9789146210009

Gustaf lll – En biografi Leif Landen W&W

INNEHÅLL

I Förspel 15 En ny kungaätt 15 Den misslyckade kuppen 1756 22 Maktskifte i barnkammaren 24 Kulturell påverkan 35 Politisk myndigförklaring 39 II Familjeporträtt

46

Gustaf 46 Carl 65 Charlotte 72 Fredrik 77 Sofia Albertina 78 Ett omaka par 79 III Kärlek och äktenskap Tronarvingen 92 Giftermål 94 Drottningen och Sofia Magdalena 98 Barnlöshet 100 IV Utlandsresa och tronskifte V

118

Revolution och reformpolitik 125

VI Hävdad självständighet 135 VII Stad och hov 140 VIII Torneringar och teater 184 IX

Kulturellt 209

Akademierna 209 Läsning och lärdom 216 Talaren, brevskrivaren 219 Uppsala universitet 220 Konst och konstnärer 223 X

Resor och politik 231

XI

Riksdagar 274

XII Kriget 290 XIII Diplomatiskt mellanspel 319 XIV Grande Finale 331 XV Eftermälet 372 XVI Gustaf III som litterär gestalt 396 XVII Summering 404

Noter 423 Källor 451 Förkortningar 463 Bildförteckning 464 Gustaf lll:s liv i årtal 465 Kartor 468 Beskrivande personregister 471

ll Familjeporträtt sid 46 Gustaf Det finns åtskilliga vittnesbörd om hur Gustaf såg ut, förutom alla konstnärsporträtten förstås. Hovmannen Claes Ekeblad som länge levde nära honom beskriver honom som « mera liten än lång, dess ansigtes drag voro vackra - - - dess panna var på vänstra sidan nedertryckt, så at ansigtet derigenom var snedt, men utan at miskläda honom.

Han hade stora, mörkblå ögon, skarpa och igenom trängande ; en vacker näsa ; munnen något stor samt fula tänder, nästan intet skägg ». Gjörwell, litteratören och bibliotekarien som träffade honom ofta, skriver 1776: han är « en Herre af medelmåttig växt, något mager och ganska väl skapt; han har en genomträngande upsyn, och, när han vill, något så intagande i sina ögonkast, at man måste gifva honom sit hjerta när han begär det ». Det fanns dock också en annan sida: »Om denna Konung kan visa sig mild och vänlig, så kan dock ingen furste bättre än han utmärka föragt och Kallsinnighet ».i Flera talar om hur kungen utan att säga någonting kunde utrycka sitt ogillande, hur han med Schröderheims ord på den misshagliga « kastade foudroyanta ögonkast, hvarmed han under talande tystnad, ofta annihilerade personer ». Tydligen har rösten också haft något betvingande. Hans vältalighet, fortsätter Gjörwell, förädlas av « ett Uttal, som på en gång förtjusar och öfvertygar. » Under Gustafs vistelse i Spa 1780 beskrevs han där av badläkaren som smärt och välväxt och med rödlätt hy. Den rodnande ansiktsfärgen hade kommit med åren och tycks ha varit ett ärftligt drag från modern. Fysionomien betecknas av denne betraktare som « genialisk », men så levde man också i det tidevarv då fysionomikern Lavater börjat studera skallar och deras form. Kurortsläkaren i Spa talar också om Gustafs « genomträngande » blick, om hans ”örn- näsa » och den höga välbildade pannan.ii Vad beträffar den sistnämnda, pannan, tycks han ha bortsett från den vänstra sidans något intryckta form som ju var en följd av förlossningsskadan. Gustaf blev också flitigt avporträtterad av konstnärerna, under barndomen och ungdomen främst av Gustaf Lundberg, vars bilder oftast är knutna till olika symboliska detaljer, vare sig det gäller ordensband, tyger med mönstrade kungakronor, marskalkstavar eller ärans tempel. Konstnärens framställning av ansiktet har förmodligen varit ganska porträttlika, i varje fall visar den de små förändringar som betingas av högre ålder och mognad. Som vuxen hade kungen emellertid sällan tid eller tålamod att sitta still, om nu det kan vara orsaken till att bilderna av honom skiftar så starkt. Gjörwell visste det och skriver om « huru svårt våre konstnärer hafva at träffa den likheten» men också

om «at Hans Maj:ts ansigte ändrar ofta caracterer ». Roslins kröningsporträtt från 1777, målat för Runda salongen på Gripsholm, och Sergels byst från 1782 är väl de mest vällyckade. Det förra beskådades av Gjörwell 1780 som fann anletsdragen « mästerligt uttryckta ». Också om Sergel- bysten yttrar sig Gjörwell : «de fine och mäst känbare dragen (äro) väl af honom uttryckte ».iii Till bysten hade Sergel gjort en avskärning av sin lermodell som bär en tydlig likhet med den dödsmask som togs av monarken. Porträttmasken använde Sergel sedan till den hermbyst han förfärdigade till kungens begravning. Kungens utseende förändrades föga fram till början av 1780talet. Därefter har hans diet tydligen varit kraftigare och på de senare porträtten har både ansikte och kropp fått större rondör, vilket också visas på ett annat porträtt som anges äga likhet, det som Carl Fredrik Breda åstadkom med en skiss från 1787 som förlaga.iv Till detta kan läggas ett par iakttagare från senare år. Vergennes som i början av 1770-talet var ambassadör i Stockholm, beskriver Gustaf under dennes besök i Paris 1784. Han finner honom välväxt, med livliga ögon och hög ansiktsfärg, « håret snarare blont än brunt » ; till men för utseendet har han förlorat tänder. « Hans uppträdande är angenämt; hans åtbörder, alla hans rörelser äro livliga liksom hans sätt att tala. Han verkar härstädes ej alls vara en främling. Han har en viss svaghet för att tala, men talar väl franska, och det kräves mycken uppmärksamhet att märka de små fel han begår i vårt språk ».v En sydamerikansk resenär, Francisco de Miranda besökte Sverige 1787 och fick träffa kungen, bland annat under ett besök i Sergels ateljé. Denne sägs då ha haft spasmer i ansiktet, men det finns inget annat vittnesbörd om ett sådant lyte. Generalen François Claude de Bouillé som hade med kungen att göra under de år då kungen engagerade sig för de franska emigranterna i deras kamp mot det revolutionära Frankrike, nedtecknade ett omdöme i sina memoarer. Han kallar honom där ganska fet, noterar snedhet i axlar och höfter – kanske markerade efter krigsårens strapatser – talar också han om den starka ansiktsfärgen, de stora ögonen, pannans deformering på ena sidan, en « ganska lång örnnäsa, mycket fula tänder, ett utomordentligt livligt och öppet ansiktsuttryck ».vi Adolf Ludvig Hamilton, i sin ungdom kammarherre hos Sofia Magdalena, längre fram en

