibland men stämningen på skolan har inte varit densamma, energin fattas. En annan är ju adhd-unge, jag går på full speed hela tiden och Snicke* och Lasse* på Rörstrandsgatan har också varit jävligt produktiva. Rolf: Det var lite olika, det var ett lite spretigt gäng. Jens Jensen och jag och Johan* Ulén var på samma bord, om man säger, och vi har haft kontakt under alla år. Men några blev inte snickare. De gjorde sina tre år och sen var det inte mer med det. Nån var sjukskriven från jobb i psykvården, man kanske var ganska utmattad av sitt jobb när man höll på med vård och omsorg, och det här var ett sätt att lägga hjärnan i marinad ett tag. Stefan: Vi hade matlag varje fredag. Vi var fem-sex stycken och det blev vita duken och kandelabrar och allting. Man behövde bara göra en lunch var sjätte fredag, så då kunde man slå på stort och andra gånger fick man sätta sig vid dukat bord. Vi hade några fester också. Det var skitroligt, bra stämning. Rolf: Det fanns de som ville ha reda på: – Hur gör man? Anders sa: – Så här kan man göra, men det finns olika metoder. – Jag frågade inte om olika metoder, jag frågade hur man ska göra! Stefan: Anders är ju lugn. Han ger sig på olika arbetsmoment lugnt och sakta och är alltid positiv. Rolf: Det var Anders sätt, att inte peka med hela handen och säga att det finns fel sätt och mitt sätt. Han lämnade öppningar, man fick själv klura ut hur man kan göra. Jag har inga hightech-grejer och varje dag får man söka lösningar som funkar utifrån det man har. Stefan: Jag hade både Hans-Olof och Anders och Conny* Moquist också iblandoch det var en evig diskussion om lösningar. Det är det fortfarande. Allt går att göra på så många olika sätt beroende på verktyg och maskinpark. Jag kommer ihåg allmogeskåpet*, första möbeln vi fick göra. Jag vet inte, men jag var så jävla stolt över det där skåpet. Jag var så jävla glad och lycklig
Anders försökte få stopp på mig på sitt sätt och höjde ribban hela tiden.
och stolt över det där skåpet. Det är fan sjukt, alltså. Det var den första riktiga möbel jag gjort. Med dörr och lås och gångjärn och allting gjorde jag i trä. Sen skenade det iväg och blev större möbler. Jag gjorde en fanerad, svängd bokhylla, 3x2 m, med svängda glasdörrar och lådor med halvförtäckt sinkning* och svängda lådförstycken. Anders försökte få stopp på mig på sitt sätt och höjde ribban hela tiden. Så jag köpte hem ett ritbord och ritade alla de ritningar han krävde. Han ställde krav och jag svarade på kraven. Han trodde väl inte att jag skulle ro det i land, men det gick. Det blev en förgesällmöbel till mitt gesällbrev*. Gesällprovet blev ett skåp med svängda glasdörrar och svängda lådfronter. Rolf: Jag gjorde en klaffbyrå. Det tog hela sista året och innan dess gjorde vi de uppgifter Anders gav oss. Ett bord skulle man göra och så allmogeskåpet*. Några gjorde beställda jobb och det tror jag inte Anders var så glad i. Stefan: Jag gjorde inga beställningsjobb men mycket grejer hem å andra sidan. Rolf: Min byrå var mitt ”gesällprov” kan man säga. Den var med på utställningen i Väsby Konsthall 2006. Stefan: Den är ett vattenhål eller ett vägskäl eller nånting, ingen går oberörd genom den där skolan, för i så fall har de hamnat helt fel. Jag har varit en ”sökande människa”, alltså diversearbetare och har jobbat med allt – och lagt
Stefan gjorde bokhyllan. Fanerad med svängda glasdörrar, lådor med halvförtäckt sinkning och svängda lådförstycken, jalusilucka och vinställ för att nämna några finesser.
45
Möbelsnickarskolan gjorde det möjligt att överta stället.
ner min själ i allt och gjort det så bra som möjligt. Jag var runt och jobbade på ett antal snickerier innan jag satte igång eget. Och jag hamnade så jävla rätt, alltså, jag trivs så ini bängen bra på verkstan. Jag hittade hem. Och jag har jobben. Jag har anställt en och har byggt till en lackavdelning med en inhyrd som jobbar där. Rolf: Min morbror hade ett skärgårdshemman i Finland* och han var en sådan där filur, en snål gubbe, ensam, skärgårdsoriginal. När jag ringde pratade vi i timmar och han ringde aldrig, han var skitsnål. Men så fick han cancer och skulle sälja stället. Han insåg att ska man ha det stället måste man kunna slå i en spik själv och jag var släkting och i lämplig ålder så han ville styra det till mig. Han började ringa mig för att höra hur det går med snickarutbildningen och jag förstod i efterhand att han pejlade om jag var rätt person. Skärgårdsstället är 1700-tal och tidigt 1800-tal och där finns elva byggnader. Stora inredningar, två kök och oräkneliga fönsterbågar och spegeldörrar har jag gjort. Till bostället hör en bondsåg där morbror sågade timmer för husbehov och till andra också. Det är alltså en traktor som står och driver en justersåg, fast lite större grejer. Han frågade om jag kommer att såga timmer. – Näe, det tror jag inte, sa jag. Men så ville jag prova och en granne som hade varit med och sågat förr kom och hjälpte med första stocken. Nu står jag där varje sommar och pumpar timmer. Skärgårdstimmer, det är jätteroligt. Stefan: Du skulle få kontakt med gubben igen ... Rolf: Ja, nu skulle det vara härligt att ringa ... Stefan: Collect call. – Fan, va bra den här bondsågen är. Rolf: Javisst! Så den öppnade vägar, utbildningen. När jag började hade jag inte gjort träarbete sedan slöjden i årskurs nie. Skolan gjorde det möjligt för mig att överta stället. Allt är bara träarbete så jag har med egen tid och svett besparat mig hundratusentals kronor. Det var lyckliga omständigheter som kom slag i slag. Nu har jag så mycket jobb jag mäktar med. Jag kan välja lite och så har det aldrig varit. Stefan: Hoppas det håller i sig. Det pratas om en lågkonjunktur ... Roffes ”gesällmöbel”.
46
Rolf: Ja, det gäller att hitta de kunder som inte är konjunkturkänsliga. Stefan: Jag har varit med på Gröna Lund. Vid en stor ombyggnad för fyra år sen gjorde jag allt krokigt och svängt på Grönan och förra året var jag med och gjorde entrén till den nya berg-och-dalbanan i trä. Det är sånt som syns och som folk kan relatera till. Jag har arbetat med arkitekter och konstruktörer och har en fot inne, så att säga. Det är jävligt roliga jobb, alltså. Till Stockholms Stadsteater gjorde jag ljudbafflar* eller ljuddiffusorer i våras. Fyrtifem millimeter tjocka skivor, de största var två meter breda och två och en halv meter långa. Bågformade hänger de i vajrar för att kunna vridas, med infrästa spotlights och högtalare. Trettio såna gjorde jag i olika storlekar. Det var ett jobb på flera hundratusen kronor. Det var ett jävla meck, de vägde hundra kilo styck de största. Men när de väl satt uppe var ljudarkitekten nöjd. Det var en massa krav, varje kvadratmeter skulle viktdeklareras och priset och vad allt innehåller. Så det var mycket korrespondens innan man fick jobbet. Ett rätt så häftigt jobb. Mycket skräddarsydda bokhyllor gör jag, de är väl mitt gebit. Nu bygger jag två helväggsbokhyllor för hundrafemtiotusen. Då jag gjorde den stora svängda möbeln hade jag inget hum om vad saker kostar. Anders sa: – Ja, den där kan du säkert sälja för hundratusen när du blir klar med den. Det bara snurrade i huvudet, det var svindlande. Det finns ingen som betalar hundratusen för en bokhylla – men det gör ju det! Det spelar ingen roll vad det är för konjunktur, i vissa kvarter finns det pengar. Sen är jag ju Snickarmästare och det tror jag inte många på utbildningen har blivit. Det innebär att man har gesällbrev* – alltså att man har gjort ett gesällprov* – man ska kunna påvisa något större jobb – som nöjda kunder på Gröna Lund – och att man har en schysst bokföring. Och så betalar man sextusen. Jag har flackat omkring hela livet och eftersom jag hade klarat det här gick farsan in och pröjsade. Det var en present. Både gesällbrevet och mästarbrevet är lite egotripp, alltså, faktiskt. Men det är en marknadsföringsdetalj också, naturligtvis.
