9789137150116

Page 1

k arin fossum

Viskaren Ă–versättning Margareta Järnebrand


Tidigare utgivning Evas öga 1998 Se dig inte om! 1998 Den som fruktar vargen 1999 När djävulen håller ljuset 2000 De galnas hus 2001 Älskade Poona 2001 Svarta sekunder 2002 Jonas Eckel 2003 Natt till den fjärde november 2004 Mordet på Harriet Krohn 2005 Brott 2007 Den som älskar något annat 2008 Den onda viljan 2009 Döden skall du tåla 2010 Jag kan se i mörkret 2012 Carmen och döden 2013 Helveteselden 2014

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Cappelen Damm AS 2016 Omslag: Anders Timrén Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-37-15011-6


Till Rannsakningsdomaren Ernest Coméliau 23 bis, Rue de Seine 23b Paris VI˚ Herr domare! Jag skulle önska att någon enda människa förstod mig. Och det skulle glädja mig om den människan var ni. Under de veckor utredningen varade tillbragte vi många timmar med varandra. Men då var det för tidigt. Ni var domare, ni var min domare, och det kunde ha verkat som om jag försökte urskulda mig. Vid det här laget vet ni att det inte är det saken gäller, inte sant? Georges Simenon Lettre à mon juge, 1947 Brev till min domare, Bonniers, 1958 Översättning av Vera och Stig Dahlstedt



Vacker var hon inte, och det insåg hon naturligtvis, hon rörde sig som de flesta oansenliga kvinnor, försiktigt över golvet och med urskuldande blick. Utan någon önskan om att ta plats, utan hopp om att göra intryck eller att över huvud taget bli trodd eller, för den delen, att på något som helst sätt tas på allvar. I mer än fyrtio år hade spegeln skvallrat om hennes bristande skönhet, och hon hade sänkt huvudet och accepterat faktum. Om en gnista hade kommit farande med vinden skulle hon antagligen ha fattat eld, håret var torrt som hö och hon var blek som papper. Hon hade på sig en arbetsrock av nylon med stora, djupa fickor som inte innehöll någonting alls, de var sedan länge genomsökta och tömda. På bröstfickan, rakt över hennes hjärta, syntes en logga i rött och grönt där ordet ”Europris” var broderat med stora bokstäver. Tvärs över den vita halsen hade hon ett fult ärr efter ett sår som hade haft svårt att läka. Hon var underviktig med eventuell blodbrist, rödhårig och fräknig. Men trots hennes färglöshet rann det givetvis blod igenom henne, i synnerhet just nu när hon stod framför honom på golvet och skulle lämna sin redogörelse. Med händerna gömda i de noggrant genomsökta rockfickorna. Hon väntade på tillåtelse att sätta sig, vågade inte framstå som självsvåldig. Sejer hade förhört många människor under årens lopp men ingen som hon. Hon drog försiktigt ut stolen, den fick inte skrapa i golvet, någon kunde höra det och bli störd. Hon hade aldrig haft 7


med åklagarmyndigheten att göra, hon fick inte irritera eller provocera honom eller väcka hans vrede. Inte förrän nu fick hon syn på kommissariens hund borta vid fönstret, den reste sig och kom emot henne över golvet. Hunden Frank Robert, en liten fet shar pei, var med alla sina rynkor och veck en charmig varelse, liksom klädd i en för stor rock, som hon själv. Hunden ställde sig på bakbenen och lade sitt tunga huvud i hennes knä. Ögonen, som knappt var synliga inne bland vecken, talade genast till henne och fick henne att glömma stundens allvar. Det syntes en antydan till glädje i hennes egna ögon, en liten glimt. Ögonen hade inte mycket färg de heller, irisen var ljus och vattnig och ögonbrynen knappt synliga och fina som mårdhår. Hon hade inte väntat sig en hund. I synnerhet inte en som kom fram till henne på det här sättet, tillgiven och utan förbehåll. Hon var inte van vid att väcka entusiasm, bland vare sig folk eller fä. Som den tiggare han var stod Frank kvar på bak­ benen och dreglade ner på den gröna rocken från Europris. När hon slutade smeka honom lade han en tass i hennes knä och hoppades på mer. Frank, sa Sejer. Gå och lägg dig. Hunden tassade tillbaka till sin plats. Han hade ett täcke som han rakade ihop med tassarna till något som såg ut som ett bo. De alltför många kilona gjorde honom långsam, och varje kommando från husse måste noga tolkas och värderas innan det åtlyddes, därför tog det tid. Dessutom var han en åldrande hund. Syn, hörsel och rörlighet var avsevärt nedsatta. Vi säger väl du, sa kommissarien. Konrad. Han höll fram handen. Ragna, viskade hon. Riegel. Som chokladen, sa Sejer och log. Jag tyckte så mycket om den där chokladen när jag var pojke, och den kostade bara trettio öre. Alla hade råd med en Riegel. Samtidigt som orden föll slog det honom vad han just hade sagt, men kommentaren fick henne att le och isen var bruten. 8