häftig kritiker av kungen, talar om den sneda gången, den intryckta pannan, de fula tänderna, men också om de stora blå, eldiga ögonen, deras uttrycksfullhet: «de utmärkte med en enda hvälfning hans sinnesrörelser och satte ett själens uttryck i hans ansikte, som nästan uppvägde hvad som felades i dess fägring.»vii Gustaf har inte använt peruk. Johan Albert Ehrenström som under kriget gjorde tjänst i det kungliga högkvarteret, beskriver i sina memoarer kungens enkla klädsel under denna tid, nämner också hur dennes « rika hår inflätades med hvit tråd i en cadogan, som med lika tråd var ombunden ». Ett postumt vittnesbörd om denna detalj i utseendet, hårväxten, gavs vid en gravöppning 1866.viii

Gustaf växte upp i en tid då klädedräkten visade individens ställning i samhället. Han intresserade sig för kläder. Från sin tidiga barndom hade han ju också styrts ut med diverse attribut som markerade kunglighet. Guvernören Scheffer som tydligen menade att kläder kunde höra samman med moral, klagade över att hans discipel inte ville gå klädd i svart – något som mest orsakades av protokollära hovsorger. Eleganta kläder hade förekommit vid hovet länge, redan i början av frihetstiden användes både sidentyger, galoner och silverspetsar. Roslins målningar visar Gustaf och hans bröder väl utstyrda i färgrika siden- eller sammetstyger besatta med paljetter. Den manliga dräkten bestod av en lång rock, oftast oknäppt och något utstående med stoppningar av tagel, innanför den en guldbroderad väst med stora fickor, knäbyxor som knäpptes med ibland juvelbesatta spännen över silkesstrumporna och skor med röda klackar, också de med utstofferade spännen, försilvrade eller prydda med juveler. Gustaf som inte behövde peruk följde då modet, håret rullades över öronen och tuperades i pannan medan det i nacken fästes med ett band. Den trekantiga hatten bar gul kokard eller bandrosett, ibland också plumage. För Gustaf gällde det att före Frankrikeresan iaktta fransk comme-il-faut i modevärlden och ambassadören i Paris, Creutz, gav förslag till de galadräkter som skulle representera.ix Kröningsdräkten 1772 i

silverbrokad med broscherat mönster – i livrustkammaren och sådan den syns på Roslins tavla från 1777 – syddes däremot efter en nationell förebild: Karl XI :s bröllopsdräkt.x Givetvis var prakten som mest lysande vid högtidliga tillfällen. Olika dagar i januari 1773 rapporterar Fischerström « röd Klädning med bordure af Silke », « ljusblå Sidentygs klädning » och så födelsedagen (24/1): «Konungen var klädd i en sammetsklädning, knapparna af carmoniserade briljanter ».xi I mera ordinära sammanhang tedde sig utstyrseln mindre påfallande. Kungen bar då gärna blå frack och gula byxor, ett mode som ansågs vara inspirerat av engelskt klädsnitt.xii Under kriget använde han en enkel klädsel: utanpå pantalongerna (ett slags strumpbyxa), berättar Ehrenström – «drogs ett par vida stöflar, kantade med en smal guldgalon, en hvit linneväst och en uniformssurtout, hvaröfver kastades ett axelgehäng med värjan och sist en rund hatt ».xiii För hovets räkning komponerades, närmast med franska mönster ett slags uniform av rött kläde med guldbrodyr. Fischerström noterade i maj 1773 att både monark och hovkavaljerer kom « lika klädde» i « sin/a/ Ekholmsunds uniforme/r/ ».xiv I den ingår «blå under Kläder och gula råckar med gullgaloner». Också korporationerna fick del av nydaningarna. Till riksdagen i Gävle komponerade kungen till de nya riksämbetsmännen « en carmoisi sammetskappa med hermeliner och moiréklänning à la Bourgogne ». För det högre prästerskapet ritade han en skrud där « korkåpa med skjorta » plus biskopsmössa ingick.Wallquist karakteriserade den som gjord « med en överträffande god smak, i vilken han var egen och lycklig ».xv Gustafs intresse för kläder tog sig det mest tydliga uttrycket i den såkallade nationella dräkten. Den planerades ganska kort tid efter trontillträdet. Enligt Fischerström skulle den introduceras till hertig Carls biläger. Också här är det nationella understruket.