Det finns ingen som betalar hundratusen för en bokhylla...
Stefans Mästarbrev
47
lotta & ninni
mådde väldigt bra på skolan
Men lärarna fanns där, och man fick va’ som man va’!
För den här intervjun åker jag hem till Lotta. Ninni har med sig sin hund som hemtamt lägger sig tillrätta hos Lotta i soffan. Över en kopp kaffe frågar jag varför de sökte till Möbelsnickarskolan. Ninni berättar att hon sett en artikel om tjejer som gjorde möbler. Det växte till en längtan efter att förverkliga egna möbler. Lotta hade jobbat som arkitekt men var arbetslös. Hon hade snickrat en del och ville lära sig mer om hantverket. Lotta: Jag trivdes inte med arkitektjobbet och tyckte det var skönt att vara arbetslös. Men det har nackdelar också, man hör inte till nånstans. Jag gick i terapi och under en avslappningsövning fick jag en vision: jag såg mig själv stå och jobba på ett snickeri. Precis som jag har det nu, det blev verklighet! Ninni: Jag såg en artikel igen om tjejer och möbler och då sökte jag. Det var så fantastiskt att jag kom in och sen blev det så bra! Rätt snart insåg jag att det inte var nån vanlig skola och det var helt underbart för vanliga skolan hade jag inte så god erfarenhet av. Lotta: Redan första dan kände jag att jag hamnat rätt. Anders satte på nån musik. Vi skulle låta oss inspireras och skapa en inre bild att göra nåt av. Jag kände att jag var på rätt väg. Det blev också ett smart sätt att presentera oss för varandra. Jag gillade att alla kom från olika bakgrund och hade kommit till nån vänd punkt i livet. De ville göra nåt nytt. Ninni: Det var mycket bra stämning på skolan. Det tog ett tag innan gruppen formerade sig och jag var skolskadad så jag var livrädd. Alla andra kunde utom jag. Det var svårt i början men på vårterminen började jag känna mig trygg. Jag har faktiskt gått i skolor efter det så utbildningen löste mina skolnojor också. Det blev en bra grupp tack vare den ledning vi hade och det toleranta klima tet där alla fick vara precis som de var. Där fanns tuffingar, adliga och religiösa, och alla fick plats. Var och en fick utvecklas som den ville och det fanns en stor tilltro till att man hade drivkraft. Jag kommer ihåg ett samtal jag hade med Anders då jag mådde sådär dåligt. Han sa: – Alltså, vi kan hjälpa dig med allt, men vi kan inte hjälpa dig med motivationen. Jag skolkade rätt mycket, jag klarade inte av att vara där hela
76
tiden. Det var i det läget svårt för lärarna att se att jag faktiskt hade motivation. Men lärarna fanns där och man fick va’ som man va’! Lotta: När man snickrar möbler snöar man lätt in på detaljer. Men Anders och Hans-Olov såg hela tiden till att vidga ämnet. De kopplade ihop möbelsnick randet med allt möjligt annat. Ninni: Ja, det skapades en växelverkan, man såg det större perspektivet. Som när Anders började läsa Pippi Långstrump för oss. Då blev det alldeles tyst och vissa undrade vad det var frågan om. Men Anders var envis och det var så jätte bra, tycker jag, att han vågade stå på sig, om och om igen. En gång läste han nån helt otrolig bok och jag kunde inte riktigt förstå vad det var vi skulle få ut av det. Men det var uppenbart att han fick ut nånting och då var det okej. Jag vågade inte åka med på första skolresan men sen var jag med på flera resor. Till Dalarna och Småland. Vi åkte till Capellagården på Öland och till Ikeas modellverkstad. På Skogsbruksgymnasiet i Surahammar fick vi såga till bräder själva. Vi fick kasta yxa och sånt heltokigt, och fälla träd med motorsåg.
Lotta med Ninnis hund och Ninni hemma hos Lotta i april 2010.
LOTTA BRAATHEN 1995–1997 NINNI DEGERMALM 1995–1997
77
Foto: Lottas privata
Vi skulle inte passas in i nån form utan de visade att såhär kan man också leva.
Lotta berättar om sitt kattskåp: – Katterna är mina skyddskatter. Stockholms siluett syns i bakgrunden och pendeltåget kör mot Upplands Väsby. Dörren går till Möbelsnickarskolan. Jag står skyddad bakom snickarbänken och gör det jag vill, medan samhället i form av tåget kommer rusande mot och tycker att jag borde göra andra saker.