Hennes hand, den smala vita, vilade ett ögonblick i hans. Han lade märke till bristen på kraft, det blyga handslaget var varmt och torrt, men hon visade inga tecken på oro även om hon var snabb att slå ner blicken. Handslaget var det första steget mot något oundvikligt. Allt som skulle pratas om, förklaras och förstås. Hon betraktade honom i smyg. Kom att tänka på gammalt impregnerat virke eller timmer i en älv, något tungt och kringdrivande. Han var betydligt äldre än hon själv, lång och grå. Klädd i en enkel skjorta med mörkblå slips. På slipsen ett broderat körsbär med gröna blad. Det kom avgjort inte från slipstillverkarens hand, tänkte Ragna; någon, antagligen en kvinna, hade suttit med nål och tråd och gett honom det lilla bäret som en kärleksförklaring. Nu ska du säkert skapa tillit mellan oss, viskade hon. Du kommer inte med ett ord att nämna varför jag sitter här, inte än på länge. Du ska långsamt värma upp mig tills jag poppar som ett majskorn i en kastrull. Och vänder ut och in på mig själv. Tillit skulle vara bra, sa Sejer. Önskar du dig det? Ragna hade inte hoppats på någonting alls. Polisen var ju ute efter bekännelsen, när den förelåg kunde de väcka åtal och ställa henne inför rätta. Och koncentrera sig på nästa ärende. Ja tack, viskade hon. Tillit skulle vara bra. Han visste att hon inte hade någon röst. Den hade hon förlorat några år tidigare när hon tvingades genomgå en hals­operation, ett rutiningrepp som kom att få ödesdigra konsekvenser och som fördärvade stämbanden för alltid. Dessutom hade ärrbildningen varit ofullständig, nu hade hon en grov, taggig rand som var synlig för alla, och ärrvävnaden var fortfarande röd. Han föreställde sig att hon kanske ofta dolde den med en sjalett eller en polotröja. Nu brydde hon sig inte om det. Den nakna, ärrade halsen var en del av hennes redogörelse. Men trots att hon bara kunde viska hade han inga som helst problem med att förstå henne. Ragna artikulerade bättre än de flesta. Hon använde sig 9


av ansiktsmusklerna, formade orden tydligt med tungan och läpparna. Dessutom vande sig Sejer snabbt vid situationen. Han skärpte alla sinnen, läste på hennes läppar och var uppmärksam på mimiken, som alltid när han höll ett förhör. Det slog honom att just att sitta så här, mitt emot en annan människa som hade något att förtälja, en historia om rädsla och vrede, eller om en farlig motståndare, eller en berättelse om ett nödvändigt försvar, eller en stor olycka, eller ett brinnande hat, allt detta var något som fortfarande eggade honom, åldern till trots. Ett minne från barndomen dök upp. När småpojkarna gick lös på varandra på skolgården och efteråt mötte lärarens förebråelser med den sedvanliga kommentaren: Det var han som började. Ragna, sa han allvarligt. Du har suttit häktad i fyrtioåtta timmar. Du kommer att få sitta i fyra veckor, därefter kommer häktningstiden att förlängas med ytterligare fyra veckor, antagligen gång på gång. Kommer du att klara av det? Jadå, viskade hon. Är du i stånd att ta kontakt med vakterna och be om det du behöver? Även om du kanske i vissa fall kommer att få avslag? Jag behöver ingenting. Jag får mat och dryck. Jag har mitt eget täcke. Precis som Frank. Hon nickade mot hunden. Han får i alla fall vad han behöver, tillade hon och syftade på hundens många kilon. Den lilla fräckheten framfördes med ett godmodigt leende, kanske som en liten kontring för kommentaren om chokladen. Jag vet att du inte har någon familj, sa Sejer, eller tar jag fel? Jag har en son, viskade Ragna snabbt. I Berlin. Men han kommer aldrig hem. Han har ingen familj han heller, han driver ett hotell där. Jag brukar få ett kort till jul, eller till födelsedagen. Jag var bara sjutton när jag fick honom. Vad heter han? Rikard Josef. Och hans pappa? 10


Hon skakade på huvudet. Varför kommer din son inte hem? Hon ryckte på de smala axlarna och tittade bort. Sejer placerade den frånvarande sonen vid sidan av, som ett kolli han just nu inte hade nytta av. Medan de samtalade iakttog han den stillsamma gestalten. Hon satt stram och orörlig på stolen, närmast i givakt, och var tydligt påverkad av den auktoritet han representerade. Ändå visste han att när en tid hade gått, några timmar eller några dagar, då skulle hon sakta tina upp. Hon skulle börja röra sig, använda händerna mer, ändra ställning, böja sig fram och luta sig tillbaka, han hade sett det förut. Men inte som de högljudda och aggressiva, som han hade stött på så många av. De hade en benägenhet att luta sig fram över bordet och understryka sina ord med knytnäven, eller också sköt de stolen fram och tillbaka för att åstadkomma så mycket oväsen som möjligt. En del vankade omkring i rummet och svor och gick an medan de skrek just de orden som han så ofta hade hört på skolgården. Det var han som började. Ragna kunde aldrig höja rösten. Detta faktum hade gett henne ett stoiskt lugn, det höll henne på plats, det höll henne kanske fången. Det är svårt att gorma när man inte kan skrika. Hon hör inte hemma här, tänkte han, hon har ordnade förhållanden. Ett gammalt hus på Kirkelina som hon har ärvt efter föräldrarna. Jobb och vänliga arbetskamrater. Visserligen tjänade hon inte så värst, men hon levde ensam och hade inga lån att amortera och betala ränta på. Hon såg inte ut som en kvinna med dyra vanor, och missbrukare var hon inte heller. Ändå satt hon på den där stolen framför honom. Har du någon ljudinspelning av din röst från den tiden då du hade den kvar? frågade han. De vattenblå ögonen blev stora av förvåning. Ingen hade någonsin ställt just den frågan, inte en enda människa. Hon tänkte snabbt att så måste det kännas när en kvinna fick prata 11