Dräkten skulle « blifva någorl. lik med den som bruktes i K. GUSTAF I :s tid. » Den kritiske Adolf Ludvig Hamilton beskrev den sedan och fann den föga lämpad för klimatet med dess vida underplagg och korta väst och jacka, en liten kappa, en rund hatt

med plymer. «I den svarta dräkten såg den ärbara svensken ut som Scapin, och i alla andra färger som en narr ».xvi Kungen kände kanske en viss tveksamhet inför denna nationalromantik eftersom han utsatte den för debatt i Dagligt Allehanda.xvii Och kritik fick han. Fersen vände sig emot idén. Inga nyheter tilltalar honom, replikerade Gustaf i ett brev till Scheffer, som fick föra fram förslaget i tidningarna och utfästa en belöning att utdelas genom Pro Patria på kungens födelsedag. Förberedelserna drog ut på tiden, men reformen behövde genomföras med omsorg.

Motiven var både nationella och ekonomiska: överflödet skulle hämmas och « en mera Patriotisk Esprit » uppammas. Allt detta förde Gustaf fram i en liten skrift om nationella dräkten 1778, det år då den verkligen introducerades.xviii Han sände också ut ett cirkulärbrev till landshövdingarna där argumenten mot lyxen luftades. Reflexionerna om den nya dräkten trycktes på franska, översändes till Creutz och meddelades så den internationella opinionen. För övrigt hade också den ryska kejsarinnan haft planer på en nationell dräkt. Under Italienresan 1783-84 fick Gustaf tillfälle att visa upp den vid hoven. Gustaf stod inte alldeles ensam i lust för en något extravagant smak. Men några av kungens svenska medresenärer kände sig besvärade och uttittade och när sällskapet kom till Frankrike lades dräkten av.

För de kungliga personerna hörde ordnarna nästan till klädedräkten i officiella sammanhang vilket målningarna ju vittnar om. Tessin, Gustafs guvernör, hade tagit initiativet till de första svenska ordnarna, Serafimer-, Svärds- och NordNordstjärneordnarna. Redan som nybliven kung och före revolutionen instiftade Gustaf Vasaorden, avsedd att belöna medelståndet, nyttiga företrädare för nästan alla verksamhetsgrenar i samhället, inklusive konstnärerna. Den hade en genombruten rundel med en vase mitt i och skulle av riddarna bäras i ett grönt band kring halsen, medan de förnämligare kommendörerna bar dem över axeln. Till riksdagen 1778 hade en tid kungen planer på att ge nytt liv åt Karl XI :s Jehovaorden.

Gustaf var mycket för uppmuntrande belöningar, och ─ säger Uno von Troil, som berättar om saken ─ var « öfvertygad att

man aldrig för bättre köp än ett band och en stjärna vinner folk ». Prästerskapet fick sin kompensation senare då ett antal av dem blev ledamöter av Nordstjärneorden.xix Gustaf hade växt upp med etikett, präglats in i den sedan sin tidiga barndom. Hans guvernör och sedan rådgivare Carl Fredrik Scheffer förespråkade pedantiskt etikettens regler och såg pragmatiskt på formerna : hovadeln avlägsnad från den reella makten skulle sysselsättas med de yttre formerna för maktutövning. xx Det finns många kritiska vittnesbörd om etikettstvånget. Ulrik Scheffer - broder till den nyssnämnde och främst i regeringskretsen under 1770-talet - skriver i en känd karakteristik om kungens strävan att visa upp det svenska hovets ”magnifificence », höghet och värdighet. Hans synpunkt är emellertid den att etiketten inte tar tillräcklig hänsyn till den verkliga rangen. Militären sattes i första rummet, det var ämbetsmännen som förlorade. De flesta av dessa kände obehag inför utsikten att förödmjukas. Nils von Rosenstein som dock hade äresposten att vara kronprinsens guvernör tvivlade på att han skulle vara befalld till kungens bord på Gustaf Adolfs födelsedag. De bättre gynnade Gyldenstolpe och Taube försäkrade att så var fallet.

Taube övertalades att ställa en fråga till kungen och denne svarade : »jag har gärna Rosensteins sällskap häldre än de flestas─ men han har ej värja ».xxi Distinktionen uppammade bitterhet och upprörda känslor hos de utsatta. Särskilt de yngre ämbetsmännen opponerade mot etikettens tvångsmässiga regler. Kungens rangordning gav alltså företräde åt hovet och militären med uteslutande av civilstaten.xxii Det kunde också lätt uppstå konflikter i andra sammanhang. Gustaf höll benhårt på sin rätt att ha försteget framför sin morbror Henrik av Preussen under dennes besök i Stockholm 1770. Han råkade då i tvist med sina föräldrar men rådet gav honom rätt. Henrik, berömd general under sjuårskriget, visade sedan livslång ovilja mot Gustaf. Motsättningarna i etikettsfrågor visades öppet

inom den kungliga

familjen. Gustaf Johan Ehrensvärd berättar om placeringen under en bröllopsmiddag då änkedrottningen kände sig tillbakasatt, vilket gav upphov till dispyter och öppna gräl. Från samma