78
Ninni: Skolresan till Dalarna tog fem dagar. På Carl Larsson-gården fick vi för troendet att vara helt själva. Hans-Olov kände nån från familjen och vi satt där till elva på kvällen. Lotta: Vi satt i Carl Larssons ateljé och Anders spelade en skiva med sagan om Johannes och huldran*, om att ägodelarna äger oss. Det blev en sån kontrast till Carl Larsson. Ninni: Ja, vilken tanke var det som låg bakom det, egentligen? Det är rörande hur de tar sin lärargärning på allvar. De ville ge ett alternativt perspektiv. Man kan ju säga att Larssons förlorade sig i sitt uttryck ibland, det finns inte en millime ter som inte är duttad med i det huset. Jag tror det var det Anders menade. Alla skar och målade var sin liten träbit som tack för att vi fått vara där. Vi fäste dem på en lång pinne som skulle placeras på dasset. Lotta: Vi var på järnverket i Sandviken. Ninni: Det var en tanke bakom det också, kontrasten från de små detaljerna till järnverkets helvetesglöd. De ville visa på olika sorters liv, att man kan vara egen företagare och sitta och snickra eller så kan man jobba på järnverk. Välj själv! I andra skolor har de arbetslivspraktik, det här var mycket roligare. De här resorna var typiskt deras form av arbetspraktik. Lotta: Vi skulle inte passas in i nån form utan de visade att såhär kan man också leva. Ninni: Min framgång blev att jag vet att jag kan göra egna möbler. Jag kommer ihåg en underbar sommar året efter jag slutat. Då hyrde jag in mig på skolan och fick vara där ensam. Jag jobbar bäst ensam och jag gjorde jättemycket under några veckor. Det var en njutning att ha hela verkstan för mig själv. Å, vad jag älskade det! Det var bra för mig, för i sällskap kände jag mig alltid iakttagen och tyckte att andra bedömde mitt arbete. Jag hade behövt tre såna somrar till. Lotta: Det var bra att vara där på somrarna, då kunde man inte fråga nån utan fick lita till sig själv. Det byggde upp självförtroendet. Ninni: Ja, det var nästan höjdpunkten med hela utbildningen, rent tekniskt, när jag var där själv. Men det var mycket socialt och mänskligt man lärde sig då de andra var med. Lotta: Jag tyckte nog det var roligare med kompisar men det var bra för självför troendet att hålla på ensam. Ninni: Utbildningen har klart påverkat mitt liv, absolut. Jag växte upp under sjuttiotalet och är formad av vänstervågen som försvann nån gång på åttiota let. Den här lilla utposten i Upplands Väsby, där alla får skapa på sina villkor, är som en efterdyning av det som var positivt med vänstervågen. Lotta: Det var en tid i mitt liv då jag mådde väldigt bra. I och för sig mådde jag dåligt också, jag gick ju i terapi och ibland var det lite knepigt. Men skolan var
nåt mycket positivt och det var tur att jag hamnade där, många bitar ramlade på plats under utbildningen. Ninni: Anders och Hans-Olov kompletterar varandra så bra. Hans-Olov sitter inne med en enorm kunskap och har alltid svar och en massa underfundiga tips. Anders har också jättemycket kunskap och så det där filosofiska som han står för. Det var så himla bra kombination. Lotta: Det är bra att ha två så olika lärare att gå till utgående från behov. Frågade man båda så fick man olika råd också och då fick man ta egna beslut. Ninni: Det var väldigt kul en gång, då jag skulle limma och fick nåt bryt. Jag bör jade prata tyska med Hans-Olov. Jag hade så otroligt roligt, jag pratade tyska och limmade samtidigt. Jag upplevde att jag var väldigt skojig den gången. När man mår bra kan man vara så rolig som man kanske är, men inte vågar i van liga fall. Lotta: Innan jag skulle börja funderade jag på att det är långt till Upplands Väsby. Kommer jag att orka gå upp på morgnarna och åka iväg ända dit? Jag var orolig eftersom jag har svårt att gå upp på morgnarna – men det var aldrig några problem!
När man mår bra kan man vara så rolig som man kanske är, men inte vågar i vanliga fall.
er iväg nat. Man åk ar något an n k isserligen li V te r. in ta n velse som et som vä d le p m p o u n den g v n si ti n t ingen en inte s. Substanse tan substan lärare och ve karskolan är u ic ch er o sn ts r el la te b p ö ra M am rd och ra olresa med a justa skolk mest som o arssons vack Att åka på sk on med sin fattar man rg p o p tryck. u -m in et aj r d te m , på Karin L en ef g je li m k el so et yc at . s tr m n en n in m t o ge tidig på vä å med l Larss progra isdomsord ligga i Car fylls man p oss läst igenom a få några v veri till att sakta, sakta sonligt för har man ju sk ar er ch vi p gg O t r . ån at ta e en r ät d ts n fö er la t b ka p u in år i m lt på st st so va u t n e m et ar iljö so udar i tverkar får man lärare h rpräglade m a lokala han ing av djurh till en saga som våra k n sä ö ed et es k er B b yc r. n m lo Frå dess nande erkssko dustri och mattor, lyss ese museer och hantv karskolan. ra en tung in te handvävda b i ek v sp er in n Möbelsnic t in r m h fö Sa n t . k la får en is el n st m Desse rakteri sätt att alla träffat. ch glädjeäm är också ka ande i sina vi tidigare an e åt ermödor o ll det es ar d ti k lr as ve o er d ch a il o sk tv n b a si om öppn lomma tmärker e småhan Anders är så las begåvningar får b elhet som u ntrast till d h o ch k o en f p d lo ar ch O sk o sd så an när al den mångfal ch en att ta till sig. H bra på. Och Just detta – änniskan är r var o m fö en g d n ti st n ju o åg r vad Där finns n glädje. sig sedda fö las nytta och la kännser al al ll ch ti o r u ts la sa p att ö skapsbank en stor kun
7 SAN 199 SKOLRE
Juli -97 Stockholm erg tb es Ninni V
79
utställt
Anders belyser
det är viktigt att få visa vad man kan Vi vill visa på mångfalden och alla som önskar ställa ut får möjlighet till det. Prestigen med att vara duktigast och bäst försöker vi släppa och istället lyfta fram elevernas kunskaper och olika uttrycksmöjligheter. Det är den enda utåtriktade verksamhet vi fört för ny rekrytering till kommande kurser, förutom någon enstaka annons. För övrigt har informationen om skolan spridits muntligen av tidigare elever. Foto: Johan Nygren
Foto: Linda Lundin
För de flesta avslutade kurser har vi ordnat utställnings möjlighet. Stora och små utställningar har i samband med skolavslutning på våren hållits i biblioteket, i kommunens utställningslokal Kristinasalen, i Väsby Konsthall, på torget i Väsby Centrum och 2010 i Clas Ohlsons entré. På Internationella möbelmässan i Älvsjö har vi ställt ut i många år och likaså på Hantverksmässan Sollentuna. Ut ställningarna har varit välbesökta och uppskattade.
Övre bilden t.v.: Från utställningen Fruktskåp 2011 i Väsby Centrum. T.h.: Invigning av utställningen i Väsby Konsthall 2006. Nedre bilden: Allmogeskåp i rad på en tidig utställning.
80
DaLAexpeditionen 1997
Hans-Olof berättar
EN SKOLRESA
Anders och jag åkte Väsby runt på motorcykel med video kamera och sökte upp de fulaste platserna i Väsby. Som bron över motorvägen. Filmen tog vi med oss, först till Stjärnsund och vidare till Falun. På Dalarnas museum kunde vi, när vi grävde i en koffert med ritningar från 1600-talet, konstatera att vi gör ritningar på precis samma sätt som snickarna gjorde då! Vi for norrut och besökte olika hantverkare och Zorn gården i Mora. Därifrån via Sätergläntan till Sundborn, och det var en solig dag. Alla var djupt försjunkna i idyllen och allt det vackra. I Sundborn blev vi väl mottagna av Carl Lassons barn barn som bjöd in oss till sin lilla stuga vid sjön. Vi blev bjud na på smörgås och kaffe med tårta och det kunde inte vara mer idylliskt. Några bävrar simmade förbi i skymningslju set. Alla var mätta och belåtna och rödblommiga. Då drog vi ner rullgardinerna, släckte ljuset och satte på våran videofilm. Plötsligt var alla tillbaka i Väsby en grå mulen vardag i april. Efter filmen var det ganska tyst några minuter, sen drog vi upp gardinerna och var tillbaka i idyllen igen. Vi tågade i väg till Carl Larssons ateljé som man ställt till vårt förfogande för kvällen. Där fick alla sätta sig på en be kväm plats beredda på att nåt skulle hända.
Det som hände var att vi satte på ett band i medhavd bandspelare med Gustav Sandgrens berättelse om Johannes och huldran* inläst av skådespelerskan Nina Ödlund. Den handlar om en man som blir ägd av sina ägodelar, kortfat tat. Lite kontroversiellt hemma hos Carl Larsson. Nästa dag åkte vi till Korså bruk, en järnhanteringens vagga, med masugn och stångjärnshammare och smedjor. Vi fick en nyckel till bygdegården, där en filmprojektor var uppriggad och visade de mest fantastiska knastriga svart vita filmer från byns äldre dar då järnhanteringen var i full gång. Smeder i vita nattskjortor med flera meter långa tänger hanterandes glödande materia. Fantastiskt. Vi for vidare till Storvik och besökte Sven-Olov Sundbergs smedja för att se hur en modern konstsmed arbetar. Som stor final på resan och avsnittet om järnhantering for vi till Sandvikens järnverk. Vi blev insläppta i fabrikens innersta och fick, uppklättrade på väggarna sådär en tjugo meter upp, se hur man tappade göt och ett fyrverkeri värt namnet. Vi promenerade ner från väggen ut mot friheten parallellt med de långa ormarna av tusengradigt stål som flöt förbi. Skräckblandad förtjusning, fast mest skräck. Därefter vidtog hemfärd och ett sommarlov att begrun da vad man varit med om.