om sitt döda barn. Prata om det döda barnet för resten av livet, med någon som inte var rädd för att dra upp sorgen på nytt. Varför frågar du det? viskade hon och blev glad. Röd om kinderna blev hon också. Jag är bara nyfiken, svarade Sejer. Om du hade en inspelning skulle jag be att få lyssna på den. Jag försöker föreställa mig hur du talade när du kunde tala. Det finns ingen inspelning, svarade Ragna. Men alla sa att jag lät som en liten flicka. När främmande människor ringde, till exempel en försäljare, och jag svarade med mitt namn Ragna Riegel, bemöttes jag alltid med frågan: Är det någon vuxen hemma? Jag tyckte det var lika lustigt varje gång. Med tiden blev det en lek jag tyckte om att leka. Att göra folk generade genom att säga att jag närmade mig fyrtio, att det bara var jag hemma och att mina föräldrar inte var i livet. En rolig lek, kommenterade Sejer. Nu kan du bara viska. Gör du fortfarande folk generade när de ringer? Jag svarar inte om jag inte känner igen numret på displayen. Jag tänker att om det är viktigt så ringer de upp igen. Får jag ett sms svarar jag. Eller på mejl. Men jag får inte många mejl. Bara reklam. Om det ringer på dörren. Öppnar du då? Det gick som en blixt mellan dem. Vid tanken på allt som hade hänt. I allmänhet, viskade hon och tittade ner. Jag har blivit bra på att nicka och le eller skaka på huvudet, eller också använder jag händerna. Jag skyndar mig att stänga dörren om det inte är viktigt, och det är ju aldrig viktigt. Alla kommer för att sälja något. Men om de som står där är barn som ska samla in pengar till något går jag bara lugnt in och hämtar några mynt. Och vinkar i väg dem igen. Jag kan vinka på flera olika sätt, viskade hon, vänligt eller avvisande. Jag kan vifta bort folk som om de var insekter. Eller hålla upp handen som en stoppskylt. Hon lyfte handen och visade honom. 12


Hur klarar du dig ute bland folk? Inte så bra, medgav hon, du kan ju tänka dig. Jag är inte ute mycket på stan, det är för mycket oväsen från trafiken. I nästan alla affärer är det musik. En rulltrappa eller en hiss räcker. Möter jag någon som vill prata, då ligger jag illa till. Det kan vara folk som frågar om vägen, men jag vet att de inte kommer att höra mitt svar, och eftersom jag är rädd för att verka vresig och ovillig, eller kanske arrogant, undviker jag sådana situationer i den mån jag kan. Men jag måste ju ut då och då. Mat måste jag ha, och jag är tvungen att uträtta ärenden. Men grannarna vet hur det är fatt, och jag handlar mestadels i samma affärer. Och dina arbetskamrater? På Europris? De har inga svårigheter att höra mig, de är vana vid det och har lärt sig tekniken. Men vi måste förstås stå ansikte mot ansikte. Du kommer att vänja dig du med, viskade hon, men jag ser att du får anstränga dig. Den ansträngningen blir en börda för mig att bära. Jag utsätter inte folk för mig själv om jag inte är tvungen. Och nu är jag tvungen. Men i affären är det många kunder, sa Sejer. Jag löser ett problem åt gången, viskade hon. Jag nickar och ler och pekar. Hon sänkte huvudet igen. En signal om att bollen låg hos honom. Han undrade om hon själv hade utvecklat en ovanligt god hörsel, på samma sätt som folk med en hörselnedsättning blev duktiga på att tala högt och tydligt. Han frågade inte om det. Han var fortfarande förvånad över att hon satt där, att hon hade hamnat i den här situationen. När hon faktiskt var smal som en sticka och dessutom knappt hörbar. Han kunde inte se händerna, hon hade gömt dem i knäet. Hur mycket orkar hon lyfta, tänkte han, hur snabbt kan hon springa, hur hårt kan hon slå? Alla använder sig av det vapen som finns till hands. Att sitta ansikte mot ansikte, slog det honom, som vi sitter nu, ensamma med varandra utan oväsen och annat som stör, erbjuder den 13


bästa utgångspunkten för att hitta sanningen. Lögnen har inte goda förutsättningar i det här rummet. Vad hade hans gamla mamma sagt innan ett blodkärl i hennes hjärna brast som ett cykeldäck och ödelade hennes liv? De stora landområdena av minnen, allt som hade varit, allt som skulle komma och som hon inte skulle kunna lagra. ”Absolut alla människor bör någon gång i livet bryta samman våldsamt i gråt och ånger.” Just så hade hon sagt. Och sedan dog hon. Ragna Riegel satt framför honom på stolen, och det enda som höll henne uppe var beslutsamhet. Skulle även hon bryta samman våldsamt i gråt och ånger?

* Arbetet på Europris hade hon haft i flera år. Men ingen av arbets­kamraterna hade känt henne före operationen, och de visste ingenting när hon öppnade munnen för första gången. Jaha, sa de bara och var tillmötesgående. Ibland satt hon i kassan, eller också var hon på lagret och öppnade kartonger med en vass kniv, för att sedan köra ut varorna i affären i en varuvagn, prismärka dem och placera dem i hyllorna. Om en kund kom för att fråga om någonting log hon vänligt och gick utan ett ord bort till hyllan där den efterfrågade varan fanns, pekade och log en gång till. Leendet var hennes vapen, hennes självförsvar. Om hon ändå fick en fråga som hon måste besvara viskade hon så tydligt hon kunde och lade sedan ett finger över munnen för att signalera att hon hade ett handikapp. Kunden brukade nicka artigt för att sedan skynda vidare in bland hyllorna. Många av dem var fasta kunder, de förstod med tiden. Flera av Ragna Riegels arbetskamrater var jämnåriga med henne, det var hon tacksam för. Hon hade lite svårt för de unga, de gjorde henne otrygg. Hon kände inte till den värld som de levde i, förstod knappt språket de använde sinsemellan. Det var en uppsjö av ord som hon inte visste betydelsen av, konstiga förkortningar, 14