middag ger Fersen vittnesbörd om Lovisa Ulrikas dåliga humör då hon ondgjorde sig över vad hon såg som en grav förolämpning.xxiii I ett annat känt fall orsakade etikettsreglerna en diplomatisk tvist - den österrikiska ministerns maka vägrade kyssa prinsessornas händer – vilket ledde till ett tillfälligt avbrott i förbindelserna mellan Sverige och kejsaren.xxiv Gustaf kunde själv finna det ceremoniella tröttande. I brev till brodern Carl talar han om det angenäma livet på Ekolsund där han kunde njuta livet fritt som privatperson, trött på respekt och komplimanger. Men tillägger att han ser det som «absolut nödvändigt att behålla (det ceremoniella) i det offentliga livet i ett land där det minsta privilegium, som man ger upp, får sina följder. »xxv Uttalandet är från hans kronprinstid, då kungafamiljen kände sig mera trängd, men också i fortsättningen kom han att se etiketten som ett slags pansar som värnade hans höghet. Bakom fanns väl också en lust att revanschera den svenska monarkin som under så lång tid hade befunnit sig i en förfallsperiod. Den tidigare ledande aristokratin skulle transformeras till hovadel. Utanför Stockholm fördes oftast det ceremoniella åt sidan. Så skedde enligt Ehrensvärds dagbok då Gustaf besökte den rike köpmannen Wahrendorff på Åkers styckebruk i september 1776, så också under kungens besök i Danmark 1787.xxvi I allmänhet fann sig nationen i reformerna, vilket också berodde på monarkens förmåga att förena det ceremoniella med älskvärdhet och behag, med kvickhet och grace.

Något år efter trontillträdet infördes efter franska mönster den såkallade levéen, morgonuppvaktningen med morgontoalett, väl skildrad av Gustaf Johan Ehrensvärd och Anders Fredrik Skjöldebrand. Sedan kungens hår krusats och pudrats och skjortan ömsats för att inte störa frisyren, öppnas dörrarna till sänggemaket och alla uppvaktande visas in och flockas kring monarken. Kammartjänaren lämnar plaggen till livpagerna, vatten bjuds fram för munsköljning. En page överräcker kungens värja till en kammarherre som ger den åt majestätet. Nu rör sig kungen i rummet och öppnar samtal med dem han vill hedra, ju längre stund, desto större nåd.

Främlingar som vill uppvakta

presenteras av överkammarherren. Den balustrad som omsluter kungens säng är försedd med dörrar som nu åter öppnas. Kungen stiger upp framför sängen och löjtnanten för livdrabanterna kan avge rapport. Audienserna lät sig inte störas av intimlivets detaljer. En « cour » kunde också äga rum medan kungen tronade på en « chaise percée », vilket Schröderheim gycklat med i en burlesk.xxvii Gustaf väckte förstås som man kunde vänta olika känslor hos dem som omgav honom. Men alla, vänner som fiender, intygade hans charm, hans förmåga att vinna människor. En tidig iakttagare, kammarherren Gustaf Adolf Nolcken, som blev blev förtrolig med kronprinsen i slutet av 1760-talet och var hans följeslagare under Bergslagsresan, berättar om « hans käcka uppträdande, hans godhet mot alla utan hänsyn till deras rang ».xxviii Andra beskriver hans älskvärdhet, hans glättighet, hans förmåga att vinna anhängare. Han « hade ett så intagande umgängessätt, att själva hans fiender ej sällan gingo ifrån honom med förändrade tänkesätt », säger ett annat vittne.xxix Rosenstein talar om « det milda behag, den godhet, den vänlighet, det angenäma väsende, som gjorde att man i umgänget glömde Konungen för att älska människan ».xxx Från riksdagen i Gävle 1792 ger Schröderheim en ögonblicksbild av hur kungen kunde uppträda då han lät nådens sol lysa över sina medarbetare. Han berömde och « sade mig de ömmaste saker - - - Efter vanligheten vid slika agitationer gick han fram och tillbaka och höll mig under armen ».xxxi Flera brev visar upp Gustafs psykologiska inlevelse och medkänsla med sådana som kunde råka illa ut. Han gör en räddningsaktion för en greve Sinclaire då denne hamnat en svår depression. Det är känt med vilket överseende han behandlade den omöjliga Jacob Magnus Sprengtporten, medhjälparen under revolutionen som småningom svävade

ut

i

paranoiska

föreställningar. Gustaf Johan Ehrensvärd skriver om kungens välvilja mot Ture Gustaf Rudbeck, den tidigare politiska motståndaren, som Gustaf besöker och superar hos då denne konstruerat ett uppdrivningsverk. « Konungens ädla hjärta »,

fortsätter Ehrensvärd, « har vid så många tillfällen gifvit prof at hat och hämdgirighet icke äro dess egenskaper ».xxxii Själv ställer kungen fram sitt eget ideal vid ett tillfälle på tal om finansmannen Necker som arrangerat grevinnan de Boufflers affärer : « de där människorna skatta pengar så högt, att de glömma taktfullheten och sättet att mildra intrycket av en obehaglig sak.

De veta aldrig att inlägga det behag i sitt sätt, som ofta ökar tingens värde ». Troil har i sin självbiografi noterat kungens psykologiska inlevelse: « Få konungar hafva ägt ett så skarpsynt öga att känna människor, få hafva med mera nedlåtenhet tålt motsägelser, och då han gjorde ett misstag, hade han en sällsynt gåfva att med ädelmod och grace det rätta ».xxxiii Om Gustafs tolerans i umgänget skrev Carl Gustaf Nordin att kungen tålde allt, « allenast det ej var dum näsvishet. Man fick tala, skratta, säga små dårskaper, och alt som roade honom ».xxxiv De som omgav kungen vid hovet eller annars har säkert funnit tillvaron omväxlande nog, även om inte alla funnit sig tillrätta och som hertiginnan Charlotte klagar över hets. Själv har han tydligen velat att samvaron vid hovet skulle roa och få alla att känna sig tillfreds. Han är själv den som leder då det gäller att komma med nya uppslag. Hans goda humör viker inte i andra sammanhang, inte heller under påfrestningarna inför riksdagssessionen 1789.