81
ANNA & OLOV
målmedvetna och framgångsrika
Anna och Olov tog ny riktning. Anna var penningmäklare och är målmedvetet på väg till möbelkonservatorlinjen på Malmstens. Olov var fastighetsförvaltaren som blev gesäll* efter sin pensionering. De berättar om drömmarna som fick dem att söka sig till Möbelsnickarskolan. Olov: Jag har en god vän som var god vän med Torsten Sylvén, Sveriges i särklass duktigaste kännare av 1700-talsmöbler. Min gode vän jobbade halva tiden i Torstens verkstad och halva tiden gjorde han egna projekt. Det framstod för mig som den absoluta drömtillvaron för en pensionär. Så ville jag ha det och då fick jag börja med att lära mig att snickra. Jag ringde Möbelsnickarskolan men det tog ett år innan jag fick börja, kursen var full. Anna: Jag var väldigt intresserad av gamla möbler och då jag gick Antikskolan* hörde jag en föreläsning om hur man hade gjort då man konserverade två enorma himmelsglober efter att Linköpings bibliotek hade brunnit ner. Jag förstod att det är vad jag vill göra. Men man kan inte bara gå in och göra sånt, man måste lära sig från grunden. Det måste finnas yrkesknep. Olov: Det första vi skulle göra var att skära ut en blomma. Och det var inte vad jag hade förväntat mig. Jag trodde att man skulle göra fyrkantiga lådor första dan. Förväntningarna var teknik men det blev mycket fantasi. Anna: Kommunen ville inte ge mig bidrag för att gå på skolan. Men jag bestämde att jag skulle gå så jag övertalade dem. Jag såg portalen* där det står Möbel snickarskolan, solen sken, portarna stod öppna. Jag gick bara in genom por talen och tänkte: – Det är inte sant! Ska jag få gå här, där det är så fint! Det var tekniken jag var ute efter men jag visste att det konstnärliga fanns, det hade jag läst i en artikel. Och ändå, det var verkligen över ens förväntan. Olov: Det som överraskade mig var att man kan få en massa elever som alla börjar på sin egen nivå, alla utvecklas i sin egen takt, alla kommer till olika resultat och – alla är lika nöjda, alla lyckas. Jag är glad för att jag lyckades med gesällprovet. Men de som inte gjorde det var lika glada. Det tycker jag är en av de mer fascinerande delarna i skolan. Olov på intervju i Ödsmarken* i april 2010.
102
Foto: Annas privata
Jag gick där i två år och fick bara beröm och beröm och beröm.
Anna putsar vaggan hon tillverkade på skolan.
Jag började på låg nivå, jag hade aldrig sågat med en bandsåg, jag visste inte vad en rikthyvel och en planhyvel var. Jag blev duktigare än jag trott jag kunde bli. Det var ett lyft, det gav en väldigt positiv känsla. Anna: Man hade ju egna idéer: – Jag vill göra så här! – Ja, det kan funka ... Fast det kanske var heltokigt, och uppåt väggarna. Sen leddes man långsamt till att inse att konstruktionen inte skulle hålla. Men de sade aldrig att det inte går! Olov: Om jag hade varit lärare, hade vi gått igenom bara bandsågen i två timmar och alla hade fått prova. Men det är så jag är, mycket fyrkantigare. Det som var bra – eftersom jag är fyrkantig och vill göra lådor – var att Anders ställde krav på att jag skulle göra annat som jag bara tyckte var konstigt och besvärligt. Som när vi gjorde hästarna: – Ni vet väl inte hur en häst ser ut? Ni får åka ut och titta på hästar på förmiddan. Ni ritar av detaljer, hovar och svans, så ni vet hur en häst ser ut och sen kommer ni tillbaka och snickrar en häst. Och det var en väldigt bra metod. Jag gjorde nåt jag aldrig hade drömt om att jag skulle kunna göra. Visserligen sa Anders om min häst efteråt, att det var då en riktig ingenjörshäst. Jag gick där i två år och fick bara beröm och beröm och beröm. Sista året ville jag att de skulle ställa krav på mig så att jag verkligen maximerade utbytet av skolan. – Vi kan väl låtsas att jag gör ett gesällprov och så ställer ni de kraven. – Varför gör du inte ett gesällprov då? sa Anders. – Nä nä nä, det fanns inte i min vildaste fantasi. Och så höll vi på ... – Jamen, kanske då! Jag kunde rita eftersom jag varit byggnadskonstruktör, så jag ritade en dag
anna tidelius 2002–2005 olov agri 2003–2006
103
Så kommer jag dit till slut, till det jag skulle göra.
Olovs bricka kan bäras med en hand. Vänder man den upp och ned fungerar den som bord för Kaffe-på-säng.
104
och en kväll utan att visa den för nån och dan därpå lämnade jag in den. Vi hade pratat om det med Anders men vi hann aldrig gå igenom den för det var så jäkla bråttom. Den där blir inte godkänd, tänkte jag. Men det blev den. Så jag satte igång. Och det var jävligt kul. Det var lite svårare, även om man ställde kraven själv. Jag gjorde ett skrivbord med svängd form och så hade jag gjort lådfronterna och var ganska nöjd. Då kom Anders och sa: – Jaha, är det provbitar det här? – Näe, sa jag. – Jaså, sa Anders. Och så började jag om. Det var lite stressigt också, det fick inte gå åt för mycket tid till annat. Då samlade Anders ihop oss och sa: – Nu är det jul och ni ska göra nåt som är enkelt men användbart. Det ska vara lätt att sälja och gå snabbt att göra. Tänk på den tid ni lägger ner ... Vilket jävla snack, tänkte jag, jag har inte tid med det här. Men Anders fortsatte prata. Då började jag fundera på vad jag skulle hitta på, och medan jag stod där löste jag det. Jag tvingades tänka ut nåt fiffigt och det blev den där brickan. När jag gått kursen klart åkte jag runt och sökte jobb. Knackade på och frågade om de behövde nån praktikant eller om de kunde hyra ut en plats. Jag var på en jädra massa ställen och så småningom hamnade jag hos Hans* Hovland som har verkstad. Anna: Jag skulle starta verkstad hemma i garaget. Egentligen ville jag inte ha verkstad i garaget, jag ville inte vara hemma hela dagarna. Men jag måste få snickra. Jag åkte ut till skolan, och då jag kom in där sa Hans-Olov: – Ja men, det var konstigt, vi har pratat om dig för en minut sen. Hans Hovland undrade om vi visste nån som kunde börja på hans verkstad. Och jag hade stått och grinat hela morgonen för att jag inte ville stå ensam i garaget utan ville ha arbetskompisar. Så blev det som det blev. Fast nu ska jag lämna verkstan, jag söker in på möbelkonservatorlinjen på Malmstens. Så kommer jag dit till slut, till det jag skulle göra. Och kommer jag inte in, så är det ingen katastrof, för då har jag kvar verkstan. (Anna kom in på utbildningen. Förf. anm.) Olov: Hans har en maskinpark i klass med skolans, fina maskiner och vi hyr in oss. En maskinhall och en snickarverkstad. Jättefint ordnat, och Hans håller maskinerna i topptrim hela tiden. Anna: Verkstan ligger i källaren men man är lika glad var gång man kommer dit. Så är det. Olov och jag arbetar bara för att det är lustfyllt att arbeta med handen och utvecklas och prata och ... det är som en fortsättning på skoltiden. Olov: Vi måste få med citatet från Anders: – Har ni kommit till Möbelsnickarskolan för att tillverka möbler då har ni kommit fel, för det finns så inihelvete mycket möbler i världen så det behövs inga fler. Men har ni kommit hit för att ta fram det som ligger inom er, då har ni kommit rätt!