ofta på engelska. En av hennes arbetskamrater, Lars, som var lite yngre än hon själv, brukade kalla henne Ragnarök, och det tyckte hon om. Hon gillade att han inte var rädd för att såra henne, att han aldrig vägde sina ord och att han ibland, om han kände för det, kunde reagera på en viskad kommentar från henne med att säga: Stå inte där och skrik till mig! Då brast de i skratt båda två, Lars hjärtligt och bullrande, hon på sitt lågmälda sätt, som en andfådd hund. Hon hade gett arbetskamraterna ett slags rätt att reta henne, det vill säga i sitt inre. Men det gällde inte dem som stod utanför, främlingarna. Eftersom hon inte hade någon röst blev hon fascinerad av andras. Folk skulle bara veta hur mycket de avslöjade när de öppnade munnen. En del gömde sig bakom ett högljutt kacklande, andra mumlade obegripligt. Somliga talade sjungande med mycket melodi, andra hade röster som var torra och uttryckslösa, andra gapade och väsnades för att göra intryck. De jobbade skift. Från tio till fem eller från ett till åtta, hon tyckte det var okej. Ingen annan än hon själv bodde i huset på Kirkelina, det fanns ingen att ta hänsyn till. Ensamheten, som naturligtvis gjorde henne sårbar, ingav henne också en känsla av frihet och kontroll. Hon kom och gick som hon ville, ingen väntade, ingen ställde frågor. Men hon tänkte på Rikard Josef varje dag, hon tyckte om att ha den erfarenhet som ett barn utgjorde, hon tyckte om att vara inne i kretsen när arbetskamraterna pratade om sina barn, vilket de gjorde för jämnan. Hon hade visserligen inte mycket att berätta om sin egen son. Det lilla hon visste var sedan länge sagt, men hon upprepade det gärna. Eller broderade ut det lite, eller överdrev för att samtalet skulle pågå längre. Hon var stolt över honom på sitt sätt, trots att han hade klippt nästan alla band med henne. Aldrig ett brev, aldrig ett telefonsamtal, aldrig ett besök. Bara det gamla vanliga julkortet i december, och så kanske ett till hennes födelsedag på försommaren. En gång fick hon ett kort från Pattaya, där han hade varit på semester. Ensam, trodde hon, ingen annan nämn15


des. Men det kändes bra att kunna berätta för arbetskamraterna att han drev ett hotell i Berlin som hette Dormero och som hade fem stjärnor på TripAdvisor. Visserligen hade hon aldrig varit där, han hade aldrig bjudit dit henne, men hon hade varit ute på nätet och sett bilder. Ofta, när saknaden efter honom var som värst, kunde hon sitta hela kvällen och drömma medan hon tittade på bilderna av sällskapsrummen och sviterna och restaurangen. Den stora, öppna receptionen med ljuskronor, baren med de djupa fåtöljerna. Skulle hon vara ärlig mot sig själv var detta hennes stora dröm. Att sätta sig på planet till Berlin och mötas av sonen i ankomsthallen, och sedan bli körd in till centrum, kanske i en stor Mercedes, och visas runt i det som var hans livsverk. Äta gott i en vacker matsal, övernatta i ett rum som han hade valt ut speciellt åt henne, kanske en svit. Men det hände inte. Och åren gick. Det var hela tiden bara ett kort till hennes födelsedag den sjuttonde juni, och till jul, med en ängel eller en stjärna och en kort, formell hälsning på tyska, färdigtryckt. Och hans namn förstås, eller bara initialerna, dem skrev han för hand men de var knappt läsbara. Hon betvivlade att han kom ihåg hur gammal hon blev från år till år. Han hade bara varit sjutton när han lämnade henne, full av drömmar och visioner, det hade inte kostat honom mycket att vända henne ryggen. Själv hade hon varit trettiofyra då, och mer än tio år hade gått sedan den tunga dagen. Tänk om jag åkte dit, for det igenom henne, och tog mig fram till hotellet på egen hand och plötsligt stod i receptionen med en resväska i handen. Och frågade efter chefen. Efter bara en halv minut skulle han dyka upp, naturligtvis genom en dörr innanför disken, antagligen i snygg kostym. Han skulle komma gående över heltäckningsmattan, världsvan och med frågande blick. Det skulle ta några sekunder innan han kände igen henne, framför sig såg hon stora ögon och höjda ögonbryn, kanske förlägenhet. Själv skulle hon stå där och stamma, ord som han inte hörde, och förlägenheten skulle bli större. Han visste inte 16


att hon hade förlorat rösten, kände inte till katastrofen. Hon förstod inte riktigt varför det hade blivit så här mellan dem, hon hade aldrig vågat fråga. Men ambitiös var han absolut, och äventyrslysten. Det var hon inte själv. Att han hade fått en överordnad ställning långt innan han fyllde trettio gjorde henne omåttligt stolt. Det mesta var hennes eget fel, det var så hon såg på det. Att bli med barn vid sexton års ålder med en man på över fyrtio, en som självfallet redan hade en familj som han inte hade några planer på att lämna, det var inte klokt. Alltså växte Rikard upp utan någon pappa. Men som hon hade älskat honom och pysslat om honom! Som hon hade kånkat omkring på honom både dag och natt. Vad jämnåriga flickor sysslade med var inte intressant längre, hon saknade ingenting här i världen, inte uteliv eller förälskelse eller pojkar i samma ålder. Hon var bara förälskad i sonen. Anblicken av honom och lukten, det fjuniga huvudet, den våta munnen. Hon hade inga drömmar om status eller stor familj. Det var hon och pojken. Det återstod tio minuter av arbetspasset. Hon sköt den tunga vagnen framför sig ut i butiken, den innehöll två öppna kartonger med små badrumsartiklar. Under vagnen stod en annan kartong som Lars hade kommit springande med och som hon inte hade tittat i än. Hon började ställa in toaborstar i en hylla, de var av plast i tre olika färger och kostade nitton kronor styck, det var ingenting att säga om priset. När de väl stod där kunde hon med lite fantasi föreställa sig att de var blommor i en rabatt, röda, lila och rosa. Hon visste att allt inte var av god kvalitet. Stearinljusen de sålde droppade och rann, och de brann inte lika länge som andra, dyrare ljus. Kaffet var beskt och svagt, och konfektaskarna var ofta så gamla att chokladen var torr och grå. Ibland hade bitarna ljusa fläckar eftersom asken hade utsatts för temperaturförändringar. Men mycket annat höll måttet. Plastburkar och trasmattor, färdig17