Såvitt det var möjligt undvek han konflikter. « Jag avskyr i själ och hjärta gräl », skrev han i ett brev.xxxv Han sökte i allmänhet istället vinna människor, sökte hellre medling än strid men i svåra kriser drev han genom beslut utan att tveka och med stort självförtroende.

De flesta samtida är överens om Gustafs stora begåvning som kombinerades med en outtröttlig verksamhetsiver. Hans svägerska, Charlotte, talar om hans mångsidiga kunskaper, hans angenäma konversation: det är « alltid han som lyser upp och roar det sällskap som han gör sig besvär att tala med ».

Historikern Anders Schönberg berättar i ett brev om ett möte med Gustaf under kronprinstiden: »Prinsen hade läst oändeligt mycket, tänkte redigt och ordentligt och dömde om lärda saker just med en lärd mans insikt ».xxxvi Historia var väl det ämne

som fängslade honom mest. Men han ägde kunskaper i skilda ämnen och ett minne som kunde absorbera det mesta. Hans verksamhetslust ledde honom in på olika områden. Intresset för teater berodde kanske till en del på att han där fick utlopp för sin allsidighet. Sparre berättar från repetitionerna av Birger Jarl att kungen sysslade med dräkterna, med dekorationerna, med musiken och gav goda råd åt Gallodier, balettmästaren. Under julhelgen på Gripsholm 1775-76 uppträdde han själv i fyra pjäser och åtta roller. Själv påpekade Gustaf i ett brev till grevinnan Bielke 1768 att teaterengagemanget var utanverk, att hans tankar vid den här tiden mest var absorberade av den då aktuella revolutionsplanen. Gustaf Johan Ehrensvärd berömmer hans « lyckliga minne » och « rediga begrepp » och berättar om en episod då Gustaf förlorat koncepten till sina tal då Vasa hovrätt instiftats. Kungen var trött, det var sent och talen skulle föras till protokollet. « Han placerade därför grefve Stenbock och mig vid samma bord och dicterade för oss på samma gång de tvänne olika talen; jag skref det första och gref Stenbock det senare, och under detta continuerade han sin conversation med de kringstående i olika ämnen ». Adolf Ludvig Hamilton, den så kritiske, berömmer kungens vältalighet och kallar honom som « sällskapskarl - - - en bland de yppersta ». Vältaligheten gav honom politiska fördelar vid skilda tillfällen.xxxvii Som kung och i centrum för all uppmärksamhet har Gustaf sällan upplevat ensamhet, men ibland sökt sig till den och till naturen. Johan Fischerström, som skrev dagboken under året 1773, berättar om kungens tidiga morgonpromenader och ritter.

Han utsatte sig gärna för strapatser. Några år tidigare red han en natt de åtta milen mellan Ekolsund och Strömsholm, för att dagen efter göra samma färd tillbaka. Han hade en ständig verksamhetslust. Hans hovmarskalk Claes Julius Ekeblad berättar i brev till hustrun 1776 om ett dagsprogram inlett med lever, följd av tre timmars ridtur i slagregn, besök hos änkedrottningen, följt av konseljer i två omgångar, omramade av besök i Vetenskapsakademien före kvällens sällskapliga aktiviteter på Börsen och hos enskilda.xxxviii

Barndomen och ungdomsåren kan kanske inte kallas lyckliga, de bjöd på för många konflikter. Men för Gustaf var det ändå en tid då han böjdes mot allvar och arbetssamhet. Han distraherades, påpekar han själv i sina tidiga memoarer, inte av frivola nöjen, samtalen (« les conversations ») liksom studierna « rörde sig vanligtvis bara kring allvarliga ämnen », från tidig ålder lärde han sig att reflektera över tillvaron.xxxix Han kan demonstrera en pessimistisk syn. Människorna kommer alltid att förbli elaka och grymma, heter det i ett brev till Scheffer från 1767.

Ingen kan förjaga övertron eller utrota ondskan, « det är att söka de vises sten ».xl Det är kanske inte självständiga tankegångar men det är ungdomligt allvar. Ett brev till modern under vistelsen i Danmark 1770 har skrivits i samma sinnesstämning: lyx och överflöd fyller honom med tomhet och lämnar honom likgiltig, ger inte någon sann tillfredsställelse.xli Hans tidiga fostran gav inte stort utrymme för religiösa tankar om man nu undantar den påbjudna undervisningen i kristendom för läraren Schröder. Ointresserad har han likväl inte varit. Han har själv vittnat om sin utveckling i ett brev från 1780 där han talar om moderns låga uppskattning av den kristna religionen, om hur han sattes att läsa böcker « som dels bestridde de i Christendommen antagne principier dels ock Kastade på vår Religion Riddiculer har hafvit den effect at afvänia mina tankar ifrån ett ämne som min ålder eij böd mig til att påtänka ». En vändning kom först vid mitten av 1770-talet då han togs in i frimurarkretsen där han kunde uppleva « andacht utan at höra sarcasmer och anses för vara Ridicul ».xlii Förändringen i synen på det religiösa ägde samband med krisen vid sonens födelse och brytningen med änkedrottningen. Han har känt sig förödmjukad, funnit stöd hos hertig Carl och tröst i religion, frimureri och andeframkallning.

Till idealbilden i ungdomen hör också den starka patriotismen.

Den förbands med beundran för de frihetshjältar som förde en kamp för nationellt oberoende. Den Paoli som kämpade för Korsika mot Frankrike såg han som samtidens störste, « le plus grand homme du temps » och jämförde honom med de antika

hjältarna.xliii Denna känsla för det storslagna, för hjältedyrkan behöll han hela sitt liv. « Hvad som är stort och vackert rörer Gustafs hjärta », skrev Adolf Ludvig Hamilton i en dagboksanteckning innan hans rancuner förbittrat omdömena.xliv Kungen ägde en förmåga till självkontroll som flera vittnat om.