105
Foto: Linda Lundin
Utdrag
ur intervju med Anders [...] På utbildningen får deltagarna lära sig träarbete på ett hantverksmässigt sätt och de får en bred bas i hantverket. Anders tänker också att utbildningsåren öppnar nya möjligheter, ger chansen att se vad man är för människa längre in i individen. Detta är den roligaste delen av arbetet, tycker han. Trots att utbildningen är yrkesinriktad handlar den mycket om självförverkligande. [...] Självkänslan stärks och man börjar känna att man kan, liksom att man får lust att arbeta, får egna idéer, vill göra vissa saker… Nyfikenheten att lära sig väcks, man tittar på gamla metoder, utvecklar nya idéer, formger själv i stället för att imitera. Man arbetar väldigt fritt, deltagarna får konstruera sina egna produkter, vilket inte hindrar att det finns ramar för hur det kan och bör vara. Lärarna stöttar helhjärtat deltagarnas egna initiativ och försöker ordna så att var och en får förverkliga sina personliga idéer. Individen får arbeta utifrån sin egen tidigare erfarenhet och kunskapsmognad, med det man själv tycker man klarar av, ha sin egen lärprocess utan att jämföra sig med andra. [...] Anders menar till och med att den viktigaste behållningen deltagarna får av utbildningen är att de lärt sig förstå sig själva. Självförtroendet gör att de vågar gå vidare, yrket får de s.a.s. på köpet. [...] Anders tycker att man som hantverkare borde kunna känna sig nöjd med sin yrkesidentitet utan att känna sig mindre värd i samhället. Hantverkare är ju i grunden intellektuella människor, annars skulle de inte kunna göra ”kluriga” saker. [...] I hantverk behövs många förmågor och där försiggår en dold intellektuell process som är helt självklar men som man inte talar om. Hantverk är lika intellektuellt som tex. matte, men det syns inte, eller kanske är man inte van att se det så. [...] Det är viktigt att det finns bra hantverksutbildningar, säger Anders, och menar sådana som är fördomsfria, inte förtryckande, där man kan släppa lite på vad som är tillåtet och inte, samtidigt som man har en vördnad för traditionen. Hantverk bygger ju på att förfäderna har kom-
106
Utdrag ur Lena Sjömans intervju med Anders för rapporten Kunskap i hantverk
mit på saker men det verkligt spännande är allt som är nytt, nytänkande och innovation. [...] En hantverksutbildning ska vara en plattform för skapande verksamhet, där får inte vara en massa regler som stoppar upp tankarna. För att innovation ska äga rum måste man tillåtas göra avsteg från det vedertagna. [...] I lärprocessen förklarar man [...] med ord, men själva kunskapen måste erövras av var och en. Det kräver år av praktik att få känsla för och förstå hantverk och den processen är livslång. [...] Lärarens uppgift är att stödja processen, att se när det är dags att samla alla när någon ska göra något speciellt, tex. Var och en får lära sig formulera sina tankegångar vad gäller det man tänkt tillverka genom intervjuer med läraren, genom att göra skisser och sedan ritningar, genom att presentera sin idé i gruppen och berätta hur man tänkt göra. [...] Det finns ingen motsättning mellan traditionell kunskap och eget skapande, menar Anders, de går hand i hand. För att kunna skapa måste man först veta grunderna, vad det är man gör, sedan finns det olika stickspår. [...] Var och en tillåts följa sin egen väg. Det viktiga är att det blir uttrycksfullt och fungerar. Lärprocessen bygger i högsta grad på dialog, säger Anders. Läraren förklarar hur han tycker det ska vara men allt kan och brukar diskuteras. På så sätt kan nytänkande uppstå. [...] Omdömet i gott hantverk har med innerlighet att göra, menar Anders, och med ett äkta försök att vilja pröva saker. Det är bättre än att apa efter andra. Man kan se om något är gjort av en nybörjare eller en som är van. Kvalitén syns i sådant som ytor och tekniker. Men det viktiga är att nivån på kvalitén anpassas till person och till syftet med arbetet. Var och en måste ges möjlighet att växa där man befinner sig. [...] Det egna omdömet tränar var och en upp genom erfarenhet när man kommer igång med yrket, det är inte något man håller på med på skolan, menar Anders.
Foto: Linda Lundin
[...] För att bli hantverkare är grundförutsättningen att man verkligen vill. Sedan behöver man förstås material, maskiner och verktyg och någon som kan handleda. Det finns i övrigt inga begränsningar, viljan är det viktiga, anser Anders. För vissa går det lättare, men detta innebär ingen värdering. Man lär sig det man har möjlighet till, det är bara dumt att jämföra sig med andra.
Anders menar att det syns i hantverket vem man är eftersom det avspeglar hur man gör saker, hur man tänker och löser saker. Om man tex. har en lust att pröva sig fram och experimentera som syns i hantverket, brukar man ha samma förhållningssätt också på andra områden i livet.
107
Heléne
gjorde massor av saker
Jag fick sån inspiration av Anders men hade inga färger så jag fick ta hans.
Medan vi fikar under körsbärsträdet börjar blåmesungarna flyga ur holken, rakt över Heléne där hon sitter. Det är så fint och vi skrattar och trivs i Ödsmarken* en varm junidag. Heléne är sjukpensionerad. Jag ber henne berätta hur hon kom sig till Möbelsnickarskolan. Det var 2007 och Möbelsnickarskolan hade utställning i centrum. Jag träffade på Hans-Olof och han tyckte jag kunde söka in. Jag sökte på KomVux och kom in. Jag var jätteglad. Fast jag hade ju gips då, jag hade opererat benet på hösten. Men jag gick uppför spiraltrappan i skolan. Jag var flinkare då än jag är nu. Det första vi byggde var allmogeskåpet*, och då fick jag vara med Anders och han visade. Vi fick prova lite själva, men det var innan de tyckte att jag inte skulle använda maskinerna. Jag gjorde ju skåpet med hjälp av lärarna. Jag fick mycket hjälp av lärarna. Sen gjorde jag ett skåp till, som var med på utställningen vid restaurangskolan och vid Sollentunamässan också. Anders och Hans-Olof frågade varför jag hade gips så länge, och då berättade jag hela historien, då. Hur det inte läkte, att det var hur sjukt som helst och att jag blev opererad varje halvår. Jag var på skolan varje torsdagkväll och fredag. Jag missade inte en dag. Det var så roligt. Att gå bland såna som är så duktiga och att se på då de arbetade var väldigt kul. Och torsdagkvällarna med smörgåsar och kaffe och jag blev bjuden med. Jag fick komma hemifrån. Jag tyckte allihopa var pigga och alerta. En gång sågade Hans-Olof till bitar som jag hyvlade, och så gröpte jag ur ådrorna med skölp*. Det var kul och jag gick upp på övervåningen och målade, inte på ådrorna utan det runtom, liksom. Jag målade i lite olika färger och så gick jag ner till Hans-Olof och han blev imponerad. Så den har jag hängt upp hemma. Jag är så imponerad av alla människor, de är snickare och har grundutbildning. Därför är det lite lättare för dem också, för de ska starta eget och så där. Men jag var som alla där, det var ingen som tyckte sämre om mig, utan jag var med där. På Vårsalongen* 2010 visades fria tolkningar av begreppet TID. Heléne ställde sig själv på toppen av en byrå med många små lådor fulla av fina minnen.