sydda gardiner, frottéhanddukar, köksutrustning och verktyg. När alla toaborstarna var på plats öppnade hon kartongen som Lars hade kommit springande med. Den stod på hyllan under vagnen, och hon kunde läsa ordet Malaysia. Kartongen innehöll åtta mindre askar. Full i skratt kunde hon konstatera att varje ask innehöll en dödskalle i keramik, de var faktiskt riktigt naturtrogna och stod på en liten sockel. Hon tog upp en av dem och upptäckte att ögonhålorna var försedda med små röda lampor, och inuti asken låg två AA-batterier som skulle sättas in i sockeln. Hon öppnade det lilla locket på undersidan och satte batterierna på plats, och genast började det lysa i de mörka ögonhålorna. Sedan satte hon in de återstående sju askarna i hyllan, och högst upp ställde hon dödskallen med ljus i. Hon tänkte en stund på de barn som kanske fick en sådan till jul och som placerade den på sängbordet. På dem som låg ensamma i mörkret och stirrade in i de röda ögonen, på samma sätt som hon nu stirrade in i dem, ja, hon blev faktiskt stående länge utan att kunna slita sig därifrån, det var något suggestivt över dem. Hon skulle visa dem för Gunnhild om en liten stund. Sedan kunde de skratta tillsammans. Hon körde tillbaka den tomma vagnen, hämtade sin handväska i omklädningsrummet, tog på sig kappan och viskade hej då till Gunnhild och Lars efter att ha pekat på dödskallarna. Det var Lars och Gunnhild hon hade mest kontakt med. Somliga jobbade halvtid eller bara på helgerna, dem brydde hon sig inte om. Och hon såg till att de inte brydde sig om henne. Hennes värld skulle vara liten och överblickbar, då hade hon kontroll. Klockan var tjugo och femton när hon gick till busshållplatsen, det var höst och mörkt. Fyra personer väntade på bussen. De andra stod inne i vindskyddet, själv stod hon ute på trottoaren med ryggen mot dem. Under årens lopp hade hon skaffat sig en bestämd plats vid fönstret på det tredje sätet bakom föraren. Om den platsen var upptagen blev hon illa till mods. Då kände hon sig undanskuffad. Någon var inne på hennes revir. I dag var 18


hennes plats ledig, och hon satte sig med en bra känsla, nästan som att smälta in i en form som passade perfekt. Bussen tog fyrtio minuter på sig hem till Kirkelina. Hon tyckte om att sitta på bussen och titta ut genom fönstret. Ibland, om hon var trött, med kinden mot det kyliga glaset och med slutna ögon. Det blinkade genom ögonlocken varje gång bussen körde förbi en gatlykta. Hennes tanke var alltid fri medan hon var i rörelse, omgiven av bussens kaross, som ett tjockt skal. Färden hem hade blivit till något kärt, en guldkantad stund då hon utgjorde en del av världen och trafiken men ändå var skyddad. Gatan låg mörk och tyst när hon steg av på hållplatsen. Det var bara några minuter till huset, men först sneddade hon snabbt över gatan till Irfans butik. Den var alltid öppen. Hon föreställde sig att Irfan sov på en madrass i rummet innanför, och varje gång klockan ovanför dörren pinglade, antingen det var dag eller natt, for han genast upp för att stå till tjänst. Så fort hon steg in pinglade klockan, och det var nästan som om hennes ankomst högtidligt tillkännagavs. Hon kände de exotiska dofterna av kryddor och annat gott från hans hemland, Turkiet. Hon köpte ris och te och tomater, och stora, hembakade tunnbröd som hon brukade äta med ost och skinka. Och fyra flaskor Uludaj Frutti. Alltid när hon var hos Irfan Baris, inne i ljuset och värmen, gick hon omkring bland hyllorna och gladde sig som ett barn. Affär­ en såg inte ut som de norska, den var mer som en marknad i miniatyr, väldoftande och färggrann. På en egen hylla hade han ett urval parfymer i grälla flaskor. Det hände att hon lyfte upp en av dem och öppnade korken. De luktade starkt och billigt allihop, men de kostade inte mycket heller. Starry Night. Secret Dream. Killer Queen. Torkad frukt hade han också mycket av, fyllda kex och spännande såser i glasburkar. Blöjor och tvål, frukt och grönt. Frukten plockades inte bort även om den hade bruna fläckar, bananerna kunde ligga länge innan han lade dit 19


nya. Bärkassarna var av enklaste sort, tunna och utan reklam. Om hon hade köpt något tungt fick hon bära kassen i famnen, handtagen brukade ofta gå av. Men hon skulle bara tvärs över gatan, sedan var hon hemma. Irfan var en stilig man, bra mycket yngre än hon själv, slank, gyllenbrun och mörkhårig. Han log aldrig. Hans väsen genomsyrades av rastlöshet, oron tycktes ständigt vibrera i hans kropp. Ofta talade han i mobilen samtidigt som han expedierade henne, ibland pratade han med sig själv, på sitt eget och för henne obegripliga men vackra språk. Han kastade ideligen snabba blickar ut genom fönstret, som om han spanade efter någon, men hade ändå tid med några ord på bruten norska. Sedan avslutade han samtalet med en liten nick, han kanske hade lärt sig den av henne. Hon släckte aldrig lamporna när hon lämnade huset. Huset skulle stå där och lysa och ge henne ett varmt välkomnande när hon kom hem från jobbet, i synnerhet i höstmörkret, som nu. Det var ett anspråkslöst enplanshus med vardagsrum, kök, två sovrum och badrum, och så en källare där hon hade tvättmaskin och plats för en del skräp som hade ansamlats genom åren. Egna saker och saker efter föräldrarna. Källaren var kall och fuktig, om det regnade mycket framträdde våta fläckar på källargolvet. Hon hade alltid bott i det här huset, även sedan sonen var född, några pengar hade hon ju inte haft när hon blev med barn och behövde hjälp. På så vis blev de en familj på fyra. Framför huset låg en liten trädgård som hon inte gjorde mycket åt, hon hade inga sådana talanger. Hon hade också en liten veranda där hon sällan satt, hon tyckte inte om att folk kunde se henne från vägen. Och med sin ljusa hy och sitt blekröda hår tålde hon inte sol. Hon hade soptunnor nere vid vägen, en postlåda på ett stativ och inte minst, alldeles intill hennes infart, en stor gatlykta. Uppfarten till huset var väl upplyst. Varje gång hon kom gående från bussen tyckte hon om att tänka att den där lyktstolpen var uppsatt enkom för henne så att hon skulle 20