Kvällen före statskuppen 19 augusti 1772 hölls det cour och spisning på slottet för ett åttiotal personer. Gustaf var glättigare än någon, heter det i den lilla skrift där italienaren Michelessi förhärligande berättar om revolutionen. « Jag har sedt », säger abbén, « et bref, som Han skref under Concerten rörande författningarne til nästa dagen.Det är omöjeligt at bättre afmåla en stor och Ädel själs känslor, eller at bättre skrifwa uti det största sinneslugn ».xlv En liknande förmåga till sinnesnärvaro och avkoppling visade han under statskuppen 1789. Under överläggningarna om Förenings- och säkerhetsakten gav han sig tid att besöka teatern och då han kom tillbaka efter föreställningen hade han ställt samman nya synpunkter.xlvi Från samma riksdag talar biskop Wallquist om beslutsamheten och handlingskraften som utvecklades i det politiskt trängda läget : »För honom var ingen ting visst, utom faran af allt, och nödvändigheten at bryta sig fram genom starka medel ».xlvii Riksdagen 1786, kriget 1788-90 och riksdagen 1789 då författningen vältes över ända orsakade starka motsättningar till rikets första stånd. Brev och minnesanteckningar från denna tid ger uttryck för det. Många kände sig kallade att skriva. De flesta vänder sig mot Gustaf. Omdömena har också satt spår i eftervärldens värdering av av kungen. Det gäller allmänt nedsättande påståenden som Jacob Engeströms om kungens opålitlighet.

Brodern Lars von Engeström lät Gudmund Jöran Adlerbeth uttala : »Bror, der var intet enda ärligt hår på honom », även om han själv mestadels ser honom i ett sympatiskt ljus.xlviii Adlerbeth som stått honom nära tecknade en karakteristik där kungens insatser allmänt fördöms, men uppenbart i kvardröjande rancuner över Förenings- och säkerhetsakten. Andra skribenter kan tala om hans cynism och känslolöshet, så hans livläkare Dalberg, men också hertiginnan Charlotte. Då kronprinsens

födelse firades 1778 rasade en läktare och flera människor omkom. Charlotte klandrar kungen för likgiltighet vid den tragiska olyckan, frågan är med vilken rätt.xlix Han besökte dock olycksplatsen och gav bistånd till de drabbade. Vid andra tillfällen har Gustaf uttryckt engagemang för utsatta, vilket visas av hans reaktioner under resan i Bergslagen där han blev vittne till folkets nöd. Omdömena om hans person skiftar förstås. De kan ibland vara de rakt motsatta. Livläkaren Dalberg som inte tyckte sig ha fått nog uppskattning talar om « en nästan fullkomlig känslolöshet för andra menniskors nöd och elände », den politiske motståndaren Fersen om kungens «naturliga godhet», den kritiske gunstlingen Adlerbeth negativt om « en lättrörd själ » och « en medfödd känsloömhet » ; hertiginnan menade att han hade ett gott hjärta utan att vara känslosam och noterade som kvinna att han « aldrig hyst kärlek till någon, vem det vara må, trots det att han påståtts visa sådan till olika damer ». Hamilton och Skjöldebrand har båda fäst sig vid kungens skratt som den förre kallar « tillgjordt », den senare « gällt och tvärt men utan glädje ». Hertiginnan uppfattar honom som « livlig, sprittande, men god mot dem som omge honom, ty han grälar sällan » och vid dåligt humör använder han « sällan grova ord och det är snarare ögonen än orden som visa hans vrede ».l Flera talar om kungens labilitet, hans ständiga behov av omväxling som också tog sig uttryck i många och snabba resor.

Olika delar av landet besöktes tid efter annan. Det kunde gälla en manöver i Skåne, en inspektion av arbetena på örlogshamnen i Karlskrona eller en Eriksgata i Finland, allt under året 1774.

Kungens resor « är som fågelns flykt », skriver Ehrensvärd 1776 och ger ett exempel då Gustaf kortat av en vistelse i «det tråkiga Loka », brunnsorten . «Aldrig har någon dagsresa blifvit gjord med en sådan hastighet som denna; kl.var inemot tolf om natten, då afresan från Loka skedde, och kl. 8 om morgonen var han på Strömsholm, en resa af sexton svenska mil ». Claes Julius Ekeblad beräknar den avverkade väglängden under ett års resande, de längre resorna i landet och de kortare mellan de kungliga slotten till trehundra mil.li

Intensiteten i allt Gustaf företog sig, vare sig det gällde resor, teater eller torneringar tolkades av omgivningen som tecken på oro. Poeten Oxenstierna ville varna kungen «för en Melancolie som är hemligt förborgad i hans Caractere». Hertiginnan menar i sin dagbok att hans oro ökat efter « brouillemanget med hans mor » och någonting kan väl ligga i det. Den oro som låg i hans natur fann han delvis bot mot genom att ständigt vara sysselsatt.

I ett brev till Creutz under italienska resan skrev han i mars 1784 : »Av allt ont är för en människa som tänker, ledsnaden det värsta ».lii Efter resan uppträdde han tyst och tankfull, noterade hertiginnan. Schröderheim drar i sin skildring av kungen en gräns vid våren 1783. Det är tiden efter änkedrottningens bortgång. Försoningen på dödsbädden hade givit honom ett visst lugn liksom den nye sonens, Carl Gustafs, födelse. I mars 1783 dog prinsen och sorgen drabbade hårt. Under denna tid sysselsatte Gustaf sig med teater, kanske som en avledning, flera pjäser skrevs och uppfördes. Det är också nu som kungen planerade en aktivare utrikespolitik, och för det ändamålet intensifierade upprustningen av både armé och flotta. Till samma sammanhang hör den italienska resan. Det som hände de följande åren, riksdagarna och kriget, förändrade honom, psykiskt genom omgivningens tryck, fysiskt efter upplevelserna under kriget som gick ut över hans hälsa.