130
Skolresan, det var roligt! Och intensivt. Till Dalarna. Anders och jag målade tavlor, alldeles speciella. Jag gjorde två stycken som hänger på väggen hemma. Jag fick sån inspiration av Anders men hade inga färger så jag fick ta hans. Såna där naturfärger, inte rött, blått, svart och vitt, utan bruna, svarta, mörka så där. Det är sån frihet i skolan. Ingen som säger att du måste, utan man gör som man vill och tar en paus då man vill, där finns träpallar som man kan vila på. Man kan ta en rökpaus när man vill. Det är vad man själv orkar och vill. Jag gick uppför trapporna till maskinsalen, jag följde alltid med när de höll på och hjälpte mig. De frågade hur jag vill att mina saker ska bli, och de visade hur det går till. Och jag förstår dem, att jag inte fick hålla på med maskinerna, eftersom jag äter starka mediciner. Det kan vara väldigt farligt. Men jag sprang upp och ner där och kände att jag blev pigg. Jag blev pigg på torsdagkvällarna, jag var uppe till klockan två på natten ibland och höll på och ritade och grejade. Och sen hela fredagen, då. Så jag var bra slut på helgen. Det var många som tyckte det var bra att jag gick där. Jag hade gärna velat fortsätta, men jag fick inte fortsätta tredje året. Fast jag gick dit i alla fall. Jag fick det för Anders och Hans-Olof. Ibland kan det vara lite svårt. Jag pratar inte så mycket med folk då vi fikar. Jag känner att ibland vill jag ha saker för mig själv, vad som har hänt med mig. Jag vill bara säga det att Hans-Olof och Anders är helt underbara människor. De har hjälpt mig mycket till det bättre. Jag har ju inte orkat så mycket nu i år. Jag kom en gång i januari och sen kom jag inte mer.
– Så har jag gjort ett nattduksbord också. Och ett pigskåp med spegel och låda. Sen har jag gjort en hylla i badrummet och en större hylla i sovrummet, för smink och lotion och sånt. Det är jättefint. Jag har gjort massor, bara jag kommer ihåg ... jo, och kryddhylla. Jag har gjort saker hela tiden och ändå gått bara två år på halvtid. Det är intensivt, det ska gå undan, förklarar Heléne.
Heléne säfström 2007–2009
131
varför
Anders ringde Hans-Olof och ingen annan
Efter att ha fått Anders och Hans-Olofs respektive berättelser bad jag dem sitta ner tillammans och fundera på den gemensamma lärargärningen och vad de tänker om den. Vad är det som gör att de fungerar så bra ihop? Hur kom det sig att Anders ringde Hans-Olof då han behövde en kollega?
144
Anders: Jo, det var det här ... Hans-Olof: Du ringde sju stycken, men de var inte hemma ... Anders: Hahaha. Näe, du har en sagolik kombination av generositet och hygglighet ihop med människor. Du är aldrig taskig eller beter dig elakt. Du är skicklig och idérik. Det vore konstigt om det inte går att jobba tillsammans, tänkte jag. Hans-Olof: Det var mest ditt goda omdöme som tilltalade mig ... Anders: Hahaha. Du hade inte den snickeriutbildning som jag hade, men det skulle du haka på fort, tänkte jag. Och det gjorde du. Det som har varit bärande är ditt sätt att respektera människor, att det inte någonstans finns nån känsla av förakt eller småaktighet. Behöver nån hjälp så sätter man in hjälpen. Det har heller aldrig handlat om att dela upp arbetet i timmar och minuter och småttigheter. Sen har vi humorn. Skojigt och retsamt, men inga elakheter där heller. Hans-Olof: Jag tycker alltid det är kul att åka till skolan, det känns jätteroligt att fundera ut vad som ska hända om dagarna. Anders: Tänk att vi har samverkat till att få det att fungera under så många år med så många olika människor. Det är fantastiskt. Det spelar ingen roll var man träffar dem, alla som har gått på skolan tycker det är roligt att se oss. Ingen går undan och tycker att den tiden var förskräcklig. Hans-Olof: Jag tror att vi har samma sätt att tänka. Då vi ska sätta igång med nånting behöver man inte anstränga sig, för man kan säga vad som helst. Man spånar och kastar idéer, men ingen av oss har patent på att ha rätt. Målet är att vi ska komma till rätt ställe. Om jag har en idé och sen upptäcker att det inte är nån bra idé, då kastar jag bort den och det finns ingen prestige i det. Det är det som gör det så enkelt, vi kan lägga fram vad som helst och bolla fram och tillbaka och när vi är färdiga har vi fått ut en fungerande enhet. Och det är sällsynt, för vanligtvis håller folk fast vid sina idéer in absurdum och då skiter det sig. Anders: Det jag uppskattar mest är just det här frikostiga sättet att samverka. Det är inspirerande och tryggt. Hans-Olof: Det är ömsesidigt. Det är stafettförmågan. Jag jobbade många,
Foto: Linda Lundin
många år i andra slöjdsalar och upplevde aldrig en sån här kommunikation. Jag var utsvulten på att kommunicera med ömsesidigt förtroende. Det är rätt sällsynt, det förtroendet. Anders: Från början trodde vi inte att vi var tillräckligt bra lärare för att handleda gesäller. Hans-Olof: Bosse* Barkman hade gjort gesällprov* på Malmstens. Det var någonting alldeles sagolikt, sånt kunde vi aldrig leva upp till. Tobias* ville vara testpilot 1995. – Hur ska det gå? tänkte vi. Väldigt ansvarsfullt det där. Jag kände viss ångest över att handleda någon i nånting så svårt. Sen kom snickarmästarna och Neal* Johnson och Anders* Wickman. Deras uppgift var att kontrollera skcklighet och exakthet i minsta detalj. Neal hade mustasch och portfölj. Jag tyckte han såg livsfarlig ut. Men det gick jättebra, till allas förvåning. Och då tänkte vi väl om lite grann. – Jaha, vi klarar av sånt också, det var som håken! Anders: Sen dess har det gjorts många gesällprov. Det fina med att bli äldre och mer erfaren lärare är att man blir säkrare och modigare. Gesällsnickarna har betytt mycket för grundkaraktären för möbelsnickeri på skolan. Bra för alla att ta del av. Därför har vi haft en tillåtande attityd och prövat oss fram. Det känns
Ingen av oss har patent på att ha rätt. Målet är att vi ska komma till rätt ställe.