hitta hem. Det är tillåtet att leka, tänkte Ragna Riegel. Barn tillåts leka för jämnan. Hon hade gått över vägen. Hon höll bärkassen i vänster hand och öppnade postlådan. Tog upp lokaltidningen och församlingsbladet, en broschyr med reklam för möbler och ett oansenligt vitt kuvert. Det var inte ofta hon fick brev. På kuvertet stod bara hennes efternamn, ”Riegel”. Textat med versaler. Ingen adress. Hon ställde ifrån sig kassen på marken. Kuvertet saknade frimärke och avsändare. I skenet från gatlyktan stod hon och vände och vred på det. Papperet var enkelt och kanske återvunnet, tunnare och gråare än annat papper. Vad var nu detta? Ett brev utan avsändare. Det kunde vara Olaf i huset bredvid som hade något på hjärtat, eller Teigen på den andra sidan. Eller det kanske var reklam det här också, något som lades i varenda brevlåda längs hela Kirkelina, som sträckte sig ända från Spinneriet och upp till kyrkan. Det hände att utlänningar erbjöd sina tjänster på det här sättet. De städade och målade och snickrade, snyggade till och reparerade, och hon kom på att hon kanske borde kontakta någon av dem och få hjälp med staketet. Det behövde målas. Eller också kunde det vara ett meddelande från kommunen till samtliga hushåll. Nej, naturligtvis inte, hennes namn var handskrivet. Hon gick uppför grusgången till huset och låste upp dörren, lade posten på köksbordet. Hennes väska föll i golvet, och hon sparkade av sig skorna. Bärkassen från Irfans butik tömdes, hon bestämde sig för att laga risotto. Om datumet på de båda korvar hon hade liggande i kylskåpet inte hade gått ut. Det hade det inte. Hon sjönk ner vid bordet och stirrade på det vita kuvertet. Flera gånger vände och vred hon på det, som om hon fortfarande väntade sig att något skulle dyka upp på baksidan, ett firmanamn eller en logga, om hon bara väntade lite. Men det skedde inte. Så hon öppnade det och hittade ett hopvikt ark med ett kort meddelande. DU SKA DÖ. 21


Förvirrad stod hon där med arket i handen. Hon hade rest sig upp i förskräckelsen. Hjärtat slog några tunga slag. Ofrivilligt tittade hon mot fönstret, som om någon skulle uppenbara sig utanför, någon som kunde förklara det som hände. Men utanför fanns ingenting, bara mörker, och så några ljus i fönstren borta hos Teigens. Och en svag rörelse när hon flyttade sig närmare, det där bleka, spöklika som var hennes eget ansikte som speglade sig i glasrutan. På nytt vände hon på kuvertet och granskade baksidan, men någon avsändare hade inte dykt upp under loppet av de senaste sekunderna. Jisses, viskade hon och skakade på huvudet. Du ska dö. Textat med versaler, som ett barn skulle skriva, ett duktigt barn. De var jämna och fina och lika höga. Hon log, om än lite osäkert. Det ska vi ju alla, tänkte hon. Hon valde att rycka på axlarna och fnysa så där som fadern haft för vana att göra när han kände förakt för någon, och det hade minsann hänt. Hennes tankar gick utmed hela Kirkelina. Hon kände inte alla som bodde där, bara de närmaste grannarna. Men många var i hennes egen ålder eller äldre. Husen var gamla, uppförda på trettio- och fyrtiotalet, många av de boende var ensamstående. Inga småbarnsfamiljer. Inga busungar, inga vilda tonåringar vad hon kände till. Men det fanns ju barnbarn, kom hon på. Olaf och Grethe intill hade fyra, de var ofta på besök. Olaf hade satt upp en studsmatta i trädgården, hon kunde se den från verandan. Under sommarhalvåret hörde hon skratten och ropen, hon såg de smala kropparna fara upp och ner, upp och ner, innanför det täta, skyddande nätet. Men hon kände ju Olaf och Grethe, de var rejäla människor. Hon trodde inte att paret hade släktingar som kunde få för sig att skicka hotbrev. Om den som hade skrivit meddelandet nu över huvud taget var ett barn. Barn hade dessutom inte bil, de tog sig inte från hus till hus annat än på cykel eller till fots. Men det var ju något inbjudande med höstmörkret. Allt som man kunde hitta på utan att bli sedd. Smyga från hus till hus och från trädgård till trädgård. På gummisulor, i svarta klädesplagg 22