Som barn var Gustaf ömtålig, drabbades av feberattacker, det som då kallades varannandagsfrossa. Drottningen såg ofta sjukligheten som pjunk och gav honom bannor, även då arkiatern Bäck konstaterat sjukdom. Frossan kom förstås tillbaka i många omgångar ; den grasserade i alla samhällsklasser och hovfolk och betjäning som bebodde de kalla slottskamrarna skonades inte heller de. Vid ett tillfälle rapporterar änkedrottningen att hela hennes uppvaktning sjuknat i feber. Gustaf berättar i ett brev till Gyldenstolpe om « ett besök af den stygga frossan » som han bett « rätt inständigt att icke komma igen »; men om hon återvänder « får man lof att köra bort henne med Kina ».liii Kinin som remedium hade på 1740-talet introducerats av den kände läkaren Nils Rosén von Rosenstein. Det blev ett uni-

versalmedel och tycks ha använts till övermått. Lovisa Ulrika klandrar vid ett tillfälle dotterns överdrivna bruk av det.liv Under kronprinstiden koppympades Gustaf liksom Fredrik och Sofia Albertina av von Rosenstein. På operationen följde ett par dadagars illamående, svaghet med svimningsanfall och stora blemmor i ansiktet, men han repade sig.lv Redan tidigt förefaller Gustaf ha försökt härda sig. Han promenerade eller red redan tidigt på mornarna.Under vistelserna ute vid Ekolsund under den varma årstiden badade han i den närbelägna viken. Längre fram då kronprinsen hunnit bli några år badade far och son ute vid Drottningholm, en familjeidyll som gav prinsen ett « otroligt nöje ». För övrigt badade han i badrum, både i Stockholm och på Drottningholm.lvi Hertiginnan klandrar honom för osnygghet, talar om fula och smutsiga tänder och dålig andedräkt, Adolf Ludvig Hamilton om utdunstningar i sällskap, förolämpande för det vackra könet, «en obegriplig ohöflighet af en annars höflig herre», gunstlingen Adlerbeth noterar den barnsliga vanan att stoppa snorkråkor i mun, hur ofta det nu kan ha förekommit. Det är onekligen pikanta detaljer i hovlivet.lvii I likhet med sin mor hade Gustaf ömtålig mage, anfall av kolik, förutom de « Hemorrhoidaliska anstötar och flusser », som Adlerbeth nämner i ett annat sammanhang, vilket väl är den medicinska bakgrunden till dessa brott mot decorum.lviii Tandhälsan har varit bristfällig gemenligen under 1700-talet, drabbade förvisso också salongernas skönheter. Bot fanns knappast. Fischerström talar i början av 1773 om kungens tandvärk och följande flussfeber, i ett brev från samma år skriver Gustaf själv om inflammation i en käke. I februari 1783 berättar Oxenstierna om kungens «vanliga fluss och verk i de tänder, han ännu har kvar». Fyra tänder har dragits ut och likväl fortsätter värken. Dålig tandhälsa hörde till tidens gissel och de ”dendister » som lovade att avhjälpa det onda ingav knappast förtroende.lix Bot för olika andra krämpor bjöd brunnsorterna, främst Medevi och Loka. Medevi i Östergötland inte långt från Vättern tycks ha varit den mest välskötta, ett samhälle med både kyrka, post-

kontor och köpmansbodar förutom de tre brunnarna. Loka beläget vid gränsen mellan Värmland och Västmanland, mellan höga berg och träsk, hemsöktes ofta av köld och dimmor, kunde endast visa upp dåliga bostäder och ett enkelt gästgiveri. Gustaf liksom Lovisa Ulrika tycks ha föredragit Loka med dess kalla gyttjebad, vars svarta deg kunde ge klåda på kroppen men – skriver han till modern – baden gav bot mot hemorroiderna.lx Ehrensvärd nämner 1776 att kungen nyttjat baden i Loka «för hjertklappning, härrörande af dess lifliga blod» och att baden där visat sig helande.lxi Jakt hörde till de ståndsmässiga sporterna där kroppsmotion kunde förenas med sällskapsliv. Då greve Brahe jagade vid Skokloster 1767 anslöt Gustaf sig för att se om han kunde få någon smak för den här sortens nöje. Som det hör till modet «vill jag också vara à la mode », även om fasanerna inte visat sig särskilt villiga att dö, skrev han skämtsamt till Lovisa Ulrika. lxii På det hela taget avstod han från detta slags friluftsliv. Men han var angelägen om att sköta sin hälsa. Övermått av föda har inte varit i hans smak. «I synnerhet var han icke läcker på mat », heter det hos Adolf Ludvig Hamilton, och en annan Hamilton, Carl David, uppger sig aldrig ha sett « konungen dricka annat än seltersvatten, blandat obetydligt med champagne, men kanske en gång om året ett glas fin punsch». Den trumpne läkaren Dalberg sa sig ha lyckats motarbeta kungens vana att « dricka vin de Cap och äta kött », en alltför tung diet.lxiii Tidigare har mathållningen tydligen orsakat indigestion som gjorde honom medtagen, « accablerad af dåningar », enligt en rapport av Schröderheim 1777. Mot koliken använde Gustaf ett eget recept, körsbärslikör och brännvin, när man nu inte satte in lavemang. Men attackerna kunde återkomma, Gjörwell rapporterade upprepade anfall ett stycke in på 1781.lxiv Dalberg var länge betrodd som livläkare och följde kungen till Spa 1780. Den resan hade föregåtts av ohälsa. I ett brev till Ulrik Scheffer nämner han hjärtbesvär och den depression som drabbat honom efter tvisten med modern. Kammarherren Gustaf Johan Ehrensvärds dagbok talar i april om kungens opasslighet