145
Skickliga, fackmässigt kunniga människor finns hur många som helst.
tryggt att det görs gesällprov också, för att verifiera att vi inte är bara lekstuga. Det är kul att man kan tillåta sig alla sorter. Ambitionen att utbilda folk till yrkesskicklighet är lite dubbel. Samtidigt som man vill ge konkreta kunskaper och tips och råd, så vill man stiga av rådgivningen också. Det är inte säkert att det behöver lösas så här strikt och fackmässigt. Det kanske skulle lösas på ett helt annat sätt. Orsaken är att när man står där i sin egen verkstad och ska tillverka saker för försäljning, kan man behöva utveckla en annan sida. En som inte bara handlar om kunskap och skicklighet. Det är såna uppdrag vi ger eleverna lite nu och då. Specialuppgifter som inte alls är snickeri. Helt fria uppgifter och valfritt material. Det känns himla bra och roligt att få vara i den sammanblandningen. Vi har snickeriteknik med traditionellt tänkande – och sen monterar vi ner det tekniska, skickliga. – Det där blir för komplicerat, lös det på ett enklare sätt. Använd spik och lim och tejp och surra ihop det med snören och gör på vilket sätt som helst. Kom på en annan lösning, en som inte är fackmässig. Skickliga, fackmässigt kunniga människor finns hur många som helst. Det är bra, men vi vill testa gränserna med vissa övningar i skolan. Som när Natalia gjorde sin makalösa fruktkorg med bigarråer. Uppgiften var att tillverka fruktskåp med nån mekanisk funktion. Det var utskuret och målat med bigarråer upptill, tredimensionellt, tre decimenter djupt. Det skulle öppnas en lucka där hon tänkte ställa ett glas och hon skulle montera gångjärn på luckan. Men hon var missnöjd för det blev inte bra. Då hjälpte jag henne med gångjärnen. Vi bytte skruvar och luckan gick ihop bättre. Det blev snyggt och hon blev nöjd med snickeriet också. Men sen hade du varit där och sagt till henne att hon behövde montera in nån liten rulle och nåt snöre också. Hans-Olof: Ja, hon ville ha en kul öppningsfunktion men visste inte hur hon skulle få det att fungera. Här är ett läge där jag kan lyfta henne, tänkte jag. Jag hittade den där lilla trissan och en liten vinÖmer putsar på sitt skåp.
146
Om vi bara visade gesällprov skulle vi bli skändligen missförstådda.
FOTO: Linda Lundin
kelkrok och så sa jag: – Gör såhär nu! Hon blev jätteglad och hon gjorde precis som jag sa och fick ny kraft och en jädra fart. Jag kunde inte ha gjort det här tidigare för då hade jag tagit död på det – men nu var tiden mogen, för just då var all sug tappad. Man kan blåsa liv i inspirationen igen, men det gäller att vara lyhörd och inte klampa in vid fel tillfälle. Hon kände inte till en sån funktion. Den är urgammal, men för henne var den ny och häftig. Anders: Vi vill visa att det är specifikt för vår skola att såna här fria uppgifter kan få existera. Vi ställer ut och sen får folk tycka vad de vill. Fast det känns ändå bra att ha gesällprov intill. (Se Vårsalong*.) Hans-Olof: Ja, gesällproven fungerar som flum-eliminator. Om vi bara visade gesällprov skulle vi bli skändligen missförstådda. Och skulle vi bara visa det andra skulle ju folk tro att vi är klåpare. Men ytterligheterna lyfter helheten. Anders: Vissa uppgifter ger vi för att utveckla form- och självkänsla – för att ta tag i någonting på sitt eget sätt. Det kan tyckas vara ett långt steg in i nån designutbildning. Men en skolad formgivare gör i bästa fall nyskapande konstruktioner. Jag undrar om inte det här är vassare, att man inte har så mycket på fötterna. Man vet egentligen inte hur formgivning går till. Hans-Olof: Ja, det startar en associationslinje, det är det som är så roligt. Vi har föreslagit tillverkning av trädgårdsmöbler, fruktskåp och sinnliga möbler. Då har vi satt ut pinnar och markerat ramarna. Ingen kommer att hålla sig innanför, men när de går utanför skapas nya personliga uttryck. Det är alltid lika fascinerande. Anders: Varken du eller jag är ju några esteter ... Hans-Olof: Jo, du är ju det, men inte jag. Anders: Vi är känsliga för om det finns spänst, om det är roligt, om det finns en idé bakom. Man kan inte formge nånting bara som en formgivningsövning. Det måste förankras i nåt som är lite spännande. Hans-Olof: Ja, såna uppgifter är jätteviktiga och fenomenet att klampa in och avbryta det traditionella möbelsnickeriet är otroligt viktigt. Det är ett odlingstips för odling av snickare. Jag undrar om det har blivit vetenskapligt formulerat ... Plötsligt märker vi att den församlade gruppen har fördjupat sig i sina projekt och energin är statisk. Då går man in med visselpipan: – Nej, nu gör vi nåt annat! Vi ger dem nån uppgift och sen kan de återgå till det de höll på med. Det skapar dynamik med nya idéer och mer kraft och energi. Man kör lite stavmixer i soppan. Det blir kaos men efteråt landar tankarna på ett nytt sätt och i bättre konstellation. Jag har en annan iakttagelse. Jag kommer inte ihåg när jag först märkte det, men Kamilla* är ett sentida exempel på det fenomenet. Hon höll på och hon fnula’ och hon fråga’ och hon knastra’ och hon höll på och hon tappa’ tråden
Natalias bigarråkorg
147
Så borde det vara i alla skolsituationer, att man får hålla på tills man begriper.
... Men plötsligt blev det tyst vid Kamillas plats och då började det komma de mest fantastiska grejer. Hon knäckte koden! Det har jag upplevt många gånger. Man försöker och man försöker och det blir bara snett och vint – tills man knäcker snickarkoden – då börjar man jobba självständigt och skarpt. Det gäller inte alla, men en del genomgår någon metamorfos, som en piruett. Det är fantastiskt. Det är det vi är till för, att det ska ske en utveckling. Man blir lite stressad när nån har hållit på länge och det inte blir nåt. Man undrar vad det är för fel. Men man måste ha tålamod och tillit till processen. Ingen har gjort nåt fel, personen har fått allt, det har bara inte riktigt absorberats ännu, processen pågår. Anders: Ja, den gör ju det, hela tiden. Hans-Olof: Att lära sig, att ta till sig nånting så man blir självständig, det gör alla på olika sätt. I alla skolsituationer borde det vara så att man får hålla på tills man begriper. Man börjar och så håller man på tills man är klar. Några skulle vara klara efter nio månader och upptäcka att nu behövs det inte mer. Andra kanske behöver fortsätta lite till. Anders: Jag tänker på hur Per* Johansson beskriver att alla är människor. Vissa är utvecklingsstörda och andra är normalstörda. Men alla behöver bekräftas och alla behöver få stöd från sin utgångspunkt och en chans att finnas med på fotbollsplanen. Det stämmer överens med de idéer vi jobbar efter. Vi behöver inte särskilda arbetsplatser för vissa, alla kan bidra med nånting. Det försöker vi påvisa genom att låta folk stå upp och berätta: – Visa vad du håller på med! Titta här nu, allihopa. Se på den här lösningen.
Från frö till såg beskriver trädets tid. Holger Jäderström gjorde den på temat TID med inspiration av Bodil Jönssons vinterprat i radion nyårsdagen 2010. Ställdes ut i Clas Ohlsons entré i Upplands Väsby Centrum i april samma år.