och med luvan uppfälld. Men låg inte en del av glädjen med att utföra rackartyg just i att få se effekten av sina usla påfund? Ingen kunde se henne nu där hon stod i köket och läste de tre orden. Om hon tog sig åt huvudet i förtvivlan eller rev brevet i småbitar i vrede och slängde in det i kaminen, om hon skrek eller svor. Alltså bara ett påhitt som naturligtvis inte skulle få några konsekvenser, utöver att plågoanden kanske hade känt ett slags belåtenhet när han släppte ner kuvertet i hennes postlåda och gick vidare. Nåja, tänkte Ragna Riegel. Somliga hittar verkligen små glädjeämnen. Samtidigt kastade hon en blick mot fönstret igen, där mörkret stod som en vägg. Det slog henne att den tid då ungdomar sprang gata upp och gata ner för att göra rackartyg sedan länge var över. De satt på sina rum och spelade datorspel, de mobbade varandra på nätet. Ingen av dem skulle se åt hennes håll, ingen skulle vara intresserad av hennes svaghet, hennes universum. Ingen visste vad som var hennes största skräck. Hon var bara en ensam kärring som aldrig visade upp sig. Nu skulle hon laga sin risotto, äta den i lugn och ro och sedan sätta sig med tidningen, där det säkert skulle stå en hel del om stadens slödder och om hopplösa ungdomar. Det var trots allt höst. Jovisst, de sprang gata upp och gata ner, nu ändrade hon sig. Berusade var de säkert också, för hon tänkte sig att de var flera stycken, att de säkerligen var pojkar, antagligen i de lägre tonåren. Eller de kunde vara betydligt yngre. Hon kom från sin egen barndom ihåg några fräcka småflickor i åtta- tioårsåldern. Hon vek ihop arket och lade ner det i kuvertet igen, fnös en gång till för att markera sitt förakt. Kokade upp vatten och skar korvarna i tärningar, hackade lök och tomater och chili. Var extra frikostig med kryddorna, maten skulle bränna. Hela tiden stod hon med ryggen åt det vita kuvertet. Men hon kände det genom kläderna som ett stick, det ville henne något. Det låg och skrek. Hon gjorde ett kast med huvudet för att dämpa oron. För att väsnas på sitt anspråkslösa vis. För att stänga den där dörren som hade öppnats, in till ett främmande rum. Det 23


surrade i kastrullen, först svagt, sedan starkare. Hon kastade en blick mot bordet igen, kunde inte låta bli. Kuvertet var så anonymt som ett kuvert kunde bli. Nu skrek det inte längre, det hade börjat viska, precis som hon själv viskade, det pockade på uppmärksamhet. Hon hade aldrig sett något så obetydligt som samtidigt kunde upplevas som ett hot. Hon hällde ner Irfans ris i kastrullen tillsammans med en smörklick, sänkte värmen och lade på locket till hälften. Korvtärningarna brynte hon i en stekpanna tillsammans med tomatpuré och allt det andra, starka. Bordet skulle dukas enkelt, med tallriken, glas och bestick och en tillbringare med vatten. Alltså måste hon flytta på brevet och lägga det någon annanstans. Hon svor lågt för sig själv, ville det absolut inte men öppnade brevet och läste det en gång till. Du ska dö. Baklänges skulle det bli dö ska Du. Just Du. Den som hade skrivit meddelandet hade fin motorik. Bokstäverna var omsorgsfullt formade en och en. Avsändaren ville inte att handstilen skulle avslöja honom med bågar och slängar. Som med ett fingeravtryck. En man, så klart, en kvinna skulle inte hota på det här viset. Var det plötsligt en man nu, tänkte hon, inte en snorunge längre? Hon vände på arket. Meddelandet var skrivet med hårt tryck på pennan, bokstäverna syntes tydligt genom det tunna papperet. Tänk om det hade stått ”Ragna” på kuvertet i stället för ”Riegel”. Eller båda delarna. För att inte tala om ifall det också hade stått ”Kirkelina 7”. Då skulle hon inte ha blivit orolig på samma sätt, det vill säga innan hon läste innehållet, även om hon inte riktigt kunde förklara skillnaden för sig själv. Meddelandet var så avgjort riktat till henne, det låg i hennes låda. Sonen hade flyttat ut, hennes föräldrar var döda. Och brevet var av en sådan art att det gav intryck av att hon inte var någonting värd. Hon var bara ”Riegel”. Och hon skulle dö. Det var knappheten i alltsammans som skrämde henne, det nakna och skoningslösa, det lugnt konstaterande. Jag är hungrig, tänkte hon förvirrat och vek ihop arket igen. 24


Lade ner det i kuvertet, öppnade skåpet under diskbänken och stoppade in brevet långt ner i sophinken. Det blev liggande tillsammans med lite halvskämda matrester. Hon åt långsammare än vanligt, och hon kände sig förolämpad. Som om någon hade viskat bakom ryggen på henne eller spritt rykten. Förolämpad eftersom hon aldrig hade gjort någon förnär, aldrig hade gjort sig märkvärdig, aldrig hade yttrat sig nedsättande om någon alls, vare sig som barn eller som vuxen. Hon var sårad. Hon var allvarligt ur gängorna. Hon snörvlade lite, åt färdigt och reste sig, lyfte ut sophinken ur skåpet under diskbänken, knöt ihop soppåsen hårt, körde ner fötterna i skorna och gick ut, bar ner påsen till vägen. Öppnade soptunnan. Den var halvfull, såg hon. Hon tittade ner utmed Kirkelina och försökte se eller höra någon, sedan tittade hon uppåt mot kyrkan. Spiran var knappt synlig. Hon slängde ifrån sig påsen och lade på locket igen. Då kom grannen Olaf gående med hunden, han var på väg mot kyrkan. Båda hade gula reflexvästar på sig. Hon stod kvar, kom på att hon gärna ville byta några ord. Hon kände Olaf väl, de hade alltid varit grannar. Rottweilern Dolly fick syn på henne och ville fram. Ragna hade aldrig sett en så liten rottweiler som Dolly. Hunden såg ut som en valp och blev visst aldrig vuxen. Hon såg på sin goda granne och längtade bara efter en enda sak, att han skulle tala om för henne att även han hade hittat ett löjligt hotbrev i sin postlåda. Som uppgav att han skulle dö. Och utanpå kuvertet stod bara efternamnet Skiold med stora bokstäver. Ingen adress, ingen avsändare. Men han sa ingenting om något sådant brev, han såg avspänd och glad ut, inte tyngd av någonting. Han var ju man också, han hade röst, till och med en del muskler, trodde hon, han var bred och stark och betydligt äldre än hon själv. I stället tittade han upp mot lyktstolpen vid hennes infart och sa: Jag avundas dig den där lyktan, Ragna. Utanför vårt hus är det svart som i en säck. Han drog i Dollys koppel eftersom hon ville skynda vidare. 25