och feberkänningar, fast omgivningen för övrigt kan skämta om att indispositionen förebådar en utländsk resa. I maj får han frossa och flussfeber och tillämpar « sin vid dessa tillfällen vanliga regime at ligga mellan lakan och söka sömn ». I slutet av maj skriver han till den förtrogne Taube åter om sin melankoli.lxv Det är mot den han ska « söka råda bot snarare än för min kropp, som icke har annan ohälsa än den själen ger den ». Så kom då i mitten av juni resan till stånd med en hänvisning, som riksråden fick ta del av, både till krämporna och till familjebekymren. Under färden genom Tyskland råkade Gustaf ut för en dubbelsidig lunginflammation och svävade mellan liv och död. Läkare från Stralsund och Greifswald tillkallades. Dalberg förutsåg hans död. Ett testamente hade upprättats strax före avresan; hertig Carl utsågs där till förmyndare för den tvåårige sonen. Den 1 juli skrev Gustaf till Ulrik Scheffer från Damgarten – tydligen väl medveten om sjukdomens psykosomatiska sammanhang: «De obehag jag känt sedan januari månad har till sist resulterat i en allvarlig sjukdom, som nu har bundit mig vid sängen i tio dagar. Jag mår emellertid bättre ». Han fortsatte till Aachen för reconvalescens vid de varma baden där, innan han nådde Spa i mitten av juli.lxvi Gustaf III var en ivrig ryttare. Vid ett par tillfällen kastades han ur sadeln, 1783 under en trupprevy i Finland med brott på vänster överarm som följd. Trots det genomförde han ett besök i St Petersburg, där han sökte politiskt samförstånd med Katarina II. Armbrottet tycks ha läkts snabbt. I ett brev från Schröderheim heter det: »Armen är nu nästan alldeles bra, men Gud vet, nog ser han snedare ut än förr».lxvii Den därpå följande Italienresan hade också politiska övertoner men rättfärdigades dessutom med bot för den sjuka armen vid baden i Pisa. Själv skriver Gustaf till Munck från Rom kring nyåret 1783: »Min arm är aldeles restituerad sedan baden». Under större delen av resan hade han god hälsa och kunde gläda sig åt det varma klimatet, men i det fuktiga Venedig drabbades han av feber och migrän.lxviii Krigsårens strapatser satte spår. Hela sitt liv hade Gustaf varit en hästkarl, här rider han tio verst om dagen. Också tidigare hade

han plågats av gyllenåder, eller hemorrojder, ett besvär som nu förvärrats. I ett brev till Armfelt från augusti 1789 klagar han också över diarré som läkaren velat ha till dysenteri, « maladie fort à la mode ici»; han tror att boten är en chokladdryck att börja dagen med. Adlerbeth skriver i sina Historiska Anteckningar att kungens hälsa efter krigets slut inte var den bästa.lxix Återigen sökte han sig till Aachen med dess hälsosamma bad, men åter är det ju också en fråga om att närvaron där kopplades till politiska angelägenheter, som kunde dryftas med de från Frankrike flyktade emigranterna. Från våren 1791 berättar Nordins dagbok om huvudvärk och « rosbrott », en sjukdom som kan ge häftiga feberanfall.lxx Liköppningen efter mordet 1792 visade likväl på i huvudsak friska organ. Om inte livstråden klippts av skulle den 46-årige kungen av allt att döma ha haft åtskilliga år kvar att leva. Att frälsa hans liv var med den tidens läkarvetenskap ogörligt. Sannolikt förvärrades hans tillstånd av de sonderingar i såret som företogs.lxxi

.

Gustaf IIl:s karriär var en av de mest dramatiska i den svenska regentlängden. Revolutioner och reformer, krig och myteri kantade hans regeringsperiod, som hastigt avslutades med det ödesdigra skottet 1792.

Teaterkungen har han kallats, men han var mer än den teaterbesatte och nöjeslystne regent han of ta framställs som.

Tidigt tog han del av upplysningstidens filosofi och vetenskap, konst och litteratur. Han kom att bli en upplyst regent, intresserad av politiska reformer och demokrati men samtidigt övertygad om en konungs gudomliga rätt att styra över sitt folk.

Han var en man med humor och intelligens, som charma- de sin omgivning i alla sammanhang. Samtidigt var han beräknande och målinriktad, ständigt drivande i kampen mellan kungahuset och ständerna. En kamp som, skulle det visa sig, skaffade honom livsfarliga fiender.

Skildringen av Gustaf III är också skildringen av personerna i hans omgivning: familjen, vännerna och fienderna . Här finns även svart på vitt om det komplicerade äktenskapet med Sofia Magdalena och om förhållandet mellan Gustaf III och hans mor Lovisa Ulrika, en kvinna vars dominans påverkade kungen under hela hans liv.

Naturligtvis får vi även möta det gustavianska Kultursverige, dess konstnärer och författare i vars centrum kulturmecenaten och teatermannen Gustaf III tronade.

SBN 91-46-21000-8

Wahlström & Widstrand www.wwd.se

9

789146 21 0009

I

. .

.