148
Superkort historik 1976 Rektor Börje Rosshagen övertalade Anders att star ta en snickerikurs för vuxna. Annonseringen gav tolv in tresserade män och en kvinna i olika åldrar och kursen hölls en kväll i veckan i slöjdsalen på Södervikskolan. 1978 Efter ett par år tog Anders tjänstledigt en dag i veckan från sitt ordinarie slöjdlärarjobb och kursen ut vecklades till en mer omfattande yrkesinriktad kurs två kvällar och en dag i veckan. Den flyttades till högstadiets slöjdsalar i Väsbyskolan. Måndagkvällar tillbringade elev erna hos Olle och Per Bajer* i hans snickerifabrik där de fick tillgång till alla maskiner samt deras yrkeserfarenhet som maskinsnickare och företagare. Verksamheten pågick dels i de två vinkelställda slöjdsa larna och dels nere i källaren. Man hade tillgång till slöjd salens bandsågar och rikt- och planhyvel, men hade ock så några egna maskiner, bl.a. en liten fräsmaskin och en limpress. Intresset var stort för de snickeri- och textilutställningar som anordnades på olika ställen i kommunen. Till dessa bjöds dåvarande rektor på Malmstensskolan Olle* Pira in. Han höll semninarier och granskade elever nas arbeten. Han diskuterade och påverkade arbetet ge nom sina åsikter. Kursen fortsatte som kvällskurs fram till 1992. 1992 Då såg rektor Hugo Johansson till att länsarbets nämnden köpte en träteknisk utbildning av Upplands Väsby kommun. Anders blev erbjuden Väsby lågstadie skola på Centralvägen som verkstadslokal. Han övertalade Hans-Olov att ta tjänsledigt och hjälpa till att bygga upp ett fungerande snickeri. De blev stadda i kassa och köpte maskiner, vissa begagnade och några nya. 1995 Nu var de två heltidsanställda lärare med egen snickarskola, och kursen delades i två grupper. En tvåårig utbildning som försiggick måndag till torsdag på dag tid och en treårig motsvarighet som hölls måndag- och torsdagkvällar samt dagtid på fredagar. Totalt ca trettifem elever per termin. Tack vare en fin artikel i Dagens Nyheter väcktes stort intresse för skolan runtom i landet. Kommunerna hade pengar på den tiden och kunde skicka folk till Upplands
Väsby för utbildning. Skolan hade så många sökande att alla inte kunde tas emot. 2000 Väsby lågstadiebyggnad skulle rivas. Kommunen hade ett före detta stall i Smedby som stod tomt och till satte arkitekt för bygglovsritningar. Det kom målare och golvläggare och snickare. Skolan flyttade successivt in med maskiner och verktyg och elever och verksamhet på våren. 2008 Verkstaden blev rymligare genom att man tog en del av det tomma utrymmet i byggnaden. Det blev en ut ökad övervåning, ett luftigt och ljust utrymme. 2012 En 36-årig kommunal verksamhet avknoppas. Folkuniversitetet övertar driften från hösten. Möbel snickarskolan blir kvar i kommunens fastighet i Smedby och Musikinstrumentakademien flyttar in.
Michel hyvlar för hand.
149
UPPROPET
om stillsam protest mot nedläggning I början av hösten 2011 insåg Anders och Hans-Olof att det förelåg hot om nedläggning av Möbelsnickarskolan. De startade en kampanj. De skrev brev för att öka rekry teringen. Brev med information om skolans goodwill och värde skickades till politiker. De kom med förslag på vad som kunde göras för att förstärka skolans ekonomi. Ett upprop gick ut till tidigare elever och andra med anknyt ning till skolan.
Kommunen meddelade att beslut om nedläggning kom mer att tas i slutet av februari. Lärarna bad om ett möte för att diskutera läget. Det är kvällen innan första mötet med kommunledning en och jag ber Anders berätta om sina tankar. – Jag återknyter till det Bodil Jönsson tar upp i sitt brev, om att tillverka en låda. Det är jättebra att ha en låda att ha nånting i. Men om man har gjort en låda är det viktig information om att man dög till att göra en låda. Det är sanningen om hur vi jobbar på skolan. Men tiderna är annorlunda, andra utbildningar priori teras. Hantverk är lite ute. Det har med status att göra.
Uppropsbrevet som gick ut till tidigare elever och andra med anknytning till skolan. På följande sidor finns några av alla de fantastiska skrifter de fick som svar på uppropet.
Upplands Väsby 4 januari 2012 Hej! Här kommer information om vår situation. Upplands Väsby kommun har tillsatt en utredning om Möbelsnickarskolans existensberättigande. Beslut i frågan fattas den 29 februari 2012. Av olika anledningar har det varit magert med nyrektytering av elever en tid, ett faktum som inte talar till vår för del, såklart. Vi som varit med ett tag (skolan har funnits i 35 år) har ju sett detta hända tidigare, men det har repat sig igen och vi är av den uppfattningen att så kommer att ske även denna gång. Skillnaden från tidigare ”kriser” är att denna gång verkar man från kommunens sida sakna vilja till någon som helst tidsfrist om inte en snabb lösning på ekonomin går att finna. Om katastrofen blir ett faktum, om man beslutar sig för att lägga ner skolan utan att ha full förståelse för vad den betytt för så många, skulle det kännas väldigt svårt! Därför, för att försöka undvika detta, kommer detta upprop på assistans och stöd från er ”föredettingar”. Vi jobbar för att få till stånd ett informationsmöte med beslutsfattarna i god tid innan den sista februari. Tidpunkt och innehåll för ett dylikt möte vet vi inte idag. Det skulle kännas viktigt att andra röster än våra talar till vår fördel, muntligen eller skriftligen, vid detta tillfälle. Om du känner att du vill vara med och jobba för skolans fortbestånd så författa en liten skrift om din tid på sko lan, vad den ev. betytt för dig och varför du tycker att fler ska få den möjligheten i framtiden. Skicka till Hans-Olof eller Anders och bifoga e-postadress så vi kan återkomma snabbt med ny information. Med vänlig hälsning Anders och Hans-Olof
194
I en kommun där man har byggt ett nytt ITgymnasium är det svårt att hävda hantverkets betydelse. Vår utbildning är viktig, inte bara för männis kor som är arbetslösa eller sjukskrivna. Men – de som har en högskoleutbildning eller ett yr ke får inte gå. De har redan det de behöver, de kan inte få mer. De politiker som har att besluta i fallet är okunniga om skolan som yrkesutbildare och glädjekälla i kommunen och behöver informe ras. Jag välkomnar beslutet att granska vår eko nomiska position. Jag känner mig triggad av att det blir en ny avstamp helt enkelt. Min enda oro gäller om vi får till en demo kratisk process i en öppen diskussion om sko lans värde. Det ska belysas från alla håll. Från oss lärare, från tidigare elever, från politiker och från andra som har uppfattningar om hur man löser detta. Alla de fantastiska skrifter vi fick som svar på vårt upprop har buntats ihop och över räckts till våra allianspolitiker. Det ska bli ro ligt att träffa dem i morgon och fråga: – Har ni läst på, har ni några kommentarer till de här breven. Kände ni nånting, har det drab bat er? Om de bara påpekar att det inte går ihop ekonomiskt och det är deras enda svar, då kommer vi att vilja ha ett möte till. Med fler argument och fler möjligheter att vända på frågor. Jag kommer inte att nöja mig med att de avfärdar en kommunikation. De får säga vad de vill och det kan vi också få göra. Då är det schysst, alltså. Om de sen ändå lägger ner – ja, då är det väl så då. Vi har gjort det vi har gjort och det har varit bra. Vi kan vara nöjda med det.
195
196
197
198
199