Men du har säkert förtjänat den, tillade han med ett leende. Ragna undrade vad han menade. Om han kanske menade att eftersom hon hade tappat rösten behövde hon lite extra hjälp, hon hade ju ett handikapp. Nu är jag nog småaktig, slog det henne, Olaf är en genomhygglig karl. Olaf hör vad jag säger även om en långtradare kör förbi ute på vägen just när jag öppnar munnen, han kommer bara närmare, han lyssnar och läser på läpparna. Teigens ska flytta, upplyste han och nickade mot huset som låg ovanför hennes eget. Det hus som hon kunde se från både köket och sovrummet. Å? viskade hon förvånat. De har sålt till en familj från Thailand med två barn, fortsatte han. De ska öppna ett litet matställe inne i centrum, och sedan är det visst så att frun i huset har fått tillstånd att driva ett massageinstitut. Hemma i huset. I ett rum i källaren. Vad? slapp det ur henne. Massage? Olaf kunde inte låta bli att skratta när han såg hennes min. Det handlar säkert bara om någonting i all anspråkslöshet. Hon har tydligen ett godkänt diplom från Thailand och förstår sig på onda ryggar. Billigt blir det säkert också, hon ska bara ha öppet varannan dag. Kommer du att gå dit? viskade Ragna. Det skulle jag kunna tänka mig, sa Olaf, om frugan inte har några invändningar. De är ju så vackra, de där kvinnorna från Thailand. Han blinkade åt henne när han sa det. Gatlyktan speglades i hans ögon och fick det att lysa långt där inne. Han vände sig om och följde en bil med blicken, den susade förbi dem och vidare uppåt mot kyrkan. De kunde med nöd och näppe se den stora klockan där uppe, urtavlan lyste blekt som en måne. Förkalkningarna täcker mitt skelett som snön på en amerikansk julgran, tillkännagav han. Enligt min husläkare. Kom nu, Dolly! Vi ska vidare. 26


Han drog hunden med sig och gick, och hon såg de gula västarna dansa i mörkret. Han hade inte fått något brev. Det var bara hon som hade fått ett brev. Hon vände och gick upp till huset igen, sjönk ner i fåtöljen framför TV:n, blev sittande och tittade på Nyhetskanalen. Hon måste absolut veta vad som pågick i världen, hennes egen var så oändligt liten, och arbetskamraterna på Europris gick alltid igenom nattens händelser när de kom till jobbet, och då ville hon vara orienterad. Hade någonting hänt i Berlin spetsade hon öronen. Men bilderna fångade inte hennes uppmärksamhet på samma sätt som vanligt. Hon var fortfarande omtumlad. Incidenten satt som en spik i huvudet på henne, den hade träffat någonting långt där inne. Hon satt stilla med händerna i knäet och tänkte att hon förstås var en idiot som inte hade slängt brevet i kaminen och bränt upp det med detsamma. Hon hade inte ens rivit det i småbitar eller knycklat ihop det, meddelandet låg i soppåsen i tunnan nere vid vägen och var lika helt. Hotet gällde fortfarande, hon hade inte oskadliggjort det, det låg där och skrek, skrek så högt att locket på soptunnan vibrerade, hela Kirkelina kunde antagligen höra det som ett konstant skramlande. Höra att hon var den ängsliga och tafatta i nummer sju, hon som inte hade någon man, inte ens en röst. Hon reste sig och gick över golvet, stack in fötterna i skorna och slet upp dörren, rusade nedför uppfarten och öppnade tunnan. Böjde sig över den. Det var mörkt, hon stod med ryggen mot lyktan och såg nästan ingenting. Vilken av påsarna var det nu igen, den översta eller den som hade landat lite vid sidan av? Några var från Irfans butik, vita och utan reklam, men hon hittade några från Europris också med den gröna loggan. Hur var det nu igen, vilken påse hade hon plockat fram ur bänkskåpet och tagit med sig ner? Hon grävde runt nere bland soporna, klämde på påsarna i tur och ordning, försökte identifiera innehållet. Till sist fiskade hon upp en av dem. Locket smällde igen. Hon var just på väg att gå när 27


Olaf kom gående tillbaka. Han kastade en blick på påsen som dinglade i hennes hand, och hon blev knallröd. Jo du, sa han med ett leende. Det händer att vi kastar sådant i tunnan som vi måste gräva fram igen. Han du slängt en lotto­ kupong kanske? En vinstrad? Hon höll påsen intill sig och skakade på huvudet. Tog bara fel i hastigheten, viskade hon. Det står påsar överallt, jag ställer dem i hallen. En del ska ner i källaren och en del ska i tunnan. Jag håller på och städar. Du ska väl inte flytta du också? undrade han. Å nej, det gör jag aldrig! Hon vände ryggen mot honom och traskade upp mot huset, tog sig in i hallen. Det hettade fortfarande i kinderna av förlägenhet. Hon tyckte ju om Olaf. Hon kunde inte tänka sig en tillvaro utan honom, en hygglig granne långt över pensionsåldern, en som alltid hade något vänligt att säga, som kanske höll ett öga på hennes hus, om ljuset tändes på morgonen, det säkra tecknet på att hon var vid liv. Eller om huset började brinna, eller om någon försökte ta sig in. Han visste att hon inte kunde skrika. Hon hade kommit in i huset, nu öppnade hon soppåsen. Kuvertet hade tryckts ner och pressats mot några fuktiga potatisskal och ett par ägg som hade blivit för gamla och gått sönder. Hon fiskade upp det med två fingrar och gick raka vägen till kaminen, lade in det i den grå askan bredvid några förkolnade vedträn, hämtade braständaren på bordet. Men kuvertet hade blivit vått och ville inte brinna.

* Hennes ansikte blev levande medan hon berättade. Hon fängslade honom, bristen på röstvolym till trots. Det var något innerligt över hela gestalten. Emellanåt lyfte hon handen och gjorde ett tecken i luften för att understryka något, hjälpa sig själv, 28


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.